tisdag 18 november 2008

HURRA VAD JAG ÄR BRA!

JAG ÄR MILJÖVÄNLIGARE ÄN ALLA ANDRA

Okej, det kan finnas några få i vårt land som är något mer vänliga mot miljön, t.ex. Pentti Linkola och Göran Ekström, samt några andra pensionärer. Vill du ha bevis? Bli i så fall kvar på bloggen.
Att vara miljövänlig, grön, är i dag politiskt korrekt och inne i högsta grad. Under året som gått har jag noterat mer artiklar, tvprogram, radioprogram och snack i allmänhet om miljöhot och hur vi skall rädda världen än någonsin tidigare. Det har publicerats strömmar av böcker om hur vi hotar miljön, och därmed oss själva. Självklart har filmmakarna tagit fasta på samma tema. Filmer om jordens undergång, helst genom mänsklig dumhet, är lika inne som att vara allmänt grön. Undergång och katastrofer är gefundenes fressen för alla medier i dagens kapitalistiska recession.
Dagens unga är grönare än någon tidigare generation. Inte underligt eftersom de indoktrinerats med gröna ideal ända sedan grundskolan. Men, men, men! Det är lätt att vara grön i orden men svårare att vara grön på jorden. Skrapar man på ytan av en grön så kommer det fram blå, röda eller t.o.m. svarta nyanser. Grönheten är i själva verket ofta skenhelig. Den översätts inte till praktisk handling. Vi får veta att vi bör spara på allting för miljöns skull, men när jag skriver detta börjar julhysterin snart gripa kreti och pleti. I år kommer folk, trots recessionen, att köpa all världens skräp och onödiga prylar för större summor än någonsin. Hur många tänker på växthuseffekten när miljarder julljus lyser upp köpcentra, varje butik, varje gård och varje hem? Jag måste erkänna att jag själv är ganska utled på julen. Jag har inte köpt julklappar på många år, än mindre har jag tagit stress och trängts i affärer. Jag brukar ge en slant. Det är fullständigt ofarligt för miljön.
Det är omöjligt att vara snäll mot naturen om man bor i en stad. Städerna är i själva verket, ur naturens, växternas, djurens, mikrobernas och svamparnas perspektiv jättelika kräftsvulster på en frodig natur. Städerna är livsfarliga för allt som är naturligt. På alla sätt försöker stadsborna driva ut allt oordnat och oplanerat ur städerna och ersätta det med artificiella, planerade, sterila, noga kontrollerade strukturer. Oordning är det värsta som finns i en stad.
Under de senaste ca åtta månaderna har jag bott på landet, närmare bestämt i skärgården. Därmed har jag haft möjlighet, men också intresse av att försöka leva verkligt vänligt mot naturen. Att helt leva på naturens villkor är omöjligt för en civiliserad människa. Naturen producerar t.ex. inga böcker eller tidningar och för mig är det otänkbart att leva utan sådana.
Utan värme fryser vi ihjäl. Det är omöjligt för en människa att leva i detta kalla och mörka land utan värmekälla. Till all lycka finns det sätt att få värme som är absolut miljövänligt. Jag har eldat med ved. Vi har en vedspis och en kamin (Porin Matti) och i bastun finns en vedeldad ugn. Veden har den förträffliga egenskapen att den växer upp ur marken helt av sig själv. Den är fullständigt naturlig. Den består främst av kol (C). Detta kol tar veden – jag talar förstås om träden – ur luften. Träd lever bokstavligen på luft. Det är luftens koldioxid, dvs den så fruktade växthusgasen, som tas upp och kolet binds i träet. Syret avges därmot. Träden tar alltså upp kol ur luften och avger syre. Det är detta ur luften tagna kol som värmt mig under den tid jag varit på landet. När jag bränner trä så förenas syre med kolet i träet och koldioxid avges genom skorstenen. Men jag bidrar inte till växthuseffekten med ett enda gram därför att skogen och alla andra växter tar upp motsvarande mängd koldioxid. Min uppvärmning är därmed fullständigt naturlig. Den ingår i ett slutet kretslopp.
Vid förbränningen bildas förstås också aska. Den innehåller ämnen som är nyttiga för växterna som kalium, kalcium och fosfor plus mineraler. Genom att strö ut askan över gräsmattan, under bärbuskar och äppelträd, i trädgårdsland återför jag näringsämnena till naturen. Också askan ingår därför i det naturliga kretsloppet.
Allt biologiskt avfall komposterar jag. Allt som kan brännas bränner jag. Vi har torrdass och samlar upp avföringen i en så i vilken den blandas med flis eller liknande. Inga luktproblem uppstår och produkten kan återföras till naturen som jordförbättring. Urinen är en förträfflig dryck för växterna. Blomrabatterna prunkar otroligt när ”man pissar” på dem ibland. Förutom vatten innehåller urinen kväve, ett av de viktigaste ämnena för att växterna skall må bra. Genom dehär åtgärderna får jag ett praktiskt taget slutet kretslopp. I en stad är inget av detta möjligt.
Att producera mat innebär alltid en viss förstörelse av den naturliga miljön. Man måste t.ex. röja ett stycke mark om man vill odla egna grönsaker. Själv har jag i sommar odlat t.ex. sallat, potatis, ärter, gurka, tomat, morötter, majs och en del till. Därtill har vi äppel, plommon, bär etc. Också detta innebär ett slutet kretslopp.
Vi har nyligen fått veta att vi bör minska konsumtionen av kött därför att uppfödningen av slaktboskap, inklusive grisar, medför gasen metan som är en värre växthusgas än koldioxid. För mig är detta inget problem därför att vi fiskar rätt mycket och äter fisk två, ibland tre gånger i veckan. Också fisken, som man själv fångar och tillreder, ingår i ett fullkomligt naturvänligt kretslopp.
Med ekologiskt fotspår menas den mängd icke förnybara resurser ens livsstil kräver. Ju mer icke förnyelsebara desto större fotspår. Av det jag beskrivit ovan framgår att jag enbart använt resurser som ingår i naturens kretslopp, dvs som är förnyelsebara. Veden växer ständigt på nytt, det gör också grönsakerna, allt organiskt avfall återgår till naturen och blir nya träd och grönsaker. Nya fiskar växer varje år.
Detta är ju i själva verket det sätt som människorna levat på i århundraden innan industrialiseringen kom. (Men miljöförstörelse förekom redan då, framför allt genom att man högg ner skogarna. Hela Europa var en gång täckt av skog. Medelhavsområdet var täckt av skog innan de stora kulturerna, egyptier, perser, babylonier, greker, romare använde dem som bränsle och virke.)
Självklart måste jag i någon mån använda icke förnyelsebara resurser. Den viktigaste är bensin. I dagens värld kan man inte bo i skärgården utan att använda oljebaserade produkter. Mängden bensin som går åt i bilen och båten är dock liten, troligen under 100 liter på min andel. Vanligen är vi flera personer i bilen eller båten vilket innebär mindre fotavtryck per capita. Min inverkan på växthuseffekten är så mikroskopiskt liten att den knappast kan göras mindre med mindre än att jag kroppsligen återgår till naturens kretslopp.
Jag kunde fortsätta denna uppräkning men läsaren har säkert fattat min point, och håller nu säkert med om att jag bevisat att jag är miljövänligare än alla andra. Det är för övrigt det enda som jag är bäst i. Däremot är jag sämst i att flyga, åka tåg, åka med de flytande snabbköpen av och an till Tallin eller Stockholm, att köpa nya kläder, köpa all världens kosmetika och deodoranter och överhuvudtaget att bli lurad att sätta mina pengar på skräp som sedan samlas i jättelika soptippar.
Om jag är bäst i miljövänlighet så är jag i stället sämst i att jobba för alla regeringars stora mål – ekonomisk tillväxt. I det avseendet är jag rent av en farlig, asocial anarkist. Regeringen, handeln, industrin, bankerna, ja alla tunga institutioner i samhället vill ju att vi skall konsumera mera för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Utan tillväxt rasar hela det obegripligt invecklade globala informationssamhället samman. Och då kan det hända att många måste leva som jag, dvs med minimalt ekologiskt fotspår. Vilken katastrof !
Mitt råd till läsaren är alltså: lev inte som jag gör utan som de rika gör. Vi måste konsumera oss upp ur depressionen. Amen.

fredag 7 november 2008

OBAMA ÄR INGEN FRÄLSARE

BARAK OBAMA KOMMER INTE ATT ”RÄDDA VÄRLDEN”.

Presidentvalet i USA har fått betydligt mera utrymme i våra massmedier än det nyligen timade kommunalvalet. Före valet matades vi nästan dagligen med siffrorna från otaliga opinionsundersökningar, vi fick veta om allt som huvudkandidaterna sagt och gjort.
Varför? En utomstående kunde, på basen av den iver med vilken man hos oss följde valrörelsen, tro att Finland är en delstat i USA. Självklart hade valet ett visst underhållninsvärde, men spelar det sist och slutligen någon roll för oss vem som sitter i Vita huset? Svaret är uppenbart nej. Vi är mer beroende av situationen i t.ex. EU, Ryssland och t.o.m. Kina än av USA.

Att Obama blev vald väckte euforiska känslor hos hans anhängare i USA, speciellt hos de svarta. Det kan man förstå. Man kan också förstå att ryssarna hellre förhandlar med en demokrat än med en republikan, men att många hos oss drabbades av glädjefnatt är märkligare. I själva verket skulle vi troligen haft större nytta av McCain än Obama. Den förra är, som typisk republikan, anhängare av frihandel. Obama däremot kommer att försöka minska arbetslösheten genom att stöda den inhemska produktionen. Det betyder alla slags hinder för importen, också importen från Finland. (EU har för övrigt använt samma metod för att skydda sin, alltså vår, produktion, och kritiserats för detta av bl.a. USA).

Endast ca 20% av finländarna stödde McCain. Varför? Vid kommunalvalet blåste det högervindar. Majoriteten i vårt land tycks i själva verket ha värderingar som åtminstone delvis stämmer mer med republikanernas än demokraternas. Hos oss fäster de borgerliga partierna stor vikt vid det som var McCains ständiga käpphäst, alltså skattelättnader. Obama vill höja skatterna för höginkomsttagarna. Hos oss vill regeringen, precis som McCain, sänka dem. Hos oss vill man privatisera och avreglera, man är misstänksam mot ”herrarna i H.fors”. Detta är typiska republikanska idéer. Republikanerna vill ha hårdare straff, mer poliser, hård övervakning av sociala bidrag, begränsad invandring, hårda tag mot terrorister. Allt sådant som man i vida kretsar gillar hos oss. I motsvarande val i Finland skulle McCain troligen fått långt mer än 20% av rösterna. För att inte tala om att en svart aldrig skulle haft en chans att bli president i vårt land.

Många har höga förväntningar på att Obama skall ”rädda världen”. Han talade ju ständigt, liksom John Kennedy på sin tid, om förändring. (Jag kommer ihåg en 80-årig farbror, hemma från Vasa, som emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev rik. Någon tid efter att Kennedy blev vald kom han på besök till Vasa för att gifta sig med en hälften yngre kvinna, kusin till min mor. Han var enormt vital och höjde Kennedy till skyarna. Nu skulle det bli fart på Amerika, menade han, och prisade Kennedy. Vi vet hur det gick.)

Varför har så många så stora förväntningar på Obama? Att han är en god talare, har karisma, att han säger det som många vill höra spelar en stor roll. Många längtar efter en stark ledare som de kan beundra och se upp till. Men Obama är långtifrån den enda ”frälsargestalten” i världshistorien. Hittills har kritiken av honom varit ytterst lam. Också de som är kritiska mot USA vill tro på Obamas förändringsbudskap. Destovärre kommer de som har höga förväntningar på att Obama skall skapa en bättre värld att bli djupt besvikna. USA är på väg ner i en djup depression, som kan bli långvarig. Han kommer att ha fullt jobb på hemmaplan. Det blir inte mycket tid för ”att rädda världen”.

Den amerikanska presidenten är världens mäktigaste man. Men inte ens världens mäktigaste man kan göra särskilt mycket för en bättre värld. President Bush försökte åstadkomma en tryggare och mer demokratisk värld. Han störtade den hatade talibanregimen i Afganistan, liksom den lika hatade diktatorn i Irak. Han lovade infånga Usama bin Laden och krossa den islamska terrorismen. Han försökte hindra Nordkorea och Iran att skaffa kärnvapen. Alla dessa planer misslyckades i mer eller mindre hög grad. Obama har mindre chanser att lyckas än Bush. Världens diktatorer har inget att frukta av Obama som absolut inte har råd med något nytt krig. Allt tyder på att USA:s roll som supermakt, som redan är starkt reducerad, kommer att minska ännu mer under Obama. I stället blir EU:s, Rysslands, Kinas, Indiens och Brasiliens inflytande större.

De gröna hatade Bush för att han vägrade underteckna Kyotoprotokollet. Men hans motstånd blev svagare med åren och han erkände problemet. Obama kommer säkert att underteckna, men det kommer inte att ha någon omedelbar verkan, lika litet som inom EU. Kina har för övrigt gått förbi USA som den värsta boen när det gäller växthusgaser. Många delstater i USA, med Kalifornien i spetsen, har redan gjort mer än de flesta EU-länder för att minska växthusgaserna. USA är som bekant en miljöbov av stora mått, framför allt genom att alla kör egna bilar och eller åker billigt flyg. Dessutom konsumerar amerikanarna enorma mängder prylar. Man skall dock inte glömma att USA har massor av nationalparker och andra skyddade områden. Landet är lika stort som det geografiska Europa men har hälften mindre befolkning.
Ur miljösynvinkel är en depression en välsignelse, ju längre och djupare dess bättre. Konsumtionen minskar, man reser mindre, åker mindre bil, bygger färre vägar etc. USA håller nu på att glida ner i ett sådant ”miljövänligt” tillstånd. Det var en viktig orsak till att Obama blev vald. Bristen på pengar är ett effektivare hinder för miljöförstörelse än regler och lagar. (Sovjet saknade helt miljövård, ändå fanns där mer orörd natur än i något kapitalistiskt välfärdsland). Obama kommer att göra allt som står i hans makt för att vända utvecklingen och få igång konsumtionen igen. Målet är, som överallt, ekonomisk tillväxt och därmed ökad konsumtion av prylar och tjänster som man inte behöver. Att spara, skära ner, minska onödig konsumtion är inte ett alternativ för Obama.