Tidigare avsnitt i min serie om flygande tefat har ingått på bloggen 7.2, 10.2, 14.2 och 18.2 2012.
9. Condongruppens rapport
Ufologi blev aldrig någon vetenskap. Den fick aldrig in sin fot i det vetenskapliga finrummet. Vid denna tid väckte också parapsykologin ett växande intresse. Den studerade fenomen såsom telepati, klärvoajans, prekognition och psykokinesi. I motsats till ufologin kunde man använda experimentella metoder. De som forskade inom området krävde allt högljuddare att bli betraktade som riktiga forskare och de lyckades få några universitet att inrätta tjänster i ämnet. Men forskarna inom området kunde inte visa på några framsteg, ingen ny kunskap. Så den ena tjänsten efter den andra drogs småningom in.
Än mindre kunde ufologin visa på någon ny kunskap. Inga som helst framsteg gjordes av de arméer av ufologer som ägnade sig åt att samla in berättelser. Det enda som hände var att mapparna med rapporter växte och växte. Dvs. det gick på samma sätt som med alla andra pseudovetenskaper. Man kan inte bedriva vetenskap om något vars existens är mycket tvivelaktig. Någon kanske vill invända att exobiologi är en vetenskap. Invändningen är felaktig. Exobiologi handlar, trots sitt namn, om jordisk biologi. Den innebär att man gör forskning om hur våra livsformer klarar sig under extrema villkor. Vi kan simulera miljön på t.ex. månen eller Mars och se om t.ex. bakterier kan klara sig där. Man kan också teoretiskt beräkna under vilka villkor liv sådant vi känner det kan uppstå och utvecklas.
Den viktigaste orsaken till att intresset för ufona svalnade var att Condon-gruppen vände tummen ner. Efter två års forskning, i vilken tolv framstående vetenskapsmän var involverade, publicerades en rapport på ca 1000 sidor. Aldrig tidigare hade frågan studerats så grundligt på denna höga nivå av så många personer med erkända vetenskapliga meriter. Rapporten hette Scientific studies of unidentified flying objects (1969). Forskarna undersökte 90 väl bestyrkta fall, men fann aldrig något som tydde på främmande rymdskepp. Inte heller fann man några tecken på för vetenskapen okända atmosfäriska fenomen. Visserligen kunde man inte finna naturliga förklaringar för alla de 90 fall som undersöktes, men tendensen var att när ett fall undersöktes i detalj så upplöstes det. Inte nog med detta. Condon bedömde att fortsatt forskning på området var ofruktbar, inga viktiga upptäckter kunde förväntas. Fortsatt av staten finansierad forskning inom området avrådde han ifrån.
Slutsatserna kom självklart som en kalldusch för ufologerna, men de var precis vad vi kritiker förväntade oss.
Två medlemmar i gruppen, nämligen Hynek och McDonald, anmälde avvikande åsikt, men deras krav på fortsatt forskning med långt större resurser fick inget gehör bland majoriteten och bland beslutsfattarna. Rapporten granskades och godkändes av AAAS, topporganisationen i amerikansk vetenskap. I slutet av samma år ordnades ett symposium över ufofrågan av AAAS. I det deltog 14 toppforskare och en vetenskapsjournalist. Även denna gång fanns Hynek och McDonald med. Även nu efterlyste de mycket mera resurser för ufoforskning. (Ufos-a scientific debate, ed. Carl Sagan och Thornton Page, 1972)
Det gjorde däremot inte professor Donald H. Menzel. Han forskade inom astronomi och astrofysik och hade under och efter kriget varit anställd inom flottan för att forska om radar, som då var en ganska ny apparat. Menzel slutsatser framgår av rubriken för hans bidrag. Ufos: the modern myth. Han är en av de få forskare inom detta område som uttryckligen jämför ufofebern med häxtron och häxhysterin under 1600-talet. Massor av människor berättade då under ed att de sett häxor, men några konkreta bevis såsom den beryktade magiska häxsalvan fann man aldrig.
Menzel kom in på ufoproblemet 1952 och fungerade senare som konsult för flygvapnet. Han blev med tiden den bäst kända debunkern (avslöjaren) av uforapporter. Han blev en nagel i ögat för ufologerna eftersom han var mycket framgångsrik i att avslöja fel, misstag, inkompetens och bedrägeri. Han fann t.ex. naturliga förklaringar till de flesta av de fall som Hynek gick bet på. I motsats till ufologerna gjorde han förutsägelser. De är så intressanta att jag återger dem här: ”I confidently predict that no amount of investigation will bring evidence in support of the extraterrestrial hypothesis”.
Han fick rätt. Det har gått 40 år sedan boken publicerades och vi har fortfarande inga bevis för främmande rymdskepp. Han avslutar med följande ord: ”I further predict that scientists of the twenty-first century vill look back on UFOs as the greatest nonsense of the twentieth century.”(146) Den som grundligt sätter sig in frågan och kan historia måste komma till samma slutsats. Det fanns mycket nonsens, många myter under förra seklet men ingen myt var så vida spridd och så långvarig som ufofebern. Ännu på 1990-talet hade den smärre utbrott. Säkert finns det en och annan som tror på tefaten än i dag. På nätet kan man förstås finna folk som ännu tror på flygande tefat. Men där kan man finna folk som tror på vad som helst.
På rekommendation av Condons forskargrupp avvecklade flygvapnet projekt Bluebook. Man slutade alltså att samla in och analysera uforapporter. Från denna tid framåt upphörde det av amerikanska staten finansierade studiet av ufos. Men amatörerna fortsatte förstås. De förkastade och fördömde Condon-gruppens forskning. De fann otaliga fel i de professionella forskarnas arbete. Vad annat kunde de göra? Det var helt otänkbart för t.ex. en amatör som Gösta Rehn att erkänna att högt utbildade vetenskapsmän med massor av meriter kunde ha rätt och han själv fel. För Rehn liksom för många andra ufologer hade det blivit en fråga om prestige. Att medge att man hade fel hade inneburit att förlora ansiktet.
Vid denna tid fanns det hundratals ufo-sällskap med hängivna anhängare. Många utgav ufotidningar som inbringade en vacker slant. Böcker om ufos sålde i allmänhet mycket bra. Ufona var inte bara spännande, mystiska och fantasieggande de var också, om inte en guldgruva, så i alla fall en källa till betydande inkomst. I USA hamnade många ufo-böcker på toppen i försäljningslistorna. Ufona var helt enkelt spännande underhållning och därför höll man igång cirkusen så länge det ännu var möjligt att få ut pengar eller ryktbarhet, eller ens ett omnämnande i medierna.
Ändå var Condon-rapporten ett dråpslag. Mer sansade personer blev fundersamma, kritiska. Många blev dessutom alltmer besvikna eftersom de förutsägelser om att främlingarna snart kommer att ta officiell kontakt, som många ufologer gjorde, aldrig infriades. Allmänheten började tröttna. Att läsa samma rapporter om något konstigt ljussken och samma vilda spekulationer om och om igen är dålig underhållning. Och vid denna tid växte underhållningsindustrin explosionsartat. Det var mycket roligare att titta på scifi på film eller på tv. För dem som drogs till mystik fanns ett rikt utbud av österländska religioner, av böcker om magiska pyramider, om meditation och förstås om parapsykologi.
Det uppstod nya problem som väcke heta debatter, t.ex. miljöfrågorna och kärnkraften. Endast de som hade stark tro blev kvar inom uforörelsen, men det innebar samtidigt att den blev alltmer extrem. Det som började som rätt seriöst forskande slutade som ett slags tro, en uforeligion. Varje ufolog såg sig själv som en profet som visste sanningen, medan kolleger, med andra åsikter, fördömdes. I vårt land blev Rauni-Leena Luukanen-Kilde den främsta förespråkaren för uforeligionen. Hon förkunnade att rymdmänniskorna var vackra, vänliga och goda, att de var överlägsna oss men ville hjälpa oss till fred, lycka och välstånd. Tidningar och tidskrifter gav henne villigt massor av utrymme i spalterna. T.ex. i Apu 4.10 1996 fick hon föra fram sin uforeligion på hela fyra sidor. Utomlands fanns det en mängd profeter med liknande budskap. Oundvikligen förkunnade alla dessa profeter att stunden när allt skulle uppenbaras var nära.
Den stora mängden av konstiga, paranormala, mystiska, magiska, utomjordiska fenomen, Bermudatriangeln, helbrägdagörelse, spådomskonst, astrologi, reinkarnation, spökerier, poltergeistar, kirlianfotografering, Uri Geller osv ledde förstås till en motreaktion bland dem som trodde på den normala världsbilden och på den traditionella vetenskapen och dess metoder. I USA bildades år 1976 en organisation med det långa namnet the Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal (CSICP). Bland de 43 grundarna fanns en rad framstående forskare, t.ex. astronomen Carl Sagan, filosofer, t.ex. Paul Kurtz, författare t.ex. Isaac Asimov och professionella magiker, t.ex. James Randi. Medlemmarna gick energiskt in för att granska de mest kända paranormala fenomenen, men fann aldrig några verkliga bevis för dem. De avslöjade obarmhärtigt alla knep, alla misstag, skoj och bedrägeri. Liknande föreningar grundades i många länder, också i Finland. Nils Mustelin , finlandssvensk fysiker och musikkännare, var en drivande kraft bland de finländska skeptikerna. Jag framträdde själv som skeptiker i en del artiklar, i några radioprogram och i tv.
10. Vittnenas pålitlighet
Antag att en man kommer till polisen och berättar att han bevittnat ett mord. Han berättar att han på långt håll i skymningen sett en person som knivhuggit en annan. Han såg att den knivhuggne segnade ner död medan dråparen snabbt rusade bort. Polisen rycker ut, finkammar platsen där dråpet, enligt vittnet, skett, men finner varken en död kropp eller blodspår. Ingen person anmäls som försvunnen. Vilka slutsatser är det logiskt att dra? Vittnet måste ha misstagit sig, tolkat situationen fel eller hittat på alltihop. Polisen startar säkert inte någon mordutredning. Att vittnen ibland misstar sig, tolkar en situation fel eller hittar på vet var och en. De flesta vet också att när ett mord får stor uppmärksamhet så dyker det upp mer eller mindre psykiskt störda människor och erkänner mordet. Det finns också folk som längtar efter att bli sedda, att få uppmärksamhet, att figurera i medierna.
Typiskt för ufologerna var att de baserade sina slutsatser enbart på vittnesmål. Konkreta objektiva bevis fann man aldrig. Vittnesmålen var dessutom vanligen vaga och ofta motstridiga. Något rymdskepp, spår av rymdskepp, indicier på utomjordingar fann man aldrig. Ufologerna sökte ivrigt efter spår och allt som verkade ovanligt dög som bevis, t.ex. figurer av olika slag i sädesåkrar, men man fann aldrig något som var ett bevis i vare sig juridisk eller vetenskaplig mening. Men i stället för att dra slutsatsen att vittnet misstagit sig, tolkat en naturlig händelse fel, hittat på sin historia eller hade psykiska problem så antog ufologerna att observationen tydde på ett främmande rymdskepp..
Ufologerna och forskare som Hynek och McDonald sökte nästan aldrig efter verkliga konkreta bevis. I stället intervjuade de massor av vittnen. I analogin med polisen ovan skulle detta ha inneburit att man om och om igen noga frågade ut vittnet. Om vittnet verkade vara en ärlig och uppriktig person hade man dragit slutsatsen att ett dråp med stor sannolikhet verkligen skett. Ufologerna menade att det finns så många vittnesmål om ufon att det måste betyda att tefaten var verkliga. ”För den som verkligen satt sig in i bevismaterialet är det uppenbart att de flygande tefaten existerar,” skrev Gösta Rehn 1969.
Donald Menzel insåg att även helt ärliga och uppriktiga vittnen kan missta sig fullständigt. Typiskt är att vittnena inte rapporterar vad de verkligen sett utan hur de upplever, tolkar det. Menzel betonar detta i sin kritik av McDonald. Han påpekar att McDonald misslyckas med att skilja mellan själva observationen och tolkningar av den. Han betonar också att poliser, piloter, militärer ingalunda är några ofelbara observatörer. Det finns t.ex. otaliga vittnesmål om att ufon var av metall. I själva verket är detta omöjligt att avgöra på avstånd, dessutom ofta i mörker och när man är skrämd och nervös. Lika omöjligt är det att avgöra om ufon styrs av någon. Än mindre kan man avgöra om det finns någon inne i ufon som tittar på en själv.
I december 1999 rapporterade FNB och TT om ett ”ljusfenomen som förbryllat svenskar och danska”. Flera tiotal vittnen hördes, men troligen hade fenomenet observerats av hundratals människor. Någonting ”flög på låg höjd mycket snabbt från norr mot söder. Eldslågor slog ut från föremålet.” Det som vi bör observera här är att vittnena gav helt olika beskrivningar och bedömningar. De hade sett samma sak, men ändå upplevt helt olika saker. De flesta tyckte att ufon flög ganska lågt. Ett vittne upplevde något som var större än ett flygplan och flög på omkring 100 meters höjd. Men en pilot som befann sig i ett flygplan på 8000 meters höjd rapporterade att ufon passerat ovanför honom med mycket hög hastighet. Märk att piloten hade något att jämföra med. Han visste hur högt han själv befann sig. Ufon måste alltså ha flugit på över 8 000 meters höjd. Alla bedömningar av en lägre höjd var värdelösa. Viktig information är att ufon inte syntes på radar. Därför kunde det inte ha varit ett materiellt objekt på låg höjd. En flygledare sade: ”Vi är lika förvånade allihop, vi har ingen rimlig förklaring.” Kan läsaren gissa vad det var? (Åbo Underrättelser 22.12 1999)
Detta är en perfekt beskrivning av hur olika rapporter männskor som upplever en meteor kan ge. De såg alla sanna sak, men upplevde olika fenomen. Inte en enda beskrivning var korrekt. Det var ett lysande objekt med en svans av eld som hisnande snabbt rörde sig över södra Sverige och Danmark, en ”rymdsten”, kanske stor som en fotboll, som träffade jordens atmosfär, upphettades av friktionen. Lägg märke till den enorma skillnaden i folks bedömning av avståndet. Ingen kom ens i närheten av det rätta värdet som kan ha varit ca 100 000 meter. Det stora avståndet förklarar varför den inte syntes på radare, den var utanför radarens räckvidd. Meteorer är vanliga, men det är sällan man råkar få se en. Själv har jag aldrig sett annat än mycket små, s.k. stjärnfall. När jorden passerar genom ett stoftmoln kan man få se många stjärnfall.
Varför är det inte bara svårt utan direkt omöjligt att bedöma avstånd till ett lysande objekt i mörker? Och varför är människor i allmänhet inte medvetna om detta? Och värst av allt, varför kände ufologerna inte till detta? Människan är bra på att bedöma avstånd på markytan. Våra sinnen och hjärnor är byggda för ett liv på marken. Vi har stereoskopseende genom att vi har två ögon och vi använder olika saker som vägledning. Men på natten finns det ingenting vi kan ha hjälp av, ingenting i terrängen som vi kan jämföra med, ingenting som vi har tidigare erfarenhet av. Det är därfölr omöjligt att avgöra om objektet är på 100 meters avstånd, om det är starkt lysande på 100 000 meters håll eller om det är mycket starkt lysande på 100 000 000 meters håll. Förvånande ofta ser folk en lysande ufo som visar sig vara månen. Den som inte vet hur långt det är till månen kan omöjligt avgöra det bara genom att titta. För ett barn som ännu inte lärt sig hur långt borta månen är verkar det som om man kunde röra vid den genom att klättra upp i en gran. Varje ufolog som inte kände till detta elementära psykologiska faktum var fullkomligt inkompetent. Största delen av alla ufoobservationer skulle ha upplösts om man beaktat detta.
Luukanen berättade gärna om ett tefat som hon såg 1985 när hon var läkare i Lappland. Ett tefat svävade utanför hennes fönster i 15 minuter. I en intervju för Hufvudstadsbladet sade hon: ”Jag var inte den enda som såg ljusfenomenet. Det var inte en hallucination. Den lokala tidningen skrev t.o.m. en artikel om det. Försvarsmakten påstod att det var en sovjetisk missil...men hur kan en missil sväva i luften i 15 minuter.” (Vision 30.10-5.11 1998). Faktum är att liknande observationer var mycket vanliga i vårt land. (Jag såg en själv en gång.) Det är ingen tvekan om att Luukanen såg mynningsflammorna av en rysk raket som sköts upp på Kolahalvön. Objektet ser precis ut att stå stilla under många minuter dels därför att det är så långt borta och dels för att det rör sig uppåt. Och det tar faktiskt i allmänhet 10-20 minuter för ett raketsteg att brinna. För övrigt har vittnena en tendens att överskatta tiden när de ser en ufo. Men Luukanen önskade starkt att få se ett tefat och därför tolkade hon det som något fantastiskt i stället för en trist, naturlig rysk raket. Ryssarna sköt på den tiden ofta upp raketer, och skjuter fortfarande omän inte så ofta.
Ufologerna intresserade sig inte för psykologi och socialpsykologi, än mindre för historia och folkloristik, och allra minst för skoj och bedrägerier. I själva verket skulle det ha varit enkelt att testa vittnenas tillförlitlighet med olika slags experiment. Detta var just vad en del skeptiker gjorde. Den 28.3 1970 ordnade fysikern David I. Simpson i England ett experiment. En ”ufo” skapades genom att man lyste med en lampa. Detta ”oidentifierade” ljussken rapporterades sedan i ufolitteraturen som en äkta ufo. Även efter att orsaken avslöjats fortsatte man i ufolitteraturen att betrakta detta som en äkta ufo. Ett annat sätt att testa tillförlitligheten hade varit att samla in vittnesmål när man visste att en raketuppskjutning skett eller rymdskrot ramlat ner. Många sådana undersökningar gjordes av skeptiska forskare och visade hur totalt felaktiga rapporterna kunde vara.
Professor Frank D. Drake intervjuade med några dagars mellanrum folk som bevittnat ufon som visade sig år 1962 med ca en månads mellanrum i West Wirginia. De sågs på kvällen vid 22-tiden av många människor. I detta fall visste astronomerna exakt vad ufon var. Det var frågan om ovanligt starkt lysande meteorer. Den första slutsasen var att vittnena glömde mycket snabbt. Redan efter ett dygn fanns det många fel i vittnesmålen. Ju fler dygn som gick desto fler fel insmög sig. Efter fem dagar bestod rapporten mer av vittnets egna tolkningar än av observerade fakta. Detta är inte förvånande för den som studerat vittnespsykologi. Vi har en tendens att alltid tolka det vi upplever. Tolkningen är beroende av våra bakgrundsfaktorer. Vi tenderar att se det vi vill se. Detta gäller också för vetenskapsmän. Det finns många exempel på hur forskare ”sett” just det resultat de velat ha, men där oberoende kontroll visat att de haft fel. Att fråga ut vittnet om och om igen är meningslöst. Lika meningslöst är det att fråga om observationer som gjorts för månader eller t.o.m. åratal sedan. En äldre man berättade en gång för mig om en mycket stor lysande skriva som han en gång i sin ungdom observerat över stationen i Bennäs. Jag lyssnade artigt men lade den i min ständigt växande kategori av underhållande fantastiska historier. Det finns mängder av böcker som är fulla av sådana historier, som naturligtvis aldrig kan bevisas.
Det mest förvånande när man läser ufologernas skrifter är att de sällan beaktade skoj och bedrägeri. Om sagesmannen föreföll ärlig och uppriktig och höll sig till samma historia så ansågs det vara bevis på att historien inte var uppdiktad. Den som vet något om bedrägeriernas historia vet att ”mystiska” fenomen lockar folk som av olika skäl vill synas, få uppmärksamhet, driva egna teser och liknande. Man kunde t.ex. ha lärt sig mycket av att studera häxprocesserna. Otaliga vittnen svor inför domstol att de sett häxor bedriva sitt ogudaktiga hantverk. Men man fann aldrig några konkreta bevis, t.ex. den magiska häxsalva som vittnena ofta talade om. Ett studium av spiritismens historia skulle ha gett samma slutsatser. I själva verket är det typiskt för bedragare (och reklammänniskor och politiker) att de talar mycket och ofta fort, att de har en ärlig uppsyn och tittar en i ögonen utan att blinka. Sådant beteende bör få varningsklockorna att ringa. Den som är nervös och osäker är de facto mer tillförlitlig om det gäller observation av någonting främmande.
”Mundus vult decipi, ergo decipiatur,” sade redan de gamla romarna. (Världen vill bedragas, alltså må den bedragas).
11. Vad var ufona egentligen?
Det populära radioprogrammet Naturväktarna startade i slutet av 1960-talet. Då hände det rätt ofta att en person ringde och frågade om en fågel som han/hon ”aldrig sett förut”. Ibland kände sig fågelexperten professor Bergman tvungen att säga: ”Sådana fåglar finns inte. Det finns något fel i beskrivningen.” Personen var dock i allmänhet säker på att han/hon sett rätt. Programmet fortsätter än i dag, men experterna är inte längre så rättframma som i början. I stället säger de att de inte kan ge något säkert svar, eller att de måste lämna frågan obesvarad. Men undermeningen är densamma: det måste finnas något fel i beskrivningen. Fåglar är bekanta för alla människor. Rimligen borde man kunna observera dem korrekt.
Litet svårare kan det vara med lejon. År 1992 rapporterade flera personer i Österbotten att de sett ett lejon som rört sig i skogen. Det blev mycken diskussion. Man fann fotspår som antogs vara av lejonet. Enstaka rapporter om lejon kom också från andra delar av landet. Men något lejon hittades aldrig. Lejonet förblev ett mysterium. Och hela historien glömdes bort.
Inte heller hittade den svenska marinen någonsin någon främmande ubåt på svenska vatten fast rapporter om sådana duggade tätt under många år. Endast när en rysk ubåt körde upp på ett grund så att den blev fullt synlig utanför Karlskrona hittade man en verklig ubåt. Många hävdade i sten att de sett tornet på en ubåt, marinen påstod att man hört undervattensljud som kom från en ubåt. Det hände t.o.m att man kastade sjunkbomber.
På det fantasifulla 1960-talet hävdade många att de sett snömannen, Yetin i Himalaya. Andra var bergsäkra på att de sett ett sjöodjur i Loch Ness i Skottland. Och spöken har otaliga människor varit bergsäkra på att de sett och hört. Många av mina äldre bekanta har berättat om spöken som de varit bergsäkra på att de sett. Men ingen har någonsin kunnat fånga ett levande spöke. Det är med spöken som med rymdmänniskorna, många har sett dem, men ingen har kunnat bevisa det.
Min äldre son kom en kväll inrusande i sommarstugan. ”Pappa, kom får du se en verklig ufo,” ropade han. Jag var snabbt ute på stugans trappa och stirrade upp mot tallskogen i öster. Och mycket riktigt. Mellan tallstammarna lyste ett stort gult objekt. Det var format som en halvcirkel med basen neråt. Det föreföll ha landat i skogen på ett avstånd av ca 200 meter. Under några sekunder undrade jag om jag faktiskt äntligen skulle få se en ufo.
Läsaren har antagligen redan gissat vad jag såg. Det var den uppstigande månen. Avståndet var inte 200 m utan nästan 400 000 km. Det lustiga är att jag aldrig tidigare eller senare sett månen på detta sätt. Ljusbrytning och kvällsdis gjorde att den verkade mycket större än uppe på himlen. Antag nu att du sitter i en bil och ser precis samma syn. Då verkar det som om det lysande objektet flög framåt i samma riktning som bilen och med samma hastighet. Om du saktar farten saktar också objektet. Stannar du så stannar objektet. Om terrängen gör att månen plötsligt dyker upp, följer dig en bit och sedan försvinner har vi en typisk ufoupplevelse. Lägg därtill att du blir nervös, har hört om ufon och har livlig fantasi så är du beredd att svära på att du förföljdes av en ufo. Omedvetet släpper du upp gasen, motorn stannar. Förstås tror du att det är strålningen från det främmande rymdskeppet som gör att motorn stannar. Du blir helt övertygad om att ett främmande kraftfält som utgår från ufon omger dig. Du börjar känna dig het, darrig. Det beror förstås på kraftfältet.
Massor av uforapporter av ett stort lysande föremål, som på ett avstånd av från några tiotal meter till några hundratal meter, ljudlöst följer efter dig kan förklaras på detta enkla sätt.
Jag råkade en gång i tv höra en grupp på fyra personer berätta en alldeles liknande historia. Men de hade färdats i en snabbgående motorbåt tidigt en morgon på väg hem från en fest. Plötsligt hade de upptäckt ett lysande föremål några hundra meter från båten. De saktade farten och då saktade också ufon. De drog på gas och ufon gjorde detsamma. De blev skräckslagna, övertygade om att ufon styrdes av någon som följde efter dem. De kände att de var iakttagna av varelser från en annan värld. När de kom till hembryggan var de så nervösa att de rusade in i stugan och drog för gardinerna. De gjorde aldrig något försök att stanna och verkligen försöka utreda vad de såg. Det hade varit enkelt att göra, men de var så upprörda och rädda att tanken aldrig föll dem in. I detta fall inverkade också den suggestion de utsatte varandra för.
Vad kan det ha varit? Månen duger inte i detta fall. Det första lysande föremål man kommer att tänka på en tidig sommarmorgon är förstås den uppgående solen. Lägg därtill ett morgondis samt att solen förefaller vara mycket större vid horisonten samt en stor portion nervositet och suggestion plus illusionen av rörelse som uppstår när båten rör sig så har vi en perfekt uforapport. Sagesmännen var dock övertygade om att de sett något slags lysande farkost, styrd av intelligenta varelser som nyfiket följde efter dem. Om de stannat och studerat ufon närmare hade de säkert avslöjat sanningen och vi hade fått en ufoberättelse mindre. Det måse finnas otaliga människor som i motsvarande situation blivit mer nyfikna än rädda. De har insett att de sett månen, solen, en raketuppskjutning, en väderballong, en meteor eller liknande och därmed blev det ingen ufohistoria. Eftersom det finns så mycket som kan misstolkas så måste miljontals människor ha sett ufon som vid närmare granskning visat sig vara ifon.
Ett tecken på att vi faktiskt har att göra med något avlägset objekt är att det inte hörs några ljud. Man ser ett tydligt ljust objekt som står stilla eller rör sig men är helt ljudlöst.Vi är vana med att flygplan, helikoptrar, raketer och annat som drivs av något slags maskin orsakar surr, buller, vinande eller liknande. Det är något spöklikt och skrämmande över ljus som rör sig ljudlöst i mörka natten. Men månen, solen, planeterna för inget ljud. Inte heller meteorer eller nedfallande rymdskrot. Raketer för visserligen oljud men flammorna kan ses i mörker på tusentals kilometers håll medan ljudet inte hörs. Ett stort ljus i natten som är fullkomligt ljudlöst fast det upplevs som varande alldeles nära är skrämmande. Det gör observatören nervös och benägen för fantasifulla tolkningar. Att få veta sanningen gör ofta människorna besvikna. De trodde sig se något mystiskt, som dock var helt naturligt men på långt avstånd. Många vägrar att tro att de gjort en grov felbedömning och feltolkning.
I nästan varje uforapport om ett lysande objekt i mörker ingår bedömningar av avstånd, storlek, rörelseriktning och hastighet. Vittnet kan svära på att det var t.ex. på hundra meters håll. Jag har läst massvis med sådana berättelser. Gösta Rehn rapporterade t.ex. mängder av sådana fall. Mitt exempel med månen ovan visar hur lätt t.o.m. en kritisk person som jag själv kan missta sig. Om jag inte vetat att det var månen jag såg skulle jag ha svurit på att objektet befann sig endast några hundra meter bort. Här är ett annat exempel. För många år sedan tittade jag tillsammans med några pojkar på en mystisk röd lanterna ovanför skogen i Sundom. (Vi stod vid Fiskarstranden i Vasa). Pojkarna ansåg att det måste vara ett varningsljus på en radiomast som alldeles nyligen installerats. De uppskattade avståndet till högst ett tiotal km. Det var en alldeles rimlig bedömning.Om jag inte hade vetat att det var planeten Mars skulle jag ha gjort samma bedömning. Avståndet var i själva verket över 50 miljoner km. Ännu vanligare är att man förbryllas av Venus, som ibland är långt klarare än någon stjärna. Rörelser i atmosfären, ljusbrytning i olika skikt, föroreningar, att man själv rör sig i kombination med att man inte vet just någonting om astronomi gör att vi får en rätt typisk ufoobservation.
Jimmy Carter, som senare blev USA:s president, fick mycket uppmärksamhet när han berättade att han sett en ufo. Det var inte någon observation på nära håll utan ett ljus på himlen som han inte kunde identifiera. Det visade sig att planeten Venus var speciellt klar den kvällen. Det kan ha varit den han tolkade som en ufo. Små ljuskällor på himlen förefaller ibland att blinka eller att röra sig.
På 1980-talet stod jag en gång i Jakobstad och talade med en kamrat, som också var intresserad av ”mystiska” fenomen. Det var höst, jag hade just hållit en föreläsning för arbetarinstitutet och skymningen började falla. Plötsligt pekade en person som gick förbi upp i luften och utbrast: ”Vad är det där?” Vi tittade snett uppåt i ca 70graders vinkel och där såg vi, trots att det ännu inte var mörkt utan endast skymning, ett lysande objekt. Avståndet verkade vara rätt stort, kanske tusen meter. Storleken var svår att bedöma, men det verkade vara större än fullmånen. Det var ganska platt med tre korta, ljusa utskott på undersidan. Det tycktes sväva, rörde sig inte och var fullständigt ljudlöst. Inte ett flygplan eller en helikopter alltså. Formen stämde inte med en ballong. Vad kan det ha varit?
Min kamrat och jag var genast överens om vad det var. Vi iddes inte ens stå kvar och titta tills det försvann. Vi visste att det efter några minuter skulle fösvinna lika plötsligt som det dykt upp.
Det var en typ av ufo som observerades hundratals, kanske tusentals gånger i vårt land. Det var en rysk raket som skjutits upp långt borta i Sovjet och som nu befann sig tiotals km upp i atmosfären. Troligen var det det sista raketsteget med tre motorer som spydde ut eld. Om det hade varit mörkt hade synen varit mycket mer imponerande och ifon hade förefallit att vara närmare. Om man suttit i en bil hade det verkat som om den följde efter. Plötsligt är ufon där, tycks komma från ingenstans, sedan lyser den några minuter och sedan försvinner den. Man får intrycket att den far iväg med enorm hastighet. Resten är självsuggestion, illusion och livlig fantasi. Från mitten av 1940-talet framåt sköts det upp massor av raketer av olika slag. När de kommer högt upp syns de i mörker på upp till tusen kilometers avstånd eller mer. De lyser ett tiotal minuter och är förstås ljudlösa. Det hörs förstås när raketen avfyras men ljudet kan inte uppfattas särskilt långt. Ufologerna borde alltid ha kollat om någon raket avfyrats vid den tid en ufo rapporterats. Det skedde dock nästan aldrig.
Jag blev ofta förvånad över ufologernas okunnighet och inkompetens. Ett elementärt faktum är att det är omöjligt att bedöma avstånd, storlek, rörelse och t.o.m. riktning i mörker. Man kan t.ex. bedöma att ufon står stilla fast den rör sig uppåt med hög hastighet. Mina exempel ovan visar hur opålitliga bedömningarna är, men det går lätt att bevisa experimentellt. Det betyder att alla sådana rapporter saknar bevisvärde. Vilket betyder att upp emot 90% av alla uforapporter måste underkännas. Det enda säkra är att vittnet sett ett ljus som han inte kunnat identifiera.
De flesta har väl någon gång sett ett s.k. stjärnfall. Vanligen ser man en ljuspunkt som snabbt rör sig nästan vågrätt över himlen. På några sekunder är fenomenet förbi. Ibland ser man flera stjärnfall samtidigt. Orsaken är välkänd. Då och då kommer partiklar i storlekar från dammkorn till stenar stora som fotbollar in i jordens atmosfär. Vi kallar dem meteorer. När de kommer in i atmosfären gör friktionen att de upphettas och börjar lysa. Detta sker vanligen på över 100 km höjd. Om meteoren är en sten splittras den vanligen och vi ser en svärm av ljuspunkter som rör sig nästan vågrätt över himlen. De faller alltså inte rakt ner som många tycks tro. Små korn brinner upp på några sekunder. Större kroppar kan brinna flera minuter och färdas långa vägar genom atmosfären innan de slutligen förångas. Ibland når en del av stenarna marken och vi kallar dem meteoriter.
Rymdåldern har inneburit att dylika skådespel ökat i antal. Det som skjuts upp kommer vanligen också ner någon gång. Då blir det ett lysande skådespel. Rymdskrotet splittras vanligen i flera lysande meteorliknande objekt. Det är inte svårt att känna igen meteorer och brinnande rymdskrot, förutsatt att man känner till fenomenet.
Nyårsnatten 1.1 1972 rapporterade en mängd vittnen från Oslo till Malmö om en svärm av ljusa punkter som rörde sig mycket snabbt över södra Skandinavien. Vittnena angav olika antal ljuspunkter från tio till närmare hundra. Tidningen UFO-aika rapporterade under rubriken ”Ufojen uudenvuoden tervehdys”. I Sverige intervjuade tidningen Kvällsposten 2.1 ufologernas grand old man Gösta Rehn. Han förkunnade självsäkert att det rörde sig om en formation av flygande tefat. Dessa kommer från en överlägsen civilisation som övervakar och utforskar oss. Men hur visste Rehn att det inte helt enkelt var en svärm av meteorer eller nedfallande rymdskrot? Därför, sade han, att meteorer inte flyger i formation och för att de orsakar fräsande och väsande ljud! Men en meteor är ljudlös därför att kroppen vanligen brinner upp redan på ca 100 km höjd. När en meteor slår ner hörs det förstås vinande och buller. Ett vittne uppskattade avståndet till ”tefaten” till 12 000 meter. I verkligheten fanns det ingen som helst möjlighet att säga annat än att de lysande punkterna befann sig på hög höjd. Troligen på ca 100 km höjd. Alla beskrivningar stämmer in på en sönderfallande meteor eller rymdskrot. Det finns massvis av ufoobservationer som har sin grund i liknande händelser. Det finns många noggrannt studerade fall där vittnena svurit på att de sett ett ufo på nära håll fast det bevisligen rört sig om raketdelar, satelliter eller liknande som brinnande störtat till jorden på stort avstånd från vittnet. Somliga har tyckt sig se ett stort cigarrformat objekt med upplysta fönster.
En höstkväll, det hade just regnat. Det var så mörkt att jag knappt såg handen framför mig där jag var ute på gården vid sommarstugan. Bakom mig hade jag stugan, där det lyste i fönstren, på ett avstånd av ca 10 meter. Plötsligt såg jag ett öga som stirrade på mig ur mörkret. En ljuspunkt, ungenfär i höjd med mina ögon, stor som en lillfingernagel, tyst och orörlig. Jag stirrade tillbaka och undrade vad det kunde vara. Jag visste att på den platsen växte en stor Rhododendron. Det kändes litet kusligt, som om något, tyst och orörligt, stirrat på mig. Självklart tog jag reda på vad det var.
Det var en vattendroppe på ett rhododendronblad som reflekterade ljuset från ett fönster i stugan. Det fanns många droppar på de vaxartade bladen, men denna enda råkade reflektera ljus från fönstret när jag stod rakt framför växten. Åtskilliga ufoobservationer förklaras av olika typer av speglingar eller reflexer. När man åker i ett flygplan på natten och tittar ut genom ett fönster ser man ofta ljus ute i luften som tycks följa med planet. Beroende på planets rörelser försvinner ljusen ibland, kommer tillbaka, far uppåt eller neråt. Man har en stark känsla av att där finns något verkligt fast det är frågan om en illusion orsakad av speglingar i fönstren. Liknande speglingar, fast stillastående, ser man alltid ute på gården inifrån vår sommarstuga när det är mörkt. Det ser precis ut som om det fanns ett lysande objekt på ett avstånd av ett tiotal meter. Personer som sett detta har ibland varit övertygade om att det måste finnas något där ute, glas, plast eller liknande som reflekterar ljuset, men där finns ingenting. Likadant är det med många ufon. Där finns ingenting alls. Det vi ser är speglingar, illusioner.
Det kändes litet kusligt när ”ögat” stirrade på mig. Ljusen som lyser, men inte finns, ute på vår gård kan upplevas som mystiska. När en människa upplever något slag av mystiskt ljusfenomen i mörker skapar det vanligen en känsla av oro, obehag, rädsla eller nervositet. Vi har en benägenhet att tro att det måste finnas någonting levande som orsakar, styr etc ljusen. Detta beskrivs i otaliga uforapporter. ”Jag hade en känsla av att någon iakttog mig, att någon styrde ufon,” säger vittnet. Denna helt subjektiva, ogrundade känsla tog ufologerna som bevis för att ufon faktiskt var en farkost styrd av något slags varelser!
Det sista avsnittet i denna serie kommer inom kort på denna blogg. Häng med!
torsdag 23 februari 2012
lördag 18 februari 2012
HUR SER EN UFO UT?
Här fortsätter min serie om flygande tefat. Tidigare avsnitt har ingått 7.2, 10.2 och 14.2.
7. Hur ser en ufo ut?
Det finns otaliga uforapporter av alla de slag. Vanligen finns det bara ett vittne. Då är det omöjligt att bedöma rapportens trovärdighet med någon säkerhet. Många ufologer kunde inte ens bedöma sin egen förmåga att bedöma en rapport. Gösta Rehn t.ex. trodde sig ha en lysande psykologisk kunskap när han i själva verket okritiskt i stort set svalde vad som helst. För att en ufo skall vara värd att undersöka måste det finnas många vittnen så att vittnesmålen kan jämföras. Om det inte finns några som helst objektiva fakta eller andra vittnen blir en bedömning mycket subjektiv. Man väljer omedvetet att tro det som man vill tro. Här är några exempel på ufon som bevittnats av många människor.
Spektakulär ufo
Kl 9.50 på kvällen 3.3 1968. Ett spektakulärt, starkt lysande objekt rör sig i rät linje över nio delstater i USA. Det finns hundratals vittnen. Air Force tar emot en stor mängd vittnesmål. Rapporten i dess arkiv omfattar ca 400 sidor. Vittnena är eniga om att ett lysande, avlångt objekt rörde sig med stor hastighet över himlen. Men där slutar enigheten. Många vittnen försäkrar att de såg ett zeppelinliknande, metalliskt objekt som hade en rad fönster längs sidorna. Det var mycket stort och flög på låg höjd. Ett vittne som var Ph.D. försäkrade att det inte var något naturligt föremål utan en äkta ufo. Hon sände t.o.m. morsesignaler mot ufon. Inga ljud hördes. Flera vittnen kände sig utmattade efteråt och misstänkte att de utsatts för någon form av strålning. Kan du prestera någon möjlig förklaring? (UFOs a scientific debate, ed Sagan och Page, 1982, ss. 155-161)
Ufo på jyväskylävägen
Kl 02 på natten 1.5 1972 var journalisten Mauno Ihanti och hans flickvän med bil på väg till flickvännens hem i Jyväskylä-trakten. Det var livlig trafik på vägen. Det var mörkt, mulet och regnsjukt väder. Plötsligt lystes himlen upp som om månen skulle ha sänkt sig ner från molnen (kuin kuu olisi laskeutunut pilvistä). Nästan genast försvann ljuset igen (takaisin pilviin). När de en stund senare skulle köra in på flickans gård visade sig ett klart ljus på himlen. Det liksom föll ner ur ett moln och stod sedan stilla. Ihanti hade kamera med sig och tog fram den, men just när han steg ur bilen försvann ufon. Klockan var 02.18. När de var framme uppenbarade sig ljuset igen. Ihanti tog då tre bilder kl 02.28, 02.29 och 02.32. Sedan försvann ljuset. Ufon var oval till formen, oerhört stor och lyste med ett klart gult ljus.
På de tre fotona ser man ingenting annat än diffusa, molnliknande lysande objekt. Minst av allt liknar de tefat. Ihanti skriver att han inte fått någon rationella förklaring. Kan du bästa läsare hitta en? (Rapporten samt fotona finns i UFO-aika nr 6 1972.)
Ufo över Persiska viken
Den 24.8 1979 uppenbarade sig en starkt lysande ufo över Persiska viken. Den sågs av hundratals personer på marken och av flera piloter i flygplan och av flygledare. Som vanligt varierade vittnesmålen våldsamt. Många såg ett lysande metalliskt objekt som rörde sig med otrolig hastighet. Ett vittne sade: ”Jag är övertygad om att jag såg en rymdfarkost från en annan värld.” En grupp utredare som tillsattes i Bahrein och Quatar drog slutsatsen att det var frågan om en äkta ufo ”under its own pover” som till slut exploderade. Enligt gruppen kan det inte ha varit frågan om ”refracted or reflected light”, eller en meteor eller satellit eller någon annan typ av farkost gjord av människan. Ufon syntes inte på radar och man hörde inga ljud. Vad kan det ha varit? (Händelsen finns beskriven i Paranormal borderlands of science, ed. K. Frazier, 1981, ss. 461-3)
En uforapport kan handla om allt från en svag ljuspunkt som plötsligt dyker upp, rör sig konstigt och lika plötsligt försvinner, till objekt som bedöms vara 10-20 meter eller större i diameter och rör sig alldeles nära vittnet. De flesta observationerna görs på natten och för att ufon alls skall synas måste den då lysa mer eller mindre klart. Färgen varierar från färglös till de flesta av spektrets färger. Formen varierar likaså. Den är rund, ellipsformad, skivlik, diskuslik med en kupol, cigarrformad, men nästan alltid diffus. Ibland ändrar form och färg. Vanligen verkar ytan slät. Det finns inga utstående delar, men ibland finns det utskott, spröten eller liknande. I de flesta fall är ufon fullkomligt tyst. Vissa vittnen uppger ändå svaga susande, surrande, väsande ljud. Lukter noteras nästan aldrig. Någon typisk, gemensam form existerar inte.
Enligt rapporterna beter sig ufona ofta i strid med naturlagarna. De svävar t.ex. ljudlösa över marken, rör sig ljudlöst, accelerar med en omöjlig hastighet. Ena sekunden är de där, nästa är de borta. De verkade ha förmågan att göra sig osynliga när de ville eftersom de plötsligt kunde vara borta. De kom från ingenstans och for till ingenstans.
Att läsa uforapporter är högst frustrerande därför att det finns en väldig variation. Allt som av vittnet anses ovanligt ansågs värt att rapportera. Till det mer irriterande hörde stjärnliknande ljuspunkter om natten. Alla vet att det finns starkt lysande planeter och stjärnor. Ändå tycks sådana ofta ha rapporterats som ufon. Om det är molnigt kan de plötsligt dyka upp och sedan försvinna så att de tycks röra sig, eller så tycks de röra sig på grund av rörelser i atmosfären. Sådana rapporter var i själva verket värdelösa som informationskällor och borde genast ha eliminerats. Många ufon var svärmar av meteoriter. De sågs då som lysande punkter som rörde sig vågrätt över himlen. Ofta trodde vittnena att meteoriter faller lodrätt eller nästan lodrätt, men det är sällsynt, vanligen flyger de horisonellt. Detsamma gäller rymdskrot. Det faller inte rakt ner utan nästan vågrätt eftersom det befinner sig i bana mot jorden. När det kommer in i tätare luftlager upphettas det av friktionen och börjar lysa.
Alla dylika lysande punkter borde genast ha eliminerats. De enda ufon som var värda att beakta var de som var stora och som fanns, eller upplevdes som nära. Men de syntes vanligen endast en kort tid, ofta en minut och på sin höjd 10-20 minuter. Vittnet blev överraskat, såg något slags stort ljus som försvann innan han/hon närmare kunnat undersöka det. Ofta blev vittnet så skrämt att det inte gjorde några noggranna observationer.
På 1960-talet blev det vanligt med observationer från en bil. (Biltätheten ökade snabbt). I det typiska fallet kör vittnet i mörker i en enslig trakt. Plötsligt och helt oväntat dyker ett stort ljus upp. Vittnet upplever att ljuset rör sig, följer efter bilen, flyger över bilen, cirklar runt eller liknande. Ibland stannar vittnet bilen för att titta närmare. Då stannar också ufon och vittnet har ett intryck att någon ombord betraktar honom/henne. Upplevelsen blir ännu kusligare genom att det inte hörs ett ljud. Ibland slocknar bilens motor. Avståndet bedöms till kanske hundra meter, storleken till tio meter i genomskärning. Sedan försvinner ljuset lika oväntat som det kom. Ofta har vittnet intrycket att det försvinner med oerhörd fart, som en blixt. Vittnet vrider om startnyckeln och motorn går som vanligt. Gösta Rehn rapporterade om många sådana fall från Sverige och bedömde dem som äkta ufon, vilket enligt honom var detsamma som tefat. Från Finland finns mängder av liknande rapporter. (Kan läsaren tänka ut någon förklaring till det stora antalet dylika observationer från 1960-talet framåt?)
Antalet uforapporter blev med tiden mycket stort. I USA räknade man i slutet av 1960-talet med att antalet var långt över 10 000. I Finland och Sverige kunde de räknas i hundratal. I de flesta länder i väst såg folk ufon. Småningom började det komma rapporter också från andra sidan järnridån, dvs från Sovjet och dess satellitstater. I Frankrike rapporterades tidvis massor av ufon. Då skall man komma ihåg att de flesta observationerna troligen aldrig kom till mediernas eller myndigheternas kännedom. Sammanlagt måste antalet observationer under de drygt 20 år som febern grasserade som värst vara ha varit långt över 100 000.
På den tiden gick folk inte omkring med en kamera i fickan. Men de flesta hade en kamera. Själv hade jag en liten kamera som man lätt kunde ha i fickan. Men om tusentals, ja tiotusentals människor såg ufon skulle man vänta att en del hade en kamera med sig. Ändå är bilderna av ufon mycket få, och de som publicerades är nästan alltid svåra att tolka. Ofta är det bara ett diffust, rätt stort ljus, ibland ett mörkt diffust objekt. Det finns dock en del bilder som visar ett diskusliknande objekt. Som alla vet kan man lätt ljuga med ett foto. Det kan vara roligt, speciellt för en ung man (sällan flicka på den tiden) att slänga upp diskusliknande föremål i luften och försöka fota dem. Ibland får man ett riktigt lyckat tefat. Om man gör ett snyggt tefat av trä, papper, metall eller liknande och fotar det på avstånd så kan det vara omöjligt att avgöra att det är en förfalskning. Många sådana avslöjades av kritikerna.
Det är speciellt intressant att jämföra rapporter från slutet av 1940-talet fram till omkring 1970. Under de första tio åren rapporterades nästan enbart olika slags oidentifierade ljusfenomen. Ytterst få foton togs, och de som togs hade nästan inget informationsinnehåll, eller så var de förfalskningar. Från slutet av 1950-talet (efter Sputnik 1) började människor rapportera om lysande objekt som dök upp över bilar i öde trakter, följde med bilen en stund och sedan försvann. Vid denna tid började det också komma enstaka rapporter om vittnen som sett landade ufon och varelser av något slag som rört sig i närheten. Sådana rapporter var mycket ovanliga i Finland och Sverige. Rapporter om främlingar blev speciellt vanliga i (det katolska) Sydamerika. Ufonas besättningar tycktes ha ett gott öga till Brasilien. Följande steg var kidnappningarna. Dessa var visserligen mycket få. Men efter att några rapporterats i USA började rymdvarelserna kidnappa folk i många anda länder, speciellt i Sydamerika. Från Finland och Sverige känner jag inte till någon kidnappning.
En kidnappning följde vanligen ett visst mönster. Ett lysande objekt visar sig t.ex. över en bil i en öde trakt. Sedan förs, inbjuds eller tvingas personen in i tefatet. Där genomgår han/hon test och prover. I rätt många fall tvingas den kidnappade till samlag med någon i besättningen. Om den kidnappade är en man måste han para sig med en varelse som är mycket lik en vacker jordisk kvinna, aldrig med något slags monster.Sedan har han/hon plötsligt varit tillbaka i bilen. Kidnappningarna fick, som man kan vänta, stor uppmärksamhet i ufokretsar i USA och oundvikligen skrevs det en mängd böcker om dem. De var en lukrativ affär.
Vi ser alltså en utveckling som börjar med diffusa ljussken och slutar med rymdvarelser som kidnappar folk och har sex med dem. Men detta innebar samtidigt att man löpt linan till slut. Det fanns inget mera som kunde få mediernas uppmärksamhet, förutom naturligtvis att visa upp ett tefat, delar av ett tefat, någon helt ny kunskap, radiobudskap, en rymdvarelse, utrustning, verktyg som inte hade jordiskt ursprung eller något liknande. Men det kunde ingen och därmed började intresset svalna. Självklart kunde ingen visa upp en rymdvarelse, död eller levande, eller någon del av en sådan, eller ett klädesplagg, eller något barn som de lämnat efter sig. Inte heller kunde någon uppvisa ett meddelande, ett radiobudskap eller en film.
8. Hur ser en främling ut?
Jag har benämt de hypotetiska varelser som flyger i de hypotetiska skeppen med termen främling (alien). Hur såg då dessa främlingar ut? Hur många såg dem? Vad gjorde de? Det skrevs massvis om dem, men mängden text motsvarade på intet sätt det konkreta innehållet. Själv blev jag innerligt utled att läsa fantasifulla historier om allehanda konstiga varelser. Det enda gemensamma var att de alltid snabbt åkte iväg i sitt tefat (eller så åkte vittnet skräckslaget iväg), att de aldrig lämnade några spår efter sig och att ingen någonsin råkade ha en kamera med sig vid mötet (eller så visade det sig att filmen var förstörd). Dessutom blev vittnet, det var nästan alltid bara en person, utan undantag mycket uppskärrat, ofta rent skräckslaget.
För mig som var intresserad av spökerier var likheten med spöken uppenbar. Spöken dyker upp plötsligt och oväntat, de försvinner alltid snabbt, de lämnar aldrig spår efter sig och de skrämmer folk. Man finner aldrig några konkreta spår efter dem och de lämnar aldrig några meddelanden. De visar sig nästan alltid blott för en ensam person.
Om ufona, dvs de äkta ufona, eller en del av dem faktiskt var flygande tefat, dvs främmande rymdskepp så är det logiskt att de styrs av intelligenta varelser, eller möjligen av intelligenta robotar, eller av båda. Den som trodde på tefat var följaktligen också tvungen att tro på främlingarna. Men också de som trodde på tefaten blev ofta tveksamma när det gällde främlingarna. Många nöjde sig i likhet med Hynek med att ha ”an open mind”. Andra var i likhet med Gösta Rehn fullständigt övertygade om deras existens. Det finns ingen återvändo, menade han. Det fins ingen annan möjlig förklaring än ET-hypotesen. Men också Rehn blev skeptiker när det gällde personer av Adamskis eller Luukanens typ. Han blev aldrig i motsats till t.ex. Luukanen, smittad av uforeligionen.
”Det finns nu rapporter om ca 1500 fall av närkontakt (close encounter),” skrev Hynek 1972, ”och i ungenfär i hälften av fallen rapporteras om främlingar.” (Ufos a Scientific Debate, s. 47. Se ovan.) Från Norden finns det endast ett fåtal fall och dessa är så extrema att inte ens ufologerna själva tror på dem.
Hur ser främlingarna ut. Vi har alla sett massvis av rymdvarelser, men på film. Ofta ser dessa fantasivarelser ut ungenfär som vi. Det är mycket lättare att göra en lätt maskering på en människa än att skapa en trovärdig helt annorlunda varelse. I Star War filmerna finns mängder av ofta ganska fantasifulla varelser. I Predator filmerna är främlingarna mycket lika stora muskulösa människor, medan vi i Alien filmerna får bli uppätna av insektliknande monster. Och i Star Trek filmerna, som hör till de äldsta i kategorin, är främlingarna vanligen mycket människoliknande. När de första filmerna i denna serie gjordes fanns ännu inte de fantastiska möjligheter till datoranimationer som vi har i dag.
I några få rapporter talas det om ”monster” av olika slag, t.ex. de geleliknande bubblor som försökte kidnappa två unga män i Sverige (se ovan). Vanligen är främlingarna mycket lika oss. De går på två ben, har två armar, huvud men stora ögon. Längden varierar från 4 meter till 70 cm, men vanligen sägs de vara korta, runt 1,20 cm. I Sydamerika tycks de vanligen vara av samma storlek som människor och vara förvillande lika oss. Den vanligaste rasen eller arten tycks mycket likna ett ca 12-årigt barn med oproportionerligt stort huvud. Varelsen är påfallande spenslig. Inga stora muskler. Konstigt nog tycks de likna den bild av famtidens människa som var populär när jag var tonåring. Då skojade vi om att man i framtiden bara behöver ta ett piller när man är hungrig och vi tänkte oss att våra efterkommande blir mer och mer intelligenta vilket syns i stora huvuden. Den bilden var också populär på film och i scifilitteratur. Den härstammar i sin tur från forskningen på 1800-talet som var övertygad om att det finns ett direkt samband mellan hjärnans storlek och intelligens. I själva verket har senare forskning visat att något sådant samband inte finns. Genier har inte större hjärnor än andra, men troligen flera synapser. Rymdvarelsernas stora huvud samt klena kropp går alltså tillbaka till felaktiga vetenskapliga teorier under 1800-talet. Våra jordiska astronauter ser inte alls så ut. De måste vara kraftiga och vältränade för att tåla påfrestningarna i rymden.
Vittnesmålen var på 1960-talet och senare i stor utsträckning baserade på en för länge sedan föråldrad vetenskaplig teori, på en utbredd folklig tradition om att stort huvud är bevis på stor intelligens. Man skall också komma ihåg att detta var intelligensmätningens gyllene tider. Intelligens övervärderades enormt på bekostnad av en mängd andra egenskaper. Därför var det logiskt, på basen av folklig tro, att främligarna var enormt intelligenta och följaktligen att de hade stora huvuden. Vittnena upplevde det de förväntade sig att se, men inte det de verkligen såg. Typiskt är att det finns en mängd vittnen som såg fönster i det som i verkligheten var meteorer eller rymdskrot på mycket hög höjd. De trodde att de såg ett främmande rymdskepp. Våra flygplan har fönster. Alltså måste ufon ha fönster. Alltså upplevde man fönster.
I de flesta fall av närkontakt ser vittnet främlingarna på avstånd och under en kort stund, vanligen i mörker eller dunkel. De har varierande klädsel, vanligen av overalltyp. Några fotspår lämnar de inte efter sig. De sitter inne i ett tefat eller rör sig utanför det tills de märker att de är observerade. Då skyndar de in i skeppet och susar iväg utan att hälsa.
Det är märkligt att miljontals människor tog dylika berättelser på blodigt allvar. Det är ännu märkligare att de inte såg någon motsägelse i att dessa förment superintelligenta och kunniga varelser betedde sig som en jordisk upptäcksresande under 1800-talet. De flög nyfiket omkring, plockade upp stenar och växter i ödemarker, men tog aldrig kontakt med vetenskapsmän eller myndigheter.
I en del fall får vittnet kontakt eller blir kidnappat. Men här drar alla utom de sant troende gränsen. T.o.m. de mest blåögda ufologerna har svårt att svälja rymdvarelser som kidnappar människor och tvingar dem till samlag, eller på annat sätt visar stort intresse för sådant som har med sexuell fortplantning att göra. Den danska ufologen Willy Wegner frågade ut några av de mest kända kontaktpersonerna i Danmark. Han konstaterade att de ofta var ensamma människor, som längtade efter vänner, somliga hade ”misslyckats i sina människorelationer”. Rätt typiskt var att de oroade sig för krig och speciellt för atomkrig. (Ufo-aika 9 1972). Överhuvudtaget är hotet om kärnvapenkrig, som var synnerligen allvarligt vid denna tid, ett viktigt tema hos många ufotroende. Rädslan gjorde att man längtade efter någon som kunde förhindra att mänskligheten förintade sig själv. I stället för att lita på en Gud, som man alltmer betvivlade, fick de superintelligenta varelserna från rymden överta rollen som Gud.
7. Hur ser en ufo ut?
Det finns otaliga uforapporter av alla de slag. Vanligen finns det bara ett vittne. Då är det omöjligt att bedöma rapportens trovärdighet med någon säkerhet. Många ufologer kunde inte ens bedöma sin egen förmåga att bedöma en rapport. Gösta Rehn t.ex. trodde sig ha en lysande psykologisk kunskap när han i själva verket okritiskt i stort set svalde vad som helst. För att en ufo skall vara värd att undersöka måste det finnas många vittnen så att vittnesmålen kan jämföras. Om det inte finns några som helst objektiva fakta eller andra vittnen blir en bedömning mycket subjektiv. Man väljer omedvetet att tro det som man vill tro. Här är några exempel på ufon som bevittnats av många människor.
Spektakulär ufo
Kl 9.50 på kvällen 3.3 1968. Ett spektakulärt, starkt lysande objekt rör sig i rät linje över nio delstater i USA. Det finns hundratals vittnen. Air Force tar emot en stor mängd vittnesmål. Rapporten i dess arkiv omfattar ca 400 sidor. Vittnena är eniga om att ett lysande, avlångt objekt rörde sig med stor hastighet över himlen. Men där slutar enigheten. Många vittnen försäkrar att de såg ett zeppelinliknande, metalliskt objekt som hade en rad fönster längs sidorna. Det var mycket stort och flög på låg höjd. Ett vittne som var Ph.D. försäkrade att det inte var något naturligt föremål utan en äkta ufo. Hon sände t.o.m. morsesignaler mot ufon. Inga ljud hördes. Flera vittnen kände sig utmattade efteråt och misstänkte att de utsatts för någon form av strålning. Kan du prestera någon möjlig förklaring? (UFOs a scientific debate, ed Sagan och Page, 1982, ss. 155-161)
Ufo på jyväskylävägen
Kl 02 på natten 1.5 1972 var journalisten Mauno Ihanti och hans flickvän med bil på väg till flickvännens hem i Jyväskylä-trakten. Det var livlig trafik på vägen. Det var mörkt, mulet och regnsjukt väder. Plötsligt lystes himlen upp som om månen skulle ha sänkt sig ner från molnen (kuin kuu olisi laskeutunut pilvistä). Nästan genast försvann ljuset igen (takaisin pilviin). När de en stund senare skulle köra in på flickans gård visade sig ett klart ljus på himlen. Det liksom föll ner ur ett moln och stod sedan stilla. Ihanti hade kamera med sig och tog fram den, men just när han steg ur bilen försvann ufon. Klockan var 02.18. När de var framme uppenbarade sig ljuset igen. Ihanti tog då tre bilder kl 02.28, 02.29 och 02.32. Sedan försvann ljuset. Ufon var oval till formen, oerhört stor och lyste med ett klart gult ljus.
På de tre fotona ser man ingenting annat än diffusa, molnliknande lysande objekt. Minst av allt liknar de tefat. Ihanti skriver att han inte fått någon rationella förklaring. Kan du bästa läsare hitta en? (Rapporten samt fotona finns i UFO-aika nr 6 1972.)
Ufo över Persiska viken
Den 24.8 1979 uppenbarade sig en starkt lysande ufo över Persiska viken. Den sågs av hundratals personer på marken och av flera piloter i flygplan och av flygledare. Som vanligt varierade vittnesmålen våldsamt. Många såg ett lysande metalliskt objekt som rörde sig med otrolig hastighet. Ett vittne sade: ”Jag är övertygad om att jag såg en rymdfarkost från en annan värld.” En grupp utredare som tillsattes i Bahrein och Quatar drog slutsatsen att det var frågan om en äkta ufo ”under its own pover” som till slut exploderade. Enligt gruppen kan det inte ha varit frågan om ”refracted or reflected light”, eller en meteor eller satellit eller någon annan typ av farkost gjord av människan. Ufon syntes inte på radar och man hörde inga ljud. Vad kan det ha varit? (Händelsen finns beskriven i Paranormal borderlands of science, ed. K. Frazier, 1981, ss. 461-3)
En uforapport kan handla om allt från en svag ljuspunkt som plötsligt dyker upp, rör sig konstigt och lika plötsligt försvinner, till objekt som bedöms vara 10-20 meter eller större i diameter och rör sig alldeles nära vittnet. De flesta observationerna görs på natten och för att ufon alls skall synas måste den då lysa mer eller mindre klart. Färgen varierar från färglös till de flesta av spektrets färger. Formen varierar likaså. Den är rund, ellipsformad, skivlik, diskuslik med en kupol, cigarrformad, men nästan alltid diffus. Ibland ändrar form och färg. Vanligen verkar ytan slät. Det finns inga utstående delar, men ibland finns det utskott, spröten eller liknande. I de flesta fall är ufon fullkomligt tyst. Vissa vittnen uppger ändå svaga susande, surrande, väsande ljud. Lukter noteras nästan aldrig. Någon typisk, gemensam form existerar inte.
Enligt rapporterna beter sig ufona ofta i strid med naturlagarna. De svävar t.ex. ljudlösa över marken, rör sig ljudlöst, accelerar med en omöjlig hastighet. Ena sekunden är de där, nästa är de borta. De verkade ha förmågan att göra sig osynliga när de ville eftersom de plötsligt kunde vara borta. De kom från ingenstans och for till ingenstans.
Att läsa uforapporter är högst frustrerande därför att det finns en väldig variation. Allt som av vittnet anses ovanligt ansågs värt att rapportera. Till det mer irriterande hörde stjärnliknande ljuspunkter om natten. Alla vet att det finns starkt lysande planeter och stjärnor. Ändå tycks sådana ofta ha rapporterats som ufon. Om det är molnigt kan de plötsligt dyka upp och sedan försvinna så att de tycks röra sig, eller så tycks de röra sig på grund av rörelser i atmosfären. Sådana rapporter var i själva verket värdelösa som informationskällor och borde genast ha eliminerats. Många ufon var svärmar av meteoriter. De sågs då som lysande punkter som rörde sig vågrätt över himlen. Ofta trodde vittnena att meteoriter faller lodrätt eller nästan lodrätt, men det är sällsynt, vanligen flyger de horisonellt. Detsamma gäller rymdskrot. Det faller inte rakt ner utan nästan vågrätt eftersom det befinner sig i bana mot jorden. När det kommer in i tätare luftlager upphettas det av friktionen och börjar lysa.
Alla dylika lysande punkter borde genast ha eliminerats. De enda ufon som var värda att beakta var de som var stora och som fanns, eller upplevdes som nära. Men de syntes vanligen endast en kort tid, ofta en minut och på sin höjd 10-20 minuter. Vittnet blev överraskat, såg något slags stort ljus som försvann innan han/hon närmare kunnat undersöka det. Ofta blev vittnet så skrämt att det inte gjorde några noggranna observationer.
På 1960-talet blev det vanligt med observationer från en bil. (Biltätheten ökade snabbt). I det typiska fallet kör vittnet i mörker i en enslig trakt. Plötsligt och helt oväntat dyker ett stort ljus upp. Vittnet upplever att ljuset rör sig, följer efter bilen, flyger över bilen, cirklar runt eller liknande. Ibland stannar vittnet bilen för att titta närmare. Då stannar också ufon och vittnet har ett intryck att någon ombord betraktar honom/henne. Upplevelsen blir ännu kusligare genom att det inte hörs ett ljud. Ibland slocknar bilens motor. Avståndet bedöms till kanske hundra meter, storleken till tio meter i genomskärning. Sedan försvinner ljuset lika oväntat som det kom. Ofta har vittnet intrycket att det försvinner med oerhörd fart, som en blixt. Vittnet vrider om startnyckeln och motorn går som vanligt. Gösta Rehn rapporterade om många sådana fall från Sverige och bedömde dem som äkta ufon, vilket enligt honom var detsamma som tefat. Från Finland finns mängder av liknande rapporter. (Kan läsaren tänka ut någon förklaring till det stora antalet dylika observationer från 1960-talet framåt?)
Antalet uforapporter blev med tiden mycket stort. I USA räknade man i slutet av 1960-talet med att antalet var långt över 10 000. I Finland och Sverige kunde de räknas i hundratal. I de flesta länder i väst såg folk ufon. Småningom började det komma rapporter också från andra sidan järnridån, dvs från Sovjet och dess satellitstater. I Frankrike rapporterades tidvis massor av ufon. Då skall man komma ihåg att de flesta observationerna troligen aldrig kom till mediernas eller myndigheternas kännedom. Sammanlagt måste antalet observationer under de drygt 20 år som febern grasserade som värst vara ha varit långt över 100 000.
På den tiden gick folk inte omkring med en kamera i fickan. Men de flesta hade en kamera. Själv hade jag en liten kamera som man lätt kunde ha i fickan. Men om tusentals, ja tiotusentals människor såg ufon skulle man vänta att en del hade en kamera med sig. Ändå är bilderna av ufon mycket få, och de som publicerades är nästan alltid svåra att tolka. Ofta är det bara ett diffust, rätt stort ljus, ibland ett mörkt diffust objekt. Det finns dock en del bilder som visar ett diskusliknande objekt. Som alla vet kan man lätt ljuga med ett foto. Det kan vara roligt, speciellt för en ung man (sällan flicka på den tiden) att slänga upp diskusliknande föremål i luften och försöka fota dem. Ibland får man ett riktigt lyckat tefat. Om man gör ett snyggt tefat av trä, papper, metall eller liknande och fotar det på avstånd så kan det vara omöjligt att avgöra att det är en förfalskning. Många sådana avslöjades av kritikerna.
Det är speciellt intressant att jämföra rapporter från slutet av 1940-talet fram till omkring 1970. Under de första tio åren rapporterades nästan enbart olika slags oidentifierade ljusfenomen. Ytterst få foton togs, och de som togs hade nästan inget informationsinnehåll, eller så var de förfalskningar. Från slutet av 1950-talet (efter Sputnik 1) började människor rapportera om lysande objekt som dök upp över bilar i öde trakter, följde med bilen en stund och sedan försvann. Vid denna tid började det också komma enstaka rapporter om vittnen som sett landade ufon och varelser av något slag som rört sig i närheten. Sådana rapporter var mycket ovanliga i Finland och Sverige. Rapporter om främlingar blev speciellt vanliga i (det katolska) Sydamerika. Ufonas besättningar tycktes ha ett gott öga till Brasilien. Följande steg var kidnappningarna. Dessa var visserligen mycket få. Men efter att några rapporterats i USA började rymdvarelserna kidnappa folk i många anda länder, speciellt i Sydamerika. Från Finland och Sverige känner jag inte till någon kidnappning.
En kidnappning följde vanligen ett visst mönster. Ett lysande objekt visar sig t.ex. över en bil i en öde trakt. Sedan förs, inbjuds eller tvingas personen in i tefatet. Där genomgår han/hon test och prover. I rätt många fall tvingas den kidnappade till samlag med någon i besättningen. Om den kidnappade är en man måste han para sig med en varelse som är mycket lik en vacker jordisk kvinna, aldrig med något slags monster.Sedan har han/hon plötsligt varit tillbaka i bilen. Kidnappningarna fick, som man kan vänta, stor uppmärksamhet i ufokretsar i USA och oundvikligen skrevs det en mängd böcker om dem. De var en lukrativ affär.
Vi ser alltså en utveckling som börjar med diffusa ljussken och slutar med rymdvarelser som kidnappar folk och har sex med dem. Men detta innebar samtidigt att man löpt linan till slut. Det fanns inget mera som kunde få mediernas uppmärksamhet, förutom naturligtvis att visa upp ett tefat, delar av ett tefat, någon helt ny kunskap, radiobudskap, en rymdvarelse, utrustning, verktyg som inte hade jordiskt ursprung eller något liknande. Men det kunde ingen och därmed började intresset svalna. Självklart kunde ingen visa upp en rymdvarelse, död eller levande, eller någon del av en sådan, eller ett klädesplagg, eller något barn som de lämnat efter sig. Inte heller kunde någon uppvisa ett meddelande, ett radiobudskap eller en film.
8. Hur ser en främling ut?
Jag har benämt de hypotetiska varelser som flyger i de hypotetiska skeppen med termen främling (alien). Hur såg då dessa främlingar ut? Hur många såg dem? Vad gjorde de? Det skrevs massvis om dem, men mängden text motsvarade på intet sätt det konkreta innehållet. Själv blev jag innerligt utled att läsa fantasifulla historier om allehanda konstiga varelser. Det enda gemensamma var att de alltid snabbt åkte iväg i sitt tefat (eller så åkte vittnet skräckslaget iväg), att de aldrig lämnade några spår efter sig och att ingen någonsin råkade ha en kamera med sig vid mötet (eller så visade det sig att filmen var förstörd). Dessutom blev vittnet, det var nästan alltid bara en person, utan undantag mycket uppskärrat, ofta rent skräckslaget.
För mig som var intresserad av spökerier var likheten med spöken uppenbar. Spöken dyker upp plötsligt och oväntat, de försvinner alltid snabbt, de lämnar aldrig spår efter sig och de skrämmer folk. Man finner aldrig några konkreta spår efter dem och de lämnar aldrig några meddelanden. De visar sig nästan alltid blott för en ensam person.
Om ufona, dvs de äkta ufona, eller en del av dem faktiskt var flygande tefat, dvs främmande rymdskepp så är det logiskt att de styrs av intelligenta varelser, eller möjligen av intelligenta robotar, eller av båda. Den som trodde på tefat var följaktligen också tvungen att tro på främlingarna. Men också de som trodde på tefaten blev ofta tveksamma när det gällde främlingarna. Många nöjde sig i likhet med Hynek med att ha ”an open mind”. Andra var i likhet med Gösta Rehn fullständigt övertygade om deras existens. Det finns ingen återvändo, menade han. Det fins ingen annan möjlig förklaring än ET-hypotesen. Men också Rehn blev skeptiker när det gällde personer av Adamskis eller Luukanens typ. Han blev aldrig i motsats till t.ex. Luukanen, smittad av uforeligionen.
”Det finns nu rapporter om ca 1500 fall av närkontakt (close encounter),” skrev Hynek 1972, ”och i ungenfär i hälften av fallen rapporteras om främlingar.” (Ufos a Scientific Debate, s. 47. Se ovan.) Från Norden finns det endast ett fåtal fall och dessa är så extrema att inte ens ufologerna själva tror på dem.
Hur ser främlingarna ut. Vi har alla sett massvis av rymdvarelser, men på film. Ofta ser dessa fantasivarelser ut ungenfär som vi. Det är mycket lättare att göra en lätt maskering på en människa än att skapa en trovärdig helt annorlunda varelse. I Star War filmerna finns mängder av ofta ganska fantasifulla varelser. I Predator filmerna är främlingarna mycket lika stora muskulösa människor, medan vi i Alien filmerna får bli uppätna av insektliknande monster. Och i Star Trek filmerna, som hör till de äldsta i kategorin, är främlingarna vanligen mycket människoliknande. När de första filmerna i denna serie gjordes fanns ännu inte de fantastiska möjligheter till datoranimationer som vi har i dag.
I några få rapporter talas det om ”monster” av olika slag, t.ex. de geleliknande bubblor som försökte kidnappa två unga män i Sverige (se ovan). Vanligen är främlingarna mycket lika oss. De går på två ben, har två armar, huvud men stora ögon. Längden varierar från 4 meter till 70 cm, men vanligen sägs de vara korta, runt 1,20 cm. I Sydamerika tycks de vanligen vara av samma storlek som människor och vara förvillande lika oss. Den vanligaste rasen eller arten tycks mycket likna ett ca 12-årigt barn med oproportionerligt stort huvud. Varelsen är påfallande spenslig. Inga stora muskler. Konstigt nog tycks de likna den bild av famtidens människa som var populär när jag var tonåring. Då skojade vi om att man i framtiden bara behöver ta ett piller när man är hungrig och vi tänkte oss att våra efterkommande blir mer och mer intelligenta vilket syns i stora huvuden. Den bilden var också populär på film och i scifilitteratur. Den härstammar i sin tur från forskningen på 1800-talet som var övertygad om att det finns ett direkt samband mellan hjärnans storlek och intelligens. I själva verket har senare forskning visat att något sådant samband inte finns. Genier har inte större hjärnor än andra, men troligen flera synapser. Rymdvarelsernas stora huvud samt klena kropp går alltså tillbaka till felaktiga vetenskapliga teorier under 1800-talet. Våra jordiska astronauter ser inte alls så ut. De måste vara kraftiga och vältränade för att tåla påfrestningarna i rymden.
Vittnesmålen var på 1960-talet och senare i stor utsträckning baserade på en för länge sedan föråldrad vetenskaplig teori, på en utbredd folklig tradition om att stort huvud är bevis på stor intelligens. Man skall också komma ihåg att detta var intelligensmätningens gyllene tider. Intelligens övervärderades enormt på bekostnad av en mängd andra egenskaper. Därför var det logiskt, på basen av folklig tro, att främligarna var enormt intelligenta och följaktligen att de hade stora huvuden. Vittnena upplevde det de förväntade sig att se, men inte det de verkligen såg. Typiskt är att det finns en mängd vittnen som såg fönster i det som i verkligheten var meteorer eller rymdskrot på mycket hög höjd. De trodde att de såg ett främmande rymdskepp. Våra flygplan har fönster. Alltså måste ufon ha fönster. Alltså upplevde man fönster.
I de flesta fall av närkontakt ser vittnet främlingarna på avstånd och under en kort stund, vanligen i mörker eller dunkel. De har varierande klädsel, vanligen av overalltyp. Några fotspår lämnar de inte efter sig. De sitter inne i ett tefat eller rör sig utanför det tills de märker att de är observerade. Då skyndar de in i skeppet och susar iväg utan att hälsa.
Det är märkligt att miljontals människor tog dylika berättelser på blodigt allvar. Det är ännu märkligare att de inte såg någon motsägelse i att dessa förment superintelligenta och kunniga varelser betedde sig som en jordisk upptäcksresande under 1800-talet. De flög nyfiket omkring, plockade upp stenar och växter i ödemarker, men tog aldrig kontakt med vetenskapsmän eller myndigheter.
I en del fall får vittnet kontakt eller blir kidnappat. Men här drar alla utom de sant troende gränsen. T.o.m. de mest blåögda ufologerna har svårt att svälja rymdvarelser som kidnappar människor och tvingar dem till samlag, eller på annat sätt visar stort intresse för sådant som har med sexuell fortplantning att göra. Den danska ufologen Willy Wegner frågade ut några av de mest kända kontaktpersonerna i Danmark. Han konstaterade att de ofta var ensamma människor, som längtade efter vänner, somliga hade ”misslyckats i sina människorelationer”. Rätt typiskt var att de oroade sig för krig och speciellt för atomkrig. (Ufo-aika 9 1972). Överhuvudtaget är hotet om kärnvapenkrig, som var synnerligen allvarligt vid denna tid, ett viktigt tema hos många ufotroende. Rädslan gjorde att man längtade efter någon som kunde förhindra att mänskligheten förintade sig själv. I stället för att lita på en Gud, som man alltmer betvivlade, fick de superintelligenta varelserna från rymden överta rollen som Gud.
torsdag 16 februari 2012
DET FINNS INGEN FRI LUNCH
Artikeln nedan ingick i Åbo Underrättelser 14.2
Bakgrunden till artikeln är att jag i många år förundrat mig över de moderna ekonomiska värderingarna som går ut på att skapa ”välstånd” genom att låna pengar. Alla tycks låna i dag, från privatpersoner som skall köpa en ny dator till stater som betalar ut understöd etc. Och det finns pengar att låna av alla typer av institutioner, men främst förstås av bankerna.
I alla tider har låneverksamhet pågått. Inget nytt där under solen. Det nya är att man lånar enorma summor på mycket lång tid. Sedan lånar man mera för att betala bort gamla lån. En stor del av ekonomin bygger på lån. I dagens Finland måste regeringen låna ca 7 000 000 000 € för att kunna sköta alla sina åligganden. I de flesta länder i väst är det likadant eller värre. För privtpersoner är situationen liknande, speciellt för de yngre. De har t.ex. stora bostadslån som binder dem för tiotals år, ibland för hela livet. En ekonomi som bygger på lån är självklart instabil. En ekonomisk krasch måste komma förr eller senare. I Grekland har den nu kommit och det finns ingen väg ut, bara utför.
Jag kan inte låta bli att skriva några ord om hur det var förr. När jag började studera 1965 fanns det inga statliga studiestöd eller bostadsbidrag, inte heller stöd för billigare studentluncher. Vi studerande fick själva ordna vår ekonomi bäst vi kunde. Själv arbetade jag ett halvt år innan jag ryckte in i lumpen (som det heter på rikssvenska) så jag kunde finansiera mitt första år. Att få lån var inte enkelt på den tiden. Det fanns inga statsgaranterade studielån. Man fick gå till en bank för att be om lån. Så gjorde jag andra året. Man måste ha borgenärer eller annan typ av säkerhet. Jag fick en morbror och en kamrat som var företagare till borgenär. Det fanns en hel del stipendier att söka. Jag sökte förstås och fick kanske 10-20% av utgifterna finansierade. Därtill kom att jag skrev en del artiklar. På den tiden fick man rätt bra betalt av tidningarna. Jag kommer ihåg att min första artikel i Hufvudstadsbladet honorerades med 200 mk, en stor summa på den tiden. På det viset kunde jag hålla mina lån på mycket låg nivå och de blev inte betungande.
INGEN FRI LUNCH (ÅU 14.2)
Våldsamma demonstrationer i Grekland. Massor av egendom bränns eller slås sönder och skador för miljoner orsakas. Vem skall betala dem? EU? Det är synd om grekerna. De trodde att de kunde upprätthålla ett modernt välfärdssamhälle utan att betala för det. De trodde, som många nuförtiden, på att en fri lunch är möjlig. De trodde att man kan undvika att betala skatt och i stället låna pengar av blåögda kreditorer. De trodde att man kan upprätthålla välfärd genom korruption. Och nu är de rasande och slår sönder sitt land för att deras tro visat sig vara falsk. Verkligheten har spolat bort drömmarna.
Det är synd om gekerna. Men de är långt ifrån ensamma. Miljoner andra lever i drömmen om en fri lunch, i drömmen om att staten nog tar hand om dem, att man alltid kan låna mer pengar. Vi i Finland är ingalunda så mycket bättre. Också hos oss måste staten låna pengar som sedan används för att upprätthålla välfärden, eller åtminstone en sönderfallande välfärd full av hål.
Hur har det blivit såhär?
Hur har hela västvärlden fått för sig att man kan få en lunch gratis? Vi som är födda på 1940-talet eller tidigare fick lära oss en helt annan syn på ekonomin, en hård och kärv syn. Vi fick lära oss att det inte finns någon fri lunch. Om du vill ha någonting måste du betala för det. Vi fick lära oss att sparsamhet var den högsta dygden. Ingen kom och erbjöd oss att låna, ingen betalade ut understöd. Det enda vi fick var en spargris. Om du vill ha någonting får du se till att fylla grisen!
Den ekonomiska tillväxten har varit sagolik sedan 1940-talet. BNP har vuxit med flera procent nästan varje år under 50 års tid. Det har betytt mer och mer inkomster för stat och kommun. Samtidigt har skatteprocenten stigit. Det har funnits pengar att dela ut och därmed rum för ständigt nya tjänster och understöd. Men aptiten växer medan man äter. Detta gäller inte mat men nog ekonomi. Människorna får aldrig nog av olika förmåner. Det som förr var en dröm, t.ex. betald mamma/pappaledighet, gratis dagvård, skola, högskola, sjukvård, tandvård, åldringsvård osv blir en självklar rättighet. En ytterst dyr rättighet och i grunden lika bräcklig som alla andra rättigheter. Sålänge den ekonomiska tillväxten håller sig kring 3-4% , så länge befolkningsstrukturen är ganska jämn, så länge arbetslösheten är låg så flyter det in tillräckligt med pengar. Välfärden kan upprätthållas.
Men vad händer om tillväxten upphör, om skatteintäkterna inte ökar, om antalet gamla och sjuka ökar medan antalet unga minskar, om arbetslösheten ökar, om man producerar effektivare i Kina och Indien? Inkomsterna minskar men det blir inte billigare, utan tvärtom dyrare att hålla fast vid alla rättigheter. Vad gör man om pengarna tar slut. Man gör som Grekerna. Man lånar pengar. Och vad gör man när de lånade pengarna är slut? Man lånar mera pengar? Hurra man kan faktiskt få en fri lunch! Men den som lånar ut vill ha tillbaka med ränta, annars lånar han inte ut mera. Och där sitter man med sin tvättade hals. Enorma lån men inga pengar. Och ingen vill längre låna ut. Detta har skett otaliga gånger i historien i olika stor skala. Resultatet är alltid detsamma. Man måste rätta munnen efter matsäcken. Och det betyder fattigdom, brödköer, demonstrationer, i värsta fall revolution, svält och död. Men ingenting hjälper annat än att anpassa sig till den hårda, obarmhärtiga verkligheten.
Men då kommer EU in i bilden som en räddande ängel. Staterna garanterar lånen, vilket betyder att bördan fördelas över alla inom EU. Men detta väcker ett stigande missnöje och därför måste EU dra åt tumskruvarna på grekerna. Som man bäddar får man ligga. Vi kan inte fly från verkligheten, ens med EUs hjälp.
Bakgrunden till artikeln är att jag i många år förundrat mig över de moderna ekonomiska värderingarna som går ut på att skapa ”välstånd” genom att låna pengar. Alla tycks låna i dag, från privatpersoner som skall köpa en ny dator till stater som betalar ut understöd etc. Och det finns pengar att låna av alla typer av institutioner, men främst förstås av bankerna.
I alla tider har låneverksamhet pågått. Inget nytt där under solen. Det nya är att man lånar enorma summor på mycket lång tid. Sedan lånar man mera för att betala bort gamla lån. En stor del av ekonomin bygger på lån. I dagens Finland måste regeringen låna ca 7 000 000 000 € för att kunna sköta alla sina åligganden. I de flesta länder i väst är det likadant eller värre. För privtpersoner är situationen liknande, speciellt för de yngre. De har t.ex. stora bostadslån som binder dem för tiotals år, ibland för hela livet. En ekonomi som bygger på lån är självklart instabil. En ekonomisk krasch måste komma förr eller senare. I Grekland har den nu kommit och det finns ingen väg ut, bara utför.
Jag kan inte låta bli att skriva några ord om hur det var förr. När jag började studera 1965 fanns det inga statliga studiestöd eller bostadsbidrag, inte heller stöd för billigare studentluncher. Vi studerande fick själva ordna vår ekonomi bäst vi kunde. Själv arbetade jag ett halvt år innan jag ryckte in i lumpen (som det heter på rikssvenska) så jag kunde finansiera mitt första år. Att få lån var inte enkelt på den tiden. Det fanns inga statsgaranterade studielån. Man fick gå till en bank för att be om lån. Så gjorde jag andra året. Man måste ha borgenärer eller annan typ av säkerhet. Jag fick en morbror och en kamrat som var företagare till borgenär. Det fanns en hel del stipendier att söka. Jag sökte förstås och fick kanske 10-20% av utgifterna finansierade. Därtill kom att jag skrev en del artiklar. På den tiden fick man rätt bra betalt av tidningarna. Jag kommer ihåg att min första artikel i Hufvudstadsbladet honorerades med 200 mk, en stor summa på den tiden. På det viset kunde jag hålla mina lån på mycket låg nivå och de blev inte betungande.
INGEN FRI LUNCH (ÅU 14.2)
Våldsamma demonstrationer i Grekland. Massor av egendom bränns eller slås sönder och skador för miljoner orsakas. Vem skall betala dem? EU? Det är synd om grekerna. De trodde att de kunde upprätthålla ett modernt välfärdssamhälle utan att betala för det. De trodde, som många nuförtiden, på att en fri lunch är möjlig. De trodde att man kan undvika att betala skatt och i stället låna pengar av blåögda kreditorer. De trodde att man kan upprätthålla välfärd genom korruption. Och nu är de rasande och slår sönder sitt land för att deras tro visat sig vara falsk. Verkligheten har spolat bort drömmarna.
Det är synd om gekerna. Men de är långt ifrån ensamma. Miljoner andra lever i drömmen om en fri lunch, i drömmen om att staten nog tar hand om dem, att man alltid kan låna mer pengar. Vi i Finland är ingalunda så mycket bättre. Också hos oss måste staten låna pengar som sedan används för att upprätthålla välfärden, eller åtminstone en sönderfallande välfärd full av hål.
Hur har det blivit såhär?
Hur har hela västvärlden fått för sig att man kan få en lunch gratis? Vi som är födda på 1940-talet eller tidigare fick lära oss en helt annan syn på ekonomin, en hård och kärv syn. Vi fick lära oss att det inte finns någon fri lunch. Om du vill ha någonting måste du betala för det. Vi fick lära oss att sparsamhet var den högsta dygden. Ingen kom och erbjöd oss att låna, ingen betalade ut understöd. Det enda vi fick var en spargris. Om du vill ha någonting får du se till att fylla grisen!
Den ekonomiska tillväxten har varit sagolik sedan 1940-talet. BNP har vuxit med flera procent nästan varje år under 50 års tid. Det har betytt mer och mer inkomster för stat och kommun. Samtidigt har skatteprocenten stigit. Det har funnits pengar att dela ut och därmed rum för ständigt nya tjänster och understöd. Men aptiten växer medan man äter. Detta gäller inte mat men nog ekonomi. Människorna får aldrig nog av olika förmåner. Det som förr var en dröm, t.ex. betald mamma/pappaledighet, gratis dagvård, skola, högskola, sjukvård, tandvård, åldringsvård osv blir en självklar rättighet. En ytterst dyr rättighet och i grunden lika bräcklig som alla andra rättigheter. Sålänge den ekonomiska tillväxten håller sig kring 3-4% , så länge befolkningsstrukturen är ganska jämn, så länge arbetslösheten är låg så flyter det in tillräckligt med pengar. Välfärden kan upprätthållas.
Men vad händer om tillväxten upphör, om skatteintäkterna inte ökar, om antalet gamla och sjuka ökar medan antalet unga minskar, om arbetslösheten ökar, om man producerar effektivare i Kina och Indien? Inkomsterna minskar men det blir inte billigare, utan tvärtom dyrare att hålla fast vid alla rättigheter. Vad gör man om pengarna tar slut. Man gör som Grekerna. Man lånar pengar. Och vad gör man när de lånade pengarna är slut? Man lånar mera pengar? Hurra man kan faktiskt få en fri lunch! Men den som lånar ut vill ha tillbaka med ränta, annars lånar han inte ut mera. Och där sitter man med sin tvättade hals. Enorma lån men inga pengar. Och ingen vill längre låna ut. Detta har skett otaliga gånger i historien i olika stor skala. Resultatet är alltid detsamma. Man måste rätta munnen efter matsäcken. Och det betyder fattigdom, brödköer, demonstrationer, i värsta fall revolution, svält och död. Men ingenting hjälper annat än att anpassa sig till den hårda, obarmhärtiga verkligheten.
Men då kommer EU in i bilden som en räddande ängel. Staterna garanterar lånen, vilket betyder att bördan fördelas över alla inom EU. Men detta väcker ett stigande missnöje och därför måste EU dra åt tumskruvarna på grekerna. Som man bäddar får man ligga. Vi kan inte fly från verkligheten, ens med EUs hjälp.
tisdag 14 februari 2012
UFOFEBER I FINLAND OCH SVERIGE
Här fortsätter min serie om ufon. Föregående avsnitt finns på bloggen 10.2.
Avsnittet om Finland fanns i föregående blogg, men det kommer igen här med en del tillägg.
Ufofeber i Finland
Tefatsfebern spred sig, naturligtvis snabbt till Europa. Tidningarna i vår splittrade och krigshärjade världsdel följde med intresse vad som hände i USA, som på den tiden, betraktades som ett idealsamhälle. (Vietnamkriget skapade dock en växande kritik mot USA). Också i Västeuropa oroade man sig för den sovjetiska upprustningen, speciellt efter att Sputnik 1 sänts upp. Också här började folk se ufon. Också här fanns det, oundvikligen, många som trodde att de var av utomjordiskt ursprung.
Den 12.4 1961 slog Sovjet igen världen med häpnad. Jurij Gagarin blev den första människa som sändes upp i rymden. Visserligen nådde han endast 300 kilometers höjd på sin 108 minuter långa färd runt jorden, men det bevisade att rymdfärder var möjliga. Snart tävlade amerikaner och ryssar om att sända folk ut i rymden på allt längre färder. Rymdsonder sändes iväg för att utforska de närmaste planeterna, främst Venus och Mars. Aldrig tidigare hade intresset för rymden varit så stort. Det var naturligt att tänka sig att om vi kan så kan också andra civilisationer som är långt mer tekniskt avancerade än vi.
Till Finland kom ufofebern på allvar relativt sent, först på 1960-talet, men då kom den med besked. Vi fick våra egna ufologer som grundade ufoföreningar, samlade iakttagelser och gav ut böcker. De första till finska översatta tefatsböckerna kom 1962. Det var böcker av fantasifulla profeter som Leslie, Adamski och Fry. Samma år grundades den första finska ufoföreningen, Interplanetistit r.y.-Interplanetisterna r.f. Först när ufovågen i USA började mattas grundades en tidning inom området i Finland. UFO-aika startades 1972 med vår mest seriösa ufolog, Tapani Kuningas som chefredaktör. Hundratals ufoobservationer gjordes i vårt land. Konstigt nog sammanföll dessa vanligen med raketuppskjutningar i Sovjet! De fick ofta stor uppmärksamhet i tidningarna, speciellt i östra Finland. Kuningas gav ut tre böcker i ämnet. En av dem Ufoja Suomen taivaalla recenserade jag i Vasabladet i januari 1971.
Mest uppmärksamhet i medierna fick den s.k. diskvattenshistorien som utspelade sig i januari 1971. I Saapunki by i Kuusamo hade man observerat ett lysande objekt. När platsen undersöktes fann man ett litet område där snön delvis smält. Några ufologer misstänkte att det var orsakat av ett tefatet. Man tog prov från det smälta området för analys. Vid denna tid hade en finländsk kemist, dr Wiik, blivit känd genom att han var en av dem som fick äran att analysera stenar som hämtats från månen. Wiik gick med på att analysera proverna. Vi var många som med spänning väntade på analysresultatet. Svaret var en antiklimax, proverna hade samma kemiska konsistens som diskvatten. Slutsatsen blev att någon slängt smutsigt vatten i snön. Naturligtvis skämtade man om att besättningen på tefatet slängt ut sitt tvättvatten. Resultatet var typiskt. Alltid när något som antogs härstamma från ett tefat analyserades fann man att det bestod av typiska jordiska material.
Här kan nämnas ett stort ufoseminarium som ordnades av Turun Ufo r.y. i Åbo Akademis studentkårs utrymmen på Tavastgatan i juli 1972. Ca 400 personer deltog. Med fanns ett tjugotal s.k. kontaktpersoner, dvs folk som påstod sig ha kontakt med främlingarna från rymden (eller från havsbottnen, eller från underjorden eller från andra dimensioner). Det avslutande föredraget av konstnären Olli Mäki var överraskande förnuftigt. Han berättade att han diskuterat med många kontaktpersoner men kunnat konstatera att de visade tydliga brister i logik, förmåga till analys och till klarhet och förnuft. Främlingarna lovar oss, enligt kontatkpersonerna, en överlägsen teknologi, men Mäki menade att vårt samhälle redan är alltför beroende av högteknologi. Det som vi behöver, menade han, är inte ännu mer avancerad teknologi utan en högre moral, mera humanism, en högre andlig kultur. Han sade: ”Kaikki on ollut korkeampaa tekniikka, korkeampaa opastus siitä, kuinka tuhon partaalla tämä planeetta on. Senhär tiedämme ilman pelottelua ulkoavaruudesta.” (UFO-aika nr 9 1972)
Mest utrymme i medierna fick läkaren Rauni-Leena Luukanen, som började predika om tefat när febern redan höll på att gå över.. Hon började sin karriär som ”profetissa” genom att skriva en bok som hävdade att att det inte finns någon död, Kuolemaa ei ole (1982). Det var en god affär. Boken såldes i 35 000 ex. Den kom i svensk översättning samma år. Jag sablade ner den i en recension i Hufvudstadsbladet, vilket ledde till en debatt. I den boken begränsade sig Luukanen enbart till parapsykologi och spiritism, men hon blev snart ett slags ufomessias. Rymdvarelserna var, enligt henne, enbart goda. I själva verket hade de, enligt den allvetande Luukanen, kontakt med världens ledande politiker och forskare. Men allt detta hemlighölls, enligt Luukanen, nogsamt därför att man fruktade att panik skulle utbryta om folk fick veta sanningen. Luukanen figurerade i otaliga tidningsartiklar samt intervjuades i radio och tv. Jag blev själv inbjuden till ett radioprogram där Luukanen framförde sina åsikter. Min roll var förstås, som alltid, att spela den kyligt, kritiske, vetenskapliga skeptikern. Ja, egentligen spelade jag inte rollen. Rollen var mitt verkliga jag.
Så sent som i november 1996 organiserade Luukanen en skandinavisk ufokonferens på Hanaholmen. Hon inbjöd social- och hälsovårdsminister Sinikka Mönkäre att hålla inledningsanförandet, men ministern var klok nog att tacka nej. På konferensen uppträdde ett antal originella människor med kuriösa idéer. t.ex. dr Steven Greer. Han förklarade att utomjordingarna är oerhört intelligenta och före oss i allting. Han var djärv nog att komma med en förutsägelse. Inom tolv månader kommer jorden att få bevis på att tefaten verkligen existerar.
Ännu i mitten av 1990-talet visades i vår tv ett antal filmer om ufofrågan regisserade av en man vid namn Juhan av Grann. Filmerna var skrämmande för barn och känsliga personer. De hade inget som helst vetenskapligt värde. Ingen kritik tilläts i filmerna. De var ett slags fösök till indoktrinering i tron att vi får besök inte från en, utan från minst ett tiotal olika civilisationer ute i rymden. De hör till den värsta ufosmörja som jag sett. (Jag såg dem på nytt för en tid sedan). Fysikern, musikexperten, den finlandssvenska kändisen Nils Mustelin var en av de främsta kritikerna av ufotron i vårt land. Han skrev för övrigt en utmärkt bok med titeln Liv bland miljarder stjärnor som jag, på Mustelins egen begäran, recenserade i Hufvudstadsbladet. (Nils Mustelin var för övrigt son till den dåvarande överbibliotekarien för ÅAs bibliotek).
Vid den här tiden hade ufologin gått helt överstyr. Ufologerna påstod att varelser från tiotals världar övervakade jorden. Tiotals kraschade rymdskepp hade tagits om hand av myndigheterna. Hundratals döda rymdmänniskor fanns nedfrusna i hemliga laboratorier. Världens ledare stod i kontakt med rymdmänniskorna. På månens baksida fanns stora underjordiska kolonier med tusentals invånare. Dylikt nonsens predikade Rauni-Leena Luukanen-Kilde t.ex. på en ”ufokonferens” i Borgå. I den deltog också den finlandssvenska ”oliktänkaren” Lars Österman. Ett mycket långt men rätt ironiskt reportage om mötet skrivet av journalisten Mikael Lehtelä ingick i Hufvudstadets bilaga Vision för veckan 30.10-5.11 1998. Den seriösa ufologin var stendöd.
Nordens främsta ufolog
Den första ufohistoria som jag läste som tonåring inträffade i Sverige kl 03 på morgonen 20 december 1958. Den fick stor uppmärksamhet i tidningarna. Två unga svenskar Hans Gustafsson och Stig Rydberg berättade följande. De var på väg från Höganäs till Hälsingborg. Det var typiskt decemberväder. En fuktig dimma låg över nejden. De körde genom tät skog när de i en glänta noterade ett mystiskt ljus. De stannade bilen och gick för att undersöka. Ljuset kom från en underlig skiva som stod på ca en meter långa ben. Skivan tycktes bestå av ett konstigt färgskimrande ljus. Plötsligt dök något som måste höra till det mest märkliga i ufologins märkliga historia upp. Männen beskrev det som något slags glober av levande gele. De var litet mörkare än dimman. Protozoa var ett ord de använde. Gelepåsarna kom fram till männen och omgav dem, drog och sög i dem för att tvinga dem till tefatet. Det verkade nästan som om de kunde läsa våra tankar, menade de efteråt. De lyckades i alla fall slita sig lösa och den ena sprang till bilen och tryckte på signalhornet. Tefatet försvann då med ett visslande och hög hastighet.
Männen alarmerade myndigheterna som undersökte platsen utan att finna annat än möjliga spår av de ben tefatet stått på. De blev också intervjuade av polis och av psykologer som inte kunde finna något fel på dem. De höll fast vid sin historia som småningom spreds ända till USA där den räknades som en av de konstigaste kontaktberättelserna.
Det var inte lätt för ufologerna hos oss. De ignorerades helt av myndigheterna och det vetenskapliga samfundet. Ännu kärvare var det i vårt västra grannland. Sveriges främsta ufolog amanuens Gösta Rehn, som i sin ungdom studerat juridik i USA, klagade ständigt över det ointresse han slog huvudet i både hos tidningarna och i den akademiska världen. Trots det fortsatte han ihärdigt att samla in observationer och analysera dem. Han fick kontakt med många utländska meningsfränder, främst i USA, som ju var ufologins högborg. Han brevväxlade t.o.m. med professor James Mcdonald. För Rehn var McDonald närmast en halvgud, en sann och genial vetenskapsman. Rehn hade år 1969 personliga samtal med Philip Klass, redaktör för Aviation Week and Space Technology, som var på besök i Sverige. Klass var en av de mest energiska kritikerna. Själv läste jag en del av Rehns skrifter och kritiserade honom i Hufvudstadsbladet. Jag ansåg att han var alltför blåögd när det gällde vittnesmålens pålitlighet och rent naiv när det gällde att spekulera om utomjordingarna.
I maj 1973 kom den då över åttio år gamle Rehn till Finland på inbjudan av förlaget Tammi, som utgav hans böcker hos oss. (De översattes alla till finska). Bland våra ufologer betraktades han som inte bara Sveriges, utan som hela Nordens främsta ufolog. Det var säkert en korrekt bedömning, men den säger inte så mycket därför att det inte fanns någon konkurrens. Han fick stort utrymme i våra medier, intervjuades i tv och passade på att ännu en gång utdöma Condon-gruppens forskning som värdelös. Hans självförtroende var det i alla fall inget fel på. Han såg sig själv som något slags tefatsguru.
De stora drakarna i Sverige vägrade ta in Rehns långa detaljerade artiklar om ufoobservationer. Därför vände han sig till Hufvudstadsbladet som var mer liberalt i ufofrågan. Så kom det sig att ett flertal artiklar av Sveriges mest kända ufolog publicerades i svenskfinlands största dagstidning. Rehn skrev tre böcker som kom ut 1966, 1969 och 1972. När den sista boken kom ut var han redan över 80 år. I boken UFO! Nya fakta om de flygande tefaten (1969) diskuterar han bl.a. Condon-gruppens slutsatser och, föga förvånande, ansåg den svenska amanuensen att de amerikanska yrkesforskarna gjort ett slarvigt och inkompetent arbete. Han anslöt sig reservationslöst till den falang bland ufologerna som ansåg att det är bevisat att jorden verkligen får besök från rymden. ”Ufona är fysikaliska, intelligensstyrda, relativistiska objekt..Det vimlar av dem i vintergatans centrum. Därifrån kommer de ibland till oss.” (Ufo-aika, 11 1972)
Hans sista bok hette följaktligen Tefaten är här!. Frågan är, menar han, inte om utan när den etablerade vetenskapen skall erkänna faktum. Likt de flesta ufologer vid denna tid trodde han att myndigheterna konspirerar för att dölja sanningen. Han var full av förbitttring mot den etablerade vetenskapen och mot medierna.
I dag 40 år senare är det lärorikt att läsa om den vrede och frustration som så ofta lyser igenom i ufologernas skrifter. I slutet av sin bok från 1969 tar Rehn till brösttoner. Den förföljelse ufologerna och hederliga och ärliga vittnen utsätts för är en skam för demokratin. Det är frågan om åsiktsförtryck. Denna skamliga propaganda kastar en skugga över ufologerna. Yttrandefrihetens heliga principer har skändats när det sakliga informationsflödet har stoppats. ”På detta sätt behandlas den förmodligen viktigaste händelsen i mänsklighetens historia – besök från andra världar,” skrev han 1969.
Jag brevväxlade en tid med Lars Österman, Borgå-Muldern som han kallades av Mikael Lehtelä i Hufvudstadsbladet (med anspelning på tvserien X-files), finlandssvensk tefatstroende, som med hull och hår hade slukat konspirationsteorierna. Han trodde inte heller på holocaust, det nazistiska folkmordet på judarna. Likaså trodde han på myten om den stora kolonin på månens baksida. Så sent som 24.3 1998 håller han fortfarande fast vid denna absurda myt i en lång insändare i Hufvudstadsbladet. Han var helt oemottaglig för mina rationella argument. Genom internet har dylika absurda myter och konspirationsteorier kunnat spridas effektivare än någonsin tidigare. Och det är ingen brist på folk som låter sig luras. Som de gamla romarna sade: ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur”. (Världen vill bedragas, alltså må den bedragas).
Fortsättning följer
Avsnittet om Finland fanns i föregående blogg, men det kommer igen här med en del tillägg.
Ufofeber i Finland
Tefatsfebern spred sig, naturligtvis snabbt till Europa. Tidningarna i vår splittrade och krigshärjade världsdel följde med intresse vad som hände i USA, som på den tiden, betraktades som ett idealsamhälle. (Vietnamkriget skapade dock en växande kritik mot USA). Också i Västeuropa oroade man sig för den sovjetiska upprustningen, speciellt efter att Sputnik 1 sänts upp. Också här började folk se ufon. Också här fanns det, oundvikligen, många som trodde att de var av utomjordiskt ursprung.
Den 12.4 1961 slog Sovjet igen världen med häpnad. Jurij Gagarin blev den första människa som sändes upp i rymden. Visserligen nådde han endast 300 kilometers höjd på sin 108 minuter långa färd runt jorden, men det bevisade att rymdfärder var möjliga. Snart tävlade amerikaner och ryssar om att sända folk ut i rymden på allt längre färder. Rymdsonder sändes iväg för att utforska de närmaste planeterna, främst Venus och Mars. Aldrig tidigare hade intresset för rymden varit så stort. Det var naturligt att tänka sig att om vi kan så kan också andra civilisationer som är långt mer tekniskt avancerade än vi.
Till Finland kom ufofebern på allvar relativt sent, först på 1960-talet, men då kom den med besked. Vi fick våra egna ufologer som grundade ufoföreningar, samlade iakttagelser och gav ut böcker. De första till finska översatta tefatsböckerna kom 1962. Det var böcker av fantasifulla profeter som Leslie, Adamski och Fry. Samma år grundades den första finska ufoföreningen, Interplanetistit r.y.-Interplanetisterna r.f. Först när ufovågen i USA började mattas grundades en tidning inom området i Finland. UFO-aika startades 1972 med vår mest seriösa ufolog, Tapani Kuningas som chefredaktör. Hundratals ufoobservationer gjordes i vårt land. Konstigt nog sammanföll dessa vanligen med raketuppskjutningar i Sovjet! De fick ofta stor uppmärksamhet i tidningarna, speciellt i östra Finland. Kuningas gav ut tre böcker i ämnet. En av dem Ufoja Suomen taivaalla recenserade jag i Vasabladet i januari 1971.
Mest uppmärksamhet i medierna fick den s.k. diskvattenshistorien som utspelade sig i januari 1971. I Saapunki by i Kuusamo hade man observerat ett lysande objekt. När platsen undersöktes fann man ett litet område där snön delvis smält. Några ufologer misstänkte att det var orsakat av ett tefatet. Man tog prov från det smälta området för analys. Vid denna tid hade en finländsk kemist, dr Wiik, blivit känd genom att han var en av dem som fick äran att analysera stenar som hämtats från månen. Wiik gick med på att analysera proverna. Vi var många som med spänning väntade på analysresultatet. Svaret var en antiklimax, proverna hade samma kemiska konsistens som diskvatten. Slutsatsen blev att någon slängt smutsigt vatten i snön. Naturligtvis skämtade man om att besättningen på tefatet slängt ut sitt tvättvatten. Resultatet var typiskt. Alltid när något som antogs härstamma från ett tefat analyserades fann man att det bestod av typiska jordiska material.
Här kan nämnas ett stort ufoseminarium som ordnades av Turun Ufo r.y. i Åbo Akademis studentkårs utrymmen på Tavastgatan i juli 1972. Ca 400 personer deltog. Med fanns ett tjugotal s.k. kontaktpersoner, dvs folk som påstod sig ha kontakt med främlingarna från rymden (eller från havsbottnen, eller från underjorden eller från andra dimensioner). Det avslutande föredraget av konstnären Olli Mäki var överraskande förnuftigt. Han berättade att han diskuterat med många kontaktpersoner men kunnat konstatera att de visade tydliga brister i logik, förmåga till analys och till klarhet och förnuft. Främlingarna lovar oss, enligt kontatkpersonerna, en överlägsen teknologi, men Mäki menade att vårt samhälle redan är alltför beroende av högteknologi. Det som vi behöver, menade han, är inte ännu mer avancerad teknologi utan en högre moral, mera humanism, en högre andlig kultur. Han sade: ”Kaikki on ollut korkeampaa tekniikka, korkeampaa opastus siitä, kuinka tuhon partaalla tämä planeetta on. Senhär tiedämme ilman pelottelua ulkoavaruudesta.” (UFO-aika nr 9 1972)
Mest utrymme i medierna fick läkaren Rauni-Leena Luukanen, som började predika om tefat när febern redan höll på att gå över.. Hon började sin karriär som ”profetissa” genom att skriva en bok som hävdade att att det inte finns någon död, Kuolemaa ei ole (1982). Det var en god affär. Boken såldes i 35 000 ex. Den kom i svensk översättning samma år. Jag sablade ner den i en recension i Hufvudstadsbladet, vilket ledde till en debatt. I den boken begränsade sig Luukanen enbart till parapsykologi och spiritism, men hon blev snart ett slags ufomessias. Rymdvarelserna var, enligt henne, enbart goda. I själva verket hade de, enligt den allvetande Luukanen, kontakt med världens ledande politiker och forskare. Men allt detta hemlighölls, enligt Luukanen, nogsamt därför att man fruktade att panik skulle utbryta om folk fick veta sanningen. Luukanen figurerade i otaliga tidningsartiklar samt intervjuades i radio och tv. Jag blev själv inbjuden till ett radioprogram där Luukanen framförde sina åsikter. Min roll var förstås, som alltid, att spela den kyligt, kritiske, vetenskapliga skeptikern. Ja, egentligen spelade jag inte rollen. Rollen var mitt verkliga jag.
Så sent som i november 1996 organiserade Luukanen en skandinavisk ufokonferens på Hanaholmen. Hon inbjöd social- och hälsovårdsminister Sinikka Mönkäre att hålla inledningsanförandet, men ministern var klok nog att tacka nej. På konferensen uppträdde ett antal originella människor med kuriösa idéer. t.ex. dr Steven Greer. Han förklarade att utomjordingarna är oerhört intelligenta och före oss i allting. Han var djärv nog att komma med en förutsägelse. Inom tolv månader kommer jorden att få bevis på att tefaten verkligen existerar.
Ännu i mitten av 1990-talet visades i vår tv ett antal filmer om ufofrågan regisserade av en man vid namn Juhan av Grann. Filmerna var skrämmande för barn och känsliga personer. De hade inget som helst vetenskapligt värde. Ingen kritik tilläts i filmerna. De var ett slags fösök till indoktrinering i tron att vi får besök inte från en, utan från minst ett tiotal olika civilisationer ute i rymden. De hör till den värsta ufosmörja som jag sett. (Jag såg dem på nytt för en tid sedan). Fysikern, musikexperten, den finlandssvenska kändisen Nils Mustelin var en av de främsta kritikerna av ufotron i vårt land. Han skrev för övrigt en utmärkt bok med titeln Liv bland miljarder stjärnor som jag, på Mustelins egen begäran, recenserade i Hufvudstadsbladet. (Nils Mustelin var för övrigt son till den dåvarande överbibliotekarien för ÅAs bibliotek).
Vid den här tiden hade ufologin gått helt överstyr. Ufologerna påstod att varelser från tiotals världar övervakade jorden. Tiotals kraschade rymdskepp hade tagits om hand av myndigheterna. Hundratals döda rymdmänniskor fanns nedfrusna i hemliga laboratorier. Världens ledare stod i kontakt med rymdmänniskorna. På månens baksida fanns stora underjordiska kolonier med tusentals invånare. Dylikt nonsens predikade Rauni-Leena Luukanen-Kilde t.ex. på en ”ufokonferens” i Borgå. I den deltog också den finlandssvenska ”oliktänkaren” Lars Österman. Ett mycket långt men rätt ironiskt reportage om mötet skrivet av journalisten Mikael Lehtelä ingick i Hufvudstadets bilaga Vision för veckan 30.10-5.11 1998. Den seriösa ufologin var stendöd.
Nordens främsta ufolog
Den första ufohistoria som jag läste som tonåring inträffade i Sverige kl 03 på morgonen 20 december 1958. Den fick stor uppmärksamhet i tidningarna. Två unga svenskar Hans Gustafsson och Stig Rydberg berättade följande. De var på väg från Höganäs till Hälsingborg. Det var typiskt decemberväder. En fuktig dimma låg över nejden. De körde genom tät skog när de i en glänta noterade ett mystiskt ljus. De stannade bilen och gick för att undersöka. Ljuset kom från en underlig skiva som stod på ca en meter långa ben. Skivan tycktes bestå av ett konstigt färgskimrande ljus. Plötsligt dök något som måste höra till det mest märkliga i ufologins märkliga historia upp. Männen beskrev det som något slags glober av levande gele. De var litet mörkare än dimman. Protozoa var ett ord de använde. Gelepåsarna kom fram till männen och omgav dem, drog och sög i dem för att tvinga dem till tefatet. Det verkade nästan som om de kunde läsa våra tankar, menade de efteråt. De lyckades i alla fall slita sig lösa och den ena sprang till bilen och tryckte på signalhornet. Tefatet försvann då med ett visslande och hög hastighet.
Männen alarmerade myndigheterna som undersökte platsen utan att finna annat än möjliga spår av de ben tefatet stått på. De blev också intervjuade av polis och av psykologer som inte kunde finna något fel på dem. De höll fast vid sin historia som småningom spreds ända till USA där den räknades som en av de konstigaste kontaktberättelserna.
Det var inte lätt för ufologerna hos oss. De ignorerades helt av myndigheterna och det vetenskapliga samfundet. Ännu kärvare var det i vårt västra grannland. Sveriges främsta ufolog amanuens Gösta Rehn, som i sin ungdom studerat juridik i USA, klagade ständigt över det ointresse han slog huvudet i både hos tidningarna och i den akademiska världen. Trots det fortsatte han ihärdigt att samla in observationer och analysera dem. Han fick kontakt med många utländska meningsfränder, främst i USA, som ju var ufologins högborg. Han brevväxlade t.o.m. med professor James Mcdonald. För Rehn var McDonald närmast en halvgud, en sann och genial vetenskapsman. Rehn hade år 1969 personliga samtal med Philip Klass, redaktör för Aviation Week and Space Technology, som var på besök i Sverige. Klass var en av de mest energiska kritikerna. Själv läste jag en del av Rehns skrifter och kritiserade honom i Hufvudstadsbladet. Jag ansåg att han var alltför blåögd när det gällde vittnesmålens pålitlighet och rent naiv när det gällde att spekulera om utomjordingarna.
I maj 1973 kom den då över åttio år gamle Rehn till Finland på inbjudan av förlaget Tammi, som utgav hans böcker hos oss. (De översattes alla till finska). Bland våra ufologer betraktades han som inte bara Sveriges, utan som hela Nordens främsta ufolog. Det var säkert en korrekt bedömning, men den säger inte så mycket därför att det inte fanns någon konkurrens. Han fick stort utrymme i våra medier, intervjuades i tv och passade på att ännu en gång utdöma Condon-gruppens forskning som värdelös. Hans självförtroende var det i alla fall inget fel på. Han såg sig själv som något slags tefatsguru.
De stora drakarna i Sverige vägrade ta in Rehns långa detaljerade artiklar om ufoobservationer. Därför vände han sig till Hufvudstadsbladet som var mer liberalt i ufofrågan. Så kom det sig att ett flertal artiklar av Sveriges mest kända ufolog publicerades i svenskfinlands största dagstidning. Rehn skrev tre böcker som kom ut 1966, 1969 och 1972. När den sista boken kom ut var han redan över 80 år. I boken UFO! Nya fakta om de flygande tefaten (1969) diskuterar han bl.a. Condon-gruppens slutsatser och, föga förvånande, ansåg den svenska amanuensen att de amerikanska yrkesforskarna gjort ett slarvigt och inkompetent arbete. Han anslöt sig reservationslöst till den falang bland ufologerna som ansåg att det är bevisat att jorden verkligen får besök från rymden. ”Ufona är fysikaliska, intelligensstyrda, relativistiska objekt..Det vimlar av dem i vintergatans centrum. Därifrån kommer de ibland till oss.” (Ufo-aika, 11 1972)
Hans sista bok hette följaktligen Tefaten är här!. Frågan är, menar han, inte om utan när den etablerade vetenskapen skall erkänna faktum. Likt de flesta ufologer vid denna tid trodde han att myndigheterna konspirerar för att dölja sanningen. Han var full av förbitttring mot den etablerade vetenskapen och mot medierna.
I dag 40 år senare är det lärorikt att läsa om den vrede och frustration som så ofta lyser igenom i ufologernas skrifter. I slutet av sin bok från 1969 tar Rehn till brösttoner. Den förföljelse ufologerna och hederliga och ärliga vittnen utsätts för är en skam för demokratin. Det är frågan om åsiktsförtryck. Denna skamliga propaganda kastar en skugga över ufologerna. Yttrandefrihetens heliga principer har skändats när det sakliga informationsflödet har stoppats. ”På detta sätt behandlas den förmodligen viktigaste händelsen i mänsklighetens historia – besök från andra världar,” skrev han 1969.
Jag brevväxlade en tid med Lars Österman, Borgå-Muldern som han kallades av Mikael Lehtelä i Hufvudstadsbladet (med anspelning på tvserien X-files), finlandssvensk tefatstroende, som med hull och hår hade slukat konspirationsteorierna. Han trodde inte heller på holocaust, det nazistiska folkmordet på judarna. Likaså trodde han på myten om den stora kolonin på månens baksida. Så sent som 24.3 1998 håller han fortfarande fast vid denna absurda myt i en lång insändare i Hufvudstadsbladet. Han var helt oemottaglig för mina rationella argument. Genom internet har dylika absurda myter och konspirationsteorier kunnat spridas effektivare än någonsin tidigare. Och det är ingen brist på folk som låter sig luras. Som de gamla romarna sade: ”Mundus vult decipi, ergo decipiatur”. (Världen vill bedragas, alltså må den bedragas).
Fortsättning följer
torsdag 9 februari 2012
HUR JAG BLEV "UFOLOG"
aDE FLYGANDE TEFATEN:DEL 2
Del 1 i denna serie finns på min blogg 7.2
Ufofrågan togs på allvar
De flesta avfärdade ufona som misstag, skoj och bedrägeri. Folk som rapporterade om ufoobservationer blev ibland hånade och förlöjligade. Säkert blev många observationer aldrig kända för att vittnet inte ville riskera att bli förlöjligat. Faktum är dock att ufo-frågan under drygt två decennier togs på allvar inte bara bland vanligt folk och amatörforskare utan t.o.m. av en del, visserligen ganska få, yrkesforskare och andra experter, samt av en del toppolitiker. Föga förvånande var USA bäst (eller värst) också i detta avseende. I dag verkar detta otroligt, men världen har förändrats mycket under drygt 40 år
Jag har redan nämnt de båda meriterade forskarna Hynek och McDonald. J. Allen Hynek fick t.o.m. uppta några timmar av FN:s generalsekreterare U Thants dyrbara tid 18.7 1966 för att informera om sin ufoforskning. Ledaren för världsorganisationen var, berättade Hynek i en intervju, mycket intresserad. ”Näst efter Vietnam-kriget är ufo-problemet den viktigaste frågan i världen,” skall han ha sagt. Detta citerades sedan ofta av de tefatstroende. De vädjade genom namnlistor att FN skulle organisera ett stort forskningsprogram i frågan. Men förgäves. U Thant tog inga initiativ i den vägen.
Febern uppstod i USA, och där nådde den under slutet av 1960-talet, dvs när kapplöpningen till månen var som hetast, sådana proportioner att en del politiker, forskare och ledningen för Air Force insåg att den måste utredas grundligt. I kongressen ordnades vid två tillfällen s.k. hearings, vid vilka politikerna kunde fråga ut en rad forskare. Mest bekant blev utfrågningen den 29 juni 1968, som ordnades på initiativ av J. Edward Roush från Indiana. Många av deltagarna i denna hearing trodde själva på ET-hypotesen. Hynek och McDonald fanns med också i den gruppen. Men några definitiva svar vågade vetenskapsmännen inte ge. Roush blev senare medlem i NICAP, USAs största förening som jobbade med att samla in uppgifter om ufona. Ufoföreningar grundades av ivriga amatörer överallt, också hos oss. I slutet av 1966 ordnade flygvapnet, efter påtryckning från olika håll, finansiering för en forskargrupp bestående av ansedda vetenskapsmän. Deras uppgift var att ta reda på vad ufona egentligen var för någonting. Gruppen fick tolv medlemmar och leddes av en fysiker, professor U. Condon. Hynek och McDonald ingick (förstås) i gruppen. En medlem vid namn Saunders, som var övertygad troende, fick sparken från gruppen efter att hårt ha kritiserat den. Han skrev en egen bok UFOs Yes!.
Condon-undersökningen fick genast stor uppmärksamhet i medierna, också utomlands. Ufofrågan höll sig vid denna tid hela tiden över nyhetströskeln. Jag hörde själv till dem som otåligt väntade på forskarnas slutsatser. Jag ansåg att amatörernas, ufologernas foskning var praktiskt taget värdelös. Den gick i huvudsak ut på att intervjua folk veckor, månader, ibland år efter själva observationen. Ufologerna hyste förstås stora förhoppningar om att deras ”sanning”, äntligen skulle bekräftas på allra högsta vetenskapliga håll. Deras tilltro till vittnenas tillförlitlighet var orubblig. De hävdade ständigt att ET-hypotesen var bevisad av de tusentals observationerna. Resultatet skulle bli revolutionerande, äntligen skulle vetenskapen öppna folks ögon. En ny epok i mänsklighetens historia skulle inledas. Trodde de.
Hur jag blev ”ufolog”
Ufolog i betydelsen tefatstroende blev jag aldrig, men nog i betydelsen forskare i ufofrågan. Jag diskuterade med många, men träffade aldrig någon som kunde berätta om en otvetydig ufoobservation. Däremot var det vanligt att mina kamrater och bekanta menade att det inte alls är omöjligt att jorden får besök från rymden. Min metod var att analysera hela ufofrågan mot bakgrunden av kunskaper i olika ämnen från astronomi till historia, psykologi, sociologi, folkloristik och parapsykologi.
Som ung var jag intresserad av allt som verkade mystiskt. Sådant var spännande för en ung man som annars levde ett mycket lugnt liv. Till en början var det mest spökerier som lockade mig. Många äldre berättade om ”övernaturliga” upplevelser. Efter armétiden, dvs omkring 1965, började jag läsa mer om flygande tefat. Vid den tiden fanns det redan en hel del utländska tidningar att köpa i min hemstad Vasa. Jag lade märke till och köpte en tidning som hette Argosy. Den hade en stor bild av en ufo på pärmen. Med en viss svårighet plöjde jag igenom en mycket lång artikel (på engelska förstås) som i detalj redogjorde för vad skribenten vid den tiden visste (trodde sig veta) om ufona. Författaren drog två slutsatser. Visserligen var de flesta observationer misstag, det fanns naturliga förklaringar, men det blev ändå kvar en stor mängd fall som endast kunde förklaras som främmande rymdskepp. (Lägg märke till logiken). Den andra slutsatsen var att det fanns ett klart mönster i observationerna. Främlingarna har gradvis förberett människorna på att de kommer att officiell kontakt. Författaren var övertygad om att tidpunkten när de visar sig öppet för alla är mycket nära förestående. En vanlig åsikt som ofta upprepades bland ufologerna på den tiden.
Artikeln verkade vederhäftig, saklig, fakta verkade stämma. Några år senare råkade jag se en tidning i en R-kiosk med braskande titel. Enemies From Outer Space. The Flying Saucer Menace. With 90 astonishing photographs (1967) skrek denna 65-sidiga översikt, sammanställd av två kända ufologer i USA, Brad Steiger och August C. Roberts. Författarna menade att det finns en mängd fall där människor skadats av tefaten. Vad skulle jag tro? Redan vid denna tid hade jag läst mycket astronomi, jag hade läst om rymdforskningen, om teorierna om liv på andra himlakroppar, jag insåg hur enormt stora avstånden i rymden är. Allt detta gjorde mig fundersam. Var det faktiskt möjligt att någon färdades över så långa avstånd? Var det troligt att dessa kom i hundratals rymdskepp? Skulle de visa sig för ensamma människor i mörker i öde trakter men inte ta kontakt med beslutsfattare och forskare? Under en tid var jag till hälfen övertygad om att jorden faktiskt besöks och bevakas av främlingar från rymden. Tanken var både lockande och skrämmande. Men ju mer jag funderade över bevisen desto svagare föreföll de och desto mer skeptisk blev jag..
Det var inte bara så att jag blev skeptiker, jag gav mig med iver in i debatter om ufona. Hösten 1967 skrev jag ner mina argument i en ganska lång artikel som jag sände till Hufvudstadsbladet. Jag hade inga stora förhoppningar om att den skulle publiceras, men till min glädje, fanns den i tidningen några dagar senare. Jag fick svar av några ufotroende och det blev en kort, men rätt saklig debatt. Det var min debut som ”ufolog”.
När jag inledde mina studier 1965 planerade jag att ta psykologi som huvudämne. Men efter att jag noterat att man faktiskt kunde studera filosofi vid Åbo Akademi ändrade jag min inriktning. Det som intresserade mig mest var vetenskapen och framför allt vetenskapens grunder. Dessa studeras inom den gren av filosofin som kallas kunskapsteori (epistemologi) och närmare bestämt inom en underavdelning inom denna, vetenskapsfilosofin. Det var just frågor som ”vad är kunskap?” och ”vad är vetenskap?” som intresserade mig. Ufofrågan var ett utmärkt exempel. Debatten handlade i grunden om filosofi. Grundfrågorna var: hur skall observationerna tolkas, när är något ett objektivt faktum, vad skall räknas som bevis, när är ett vittnesmål pålitligt?
Under 1960-talet publicerades massor av böcker om ufofrågan. Jag läste en del av dem. Några har jag fortfarande kvar. Jag skrev också recensioner, kritiska förstås, om en rad böcker i ämnet. I januari 1971 hade jag en artikel i Vasabladet som hette Flygande tefat över Finland. I maj samma år skrev jag en artikel med rubriken Utomjordiskt liv, och 28.5 var rubriken Varför till Mars? i samma tidning. Den 22.6 fick jag in artikeln Planeten Mars utforskas allt mera i Hufvudstadsbladet. Sedan följde ytterligare artiklar om rymdforskning. Den 14.11 var det så dags för tefaten igen. Denna gång i Vasabladet under rubriken Har ni sett en UFO?
Vid Åbo Akademi fanns en diskussionsgrupp som kallade sig De tretton. Som namnet säger hade gruppen tretton medlemmar. Bland dessa fanns en tid bl.a. Christoffer Taxell, som senare bl.a. blev minister och partiledare och Bo Stenström som blev chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Jag höll en gång en inledning om ”tefatsfrågan” i vilken jag drev min tes att tefaten är misstag eller skoj och bedrägeri. Intresset var minst sagt lamt. Det var få närvarande och endast en som argumenterade mot mig. Min verksamhet som ”ufolog” gav mig verkligen inga meriter i den akademiska världen.
Vid denna tid fick en herre vid namn Erich von Däniken stor uppmärksamhet för sina spekulationer om att civilisationen på jorden i själva verket startats av varelser från rymden. Jag recenserade en av hans böcker i Vasabladet 11.1 1972 med titeln Var Gud astronaut? I samma tidning hade jag artikeln Tjugofem år med tefat 28.6 1972. Jag fortsatte att skriva om astronomi och rymdforskning men 10.7 1973 skrev jag min sista artikel om tefaten. Tefat och vetenskap hette den. Jag konstaterade då att det inte finns några i vetenskaplig mening hållbara bevis, ja inte ens indicier för att vi skulle få besök av främmande rymdskepp.
Detta är det första jag skriver om tefaten sedan 1973, dvs på nästan 40 år.
Varför skriver jag om flygande tefat nu? Ämnet är ju så inaktuellt som det kan bli. Jag erkänner att det för mig i hög grad är en nostalgitripp. En tidsresa tillbaka till min ganska bekymmerslösa ungdom, till en tid när världen visserligen var mycket farligare men också mycket enklare. Jag var en ung studerande på 23 vårar när jag gick ut i offentligheten med mitt första debattinlägg i ufofrågan hösten 1967. Det var ett sätt att ”bli sedd” som man säger i dag. Nästan alla som var med då, utom de unga förstås, är borta nu. Många dog i den fasta övertygelsen att jorden får besök från andra civilisationer. De fick aldrig veta hur fel de hade. Men jag har facit i hand, jag vet hur det gick sedan. Därför kan jag berätta hela historien nu 40 år senare.
Ufofeber i Finland
Tefatsfebern spred sig, naturligtvis snabbt till Europa. Tidningarna i vår splittrade och krigshärjade världsdel följde med intresse vad som hände i USA, som på den tiden, betraktades som ett idealsamhälle. (Vietnamkriget skapade dock en växande kritik mot USA). Också i Västeuropa oroade man sig för den sovjetiska upprustningen, speciellt efter att Sputnik 1 sänts upp. Också här började folk se ufon. Också här fanns det, oundvikligen, många som trodde att de var av utomjordiskt ursprung.
Den 12.4 1961 slog Sovjet igen världen med häpnad. Jurij Gagarin blev den första människa som sändes upp i rymden. Visserligen nådde han endast 300 kilometers höjd på sin 108 minuter långa färd runt jorden, men det bevisade att rymdfärder var möjliga. Snart tävlade amerikaner och ryssar om att sända folk ut i rymden på allt längre färder. Rymdsonder sändes iväg för att utforska de närmaste planeterna, främst Venus och Mars. Aldrig tidigare hade intresset för rymden varit så stort. Det var naturligt att tänka sig att om vi kan så kan också andra civilisationer som är långt mer tekniskt avancerade än vi.
Till Finland kom ufofebern på allvar relativt sent, först på 1960-talet, men då kom den med besked. Vi fick våra egna ufologer som grundade ufoföreningar, samlade iakttagelser och gav ut böcker. De första till finska översatta tefatsböckerna kom 1962. Det var böcker av fantasifulla profeter som Leslie, Adamski och Fry. Samma år grundades den första finska ufoföreningen, Interplanetistit r.y.-Interplanetisterna r.f. Först när ufovågen i USA började mattas grundades en tidning inom området i Finland. UFO-aika startades 1972 med vår mest seriösa ufolog, Tapani Kuningas som chefredaktör. Hundratals ufoobservationer gjordes i vårt land. Konstigt nog sammanföll dessa vanligen med raketuppskjutningar i Sovjet! De fick ofta stor uppmärksamhet i tidningarna, speciellt i östra Finland. Kuningas gav ut tre böcker i ämnet. En av dem Ufoja Suomen taivaalla recenserade jag i Vasabladet i januari 1971.
Mest uppmärksamhet i medierna fick den s.k. diskvattenshistorien som utspelade sig i januari 1971. I Saapunki by i Kuusamo hade man observerat ett lysande objekt. När platsen undersöktes fann man ett litet område där snön delvis smält. Några ufologer misstänkte att det var orsakat av ett tefatet. Man tog prov från det smälta området för analys. Vid denna tid hade en finländsk kemist, dr Wiik, blivit känd genom att han var en av dem som fick äran att analysera stenar som hämtats från månen. Wiik gick med på att analysera proverna. Vi var många som med spänning väntade på analysresultatet. Svaret var en antiklimax, proverna hade samma kemiska konsistens som diskvatten. Slutsatsen blev att någon slängt smutsigt vatten i snön. Naturligtvis skämtade man om att besättningen på tefatet slängt ut sitt tvättvatten. Resultatet var typiskt. Alltid när något som antogs härstamma från ett tefat analyserades fann man att det bestod av typiska jordiska material.
Här kan nämnas ett stort ufoseminarium som ordnades av Turun Ufo r.y. i Åbo Akademis studentkårs utrymmen på Tavastgatan i juli 1972. Ca 400 personer deltog. Med fanns ett tjugotal s.k. kontaktpersoner, dvs folk som påstod sig ha kontakt med främlingarna från rymden (eller från havsbottnen, eller från underjorden eller från andra dimensioner). Det avslutande föredraget av konstnären Olli Mäki var överraskande förnuftigt. Han berättade att han diskuterat med många kontaktpersoner men kunnat konstatera att de visade tydliga brister i logik, förmåga till analys och till klarhet och förnuft. Främlingarna lovar oss, enligt kontatkpersonerna, en överlägsen teknologi, men Mäki menade att vårt samhälle redan är alltför beroende av högteknologi. Det som vi behöver, menade han, är inte ännu mer avancerad teknologi utan en högre moral, mera humanism, en högre andlig kultur. Han sade: ”Kaikki on ollut korkeampaa tekniikka, korkeampaa opastus siitä, kuinka tuhon partaalla tämä planeetta on. Senhär tiedämme ilman pelottelua ulkoavaruudesta.” (UFO-aika nr 9 1972)
Mest utrymme i medierna fick läkaren Rauni-Leena Luukanen, som började predika om tefat när febern redan höll på att gå över.. Hon började sin karriär som ”profetissa” genom att skriva en bok som hävdade att att det inte finns någon död, Kuolemaa ei ole (1982). Det var en god affär. Boken såldes i 35 000 ex. Den kom i svensk översättning samma år. Jag sablade ner den i en recension i Hufvudstadsbladet, vilket ledde till en debatt. I den boken begränsade sig Luukanen enbart till parapsykologi och spiritism, men hon blev snart ett slags ufomessias. Rymdvarelserna var, enligt henne, enbart goda. I själva verket hade de, enligt den allvetande Luukanen, kontakt med världens ledande politiker och forskare. Men allt detta hemlighölls, enligt Luukanen, nogsamt därför att man fruktade att panik skulle utbryta om folk fick veta sanningen. Luukanen figurerade i otaliga tidningsartiklar samt intervjuades i radio och tv. Jag blev själv inbjuden till ett radioprogram där Luukanen framförde sina åsikter. Min roll var förstås, som alltid, att spela den kyligt, kritiske, vetenskapliga skeptikern. Ja, egentligen spelade jag inte rollen. Rollen var mitt verkliga jag.
Ännu i mitten av 1990-talet visades i vår tv ett antal filmer om ufofrågan regisserade av en man vid namn Juhan av Grann. Filmerna var skrämmande för barn och känsliga personer. De hade inget som helst vetenskapligt värde. Ingen kritik tilläts i filmerna. De var ett slags försök till indoktrinering i tron att vi får besök inte från en, utan från minst ett tiotal olika civilisationer ute i rymden. De hör till den värsta ufosmörja som jag sett. (Jag såg dem på nytt för en tid sedan). Fysikern, musikexperten, den finlandssvenska kändisen Nils Mustelin var en av de främsta kritikerna av ufotron i vårt land. Han skrev för övrigt en utmärkt bok med titeln Liv bland miljarder stjärnor som jag, på Mustelins egen begäran, recenserade i Hufvudstadsbladet. (Nils Mustelin var för övrigt son till den dåvarande överbibliotekarien för ÅAs bibliotek).
Vid den här tiden hade ufologin gått helt överstyr. Ufologerna påstod att varelser från tiotals världar övervakade jorden. Tiotals kraschade rymdskepp hade tagits om hand av myndigheterna. Hundratals döda rymdmänniskor fanns nedfrusna i hemliga laboratorier. Världens ledare stod i kontakt med rymdmänniskorna. På månens baksida fanns stora underjordiska kolonier med tusentals invånare. Dylikt nonsens predikade Rauni-Leena Luukanen-Kilde t.ex. på en ”ufokonferens” i Borgå. I den deltog också den finlandssvenska ”oliktänkaren” Lars Östman. Ett mycket långt men rätt ironiskt reportage om mötet skrivet av journalisten Mikael Lehtelä ingick i Hufvudstadets bilaga Vision för veckan 30.10-5.11 1998.
Den seriösa ufologin var stendöd.
Fortsättning följer.
Del 1 i denna serie finns på min blogg 7.2
Ufofrågan togs på allvar
De flesta avfärdade ufona som misstag, skoj och bedrägeri. Folk som rapporterade om ufoobservationer blev ibland hånade och förlöjligade. Säkert blev många observationer aldrig kända för att vittnet inte ville riskera att bli förlöjligat. Faktum är dock att ufo-frågan under drygt två decennier togs på allvar inte bara bland vanligt folk och amatörforskare utan t.o.m. av en del, visserligen ganska få, yrkesforskare och andra experter, samt av en del toppolitiker. Föga förvånande var USA bäst (eller värst) också i detta avseende. I dag verkar detta otroligt, men världen har förändrats mycket under drygt 40 år
Jag har redan nämnt de båda meriterade forskarna Hynek och McDonald. J. Allen Hynek fick t.o.m. uppta några timmar av FN:s generalsekreterare U Thants dyrbara tid 18.7 1966 för att informera om sin ufoforskning. Ledaren för världsorganisationen var, berättade Hynek i en intervju, mycket intresserad. ”Näst efter Vietnam-kriget är ufo-problemet den viktigaste frågan i världen,” skall han ha sagt. Detta citerades sedan ofta av de tefatstroende. De vädjade genom namnlistor att FN skulle organisera ett stort forskningsprogram i frågan. Men förgäves. U Thant tog inga initiativ i den vägen.
Febern uppstod i USA, och där nådde den under slutet av 1960-talet, dvs när kapplöpningen till månen var som hetast, sådana proportioner att en del politiker, forskare och ledningen för Air Force insåg att den måste utredas grundligt. I kongressen ordnades vid två tillfällen s.k. hearings, vid vilka politikerna kunde fråga ut en rad forskare. Mest bekant blev utfrågningen den 29 juni 1968, som ordnades på initiativ av J. Edward Roush från Indiana. Många av deltagarna i denna hearing trodde själva på ET-hypotesen. Hynek och McDonald fanns med också i den gruppen. Men några definitiva svar vågade vetenskapsmännen inte ge. Roush blev senare medlem i NICAP, USAs största förening som jobbade med att samla in uppgifter om ufona. Ufoföreningar grundades av ivriga amatörer överallt, också hos oss. I slutet av 1966 ordnade flygvapnet, efter påtryckning från olika håll, finansiering för en forskargrupp bestående av ansedda vetenskapsmän. Deras uppgift var att ta reda på vad ufona egentligen var för någonting. Gruppen fick tolv medlemmar och leddes av en fysiker, professor U. Condon. Hynek och McDonald ingick (förstås) i gruppen. En medlem vid namn Saunders, som var övertygad troende, fick sparken från gruppen efter att hårt ha kritiserat den. Han skrev en egen bok UFOs Yes!.
Condon-undersökningen fick genast stor uppmärksamhet i medierna, också utomlands. Ufofrågan höll sig vid denna tid hela tiden över nyhetströskeln. Jag hörde själv till dem som otåligt väntade på forskarnas slutsatser. Jag ansåg att amatörernas, ufologernas foskning var praktiskt taget värdelös. Den gick i huvudsak ut på att intervjua folk veckor, månader, ibland år efter själva observationen. Ufologerna hyste förstås stora förhoppningar om att deras ”sanning”, äntligen skulle bekräftas på allra högsta vetenskapliga håll. Deras tilltro till vittnenas tillförlitlighet var orubblig. De hävdade ständigt att ET-hypotesen var bevisad av de tusentals observationerna. Resultatet skulle bli revolutionerande, äntligen skulle vetenskapen öppna folks ögon. En ny epok i mänsklighetens historia skulle inledas. Trodde de.
Hur jag blev ”ufolog”
Ufolog i betydelsen tefatstroende blev jag aldrig, men nog i betydelsen forskare i ufofrågan. Jag diskuterade med många, men träffade aldrig någon som kunde berätta om en otvetydig ufoobservation. Däremot var det vanligt att mina kamrater och bekanta menade att det inte alls är omöjligt att jorden får besök från rymden. Min metod var att analysera hela ufofrågan mot bakgrunden av kunskaper i olika ämnen från astronomi till historia, psykologi, sociologi, folkloristik och parapsykologi.
Som ung var jag intresserad av allt som verkade mystiskt. Sådant var spännande för en ung man som annars levde ett mycket lugnt liv. Till en början var det mest spökerier som lockade mig. Många äldre berättade om ”övernaturliga” upplevelser. Efter armétiden, dvs omkring 1965, började jag läsa mer om flygande tefat. Vid den tiden fanns det redan en hel del utländska tidningar att köpa i min hemstad Vasa. Jag lade märke till och köpte en tidning som hette Argosy. Den hade en stor bild av en ufo på pärmen. Med en viss svårighet plöjde jag igenom en mycket lång artikel (på engelska förstås) som i detalj redogjorde för vad skribenten vid den tiden visste (trodde sig veta) om ufona. Författaren drog två slutsatser. Visserligen var de flesta observationer misstag, det fanns naturliga förklaringar, men det blev ändå kvar en stor mängd fall som endast kunde förklaras som främmande rymdskepp. (Lägg märke till logiken). Den andra slutsatsen var att det fanns ett klart mönster i observationerna. Främlingarna har gradvis förberett människorna på att de kommer att officiell kontakt. Författaren var övertygad om att tidpunkten när de visar sig öppet för alla är mycket nära förestående. En vanlig åsikt som ofta upprepades bland ufologerna på den tiden.
Artikeln verkade vederhäftig, saklig, fakta verkade stämma. Några år senare råkade jag se en tidning i en R-kiosk med braskande titel. Enemies From Outer Space. The Flying Saucer Menace. With 90 astonishing photographs (1967) skrek denna 65-sidiga översikt, sammanställd av två kända ufologer i USA, Brad Steiger och August C. Roberts. Författarna menade att det finns en mängd fall där människor skadats av tefaten. Vad skulle jag tro? Redan vid denna tid hade jag läst mycket astronomi, jag hade läst om rymdforskningen, om teorierna om liv på andra himlakroppar, jag insåg hur enormt stora avstånden i rymden är. Allt detta gjorde mig fundersam. Var det faktiskt möjligt att någon färdades över så långa avstånd? Var det troligt att dessa kom i hundratals rymdskepp? Skulle de visa sig för ensamma människor i mörker i öde trakter men inte ta kontakt med beslutsfattare och forskare? Under en tid var jag till hälfen övertygad om att jorden faktiskt besöks och bevakas av främlingar från rymden. Tanken var både lockande och skrämmande. Men ju mer jag funderade över bevisen desto svagare föreföll de och desto mer skeptisk blev jag..
Det var inte bara så att jag blev skeptiker, jag gav mig med iver in i debatter om ufona. Hösten 1967 skrev jag ner mina argument i en ganska lång artikel som jag sände till Hufvudstadsbladet. Jag hade inga stora förhoppningar om att den skulle publiceras, men till min glädje, fanns den i tidningen några dagar senare. Jag fick svar av några ufotroende och det blev en kort, men rätt saklig debatt. Det var min debut som ”ufolog”.
När jag inledde mina studier 1965 planerade jag att ta psykologi som huvudämne. Men efter att jag noterat att man faktiskt kunde studera filosofi vid Åbo Akademi ändrade jag min inriktning. Det som intresserade mig mest var vetenskapen och framför allt vetenskapens grunder. Dessa studeras inom den gren av filosofin som kallas kunskapsteori (epistemologi) och närmare bestämt inom en underavdelning inom denna, vetenskapsfilosofin. Det var just frågor som ”vad är kunskap?” och ”vad är vetenskap?” som intresserade mig. Ufofrågan var ett utmärkt exempel. Debatten handlade i grunden om filosofi. Grundfrågorna var: hur skall observationerna tolkas, när är något ett objektivt faktum, vad skall räknas som bevis, när är ett vittnesmål pålitligt?
Under 1960-talet publicerades massor av böcker om ufofrågan. Jag läste en del av dem. Några har jag fortfarande kvar. Jag skrev också recensioner, kritiska förstås, om en rad böcker i ämnet. I januari 1971 hade jag en artikel i Vasabladet som hette Flygande tefat över Finland. I maj samma år skrev jag en artikel med rubriken Utomjordiskt liv, och 28.5 var rubriken Varför till Mars? i samma tidning. Den 22.6 fick jag in artikeln Planeten Mars utforskas allt mera i Hufvudstadsbladet. Sedan följde ytterligare artiklar om rymdforskning. Den 14.11 var det så dags för tefaten igen. Denna gång i Vasabladet under rubriken Har ni sett en UFO?
Vid Åbo Akademi fanns en diskussionsgrupp som kallade sig De tretton. Som namnet säger hade gruppen tretton medlemmar. Bland dessa fanns en tid bl.a. Christoffer Taxell, som senare bl.a. blev minister och partiledare och Bo Stenström som blev chefredaktör för Hufvudstadsbladet. Jag höll en gång en inledning om ”tefatsfrågan” i vilken jag drev min tes att tefaten är misstag eller skoj och bedrägeri. Intresset var minst sagt lamt. Det var få närvarande och endast en som argumenterade mot mig. Min verksamhet som ”ufolog” gav mig verkligen inga meriter i den akademiska världen.
Vid denna tid fick en herre vid namn Erich von Däniken stor uppmärksamhet för sina spekulationer om att civilisationen på jorden i själva verket startats av varelser från rymden. Jag recenserade en av hans böcker i Vasabladet 11.1 1972 med titeln Var Gud astronaut? I samma tidning hade jag artikeln Tjugofem år med tefat 28.6 1972. Jag fortsatte att skriva om astronomi och rymdforskning men 10.7 1973 skrev jag min sista artikel om tefaten. Tefat och vetenskap hette den. Jag konstaterade då att det inte finns några i vetenskaplig mening hållbara bevis, ja inte ens indicier för att vi skulle få besök av främmande rymdskepp.
Detta är det första jag skriver om tefaten sedan 1973, dvs på nästan 40 år.
Varför skriver jag om flygande tefat nu? Ämnet är ju så inaktuellt som det kan bli. Jag erkänner att det för mig i hög grad är en nostalgitripp. En tidsresa tillbaka till min ganska bekymmerslösa ungdom, till en tid när världen visserligen var mycket farligare men också mycket enklare. Jag var en ung studerande på 23 vårar när jag gick ut i offentligheten med mitt första debattinlägg i ufofrågan hösten 1967. Det var ett sätt att ”bli sedd” som man säger i dag. Nästan alla som var med då, utom de unga förstås, är borta nu. Många dog i den fasta övertygelsen att jorden får besök från andra civilisationer. De fick aldrig veta hur fel de hade. Men jag har facit i hand, jag vet hur det gick sedan. Därför kan jag berätta hela historien nu 40 år senare.
Ufofeber i Finland
Tefatsfebern spred sig, naturligtvis snabbt till Europa. Tidningarna i vår splittrade och krigshärjade världsdel följde med intresse vad som hände i USA, som på den tiden, betraktades som ett idealsamhälle. (Vietnamkriget skapade dock en växande kritik mot USA). Också i Västeuropa oroade man sig för den sovjetiska upprustningen, speciellt efter att Sputnik 1 sänts upp. Också här började folk se ufon. Också här fanns det, oundvikligen, många som trodde att de var av utomjordiskt ursprung.
Den 12.4 1961 slog Sovjet igen världen med häpnad. Jurij Gagarin blev den första människa som sändes upp i rymden. Visserligen nådde han endast 300 kilometers höjd på sin 108 minuter långa färd runt jorden, men det bevisade att rymdfärder var möjliga. Snart tävlade amerikaner och ryssar om att sända folk ut i rymden på allt längre färder. Rymdsonder sändes iväg för att utforska de närmaste planeterna, främst Venus och Mars. Aldrig tidigare hade intresset för rymden varit så stort. Det var naturligt att tänka sig att om vi kan så kan också andra civilisationer som är långt mer tekniskt avancerade än vi.
Till Finland kom ufofebern på allvar relativt sent, först på 1960-talet, men då kom den med besked. Vi fick våra egna ufologer som grundade ufoföreningar, samlade iakttagelser och gav ut böcker. De första till finska översatta tefatsböckerna kom 1962. Det var böcker av fantasifulla profeter som Leslie, Adamski och Fry. Samma år grundades den första finska ufoföreningen, Interplanetistit r.y.-Interplanetisterna r.f. Först när ufovågen i USA började mattas grundades en tidning inom området i Finland. UFO-aika startades 1972 med vår mest seriösa ufolog, Tapani Kuningas som chefredaktör. Hundratals ufoobservationer gjordes i vårt land. Konstigt nog sammanföll dessa vanligen med raketuppskjutningar i Sovjet! De fick ofta stor uppmärksamhet i tidningarna, speciellt i östra Finland. Kuningas gav ut tre böcker i ämnet. En av dem Ufoja Suomen taivaalla recenserade jag i Vasabladet i januari 1971.
Mest uppmärksamhet i medierna fick den s.k. diskvattenshistorien som utspelade sig i januari 1971. I Saapunki by i Kuusamo hade man observerat ett lysande objekt. När platsen undersöktes fann man ett litet område där snön delvis smält. Några ufologer misstänkte att det var orsakat av ett tefatet. Man tog prov från det smälta området för analys. Vid denna tid hade en finländsk kemist, dr Wiik, blivit känd genom att han var en av dem som fick äran att analysera stenar som hämtats från månen. Wiik gick med på att analysera proverna. Vi var många som med spänning väntade på analysresultatet. Svaret var en antiklimax, proverna hade samma kemiska konsistens som diskvatten. Slutsatsen blev att någon slängt smutsigt vatten i snön. Naturligtvis skämtade man om att besättningen på tefatet slängt ut sitt tvättvatten. Resultatet var typiskt. Alltid när något som antogs härstamma från ett tefat analyserades fann man att det bestod av typiska jordiska material.
Här kan nämnas ett stort ufoseminarium som ordnades av Turun Ufo r.y. i Åbo Akademis studentkårs utrymmen på Tavastgatan i juli 1972. Ca 400 personer deltog. Med fanns ett tjugotal s.k. kontaktpersoner, dvs folk som påstod sig ha kontakt med främlingarna från rymden (eller från havsbottnen, eller från underjorden eller från andra dimensioner). Det avslutande föredraget av konstnären Olli Mäki var överraskande förnuftigt. Han berättade att han diskuterat med många kontaktpersoner men kunnat konstatera att de visade tydliga brister i logik, förmåga till analys och till klarhet och förnuft. Främlingarna lovar oss, enligt kontatkpersonerna, en överlägsen teknologi, men Mäki menade att vårt samhälle redan är alltför beroende av högteknologi. Det som vi behöver, menade han, är inte ännu mer avancerad teknologi utan en högre moral, mera humanism, en högre andlig kultur. Han sade: ”Kaikki on ollut korkeampaa tekniikka, korkeampaa opastus siitä, kuinka tuhon partaalla tämä planeetta on. Senhär tiedämme ilman pelottelua ulkoavaruudesta.” (UFO-aika nr 9 1972)
Mest utrymme i medierna fick läkaren Rauni-Leena Luukanen, som började predika om tefat när febern redan höll på att gå över.. Hon började sin karriär som ”profetissa” genom att skriva en bok som hävdade att att det inte finns någon död, Kuolemaa ei ole (1982). Det var en god affär. Boken såldes i 35 000 ex. Den kom i svensk översättning samma år. Jag sablade ner den i en recension i Hufvudstadsbladet, vilket ledde till en debatt. I den boken begränsade sig Luukanen enbart till parapsykologi och spiritism, men hon blev snart ett slags ufomessias. Rymdvarelserna var, enligt henne, enbart goda. I själva verket hade de, enligt den allvetande Luukanen, kontakt med världens ledande politiker och forskare. Men allt detta hemlighölls, enligt Luukanen, nogsamt därför att man fruktade att panik skulle utbryta om folk fick veta sanningen. Luukanen figurerade i otaliga tidningsartiklar samt intervjuades i radio och tv. Jag blev själv inbjuden till ett radioprogram där Luukanen framförde sina åsikter. Min roll var förstås, som alltid, att spela den kyligt, kritiske, vetenskapliga skeptikern. Ja, egentligen spelade jag inte rollen. Rollen var mitt verkliga jag.
Ännu i mitten av 1990-talet visades i vår tv ett antal filmer om ufofrågan regisserade av en man vid namn Juhan av Grann. Filmerna var skrämmande för barn och känsliga personer. De hade inget som helst vetenskapligt värde. Ingen kritik tilläts i filmerna. De var ett slags försök till indoktrinering i tron att vi får besök inte från en, utan från minst ett tiotal olika civilisationer ute i rymden. De hör till den värsta ufosmörja som jag sett. (Jag såg dem på nytt för en tid sedan). Fysikern, musikexperten, den finlandssvenska kändisen Nils Mustelin var en av de främsta kritikerna av ufotron i vårt land. Han skrev för övrigt en utmärkt bok med titeln Liv bland miljarder stjärnor som jag, på Mustelins egen begäran, recenserade i Hufvudstadsbladet. (Nils Mustelin var för övrigt son till den dåvarande överbibliotekarien för ÅAs bibliotek).
Vid den här tiden hade ufologin gått helt överstyr. Ufologerna påstod att varelser från tiotals världar övervakade jorden. Tiotals kraschade rymdskepp hade tagits om hand av myndigheterna. Hundratals döda rymdmänniskor fanns nedfrusna i hemliga laboratorier. Världens ledare stod i kontakt med rymdmänniskorna. På månens baksida fanns stora underjordiska kolonier med tusentals invånare. Dylikt nonsens predikade Rauni-Leena Luukanen-Kilde t.ex. på en ”ufokonferens” i Borgå. I den deltog också den finlandssvenska ”oliktänkaren” Lars Östman. Ett mycket långt men rätt ironiskt reportage om mötet skrivet av journalisten Mikael Lehtelä ingick i Hufvudstadets bilaga Vision för veckan 30.10-5.11 1998.
Den seriösa ufologin var stendöd.
Fortsättning följer.
tisdag 7 februari 2012
UFOINVASIONEN BÖRJAR
DE FLYGANDE TEFATEN:DEL 1
Tefatsfebern bröt ut i USA i juni 1947.
En amerikansk affärsman (salesman), Kenneth Arnold, har fått sitt namn förevigat som upphovsmannen till benämningen flygande tefat. Under en flygning 24.6 1947 med sitt privata plan i delstaten Washington såg han på långt avstånd nio skivliknande (disklike) objekt som, enligt hans bedömning, flög i formation. Han angav deras hastighet till 1 900 km/h. Efter några minuter försvann de.
Detta kunde ha stannat vid att vara en konstig observation, en bland många andra. Folk har ju alltid sett egendomligheter på himlen. Det är inte bara fåglar och flygplan som man kan råka observera. I stället blev Arnolds observation, eller snarare det mediepådrag som redaktörerna startade, upptakten till en av de egendomligaste och häftigaste debatterna i västvärlden i modern tid.
Många tidningarna slog upp historien med stora rubriker. Benämningen flygande tefat (flying saucer) spreds av medierna och har levat kvar sedan dess, trots att folk senare rapporterat ufon med alla tänkbara former. Termen flygande tefat var tvetydig, ibland avsågs helt enkelt ett konstigt, oidentifierat flygande objekt, men vanligen kom termen att stå för ett främmande rymdskepp, en farkost, bemannad eller obemannad, från något fjärran solsystem. Den fantasifulla och fantastiska tanken att jorden får besök av intelligenta, men synnerligen hemlighetsfulla varelser från någonstans, obegripligt långt borta, slog förbluffande snabbt rot i många sinnen. Febern härjade framför allt i USA, men drog i lindrigare form fram över hela västvärlden. Också i Sovjet fick den mindre utbrott. Hur var detta möjligt? Hur kunde tiotals miljoner människor på riktigt tro att jorden övervakas av varelser från främmande världar? Hur kunde så många tro att främlingarnas skepp observerades av miljoner, medan varelserna själva inte tog någon som helst kontakt med oss?
Under 1950-talet spred sig tefatsfebern snabbt över hela USA. Folk började stirra upp mot himlen mer än någonsin och mycket riktigt. De såg allehanda underliga objekt och ljussken. I dag är det svårt att förstå att många tolkade de talrika rapporterna om ufon som indikationer på främmande rymdskepp. Det finns ju så många andra enklare möjliga förklaringar. Men hypotesen om främmande rymdskepp hade på den tiden en nästan hypnotisk makt över många sinnen. Den diskuterades redan i början av 1950-talet i flera tidningar med stor spridning. Tidskriften Life, som lästes och hade stort anseende också hos oss, väckte 7.4 1952 sensation med en artikel rubricerad ”Have we visitors from outer space?”
Under 1940- och 1950-talet visste astronomerna fortfarande mycket litet om våra grannplaneter Venus och Mars. Många forskare trodde att det kunde finnas liv i någon form på dem. Den amerikanska astronomen Percival Lovell (död 1916) hävdade ända till sin död att han upptäckt kanaler på Mars. Han såg dessa som ett tecken på att det fanns intelligenta varelser på planeten. Det är därför inte förvånande att somliga på 1950-talet antog att tefaten kom från någon av dessa planeter. Oundvikligen framträdde människor som hävdade att de hade kontakt med varelser från Venus eller Mars, att de hade färdats i tefat och liknande. Kändast bland dem blev Georg Adamski (död 1965), en polskfödd amerikan som prövat på en stor mängd yrken innan han blev ”profet”. Han skrev på 1950-talet flera böcker i vilka han berättade om hur han haft kontakt med venusianer och marsianer. Han hade t.o.m. fått åka i ett tefat! Böckerna gjorde den f.d. diversearbetaren berömd. De översattes till flera språk, bl.a. till både svenska och finska. I ett reklamblad från förlaget Parthenon i Sverige, som bl.a. utgav ufolitteratur läser vi t.ex: ”Vi får också en utförlig redogörelse för rymdvarelsernas utseende, deras levnadsvanor och tänkesätt, liksom en ingående kännedom om de universella lagarna.”
Jag läste en av Adamskis böcker i svensk översättning. Den fanns på biblioteket i Åbo. Men jag avfärdade den snabbt som rena fantasier. Det gjorde också de flesta som trodde på tefaten, men det fanns, förbluffande nog, folk som tog honom på allvar. Han var dessutom långtifrån den enda som sade sig ha kontakt med främlingarna. Den kanadensiske elektroingenjören Wilbert B. Smith började ”forska” i ämnet redan 1950 och blev snart övertygad om att vi faktiskt får besök av varelser från rymden. Han skrev flera böcker och förde fram en världsbild som han ansåg sig ha fått av främlingarna. En typisk boktitel var Fakta om flygande tefat och deras framdrivningsmetoder (Partenon 1967). Också honom avfärdade jag som nonsens.
Oidentifierade flygande objekt
Som man kunde vänta uppstod en betydande begreppsförvirring. Denna utnyttjades av sensationstörstande redaktörer men också av folk som ville ha uppmärksamhet.
För att motverka förvirringen infördes benämningen ufo. En ufo (unidentified flying object) definierades som ett objekt (eller något som verkar vara ett objekt), som flyger (eller verkar att flyga), och som inte kan identifieras (av den som gör observationen). En ufo är bokstavligen något som observatören inte kan identifiera. Att det finns massor av ufon i denna mening är en självklarhet. Det finns många fenomen som kan vara svåra att identifiera för en lekman, speciellt om det är mörkt, om man är uppskärrad och om man ser fenomenet endast några minuter.
I allmänhet kan ufon med säkerhet eller hög sannolikhet identifieras av en sakkunnig person. Den blir då en ifo (identified flying object). Det som var en ufo för en lekman var nästan alltid en ifo för en sakkunnig. På sin höjd var endast några procent av ufona äkta ufon, dvs objekt som inte kunde identifieras av experter. Förvirringen ökade av att ufologerna ofta, antingen medvetet eller av okunnighet, kallade objekt som var klara ifon för ufon. Därtill kom att termen flygande tefat användes både som benämning på ufon och ifon. Men vanligen menade man ett främmande rymdskepp. Ufologerna ansåg vanligen att en äkta ufo måste vara ett flygande tefat. De bortsåg då från att det kan finnas naturliga fenomen som vi inte känner, eller känner dåligt, som orsakar de förbryllande observationerna. Man diskuterade t.ex. det elektriska fenomen som går under benämningen kulblixt. Denna beskrivs som ett lysande klot av en fotbolls storlek som plötsligt dyker upp, vanligen i samband med åskväder, och flyger omkring. (En av mina morbröder påstod att han sett ett sådant klot inomhus. I Tintinserien De sju kristallkulorna (1948) använder sig seriens skapare Hergé av en kulblixt, som kommer in genom skorstenen, för att spränga mumien av en inkakung till småsmulor).
Benämningen ufo var i många fall fullständigt missvisande. Det som vittnena upplevde var ibland varken något som flög eller ett objekt. Ofta var det frågan om någon himlakropp som månen, solen, en planet eller stjärna. Ibland var det frågan om atmosfäriska fenomen som moln, dimma, norrsken eller speglingar, reflexer, ljusstrålar, s.k. solkatter etc. dessutom inverkade rent fysiologiska effekter såsom brytningsfel i ögat, den autokinetiska effekten, illusioner, hallucinationer, hypnogoga eller hypnopompa drömmar och liknande. Att avgöra vad som var en verklig, äkta ufo var svår uppgift. Till detta kom att observationen snabbt förvanskades av människans medfödda tendens att alltid söka mening i det hon upplever. De flesta kan inte skilja mellan att se och att tolka det man ser.
Självklart måste man också undersöka om det kan vara frågan om skoj eller bedrägeri. Själv har jag sett många ovanliga fenomen i mina dagar men jag har utan större svårighet kunnat identifiera dem. De har alltså inte varit ufon utan ifon. Trots ivrigt spanande under många år har jag aldrig fått nöjet att se en ufo.
Den 4 oktober 1957 skakades världen av en första klassens sensation. Ryssarna hade sänt upp en satellit, Sputnik 1, i bana runt jorden. För första gången i historien hade människan sänt upp ett objekt i rymden. En månad senare sändes Sputnik 2 upp med hunden Laika ombord. Den första jordiska varelse som sänts ut i rymden. Föga förvånande ökade antalet uforapporter kraftigt. Intresset för rymdflygning exploderade. Dessutom fick rymdflygningarna storpolitisk betydelse. Rymden blev ett nytt slagfält i det kalla kriget mellan kommunism och kapitalism. Kapplöpningen till månen hade börjat.
Myndigheterna och tidningarna i USA fick motta tusentals rapporter om ufon. Eftersom de, enligt vittnena, var något slags flygande objekt hörde de till flygvapnets område. Redan i slutet av 1940-talet blev man inom US Air Force orolig för att ufona kunde ha något med sovjetisk spaning eller med nya vapen att göra. Man var med goda skäl rädd för sovjetiskt spionage. Ryssarna var speciellt angelägna att få info om kärnvapenforskningen i USA. Generalerna var rädda för nya typer av spaningsplan, fjärrstyrda raketer, spaningsballonget och liknande. Detta var så mycket mer naturligt som den militära ledningen i USA själv bedrev spionage och olika slags spaning över kommunistländerna. Man utvecklade bl.a. högtflygande spaningsplan som fotograferade militära anläggningar i Sovjet. Allt detta var självklart topphemligt. (Det uppstod en allvarlig politisk kris mellan USA och Sovjet när ett sådant superhemligt spaningsplan benämnt U 2 i maj 1960 sköts ner över ryskt territorium).
Det viktigaste projektet för att samla in ufoobservationer gick under benämningen projekt Bluebook. Infon i Bluebook var tillgängliga endast för ett fåtal av flygvapnet godkända personer. Den mest kända av dem var astronomen J. Allen Hynek, en meriterad forskare. Han kontaktades av flygvapnet redan 1948 och analyserade en stor mängd observationer under 20 års tid. Vilka slutsatser drog han? De flesta ufon är misstag eller påhitt, men det blir kvar en del ca 1-2% som inte kan förklaras inom ramen för det man visste, menade Hynek. Han ansåg att det kunde röra sig om okända naturfenomen, men var öppen för alla möjligheter. ”Vi bör vara nyfikna, beredda att bli förvånade och ivriga att ta reda på,” menade han. Han tog aldrig definitivt ställning för tefatshypotesen, men uteslöt den inte heller. Han hävdade bestämt att mer resurser borde reserveras för forskningen kring ufona. Ufologerna hyste stor beundran för honom och han gav många intervjuer för tidskrifter på området. (En sådan intervju ingick i UFO-aika nr 6 1972).
Om Hynek var försiktig så var James E. McDonald, professor i atmosfärisk vetenskap, desto självsäkrare. Han blev under 1960-talet den främsta tefatstroende inom den traditionella vetenskapen. Han var rakt på sak. Den mest sannolika förklaringen till de ufo-observationer, som inte kan ges en rimlig förklaring, är att de är något slag av utomjordiska maskiner som håller på med någon typ av övervakning. ”Extraterrestrial devices engaged in something in the nature of surveillance.” Bland ufologerna hänvisade man ständigt till McDonald som exempel på en framstående vetenskapsman som tog ET-hypotesen på allvar. (ET = extraterrestrial. Steven Spielberg producerade 1982 en mycket populär film om den första kontakten mellan människan och rymdvarlser. Den hette E.T. The extraterrestrial. I filmen blir ett barn till främlingar i misstag kvarlämnat på jorden. Barnet ser dock inte alls ut som de s.k. humanoider som många ufovittnen påstod sig ha sett. Stämningen i filmen är optimistisk. Barnet från rymden hämtas av sina föräldrar i det gripande slutet. Sensmoralen är att främlingarna från rymden är goda och har likadana känslor som vi. Raka motsatsen till Independence day alltså.)
USA är konspirationsteoriernas förlovade land. Det fanns, och finns en utbredd misstänksamhet mot olika myndigheter och stora organisationer. Det var därför oundvikligt att flygvapnets hemligstämplade undersökningar skulle ge upphov till rykten om att militären visste mer om ufona än man ville medge. Många ivriga tefatstroende började misstänka att flygvapnet i själva verket hade bevis för att ufona faktiskt var av utomjordiskt ursprung. Anledningen till att myndigheterna inte ville offentliggöra bevisen ansågs vara att de fruktade att tefaten skulle skapa panik. Sålunda skapades ett av de mest spridda, seglivade och grundlösa ryktena under 1900-talet. Ju mer myndigheterna förnekade att de hemlighöll viktig info om ufona desto envisare höll de övertygade ufologerna fast vid att det fanns en konspiration. (Den omåttligt populära tvserien X-files byggde i hög grad på tefatsmyten).
Bland ufologerna uppstod på 1950-talet ett rykte om mörkklädda män som förstörde bevis och skrämde vittnen till tystnad. En eller två av dessa kom ibland, sades det, hem till ett vittne och varnade eller hotade om vittnet berättade vad det sett. Männen kallades i den vilt växande ufolitteraturen ”Men in Black”(MBI). Vilka dessa var, eller om de alls existerade var man bland ufologerna djupt oenig om. Somliga trodde att de var utsända från tefaten för att hindra att vi fick veta om dem. Andra menade att de var utsända av CIA eller någon annan hemlig organisation för att hindra att den stora konspirationen avslöjades. Om de faktiskt fanns så var de sällsynt odugliga eftersom de fullständigt misslyckades med att stoppa ufofebern. Skeptikerna avfärdade dem som en skröna. (Detta rykte blev senare grunden för de två mycket roliga filmerna om Men in Black.)
Roswellhistorien
Redan tio dagar innan Arnold såg sina ”tefat” hände något ovanligt nära den lilla staden Roswell i New Mexico. En ranchägare W.W. Brazel upptäckt rester av något objekt som kraschat i närheten av hans ägor. På marken låg remsor av gummi, tennfolie, pinnar av balsaträ, tejp och något slags segt papper. Brazel berättade om sitt fynd för den lokala sheriffen som i sin tur kontaktade en närliggande flygbas. Därifrån kom folk för att undersöka vad det var frågan om. Informationsofficeren vid basen gav 8.7 1947 en press release i följande ordalag: ”We have in our possession a flying saucer. This thing crashed north of Roswell, and we have shipped it all to general Ramey, 8th Air Force at Fort Worth.” Tidningarna slog upp detta med stora rubriker. Myten om det kraschade främmande rymdskeppet nära Roswell hade skapats. Men den fick ännu inte luft under vingarna. Efter en undersökning 1948 meddelade myndigheterna att det var frågan om en störtad väderleksballong. (Min beskrivning är baserad på Time 23.6 1997, ss. 66-75.)
Därefter avtog intresset för vad som hände i Roswell. Men 30 år senare fick några ufologer korn på historien och började spekulera om ett kraschat tefat, inklusive en död besättning. Ufologerna skrev under 1980- och 1990-talet ett tiotal böcker om händelserna i Roswell sommaren 1947. Man snokade reda på alla tänkbara vittnen, som fick berätta vad de kom ihåg (eller trodde sig komma ihåg) av händelserna 30 år tidigare. Ca 2 kg skräp från något som kraschat för länge sedan blev i dessa ufologers händer ett helt rymdskepp med en besättning på från fyra till sju man.Vittnena var oeniga om det mesta. (I den populära amerikanska filmen Independence day anspelade man på dessa spekulationer. I den filmen är rymdvarelserna monster som verkligen inte är snälla.)
I mitten på 1990-talet ”påträffade” några ufologer en svartvit film som påstods visa obduktion av varelserna från det störtade skeppet nära Roswell. Filmen skall ha varit hemligstämplad men på oklara vägar kommit i några ufologers händer. Den visades i finländsk tv 15.9 1995 och fick en hel det uppmärksamhet. Jag tittade förstås på den. En uppenbar och ganska absurd förfalskning var mitt omdöme. Den obducerade rymdvarelsen såg nästan exakt ut som en människa, som en ytterst mager, missbildad naken, tonårig flicka med uppsvällt huvud. Filmen var närmast patetisk i sin enfaldiga, antropomorfa syn på främlingarna från rymden. Den var svartvit. Någon ville få oss att tro att den mest sensationella obduktionen i mänsklighetens historia filmades med svartvit film av dålig kvalitet av en amatör. Självklart visades inga detaljer.
Alla inser att en varelse från en annan värld vore den största enskilda sensationen i vetenskapens historia. T.o.m. en enkel bakterie från en annan värld skulle få forskarna att hoppa i taket av glädje. Att någon skulle hemlighålla en sådan alla tiders sensation är otänkbart. Visserligen fanns internet inte på den tiden men det var lika svårt att hindra läckor då som nu.
Tefatsfebern bröt ut i USA i juni 1947.
En amerikansk affärsman (salesman), Kenneth Arnold, har fått sitt namn förevigat som upphovsmannen till benämningen flygande tefat. Under en flygning 24.6 1947 med sitt privata plan i delstaten Washington såg han på långt avstånd nio skivliknande (disklike) objekt som, enligt hans bedömning, flög i formation. Han angav deras hastighet till 1 900 km/h. Efter några minuter försvann de.
Detta kunde ha stannat vid att vara en konstig observation, en bland många andra. Folk har ju alltid sett egendomligheter på himlen. Det är inte bara fåglar och flygplan som man kan råka observera. I stället blev Arnolds observation, eller snarare det mediepådrag som redaktörerna startade, upptakten till en av de egendomligaste och häftigaste debatterna i västvärlden i modern tid.
Många tidningarna slog upp historien med stora rubriker. Benämningen flygande tefat (flying saucer) spreds av medierna och har levat kvar sedan dess, trots att folk senare rapporterat ufon med alla tänkbara former. Termen flygande tefat var tvetydig, ibland avsågs helt enkelt ett konstigt, oidentifierat flygande objekt, men vanligen kom termen att stå för ett främmande rymdskepp, en farkost, bemannad eller obemannad, från något fjärran solsystem. Den fantasifulla och fantastiska tanken att jorden får besök av intelligenta, men synnerligen hemlighetsfulla varelser från någonstans, obegripligt långt borta, slog förbluffande snabbt rot i många sinnen. Febern härjade framför allt i USA, men drog i lindrigare form fram över hela västvärlden. Också i Sovjet fick den mindre utbrott. Hur var detta möjligt? Hur kunde tiotals miljoner människor på riktigt tro att jorden övervakas av varelser från främmande världar? Hur kunde så många tro att främlingarnas skepp observerades av miljoner, medan varelserna själva inte tog någon som helst kontakt med oss?
Under 1950-talet spred sig tefatsfebern snabbt över hela USA. Folk började stirra upp mot himlen mer än någonsin och mycket riktigt. De såg allehanda underliga objekt och ljussken. I dag är det svårt att förstå att många tolkade de talrika rapporterna om ufon som indikationer på främmande rymdskepp. Det finns ju så många andra enklare möjliga förklaringar. Men hypotesen om främmande rymdskepp hade på den tiden en nästan hypnotisk makt över många sinnen. Den diskuterades redan i början av 1950-talet i flera tidningar med stor spridning. Tidskriften Life, som lästes och hade stort anseende också hos oss, väckte 7.4 1952 sensation med en artikel rubricerad ”Have we visitors from outer space?”
Under 1940- och 1950-talet visste astronomerna fortfarande mycket litet om våra grannplaneter Venus och Mars. Många forskare trodde att det kunde finnas liv i någon form på dem. Den amerikanska astronomen Percival Lovell (död 1916) hävdade ända till sin död att han upptäckt kanaler på Mars. Han såg dessa som ett tecken på att det fanns intelligenta varelser på planeten. Det är därför inte förvånande att somliga på 1950-talet antog att tefaten kom från någon av dessa planeter. Oundvikligen framträdde människor som hävdade att de hade kontakt med varelser från Venus eller Mars, att de hade färdats i tefat och liknande. Kändast bland dem blev Georg Adamski (död 1965), en polskfödd amerikan som prövat på en stor mängd yrken innan han blev ”profet”. Han skrev på 1950-talet flera böcker i vilka han berättade om hur han haft kontakt med venusianer och marsianer. Han hade t.o.m. fått åka i ett tefat! Böckerna gjorde den f.d. diversearbetaren berömd. De översattes till flera språk, bl.a. till både svenska och finska. I ett reklamblad från förlaget Parthenon i Sverige, som bl.a. utgav ufolitteratur läser vi t.ex: ”Vi får också en utförlig redogörelse för rymdvarelsernas utseende, deras levnadsvanor och tänkesätt, liksom en ingående kännedom om de universella lagarna.”
Jag läste en av Adamskis böcker i svensk översättning. Den fanns på biblioteket i Åbo. Men jag avfärdade den snabbt som rena fantasier. Det gjorde också de flesta som trodde på tefaten, men det fanns, förbluffande nog, folk som tog honom på allvar. Han var dessutom långtifrån den enda som sade sig ha kontakt med främlingarna. Den kanadensiske elektroingenjören Wilbert B. Smith började ”forska” i ämnet redan 1950 och blev snart övertygad om att vi faktiskt får besök av varelser från rymden. Han skrev flera böcker och förde fram en världsbild som han ansåg sig ha fått av främlingarna. En typisk boktitel var Fakta om flygande tefat och deras framdrivningsmetoder (Partenon 1967). Också honom avfärdade jag som nonsens.
Oidentifierade flygande objekt
Som man kunde vänta uppstod en betydande begreppsförvirring. Denna utnyttjades av sensationstörstande redaktörer men också av folk som ville ha uppmärksamhet.
För att motverka förvirringen infördes benämningen ufo. En ufo (unidentified flying object) definierades som ett objekt (eller något som verkar vara ett objekt), som flyger (eller verkar att flyga), och som inte kan identifieras (av den som gör observationen). En ufo är bokstavligen något som observatören inte kan identifiera. Att det finns massor av ufon i denna mening är en självklarhet. Det finns många fenomen som kan vara svåra att identifiera för en lekman, speciellt om det är mörkt, om man är uppskärrad och om man ser fenomenet endast några minuter.
I allmänhet kan ufon med säkerhet eller hög sannolikhet identifieras av en sakkunnig person. Den blir då en ifo (identified flying object). Det som var en ufo för en lekman var nästan alltid en ifo för en sakkunnig. På sin höjd var endast några procent av ufona äkta ufon, dvs objekt som inte kunde identifieras av experter. Förvirringen ökade av att ufologerna ofta, antingen medvetet eller av okunnighet, kallade objekt som var klara ifon för ufon. Därtill kom att termen flygande tefat användes både som benämning på ufon och ifon. Men vanligen menade man ett främmande rymdskepp. Ufologerna ansåg vanligen att en äkta ufo måste vara ett flygande tefat. De bortsåg då från att det kan finnas naturliga fenomen som vi inte känner, eller känner dåligt, som orsakar de förbryllande observationerna. Man diskuterade t.ex. det elektriska fenomen som går under benämningen kulblixt. Denna beskrivs som ett lysande klot av en fotbolls storlek som plötsligt dyker upp, vanligen i samband med åskväder, och flyger omkring. (En av mina morbröder påstod att han sett ett sådant klot inomhus. I Tintinserien De sju kristallkulorna (1948) använder sig seriens skapare Hergé av en kulblixt, som kommer in genom skorstenen, för att spränga mumien av en inkakung till småsmulor).
Benämningen ufo var i många fall fullständigt missvisande. Det som vittnena upplevde var ibland varken något som flög eller ett objekt. Ofta var det frågan om någon himlakropp som månen, solen, en planet eller stjärna. Ibland var det frågan om atmosfäriska fenomen som moln, dimma, norrsken eller speglingar, reflexer, ljusstrålar, s.k. solkatter etc. dessutom inverkade rent fysiologiska effekter såsom brytningsfel i ögat, den autokinetiska effekten, illusioner, hallucinationer, hypnogoga eller hypnopompa drömmar och liknande. Att avgöra vad som var en verklig, äkta ufo var svår uppgift. Till detta kom att observationen snabbt förvanskades av människans medfödda tendens att alltid söka mening i det hon upplever. De flesta kan inte skilja mellan att se och att tolka det man ser.
Självklart måste man också undersöka om det kan vara frågan om skoj eller bedrägeri. Själv har jag sett många ovanliga fenomen i mina dagar men jag har utan större svårighet kunnat identifiera dem. De har alltså inte varit ufon utan ifon. Trots ivrigt spanande under många år har jag aldrig fått nöjet att se en ufo.
Den 4 oktober 1957 skakades världen av en första klassens sensation. Ryssarna hade sänt upp en satellit, Sputnik 1, i bana runt jorden. För första gången i historien hade människan sänt upp ett objekt i rymden. En månad senare sändes Sputnik 2 upp med hunden Laika ombord. Den första jordiska varelse som sänts ut i rymden. Föga förvånande ökade antalet uforapporter kraftigt. Intresset för rymdflygning exploderade. Dessutom fick rymdflygningarna storpolitisk betydelse. Rymden blev ett nytt slagfält i det kalla kriget mellan kommunism och kapitalism. Kapplöpningen till månen hade börjat.
Myndigheterna och tidningarna i USA fick motta tusentals rapporter om ufon. Eftersom de, enligt vittnena, var något slags flygande objekt hörde de till flygvapnets område. Redan i slutet av 1940-talet blev man inom US Air Force orolig för att ufona kunde ha något med sovjetisk spaning eller med nya vapen att göra. Man var med goda skäl rädd för sovjetiskt spionage. Ryssarna var speciellt angelägna att få info om kärnvapenforskningen i USA. Generalerna var rädda för nya typer av spaningsplan, fjärrstyrda raketer, spaningsballonget och liknande. Detta var så mycket mer naturligt som den militära ledningen i USA själv bedrev spionage och olika slags spaning över kommunistländerna. Man utvecklade bl.a. högtflygande spaningsplan som fotograferade militära anläggningar i Sovjet. Allt detta var självklart topphemligt. (Det uppstod en allvarlig politisk kris mellan USA och Sovjet när ett sådant superhemligt spaningsplan benämnt U 2 i maj 1960 sköts ner över ryskt territorium).
Det viktigaste projektet för att samla in ufoobservationer gick under benämningen projekt Bluebook. Infon i Bluebook var tillgängliga endast för ett fåtal av flygvapnet godkända personer. Den mest kända av dem var astronomen J. Allen Hynek, en meriterad forskare. Han kontaktades av flygvapnet redan 1948 och analyserade en stor mängd observationer under 20 års tid. Vilka slutsatser drog han? De flesta ufon är misstag eller påhitt, men det blir kvar en del ca 1-2% som inte kan förklaras inom ramen för det man visste, menade Hynek. Han ansåg att det kunde röra sig om okända naturfenomen, men var öppen för alla möjligheter. ”Vi bör vara nyfikna, beredda att bli förvånade och ivriga att ta reda på,” menade han. Han tog aldrig definitivt ställning för tefatshypotesen, men uteslöt den inte heller. Han hävdade bestämt att mer resurser borde reserveras för forskningen kring ufona. Ufologerna hyste stor beundran för honom och han gav många intervjuer för tidskrifter på området. (En sådan intervju ingick i UFO-aika nr 6 1972).
Om Hynek var försiktig så var James E. McDonald, professor i atmosfärisk vetenskap, desto självsäkrare. Han blev under 1960-talet den främsta tefatstroende inom den traditionella vetenskapen. Han var rakt på sak. Den mest sannolika förklaringen till de ufo-observationer, som inte kan ges en rimlig förklaring, är att de är något slag av utomjordiska maskiner som håller på med någon typ av övervakning. ”Extraterrestrial devices engaged in something in the nature of surveillance.” Bland ufologerna hänvisade man ständigt till McDonald som exempel på en framstående vetenskapsman som tog ET-hypotesen på allvar. (ET = extraterrestrial. Steven Spielberg producerade 1982 en mycket populär film om den första kontakten mellan människan och rymdvarlser. Den hette E.T. The extraterrestrial. I filmen blir ett barn till främlingar i misstag kvarlämnat på jorden. Barnet ser dock inte alls ut som de s.k. humanoider som många ufovittnen påstod sig ha sett. Stämningen i filmen är optimistisk. Barnet från rymden hämtas av sina föräldrar i det gripande slutet. Sensmoralen är att främlingarna från rymden är goda och har likadana känslor som vi. Raka motsatsen till Independence day alltså.)
USA är konspirationsteoriernas förlovade land. Det fanns, och finns en utbredd misstänksamhet mot olika myndigheter och stora organisationer. Det var därför oundvikligt att flygvapnets hemligstämplade undersökningar skulle ge upphov till rykten om att militären visste mer om ufona än man ville medge. Många ivriga tefatstroende började misstänka att flygvapnet i själva verket hade bevis för att ufona faktiskt var av utomjordiskt ursprung. Anledningen till att myndigheterna inte ville offentliggöra bevisen ansågs vara att de fruktade att tefaten skulle skapa panik. Sålunda skapades ett av de mest spridda, seglivade och grundlösa ryktena under 1900-talet. Ju mer myndigheterna förnekade att de hemlighöll viktig info om ufona desto envisare höll de övertygade ufologerna fast vid att det fanns en konspiration. (Den omåttligt populära tvserien X-files byggde i hög grad på tefatsmyten).
Bland ufologerna uppstod på 1950-talet ett rykte om mörkklädda män som förstörde bevis och skrämde vittnen till tystnad. En eller två av dessa kom ibland, sades det, hem till ett vittne och varnade eller hotade om vittnet berättade vad det sett. Männen kallades i den vilt växande ufolitteraturen ”Men in Black”(MBI). Vilka dessa var, eller om de alls existerade var man bland ufologerna djupt oenig om. Somliga trodde att de var utsända från tefaten för att hindra att vi fick veta om dem. Andra menade att de var utsända av CIA eller någon annan hemlig organisation för att hindra att den stora konspirationen avslöjades. Om de faktiskt fanns så var de sällsynt odugliga eftersom de fullständigt misslyckades med att stoppa ufofebern. Skeptikerna avfärdade dem som en skröna. (Detta rykte blev senare grunden för de två mycket roliga filmerna om Men in Black.)
Roswellhistorien
Redan tio dagar innan Arnold såg sina ”tefat” hände något ovanligt nära den lilla staden Roswell i New Mexico. En ranchägare W.W. Brazel upptäckt rester av något objekt som kraschat i närheten av hans ägor. På marken låg remsor av gummi, tennfolie, pinnar av balsaträ, tejp och något slags segt papper. Brazel berättade om sitt fynd för den lokala sheriffen som i sin tur kontaktade en närliggande flygbas. Därifrån kom folk för att undersöka vad det var frågan om. Informationsofficeren vid basen gav 8.7 1947 en press release i följande ordalag: ”We have in our possession a flying saucer. This thing crashed north of Roswell, and we have shipped it all to general Ramey, 8th Air Force at Fort Worth.” Tidningarna slog upp detta med stora rubriker. Myten om det kraschade främmande rymdskeppet nära Roswell hade skapats. Men den fick ännu inte luft under vingarna. Efter en undersökning 1948 meddelade myndigheterna att det var frågan om en störtad väderleksballong. (Min beskrivning är baserad på Time 23.6 1997, ss. 66-75.)
Därefter avtog intresset för vad som hände i Roswell. Men 30 år senare fick några ufologer korn på historien och började spekulera om ett kraschat tefat, inklusive en död besättning. Ufologerna skrev under 1980- och 1990-talet ett tiotal böcker om händelserna i Roswell sommaren 1947. Man snokade reda på alla tänkbara vittnen, som fick berätta vad de kom ihåg (eller trodde sig komma ihåg) av händelserna 30 år tidigare. Ca 2 kg skräp från något som kraschat för länge sedan blev i dessa ufologers händer ett helt rymdskepp med en besättning på från fyra till sju man.Vittnena var oeniga om det mesta. (I den populära amerikanska filmen Independence day anspelade man på dessa spekulationer. I den filmen är rymdvarelserna monster som verkligen inte är snälla.)
I mitten på 1990-talet ”påträffade” några ufologer en svartvit film som påstods visa obduktion av varelserna från det störtade skeppet nära Roswell. Filmen skall ha varit hemligstämplad men på oklara vägar kommit i några ufologers händer. Den visades i finländsk tv 15.9 1995 och fick en hel det uppmärksamhet. Jag tittade förstås på den. En uppenbar och ganska absurd förfalskning var mitt omdöme. Den obducerade rymdvarelsen såg nästan exakt ut som en människa, som en ytterst mager, missbildad naken, tonårig flicka med uppsvällt huvud. Filmen var närmast patetisk i sin enfaldiga, antropomorfa syn på främlingarna från rymden. Den var svartvit. Någon ville få oss att tro att den mest sensationella obduktionen i mänsklighetens historia filmades med svartvit film av dålig kvalitet av en amatör. Självklart visades inga detaljer.
Alla inser att en varelse från en annan värld vore den största enskilda sensationen i vetenskapens historia. T.o.m. en enkel bakterie från en annan värld skulle få forskarna att hoppa i taket av glädje. Att någon skulle hemlighålla en sådan alla tiders sensation är otänkbart. Visserligen fanns internet inte på den tiden men det var lika svårt att hindra läckor då som nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)