tisdag 20 november 2012

NÄR, HUR OCH VARFÖR UPPSTOD KAPITALISMEN?




                      Många tror att kapitalismen är ett ganska nytt ekonomiskt system, att det uppstod under industrialiseringen på 1800-talet. Faktum är dock att den uppstod, eller snarare skapades eller uppfanns redan för 800 år sedan. Sedan dess har kapitalismen genomgått många depressioner och kriser som får dagens ekonomiska nedgång att blekna i jämförelse.

                      Själv har jag varit väl medveten om att Europa på 1200-talet upplevde en ekonomisk blomstring som kom att förändra vår världsdel från feodal naturahushållning till en allt mer betydelsefull och mäktig samling stater med växande penningekonomi och kapitalism. För mig var det ändå en överraskning att nästan alla de begrepp och principer som kapitalismen bygger på uppfanns redan vid denna tid.
Jag blev såpass fascinerad av att få veta när och hur kapitalismen uppstod att jag ville fördjupa mina kunskaper. Vad är då effektivare än att skriva en artikel om frågan. Om man förstår kapitalismens uppkomst har man, förefaller det mig, lättare att förstå dagens ekonomiska system. Det som hänt sedan 1200-talet är främst att allt blivit större, mer mekaniskt, mer invecklat och snabbare. Man kan undra om detta verkligen är ett framsteg. Men det får bli ett ämne för en annan artikel.
Samhället förändras men människan förblir densamma. De sociala, psykologiska och ekonomiska lagar som styrde våra förfäder under senmedeltiden styr oss än i dag. (Och kommer att styra oss långt in i framtiden, kanske för all tid).
                     
DEN KOMMERSIELLA REVOLUTIONEN
                      Låt oss alltså försöka förstå hur och varför kapitalismen har uppstått.

                      Det finns olika åsikter om när den uppstod, men de flesta historiker är eniga om att den ekonomiska verksamheten, dvs handel och industri, ökade dramatiskt i Italien, Frankrike, Nederländerna och England redan under under 1200-talet. Småningom ökade den ekonomiska aktiviteten också i övriga Europa, men främst i de västra delarna. I östersjöområdet växte det handelsförbund som kallas Hansan fram. Jag går inte här in på vad som hände i världen utanför Europa. Vi skall dock inte glömma att européerna tog över många tekniker och idéer som utvecklats i Kina och i den muslimska världen. Under perioden ca 500- 1200 var Europa ett uområde i jämförelse med de stora kulturerna i Asien.
                      Vad var det som hände? Processen kallas ofta, och med rätta, för den kommersiella revolutionen. Det gamla, medeltida, feodala samhället började förändras i snabb takt. Den tidigare självhushållningen ersattes med penninghushållning. Löner betalades inte längre i jordbruksprodukter eller i landområden utan i reda pengar. De löst sammansatta feodala systemet av mer eller mindre självständiga småfurstar ersattes av stater i ordets moderna mening. Städernas betydelse ökade snabbt. De blev centra för handel, industri, konst och kultur och för administrationen. Behovet av utbildning ökade och skolor, alltifrån grundskolor till universitet grundades i snabb takt.
                      Tidigare hade adeln i samverkan med kyrkan utövat makten över de stora, obildade massorna av bönder, lantbruksarbetare och hantverkare. Nu började en ny samhällsklass, borgerskapet, snabbt växa i rikedom och därmed också i makt. Vilka var då dessa borgare? De var handelsmän, bankirer, industriägare,skeppsredare, byggmästare, officerare, jurister, läkare, lärare, ledarna för olika gillen och andra som huvudsakligen fick sin lön i form av pengar. Handelsmännen och bankirerna fick en ledande roll. De blev ibland mycket rika. De ofta förekommande krigen finanserades vanligen åtminstone delvis med pengar som furstarna lånade av bankirerna. Krigen var sålunda ”privatfinansierade”, soldaterna var avlönade legoknektar. Fick de inte lön vägrade de strida..
                      Man bör dock inte glömma att kyrkan vid denna tid ännu hade mycket stor makt. Dels bestämde dess ledare vad som var rätt och orätt, önskvärt och inte önskvärt, vilka ritualer och ceremonier som var nödvändiga, men dels hade prästerskapet stort inflytande på politiken och därmed också på ekonomin. Kyrkan gav mening i livet, gav livet struktur genom sina ritualer från dopet till begravningen. Därmed bidrog den till stabilitet och lydnad under överheten. Allt ont fick en förklaring som djävulens påfund. Kyrkan hade monopol i etiska frågor. Trosfrihet och religionsfrihet var förstås okända begrepp. Kätteri bestraffades hårt.
                      Kyrkan spelade också en viktig roll vid kapitalismens uppkomst. Dels genom att inte sätta några hinder i vägen för fri företagsamhet och tagande av vinst och ränta, och dels genom att själv bedriva en viss affärsverksamhet. (Tidigare under medeltiden hade kyrkan ansett att det var en synd att ta ränta på lån, men den principen upphävdes. Kyrkan var också officiellt mot slaveri, men också den principen ändrades så att man kunde sälja och köpa icke-kristna människor från Afrika och Asien. Handeln med slavar var urgammal och fortsatte i mindre skala att vara en del av den tidens kapitalism. Långt senare blev handel med svarta människor från afrika som bekant en viktig gren av kapitalismen.)  De talrika klostren skulle ofta finansiera sig själva genom egen produktion. De sysslade med jordbruk och byggde t.ex. vattendrivna kvarnar och blev en modell för omgivningen.
                     
                      Sedan romarrikets sammanbrott nästan 1000 år tidigare hade handeln främst varit byteshandel med dagligt nödtorft som mat, kläder, verktyg, boskap osv. Handeln var främst lokal. Om man behövde byta 20 kg rovor mot ett par skor skulle sträckan helst vara kort. Eftersom bönderna inte hade pengar så måste de betala skatt i form av varor och arbete. En feodalherre fick sålunda säd, kött, frukt, öl, vin, ull eller annat som han behövde, samt gratis arbetskraft, som skatt. På detta levde han gott utan att å sin sida göra något produktivt arbete. Med en biologisk liknelse kan man betrakta adeln som en parasit på samhällskroppen. En adelsman kunde fördriva tiden med jakt, lekar och tävlingar och ofta med att kriga.
                     
”Från och med 1160-talet öppnades en rad gruvor i Europa där alltmer silver producerades,” skriver Peter Pufford i sin mycket informativa bok Pengar och makt. Medeltidens handelsmän i Europa (2003). En stor del av detta silver präglades till mynt. Sålunda började mängden reda pengar öka.. De som ägde silver kunde nu dels betala för tjänster med pengar och dels inhandla varor också från avlägsna platser. Det var betydligt lättare att transportera en börs med silverslantar än 20 kg rovor. Slantar av silver, och förstås guld, godtogs överallt som betalningsmedel. (Guldet kom främst från Afrika). Grunden för  handelskapitalismen var sålunda att mängden silver och guld ökade kraftigt. Dessa ädla metaller fungerade som enkla värdemätare och gjorde snabb och enkel byteshandel möjlig. För t.ex. en florin i silver fick man  en viss mängd vete, en viss längd tyg, ett par prima skor etc. Det var betydligt enklare att ha med sig en börs med silverslantar på en handelsresa än bytesvaror.
Den tidigare naturahushållninen ersattes sålunda under 1200-talet i växande utsträckning av  penninghushållning. Därmed var en av de viktigaste förutsättningarna för ett kapitalistiskt system ett faktum. En rad städer såsom Milano, Toscana, Venedig, Lucca osv i norditalien gick i spetsen för denna förändring. Men den spred sig snart till städer Frankrike, Spanien, Nederländerna och England. Också i Norden ökade handeln och penningekonomin.
Pengarna uppfyllde också ett annat villkor för kapitalism. De skapade efterfrågan, en marknad. De köpstarka var till en början i främsta hand furstarna och adeln som nu började ta ut skatter i form av pengar i stället för in natura. Därmed ökade inte bara efterfrågan på nyttigheter utan också på lyxvaror som dyrbara tyger, mattor, tapeter, gobelänger, kryddor, konstföremål, smycken och liknande. Dessa måste ofta transporteras mycket långa sträckor. Ibland krävdes många mellanhänder, t.ex. när det gällde kryddor som kanel och peppar från Indien och Ceylon. Men de största volymerna utgjordes av varor som vanligt folk behövde, främst spannmål (fattigt folk livnärde sig på bröd, gröt och välling, potatisen kände man ännu inte till), olivolja, vin och öl och salt. Dessutom växte efterfrågan på byggnadsmaterial, som trä, sten, tegel, marmor, på metaller såsom järn, koppar och tenn. Trä behövdes också som bränsle och vid framställningen av träkol för metallindustrin. Bivax var en efterfrågad produkt därför att man stöpte vaxljus av det. De lyste bättre och osade mindre än ljus av talg.
Denna tidiga kapitalism var konsumentdriven. Det var konsumenternas behov och önskningar som skapade efterfrågan som köpmänen sedan efter bästa förmåga försökte tillfredställa. Den moderna kapitalismen har i allt högre grad blivit producentdriven. Producenternas makt och kontroll över marknaden har ökat. Miljarder satsas i dag av producenterna för att på alla tänkbara sätt skapa behov, för att hos konsumenten skapa känslan av att man måste ha en vara, en pryl som man i själva verket inte alls behöver. Alla andra  har den, alla framgångsrika har den, alla som följer med i utvecklingen har den, den som inte har den är en looser osv.
----
                      Handel och köpmän har förstås alltid funnits, men nu öppnades möjligheter för handel i stor skala. De mest energiska köpmännen letade efter nya varor som adelsmännen, prästerskapet och andra välbärgade kunde önska sig. En stor del av varorna måste importeras. Därför bildades aktiebolag. Det uppstod hundratals handelshus som hade filialer och agenter i allt fler länder. I norditalien etablerade bolagen, trots striderna mellan kristna och muslimer, kontakter med arabiska handelsmän. I arabvärlden hade handeln länge blomstrat och det fanns naturligt nog ett intresse för att göra lukrativa affärer med européerna. Speciellt som dessa hade gott om silver att betala med. T.ex. i Konstantinopel och Alexandria avdelades hela kvarter för de stora europeiska bolagens agenter. Här kunde araberna bjuda ut varor och agenterna sälja europeiska produkter. Sedan transporterades varorna med långsamma segelfartyg eller snabba galärer till hamnar i Italien, t.ex. till Venedig. Antingen såldes de i staden eller så transporterades de vidare inåt landet eller ända till Tyskland med åsnekaravaner.
                      Efterfrågan ökade stadigt under 1200-talet, inte minst därför att folkmängden snabbt ökade. Produktionen ökade också och industrier grundades samtidigt som det var goda tider för hantverkare såsom skräddare, mjölnare, skomakare, tunnbindare, skeppsbyggare, husbyggare, ölbryggare, guldsmeder samt för olika slags industrier såsom tillverkning av tyger, för pappersbruk, glasbruk osv. Handeln och industrin koncentrerades till städer med gynnsamt läge, främst hamnstäder, men också städer som var centralorter inom ett stort område. Här samlades också adeln, härskarna och förvaltningen. Byggverksamheten blev förstås livlig.
                      Urbanisering är sålunda ingen modern företeelse. Och den viktigaste orsaken till urbaniseringen under 1200-talet var det nya ekonomiska systemet, penningekonomin och kapitalismen. Städerna växte i snabb takt genom inflyttning från landsbygden. ”Paris, huvudstad i Europas då största och rikaste stat, växte från omkring 20 000 invånare vid 1200-talets början till ca 200 000 i dess slut,” skriver Spufford. (Frankrike hade då en befolkning på omkring 20 miljoner).

                      NYA PRINCIPER OCH BEGREPP INOM EKONOMIN                

                      De flesta av de principer och begrepp som vi förknippar med kapitalismen uppfanns sålunda redan för ca 800 år sedan. Det som skett sedan dess är att allt gjorts mer invecklat, snårigt, mekaniskt och krångligt.
 Det blev vanligt att handelsmän slog sig samman för att kunna göra stora affärer. Man bildade alltså aktiebolag. Också andra kunde investera i ett bolag. Vissa nya begrepp kom till först under 1300-talet, t.ex. holdingbolag, dvs bolag som inte direkt sysslade med handel men hade andra bolag som medlemmar. De var föregångare till våra dagars investeringsbolag. Transporterna, speciellt till sjöss, medförde betydande risker. För att beakta dessa skapades på 1300-talet försäkringsbolag. ”De äldsta bevarade försäkringsbreven från Pisa och Florens som gäller flod och vägfrakt är från 1382,” skriver Spufford. De försäkringsavtal som ingicks redan före 1300-talet var redan i allt väsentligt, enligt Spufford, likadana som Lloyds formulär från 1776.
Det blev förstås nödvändigt att beräkna hur vinsten skulle fördelas mellan delägarna. Pålitliga räknemetoder blev nödvändiga. Därmed stimulerades utvecklingen av praktisk matematik, men också av mer teoretisk kunskap i ämnet. Noggrann bokföringa blev nödvändig. Alltsedan romarrikets dagar hade man använt det klumpiga romerska talsystemet. Vid kontakterna med arabarna märkte man att de hade ett mycket enklare talsystem, det vi kallar de arbiska siffrorna, inklusive talet noll, som ursprungligen var en indisk uppfinning. De siffror vi i dag använder infördes alltså till Europa av handelsmännen. Det var den italienska matematikern Fibonacci som härvid spelade huvudrollen. Han fick kontakt med arabiska matematiker, lärde sig deras siffersystem och skrev en lärobok som kopierades i massvis av exemplar och användes när man utbildade folk som jobbade med beräkningar. Matematiken blev en viktig del av den tidens undervisning och forskning.
I dag är multinationella bolag vanliga, men de är ingenting nytt. De stora handelshusen var multinationella och de stora bankerna likaså. I våra dagar sköts den nödvändiga kommunikationen blixtsnabbt genom datorer. På 1200-talet var kommunikationen förstås lika viktig som nu. Bolagets ledning i t.ex. Milano måste veta vad deras agenter gjorde i Konstantinopel, Paris, London och Lybeck. Därför organiserades ett system med kurirer som skötte brevväxlingen. Postverksamhet med andra ord. Självklart gick posten långsamt, Europa var mycket större på den tiden, men å andra sidan hade uttrycket ”tid är pengar” ännu inte blivit en helig princip. Om man sände ett brev till Paris från Milano måste man räkna med att få svar tidigast om ca 40 dygn. Människorna var ännu inte slavar under klockan. (Det fanns för övrigt inga klockor på 1200-talet. Stora, klumpiga mekaniska urverk som ungenfärligen angav tiden höll dock på att utvecklas främst för kyrkliga ändamål. Folk behövde veta när gudstjänsterna började.)

                      Det mesta som är typiskt för modern bankverksamhet fanns redan för 7-800 år sedan. Man kunde låna pengar mot ränta för att investera i t.ex. en skeppslast med vete.  Bankverksamheten var ofta mycket lönande och direktörerna blev rika. Man kunde deponera pengar i en bank mot en viss ränta. Man kunde få olika slags lån, också s.k. konsumtionslån. Räntan på lån varierade stort, från så litet som 5% för stora affärsföretag till över 20% för vanligt folk. Begreppet ockerränta skapades vid denna tid.
Att transportera stora mängder pengar i silver och guld var riskabelt. Ett exempel: När påven Johannes XXII år 1328 skulle sända sold till legoknektarna i sin armé, som befann sig i Lombardiet, råkade transporten ut för stråtrövare. Trots att pengarna, 60 000 floriner, bevakades av 150 ryttare lyckades rövarna lägga vantarna på hälften av pengarna. (Spufford s. 37). För att förebygga dylika händelser infördes begreppet växel, allså en skuldsedel utställd av en given person på en annan given person. Affärsmännen kunde skriva ut växlar som betalning för varor, transporter osv. Växlarna var lätta att tansportera och kunde sedan inlösas i någon bank. Också begreppet check skapades. Stora affärer innebar således inte nödvändigt att stora mängder mynt utväxlades. Genom lån, växlar, checker ökade den mängd pengar som kunde omsättas, vilket givetvis stimulerade handeln och produktionen.  
 I våra dagar har konkurrens upphöjts till en helig kapitalistisk princip. På 1200-talet uppstod konkurrensen automatiskt genom att det fanns många bolag, många handelshus, många banker och därmed ett tryck på att kunna sälja till konkurrenskraftiga priser. Precis som i dag strävade många bolag att få monopol på någon viss vara. Metoderna var ibland mer brutala än vi är vana med. Krig var inte uteslutna. Staden Genua lyckades för en tid genom krig få monopol på handeln med spannmål som köptes längs Svarta havets kuster och såldes i Italien. (Italiens stater var inte självförsörjande med livsmedel). Självklart innebar konkurrensen att många bolag, banker, privatpersoner gick i konkurs. Det blev nödvändigt att stifta lagar för hur egendomen skulle delas vid konkurs, vilket i sin tur gav jobb för advokaterna. Affärsjuridiken blev en viktig del av kapitalismen.
Däremot fanns i Europa ingen stark regeringsmakt som kunde kontrollera, planera, övervaka, reglera ekonomin. I stället fanns det många stater och massvis med mindre furstendömen. Ofta hade staterna olika lagar, olika måttenheter och olika mynt. Valutaväxling blev ytterligare ett sätt att tjäna pengar. Om man inte trivdes i en stat kunde man flytta till en annan. I arabvärlden och Kina hade man däremot central styrning som snarare kvävde än gynnade konkurrensen.
Regleringen från statligt håll varierade men var i allmänhet liten. De rika köpmännen satt ofta i städernas styrelser och de ville inte införa regler som begränsade handeln. (Man kommer att tänka på dagens USA). Men staterna och kommunerna (städerna) hade förstås intresse av livlig handel och industri som gav hög levnadsstandard. Därför användes statliga pengar för att förbättra handelns villkor. Man kunde t.ex. bygga vägar och hamnar, men viktigast var att myndigheterna organiserade ett effektivt utbildningsväsen. Privata företagare hade begränsade möjligheter att lära sina anställda läsa, skriva och räkna. Den uppgiften övertogs i stor utsträckning av ”det offentliga”.Under medeltiden var de flesta analfabeter. Prästerna och kyrkans ämbesmän var undantag. Men kapitalismen krävde inte bara läs- och skrivkunnighet utan också kunskaper i räkning. Man måste kunna räkna ut vinster och förluster, dividender och räntor, försäkrinspemier etc. Noggrann bokföring blev viktig, åtminstone i alla stora företag.
Ett exempel: I handels- och industristaden Lucca i Italien, där man bl.a. producerade stora partier sidentyger, bekostade staden på 1350-talet lärartjänster i läsning och skrivning, i aritmetid, geometri och grammatik. En tjänst i notariatgöromål var självklar. Mer överraskande är att man också bekostade lärartjänster i logik och filosofi.
Människans natur är alltid densamma. Många frestades till bedrägerier, fiffel och båg. Konkurser var vanliga. I våra dagar kritiseras ofta banker och deras styrelser för att låna ut pengar för lättvindigt och för andra misstag. På denna tid lade man inte fingrarna emellan om någon direktör blev fast för bedrägerier. I t.ex. Venedig förbjöds bankdirektörer som gick i konkurs att någonsin bedriva bankverksamhet igen, och sattes på vatten och bröd tills alla deras kontoinnehavare fått tillbaka sina pengar. (Något att ta efter i vår tid?) I Venedig skärptes straffet år 1321. Bankirer som inte hade betalat sina skulder inom ett år skulle halshuggas och deras egendom delas mellan geldenärerna. (Definitivt något vi inte bör ta efter!) Tydligen förlorade en och annan bedräglig direktör faktiskt sitt huvud.  Spufford berättar om en direktör vid namn Francesch Castello som blev halshuggen utanför sin bank.
                     
TEKNISKA INNOVATIONER?   

                      Det finns en intressant och viktig skillnad mellan denna handelskapitalism och den industrikapitalism som uppkom under 1800-talet. Den industriella revolutionen på 1800-talet baserade sig på en rad epokgörande tekniska uppfinningar som gjorde produktionen effektivare än någonsin tidigare. Massproduktion blev verklighet. Produktion genom hantverk sopades undan genom billiga massproducerade varor.
1200-talets handelskapitalism byggde däremot inte på någon ny teknik. Produktionsmetoderna var vanligen gamla. Det fanns t.ex. en mängd industrier som drevs av vattenkraft, dvs av vattenhjul. Men vattenkvarnar hade använts redan under slutet av den romerska epoken. Kraftkällorna var de traditionella: människors och djurs muskelkraft, vinden för att driva fartyg och vattenkraft för att driva kvarnar, pumpar, krossar, blåsbälgar, sågar osv. Också brytningen av malm skedde med traditionella metoder. Man hettade upp berget med eld, kastade vatten så berget sprack, transporterade upp malmen med hästdrivna vinschar, och krossade malmen med vattenkraft. Krutet kände man ännu inte till i Europa. Det började användas först under 1300-talet.
                      Jag vill understryka detta. Kapitalismen som ekonomiskt system uppstod inte på grund av några stora tekniska uppfinningar. Inte heller uppstod den på grund av ideologiska övertygelser. Än mindre var den planerad och uttänkt genom teoretisk forskning. Den växte fram nästan som en biologisk art. När förhållandena var de rätta uppstod den.
 Nyheterna låg alltså helt och hållet på det intellektuella planet, det var frågan om nya sätt att tänka, planera och agera. En revolution i tänkandet, inte i tekniken, än mindre i vetenskapen. Detta nya ekonomiska system fick, som vi i dag 800 år senare vet, mycket vittgående konsekvenser, först för Europa, men småningom för hela världen. På gott och ont, som man brukar säga. Men så är det med alla förändringar. Vi skall granska några konsekvenser.

KONSEKVENSER AV KAPITALISMEN

Under naturahushållningens tid existerade endast en mycket begränsad arbetsfördelning. Nästan allt arbete gick ut på att odla jorden och ta hand om det som jorden gav. Nu blev det nödvändigt med arbetsfördelning och specialisering. Inte heller detta är alltså något typiskt för vår tid. Det uppstod massvis med nya yrken. Handelsmännen behövde bokförare och jurister, de behövde speditörer som skötte om transporterna, de behövde agenter som skötte kundkontakterna i främmande länder, de behövde kurirer som skötte brevförsändelserna, för att nämna några exempel.
Arbetsfördelningen innebar samtidigt specialisering och denna i sin tur krävde utbildning. Det är ingen tillfällighet att den viktiga samhällsinstitution vi kallar universitet etablerades under 1200-talet. Behovet av präster och kyrkliga ämbetsmän ökade och universiteten utbildade främst teologer, men i allt högre grad behövdes också lärare, jurister, matematiker, läkare och andra specialister. Kapitalismen skapade sålunda ett stort behov av högre utbildning.
.När handeln ökade blev det nödvändigt med allt fler, tyngre och större transporter. Under romarrikets storhetstid hade man skapat ett utmärkt vägnät. Detta hade dock förfallit under ”den mörka medeltidens”, århundraden av bristande underhåll. Under 1100-talet var vägnätet i uselt skick. Men varorna måste fram, helst med oxdrivna vagnar. Därför vidtogs ett stort arbete för att förbättra vägarna och massvis av nya broar byggdes. (Europa är ju fullt av vattendrag. Det var för övrigt en bidragande orsak till att det byggdes tusentals vattendrivna industrier. ) Självklart ökade skeppsbyggandet och fartygen förbättrades. Det uppstod efterfrågan på sjökort och kartor och därmed på noggranna mätningar, på navigationstekniken och sålunda uppstod nya yrken. De första användbara kartorna är från denna tid.
Den viktigaste konsekvensen av kapitalismen och samtidigt dess yttersta drivkraft var densamma som i dag: stigande levnadsstandard. Under feodaltiden fanns det två viktiga samhällsklasser. Adeln som hade den politiska makten, men som inte producerade någonting, och bönderna som inte hade någon makt, som t.o.m. ofta var livegna, men som producerade allting. Nu började en ny klass, det vi kallar medelklassen växa fram.Den bestod av stadsbor som arbetade för lön eller som företagare. Det var jurister, banktjänstemän, läkare, skeppsredare, lärare osv. Dessa var alla med i produktionskedjan på ett eller annat sätt.
Vi skall inte glömma en mycket viktig följd av stigande levnadsstandard. Man brukar säga att människan inte lever av bröd allena. (Ett bibliskt uttryck, ursprungligen avsett att påpeka behovet av andlig, dvs religiös färdkost.) I dagens samhälle har vi en enorm produktion av konst, musik, litteratur, teater och all slags underhållning. Under 1200-talet satsade rika köpmän, bankirer, adelsmän och furstar en betydande del av sina pengar på konst. De tidigare massiva borgliknande husen ersattes av påkostade, arkitektoniskt fulländade palats. Dessa inreddes med målningar, tapeter, dyra mattor, gobelänger, och konstföremål. Därmed fick begåvade män (inte kvinnor förstås) en chans att leva på sin konst. Sådana möjligheter hade inte funnits under feodaltiden. Än i dag beundrar vi en del av de ståtliga palats som byggdes under senmedeltiden och renässansen. Målningar och andra konstföremål från denna tid var så fulländade att de aldrig kunnat överglänsas. Litteraturen blomstrade. Boccacio skrev sin Decamerone, Petrarca sina dikter osv.

Eftersom handelskapitalismen inte byggde på någon radikalt ny teknik blev dess konsekvenser för samhällsstrukturen betydligt mindre och mildare än konsekvenserna av den industriella kapitalismen 600 år senare. Konsekvenserna kan inte heller jämföras med den informationskapitalism vi upplever i vår egen tid. Visserligen ökade mängden arbetare, men hantverk var fortfarande den viktigaste produktionsformen. Hantverkaren kunde vara stolt över sin skicklighet och över sin produkt. Massproduktion genom maskiner förekom inte.Arbetarna kom därför inte att bilda någon ny samhällsklass. Detta var borgerskapets revolution. De var den nya och allt mäktigare klassen, som småningom började ställa krav på att få ta del av makten.

Under 1200-talet var det goda tider i Europa. Klimatet var varmt, skördarna goda, folkmängden ökade snabbt liksom också rikedomen. Levnadsstandarden steg, men självklart inte för alla. Föga anade människorna att de eller deras barn och barnbarn snart skulle drabbas av nästan obegripliga lidanden. But that is another story.

VAR KAPITALISMENS UPPKOMST ETT FRAMSTEG FÖR MÄNSKLIGHETEN? Den frågan skall jag spara till en senare artikel.
                                                                                                                      

lördag 10 november 2012

FORTSÄTTNING OM KAPITALISMEN.



HUR KAN VI PÅVERKA?

Jag har tidigare (BLOGG 31.10) nämnt några av de negativa, icke-önskade konsekvenserna av den globala kapitalism som dominerat, speciellt efter de socialistiska planekonomiernas sammanbrott under 1980-talet. Sovjetstaten föll sönder omkring 1990, men då hade det ekonomiska sönderfallet redan pågått i många år. Samtidigt som levnadsstandarden hela tiden steg i Väst förblev den på låg nivå i planekonomierna. Detta orsakade missnöje, uppgivenhet och att tron på socialismen tunnades ut och försvann. I stället hade folk i t.ex. Sovjet en orealistisk tro på att alla problem kunde lösas om man ändrade ekonomiskt system, dvs om man gav fria tyglar för privat företagsamhet.

                      Planekonomien orsakade många svåra problem. Men under det senaste decenniet har vi sett att också kapitalismen orsakar mängder av svåra problem. Förenklat kan man säga att planekonomin ger upphov till svår ineffektivitet medan problemet med kapitalismen är att den är alltför effektiv.

                      Vad kan man då göra? Om man tycker att allt är tämligen bra som det är finns förstås inga skäl att ställa den frågan. Då är det bara att tuta och köra hårt på vägen mot den eviga tillväxtens hägrande paradis. Många, förmodligen en majoritet av världens befolkning, har denna inställning. Men jag och många andra, tycker att allt långtifrån är bra. Vad borde vi, som vill ha en förändring, då göra? Vad kan vi göra? Kan en enskild, vanlig människa göra något alls?

Det har nyligen varit kommunalval i Finland. Röstningsprocenten blev mycket låg, endast 58% av de röstberättigade valde att försöka påverka. Varför lät över en och en halv miljon finländare bli att rösta? Om man frågar dem som inte röstat svarar de ofta att man ändå inte kan påverka. De menar att det är meningslöst att rösta därför att inget ändå förändras. Allt fortsätter som förut vem man än röstar på. M.a.o. anser de att vanligt folk inte kan påverka politiken.

Stämmer detta? Självklart inte när det gäller lokala problem. Och inte heller när det gäller riksproblem. Men hur är det när det gäller globala problem såsom nackdelarna med kapitalismen? Då är vi väl ändå helt maktlösa? Vi kan inte påverka Kina, Indien, USA och de andra jättekonomierna som helt dominerar den globala ekonomin.

VAD BORDE VI GÖRA?
                      Svaret beror på vad vi vill uppnå, vilka ”vi” är och hur mycket vi vill satsa. Jag vill genast säga att avskaffandet av kapitalismen inte är ett alternativ även om det vore möjligt – vilket det självklart inte är. (Man har under årens lopp försökt i många länder, men med uselt resultat.) Vi bör söka mer begränsade och realistiska mål. Det gäller att klargöra de värsta missförhållandena och fundera över vad man kan göra för att korrigera dem. Vi bör använda det som filosofen Karl Popper (1992-1994) kallade piecemeal social engineering (stegvis social ingenjörskonst). Den går ut på att man identifierar och avgränsar ett problem, tänker ut en möjlig lösning, testar lösningen i verkligheten, drar slutsatser. Om resultatet blir det önskade införs det permanent, men i annat fall förkastar man denna lösning och prövar en annan. På detta sätt kan man stegvis skapa bättre strukturer samtidigt som man undviker icke-önskade bieffekter..
(Här vill jag nämna att det i år publicerats en bok om Poppers filosofi på svenska. Ett tiotal kännare av Poppers filosofi har bidragit med artiklar. Själv deltar jag med ett bidrag om Popper och induktionen. Boken heter Från ett öppet universum. Studier i Karl Poppers filosofi. Bokförlaget h:ström – text och kultur, Umeå. Forlag.hostrom.se/akademi)

VAD VILL VI ÅSTADKOMMA?
                       En vanlig gräsrot har förstås minimala möjligheter att påverka. Dock kan vi i någon mån påverka vår närmaste omgivning. Antagandet att man inte kan göra någonting är grundfalskt och endast ett uttryck för likgiltighet eller storhetsvansinne. I själva verket är vi alla ständigt med och påverkar på olika sätt, inte bara genom att rösta eller inte rösta i val – den som inte röstar påverkar också – utan genom vad man äter, köper, hur man reser, vad man gör med sitt avfall, hur mycket och hurudan energi man använder osv. T.o.m. vad man säger eller inte säger kan ha en viss påverkan.
                      Man skall komma ihåg att 99% av världens sju miljarder människor är ”vanligt folk”. Men ändå är det just dessa 99% som bestämmer hur världen ser ut. Men den formella makten, och vanligen också den reella makten, ligger förstås hos dem som stiftar lagar och som ytterst bestämmer över ekonomin, dvs hos politikerna. Så om du verkligen vill ha stort inflytande så bör du bli politiker! (Med formell makt menar jag den makt som fastställs i respektive lands lagar.)
                      Men här kommer vi in på vad man vill satsa. Själv funderade jag ibland i yngre dagar på att ge mig in i politiken. Några av mina skolkamrater blev toppolitiker, personer med makt. Jag insåg dock att jag var alltför lat, alltför upptagen av många intressen osv. Jag var inte beredd att satsa till 100%. Visserligen kan man bli politiker med mindre, men då får man aldrig något större inflytande.
                      Låt oss då definiera ett mål och sedan fundera över vad vi kan göra. Desto värre finns det en nästan oändlig räcka missförhållanden. (Man bör också inse att det som en person ser som ett missförhållande ser en annan som helt normalt). Man kan t.ex. satsa på att minska fattigdomen, minska klyftorna i samhället, bekämpa skattefusk och skatteparadis, bekämpa korruption, stöda småföretagsamhet, minska ekonomisk brottslighet, motverka slaveri och att barn används som billig arbetskraft, minska stress på jobbet, motarbeta mobbning osv.
                      Det som intresserat mig mest under årens lopp är miljöfrågorna. Det är ingen tvekan om att en stigande levnadsstandard innebär en allt hårdare exploatering av planetens naturresurser. Samtidigt som levnadsstandarden stigit oerhört för de flesta under de senaste 50 åren har jordens folkmängd fördubblats. Det finns i dag ca 600 miljoner personbilar. Därtill kommer massvis av andra typer av fordon. Dessa förbränner dagligen väldiga mängder oljeprodukter. Därvid bildas koldioxid och andra avgaser som är ett miljöproblem. Stenkol är fortfarande det viktigaste bränslet för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Förbränningen orsakar bl.a. koldioxid. Majoriteten av experter anser att den ökande mängden koldioxid i atmosfären håller på att förändra jordens klimat. (Till det sämre förstås). Bilarna kräver vägar, vilket betyder att skogar, åkrar och ängar förvandlas till sterila asfaltöknar. Flygtrafiken kräver större och fler flygfält.
                      Kan vi då göra något för att motverka miljöförstörelsen? Det beror igen på vilka vi är. Du och jag ensamma kan inte göra mycket. Men om några miljoner människor ändrar sina liv i mer miljövänlig riktning så börjar en förändring ske. Desto värre tycks det vara mycket svårt att få massorna att ändra livsstil. I över 40 år har miljövännerna om och om igen pekat på lösningarna: använd inte bil eller flyg, promenera, cykla eller använd kollektivtrafiken. Om du vill resa använd tåg eller båt. Köp lokala produkter, släng inte kläder som är hela, följ inte modets växlingar. Återanvänd. Använd inte maskiner i onödan. Undvik statusprylar. ”Gräv där du står.” Prioritera relationer framom prylar. Diskutera, prata umgås, läs böcker, lek med barnen i stället för att titta på tv eller sitta framför datorn.
                      Det finns människor som följer dessa råd. Den gröna rörelsens skapare levde mycket anspråkslöst redan på 1960-talet. Finländaren Pentti Linkola levde utan moderna bekvämligheter som fiskare. Han använde häst i stället för bil. Norrmannen Arne Naess, den gröna rörelsens främsta teoretiker, bodde i en stuga på ett berg och högg sin ved själv. På 1970-talet nådde debatten om miljöförstörelsen sin kulmen. I Västvärlden oroade man sig för den tilltagande förstörelsen. Det uppstod något av en folkrörelse för en sundare livsstil. Bl.a. menade många att privatbilismen borde avskaffas. I mitt minne har en diskussion som jag förde med en student om privatbilismen fastnat. Studenten menade att den borde avskaffas. Jag hävdade att det var ett helt orealistiskt mål. Men dylika helt orealistiska ideal låg i luften vid den tiden. Själv deltog jag i många diskussioner i vilka man diskuterade det ”paradigmskifte” som höll på att ske. Jag hävdade att detta bara var en dröm. Jag hävdade att det bara var en liten minoritet som verkligen var beredd att leva anspråkslöst. I Norge uppstod en folkrörelse kallad ”framtiden i våra händer” som energiskt propagerade för lägre levnadsstandard, mera uhjälp och ett anspråkslösare liv. Den fick många anhängare i Sverige och en del i Finland. Jag kommer ihåg att Bo Stenström, dåvarande chefredaktör för Hufvudstadsbladet, skrev sympatiska ledare om rörelsen.  Den rörelsen tycks nu vara helt bortglömd.
                      Sedan kom 1980-talet. Det blev högkonjunktur. Tillväxten var stor. Allt fler miljoner fick råd med egen bil, större bostad, resor till Mallorca osv. Alltfler länder, med Kina i spetsen, började öppna sig för en kapitalistisk ekonomi. 70-talets gröna ideologi blev alltmer urvattnad. Kommunismen blev ett skällsord. Det uppstod något som man kan kalla en privatiseringshysteri. Under många decennier hade en sto del av världens ekonomier styrts genom hårda statliga regleringar. Nu slog pendeln (som så ofta sker i historien) över till motsatsen. USA, världens i särklass rikaste land på den tiden, var förstås modellen och idealet.

 Man bör dock inte tro att allt fortsatte som förut. Miljömedvetenheten hade kommit för att stanna. Det uppstod gröna partier som skapade ett politiskt tryck på beslutsfattarna. De började stifta lagar som tvingade till rening av avfall, minskning av avgaser, som ledde till grundandet av naturparker, till bättre djurskydd. Utsläppen och nedsmutsningen minskade i de rika länderna trots att levnadsstandarden höjdes. Rika människor vill inte leva i en skitig miljö!
                      Speciellt i Västvärlden och alldeles speciellt i de nordiska länderna har vi nått mycket långt när det gäller reningen av olika slag avfall och hantering av sopor. Ett belysande exempel är förebyggandet av oljeolyckor. Det var mycket vanligt med oljekatastrofer under 1900-talets sista decennier. Nästan dagligen kunde man läsa om utsläpp av olja och inte sällan bröts jättetankers sönder så att tusentals ton olja smutsade stränderna. Också hos oss var det rätt vanligt att stränderna smutsades av olja. I dag är detta mycket sällsynt och beredskapen är god trots att trafiken ökat kraftigt.

VÄXTHUSEFFEKTEN
                      Sedan 1960-talet har många, både lekmän och experter, oroat sig för att stora katastrofer väntar bakom hörnet. Det är en modern variant av den bibliska uppmaningen ”gören bättring ty undergången är nära”. Hoten har varierat men oron och rädslan har varit densamma. Miljögifter (kvicksilver, bly, kadmium, DDT, PCB etc), kärnvapenkrig, försurning, skogsdöd, överbefolkning, kärnkraft, pandemier, utrotning, förstörelse av regnskogen, förstörelse av ozonskiktet, datorernas sammanbrott år 2000 osv.
                      Allt detta har i mer eller mindre hög grad åtgärdats. Vi börjar lida brist på handfasta, reella katastrofer. Vi måste nöja oss med jordbävningar och stormar. (Om jag får vara litet ironisk).
                      Men i slutet av 1980-talet började en del forskare oroa sig för att utsläppen av koldioxid kommer att förändra jordens klimat till det sämre. Man förutspådde allehanda katastrofer. Sedan dess har denna s.k. växthuseffekt legat högst på listan bland hotbilder. Enorma mängder undersökningar om de antropogena utsläppens inverkan på klimatet har publicerats under de senaste 30 åren. Det är minst sagt svårt att få en helhetsbild för att bedöma hur stort hotet faktiskt är. Denna höst har det bl.a. kommit alarmerande rapporter om att avsmältningen av Nordpolens isar denna sommar varit större än man på basen av modellerna väntat. Isarealen har under september varit den lägsta någonsin.
                      En ofta diskuterad effekt av ett varmare klimat är att havsytan stiger i de stora världshaven. Det har talats om flera meter, att en mängd storstäder blir översvämmade. Enligt en ny modell (Nature 17.3 2011) kan ökningen vara runt en knapp cm i året. År 2050 kan ytan i värsta fall vara 30 cm högre än i dag. Knappast alarmerande jämfört t.ex. med de enorma översvämningar som tsunamis, skyfall och orkaner orsakat under senare år. Men direkta satellitmätningar har visat att ytan sjönk med ca fem mm mellan mars 2010 och maj 2011. Orsaken till detta antas vara väderfenomenet La Nina.
                      Sedan 1990-talet har förstörelsen av skog, främst regnskog ansetts vara en viktig orsak till att mängden koldioxid ökar. År 2007 bedömdes 20% av växthuseffekten bero på skogsskövling. Under de senaste åren har en mängd länder vidtagit åtgärder av olika slag och i många länder, t.ex. i Asien, har man planterat ny skog. I dag bedöms skogsskövlingens effekt vara mindre än hälften jämfört med för fem år sedan. I detta sammanhang kan också påpekas att allt större områden på vår planet fredas. Målet är att 15% av havsområdena och 10% av landområdena skall skyddas till år 2020. I dag är motsvaande siffror ca 12 resp 5%.
                      Vad har detta med kapitalismen att göra? Problemet är: Kan man skylla växthuseffekten på kapitalismen, dvs på den globala fria företagsamheten? Såvitt jag kan se är svaret nej. Något sådant direkt samband finns inte. Ofta har planekonomi och av staten styrda åtgärder varit mer destruktiva. I Indonesien t.ex. har den av staten stödda palmoljeindustrin medfört att stora skogsområden skövlats och ersatts med planteringar av oljepalmer. Detta har gett miljardinkomster till staten. Brasilien är ett annat exempel där statens varit avgörande för hur mycket regnskog som avverkas. I Finland subventionerar staten vindmöllor som innebär betydande förstörelse av skog och skärgård.

                      SLUTSATSER
                      I denna artikel har jag analyserat möjligheterna för vanligt folk att påverka kapitalismen, dvs att motverka icke önskade effekter av fri företagsamhet. Man kan tala om en sanerande effekt orsakad av konsumenternas preferenser. Detta kan kallas ett bottom-up-perspektiv på kapitalismen. Min generella slutsats är att det är möjligt att påverka i betydande grad därför att företag på en fri marknad måste vara lyhörda för konsumenternas önskemål för att kunna sälja. Vi kan alla påverka i någon mån, i den mån vi vill. (Även om vi inte vill så påverkar vi, men ofta i negativ riktning). Effektivast sker det genom konsumentorganisationer eller andra föreningar som noga kontrollerar hur varorna produceras, deras kvalitet osv. Medierna spelar en central roll genom att sprida info om missbruk. Om vi vet att en firma använder slavarbetskraft, svartjobbare, barnarbetskraft etc för att få större vinster kan vi vägra köpa dess produkter. Om vi vet att en firma skadar miljön kan vi likaledes låta bli dess varor. Om vi vet att en firma sysslar med skattefusk eller annat olagligt kan vi vägra utnyttja dess tjänster.
                      Vi bör dock inse att de flesta konsumenter ändå främst ser till priset. Är varan billig köper man utan att närmare fundera över moraliska frågor. Men det räcker med att en del konsumenter gör medvetna val. Om en firma förlorar t.ex. 10% av sin försäljning kommer det att sätta press på dess ledning att ändra metoderna. I ett kapitalistiskt system är vinstens storlek alltid det viktigaste, speciellt om det är frågan om aktiebolag eller investeringsbolag. Vinsten är företagets akilleshäl. Om man kan sätta en konsumtionspil i den kan man påverka hela företagets policy.

                      Det bör understrykas att man genom dessa metoder på sin höjd kan hindra de värsta avarterna av kapitalism, man att man inte påverkar kapitalismen som system. Om man vill ha radikalare ändringar i det ekonomiska systemet räcker dessa gräsrotsåtgärder inte långt. Då behövs ett top-down-perspektiv. Några tankar kring detta presenterar jag i en följande artikel om kapitalismen som småningom kommer på bloggen.