torsdag 29 januari 2009

MILJÖFILOSOFI II: NATUREN ÄR EN MASKIN

MILJÖFILOSOFI II: NATUREN ÄR EN MASKIN

INNEHÅLL:
Synen på naturen under medeltiden
Maskiner blir vanliga i Europa
Den moderna naturvetenskapen uppstår
Naturen är lukt-, smak-, ljud- och färglös
Djuren är maskiner
Maskinen människan

Liksom alla imperier sönderföll det romerska till slut. År 395 delades det i en östlig och en västlig del. Den östliga delen, under namnet Bysans, fortlevde tills den erövrades av ottomanerna (turkarna) 1452. Den västra delen splittrades snart i små riken som bekämpade varandra. År 476 var Västroms saga all. Då hade sönderfallet redan pågått i många generationer. Tydligast framgår detta när man tittar på befolkningssiffrorna. (Jag baserar dem på Pekka Kuusis bok Tämä ihmisen maailma, 1982, s. 238). Europas befolkning minskade från ett maximum på 44 miljoner omkring år 200 till endast hälften, dvs 20-25 miljoner, på 600-, 700- och 800-talet. Orsaken var att hela den välorganiserade samhällsstrukturen föll sönder. Ekonomin kraschade fullständigt och Europa återgick till primitiv självhushållning. Krig, svält och farsoter ledde till att många områden blev helt öde. Naturen som trängts undan under romartiden kom tillbaka. De stora skogarna i Europa bredde ut sig, de vilda djuren började igen tassa kring knutarna. Miljonstaden Rom blev en liten håla full av långsamt vittrande ruiner. Kor och getter betade där hundratusentals människor en gång hurrat för marscherande legioner och segerrika kejsare. Man bör dock observera att miljöförstörelsen i Mellersta östern och runt Medelhavet var permanent. De stora skogarna och vilda djuren kom aldrig tillbaka.

Under 400-talet sjönk Europa långsamt in i det som brukar kallas ”den mörka medeltiden”. Det skulle dröja nästan 600 år innan mörkret sakta började vika undan. På 1000 talet började en viss ekonomisk tillväxt. Befolkningen började igen att växa. Men ännu år 1000 beräknas Europa ha haft blott 30 miljoner invånare. Vår världsdel var under medeltiden täckt av jättestora skogar i vilka de vilda djuren levde på sina egna villkor.
Detta gällde endast Europa. På den tiden fanns det självklart ingen global ekonomi, än mindre kultur. Det enorma förfallet i Europa påverkade inte den övriga världen. I andra världsdelar frodades många kulturer under den period vi brukar kalla medeltiden, dvs ca 400-1200. I arabvärlden, Indien och Kina blomstade ekonomi och kultur. Detsamma gäller vissa områden i Amerika. Under slutet av medeltiden blomstrade t.ex. Inka- och Aztek-kulturerna .

SYNEN PÅ NATUREN UNDER MEDELTIDEN

Det är nästan omöjligt att föreställa sig hur djupt förfallet var. Vetenskap och filosofi kan existera endast i en välorganiserad stat. Sådana existerade inte längre. Endast Östrom (Bysans) fungerade någorlunda, men korstågen försvagade också denna stat. Det intellektuella mörkret sänkte sig. Ofattbart nog så glömdes Platons och Aristoteles skrifter bort. Av Platon kände man endast en av hans minst viktiga böcker Timaios och av Aristoteles väldiga produktion endast några tunna skrifter i logik. Böckerna existerade visserligen, men i dammiga klosterbibliotek, oftast i Östrom, och ingen läste, än mindre förstod dem. Det fanns överhuvudtaget inte längre många som kunde läsa. (Under antiken hade läskunnigheten varit rätt allmän).
Den enda sammanhållande och kulturbärande institutionen blev den katolska kyrkan. Religionen och kyrkan skapade den medeltida synen på människan och naturen. Som vi sett ovan hade Platons idé om en odödlig själ, genom kyrkofadern Augustinus, övertagits som en dogm i tron. Människan var därmed en dubbelvarelse med en kropp, som hörde till naturen, och en själ som hörde till evigheten. Kroppen åldrades och dog, men själen fortsatte att existera och kom slutligen antingen till helvetet eller till himmeln. Denna lära beskrivs livfullt i Dantes odödliga epos Divina Comedia (Den gudomliga komedin, omkring 1315). Kroppen föraktades. De kroppsliga begären skulle betvingas och kontrolleras. Kyrkan tog på sig rollen som en sträng väktare över sedligheten. Sexualiteten sågs som speciellt farlig. Prästerna skulle avhålla sig från sex. Kvinnans ställning i samhället blev sämre än under romartiden.
Bibeln användes som ett slags uppslagsbok som, rätt tolkad, ansågs ha svar på alla frågor. Bilden av naturen präglades av vad man inte kan kalla annat än primitiv, folklig vidskepelse. Kyrkan såg djävulen och hans anhängare överallt. Man trodde på allehanda magiska väsen, på trolldom, på omen, järtecken och astrologi. Somliga djur, såsom vargen, ansågs ondsinta. Man tänkte sig att djuren hade känslor och tankar liksom människorna. Det förekom t.o.m. rättegångar mot djur. Man trodde på olika både goda och onda väsen i skogar, sjöar, bäckar och berg. Kyrkan försökte i viss mån bekämpa folktron, men inte för att man inte trodde på övernaturliga krafter, utan för att den upplevdes som en konkurrent till den rena kristna läran.

MASKINER BLIR VANLIGA I EUROPA

Först på 1200-talet nådde Europa igen en folkmängd på 44 miljoner. Då hade ett ekonomiskt, men också kulturellt uppsving redan pågått under några generationer. Under senare delen av medeltiden gjordes i Europa en rad uppfinningar som kom att bli av stor betydelse. Den viktigaste var att vattenkraften togs i bruk i växande omfattning. Vattenhjul drev inte bara kvarnar, utan sågar, pumpar, malmkrossar, papperstillverkning, malning av bark och annat till färgämnen, och mycket annat. Europa är en regnig världsdel och vattenkraft fanns nästan överallt. Bäckar och åar, som tidigare fått vara ifred, togs nu i bruk. Det var frågan om en industrialisering baserad på vattenkraft. Det finns förstås mycket litet statistik från medeltiden, men från England på 1000-talet finns en uppgift om 5 624 vattendrivna maskiner. England är visserligen regnigare än de flesta länder, men siffran ger ändå en uppfattning om hur vanlig vattenkraften var. Långt senare, från 1694, har vi en uppgift om att det i Frankrike fanns 80 000 kvarnar som malde mjöl, 15 000 kvarnar inom olika industrier och 500 inom metallindustrin. Tillsammans 95 000 kvarnar enbart i Frankrike.
Vinden hade använts som energikälla för att driva fartyg redan under antiken. Under senmedeltiden började man driva maskiner med vindkraft. De första vindmöllorna togs i bruk. De användes främst för att mala mjöl. På 1200-talet byggdes de första väderkvarnarna i Sverige och med tiden fanns det en kvarn i snart sagt varje större by. Det var ved, vatten och vind, miljövänliga energiformer, som drev ekonomin i Europa 800 år fram till början av 1800-talet när ångmaskinen revolutionerade ekonomin.. Också ångmaskinerna eldades dock till en början ofta med ved.

Stor betydelse fick också uppfinnandet av det mekaniska urverket, den mekaniska klockan, på 1200-talet. Många innovationer kom till Europa från Kina (krut, kompassen, papper, silke t.ex.) från Indien (matematiska idéer) eller från arabvärlden (idéer inom medicin, kemi, optik och astronomi t.ex.), men det mekaniska urverket var en genuint europeisk uppfinning. Från 1200-talet framåt blev det allt vanligare med klockor i kyrktornen och småningom i förmögna hem.

Maskinerna blev med tiden allt bättre och mer komplicerade. Den europeiska kulturen höll på att bli den första maskinkulturen i historien. Enkla maskiner fanns förstås redan under antiken och i många andra kulturer, men europeerna var de första som byggde upp en industri på vattenkraft och gjorde sig beroende av mekaniska urverk. På 1600-talet konstruerades de första mekaniska räknemaskinerna, föregångare till våra dagars datorer. (Araberna använde nog vattenkraft men de hade brist på lämpliga åar. Araber, indier och kineser visade inget intresse för mekaniska urverk.)

DEN MODERNA NATURVETENSKAPEN UPPSTÅR

Historikerna har ägnat mycket forskning åt frågan när den typ av vetenskap vi känner i dag uppstod. Som vi tidigare sett grundade Aristoteles en rad vetenskaper. Efter hans tid var forskningen livlig under några hundra år, för att sedan minska i betydelse. Den sista betydande antika forskaren var läkaren och fysiologen Galenos på 200-talet. Somliga menar att forskningen återföddes redan på 1300-talet. Den vanliga uppfattningen är dock att vetenskap i modern mening utvecklades först på 1600-talet. Vid den tiden var européerna sedan länge vana med allehanda maskiner.

Det fanns många orsaker som bidrog till naturvetenskapens födelse. Här vill jag betona maskinernas roll. Vetenskapen, ja egentligen hela den moderna västerländska kulturen, kan karakteriseras med ett enda begrepp, kontroll. Typiskt för en maskin är att vi kan kontrollera den. Avsikten med maskinen är att kontrollera någonting i omgivningen. Maskinen är motsatsen till naturen. Vår kultur, maskinkulturen, befinner sig i ständig kamp med naturen. Med maskinernas hjälp fösöker vi besegra naturen. I stor utsträckning har vi redan gjort det.

Vad är då typiskt för en maskin? Vi förstår fullständigt hur den fungerar. Det finns alltså ingenting oförklarligt eller oförklarat i en maskin. Där finns ingenting magiskt, mystiskt eller övernaturligt. Den är helt och håller uppbyggd av materiella komponenter. Ingen tror att en maskin har en själ. Vidare är en maskin fullständigt förutsägbar. Den är deterministisk. Om vi vet hur maskinen fungerar kan vi räkna ut varje tillstånd hos den vid vilken tidpunkt som helst i framtiden. Ett urverk är här förstås den maskin man allmänt hade som modell. Men också för dagens maskiner stämmer allt detta i princip. Min dator har lika litet en själ som urverken på 1600-talet. Den kan inte göra något annat än den är byggd för att göra. Den har, i motsats till mig, ingen fri vilja.

I dag lever vi omgivna av maskiner. För oss är de så självklara att det är svårt att fatta vilken fantastisk uppfinning de är. För att bygga maskiner behövs matematik. Konsten att räkna var långt utvecklad under 1600-talet. Kombinationen av maskiner och matematik ledde tidens främsta tänkare in i en helt ny syn på naturen. En helt ny tankemodell skapades. Man började betrakta naturen som en stor och ytterst komplicerad maskin.

Vad betydde detta? Om naturen är en maskin så kan man förstå den och förklara den i detalj, man kan förutsäga den, beräkna vad som händer under givna villkor. Det finns ingen trolldom, magi eller mystik i naturen. Inte heller ger den oss tecken eller budskap. Om himlakropparna rör sig maskinmässigt så är astrologi bara vidskepelse.

NATUREN ÄR LUKT-, SMAK-, LJUD- OCH FÄRGLÖS

Det är meningslöst att fråga vem som var den första moderna vetenskapsmannen. Men den första över hela Europa kände och berömde var italienaren Galileo Galilei (1564-1642). Han är mest känd för att han, i strid mot den katolska kyrkan, försvarade den kopernikanska teorin om solsystemet. Kyrkan borde, menade han, inte försöka styra forskningen. Den borde hålla sig till frågor om Gud och frälsningen, och inte blanda sig i vetenskapliga frågor. Enligt ett vitsigt uttalande av Galileo borde kyrkan ägna sig åt hur man kommer till himmelen, inte hur himlakropparna rör sig. (På engelska blir det ”how to go to heaven, not how the heavens go”.) De flesta vet att han dömdes till livslång husarrest. Domen föll 1633.
Men under husarresten skrev han i hemlighet en bok genom vilken han grundade den moderna fysiken. Boken heter Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades till Holland där det publicerades. Hans mest kända ord är: ”Naturens stora bok är skriven med matematiska symboler.” Han menade att fysikaliska processer såsom hållfasthet hos olika material, friktion, motstånd och rörelse kan beskrivas matematiskt. Hans Dialog innehåller mängder av matematiska analyser av sådana processer. Han använde i främsta hand geometrin, den då mest utvecklade grenen inom matematiken.
För att kunna beskriva någonting matematiskt måste man kunna mäta det. Sådana egenskaper hos kroppar, som kan mätas objektivt, började man kalla primära. I boken Il Saggiatore (1624) beskriver Galileo skillnaden mellan primära (objektiva) och sekundära (subjektiva) egenskaper. Han skriver bl.a.: ”Om sådana sinnen som känsel, hörsel, smak och lukt försvann tror jag att kropparnas form, mängd och rörelse skulle bli kvar, men inte lukter, smaker och ljud.”
Onekligen kan vi mäta form, mängd och rörelse men inte t.ex. lukt och smak. Han menade därför att form, mängd och rörelse är objektiva egenskaper hos kropparna själva, medan smak, lukt och ljud inte finns hos kropparna utan endast i våra upplevelser. Han menade att de subjektiva upplevelserna orsakas genom att de objektiva egenskaperna påverkar våra sinnen. Färgerna t.ex. finns i betraktarens öga, inte i kropparna själva. Senare inkluderades massa bland de primära egenskaperna.
Av detta får vi slutsatsen att naturen i sig själv är lukt-, smak-, ljud- och färglös. Dessutom är den mätbar och möjlig att beräkna och förutse. Processerna i naturen styrs av vad vi kallar naturlagar. ”Naturlag” blev nu ett grundläggande begrepp i fysiken. Ur vetenskaplig synvinkel var detta ett stort framsteg. Tidigare hade naturfilosoferna, t.ex. alkemisterna, försökt beakta alla slags egenskaper när de gjorde sina ”experiment”. T.o.m. sådana saker som sinnets renhet och månens ställning ansågs inverka på resultatet. Nu började man bortse från allt som ansågs sekundärt (subjektivt). Därmed blev det möjligt att göra kontrollerade, upprepbara experiment och att formulera resultaten som ekvationer. Den experimentella metoden började därmed betraktas som grundläggande i forskningen. Men detta innebar samtidigt att naturen reducerades till mekaniska mätbara processer. Naturen i sig blev så att säga grå och färglös.

DJUREN ÄR MASKINER

En yngre samtida till Galileo var fransmannen Rene Descartes (1596-1650). Han var lika framstående som matematiker och forskare, men dessutom en av de främsta filosoferna genom tiderna. Hans syn på relationen mellan människan och naturen fick ett stort inflytande under flera århundraden, och diskuteras än i dag.
Aristoteles hade, som vi sett, byggt upp en naturfilosofi som antog att allt levande har en själ och att död materia inte är helt trög och orörlig, utan har en inneboende strävan eller drift mot sin naturliga plats i världsalltet. Denna naturfilosofi hade sedan slutet av 1200-talet tagits för given av de flesta lärda i Europa. Den blev en del av den katolska kyrkans världsbild. Galileo kritiserade många av Aristoteles hypoteser, men Descartes tog steget fullt ut och bröt fullständigt med Aristoteles natursyn. Aristoteles anhängare var därför bittra motståndare till Descartes, men de förlorade snabbt terräng, och Descartes idéer spreds över Europa, ända upp till Sverige.

För Descartes var maskinen inte bara en användbar heuristisk modell utan naturen var bokstavligen en maskin. Det finns ingen strävan, inga mål och allra minst någon själ i naturen. Allting kan därför förklaras i termer av mekaniska processer. Descartes försöker göra just detta. Också djuren är maskiner. Det kan verka som om hundar och katter hade känslor, som om papegojor pratade, men i själva verket har de lika litet känslor och tankar som ett mekaniskt urverk. Deras mekanismer är bara så mycket mera komplicerade. Genom att i detalj studera deras uppbyggnad, hur alla delar hänger ihop så kan vi till slut förklara allt i deras beteende. Denna tanke hade stort inflytande bl.a. inom fysiologin, som vid denna tid blev en experimentell vetenskap.

Sin syn på naturen presenterar Descartes i boken Avhandling om metoden (1637). I ett berömt avsnitt säger han att det inte alls är märkvärdigt att djuren är automater när man betänker hur invecklade rörliga maskiner mänsklig konstfärdighet kan frambringa. Gud är oändligt mycket skickligare och använder sig av ben, muskler, nerver, artärer osv när han konstruerar ett djur. Resultatet blir en visserligen mycket invecklad, men dock maskin.
En naturlig invändning är att en maskin inte har någon själ, fri vilja, något medvetande. Och allra minst något språk. Man kan möjligen tänka sig att djuren är maskiner, men att Descartes och alla hans vänner, och många ovänner, är maskiner är absurt. Om han är en maskin så betyder det att maskiner faktiskt kan tala och skriva och därmed tänka. Det ansåg han, med alla rätt, vara en logisk omöjlighet. Hans lösning av problemet skapade dock i stället, som vi skall se, ett ännu svårare problem.
Descartes ansåg att logiken tvingar oss att anta att det finns två fundamentalt olika grundläggande substanser i världen. Att det finns materia är uppenbart. Han kallar materian
res extensa (utsträckt ting). Dess kännetecken är att den har storlek och kan påverka genom att stöta, pressa, knuffa annan materia. Men det är lika uppenbart att tänkande existerar. Det finns någonting som tänker. Det kallar han res cogitans (tänkande ting, eller kort och gott själen). Tänkandet är till sin natur icke-materiellt. Vi får som slutsats att människan, som redan Platon menade, är en dubbelvarelse. Hon är en icke-materiell själ i en materiell kropp. Jag som tänker, känner, har fri vilja och kan tala är alltså en själ. Det som rör sig, äter, sover etc, min kropp, är en maskin. Jag är alltså en ande i en maskin, en ande som får sinnesintryck genom maskinens organ, men som styr maskinen genom min vilja. Själen blir i grunden något oförklarligt, något övernaturligt.
Den slutsatsen passade förstås förträffligt in i den katolska teologin. Och Descartes var ingen ateist, utan en troende katolik. Han menar att eftersom man inte finner någon rimlig orsak att själen skulle förintas så ”...leds man helt naturligt till slutsatsen att den är odödlig.” När Gud skapade människan till sin avbild så var det, enligt Descartes, själen som avsågs. Kroppen kan förstås inte vara någon avbild av Gud. Trots detta kom han i konflikt med kyrkan. Hans böcker hamnade på Index, kyrkans lista över förbjudna böcker.
Men hur kan själen, som är immateriell, styra kroppen, som är materiell? Försök styra din dator enbart med din tanke! Det är omöjligt. Du måste använda kroppen för att styra datorn. Men enligt Descartes är kroppen en maskin, den är ett slags dator, för att använda ett modernt begrepp. Det är lika omöjligt att tänka sig att själen styr kroppen som att du styr din dator enbart med tanken. Descartes var medveten om problemet, men hade ingen lösning. Många filosofer föreslog lösningar, den ena mer fantasifull, än den andra, men ingen var övertygande. Än i dag finns det dualister som tror att vi har en icke-materiell själ som är odödlig. Enligt den katolska tron skapar Gud en själ vid befruktningsögonblicket.

Varför tror Descates att djuren inte har någon själ? Gud, som är allsmäktig, kunde ju ha gett också djuren en själ. Hans argument är berömt och har diskuterats mycket. Jag sammanfattar det mycket kort. Hur vet man om något har en själ? Jo, förmågan att tala, eller att åtminstone kunna lära sig tala, är ett bevis för existensen av en själ. Ingen maskin kan tala eller lära sig tala. Han menade att djuren visserligen kan framställa olika slags läten, men betraktade dessa som rena reflexer. Djuret förstår ingenting. Det finns ingen tankeverksamhet bakom ljuden. Inget djur kan tala, inte ens på en mycket primitiv nivå. Varje djur är sålunda en maskin.

Descartes natursyn hade vittgående konsekvenser. Om djuren inte har någon själ kan de inte heller känna någonting, varken smärta eller njutning. De har lika litet några känslor som ett urverk. Då spelar det ingen roll hur illa vi behandlar dem. En klocka kan man ju slå sönder om man vill utan att ha några samvetskval. Djur kan då inte ha några rätttigheter och vi kan inte ha några skyldigheter mot dem. Om du pryglar din hund ylar den av smärta, men enligt Descartes känner den ingenting. Ylandet är en ren reflex. Man kan lätt förstå att djurvännerna, det fanns förstås sådana också på den tiden, var ursinniga på Descartes.

Descartes lära godtogs inte av alla, men den fick stort inflytande inom vetenskapen. Hypotesen att inget djur har något språk har nästan haft karaktären av en dogm inom vetenskapen ända fram till 1960-talet. Då började några forskare testa dogmen genom att försöka lära apor, dvs chimpanser och gorillor att använda ett teckenspråk. Dessa experiment bevisade att Descartes hade fel. Apor kan faktiskt lära sig använda ett beränsat ordförråd på ett sätt som visar på tänkande. Senare har det visats att också en del andra djur i sin naturliga miljö använder ljud som vi använder ord. Redan på Descartes tid diskuterade man huruvida papegojor förstår vad de säger. Att de kan uttala ord, härma, visste man. Problemet var om de förstod vad de sa. Descartes svarade ett kategoriskt nej. I dag tyder forskningen på att han hade fel också på denna punkt. På Descartes tid hade ingen undersökt delfinernas sätt att kommunicera. I dag vet vi att också de har ett slags språk.

I vår tid har Descartes kriterium på en själ använts i diskussionen om datorer kan ha intelligens. Datorerna är utan tvekan maskiner, även om de inte är mekaniska som urverken på 1600-talet, utan elektroniska. Enligt Descartes kan en maskin aldrig tala, eller lära sig tala. Alltså kan datorerna aldrig tala, och följaktligen är det omöjligt att bygga en dator som har en själ, eller ett medvetande, för att använda en modern term. Redan på 1950-talet föreslog den engelska matematikern Alan Turing en metod att testa om en dator har en själ. Metoden kallas Turing-test. Principen är densamma som hos Descartes. Om man kan föra en normal diskussion med en maskinen, så kan den tala, och då har den en själ. Hittills har ingen dator, dvs inget program, klarat av att diskutera väder, folk och fä, i normala situationer. Kan vi vara säkra på att ingen framtida dator kommer att klara detta? Knappast. Anta att en sådan dator konstrueras om 100 år. Har vi då bevisat att Descartes tes att ingen maskin kan ha en själ är falsk? Vem vet, kanske maskinens själ dessutom är odödlig?

MASKINEN MÄNNISKAN

Omkring 100 år efter Descartes död publicerade en fransk läkare en bok som utmanade Descartes anhängare, den katolska kyrkan och det konservativa etablissemanget. För att förstå boken måste man inse att Descartes´ argumentering så att säga kan ställas på huvudet. Anta att djuren faktiskt är maskiner. Anta vidare att vi har grund att tro att vissa djur kan tala eller lära sig tala. Då följer det att maskiner kan tala. Men vad är det i så fall som hindrar att också människan är just ett talande djur, dvs en talande maskin.
Just så resonerade läkaren La Mettrie i boken l´Homme machine (Maskinen människan, 1748). Medan Descartes hade argumenterat för en oöverstiglig klyfta mellan människan och djuren, försökte La Mettrie bevisa motsatsen. Sedan Descartes dagar hade kunskaperna i fysiologi och zoologi ökat kraftigt. I sin lilla bok på endast drygt 100 sidor ger La Mettrie en mängd exempel på anatomiska likheter och likheter i reproduktion och handlande mellan människa och djur. La Mettrie hävdar att djur kan ha känslor och tankar – och t.o.m. språk. Papegojan är ett exempel. Descartes hade ansett att en papegoja endast kan härma ord utan att förstå någonting. La Mettrie hävdar att papegojor faktiskt kan lära sig använda vissa ord på ett meningsfullt sätt. I dag vet vi att han var närmare sanningen.

På La Mettries tid kände man till orangutangen. Chimpansen hade nyligen upptäckts. Gorillor och bonobor kände man inte till i Europa. La Mettrie pekar på likheterna mellan människa och chimpans och skriver följande profetiska ord: ”Likheten i byggnad och handlingar mellan mellan apor och människor är så stor, att jag nästan inte alls tvivlar på att man till sist – om man övar detta djur duktigt – kommer att lyckas lära det...ett språk.” Det skulle dock dröja över 200 år innan någon på allvar gjorde detta experiment. Från 1960-talet framåt har flera både chimpanser och gorillor lärt sig tala med hjälp av teckenspråk. Självklart är deras ordförråd litet, vanligen ca 100 tecken, men de använder dessa på ett meningsfullt sätt. Skillnaden mellan människa och apa är en gradskillnad, inte en artskillnad. ”Mellan djur och människa är övergången inte skarp, ” skrev La Mettrie.

La Mettries bok väckte våldsamma protester. I Frankrike blev den förbjuden och brändes på bål. Den ansågs förstöra moralen, vara ateistisk och förneka själens odödlighet. Att författaren betonade likheterna mellan apor och människor upplevdes som en grov förolämpning. Vid denna tid var Epikuros filosofi, som jag behandlat i kapitlet om antiken, på modet i vissa kretsar i Europa. Epikuros hade predikat att allt består av atomer, också själen, att själen dör med kroppen, att vi inte skall bry oss om gudarna och att livets mening är att ha roligt. La Mettrie hade skrivit en bok om epikureismen och gjorde själv stora ansträngningar för att leva ett glatt liv. Detta bidrog förstås till att göra honom hatad inom etablissemanget.

Menade La Mettrie att människan är en automat, ett slags robot, ett komplicerat urverk? Nej, tvärtom. Han menade att Descartes natursyn var alldeles felaktig. Djuren är maskiner bara i en mycket urvattnad betydelse. Inget djur är ett rent mekaniskt system, eller likt ett sådant. Inget djur kan jämföras med ett mekaniskt urverk. Han kritiserar användningen av ordet själ: ”`Själ` är alltså ej annat än ett tomt ord, som vi inte har någon idé om alls...”. Med ordet bör vi förstå del del av kroppen som kan känna och tänka.

I själva verket kommer La Mettrie tillbaka till en natursyn som i hög grad liknar Aristoteles. Denne ansåg, som vi sett, att allt levande har en själ, men en själ med olika grad av komplexitet. Läkaren La Mettrie menade att materien kan bilda levande varelser, varelser som kan känna, kan lära sig och t.o.m. ha någon grad av tankeförmåga, intelligens. Som den epikuré han var hyste La Mettrie en djup beundran för naturen. Han beskriver den i samma slags lyriska termer som Lucretius nästan aderton sekler tidigare. (Citaten är hämtade från Rolf Lindborg: Maskinen människan och doktor La Mettrie, Doxa 1984).

måndag 26 januari 2009

MILJÖFILOSOFI I: MÄNNISKAN OCH NATUREN UNDER ANTIKEN

(Detta är första kapitlet i en kurs i miljöfilosofi som jag hållit några gånger vid Öppna Universitetet. Senast höll jag kursen år 2005. Kursen var utannonserad att börja 28.1 i år, men inhiberades eftersom endast 11 personer anmält sig. Det krävs minst 15 för att en kurs skall ordnas. För den som är intresserad lägger jag ut några kapitel ur kursen på min blogg. Innan jag lägger ut dem måste jag skriva ut mina handskrivna anteckningar på datorn vilket gör att det tar tid. )

Mycket kort kan vi definiera miljöfilosofi som studiet av människans relation till naturen.
Det finns en mängd vetenskaper som studerar människan, och en mängd som studerar naturen, men miljöfilosofin studerar relationen mellan dessa. Den studerar hur människan förhåller sig till naturen, och hur hon förklarar och försvarar sin relation. I motsats till andra vetenskaper är miljöfilosofin ofta normativ. Den talar inte bara om hur vi de facto förhåller oss utan också om hur vi borde förhålla oss.

ARVET FRÅN ANTIKEN

INNEHÅLL:
Människan har en odödlig själ
Människan är en del av naturen
Livets mening är att ha roligt
Människan är Guds avbild
Oförenliga system
Miljöförstörelse under antiken

MÄNNISKAN HAR EN ODÖDLIG SJÄL

Två antika filosofer har påverkat den europeiska kulturen mer än några andra.
Platon (427-347 f.Kr.) och Aristoteles (384-322 f.Kr).
Båda var mycket produktiva med tankar och idéer, men det som vi här är intresserade av är deras idéer om människans relation till naturen. Båda skapade system, synteser som gav ett svar på frågan vad människan är och vad naturen är och hur dessa förhåller sig till varandra.

Platon utvecklade en dualistisk metafysik. Det finns, anser han, två världar. Förutom naturen finns det en annan, evig och oföränderlig värld, som man brukar kalla idévärlden. För att förstå Platon måste man veta att gekerna var fascinerade av matematik. De uppfann matematiken som en abstrakt vetenskap. Speciellt intresserade var de av geometri. Geometriska sanningar är säkra, orubbliga. Naturen är däremot föränderlig och kunskapen om den är osäker. Därför måste, resonerade Platon, de geometriska sanningarna gälla något som är oföränderligt. De gäller för ett slags oföränderliga idealbilder. Varje cirkel som vi ritar har brister. Det är omöjligt att rita en perfekt cirkel som alltid förblir densamma. Men vi har en sådan cirkel som en idealbild i huvudet. Detta kan alla hålla med om.
Men sedan tar Platon en djärvt metafysiskt steg. Han menar att idealbilderna inte bara finns i våra huvuden, utan att de har en egen självständig existens, de finns i verkligheten. Därför måste det finnas en annan och bättre värld, en värld av eviga och fullkomliga idéer. Men hur får vi kontakt med denna värld? Den enda möjligheten, enligt Platon, är att vi, dvs essensen i vår person, vår själ har levat i idévärlden innan den föddes in i en kropp.
Den sanna filosofin går, enligt Platon, ut på att försöka lära sig så mycket om möjligt om idealbilderna. Det gör vi genom abstrakt tänkande, främst genom att reflektera över de eviga idéerna. Genom att vi koncentrerar oss på idévärlden, inte på naturen, lösgörs själen från kopplingen till kroppen. När kroppen dör frigörs då själen och återvänder till idévärlden, som alltså är ”Platons himmelrike”. Där lever den sedan i evighet i en fullkomlig värld. Om vi i stället bara intresserar oss för naturen, för det materiella, för mat och dryck, erotik, att samla guld och prylar, att få makt över människor, så återföds vi till naturen i en annan kropp, kanske som ett djur,och går miste om det eviga livet.
Naturen är, enligt Platon, verklig endast i samma mening som skuggor är verkliga. Denna liknelse utvecklar han i den tjocka boken Staten. Men skuggor måste ju vara skuggor av någonting. Enligt Platon är naturen med alla ting och processer endast skuggor av den eviga och oföränderliga idévärlden. (Hur något föränderligt kan vara en skugga av något oföränderligt förklarar han inte).
När Platon ser naturen som blott och bart en skuggvärld så uttrycker han förstås ett förakt för allt som hör till naturen. Detta förakt för, denna nedvärdering av naturen, har spelat en stor roll i det västerländska tänkandet.
Platon är i grunden en djupt religiös person. Han representerar därmed en mycket inflytelserik
sida av den västerländska kulturen.

MÄNNISKAN ÄR EN DEL AV NATUREN

Aristoteles var Platons elev men utvecklade småningom en egen filosofi som var oförenlig med Platons. Den största skillnaden är att han förnekade idéernas självständiga existens och själens odödlighet. Aristoteles är monist. Han anser att det finns en enda värld, naturen, och att människan är en del av denna. I motsats till Platon är han passionerat intresserad av att undersöka vad som finns i naturen och av att förklara det. Han gör själv observationer och ställer upp hypoteser för att förklara observationerna. Han skrev t.ex. två böcker om biologi i vilka han beskrev djur och växter och försökte förklara hur de fungerar. Han är därför den första naturvetenskapsmannen.
Människan är, enligt Aristoteles, en del av naturen. Hon har visserligen en själ, men den kan inte frigöras från kroppen och den är inte odödlig. I själva verket har allt levande en själ. Med ”själ” menar han vad vi i dag kunde kalla en drivkraft, en drift. Själen är det som får varelsen att bete sig på ett typiskt sätt. Sålunda har växterna en själ som får dem att växa och föröka sig, djuren har en själ som, förutom att driver dem att växa och föröka sig får, gör att de har upplevelser, och människan har en själ som dessutom gör henne förmögen att tänka. Aristoteles ser alltså en hierarki i naturen som visas i ett alltmer komplicerat system av drivkrafter. Människan är sålunda det högsta djuret därför att hon har alla slag av själ.
Men hon har ändå mycket gemensamt med växterna och djuren. Berömd är Aristoteles definition av människan som ”rationellt djur”. Enligt definitionen är människan faktiskt ett djur, men ett djur som skiljer sig från alla andra genom att kunna tänka. Tankeförmågan är människans definierande egenskap. Det är en definition som står sig än i dag.
För Aristoteles finns det ingenting sådant som död natur. Också t.ex. stenar har en grad av liv även om de inte har någon själ. Detta kommer till synes genom att en sten, som får röra sig fritt, alltid faller neråt. Stenen har en inneboende strävan mot sin naturliga plats som är jordens centrum. (I dag förklarar vi stenens rörelse genom gravitationsteorin, men den skapades nästan 2000 år efter Aristoteles tid). Varje föremål har sålunda en inneboende strävan mot sin naturliga ort. För tunga ämnen är den naturliga orten nedåt, för lätta uppåt. Eld t.ex. strävar uppåt för dess naturliga ort är himmeln där solen och stjärnorna, som är eld, lyser.
Aristoteles var en av alla tiders främsta vetenskapsmän. Ingen annan har grundat så många vetenskaper som han. Han drivs av en obotlig nyfikenhet på vad som finns och varför. För honom är naturen spännande, en utmaning, något som han vill förstå. Han representerar därför en mycket viktig sida av den västerländska kulturen – den vetenskapliga nyfikenheten. Däremot hade han inget intresse för en annan sida av vetenskapen – teknologin, den tillämpade kunskapen. Den antika vetenskapen var i grunden mera filosofi än praktisk teknik.

LIVETS MENING ÄR ATT HA ROLIGT

Efter Aristoteles död år 322 f.Kr. skapades två av de mest inflytelserika filosofskolorna under antiken, nämligen den stoiska och den epikureiska. Båda har haft stort inflytande på eftervärlden, och än i dag syns deras betydelse i uttryck och tankar som vi tar för givna. Här behandlar jag enbart epikureismen därför att den är mest intressant ur miljösynvinkel. Stoicismen är abstrakt och extremt rationalistisk. Den uppmanar oss att sträva efter något som på grekiska kallas apatheia. I dagens svenska talar vi om apati, men det betyder likgiltighet, oföretagsamhet, medan stoikerna betonade vilja och aktivitet. Apatheia innebär vad vi kan kalla oberörbarhet, att stå över alla slag av känslor. Stoikern är en person som går genom alla livets sorger och glädjeämnen med ett upphöjt lugn. Han varken sörjer eller skrattar. Han upplever att allt som sker sker av nödvändighet och att han är en del av en evig världssjäl.

Epikuros (340-271 f.Kr.) grundade, liksom Platon och Aristoteles, sin skola i Aten. Självklart påverkades han av många tidigare idéer. Här går jag främst in på hans lära om relationen mellan människan och naturen, och hur vi bör leva. Av Epikuros skrifter finns endast fragment bevarade, men hans lära presenteras detaljerat i en av antikens mest berömda lärodikter. Den skrevs nästan 200 år efter Epikuros död, på latin i Rom, av en romare som hette Lucretius Carus. Den latinska titeln är De rerum natura. På svenska blir det Om tingens natur. Det finns flera översättningar till svenska.
Epikuros förkastar helt Platons idé om en odödlig själ. Han anför en mängd bevis, som går tillbaka på Epikuros, för att idén är absurd. De finns i slutet av Bok III. (Kapitlen i Om tingens natur kallas böcker). Dessa argument används än i dag av dem som inte tror på själens odödlighet och/eller reinkarnation. I Bok III läser vi t.ex.: ”Se tillbaka på den evighet som förflöt före vår födelse: den betyder intet för oss! Naturen håller här fram en spegel för oss, där vi kan se framtiden, när vi skall vara döda.” Det har gått ca 2060 år sedan Lucretius dog. Miljarder människor har levat och dött på jorden under den tiden. ”Precis som du,” skriver Lucretius, ”har släkten dött tidigare, och skall dö i framtiden.” I stället för att frukta döden bör vi acceptera den med ataraxía (sinneslugn).
Ett av Epikuros viktigaste mål är att visa att fruktan för gudarna och för döden är ogrundad. Hans lära är sålunda både materialistisk och ateistisk. Världen består av atomer, odelbara, ytterst små kroppar av varierande typ, som är eviga. Också själen består av atomer, av speciellt små, fina glatta atomer. Världen har ingen början och inget slut. Livet på jorden har uppstått av sig självt. I Bok V läser vi t.ex.: ”Jorden bär med rätta namnet moder eftersom den själv har skapat människosläktet och alstrat varje djurart, som stormar fram vilt i de mäktiga bergen, och luftens fåglar med deras skilda gestalter.” Han presenterar t.o.m. ett slags enkel teori om det naturliga urvalet. Vi läser i samma Bok :”Och många arter måste då ha gått under och kunde inte alstra och frambringa avkomma.”
Det finns, enligt epikureerna, inga gudar som bryr sig om människorna, som straffar och belönar. Böner och offer är därför meningslösa. Det finns inget paradis, inget dödsrike, ingen himmel, ingen odödlighet, ingen världssjäl. Det enda som finns är naturen med ett myller av liv, som föds och dör i ett evigt kretslopp. Människan är en del av denna natur och inget annat. Men hur skall vi orka leva med denna insikt?
Livets mål och mening är hedoné. Ordet brukar översättas med ”lust”. Ett modernare uttryck är att ha roligt, eller ha trevligt. Vi skall alltså njuta av livet så länge vi har det. Hur gör vi det? Jag låter Lucretius svara. I början av Bok II läser vi: ”Men det finns intet skönare än att vistas i stilla trakter, varifrån man kan se ned på andra, och betrakta hur de irrar hit och dit planlöst sökande vägen till livet, kämpar att visa sig mest begåvade, tävlar med sin börd, bemödar sig natt och dag med utomordentlig ansträngning att nå ärans tinnar och nå makten. O människors olyckliga sinnen! O, dessa blinda hjärtan! I vilka skuggor och i vilka faror lever de inte sina korta liv. Ser de inte att naturen ropar efter två ting allenast: att smärta skall vara kroppen fjärran, att själen, befriad från oro och fruktan, skall njuta av sinnesintryckens ljuvlighet.”
Vi skall inte sträva efter rikedom och makt, efter ära och berömmelse, efter prylar och allehanda produkter som är på modet. I stället skall vi leva ett stilla liv och njuta av allt det goda som livet ger. Idealet är att ”ligga utsträckta i det mjuka gräset vid en källa under ett högt träds grenar, och utan några dyrbara anstalter vederkvicka oss, särskilt när vädret ler och årstiden strör ut blommor i det röna gräset.” Vi skall njuta av god mat, men inte så vi blir sjuka, av söta frukter, av goda viner, men inte så vi blir fulla, av kärlek, men inte så vi grips av passion och svartsjuka, och framför allt av att samtala och umgås med goda vänner. Nyckelfrasen är alltså ”en anspråkslös men angenäm tillvaro”. Livets mening är att ha roligt!
Att epikuréerna har en mycket positiv bild av naturen är tydligt. Lukretius lovprisar ständigt naturens skönhet.
Här kan vi anknyta till en modern filosof, till norrmannen Arne Naess (1913-2009), grundaren av ekosofin. Han anser att det går att leva ett rikt liv utan materiell rikedom, vi är alltför fixerade vid pengar och prestationer, vi bör satsa på att leka, ha roligt, ha kvar barnasinnet, njuta av det goda som inte kostar, t.ex. naturlig mat, vi skall inte söka lyckan i morgon utan i nuet, vi skall lyssna till våra positiva känslor och följa dem. Likheterna med antikens epikuréer är uppenbar.

MÄNNISKAN ÄR GUDS AVBILD

På Platons och Aristoteles tid existerade många religioner men inte kristendomen. Judarna var en liten folkgrupp i Mellersta östern, som kämpade för sin existens mot andra, större kulturer, t.ex. mot egyptier, babylonier och assyrier. De hade en enda gud kallad Jhv som utläses Jahve. Judiska lärda män skrev ner sitt folks historia och om relationen till sin Gud i ett antal skrifter som vi i dag kallar böcker i Gamla testamentet. Böckerna skrevs troligen vid olika tider under flera hundra år. En del skrevs troligen under och efter Platons och Aristoteles dagar.
Efter Aristoteles död dröjde det över 300 år innan Jesus, kristendomens grundare föddes. Och det dröjde ytterligare nästan 400 år innan kristendomen blev den mäktigaste religionen i medelhavsområdet. Den nya religionen spred sig långsamt över hela Europa och trängde undan de gamla folkliga föreställningarna. Finland var ett av de sista områden av Europa som kristnades. Det skedde på 1000-talet.
Enligt kristendomen finns det en och endast en gud. Han är evig och har en oändlig makt. Han har skapat världen ur intet. I första Moseboken vers 26 läser vi: ”Och Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden.”” Enligt kristendomen är människan alltså en avbild av Gud och skapad av Gud. Hon är satt att råda över naturen. Detta sägs pånytt i vers 28 där vi läser att Gud sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden och lägg den under er; och härska över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.” I följande vers sägs att Gud ger människan alla fröbärande växter och alla fruktbärande träd.
Världen finns alltså till för människans skull. I 1 Mos. 9:1-3 säger Gud, efter syndafloden, till Noa och hans söner: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden...Allt som rör sig och har liv skall ni ha till föda; såsom jag har gett er gröna örter så ger jag er allt detta.” I vers 7 uppmanar Gud ännu en gång människorna att vara fruktsamma och föröka sig.

Enligt kristendomen är människan alltså inte själv ett djur, lika litet som hon är en del av naturen. Hon är i stället Guds avbild, satt att härska över naturen och utnyttja den och leva av den. Människan har ändå en anknytning till den materiella världen därför att hon är skapad av stoft. I Mos 2: 7 läser vi: ”Och Herren Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.”

OFÖRENLIGA SYSTEM

Platon, Aristoteles och kristendomen har haft mycket stort inflytande på den västerländska kulturen. Eftersom Platon och Aristoteles levde och påverkade kulturerna runt Medelhavet långt innan kristendomen uppstod är det naturligt att de i viss mån kom att påverka utformningen av den kristna läran. Det intressanta ur miljöfilosofins synvinkel är att de är helt oförenliga när det gäller relationen mellan människan och naturen. Enligt Platon är människan egentligen en odödlig själ i en förgänglig kropp. Naturen är inte den sanna verkligheten utan endast en dålig kopia, en skugga av den eviga och sanna världen.
Enligt Aristoteles är människan en del av naturen, ett djur bland andra, omän det högsta genom sin tankeförmåga. Enligt Gamla testamentet är människan varken det ena eller det andra. Där sägs ingenting om att människan är en odödlig själ. I stället sägs i Mos. 3:19: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft och till stoft skall du åter varda.” Människosynen i Moseboken liknar Aristoteles´ lära mera än Platons. Här betonas att människan är stoft och skall återgå till stoft när hon dör. Men för Aristoteles hör människan till naturen genom att hon är ett djur.
Epikureismen var en rent materialistisk och naturalistisk filosofi. Dess syn på naturen är helt olik både Platons och Bibelns. Däremot liknar den Aristoteles´ lära.
Under antiken fanns det många andra filosofiska system och religiösa läror än de vi granskat ovan, men dessa är de viktigaste. Den kristna, vilket betyder den katolska läran, utformades under århundradena efter Jesu tid. Då var Platons filosofi mer inflytelserik än Aristoteles. Kyrkofadern Augustinus (död 430) var den viktigaste av de tänkare som formulerade läran. Under hans tid var Platons filosofi på modet i Imperium Romanum i en variant som kallas nyplatonism. I denna variant betonades ett asketiskt liv och själens odödlighet och strävan mot idevärlden. Hela världen ansågs strömma ut ur (emanera ur) den högsta idéen som var det godas ide. Nyplatonismen påverkade Augustinus människosyn i hög grad. Han övertog Platons idé om en odödlig själ och gjorde den till en del av den katolska läran. Han var också påverkad av Aristoteles logik. Denne hade nämligen grundat logiken som en vetenskap och hela den västerländska logiken bygger på Aristoteles. Augustinus resonerar logiskt och bevisar en rad teser, t.ex. att Gud existerar och att själen är odödlig.

Den medeltida kristendomen, i praktiken katolicismen, är sålunda starkt influerad av Platon. Den är världsfrånvänd, beundrar ett asketiskt liv, rekommenderar sexuell avhållsamhet, ser naturen som något människan är satt att härska över. Den ser naturen som något defekt, något ofullständigt. Detta baseras på kapitel 3 i Första mosebok där det berättas om syndafallet, om hur Adam och Eva är olydiga mot Gud och därför straffas genom att drivas ut ur Edens lustgård. Naturen är dömd att gå under. Typiskt för medeltiden är att man ständigt gick och väntade på att denna syndiga värld skulle gå under och ersättas av en ny värld, ett nytt paradis i vilket de troende skulle leva i evig lycksalighet. Det är inte underligt att naturen inte uppskattades, inte beundrades, inte idealiserades. (Det fanns förstås enstaka undantag).

Från 1100-talet framåt fick Aristoteles filosofi allt större inflytande inom katolicismen. När man tidigare hade anpassat en del av platons ideer till kristendomen så började man nu bygga upp ett långt mer genomarbetat system, en omfattande katolsk metafysik som, när det gällde naturen, byggde på Aristoteles tankar. Man bibehöll dock den platonska läran om själens odödlighet. Sålunda anser katolikerna än i dag att en människa får en själ i själva befruktningsögonblicket. Därför är abort, hur tidigt den än görs, mord enligt den officiella katolska läran.

Genom Martin Luther och reformationen splittrades kristendomen på 1500-talet i två metafysiska system. Medan katolikerna höll fast vid att läran formats av traditionen ville Luther endast godkänna Bibeln som ”lärobok”. Som vi såg ovan sägs det i Bibeln att ”människan är av stoft och skall åter bli stoft”. Luther tog detta bokstavligt. Läran om en odödlig själ är en irrlära. Någon sådan existerar inte. (Aristoteles och Epikuros ansåg, som vi sett, detsamma). Han hävdade att kropp och själ oupplösligt är bundna till varandra. När kroppen dör så dör också själen. Men i motsats till Aristoteles och Epikuros tror Luther på kroppens uppståndelse. På den yttersta dagen skall de rättroende kristna kroppsligen uppstå från de döda. Detta sker genom ett gudomligt mirakel. De rättrogna skall alltså börja leva igen, men med en ny kropp som är fullkomlig. På samma sätt skall naturen uppstå, men utan död, våld och blod. Gud skapar ett paradis för dem som tror på Jesus.
Också Luthers lära innebär sålunda en föraktfull inställning till naturen. Den är ofullständig, grym och blodig. På den yttersta dagen skall den ersättas av något bättre. Människan kan sålunda med gott samvete utnyttja naturen. Den är till för hennes skull, och kommer inom en snar framtid att gå under och ersättas av en ny Edens lustgård.

MILJÖFÖRSTÖRELSE UNDER ANTIKEN

Miljöförstörelse är inget nytt fenomen. Redan under antiken höggs skogar ner, djur utrotades, jorden utarmades, och salthalten i jorden ökade i en del konstbevattnade områden. När jordbruket blev effektivare växte befolkningen, stora stater uppstod. Det första ingreppet i naturen var att de stora skogarna långsamt höggs ner. I de äldsta skrifterna talas det ofta om stora skogar, t.ex. om Libanons väldiga cederskogar. Trä var det viktigaste råmaterialet för det tekniska framåtskridandet. Trä användes förstås som bränsle och byggmaterial. Tusentals fartyg krävde massor av virke. Vid framställningen av metaller, glas, keramik behövdes träkol. Framställninen av vapen och verktyg krävde eld osv. Dessutom brände man skog för att få åkerjord. I Bibeln talas det ofta om får och fåraherdar. Fårskötsel var allmän över hela regionen. I torra områden betade stora flockar av får emellertid bort all vegetation så att erosin uppstod och öknarna bredde ut sig. När skogarna försvann och öknarna bredde ut sig påverkade detta också det lokala klimatet. Det blev torrare och varmare. Dagarna blev varmare, nätterna kallare.
I gamla skrifter och på bevarade monument får vi veta att det fanns en rikedom av vilda djur. Lejonjakt var t.ex. en populär sport i den babyloniska kulturen. Småningom utrotades alla de större djuren i regionen. I boken Dagligt liv i antikens Rom av J. Carcopino, skriven 1939, sägs att romarna dödade enorma mängder djur på Collosseum, den väldiga amfiteatern som rymde ca 50 000 åskådare. När kejsar Titus invigde Collosseum år 80 dödades i olika slags strider 5000 djur på en enda dag. Vid två andra ”festligheter” dödades 2246 respektive 2243 djur. Och det var förstås inte frågan om kattor eller hundar, utan vilda djur som lejon, tigrar, elefanter, bufflar osv som hämtats från alla hörn i imperiet. ”Det var genom dessa slaktningar, som kejsarna rensade sina stater från farliga djur,” skriver Carcopino. Ända fram till våra dagar har det ansetts viktigt att driva bort de vilda djuren ur trakter där människorna slagit sig ner. I dag är det nästan omöjligt att föreställa sig hur världen såg ut under antiken. Större delen av Europa var täckt av väldiga skogar i vilka det fanns stora mängder vilda djur.

Men förstörelsen var lokal, förekom endast i en del tättbefolkade områden i Kina, Indien, Mellersta östern och medelhavsområdet. År 200, när romarriket var på höjden av sin makt, beräknas Europa ha haft ca 44 miljoner invånare. De flesta av dem levde inom det romerska imperiets gränser. Rom var den enda stad som kan ha haft närmare en miljon invånare. I hela världen beräknar demograferna att det fanns ca 250 miljoner människor. (USA ensamt har i dag en befolkning på drygt 300 miljoner).

onsdag 21 januari 2009

HAMAS MÅSTE ERKÄNNA ISRAEL

HAMAS MÅSTE ERKÄNNA ISRAEL

Jag tror inte att min och Olli Lagerspetz bedömning av kriget mellan Hamas och Israel är så olika som det kan förefalla av hans inlägg i Åbo Underrättelser 21.1. Han har rätt i att Gaza är mycket tätt befolkat och att nativiteten bland palestinierna är hög. Han påpekar att närmare hälften av invånarna är barn. (Området är svårt överbefolkat och folkökningen fortsätter). Men han undviker att dra slutsatser av detta faktum. Varför angriper Hamas städer i Israel från ett så sårbart område? Varför har Hamas inte gjort något för att skydda civilbefolkningen för israeliska bomber? Hamas ledare har i alla fall lyckats skydda sig själva.
Lagerspetz beskrivning av palestinierna som trakasserade och förtryckta är antagligen medvetet svart-vit. Situationen är, som han säkert vet, långt mer komplicerad. När ”vägkartan för fred” utstakades, under president Bushs ledning, i juni år 2003 gick Israel med på att erkänna Palestina som en självständig stat, att utrymma sina bosättningar på Gaza-remsan, samt att inte grunda nya bosättningar på Västbanken. Palestinierna å sin sida gick med på att erkänna staten Israel och upphöra med terrorangreppen. Men palestinierna är djupt splittrade i två rivaliserande grupper, Fatah och Hamas. Hamas vägrade blankt att godkänna vägkartan till fred. De fortsatte med terrorangreppen mot Israel. Den israeliska regeringen svarade på sitt vanliga sätt, med kraftigare våld.
26.1 år 2006 vann Hamas i parlamentsvalet. EU och USA krävde då att Hamas skulle erkänna Israel och avstå från våld. Det var en gyllene chans för Hamas att förvandlas från terrororganisation (FN:s uttryck) till ett normalt politiskt parti. Hamas vägrade. Därför avbröt 7.4 år 2006 EU och USA sitt ekonomiska stöd till den nya Hamas-ledda regeringen. Det rent humanitära stödet fortsatte. Utan detta stöd skulle palestinierna dö. (Hur det gick med stödet från de rika arabländerna känner jag inte till. Kan någon upplysa mig? De flesta arabledare gillar inte Hamas. Det gör däremot Irans ledning, som i sin tur är i konflikt med arabledarna. Irans befolkning är inte araber.)
I december 2007 fortsatte fredsförhandlingarna mellan statsminister Olmert och president Abbas under ledning av president Bush. En palestinsk stat skulle grundas inom år 2008. Abbas ansågs vara en förrädare av Hamas därför att han gick med på fred. Hamas fortsatte att skjuta raketer mot Israel. Raketerna åstadkom föga skada men utsatte judarna för en ständig oro och nervpress. 1.3 2008 svarade Israel, som vanligt, men ett våldsamt angrepp mot Hamas i Gaza. Över hundra personer dödades. Hälften var civila. Hamas vägrade fortfarande erkänna Israel. I stället skaffade man mer vapen och ökade antalet raketattacker. 6.3 dödades åtta israeliska ungdomar i en skola i Jerusalem av en terrorist. Vi har nyligen bevittnat det senaste skedet i kampen mellan Hamas och Israel. Israel avbröt anfallet och drog sig tillbaka från Gaza. Detta uppfattades av Hamas som en seger. 1300 döda palestinier tycks inte dämpa segeryran.
Jag antar att Olli Lagerspetz är enig med mig om att fred kan uppnås endast om Hamas erkänner Israel och avstår från att döda judar. Palestinierna har ingenting att vinna på att fortsätta en hopplös kamp. Däremot har de allt att vinna på fred. Bollen ligger nu på Hamas planhalva. Ledarna är utsatta för hårt tryck från alla håll. Gazaborna kan få stort stöd för återuppbyggandet. Vi får se om de tar chansen till en bestående fred. Annars kommer ännu fler palestinska liv att spillas i en hopplös kamp
Hans Rosing

söndag 18 januari 2009

TANKAR OM KRIGET MELLAN HAMAS OCH ISRAEL

VARFÖR VILL HAMAS INTE HA FRED?

I juni år 2003 lyckades USA:s president G.W. Bush få ledarna för israeler och palestinier att skriva på en ”vägkarta för fred”. Förhoppningarna var stora att de ständiga krigen och terrorattackerna äntligen skulle gå till historien. Under de tre föregående åren hade 750 israeler dödats i våldsamheterna. Israel gick med på att en palestinsk stat bildades, lovade att utrymma det ockuperade Gaza-området och att upphöra att grunda nya bosättningar på Västbanken. Palestinierna lovade att upphöra med terrorattackerna.
Men Hamas vägrade att godta fred. Varför?
Hamas fortsatte i stället med sina terrorattacker och började skjuta raketer mot judiska bosättningar. För en europé är Hamas beteende obegripligt.
I Europa har det alltid varit sed att den som förlorar ett krig ger upp kampen och underhandlar om vapenstillestånd och sedan om fred. Så gör en förnuftig människa. Fortsatte motstånd, som medför att det egna folket lider, är meningslöst. Vi i Finland inser detta bättre än de flesta. När Finlands militära läge sommaren 1944 var hopplöst beslöt regeringen att gå med på Sovjets mycket hårda villkor. Det fanns ett slags motsvarighet till Hamas hos oss, grupper som ville fortsätta att slåss till vilket pris som helst. Till all lycka hade vi statsmän som Mannerheim, Paasikivi och Kekkonen som insåg att en kostsam fred var bättre än att hela landet ockuperades och otaliga människor sändes till fångläger i Sibirien.
Det pris som Hamas måste betala för fred är billigt jämfört med det som vi betalade. De måste upphöra med försöken att döda judar. I gengäld slipper de meningslöst lidande. Så varför är de inte villiga att sluta med mördandet? (Märkväl att majoriteten av palestinier accepterade vägkartan. De ville ha fred och var villiga att betala priset, dvs att erkänna Israel.)
I sin hamasvänliga kolumn i Vasabladet 15.1 skriver Pierre Gilly att Hamas inte har något alternativ. Men detta är ju bara propaganda! Hamas kunde redan 2003 ha gått med på ”vägkartan till fred”. Därmed skulle de ha sparat tusentals liv. Och även om israeliska liv inte betyder något för dem så måste palestinska liv betyda desto mera. Varje gång Hamas dödat judar har Israel hämnats med att döda betydligt fler palestinier. Hur många palestinier är Hamas villigt att offra? Hur många barn skall dö av israeliska bomber innan Hamas upphör med raketangeppen?
I stället för att gå med på fredsvillkor, som måste anses som mycket rimliga, har Hamas satsat sina små resurser på att skjuta tusentals raketer mot judarna. Militärt sett kunde detta anses motiverat om raketerna åstadkommit stora skador på fienden. Men det har de inte gjort. Skadorna är obetydliga. I stället har raketangeppen fått israelerna, som annars vanligen är oeniga, att bli övertygade om att en uppgörelse i godo med Hamas är omöjlig.
Det normala i ett krig är att det är den starkare som dikterar fredsvillkoren. Hamas tycks dock inte följa normala regler. I stället vill de diktera fredsvillkoren. Men vilka är i så fall dessa villkor? Vilka uppoffringar måste judarna göra för att få en bestående fred? Något svar på den frågan har vi inte fått.
För den som är intresserad och och kan engelska finns Hamas grundstadga och målsättning på nätet med adressen http://www.mideastweb.org/hamas.htm

KVINNOR OCH BARN I KRIGET – EN KULTURKROCK?

I sin ledare 14.1 i Åbo Underrättelser påpekar Anja Kuusisto något som kraftigt betonats i västerländska nyhetsmedier: det är barnen som lider mest i kriget mellan Hamas och Israel. I motsats till de vuxna är barnen helt oskyldiga till det som sker, och förstår det inte. De vuxna har en gång varit barn, ibland har de själva varit oskyldiga offer, men nu är de mer eller mindre skyldiga till våldet och till att barnens liv riskeras. En stor del av folket i Gaza stöder Hamas och kampen mot ”sionisterna” inklusive raketangreppen. En stor majoritet av judar stöder sin regering och dess våldsamma reaktion på raketangeppen.
Det är, som vi fått veta i medierna, nästan enbart palestinska barn som dödas och såras. Ca en tredjedel av de döda uppges vara barn. Detta är mycket ovanligt i ett krig eftersom barn brukar skyddas bättre än vuxna. Dessa döda och skadade barn upprör samvetena i väst. (Att barnen har det mycket värre på många ställen i t.ex. Afrika är inte lika upprörande).
Vad är förklaringen till att de palestinska barnen löper större risk att dödas än t.ex. Hamas krigare? Är krigarna bättre skyddade än barnen? Det är ju trots allt krigarna som Israels armé fösöker döda. De är målet för anfallet, inte barnen.
Kom Israels våldsamma anfall som en total överraskning för Hamas? Trodde de ansvariga att barnen var trygga när de sände iväg tusentals raketer, visserligen primitiva, mot judarna? Eller ser vi här en kulturkrock, olika värderingar av barns och kvinnors roll?
I Europa är barn i dag en bristvara. I själva verket är nativiteten så låg att folkmängden i många länder redan minskar eller kommer att minska. Finland hör till dessa. Vi satsar därför stora resurser på de barn som faktiskt föds och försöker skydda dem mot allt ont. I arabvärlden är nativiteten hög. Kvinnorna har många barn.
Att nativiteten är låg i väst hänger ihop med att kvinnorna hos oss har makt, inflytande och hög utbildning. Detta har lett till en förändring av de grundläggande värderingarna. De har blivit mera ”feminina” eller mjuka. Vi har massor av kvinnliga påverkare och makthavare. I motsats är arabvärlden fortfarande starkt pariarkalisk. Männen har makten, männen bestämmer och väderingarna är ”maskulina” eller hårda. I arabvärlden är ett automatvapen ofta en manlighetssymbol. Martyrdöden glorifieras.
Självklart är det så att föräldrar överallt i världen älskar sina barn. Men barnens sociala roll bestäms inte av föräldrakärlek utan av samhällets grundlägande värderingar. Dessa tycks vara olika i Europa och arabvärlden och detta kan (delvis?) förklara varför så många oskyldiga arabiska barn dör i kriget

fredag 16 januari 2009

ÖVERSIKT AV MINA BLOGGAR ÅR 2008

ÖVERSIKT AV MINA BLOGGAR ÅR 2008

Det är svårt att få en översikt av vad allt jag skrivit om under år 2008 så därför har jag samlat ett slags innehållsförteckning som följer nedan. Den som är intresserad av ett bestämt ämne kan söka det i listan och läsa de artiklar som berör ämnet. Efter rubriken följer det datum när bloggen införts. Ibland ger jag också en mycket kort förklaring av vad artikeln handlar om.

1. Varför blogga? 4.1
2. Om att skriva. Den snabba utvecklingen. 4.1
3. Går det att spara energi? 25.1 Energiproblemen behandlas i flera bloggar år 2008.
4. Vad är meningen med Gud? 27.1. Religionsfilosofi är ett av de ämnen som jag då och då skriver om. Ämnet behandlas i flera bloggar år 2008.
5. Vår mesta klimatskeptiker. 31.1 Artikeln handlar om Jarl Ahlbeck som med god marginal är svenskfinlands mest kända skeptiker när det gäller växthuseffekten.
6. De finska generalernas största blunder. 6.2 Handlar om det ryska storanfallet på Karelska näset i juni 1944.
7. Atomsoporna är ingenting att oroa sig över. 15.2 Behandlar energiproblemet. Jfr blogg nr 3.
8. Del 1. Om rymden. 20.2 Första delen i en serie artiklar som är avsedda att beskriva vår plats i universum.
9. Hur många dödsoffer orsakade Tjernobyl? 21.2 Handlar om energiproblemet. Jfr blogg 3 och 7.
10. Del 2. Om rymden. 26.2 Fortsättning på den berättelse som påbörjas i blogg 8.
11. Kan kärnkraften ersättas med vindkraft? 27.2 Handlar om energiproblemet. Jfr också bloggarna 3, 7 och 9.
12. Albert Einstein trodde inte på Gud. 29.2 Faller under rubriken religionsfilosofi. Se också blogg nr 4.
13. Den katolska kyrkans censur. 5.3 Yttrandefriheten är en av mina käpphästar.
14. Kampen mot censuren i Europa. 6.3 Se också föregående blogg.
15. Vad är medvetandet: ett tankeexperiment. 27.4
16. Richard Dawkins och ateismen. 9.5 Jag diskuterar en känd bok av den berömda engelska biologen Dawkins. Faller under rubriken religionsfilosofi. Se också bloggarna 4 och 12.
17. Världsbild och verklighetsuppfattning. 15.5
18. Om tillit till en högre makt. 24.5 Jag diskuterar åsikter framförda av teologen Tage Kurtén. Hör till ämnet religionsfilosofi. Se också bloggarna 16, 12 och 4.
19. Den vetenskapliga världsbilden är nästan färdig. 26.5 En lång artikel som försöker beskriva huvuddragen i vetenskapens världsbild i dag.
20. Svårt att spara elektricitet. 16.8 Handlar om energifrågan. Se också bloggarna 3, 7, 9 och 11.
21. Kriget i Georgien i augusti 2008. 28.8 Faller förstås under rubriken krig. Se också blogg nr 6.
22. Striden om klimatet – ett spännande skådespel. 10.9 Handlar om växthuseffekten. Se också blogg nr 5.
23. Ode till det inhemska äpplet. 17.9 Ämnet är trädgårdsodling.
24. Albert Einsteins största misstag. 28.9
25. Inhemska plommon är godare och mer miljövänliga. 2.10 Trädgårdsodling. Se också blogg 23.
26. Nordpolen blev inte isfri. 9.10 Växthuseffekten. Se också blogg 22 och 5.
27. Är kapitalismen på fallrepet? 26.10 Handlar om den globala ekonomiska krisen.
28. Obama är ingen frälsare. 7.11 Handlar om amerikansk politik.
29. Hurra vad jag är bra! 18.11 Ämnet är miljövård och vad jag personligen gjort för att skydda miljön.
30. Kreationister i ankdammen. 11.12 Handlar om några kreationister i svenskfinland.
31. Ett oidentifierat interstellärt objekt. 12.12 Första kapitlet i en science-fiction bok.

tisdag 13 januari 2009

ETT FÖRSVAR FÖR YRKESFISKARNA

Denna artikel publicerades som debattartikel i Hufvudstadsbladet 6.12 2008. Två personer kommenterade artikeln. En var positiv, den andra kritisk. Den kritiska var verksamhetsledare Berndt Nordman. Hans svar ingick 12.12. Den andra artikeln nedan är mitt svar till honom.

EN URBAN KVASIRELIGION?

På 30-talet var det på det politiska modet att vara svart. På 60-talet skulle man vara röd, men på 80-talet blev blått den politiska modefärgen. I dag är det nödvändigt att vara grön för att vara politiskt korrekt. Men helst skall man vara lagom ljusgrön, inte mörkgrön som t.ex. Pentti Linkola eller Göran Ekström. Grönt är speciellt vanligt bland unga och unga vuxna. De gröna bor i städerna, framför allt i storstadsregionen i södra Finland, så långt borta från naturen som det alls är möjlig i vårt land. De tillbringar en stor del av sina dagliga gärning i datorernas artificiella, tekniska, välplanerade värld. I kommunalvalet ökade de gröna mest i de mest onaturliga delarna av vårt land dvs i Helsingfors, Esbo och Vanda.

Hur kan det komma sig att de människor som har minst kontakt med naturen, som är minst beroende av den, är ivrigast att skydda den? Är det så att den som bor i en teknologisk betongdjungel lätt skapar sig romantiska föreställningar om djur och natur? Är det så att man idealiserar det man inte har någon verklig erfarenhet av? Att skydda naturen blir ett slags dröm på samma sätt som religionerna är en dröm, en flykt från en hård urban verklighet. Naturen blir ett surrogat för en gud som man inte längre kan tro på. Naturen blir nästan helig, något man dyrkar men inte får utnyttja.

Det enda logiska för den som verkligen vill leva ett naturligt liv är att flytta ut till landet, att odla åtminstone en del av sin föda själv, att få sin energi ur ved, att se till att allt avfall återgår till naturens ketslopp. Det finns förstås en del som lever så, men för de troende gröna verkar det vara otänkbart att byta ut den bekväma stadslivet mot en mer osäker tillvaro på naturens villkor. (Undantag finns förstås). Det är mycket lättare att kräva att de som faktiskt bor på landet skall offra sig för naturen än att göra det själv. Det är lättare att skydda sälarna när de inte äter upp ens fisk och söndrar ens nät. Det är lättare att beundra storskarvarna när man inte ser dem genom sitt eget fönster, vid sin egen strand och i stora flockar på kobbar där ejdrarna tidigare höll till. Det är lätt att tycka om lodjur när de inte hotar ens egen stadskatt, när de inte river ens får. Det är lätt att krama vargar och björnar när man inte har barn som måste röra sig på ensliga skogsvägar.

För den som får sin utkomst försvårad genom att t.ex. sälarna förökat sig explosionsartat och helt oskyggt kommer in i vikar där de inte setts på 50 år är det svårt att förstå varför det är, inte bara tillåtet, utan beundansvärt, att avliva varje mink och mårdhund man får tag på, medan sälar och skarvar, som gör minst lika mycket skada är helt fridlysta.

Finland är ett stort och glest befolkat land. Det finns gott om utrymme för de vilda djuren utan att de blir ett problem för den allt mindre grupp människor som faktiskt känner naturen, lever nära den och får sin bärgning av den. Ingen vill utrota vare sig sälar, storskarvar, lodjur, vargar eller björnar. Men de bör lära sig att hålla sig undan från människan. De har inga naturliga fiender. Därför måste vi vara deras fiender och dra gränser för var de får röra sig och vad de får göra.


NATUREN HAR INGA IDEAL

Verksamhetsledare Bernt Nordman undrar 12.12 på vad jag baserar mitt påstående 6.12 att de som har minst kontakt med naturen är ivrigast att skydda naturen. Tydligen har han inte bekantat sig med resultaten från kommunalvalet. De gröna klarade sig bra i de större städerna, men inte på landsbygden. 70% av de grönas röster kom från H:fors, Esbo, Vanda, Tammerfors, Åbo och Uleåborg. Framför allt är det urbana kvinnor som drömmer om en orörd natur. Av de nya gröna som kom in i Esbo, Helsingfors och Vanda var 14 av 16 kvinnor. Tendensen är densamma i de andra länderna inom EU. Man kan inte undgå slutsatsen: den folkgrupp som har minst erfarenhet och kunskap om naturen är mest ivrig att skydda den. Den trista tillvaron i alfaltdjungeln och cyberrymden är lättare att uthärda om man gör sig romantiska visioner av en natur där vargar, björnar, sälar, hasörnar, lodjur osv lever i ursprunglig balans och harmoni.
Nordman tycker att myndigheterna gjort tillräckligt för att stöda dem som sysslar med primärnäringarna. Han menar att yrkesfiskarena får kompensation för t.ex. de förluster som orsakas av gråsälens explosionsartade ökning. (Som orsakas av att sälen har ett dukat bord i fiskarenas nät). Jag föreslår att Nordman och andra gröna lyssnar på vad fiskarena själva har att säga om dessa kompensationer. Men själva principen är fel. Man skall kunna utöva sitt yrke utan att tigga ersättning av en okänslig byråkrati. Det har gått utmärkt tidigare, innan makten över näringarna överfördes till tjänstemän i Helsingfors och Bryssel. Varken gråsälen eller storskarven är utrotningshotade, men det är yrkesfiskarkåren.
Nordman menar att bössan representerar stenåldersteknologi när det gäller att påverka djurens beteende. Jag är förstummad. Skall tjänstemännen vid sina datorer hindra de intelligenta och läraktiga gråsälarna att plocka åt sig lax och gös ur fiskarnas nät? Man får skjuta mink och mårdhund, älg, hjort och andra djur. Vad är det som gör sälen tabu? Är den så söt, gullig?
Nordman skriver att det finns på forskning baserad naturkunskap. Självklart. Sådan kunskap har jag tagit till mig i 40 år, men jag har ännu längre personlig erfarenhet av naturen och husbehosfiske. Men forskningen kan bara tala om för oss hur något är, inte hur det borde vara, vad som är bra eller dåligt. Det är vi som måste bestämma hur mycket vilda djur vi vill ha, var vi vill ha dem, och hur mycket de kostar dem som har dem inpå knutarna. Det har gått för långt med kramandet av rovdjur som det nu är.
Detta är speciellt viktigt i dessa ekonomiskt oroliga tider. Vi kan inte äta Nokiatelefoner, datorer, miljöbilar. Men vi kan äta vild fisk, förutsatt att det finns en yrkeskår som ser till att den hamnar på butiksdiskarna. Vi bör också tänka på att abborre, gös, gädda, brax, lax etc inte bara är hälsosam mat utan dessutom den bästa föda som finns ur ekologisk synvinkel. Öka jakten på gråsäl och skarvar, stöd yrkesfisket, ät fisk och du bidrar konkret till att rädda världen.

torsdag 8 januari 2009

TANKAR EFTER ETT ÅR SOM BLOGGARE

TANKAR OM MITT BLOGGANDE

Den 4.1 senaste år skrev jag min första blogg. Sedan dess har det blivit 31 stycken om mycket varierande ämnen. Här kommer några funderingar kring mitt bloggande och bloggandet i allmänhet.

Först en bekännelse. Jag läser inte andra människors bloggar. Har faktiskt inte läst en enda blogg. Så jag vet egentligen inte ett dugg om vad andra skriver om. Det lilla jag vet har jag hämtat från tidningsartiklar om bloggandet.

Varför läser jag då inte bloggar? Jag vill omformulera frågan. Varför skulle jag läsa bloggar? Jag läser massvis, har gjort det ända sedan jag lärde mig läsa för 57 år sedan. Jag läser tre dagstidningar dagligen för att följa med vad som händer i landet och speciellt i svenskfinland. Jag bläddrar i en del finsk- och svenskspråkiga veckotidningar som min fru prenumererar på. Jag skummar en del andra tidskrifter som Finsk tidskrift, Finlands natur, Kyrkpressen. Jag skummar också en del utländska tidskrifter som Time och National Geographic. Mera tid ägnar jag åt den vetenskapliga tidskriften Nature, som varje vecka kommer med en massa info om vad som händer inom vetenskapens värld. Dessutom läser jag böcker av varierande slag. Jag har t.ex. läst alla böckerna av J.K. Rowlings om Harry Potters äventyr. Just nu håller jag på och tragglar mig igenom ett klassiskt verk Odysséen. Den väcker så många tankar hos mig att jag skall skriva en skild blogg om den – när jag får tid. Dessutom tittar jag en del på tv, framför allt på vintern när kvällarna är långa och mörka. Jag får också veta en hel del om vad som är på gång genom att ha på Radio Vega flera timmar om dagen.

Så jag upprepar min fråga. Varför skulle jag läsa bloggar? Vad finns det i bloggarna som jag inte redan får veta genom allt det som jag annars läser. Så vitt jag förstår är svaret: ingenting.
Är det någon som har annan åsikt så vill jag gärna läsa den.

Då uppstår frågan: Varför väntar jag mig att någon skall läsa mina bloggar? Svaret är kort sagt, och i all anspråkslöshet: Därför att de är så kloka och bra. Den som läser dem får verkligen veta en massa. Det är inte bara tomt svammel om vilka fester jag varit på eller om vad jag ätit, vad mina barn gör, om idrott, sex, poplåtar osv osv utan om världen, livet och t.o.m. universum. Den som läser mina bloggar blir helt enkelt klok, eller åtminstone något klokare.

Men för att bli klokare måste man anstränga sig. Och att läsa mina ofta ganska långa bloggar är mången gång rätt ansträngande. Det är en intellektuell utmaning. Det kräver tänkande. Men det är just kunnande och tänkande som är, och alltid har varit mitt mål. Jag har sedan unga år varit mycket nyfiken på världen. Jag har funderat över varför vi är här, vad som existerar, vad som är verkligt och overkligt, vad vi kan veta och hur vi får veta det, och liknande frågor. Det som intresserar mig är m.a.o. filosofiska frågor och det återspeglas i mina bloggar.

Eftersom jag inte läser andra människors bloggar vet jag inte om det finns någon som skriver samma typs texter som jag. Jag betvivlar det starkt. Men rätta mig om jag har fel. I dagens snuttifierade, ytliga, snabba, kommersiella kultur finns det knappast längre någon som tänker djupa tankar.

Jag har antagligen mycket få läsare – på bloggen nämligen. De flesta av de artiklar som finns på bloggen har publicerats, ofta i en kortare version, i någon tidning eller tidskrift. T.ex. mina debattinlägg om energi 25.1, 15.2, 21.2, 27.2, och 16.8 har, i förkortad form, publicerats i Hufvudstadsbladet eller i Vasabladet. Detta betyder att de flesta artiklarna på min blogg i själva verket har lästs av hundratals, ibland kanske tusentals personer. Endast ett mindre antal artiklar finns endast på bloggen. De är vanligen så speciella att ingen tidskrift vill publicera dem. Exempel finner man 6.2 (om fortsättningskriget), 5.3 och 6.3 (om censur), 27.4 (om medvetandet), 24.5 (om religion), 17.9 (om äppel), 2.10 (om plommon), 11.12 (om kreationism). Artiklarna om censur är förresten hämtade ur ett kompendium som jag använt i min undervisning. Så det är ganska många som läst dem. Artikeln om kreationism, i kortare form, sände jag till Vasabladet, men som väntat, ville den ansvariga redaktören inte ta in den.

Jag har ibland roat mig med att försöka skriva en roman inom science-fiction genren. Det har aldrig blivit annat än försök. Jag har inte den begåvning, den fantasi och den stilistiska skicklighet som behövs. Bloggen ger mig en möjlighet att sätta ut exempel på mina svagsinta försök i den branschen. Det finns sådana manuskript i min dator, men där är de dolda för världen. Det kommer de också att förbli. Men något avsnitt har jag satt ut på bloggen och det kommer jag att fortsätta med – om jag har tid. Någonting som är en blandning mellan fantasi och fakta började jag med 20.2 och fortsatte med 26.2. Ingen av oss kommer någonsin att resa ut i rymden, men jag finner tanken oerhört fascinerande. I min fantasi fösöker jag föreställa mig hur en sådan resa skulle gå till och vad vi skulle se och uppleva. Jag har tänkt fortsätta denna resa, men det finns alltid en massa annat jag måste göra först.

För något år sedan började jag skriva på en ren SF-berättelse med humoristiska förtecken. Min tanke var att baka in så många dolda anspelningar och lustigheter som jag kunde hitta på utan att helt förstöra storyn. Det är frågan om ett slags parodi på genen. Första kapitlet finns på bloggen 12.12. Avsikten är att det skall bli flera kapitel – när jag får tid.

Bloggen 12.12 blev den sista år 2008. Borde jag sluta blogga? Är det någon mening med att lägga ut texter som nästan ingen läser på nätet? Jag vill igen omformulera frågan. Borde jag sluta skriva och tänka? Svaret är att jag inte kan göra det. Det vore intellektuellt självmord och jag känner mig inte mogen för det ännu. På något sätt måste jag få uttryck för mina tankar och min kreativitet. Det räcker inte med att odla majs, laga mat och fiska abborre. Eftersom jag inte kan låta bli att skriva kan jag lika gärna lägga ut texterna på nätet så att de är tillgängliga, om någon är intresserad. Och ofta verkar någon vara det. År 2009 kommer alltså att föra med sig nya långa artiklar om mycket mellan himmel och jord.

Dessutom finns det ännu ett skäl för mig att skriva bloggar. Mina åsikter är ofta ”politiskt inkorrekta”, jag är, som någon sagt, en ”kärring mot strömmen”. Jag har en annan åsikt än majoriteten av kolumnister, ledarskribenter och andra påverkare. Sådana åsikter kan man inte uttrycka offentligt. Men på min blogg kan jag skriva dem. Det är nästan ingen som läser dem och ingen blir upprörd, men jag har ändå markerat en ståndpunkt så att säga officiellt. Den finns tillgänglig, är offentlig.

Vad har jag då för avvikande åsikter? Några exempel i all korthet. Det är i dag politiskt korrekt att vara rädd för växthuseffekten. I Sverige tycks man, som vanligt, vara speciellt oroad. Jag för min del önskar att vårt klimat skulle bli varmare. Senaste sommar var augusti och september så kalla att mina tomater, ca 30 kg, inte mognade. Minst hälften blev odugliga till föda. I Finland och den övriga Norden skulle vi, enligt min åsikt, ha mer nytta än skada av att medeltemperaturen steg med några grader. Vi skulle få en rikare flora och fauna, bättre villkor för jordbruket, mindre kostnader för uppvärmning, plogning, sandning, bättre tafiksäkerhet, mindre behov av isbrytning, mindre halkolyckor osv.

Ett annat exempel. När jag skriver detta fördöms Israel allmänt för sitt angrepp på Hamas i Gaza. Det är politiskt korrekt att ta palestinierna i försvar, mer eller mindre kraftigt, och att kritisera Israel. Jag anser att Hamas handlar orätt både mot judarna och mot sitt eget folk. Hamas kan aldrig med terror besegra Israel. Det är omöjligt att få sju miljoner judar att försvinna. Hamas raketattacker och annan terror kan aldrig göra annat än reta judarna och driva dem att slå tillbaka med sin överlägsna militärmakt. De som lider mest av Hamas fanatiska judehat är palestinierna, främst barnen. Hamas borde gå med på nästan vilken fred som helst och sedan sträva till samarbete med judarna. Endast på så sätt kan de palestinska barnen få en fredlig framtid.