Filosofiska funderingar

DYRT SÖKANDE EFTER OBEGRIPLIG PARTIKEL

2012-01-20T00:33:00.001-08:00

Bland mina 162 bloggar finns endast några få som behandlar fysiken. Ändå har jag varit intresserad av fysik sedan unga år. Som filosof med vetenskapsteori som specialområde har det varit naturligt att också å yrkets vägnar sätta mig in i vad som händer inom detta viktiga forskningsområde. Jag har försökt hålla mig a jour med vad som händer i Cern och speciellt med den superdyra, enorma partrikelacceleratorn LHC. I december rapporterades att man hade indikationer på den sökta partikeln. Medierna rapporerade, men gav föga bakgrund och föga objektiv, kritisk analys. Högst förståeligt eftersom redaktörerna sällan känner till hur kvantfysiken uppstått.
Jag kände mig manad att upplysa de fåvitska och skrev en artikel för Hbl. Den publicerades 20.1. Nedan kan du läsa artikeln. Det skall bli intressant att se om man får starkare bevis för partikelns existens. Partikelns historia är också högst intressant. Man kan läsa om den t.ex. i Nature som under årens lopp publicerat många artiklar och kortare kommentarer i ämnet.

En artikel i Hbl måste vara mycket kort. Därför nämner jag inte alla aspekter på denna forskning. Speciellt spännande är om man får indikationer på partiklar som ännu är okända. Vad gör man om ingen Higgs visar sig? Är det ett bevis på att standardmodellen är felaktig? Måste man utarbeta en ny modell, eller går man i stället in för att ändra litet på den gamla för att få rum med nya partiklar. Så har man faktiskt gjort tidigare.

I december senaste år fick vi i medierna veta att CERN, det europeiska centret för partikelforskning i Geneve, upptäckt en av fysikerna länge efterlyst partikel, Higgs boson. Eller nästan upptäckt, eftersom experterna endast har indikationer, inte vattentäta bevis. Jakten på higgspartikeln har pågått i många år. Innan den jättelika acceleratorn LHC på gränsen mellan Schweitz och Frankrike äntligen, efter många missöden, kom igång i slutet av år 2009 hade man länge sökt efter samma partikel vid Fermilab i Illinois, USA.

Den första subatomära partikeln, elektronen, upptäcktes redan i slutet av 1800-talet. Upptäcken var revolutionerande eftersom fysikerna dittills trott att atomerna faktiskt är odelbara, de minsta partiklar som finns. Man upptäckte med tiden allt fler subatomära partiklar och småningom utarbetades en teori som kom att kallas standardmodellen. Den består av en mängd komplicerade ekvationer som gör det möjligt att med stor exakthet förutsäga vad som kommer att hända i ett givet noga specificerat experiment.
Men det fanns en förarglig lucka i modellen. Att alla föremål har massa vet det minsta barn, men ekvationerna sade ingenting om hur och varför. Enligt ekvationerna kunde de fundamentala partiklar, av vilka allting består, likaväl vara utan massa och därmed utan tyngd i ett gravitationsfält. Flera forskare jobbade på 1960-talet med att täppa till denna lucka. En av dem hette Peter Higgs. Han publicerade 1964 en teori som förutsatte en ny typ av partikel, eller snarare ett fält, som fick hans namn. Det är detta partikel/fält som tusentals fysiker jagar med hjälp av LHC och med skattebetalarnas miljarder i ryggen.
Ingen av de acceleratorer som fanns i slutet av 1900-talet var tillräckligt kraftfull för att upptäcka Higgs-fältet. I såväl USA som Europa lobbade ledande fysiker hårt för att få politikerna att skjuta till de miljarder krävdes för att bygga en jätteaccelerator. I USA vände politikerna till slut tummen ner. Det blev för dyrt. Inom EU såg politikerna då en möjlighet att igen göra Europa till centrum för den mest avancerade fysikaliska forskningen i världen. En stor mängd länder, bland dem vårt land, beslöt att använda skattepengar för projektet. (Se artikeln i Hbl 15.1) Också USA är med på ett hörn.
Experimenten med LHC är den dyraste grundforskning som någonsin gjorts. Är den värd pengarna?
För en oinvigd är Higgs boson obegriplig. Själva frågan är märklig. Allt omkring oss har massa och påverkas av gravitationskraften. Higgsfältet förblir säkert obegripligt vare sig det kan påvisas eller inte. I själva verket är mycket, kanske det mesta inom standardmodellen obegripligt. En av skaparna av modellen, den amerikanska fysikern Richard Feynman, menade att ingen, inte ens experterna, förstår kvantfysiken, dvs den fysik modellen bygger på.
Medan du läser detta kolliderar miljoner protoner, som drivs upp till nära ljusets hastighet, i acceleratorn. Och ännu har man inte uppnått maximel energi. Massor av ”splitter” uppstår. I dessa svärmar av miljarder exotiska, extremt kortlivade partiklar, eller fält, söker hypersnabba datorer indikationer på den åtråvärda signalen. Enligt kvantfysiken härskar slumpen bland världens minsta beståndsdelar. Det man söker är därför kurvor för sannolikheter. Om man lyckas får vi se sådana kurvor, aldrig partikeln själv. Kvantpartiklar finns aldrig när man försöker se dem. Likt spöken försvinner de i en sannolikhetsdimma.
Anta att fysikerna finner det de söker, innebär detta att standardmodellen är den sanna och slutliga teorin om materiens innersta natur? Nej, det finns en lång rad obesvarade frågor. Teorin är spretig och risig, den förutsätter ett tjugotal justerbara parametrar och en del matematiska ”knep” för att fungera. Dessutom är den fortfarande oförenlig med Einsteins allmänna relativitetsteori. Även om man finner bevis för Higgs är vi högst troligt fortfarande långt ifrån den slutliga ”teorin om allting”.

HALLÅ! FINNS DET NÅGON DÄR UTE?

2012-01-11T07:30:00.000-08:00

SETI-PROJEKTET

Senaste sommar förkunnade den vetenskapliga tidskriften Nature att SETI är död. Vem i all världen är då denna SETI? Förkortningen står för Search for Extraterrestrial Intelligence (sökandet efter utomjordisk intelligens). Det som avlivats är det hittills mest omfattande sökandet efter UT (utomjordisk teknologi). Det är frågan om ett av NASA finansierat projekt bestående av 42 stora radioteleskop i Kalifornien som i fyra års tid lyssnat efter intelligenta signaler i rymdens eviga brus. Femtio miljoner dollar har projektet hittills kostat de amerikanska skattebetalarna och i somras vägrade politikerna fortsatt finansiering. Andra stater är ännu mindre benägna att satsa skattepengar på dylik forskning. Det betyder att SETI i dag är helt beroende av privata donatorer. Men också dessa blir alltmer ovilliga att lätta på penningpungen. Men spekulationerna och gissningarna om liv utanför jorden fortsätter. Det är billigt (och roande) att följa med forskningen och att ha mer eller mindre väl underbyggda åsikter.

Att intresset svalnar är inte förvånande. Detta gäller all forskning om universum. På 1960- och 70-talet var intresset som störst. Man kan nästan tala om ett slags rymdhysteri. Jag kommer t.ex. ihåg hur en del ville att FN skulle starta en utredning om UFOna. Själv hörde jag på den tiden till den minoritet som var skeptiska till att vi får besök från rymden. Då trodde många forskare på fullt allvar att vi skulle ha kolonier på månen i slutet av 1900-talet. En bemannad färd till Mars betraktades som sannolik före år 2000. I dag ligger en sådan resa långt in i framtiden, om den alls kommer att genomföras. Det är inte stor ide att sända människor till Mars när all forskning kan skötas av robotar hundra gånger billigare och utan att människoliv går till spillo.

50 ÅR AV RESULTATLÖST SÖKANDE

I 50 år har man inom ramen för ett otal projekt sökt efter tecken på intelligent liv i vår närhet i rymden. Man har riktat radioteleskop mot tiotusentals stjärnor, som kan tänkas ha planetsystem, man har registrerat radiostrålning på tusentals frekvenser. Eftersom antalet stjärnor är enormt och de möjliga frekvenserna likaså har sållningen under många år skötts av dataprogram. Men ingen tycks vilja kontakta oss. Inga UT tycks utväxla åsikter genom den interstellära rymdens iskalla tomhet och tystnad.

Varför alls sätta pengar och resurser på sådant när det finns alldeles tillräckligt av problem på vår egen planet? SETI är ett paradoxalt projekt. Men samtidigt är det djupt mänskligt, t.o.m. djupt tragiskt. Lustigt nog har SETI nära släktskap med det religiösa sökandet efter Gud. I båda fallen är det djupast sett frågan om en omedveten längtan efter tröst och trygghet i ett till synes tomt, kallt och dött universum. Ett uttryck för själens obotliga ensamhet, om man så vill uttrycka det. Tanken att vi faktiskt är ensamma, den enda intelligenta arten på en grön ö i ett oändligt hav av steril tomhet tycks för många vara skrämmande. Den kände finländske astronomen Esko Valtaoja brukar säga att det vore hemskt om det inte finns andra intelligenta kulturer i vår galax.

Det är ingen tillfällighet att SETI haft sitt starkaste stöd i den amerikanska kulturen med dess starka religiösa traditioner. SETI är en slags kvarleva av nybyggartraditionerna i USA. Go west young man! Från hela världen kom folk för att börja ett nytt liv i de obanade ödemarkerna. I dag finns det inga obebodda och outforskade områden kvar. Men rymden är oändlig. På engelska finns massvis av vetenskapliga böcker om liv utanför jorden, s.k. exobiologi. Sällan har så mycket skrivits utgående från så litet vetande. Inget annat land har producerat så många sfböcker, så många filmer och tvserier som handlar om kontakter med ”aliens”. I inget annat land har skaran av fanatiska ufo-troende varit så stor. I inget annat land finns det så många konspirationsteorier om att regeringen döljer kraschade rymdskepp eller t.o.m. har kontakt med UT.

Det som vi här talar om är förstås intelligenta varelser som byggt upp en teknologisk högkultur liknande vår. Vi talar vidare om situationen just nu, inte för miljoner år sedan eller miljontals år in i framtiden. Vi kan förstås inte få kontakt med civilisationer som dött ut för eoner sedan, och inte heller med sådana som kommer att blomstra i en avlägsen framtid. Vi talar inte heller om intelligenta varelser som varit kloka nog att inte utveckla en teknologisk högkultur, eller om varelser som satsat sina materiella och intellektuella resurser på annat, t.ex. att skapa ett jämlikt, rättvist och harmoniskt samhälle, dvs ett samhälle av den typ vi kallar ett paradis.

Finns det liv på jorden? Alla våra resonemang och argument måste baseras på det vi vet om livet på jorden. Enligt dagens teorier har det funnits liv här i omkring 3 500 000 000 år. Finns det en teknologisk högkultur på jorden? Svaret har varit nej i 3 500 000 000 år, dvs vår teknologiska högkultur har uppstått alldeles nyss. Om någon landat på vår planet under denna obegripligt långa period skulle de sannolikt ha funnit endast enkla encelliga organismer. Dessa var allt som fanns under nästan 3 000 000 000 år! Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Sannolikheten att det skall uppkomma liv på planeter med gynnsamma villkor är sannolikt stor. Sannolikheten att det skall uppstå en teknologikultur är däremot praktiskt taget noll.

Vi vet i dag att de flesta stjärnor (solar) har planetsystem. Över tusen planeter har hittills ”upptäckts” genom olika indirekta metoder. Ingen av dem är dock, såvitt man kan bedöma, gynnsam för uppkomsten av liv. Men dessa planeter är med säkerhet endast en obetydlig bråkdel av alla planeter i vår galax, Vintergatan. Det totala antalet planeter är säkert större än antalet stjärnor och stjärnornas antal är långt över 100 000 000 000. Bland alla dessa planeter måste det nödvändigtvis finnas åtskilliga, troligen miljontals som är gynnsamma för någon form av liv under kortare eller längre perioder.

FERMIPARADOXEN
”Varför är de inte redan här?” Frågan ställdes redan 1950 av fysikern Enrico Fermi. Problemet har därför fått namnet Fermis paradox. Om vi antar att det finns kulturer liknande vår, men mer avancerade, så har de utvecklat teknik för att färdas mellan stjärnorna. (Förutsatt att detta är möjligt). De har då byggt ”kolonier” på mängder av gynnsamma planeter. Från dessa kolonier har i sin tur nya expeditioner sänts ut. På några miljoner år skulle de ha koloniserat hela galaxen ungenfär på samma sätt som homo sapiens på förbluffande kort tid koloniserade hela jorden. Vidare är jorden ytterst gynnsam för liv. Men här finns inga extraterrestrier, inte minsta spår av besök, inga främmande robotar, inga tecken på att främmande rymdskepp någonsin landat. Även om en sådan kultur inte satsat på interstellär rymdfart så skulle den, i likhet med oss, sprida radiosignaler runt sig i fösök att kontakta andra civilisationer, eller helt enkelt bara genom att utnyttja elektromagnetiska vågor för informationsöverföring..

Men det finns inga spår av UT på jorden och femtio år av lyssnande efter intellienta signaler har inte funnit en enda.

Slutsatsen blir oundviklig: Det finns inga teknologiska högkulturer med intresse för andra liknande kulturer i vår närhet, dvs inom en radie av några tiotusental ljusår. Självklart betyder detta inte att det inte finns planeter med liv. Än mindre att det inte finns planeter där liv både uppstått och dött ut. Men det betyder att vi just nu med hög sannolikt är den enda teknologiska högkulturen i vår avkrok av rymden. Vår ”avkrok” har då en radie av tusentals ljusår.

Vår galax är ca 100 000 ljusår i genomskärning. På ett avstånd av ca 2 miljoner ljusår ligger vår kosmiska granne Andromedagalaxen med ca 200 miljarder stjärnor. Där finns säkert oräkneliga planeter. Och rör vi oss längre ut i rymden stöter vi på galaxer i enorma mängder oberoende åt vilket håll vi färdas. Även om sannolikheten för en kultur liknande vår är mikroskopiskt liten är antalet planeter så stort, vi talar inte om biljoner utan om triljoner och kvadriljoner, att det måste finnas åtskilliga sådana som är samtida med vår kultur. (Begreppet samtida måste självklart tas ungenfärligt. Tiden är som bekant relaqtiv.)

Vi är med säkerhet inte ensamma i universum, men vi kommer aldrig att få kontakt med någon annan högkultur.

Är detta en tragedi? Snarare är det tvärtom. Det är på samma sätt som om vi upptäckte att det faktiskt finns en allsmäktig Gud. Det vore en katastrof!

OM MINA BLOGGAR 2012 OCH ATT VIKA UT SIG

2012-01-07T00:09:00.000-08:00

OM BLOGGARNA 2011

Mitt fjärde år som bloggare har förrunnit. Ett magert år har det blivit. Endast 16 bloggar. Under jan, febr, mars, april och maj blev det summa två bloggar. Orsaken är förstås den dåliga hälsa jag berättat om 8.12 -09 och 10.1 -10. Vid mitten av sommaren började jag må bättre, och sedan början av augusti har jag slutet ta medicin mot ibs. Däremot tar jag medicin mot glaukom och prostataförstoring och ibland mot rytmstörningar.

Sedan mitten av sommaren har jag skrivit en hel del, men mest har jag sysslat med annat som jag tycker bättre om än att skriva. Mina favoritämnen under senaste år var desamma som tidigare, dvs energifrågan, klimatet, naturen, historia och politik. Frågor om medvetandet och jaget, som jag jobbat mycket med tidigare, har jag inte alls berört under det gågna året.

Mina bloggar handlar i allmänhet om STORA OCH VIKTIGA FRÅGOR. Men ibland släpper jag mig mycket konkret och personlig. Bloggen ”Sent i november” är ett exempel på detta. I den är jag personlig och berättar om triviala saker jag gör samtidigt som jag ger uttryck för en naturfilosofi som många säkert delar.
-----
Det sägs ofta att det är svårt att spå, speciellt om framtiden. Det sägs att man inte kan förutsäga framtiden. I min blogg 25.12 2010 gjorde jag en rad förutsägelser om vad som händer (och inte händer) under det år som just gått till ända. Jag kan med tillfredställelse konstatera att alla mina spådomar slagit in!!Vilket bevisar att man faktiskt kan förutsäga framtiden. Men hur är det möjligt, hur kan det komma sig? Jag överlåter frågan till dig bäste läsare!

I stället skall jag komma med en rad nya spådomar om år 2012.
-Det blir ingen ekonomisk kollaps inom EU.
-Grekland fortsätter att hanka sig fram genom lån och nedskärningar, men landet förblir medlem av EU.
-Nedskärningarna fortsätter i Finland, men arbetslösheten stiger endast obetydligt. Mängden ryska turister ökar och företagen söker marknader i Ryssland, som klarar sig rätt bra ekonomiskt.
-Kinas ekonomiska tillväxt fortsätter, men något långsammare än tidigare.
-Svälten fortsätter i Etiopien och Somalien. I Nigeria fortsätter våldet. Befolkningstillväxten fortsätter att vara störst i världen i Afrika.
-I Afganistan fortsätter striderna att skörda många dödsoffer både bland civila och soldater.
-Finlands nya president heter Niinistö, Rysslands Putin och USAs Obama.
-Mellan 300 och 400 personer kommer att dö i trafiken i Finland. Tusentals kommer att skadas. I hela världen kommer ca 500 000 personer att dö p.g.a. trafiken.
-Jordbävningar, stormar och översvämningar kommer att döda tusentals människor.
-Utsläppen av koldioxid kommer att fortsätta att öka.
-Jordens befolkning kommer att öka med ca 60 miljoner människor.
Så här kunde jag fortsätta länge till, men detta får räcka.
-----
OM ATT VIKA UT SIG

I somras lyssnade jag ibland på ett program i radio Vega som heter ”Sommarpratarna”. En del av dessa pratare har gått i repris den senaste tiden. Jag har noterat att de mycket gärna talar om sig själva, om sina liv och speciellt om dramatiska händelser som bråd död. I Sveriges tv har det några år gått ett program som heter ”Stjärnorna på slottet”. Svenska kändisar har fått vika ut sina liv för hela landet.

Vi tycks leva i en mycket individualistisk tid. Det som intresserar är inte DE STORA OCH VIKTIGA FRÅGORNA utan privatlivet, de små individuella upplevelserna, känslorna. Folk tycks vara ivriga att berätta om sina upplevelser, speciellt om obehagliga, traumatiska upplevelser. Och lyssnarna och tittarna är lika ivriga att ta till sig allt detta. Nyfikenheten på andras, och speciellt på kändisars privatliv tycks vara omättlig. Ju mer privat det är desto bättre. Dock tycks man dra gränsen vid att vika ut sitt sexliv. På sin höjd kan man beröra det i mycket allmänna ordalag och utan ”fula ord”.

Tänk hur det kan slumpa sig! Just när jag skriver om ivern att vika ut sig visar min hustru en artikel i tidningen Viva (Nr 1, 3.1 2012) i vilken Merete Mazzarella berättar om sitt liv och sina tankar. Det finns väl knappast någon finlandssvensk som inte vet vem hon är. Hennes kolumner har i åratal ingått i tidningar som Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser, och säkert också i många tidningar som jag inte läser. I dagens ÅU (6.1) ingår (surprise, surprise) en FNB-artikel om henne. Också i Sverige har hon länge verkat som kolumnist. Därtill är hon författare till ca tjugo böcker. Jag har läst endast hennes första bok Sedan sålde de pianot. Trevligt skriven berättelse om hennes ungdom, men den gav mig inte mersmak. Jag har aldrig träffat henne personligen, men numera bor hon ihop med min filosofkollega och f.d. chef, pensionerade professorn Lars Hertzberg.

Här är en bekännelse på sin plats. Jag brukar nästan aldrig läsa hennes kolumner. Dock har jag läst recensioner, intervjuer, hört henne i radio, sett henne i tv så att jag vet mer om hennes liv, hennes intressen och åsikter än om många av mina personliga bekanta. Dock tycks också hon dra en gräns vid att vika ut sitt sexliv. (Varför just sexlivet blivit tabu igen förstår jag inte riktigt. Det är väl högst naturligt att knulla med den man lever ihop med, vare sig det är man eller kvinna, eller med någon mer tillfällig bekantkskap när hormonerna pressar på. Inget att hymla om, tycker jag.)

Anledningen till att jag inte bryr mig om att läsa henne är att hon nästan alltid skriver om det personliga, om sina känslor inför det ena och andra, om sin mor och hennes död, om sitt barn i Amerika och sina barnbarn, om relationen till svärdottern, om hur det är att vara farmor, hur det känns att vara nybliven pensionär etc. Det är just sådana frågor som intresserar den stora majoriteten, speciellt majoriteten av kvinnor. Hon fyller en viktig funktion och jag beundrar hennes energi och vilja att vara med överallt, speciellt när det handlar om litteratur.

Mazzarella är verkligen en kvinna som följer med sin tid. I dagens västerländska kultur är det personliga det centrala. Det mesta kretsar kring jaget och hur vi upplever. Typisk är den fråga som journalister i dag ständigt ställer. Det må gälla en svår olycka, ett fint pris, att någon vunnit en tävling eller blivit vald till ett fint jobb. ”Hur känns det”” frågar redaktören. Frågan är idiotisk, men vi lever i en kultur där idiotiskhet är högsta mode. Dagens journalister får lära sig att sätta en personlig prägel på allt de gör. De får lära sig att principer, teorier, logiska argument, fakta är tråkiga. Så fort det blir teoretiskt väljer folk en annan kanal som är mera personlig och som inte kräver någon tankeverksamhet.

Konstigt nog har jag själv aldrig varit intresserad av folks privatliv. Detta ointresse har följt mig enda sedan barndomen. Jag visste i allmänhet mycket litet om mina kamraters privatliv. Än mindre visste jag om släkt och vänner, och allra minst om främmande människor. Jag läste massor, men aldrig romaner och allra minst kärleksromaner. Jag har läst tusentals böcker men aldrig en kärleksroman. Ett svart hål i min bildning? Överhuvudtaget somnar jag över böcker som behandlar relationer mellan människor. Detta betyder dock inte att jag skulle vara okunnig i psykologi och sociologi, vare sig det gäller teori eller praktik. De facto har jag studerat psykologi, skrivit böcker om medvetandet och haft sociologi som biämne i min licexamen.

Därför är det inte underligt att mina bloggar aldrig är beskrivningar av mitt privatliv. Men jag skall erkänna att mitt privatliv inte har varit vare sig spännande eller äventyrligt. Så det finns ingenting att berätta. Sommarpratarna har t.ex. talat mycket om barndomsupplevelser. Det har stjärnorna på slottet också gjort. Och det vi fått höra har ofta varit sorgligt. Ibland har kändisen själv fått gråten i halsen så att han/ hon inte kunnat fortsätta att tala. Det har handlat om barn som fått stryk, som haft alkoholiserade föräldrar, barn vars far lämnat familjen, som växt upp med en utarbetad mor. Det har handlat om att en förälder dött när personen ännu var barn.. I ett fall blev modern påkörd av ett tåg medan dottern såg på. Det har handlat om mobbning, om utfrysning osv. Nästan alla tycks ha haft svåra och traumatiska upplevelser. (Kanske är det just därför de vill uppträda i medierna).

Jag har aldrig haft sådana upplevelser.

Jag fick aldrig stryk som barn (vad jag kan komma ihåg), blev inte mobbad i skolan. Ingen nära anförvant dog. Jag var över 40 år när mina föräldrar dog. Min bror har varit gift två gånger och sambo två gånger men lever och är aktiv pensionär. Vi är de bästa vänner. Jag har åtta kusiner. De har haft mycket olika liv på alla sätt, men alla är fortfarande vid liv. Fyra bor för övrigt i Sverige. I dag tycks det vara så att de flesta har problem med kärleken. Också i det avseendet är jag ett undantag. Samma kvinna har suttit mitt emot mig vid morgonkaffet i 40 år, och är hon inte där känner jag mig ensam. Mitt största misstag i livet är att jag inte skaffade ett barn till. Vi satte stopp vid två söner, främst av ekonomiska skäl.

När man lyssnar på andras berättelser tycks deras liv ofta ha varit spännande och dramatiska. I mitt liv saknas nästan helt dramatik. Att jag drabbats av många svåra sjukdomar kan dock kanske kallas dramatik. Tack vare vetenskapen och kommunal sjukvård kan jag fortfarande njuta av livet och skriva ännu någon blogg eller artikel.

En av de största överraskningarna upplevde jag nyligen, hösten 2010. Då fick jag ett brev från Åbo Akademi i vilket det meddelades att jag skulle bli utnämnd till hedersdoktor. Jag var som fallen från skyarna. Hedersdoktor är en äretitel som ett universitet tilldelar folk som gjort sig speciellt bemärkta t.ex. genom viktig forskning, genom konstnärlig produktion, inom näringslivet eller inom politiken. Jag har inte gjort något av detta. Jag tänkte först helt enkelt tacka nej, men fick sedan veta att man kan ta emot titeln utan att delta i den solenna doktorspromoveringen, utan att trava nerför Aningaisgatan i värja och doktorshatt till domkyrkan och utan att delta i den högtidliga (frack obligatorisk) middagen på slottet. I stället fick jag mitt hedersdoktorsdiplom i slutet av maj senaste år på rektor Mattinens tjänsterum tillsammans med några andra. Egentligen var det en nostalgisk upplevelse. I just det rummet blev jag tillsammans med många andra välkomnad som studerande till ÅA 46 år tidigare. I det rummet hade jag bl.a. mottagit min utnämning till universitetslektor av dekanus Jan-Magnus Jansson. Nu var det den definitivt sista gången jag hade ärende dit. Men medge att det var en stilig avslutning på min livsgärning vid ÅA!

Min far och mor skulle ha varit enormt stolta om de fått uppleva denna hedersbetygelse. Själv har jag aldrig varit svag för titlar och ärebetygelser. Därför har det alltid kommit som en överraskning när jag hedrats med sådana. Mest stolt är jag väl över att jag tilldelades Svenska folkskolans vänners folkbildningspris för år 2000. Priset var på 30 000 mk. Det priset var motiverat därför att det som jag sysslat med under mitt yrkesverksamma liv mestadels har handlat om undervisning, föredrag, böcker, kompendier och hundratals artiklar främst om vetenskap men också om andra stora frågor. Att jag samma år fick Finlands lejons orden med riddartecknet var en betydligt större överraskning. Och när jag nu håller på att berömma mig själv måste jag nämna en utmärkelse som jag är särskilt stolt över. År 1988 tilldelades jag en utmärkelse avsedd för framgångsrika lärare. Utmärkelsen gavs på studenternas förslag. Den heter Harry Elvings legat och medförde en betydande summa pengar. (Hur mycket har jag glömt). Slutligen måste jag nämna att jag tilldelades ett jubileumspris på 10 000 mk av Svenska Kulturfonden 1979.

Och när jag ändå håller på vill jag nämna att jag utnämndes till löjtnant i reserven 1981. Min enda repövning inföll dock redan 1969. Som en kuriositet kan nämnas att jag då var på skjutövning med artilleri i Lappland med hästdragna kanoner. Det var sista gången man använde hästdraget artilleri vid skjutövningar i Lappland. Jag var då fänrik och chef för ett batteri (fyra kanoner K 02). Vi sköt med ammunition som var kvar från kriget. Vi sköt med en sektion (12 kanoner) och träffade målet med sådan precision att vår chef utbrast: ”Ruusuja tykkimiehille!”

Men nu är det hög tid att avsluta denna nostalgitripp. I fortsättningen skall jag återgå till DE STORA FRÅGORNA.

ANPASSNING ÄR ENDA VÄGEN

2012-01-03T00:46:00.000-08:00

Min artikel om klimatmötet i Durban som ingick i Hbl 19.2 och som finns i föregående blogg har fått två personer att svara i samma tidning. Mikael Pihlström kritiserar mig 23.12. Han menar att jag har fel när jag påstår att det fortfarande råder betydande osäkerhet om hur klimatet förändras och om orsakerna. Enligt Pihlström råder det stor koncensus bland forskarna. I Hbl 2.1 har professor John Sumelius en lång artikel. Den går ut på att vi (dvs experterna) vet tillräckligt för att "begränsa utsläppen och börja anpassningen". Pihlström och Sumelius är eniga om att vi måste begränsa utsläppen. Men de missar helt min poäng som var att det inte finns någon vilja att göra detta. Min poäng var att Durban-konferensen var ett lika stort misslyckande som den i Köpenhamn. Att tala om att vi bör minska utsläppen låter fint och ädelt, men är blott önsketänkande. De stora syndarna är inte beredda att gå till Canossa.
På den punkten tycks vi vara högst oeniga.
Men såväl Pihlström som Sumelius är eniga med mig om att vi bör forska mera om hur vi kan anpassa oss till den klimatförändring som tycks vara oundviklig. I vårt land bör vi självklart främst undersöka vad vi kan göra och också i vilken mån vi kan dra nytta av den, av allt att döma, oundvikliga globala uppvärmningen. Som svar till Pihlström skrev jag artikeln nedan som ingick i Hbl 2.1.

”Valet mellan anpassning och radikal nedskärning är i grunden falskt,” skriver Mikael Pihlström 23.12 i sin kritik av min debattartikel 19.12. I en ideal värld, befolkad av lydiga, självuppoffrande människor styrda av en ofelbar vetenskap vore detta kanske sant. Men vår värld är (till all lycka) långtifrån idealisternas drömvärld. Vi måste ständigt välja mellan Skylla och Carybdis. I min artikel försökte jag göra en så realistisk bedömning som möjligt. Durban-konferensen bekräftade det som Köpenhamn-mötet 2009 redan visat. De stora och mäktiga är inte intresserade av att ingå några bindande avtal om radikala nedskärningar av växthusgaser. Ytterligare bekräftelse fick vi genom den ilska EU:s krav på en koldioxidavgift för flygtrafiken väckte i t.ex. Kina och USA. Flygtrafiken ökar hela tiden. Den är strängt taget onödig och bidrar kraftigt till utsläppen av växthusgaser. En avgift skulle göra resorna dyrare. Den som smutsar ner skulle få betala mer. Men inte ens en så logisk åtgärd kan länderna utanför EU svälja. Trots de årliga klimatkonferenserna har utsläppen hela tiden ökat. Kanada drog sig nyligen ur Kyoto-avtalet för att man vill börja utvinna olja ur oljesand. Inom EU har man länge lovat runt när det gäller utsläpp, men man har hållit tunt. Inte ens inom EU har utsläppen av koldioxid minskat. Man bör då komma ihåg att EU står för blott ca 15% av de globala utsläppen. Även om vi inom EU helt stoppade alla utsläpp, vilket självklart är omöjligt, skulle detta endast ha marginell betydelse för klimatet globalt sett.
Slutsatsen är oundviklig: anpassning. Vi bör satsa på att anpassa samhället och ekonomin till ett varmare klimat. Självklart bör vi också undersöka vilka fördelar vi kan dra av detta.
Det är ingen mening med att Finland är den snälla mönstereleven när resten av klassen domineras av busungar.

HUR MÅNGA SISTA CHANSER FINNS DET?

2011-12-19T01:02:00.000-08:00

Jag har skrivit rätt många bloggar (och många tidningsartiklar) om klimatfrågan. T.ex. 12.1, 29.1, 8.2, 21.2, 5.3 och 2.10 år 2010. Nedanstående blogg är en kommentar till det senaste klimatmötet, dvs mötet i Durban, Sydafrika. Den publicerades på debattsidan i Hufvudstadsbladet 19.12 detta år.

För den som inte är insatt kan klimatfrågan verka hopplöst tilltrasslad. För oss finländare finns det dock några enkla fakta som vi alltid måste hålla i minnet.
1) Finland är världens nordligaste och därmed kallaste och mörkaste land. För att kunna leva här behöver man mycket energi.
2) Ett varmare klimat innebär både nackdelar och fördelar. I ett mörkt och kallt land som vårt överväger fördelarna. Vi kommer att lida mindre än de flesta och vinna mer.
3) Finland är ett så litet land att vi inte har några möjligheter att påverka det globala klimatet. Vi är fem miljoner mot världens totala befolkning på över 7 000 miljoner.
4) Kina, Indien, USA, Brasilien, Ryssland och de andra stora länderna kommer inte att göra något konkret för att minska sina utsläpp under de kommande åren. Mängden koldioxid i atmosfären kommer därför att fortsätta att öka.
5) Uppvärmningen kommer troligen att fortsätta. Hur mycket är omöjligt att veta. Alla prognoser har hittills slagit fel.
6) Det klokaste vi kan göra i vårt land är att bereda oss på ett varmare klimat. Vi borde diskutera vilka åtgärder vi kan och borde vidta. Men samtidigt måste vi ha beredskap för att vi också i fortsättningen kommer att drabbas av kalla, snörika vintrar sådana som senaste år.

DEN SISTA CHANSEN?

Klimatmötet i Durban i Sydafrika ledde, som väntat, inte till några konkreta åtgärder för att ”rädda klimatet”, utan endast till beslut om nya möten. Betyder detta att klimatkatastrofen är oundviklig? Knappast. Mötet fick långt mindre uppmärksamhet i medierna än det stora mötet i Köpenhamn i december 2009. Inför det mötet publicerades massor av böcker, utredningar, utlåtanden. Debatten var livlig, ofta osaklig och aggressiv, också på denna tidnings sidor. Man spelade med höga insatser. Experter i mängder varnade: DETTA ÄR SISTA CHANSEN ATT RÄDDA KLIMATET! Inga konkreta beslut togs dock. Mötet blev ett fiasko. Koldioxidutsläppen fortsatte som förut. Kina, Indien, USA och en rad andra stater tog inte denna sista chans.
I Durban fick politikerna en ny sista chans. Men de tog den lika litet som någon av alla de andra sista chanser som experterna utmålat.
Hur många sista chanser finns det egentligan? Eller är pratet om en sista chans bara retorik och propaganda?
Inför köpenhamnsmötet satte man som mål att begränsa uppvärmningen till två grader. (Hittills har uppvärmningen varit ca 0.7 grader). Sista chansen för detta var, enligt experterna, att snabbt skära ner utsläppen av koldioxid. Efter Durban-mötet har sista chansen dock flyttats tio år famåt till 2020.
Faktum är att okunnigheten om klimatet snarare ökat än minskat. Eller rättare sagt. Tidigare trodde man att man visste mycket, nu inser man hur litet man egentligen vet. Det intrycket får man när man läser en del av de oändliga mängder rapporter och utredningar som produceras av ”klimatindustrin”. Det är fortfarande oklart om extrem väderlek, stormar, köld, värme, torka etc blivit vanligare. Somliga ser klara tecken på detta i statistiken, andra inte. Här gäller den gamla regeln: den som tror ser, den som inte tror ser inte. Och alla anser sig förstås vara helt objektiva. Under den senaste tiden har sotpartiklarna i atmosfären på nytt lyfts fram. Somliga experter anser att dessa partiklar i hög grad bidrar till avsmältning av glaciärer och polarisar. Solfläckarnas roll har analyserats noggrannare än tidigare och en del experter ser en viktig faktor i dem. Mer originellt är att man börjat peka ut dem som äter nötkött som ytterligare ett hot mot klimatet. Ja i själva verket har en grupp experter nyligen hävdat att det ingalunda är de fossila bränslena, utan jordbruket som är det största hotet mot klimatet. De pekar bl.a. på avskogningen, risodlinen och produktionen av kött. (Nötboskap producerar metan och det är en kraftig växthusgas). Låt bli att äta biff så bidrar du till att ”rädda världen”! Prognoser om hur temperaturen stiger, hur havsytan höjer sig etc har gjorts i drygt 20 år, men de har visat sig vara kraftigt överdrivna. Man erkänner i dag allmänt modellernas brister. T.ex. molnbildningens roll är komplex. Om det bildas mer moln nås jorden av mindre strålning, men samtidigt minskar molnen utstrålningen av värme. Vad blir resultatet? Eller finns det ens något entydigt svar? Kanske är det så att det beror på mängder av andra faktorer, att det inte finns någon allmän regel.

Hela frågan har komplicerats (eller förenklats om man så vill) genom att den blivit helt genomsyrad av politik. Den vetenskapliga biten drunknar i alla ideologiska och ekonomiska intressen, för att inte tala om nationell och kulturell prestige. För EU ger frågan en möjlighet att spela en ledande roll på en världsscen där vi ur ekonomisk och militär, liksom småningom också ur kulturell synvinkel alltmer marginaliseras.

Vi kan aldrig få tillbaka det klimat vi egentligen aldrig haft. Hela föreställningen om ett stabilt, oföränderligt för människor och djur idealt klimat, är en chimär. Vad vi än gör kommer klimatet att gå sina egna vägar Det bästa vi kan göra är antagligen att satsa mera på att anpassa oss till de mer eller mindre snabba förändringarna, och mindre på att försöka kontrollera hela planetens klimat.

SENT I NOVEMBER

2011-12-12T00:12:00.000-08:00

Klockan är fyra på eftermiddagen. Vädret är förstås mulet och kulet. Vad kan det annat vara när vi lever och bor i den mörkaste och kallaste bland världens drygt 200 självständiga stater. Ute är det fortfarande rätt ljust, men inne i stugan börjar det bli så skumt att jag inte längre ser att läsa serierna i Vasabladet. Det blåser hårt från sydväst och ett lätt duggregn blöter marken som redan tidigare är mättad med fukt.

En knapptryckning framkallar ett vetenskapens underverk. Lysrören ovanför fönstren blinkar till och fyller sedan rummet med flödande, angenämt vitt ljus. Bättre än energisparlampor. Lysrör drar mycket litet ström men ger ett ljus som är behagligt för ögat. Inget kvicksilver. Vi har haft dem i snart 40 år. Att spara ström än inget nytt.

Dags att fylla på ved i spisen. Den över 40 år gamla vedspisen fungerar troget med minimalt underhåll. En av de bästa uppfinningarna genom tiderna. Inga moderna värmeanläggningar, inte jordvärme, inte luftvärme, inte solvärme, inte ens elvärme kan jämföras. Spisen slukar glupst lokal råvara, trä av alla slag, kvistar, kottar, papper och alla slags förpackningar. Plast brinner bra förutsatt att man redan har en het eld. Plast är ju i princip olja. Inte underligt att man i dag installerar vedeldning, vanligen dock som komplement, i de flesta nya egnahemshus. Har man litet skog på tomten så är bränslet gratis. Ja man får betalt genom den motion man skaffar sig genom att såga, hugga, rada och bära in ved.

En modern elspis, med elektronisk kontroll är som som en förnäm, nyckfull, retlig fröken i jämförelse med vedspisen, en enkel, trogen, pålitlig bondmora. Vedspisen tål vad som helst, den moderna elektroniska elspisen nästan ingentig. Några droppar vatten på kontrollpanelen så blir den hysterisk och blinkar med alla lampor. Högst irriterande. Sen måste man noga torka av all fukt från åbäket, stänga av det, vänta litet, sätta på det igen, reglera temp etc på nytt. Mat som kokar över bränner fast, rispor går aldrig bort. Nytt och modernt är allt oftare totalt onödigt, dyrt och har dålig hållbarhet. Och folk köper förstås. Allt kan säljas med mördande rekalm, till och med konserverad gröt, och vill jag tillägga, med stenhård indoktrinering. ”Man måste ju följa med sin tid! De nya grejorna, metoderna, prylarna kommer vare sig vi vill det eller inte!” Men sanningen är att det är ett nöje att laga mat på en vedspis, trist att laga på en traditionell elspis och irriterande att laga på en modern elektronisk elspis.

Det är varmt och mysigt i köket, men veden är på upphällning. No problem. Jag tar på mig en varm jacka, mössa och stövlar och går ut i den tilltagande skymningen.

Vinden griper tag i mig när jag stiger ut genom dörren. Enstaka regndroppar slår mig i ansiktet. Det susar hotfullt i tallarnas kronor. Väderleksrapporten har utlovat storm till natten. Det klitschar och klatschar under mina stövlar. Nedfallna löv av hästkastanje, små kvistar som blåst ner från tallarna. Endast vindens sus hörs. Jag fyller mina korgar, mest är det ved av vide, men också av tall. Björkveden sparar jag tills kvicksilvret kryper ner under nollstrecket. Hösten har ju varit ovanligt varm. Trots att vi är sent inne i november finns det ingen snö eller is. Annat var det senaste år. Då var det ofta -10 grader på dagarna den här tiden på året. Marken var täckt av snö. Vi har verkligen ett växlingsrikt klimat. Två kalla snörika vintrar har vi bakom oss. Det är dags att vi får en varm. Tänk vad mycket pengar vi skulle spara. Men experterna är helt odugliga när det gäller att förutspå hurudan vintern blir. Däremot tror de sig kunna förutspå klimatet om 50 eller till och med 100 år.

I huggkubben sitter en av mina yxor drypande av väta. Jag tar loss den moderna Fiskars-yxan och väger den i handen. Perfekt balans, vass, ett utmärkt verktyg. Vem tänker på att denna enkla, urgamla uppfinning är ett av mänsklighetens mest ödesdigra framsteg. Den har dödat långt fler människor än atombomben. Den har varit en värre miljöförstörare än någon annan innovation. Långt innan vår tideräknings början hade människorna huggit ner stora områden av urskog i Kina, Indien, Mellersta Östern, i Sydeuropa och i norra Afrika. Ända fram till 1800-talet var trä den överlägset viktigaste råvaran. En råvara som höll på att sina på många håll och som helt tagit slut på miljoner kvadratkilometer mark där det tidigare växte skog, t.ex. i det område vi i dag kallar Sahara.

Jag svingar yxan. Hur länge sedan är det sedan jag första gången högg ved? En bra bit över 50 år. Tack vare yxan och vedhuggning har jag kunnat bibehålla rörligheten i mina axelleder trots att jag lidit av en reumasjukdom i över 40 år. Att hugga ved är visserligen tungt men just därför en utmärkt motion och gymnastik. Det är annat än att betala för att få flåsa över någon maskin i ett svettigt gym. Det sunda, billiga och enkla ersätts i dagens samhälle av det invecklade, dyra och ofta ohälsosamma. Det senaste i den vägen är de elektriska klabbningsmaskiner som alla nu tydligen absolut måste ha. Men visst, dagens försoffade människor skulle antagligen hugga sig i benet och de försökte sig på att klyva en stor klabb.

Vedkorgarna lyfter jag upp i en skottkärra så behöver jag inte kånka dem de ca 30 metrarna till stugan. Skottkärran är för övrigt ytterligare en förträffliga uppfinning. Drar ingen bensin. Kräver nästan ingen service. Ytterst miljövänlig. Är billig att skaffa. Min modell har två hjul, vilket gör man man kan dra eller skuffa den med bara en hand.

Efter att ha lämnat vedkorgarna på trappan besluter jag att gå en promenad längs vägen för att kolla om det blåst ner mycket kvistar. Jag vandrar iväg i den tilltagande skymningen, men än ser jag utan problem. Mäktiga tallar och någon gran reser sig på vardera sidan av vägen. Rönnarna står spretiga och nakna, likaså asparna. Inga fåglar hörs, inte ens hackspetten som brukar hålla till här, endast tallarnas enformiga, uråldriga sång som framkallas av de mäktiga luftströmmarna i jordens atmosfär. Ingen människa. Grannens hus skymtar genom den lövfria undervegetationen, tomt, mörkt och tyst. Men den stora gräsmattan är välskött.

När jag vandrat en stund, slängt en och annan kvist åt sidan, stannar jag. Det är ca 500 meter kvar till byn, men jag vet att där är tomt och dött såhär sent i november. De gamla bondgårdarna, som en gång var fulla av folk året om, står nu tomma. Ännu när jag började tillbringa somrarna här på 1970-talet fanns det folk i båda gårdarna. Nu är de äldre döda och de yngre bor i tätorter. Åkrarna ligger år efter år i träda med bidrag från EU. I stället har det vuxit upp sommarstugor som svampar efter ett augustiregn, men de finns längs stränderna, inte i byn. Ett tjugotal postlådor mitt i byn vittnar ändå om att här finns gott om folk under vår korta sommar.

Själv har jag redan hämtat min post i dag. Det tar inte lång stund med cykel. Ännu en genialisk uppfinning, utan elekronik! Hälsosam, billig i inköp, hållbar, lätt att serva, drar ingen bensin, är extremt miljövänlig. Även om all högteknologi kraschar så fungerar cykeln. Det är glädjande att denna över hundra år gamla uppfinning upplever en renässans. Bevisar att det fortfarande finns folk som inte är helt hjärntvättade av framstegspropagandan.

Lika bra att vända tillbaka. Dessutom är det redan halvmörkt och vinden ruskar om både mig och tallarna längs vägen. Inga bilar. Inte för att mörkret stör mig. Jag har gått denna väg så många gånger att jag utan problem kan gå här i fullständigt mörker. Jag känner med fötterna var gruset slutar och gräset och diket tar vid. Inte heller är jag mörkrädd. Jag är långt räddare att gå på en storstads upplysta gator än här på en ödslig grusväg i halvmörka skogen. Träden sjunger sin uråldriga, susande hymn för mig där jag sakta promenerar fram och försöker öppna mig så fullständigt som möjligt för nuet. Mindfulness.

På långt håll ser jag att det lyser varmt och välkomnande i fönstren på vårt hus. Jag lyfter in vedkorgarna. Det känns som om huset vore levande, som om det tog emot mig med öppna armar. Kanske inte underligt när ett hus är sprängfullt av minnen från 40 år. Visserligen är det nu tomt på folk, men mitt minne är desto fullare. Alla de människor som bott här, vistats kortare stunder, suttit runt kaffebordet, som pratat och skrattat, de finns på något sätt kvar i husets värme. Därför tycker jag synd om folk som ständigt byter bostad. Väggarna kan aldrig bli inpyrda med minnen. Jag nynnar: ”Nu skall gamla 34:an rivas, nu skall hela rasket bort...och stora tårar rullar för min kind.” Gudskelov finns det ingen risk att någon vill riva detta durabla hus för att bygga en motorväg genom skogen. Jag behöver inte försöka stoppa rivningsmaskiner och inte heller behöver jag skaffa mig en handduk för att lifta genom galaxen.

Inomhus är det tyst. Endast vagt hör jag tallarnas dystra sång. Radio Vega spelar någon fånig låt om att alla vinner. Liksom de flesta moderna poplåtar är den noggrannt renskrapad på intelligens. Samma korta ramsa upprepas i det oändliga till hetsig dunkande musik – ett nog så talande exempel på den moderna kulturen. Men hur är det med roddbåten? Är den tillräckligt högt uppdragen på stranden. Vid senaste storm steg vattnet snabbt och vågorna slängde upp den på stranden och fyllde den med vatten. Det är nog bäst att gå ner till stranden och kolla läget. ”Till flydda tider återgår min tanke än så gärna, mig vinkar från förflydda år så mången vänlig stjärna. Välan, vem följer nu mitt tåg...inte till Näsijärvis dunkla våg, men väl till en vik av den mäktiga Bruksfjärden.

Efter att ha fyllt ved i spisen går jag den branta stigen ner till stranden. Vinden har tilltagit, liksom också mörkret. Jag viker upp kragen mot det piskande duggregnet. Egentligen njuter jag av att gå i regnet, blåsten och halvmörkret. Jag är varmt klädd och som bekant finns det inte något dåligt väder, bara dåliga kläder. Eller folk som inte har förstånd att klä sig rätt. Folk som tycker att det är viktigare att följa modet och outsagda regler än att använda sitt eget förstånd.

Roddbåten, byggd av aluminium i slutet av 60-talet av Fiskars, ligger bra. En utmärkt båt, den håller i evighet, är lätt att ro och hantera, idealisk för fiske nära stranden. Sådana båtar byggs inte längre. Sedan 1960-talet har båtbyggandet, liksom allt annat i vårt överorganiserade samhälle, snärjts in i massvis av regler och förordningar. Egentligen är det strängt förbjudet att bege sig ut i denna båt därför att den inte fyller alla krav.

Konstigt nog är det fortfarande tillåtet att ro trots att ingen kan förtjäna pengar på det. Ja den som ror sparar förstås en massa pengar. Min farfar rodde om somrarna varje lördag från Dalsbruk till Holma, en sträcka på ca 20 km. Var vinden god seglade han. Söndag kväll rodde han tillbaka för att jobba hela veckan vid gjuteriet på fabriken. Men så var han också enormt stark. Ännu på 1950-talet var det rätt vanligt att man rodde. Min faster rodde på somrarna ut till en holme där de höll korna. Varje morgon och kväll rodde hon av och an, mjölkade korna, släpade på mjölkkannorna, separerade grädden. Hon hade inga problem med övervikt.

Att ro ger utmärkt gymnastik, starka muskler, kondition och, just det, sinnet ro. Roddbåten fungerar oberoende av ström, bensin, olja eller ens vind. Inga kostnader för bränslet, föga underhåll, inga servicestationer behövs. Dra upp den på land, vänd den, mer behövs inte när vintern kommer. I en roddbåt kan man uppleva naturen på ett helt annat sätt än i en motorbåt. Att lägga ut nät en lugn månskenskväll när det ligger frost i luften.... Mer miljövänlig kan man inte bli.

Vattnet är så högt att de skummande vågorna slår över vår orubbliga betongbrygga. Den började jag bygga tillsammans med min svärfar i början av 1970-talet. Han var en urstark arbetsmänniska. När han byggde någonting skulle det hålla under lång tid. Allt som han byggde finns kvar och i gott skick. Men han har varit borta i många år.

Jag plaskar i väg ut på bryggan utan någon annan orsak än att jag tycker det är roligt. Vattnet sköljer över stövlarna, stormen håller på att samla krafterna för sin nattliga uppvisning, den river och drar i mig för att fälla mig i sjön, regndropparna flyger nästan vågrätt, det är halvmörkt. Det finns många stugor längs stränderna, men ingenstans syns ljus. En vardagseftermiddag sent i november vill ingen vara här, speciellt inte när det regnar och blåser hårt. Jag kisar ut mot den stora Bruksfjärden, men det är redan alltför mörkt. Men jag vet att vågorna redan går höga, att de i raseri kastar sig mot Måsgrundet och mot Lågholmens uråldriga granitklippor.

Det enda ljus jag ser kommer från mina egna lysrör. På motsatta stranden tittar fyra stugor med mörka fönster ut i novembermörkret. Men alla stugorna lever upp när våren kommer. Det gör däremot inte min svärfar och alla de andra som jag känt i byn och i stugorna och som nu är döda.

Snart sällar också jag mig till deras ständigt växande skara. Men inte än. ”Han blott på gravdörrn gläntar. Slår den igen kanske ännu på ett år.” Helst dock på flera år.

”Skynda dig älskade, skynda att älska. Dagarna mörkna minut för minut.” Tove Janssons gråtmilt vackra text dyker upp i mitt sinne. Borde jag skynda mig att älska? Men om man inte har älskat när man nästan är 70 år gammal är det nog för sent. Man kan skynda sig att ha sex, men kärlek måste få tid att mogna. Kärlek är inget som man kan skynda med. Tvärtom! I dagens samhälle behöver vi inte mer brådska utan mer långsamhet, mer eftertänksamhet, mer fördjupning, också när det gäller kärleken.

Men bryggan som jag står på kommer att finnas kvar, åtminstone mycket länge. Jag hoppas att min lille sonson skall kunna stå här som en gammal man och meditera i novembermörkret någon gång i slutet på detta århundrade. Hur ser världen ut då? Det får vi tyvärr aldrig veta.

Men här i regn och blåst kan jag inte stå i evighet. Jag tänker på den sköna värmen i huset, på en kopp varmt kaffe och en ostsmörgås, på radionyheterna och kvällens tvprogram. I dagens värld behöver man inte vara isolerad fast man är ensam. Radio och tv spottar visserligen ur sig floder av kommersiell smörja, men de hör ändå till de allra viktigaste uppfinningarna. Deras public service funktion är ovärderlig. Själv avskyr jag alla infantila reklamsnuttar. Jag håller mig till Yle, om än jag halkar in på någon kommersiell kanal för att se en film ibland.
-----
Klockan är litet över elva på kvällen. Stänger tvn. Det blir tyst i huset. Dämpat hör jag bruset av den tilltagande stormen ute i mörkret. Stänger stand-by funktionerna på tvn, digiboxen och DVDn, liksom också på datorn. Sedan släcker jag lysrören så att det enda ljuset kommer från lampan i mitt sovrum. Jag ringer som vanligt till min hustru och önskar henne en god natt.

Det finns ingen anledning för mig att gå ut i stormen och regnet. Börjar klä på mig, trycker hårt ner mössan på huvudet, spänner fast pannlampan, sticker fötterna i de slitna stövlarna. Stormen kastar sig över mig i vilt raseri när jag öppnar dörren. Till all lycka omges vi av tallskog som avsevärt dämpar stormbyarna. Går ned för trappan, trampar på betongplattorna, ser absolut ingenting. Det inte bara svartnar för ögonen. Det är totalt svart år alla håll. Vad som helst kan dölja sig i mörkret en meter framför mig. Men jag vet förstås att där inte finns något annat än vad som normalt finns. Att gå i totalt mörker är inte så fiffigt så jag tänder pannlampan.

Ibland river en extra stark stormby i trädens kronor. Buskarna piskar med sina nakna grenar, tallarna böjer sig ödmjukt inför stormens majestät, men faller inte. Tallar är, i motsats till granar, och i likhet med bonden Paavo envisa och till det yttersta anspråkslösa. Aldrig har en tall blåst omkull på vår tomt, men nog granar. Stormens rytande höjs till ett cescendo och jag är nära att själv blåsa omkull. För att ytterligare öka underhållningen piskas jag och den redan dyblöta marken av ett plötslig skyfall. Vattnet rinner längs mina kinder. Jag skulle ha lust att skratta som en galning, skratta stormen mitt upp i ansiktet, men någonstans måste jag dra gränsen.

Jag släcker lampan.

Där i stormen, regnet, kolmörkret, ensamheten känner jag verkligen att jag lever. Det trygghetsknarkande, högteknologiska myssamhället är oändligt långt borta. Det är bara jag och den vilda naturen, en av vetenskapen otyglad urkraft. För ett kort ögonblick är jag ett med naturen. Jag blir en del av vinden, regnet, mörkret. Jag är ett med den eviga, obändiga livskraften.

Jag ställer mig att kissa.

Människorna har kissat ute i naturen i oändligt många år. Men inte i dagens detaljreglerade puristiska samhälle. En person som kissar ute är en sanitär olägenhet. Man skall kissa på toaletten, en av de tokigare uppfinningarna. Via kilometervis av rörledningar pumpas urin och allt annat smutsvatten till reningsverk. Vattnet filtreras och genomgår kemisk rening, släpps sedan, hur tokigt det än kan låta, ut i havet. Dock har många äntligen fått upp ögonen för att detta vatten i stället kan ledas till våtmarker.

Urin är förträfflig gödsel. I dag köper folk gödsel för dyra pengar. Sedan kissar de ut förträfflig, naturlig gödsel i toaletten och betalar till på köpet ett högt pris för rening av smusvattnet. Under sommaren tar jag vara på urinen och vattnar i trädgården med den. Urin är för övrigt steril om man är frisk. Blommorna formligen skriker av förtjusning när man häller piss på dem. Rosenbuskarna blommar ståtligt, och inget hindrar att man vattnar grönsakslanden med utspätt urin. Dock bör man pröva sig fram. Kväve är den viktigaste ingrediensen och t.ex. rotfrukter ger massor av fin blast men små rötter om de får för mycket kväve.

Stormen är en intensiv upplevelse, men i lagom doser. Kloka djur som rävar, mårdhundar och grävlingar söker skydd i sina hålor. Jag är inte dummare än de. Jag söker mig in i min teknologiska håla. När jag stänger dörren bakom mig förvandlas stormens dån i ett slag till ett dämpat susande. Jag låser dörren. Egentligen en helt meningslös åtgärd i detta väder. Men också annars. Det är större sannolikhet att en meteorit skall slå ner genom taket än att en människa med ont i sinnet skall smyga sig in här under natten. Men jag är trots allt ensam och det känns tryggare när dörren är låst. På sommaren när vi är flera lämnas dörren ofta olåst dag och natt. I moderna städer skulle det vara rena galenskapen. Man bör låsa dörren med två lås och säkerhetskedja. Gärna kan man ännu ha tjuvlarm och övervakningskamera.

Borsta tänderna? Jag är trött, ids inte. Har ändå ingen att kyssa godnatt. Klär av mig och kryper ner i min ensamma dubbelsäng. Släcker lampan. Stirrar en stund ut i det kompakta mörkret. I moderna städer är det aldrig alldeles mörkt. Ögonlocken känns tunga. Morfeus smyger försiktigt in genom dörren, svävar fram mot min säng, tar mig ömt i sina mjuka armar och för mig till drömmarnas fantastiska värld – från en fantastisk värld till en annan...z z z z z...

MANNERHEIM

2011-12-02T06:38:00.000-08:00

I somras läste jag Stig Jägerskölds biografi över Mannerheim under perioden 1941-1944. Boken kom ut på Schildts förlag redan 1979 och jag har läst några kapitel i den för länge sedan. Nu läste jag den tämligen noggrannt från pärm till pärm. Varför började jag plötsligt läsa om Mannerheim? Det var en ren slump. Jag har under sommaren läst om en del av böckerna i min bokhylla, främst gamla deckare, men min blick fastnade då på denna bok. Eftersom jag är intresserad av historia och speciellt andra världskrigets historia fördjupade jag mig i Jägerskölds beskrivning av marskalkens handlande under kriget. (Jag har behandlat kriget i massor av tidningsartiklar främst på 1970-talet. Ett par bloggar behandlar ämnet, 22/7 -09 och 8/9 -09).

Det tycks råda något slags Mannerheim-boom för tillfället.

FST 5 har på söndageftermiddagar under hösten gett en tvserie i fem delar om Mannerheim. Som speaker fungerade Jörn Donner som också redigerat filmmaterialet, som består av gamla nyhetsfilmer och foton. Serien har tidigare gått i en finskspråkig kanal. Serien har varit lättsmält och ger en god översikt av Mannerheims liv och verksamhet. Lustigt nog har Mannerhein också behandlats i en utländsk tv serie som visats på kanalen Teema. På finska heter serien Hitlerin kätyrit (Hitlers hantlangare). Den handlar om politiker runt om i Europa som arbetade för nazisterna. Många av dem gjorde sig skyldiga till landsförräderi och till brott mot mänskligheten. Fransmannen Pierre Laval är det mest kända exemplet. De flesta av dem avrättades efter kriget.
Också Mannerheim behandlas i ett ca en timme långt program i serien. Det är dock en grov förolämpning att bunta ihop honom med nazistiska brottslingar. Självklart skall man inte idealisera honom. Han var en vanlig människa. Men det hör till vanlig mänsklig anständighet att vara rättvis. Alla andra som behandlas i denna serie var mer eller mindre anhängare av nazistiska ideal och beundrade Tyskland och Hitler. För den som är historiskt bevandrad är det välkänt att Mannerheim inte var någon vän av Tyskland. Allra minst var han någon beundrare av Hitler och minst av allt av nazismen. Mannerheim var verkligen ingen lydig hantlangare (kätyri) åt Hitler. Tvärtom gjorde han allt som stod i hans makt för att hindra en närmare anknytning till nazistregeringen.
Tyskarna gjorde en mängd påstötar för att få marskalken att handla enligt deras intressen. De sände generaler från överkommandot såsom Jodl och Keitel för att övertala honom. Hitler själv kom på ett blixtbesök sommaren 1942. De ville att han skulle delta i angreppet mot Leningrad, att han skulle skära av Murmanbanan, att han skulle vara mera offensiv. Mannerheim motsatte sig demonstrativt tyskarnas krav på att utlämna landets judar. Han vägrade bestämt att ingå något formellt fördrag med tyskarna. Han insisterade på att tyskarna endast var vapenbröder och att Finland förde ett eget försvarskrig. Till slut bröt han helt med tyskarna. I ett artigt brev till Hitler förklarade han att den enda möjligheten för Finland att överleva var att få en rimlig fred med Sovjet. Hitler blev förstås rasande över Mannerheims ”förräderi”, men hösten 1944 var det inte längre någonting han kunde göra för att straffa vårt folk. Tyskland var alltför försvagat. Mannerheim tvekade inte att leda sin armé mot den förra vapenbroderns stora styrkor i Lappland. Tyskarna drevs ut ur landet med militärt våld. Mer än 2 000 finska soldater stupade i denna kamp mot Hitlers soldater.

Det har skrivits massor av böcker om marsken. Själv har jag inte läst en enda, utom ovan nämnda del av Jägerskölds stora biografi. I min gröna ungdom på 1960-talet läste jag faktiskt hans självbiografi, eller i varje fall delar av den. Men Mannerheim har ständigt dykt upp i medierna under mitt liv. Han har debatterats och diskuterats i det oändliga. För något år sedan gällde frågan om han var homosexuell. Annars hade han rykte om sig att vara en kvinnokar. Donner berättar också i korthet om hans kärleksliv. I Hufvudstadsbladet 27/11 ingår en recension av ännu en bok som öser ur denna synbarligen outtömliga källa. Den är skriven av Eeva-Kaarina Aronen och heter (kostigt nog) Kallorumpu. I tidningen ingår också en intervju med författaren. Rubriken ”Alla älskar mysteriet Mannerheim” förvånade mig. Såvitt jag kan se lyckas den med konststycket att innehålla två fel. Jag skyller inte på Hbl. Det är förstås Aronens åsikt som uttrycks, men utan en antydan till kritik. Mannerheim är verkligen inget mysterium. Få militärer har blivit så sönderanalyserade. Vad finns det för mystiskt kvar? Att påstå att alla älskar honom är rent trams. Det fanns massor av finländare som hatade honom. Fortfarande 60 år efter hans död finns det många som är högst kritiska mot honom. Jag älskar honom definitivt inte, men än mindre hatar jag honom. En viss beundran känner jag dock. Han var realist, hade gott omdöme, var en skicklig diplomat, var alltid artig. Men att tro att han ensam räddade Finland 1918, och under andra världskriget, är bara naivt. Jag vill dock ge honom det erkännandet att han var en motkraft till de många militärer och politiker, såsom Talvela och Linkomies, som var beredda att gå mycket längre i samarbetet med nazisterna. Man bör komma ihåg att de finländska nazisterna var en liten minoritet. Henrik Ekberg har grundligt forskat i frågan. Jag hänvisar till hans bok Führerns trogna följeslagare – den finländska nazismen 1932-1944. (Avhandling 1991). Men man bör också komma ihåg att många, inte minst inom Svenska folkpartiet, ansåg att Mannerheim gick för långt i samarbetet.

Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning som direkt refererades i radion. Jag var då sju år gammal, och ett av mina minnen från den tiden är att min mor, med tårar i ögonen, lyssnade till radion. ”Hur skall det nu gå för Finland?” undrade hon. Hon var, liksom så många av landets borgerligt orienterade kvinnor, en stor beundrare av Mannerheim. Själv förstod jag förstås inte något om politik, men radioreferatet har ändå blivit kvar som ett långsamt försvinnande minne från min alltmer avlägsna barndom.

Slutligen en liten påminnelse med anledning av att det i dag finns många som motarbetar svenska språket i Finland. Mannerheims modersmål var svenska. Han talade många språk och självklart också finska. Hans finska var flytande, men inte helt felfri. Större delen av hans korrespondens, speciellt de privata breven, var på svenska. Han hade speciellt många vänner i Sverige och var starkt nordiskt orienterad. Han ville ha ett försvarsförbund med Sverige. Under kriget hade han sitt högkvarter i St Michel. Där samlades ofta ledande generaler och politiker runt hans middagsbord. Samtalen fördes övervägande på svenska därför att många av generalerna och polikerna hade svenska som modersmål. T.ex. Paasikivi talade utmärkt svenska. Endast general Airo vägrade tala svenska.

Detta faktum vill man på finskt håll vanligen helst glömma. Den mest populära mannen i Finlands historia måste ju ha varit ren finne, inte finlandssvensk! I finska filmer om Mannerheim talar han därför genomgående finska. Men språket är viktigt för att man skall få en sanningsenlig bild av människan Mannerheim. Språket var en del av hans nordiska orientering och en grundläggande del av hans värderingar.

EN BEKÄNNELSE

2011-11-29T08:36:00.000-08:00

Jag har skrivit ca 150, ofta långa och innehållsrika, bloggar om mycket varierande ämnen sedan jag började blogga i januari 2008. Men jag har aldrig läst en enda blogg som någon annan skrivit. Jag upprepar: JAG HAR ALDRIG LÄST EN ENDA BLOGG! Jag är en bloggare som aldrig läser andras bloggar! Och, vad värre är, jag har inga planer på att börja läsa andras bloggar. (Någon gång läser jag någon av mina egna för att få reda på mina åsikter). Det jag vet om andras bloggande har jag läst i tidningar eller hört i radio eller tv. Och det har inte skapat någon lust hos mig att kasta mig över någons blogg.

Borde jag skämmas? Knappast! Att läsa bloggar är bara slöseri med tid.

Men hur kan jag då vänta att någon skall läsa mina bloggar? Mina bloggar är ett undantag. Läs några så får du se! Du kommer inte alltid att gilla mina åsikter men chansen är stor att du lär dig något nytt. Redan det faktum att du läser mina, Hans Rosings, bloggar visar att du är intresserad av stora, viktiga och djupa frågor.

Du är säkert inte intresserad av vad jag åt till middag, vad jag handlat eller om jag sett Pirates of the Caribbean. (Jo, jag har sett ett par men inte orkat se ända till slutet). Än mindre är du intresserad av vad min familj gör.

Varför i all världen skriver jag bloggar? Ja säg det! Ibland är det helt enkelt roligt att skriva. T.ex. denna blogg roar det mig att skriva. Egentligen har jag massor av viktigare saker att göra, såsom att skriva artiklar för tidningar och tidskrifter, förbereda trädgården för nästa års odlingar, läsa en intressant bok eller meditera över livet osv men eftersom det duggregnar och blåser hårt just nu tar jag mig tid att sitta en stund framför datorn.

En viktigare orsak är att skrivandet har varit en del av min livsstil sedan unga år. Jag började skriva artiklar, som jag försökte få publicerade i dagstidningar, i mitten av 1960-talet. Sedan dess har jag skrivit över tusen tidningsartiklar och debattinlägg. Jag har fått tre böcker publicerade. Jag har skrivit ytterligare två böcker, som dock inget av de förlag jag vände mig till ville publicera. Den ena hette ”Är Gud en osynlig krokodil” och var ett slags platonsk dialog om filosofiska frågor men i modern tappning. Det var mycket roligt att skriva den och jag placerade huvudpersonerna ute på vår holme i Åbolands skärgård. Om den publicerats skulle jag ha tillägnat den min far som ägde holmen och är hemma från de trakterna. Den andra hette ”Inledning till riskfilosofin” och var en lång och detaljerad analys av hela riskproblematiken utgånde från en vetenskapsteoretisk bas. Den skrev jag i samarbete med en riskexpert från Sverige som heter Torbjörn Malmfors. Jag har skrivit ett flertal kompendier för min undervisning, t.ex. ett kompendium i miljöfilosofi, ett i logik och ett som handlar om mediefilosofi. Jag har skrivit kapitel i flera antologier. Nu senast i en bok om Karl Popper som skall publiceras i Sverige.

Skrivandet går med andra ord av gammal vana, trots att jag är pensionär och inte längre behöver skriva för att få mitt dagliga bröd.

Det lär finnas massor av folk som skriver bloggar. Hur många har jag inte den blekaste aning om. Men vem läser alla dessa? Vänner, släktingar? Berömda personer, kändisar får förstås massor av läsare. Det spelar ingen roll om det de skriver är klokt eller inte. Att det är skrivet av en kändis är det viktiga. Tyvärr! Att läsa bloggar kan i värsta fall vara fördummande.

Naturligtvis är jag medveten om att få, om ens någon läser mina bloggar. Många av bloggarna har, som framgår publicerats i olika tidningar. Därmed har de lästs av många. Men man glömmer fort. Det som jag lägger ut på bloggen finns kvar i många år. Den som så önskar kan läsa artiklar som jag skrev om aktuella frågor för flera år sedan.

Om jag vill nå en större skara så skriver jag en tidningsartikel. Jag har skrivit artiklar av varierande slag i t.ex. Hufvudstadsbladet sedan 1967. Jag har aldrig räknat hur många de blivit. En sådan artikel kan ha från några hunda till flera tusen läsare. Flest läsare har jag dock nått med mina böcker eftersom de sålt bra också i Sverige.

Att läsa bloggar är slöseri med tid (säger jag ännu en gång). Åtminstone i 99 fall av 100. Mina bloggar är undantag (säger jag igen). Men om någon kan ge exempel på viktig kunskap som jag inte kan få på annat sätt skall jag ta tillbaka mina ord. Självklart beror det på vad man är intresserad av. Om man vill veta vad herr X åt till furkost en viss dag eller vad fru Y handlade samma dag måste man läsa deras bloggar. Oviktigt!

Slutligen måste jag, för undvikande av missförstånd, berätta att jag alltid varit intresserad av att följa med vad som händer i världen, att få reda på vetenskapens senaste resultat, och jag har varit nyfiken på vår historia liksom på vår framtid. Därför har jag dagligen läst ett flertal dagstidningar, massvis av böcker, utländska magasin plus diverse underhållningslitteratur såsom massor av serietidningar och album. Dessutom har jag lyssnat en del på radio och tittat på tv, sett hundratals filmer.

Så nu, kära läsare (om du finns), vet du varför jag (ibland) skriver, men inte läser bloggar.

HUNDARNA SKÄLLER MEN ENERGIKARAVANEN DRAR VIDARE

2011-11-06T06:07:00.001-08:00

Radioprogrammet Eftersnack på fredag eftermiddagar är ett småmysigt diskussionsprogram. Men fredagen 28.10 hettade det till en aning när programledaren Magnus Londén frågade de båda närvarande damerna om deras inställning till kärnkraften. Det visade sig att de, i motsats till Londén var positiva. Han blev riktigt upprörd när Pia-Maria Lehtola prisade kärnkraften för dess renhet. Någon riktig diskussion blev det inte eftersom Eftersnack går ut på att hoppa från ämne till ämne på ett underhållande sätt. Londén menade dock att kärnkraften medför stora risker. Vidare trodde han inte att den förbättrar sysselsättningen. Vi har stor arbetslöshet trots kärnkraften, påpekade han.

Pia-Maria Lehtolas ställningstagande förvånade mig. Jag har vant mig vid att folk som ägnar sig åt konstnärliga ämnen en masse är mot kärnkraft. Konstkännaren och mystikern Lehtola går tydligen mot den konstnärliga strömmen.

Eftersnack är inte ett forum ägnat för djupgående analys av vår energiproduktion. Däremot har denna diskuterats i pressen i olika sammanhang. Visst, frågan har ältats i det oändliga. Själv har jag varit med i diskussionen sedan slutet av 1970-talet.

Till Londén skulle jag, i all vänlighet, svara att vi skulle ha mycket större arbetslöshet utan kärnkraft. Detta därför att den ger exportindustrin billig basel som i sin tur betyder att vi kan konkurrera på den globala marknaden. Och exportindustrin sysselsätter massor av folk.

För övrigt har jag aldrig förstått dem som säger att kärnkraften medför väldiga risker. Sanningen är, om jag inte räknar alldeles fel, att den är den minst riskabla energikällan – åtminstone i vårt land. Vi har haft kärnkraft sedan slutet av 1970-talet, dvs i över 30 år. Under denna tid har ingen, såvitt jag vet, bevisligen dött av strålning från en finländsk reaktor. Många har fått cancer p.g.a. strålning, speciellt på grund av att de utsatts för radongas under åratal. Men då är det frågan om naturlig srålning. Själv har jag röntgats massor av gånger, men hittills inte fått cancer. Den som tillbringar lång tid i luften, t.ex. de som reser till Asien utsätts för kosmisk strålning. Det kan ge cancer hos några få.

Jag är sålunda inte ett dugg rädd för kärnkraft. Däremot är jag rädd varje gång jag åker bil. Under den tid vi ha haft kärnkraft har ca 15 000 människor dödats i trafiken och mångdubbelt fler har skadats allvarligt. Alkohol och tobak har skördat mer än tio gånger fler dödsoffer under denna tid. Att röka och supa innebär att ta helt vansinniga risker. Det är svårt att undvika att åka bil, men lätt att låta bli att supa och röka. Om vi summerar över dessa faror för den tid vi haft kärnkraft får vi ca 200 000 dödsfall. För kärnkraften får vi 0 dödsfall. Någon vill här kanske hänvisa till Tjernobyl. Faktum är dock att de främsta experterna bedömer att antalet dödsfall kommer att röra sig kring 4 000. Vi talar då om dödsfall som bevisligen orsakats av strålning från den havererade reaktorn. Jag har diskuterat denna fråga i flera artiklar. En sådan artikel publicerades i Vasabladet 5.4 2011. Den återges nedan.

HUR FARLIG ÄR STRÅLNINGEN?
(I Vbl 5.4 2011)

Katastrofen i Japan, den näst värsta efter Tjernobyl, har naturligt nog fått många att än en gång oroa sig för riskerna med att bli utsatt för strålning. Att stora stråldoser är livsfarliga vet alla, men hur är det med de små doser som hundratusentals människor utsätts för? Det har bedrivits mycket forskning kring den frågan, speciellt när det gäller effekterna av Tjernobyl-katastrofen.
Det mest oroande är när barn, som är mycket känsligare än vuxna, blir utsatta. Det finns en gammal, men omstridd hypotes, som säger att också svag strålning ökar risken för att barn skall drabbas av leukemi, som annars är en sällsynt barnsjukdom. Denna hypotes har testats i en mängd undersökningar under de senaste decennierna. Till all lycka tycks oron vara obefogad. (Som alltid finns det dock skeptiker, enstaka forskare som är av annan åsikt).
Eftersom barnleukemi är ovanlig är det lätt att observera hur antalet fall fördelar sig över olika regioner. Det finns knappast något annat land där man är så ängslig för barnens hälsa som i Sverige. Ändå har svenskarna haft mera kärnkraft än vi och mycket längre tid utan att observera någon ökning av antalet leukemifall på orter med kärnkraft. Antalet fall tycks fördela sig tämligen slumpmässigt både i länder med mycket kärnkraft och i länder utan sådan.
Diskussionen om barnleukemi har gått speciellt het i England. På 1980-talet misstänkte man att upparbetningsanläggningen för använt kärnbränsle i Sellafield kunde orsaka barnleukemi. År 1991 startades därför ett omfattande forskningsprojekt för att klargöra orsakerna till leukemi hos barn. I undersökningen deltog ca 10 000 barn av vilka 1700 hade leukemi. Resultaten publicerades år 2005. (Sammanfattning och referens finns i Nature 28.4 2005) Man kunde inte påvisa att vare sig radioaktiv strålning, kemiska ämnen eller högspänningsledningar hade någon signifikant effekt. Däremot fann man ett samband mellan ärftlighet, infektioner och leukemi. Enligt undersökningen löper barn som dels har en genetisk disposition och dels utsätts för infektioner en, visserligen liten, risk att få leukemi. Vidare fann man att barn tydligen kan utveckla en viss immunitet (dvs mindre risk) om de redan vid några månades ålder sätts i dagvård där de tidigt utsätts för virus som ger infektioner. De utvecklar tydligen större motståndskraft.
Tjernobylkatastrofen innebar att enorma mängder radioaktivt material blåste ut i atmosfären. Katastrofen gav forskarna ett ypperligt tillfälle att studera hur strålning påverkar människor, djur och växter. På basen av tidigare erfarenhet, framför allt från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, förväntade man sig en kraftig ökning av antalet leukemifall. I januari 2002 publicerades en stor undersökning som utförts i regi av bl.a. UNICEF och WHO. Till allmän överraskning uteblev den väntade ökningen av denna svåra form av cancer. Enligt forskarna orsakade denna, den största katastrofen i kärnkraftens historia, en ökning av antalet cancerfall med 3% i det kontaminerade området.
Ett stort antal barn, siffran 1800 uppgavs, drabbades av cancer i sköldkörteln. Det tragiska är att denna cancerform enkelt kan förhindras, nämligen genom att man tar jodtabletter som mättar sköldkörteln med ofarligt jod och därmed hindrar den att ta upp den radioktiva isotopen. Denna sönderfaller till all lycka inom några veckor. Cancer i sköldkörteln kan behandlas effektivt och leder sällan till döden. Forskarna uppger att ca 99% av de drabbade tillfrisknar. (Sammanfattning finns i Nature 8.9 2005).
En tankeväckande upptäckt var att fattigdom, psykiska problem, stress, depression, självmord och ängslan utgjorde en större risk, ett större hälsoproblem än själva strålningen. Det är m.a.o. viktigt att motarbeta en överdriven, irrationell rädsla.

Hans Rosing
Dr. h.c.

I oktober 2011 har jag bl.a. debatterat med Mika Granbacka som i en stor debattartikel i Vbl 15.10 menade att vi klarar oss utmärkt utan kärnkraft. Han hävdade till och med att kärnkraften är omoralisk. Om man har så sträng moral kan man bara undra vad han anser om bilar, alkohol och tobak? I nedanstående inlägg, som publicerats i Vbl kommenterar jag Granbackas ståndpunkt.

HUR MYCKET EL BEHÖVER VI EGENTLIGEN?
(Vbl slutet av oktober 2011)
I Vasabladet 25.10 kunde vi läsa att Vasa Elnät Ab planerar att bygga en 110 kilovolts elledning från Gerby till Alskat. Den existerande 20 kilovolts ledningen räcker inte alls till för den ökande elkonsumtionen. I samma tidning berättas att Jakobstad vill satsa 20 miljoner på kärnkraft i Pyhäjoki medan en majoritet av fullmäktige i Karleby vill satsa drygt två miljoner i en fjärde, planerad kärnreaktor i Olkiluoto.
Men på debattsidan i samma tidning menar Mika Granbacka att det finns många möjligheter att minska elförbrukningen. I en längre artikel i Vbl 15.10 hävdade han samma sak och menade rentav att kärnkraften är omoralisk. Han påstår att elförbrukningen kan minskas avsevärt genom t.ex. frekvensomriktare, värmepumpar, solenergi och effektivare styrning. Granbacka är självklart inte ensam om dessa bedömningar. T.ex. den kända finlandssvenska gröna politikern Thomas Wallgren har länge propagerat för samma sak. I Vasabladet har Göran Ekström i tiotals år argumenterat för en radikal sänkning av levnadsstandarden och därmed energiförbrukningen. Tydligen har han blivit desillusionerad ty i Vbl 24.10 menar han helt frankt att idealismen är död. Det är väl ändå att ta i!
Tidigare i höst har man kunnat läsa om mycket vidlyftiga planer på vindmöllor t.ex. på Replot, utanför Kristinestad och på Kimitoön. Om alla möllor som planeras i dag faktiskt byggs kan vi ha närmare tusen med en kapacitet på ca 3000 MW (när det blåser) om tio år. Behöver vi verkligen så mycket ny kapacitet att producera el, speciellt med tanke på att vi nu befinner oss i en djup konjunktursvacka?
Vad skall man egentligen tro?
Tyskarna planerar att avveckla kärnkraften. (Det planerade svenskarna också, men det gick inte.) Varför kan inte vi om tyskarna kan? I Vbl 25.10 kunde man läsa att fissionsenergin i dag står för 25% av vår elproduktion. Enligt Mika Granberg kan vi lätt skära ner elkonsumtionen med denna mängd. Den verkliga siffran är dock över 30% på grund av att vi importerar mycket el från ryska kärnreaktorer. För att verkligen befria oss från denna ”omoraliska” energiform borde vi alltså skära ner med över 30%. Men detta räcker inte. Fossila bränslen, dvs stenkol och naturgas står i dag för ca 28%. Tar vi med torven är vi uppe i över 30%. Vi producerar därmed stora mängder växthusgaser. Lägg därtill att vi har 2,5 miljoner bensinslukande bilar på våra vägar. Vi borde skära ner flera tiotal procent när det gäller fossila bränslen. Det kan ju knappast anses moraliskt att avveckla den klimatneutrala kärnkraften men hålla fast vid de för klimatet (och också annars) skadliga fossila bränslena. Tågordningen borde självklart vara tvärtom.
Finland hör på grund av vår långa, mörka kalla vinter till de länder som har de största koldioxidutsläppen per kapita. Det gör att vi har ett ganska stort s.k. ekologiskt fotavtryck. Detta kan vi minska genom att minska användningen av fossila bränslen. Däremot skulle en avveckling av kärnkraften öka behovet av kemisk förbränning och därmed öka i stället för att minska vårt ekologiska fotavtryck.
För min personliga del ser jag inga möjligheter att minska elförbrukningen i vårt hushåll med 25% för att inte tala om ytterligare 30%. Detsamma gäller säkerligen de flesta hushåll i vårt glest befolkade, kalla och mörka land. Men vi skulle säkert klara oss utan de dyra skattesubventionerade möllorna som bara trissar upp elpriset.
Hans Rosing
Samhällsfilosof

Paul Håkans sågar kärnkraften i en lång men inte särskilt klar artikel i Vbl 27.10. Han förbluffar läsaren genom att förespråka mer fossila bränslen. ”Vill vi verkligen göra en insats för miljön bör vi...elda kol och fossila kolväten för allt vad pannorna håller.” Han slår också ett slag för solenergin. Detta i världens minst soliga land! Möjligen skämtar han? I varje fall skrev jag en insändare för att besvara den fråga han ställer i början av sin artikel. Insändaren har jag sänt till Vasabladet. Här är den.

KÄRNKRAFTEN MINSKAR VÅRA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER

Paul Håkans tvivlar i Vbl 27.10 på att kärnkraft minskar utsläppen av koldioxid. Han frågar efter adresser till kolgruvor som stängts etc. Och tillägger: ”Något svar på den frågan har jag ännu inte fått och kommer antagligen inte att få.” Det är alltså hög tid att Håkans verkligen får ett svar.
Faktum är att behovet av kolkraft i vårt land minskat kraftigt sedan kärnkraften togs i bruk. Självklart har också andra energiformer, t.ex. naturgas, torv, biomassa bidragit till att vi använder mindre stenkol. (Destovärre har antalet fordon samtidigt ökat. Men genom elbilar kan inverkan på klimatet minskas.) Vi har 14 kolkraftverk i vårt land med en sammanlagd effekt på ca 6 000 MW. Däremot har vi blott 4 kärnreaktorer som tillsammans ger ca 2700 MW. Man skulle sålunda tro att dubbelt mer el produceras med stenkol än med kärnkraft, men så är det inte alls. I Vbl 25.10 finns ett diagram som visar att överlägset mest ström, dvs 25 %, senaste år producerades av de fyra reaktorerna. De 14 kolkraftverken av vilka de flesta har nästan samma effekt som en kärnreaktor stod för bara 16% av elproduktionen. Hur är detta möjligt?
Det beror självklart på just det som Håkans frågar efter, dvs att andra energikällor, och främst urankraften, ersätter det traditionella stenkolet. Kan man då inte skrota större delen av de gamla kraftverken? Det vore oklokt därför att vårt klimat är så extremt. Vi behöver väldigt mycket reglerkraft. Därtill kommer att en utbyggnad av vindkraften till planerade 2500 MW ytterligare ökar behovet av reglerkraft. Det finns självklart inga garantier för att det blåser friskt alla dagar mitt i mörka, smällkalla vintern. Vi behöver el även då alla möllor står stilla. Då räcker inte heller kärnkraften på långt när till. Senaste vinter måste alla gamla stenkolskraftverk köra igång för att vi skulle kunna hålla ”hjulen rullande”. Vi behöver alltså fortsättningsvis kolkraftverk, men som reserv. Ju kortare tid de körs desto mindre utsläpp av koldioxid.
När Olkiluoto 3 börjar köra ut ström i nätet är det främst kolet vi bör minska med. Man bör också komma ihåg att systemet med utsläppsrätter höjer priset på ström från stenkol (och naturgas) och gör kärnkraften mer förmånlig. Dessutom får vi inte glömma att EU har mycket ambitiösa mål med att minska utsläppen av växthusgaser. Det talas nu om en minskning på 30%. Tack vare kärnkraften, som i framtiden kan stå för kanske 50% av vår elproduktion, har vi utmärkta möjligheter att uppnå målen. Därmed minskar också vårt s.k. ekologiska fotspår. Vi blir bland de bästa i klassen också i detta avseende – tack vare kärnkraften.
Hans Rosing

Journalisten vid Hufvudstadsbladet Katarina Koivisto gör en helt realistisk bedömning när hon 16.10 skriver: ”Bara sol och vind är ingen lösning och den biokraft som nu byggs ut har visat sig besvärligare än man trott.” Det har i åratal talats mycket om alternativa energikällor liksom det har talats om energisparande. Men resultatet är mycket magert. Hur man än vrider och vänder på det blir svaret: kärnkraft.

Håkan P-H Rönnqvist har i flera artiklar i Vasabladet propagerat starkt för vindkraft. Jag har i stället varnat för alla negativa konsekvenser av att bygga massor av möllor. (Se t.ex. mina bloggar 10.9 2009 och 22.10 i år).Den 8.5 i år skrev Rönnqvist: ”..det är bara att konstatera att filosofen (dvs jag) har stagnerat i sitt tänkande.” Jag kan för mitt liv inte inse att den dyra, miljöförstörande, nyckfulla vindkraften skulle vara ett framsteg framom den billiga, miljövänliga, pålitliga kärnkraften. Katarina Koivisto påpekar att regeringen kommer att skära ner stödet till anläggningar som använder förnybar energi, dvs främst vind, med 25 miljoner. Själv kan jag inte alls förstå att man slösar skattepengar på att subventionera olönsam, ofta miljöförstörande energi när marknaden kan producera dubbelt billigare elström utan några som helst subventioner. Skattepengar borde användas endast för verkligt viktiga funktioner såsom skolor, hälsovård och åldringsvård.

Jag skriver denna artikel mitt på dagen. Men det är så mulet att jag måste ha på belysning för att se. Maskinen drar ström. Jag har elbatterier som slår på om temperaturen sjunker under 20 grader utomhus. Kylskåp och frys surrar. Jag har elspis och tvättmaskin samt en mängd eldrivna verktyg. Jag är glad att jag har trygg och säker tillgång till relativt billig och miljövänlig ström. Därför försvarar jag kärnkraften.

MÅNGA PROBLEM MED VINDKRAFTEN

2011-10-22T00:17:00.000-07:00

Det förvånar mig att många fortfarande tycks vara varma anhängare av att producera el i vårt land genom tusentals jättestora vindkraftverk. Jag tänker då inte på det fåtal som direkt förtjänar på möllorna utan på de många som på olika sätt måste betala. Vi måste betala på många sätt, men lättast att förstå är att vi måste betala rent konkret i reda pengar. Det kostar nämligen ungenfär dubbelt mer att producera el genom vinden än på mer konventionella sätt. Under de närmaste åren betalar vi den extra kostnaden genom beskattning, men förr eller senare slås den ut på elpriset. Slutsatsen är oundviklig. Den som vill ha mera vindel vill också ha högre elpriser. Men i själva verket klagar de flesta redan nu över att elpriset är högt.

Jag har i många artiklar informerat om nackdelarna med vindkraft. Det minsta man kan begära är att folk är medvetna om vad vi ger oss in på genom att godkänna tusentals möllor i vår känsliga natur. Redan i en av mina första bloggar, 27.2 2008 förklarade jag varför kärnkraften inte kan ersättas med vindkraft. I min blogg 10.9 2009 beskrev jag en del av problemen med möllorna. I nedanstående artikel varnar jag för att vindmöllorna kan bli ett stort misstag. Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 11.10 2011.

SKYNDA LÅNGSAMT MED MÖLLORNA

Finns det några förnuftiga skäl att i snabb takt bygga tusentals vindkraftverk i vårt vindfattiga land? Eller är byggivern mest en frågan om beteende av typen ”alla andra gör det, vi måste följa med i utvecklingen”? Kosta va det kosta vill!
Om man verkligen fördjupar sig i problemen, om man beaktar alla viktiga faktorer, så är det svårt att se annat än ytterligare en dyrbar teknologisk modeföreteelse. Man måste bygga därför att det är teknologiskt möjligt, ju större och mer komplicerat desto bättre.
Självklart finns det platser och trakter där vindkraft är motiverad. Frågan är inte svart-vit. Det har ofta påpekats att möllor kan vara lämpliga i redan industrialiserade områden eller i områden utan natur- eller rekreationsvärde. T.ex. i hamnar, i industriområden, och längs motorvägar. Byggandet och underhållet blir betydligt billigare när det redan finns en utvecklad infrastruktur. Skadorna på människor och på djurlivet blir minimala.
När det gäller andra områden, speciellt skärgården, bör man skynda långsamt. Investeringar som senare visar sig vara misstag kan bli dyrbara i det långa loppet. Vinden tar aldrig slut och kunskaperna och tekniken förbättras i snabb takt. Det kan vara alltför tidigt att bygga i ett område, men det är aldrig för sent. Om vindkraften någonsin blir lönsam kommer massor av möllor att byggas – utan stora skattesubventioner.
I dag skulle inte en enda mölla byggas om staten inte garanterade ett pris på strömmen som ligger dubbelt över det som gäller på den öppna marknaden. I värsta fall kommer vi skattebetalare att få punga ut med 100 miljoner eller mer under de närmaste åren för en miljöförstörande och olönsam industri. Detta vore inte så farligt om vi levde i goda ekonomiska tider. Men, som alla vet, tar staten 7 000 miljoner euro i lån för att hålla igång hela statsmaskineriet. Skatterna höjs och man skär mer i massor av nödvändiga funktioner. Dessa hundra miljoner skulle göra mycket mer nytta inom t.ex. åldringsvården, inom skolväsendet, för att minska arbetslösheten etc.
I dag finns det ca 140 möllor i vårt land. De står för ca 0.3% av elproduktionen. Det verkar futtigt men i själva verket är det en fördel. Det betyder att obetydligt med skattepengar förs bort av himmelens vindar. Det betyder att det inte är någon skillnad om det blåser eller är kav lugnt. Alla elslukande maskiner, från frysboxar till till tung industri fungerar dag och natt, vinter och sommar. Att påstå att en kommun kan bli självförsörjande genom vindenergin är ren propaganda. För att vi skall kunna hålla fast vid vår höga levnadsstandard, också i den mörka, smällkalla vintern är vi helt beroende av stenkol och kärnkraft. Så kommer det att förbli ännu i flera decennier. Möllorna är i dagens läge en dyrbar lyxprodukt i vårt kalla, mörka land med dess nyckfulla vindströmmar.
Hans Rosing

EN KRITISK GRANSKNING AV STEVEN JOBS

2011-10-12T23:13:00.000-07:00

Steven Jobs död 5.10 har uppmärksammats över hela världen. I allmänhet har uppmärksamheten präglats av okritisk beundran. T.ex. i radioprogrammet Slaget efter 12 den 11.10 diskuterades hans insats av tre dataexperter som såg honom som en förebild. Själv har jag svårt att ta till mig allt prat om att han förändrat världen. Förändrat vaddå? Har världen blivit bättre sedan han blev chef för Apple 1997? Inte såvitt jag kan se. Här följer en kritisk granskning av den påverkan Steve Jobs haft.

DATORNÖRDEN STEVEN JOBS – EN FÖREBILD FÖR UNGDOMEN?

Den stora nyheten den 5 oktober var, i alla fall enligt mediernas redaktörer, att en viss amerikan vid namn Steven Jobs hade avlidit. Varje dag dör hundratusentals människor, vad var det som gjorde Steve Jobs död värd uppmärksamhet över hela världen? Vem bestämde att just han var värd att hedras och vördas?

Jobs ägnade sitt liv åt att utveckla och sälja datorer. Han blev chef för Apple 1997, men hann inte sitta särskilt länge på den posten. Han lanserade en mängd nya, alltmer sofistikerade och invecklade apparater såsom Itunes, Ipod, mobil med pekskärm, Iphone, Iphone touch och Iphone 3GS samt Ipad. Alla äkta datanördar har naturligtvis med förtjusning satt pengar på varje ny apparat. (Själv har jag inte känt behov av någon av dessa apparater, men så är jag inte heller någon datanörd).

Enligt datofilerna har Steven Jobs bidragit till att göra världen bättre. Datofoberna är förstås av motsatt åsikt. Allt har bara blivit alltmer tekniskt, krångligt, dyrt och invcklat. Alla är dock eniga om att Jobs är en av dem som mest drivit på datoriseringen av samhället. Han har bidragit till att det mer eller mindre blivit ett tvång för dagens unga (och många medelålders) att ständigt vara uppkopplade till nätet. Därmed har han också bidragit till att avskaffa privatlivet.

Lustigt nog var han själv mycket noga med att skydda sitt eget privatliv. Någon förklaring till detta har jag inte funnit i medierna. Hade han månne något att dölja? Eller är det helt enkelt så att han som datorexpert bättre än de flesta visste att datoriseringen gjort det allt svårare att ha ett liv som inte vem som helst kan snoka i genom sin dator? I dag tycks det dock vara på modet att exponera sitt privatliv för vem som helst. Ungdomar gör ofta detta av ren okunnighet. Borde vi ta Jobs som förebild i detta avseende? Borde vi tänka mera på att skydda vårt privatliv i datorernas tidsålder? Borde vi noga tänka på åt vem vi anförtror våra bekymmer, glädjeämnen, kärleksaffärer, penningaffärer, resor, uppgifter om barnen etc? Själv svarar jag definitivt ja! Följ Steve Jobs exempel!

I medierna fick vi också veta att Jobs jobbade mycket och långa dagar. Han var ett exempel på den amerikanska arbetsmoralen. Den skiljer sig mycket från den europeiska. I Europa sätter man stort värde på fritiden. Arbetet ses mer som ett nödvändigt ont. Därför har fackföreningarna ända sedan de grundades krävt kortare arbetsvecka. Jobs var en arbetsnarkoman. En beundransvärd egenskap enligt amerikanska värderingar.Tydligen såg han arbetet som det viktigaste i livet. Det som gav livet mening. Men hur går detta ihop med värnandet om privatlivet? Han kan ju inte ha haft tid med särskilt mycket privatliv.

Tydligen ägnade han föga tid åt musik, film, datorspel och annan underhållning, som ungdomen i dag ägnar många timmar dagligen åt. Men hans maskiner var uttryckligen avsedda för underhållning. Här finns alltså också en paradox. Mannen som gjort mer än någon annan för att underhålla, roa dagens ungdom ägnade sig inte själv åt sådant slöseri med tid. Destovärre har utvecklingen lett till att ungdomen alltmer är hänvisad till olika maskiner för att fördriva sin ständigt ökande fritid. Själv skulle jag varna för detta. Ägna i stället tiden åt idrott, hobbyer, naturen, studier, läsning och framför allt åt att umgås med både unga och gamla. Lyssna på tystnaden, på naturens egna ljud i stället för att ständigt gå med musik i örat.

Jobs ledarstil beskrivs som mycket auktoritär. Också i det avseendet är han mycket amerikansk. I Europa har vi i stället en mer demokratisk syn på ledarskap. Tyvärr är många ungdomar lätta att påverka. De söker ledare, ideal, någon som de kan underkasta sig och dyrka. Jobs var i själva verket en dålig för att inte säga farlig förebild. Det som vi bör betona är i stället demokrati, självständighet, kritiskt tänkande och gedigna kunskaper. Jag finner det märkligt att Jobs diktatoriska fasoner inte betonats mera och kritiserats i medierna. Är det månne så att hans framgångar förblindat också normalt kritiskt tänkande redaktörer? Pengar väcker destovärre ofta okritisk beundran.

I medierna har vi fått höra att Steven Jobs ”förändrade världen”. Detta uttryck har jag hört upprepade gånger i olika medier. Ingen har dock närmare förklarat på vilket sätt. Uttrycket ”förändra världen” används i dag i tid och otid. Det är så utslitet att det nästan inte betyder någonting alls längre. Att förändra världen är inte detsamma som att förbättra världen. Attacken mot WTC 2001 förändrade i viss mån världen, åtminstone så att övervakningen av terrorismen förbättrades. Men ingen vill väl säga att attacken förbättrade världen.

Påståendet att Jobs förändrade världen härstammar, såvitt jag kunnat utröna, från president Obama. Han menade att Jobs ”förändrade våra liv”, att han utfört ”ett av de största stordåden i mänsklighetens historia” och att han förändrade allas sätt att se på världen. Obama är en skicklig talare, men har en benägenhet för våldsamma överdrifter. (Också detta är typiskt för den amerikanska kulturen). Jobs har i varje fall inte förändrat mitt liv och mitt sätt att se på världen. Säkert har miljoner ungdomar köpt hans prylar, men jag förstår inte varför detta skulle ha ändrat deras sätt att se på världen. Obamas uttalande måste nog ses som amerikansk propaganda. Han vill stimulera den amerikanska ekonomin, uppmuntra ungdomar att starta egna firmor, att utveckla ny (onödig) teknologi som går att sälja över hela världen.

Om Jobs alls förändrat världen så är det snarare till det sämre. Han har genom ständigt nya teknoprodukter skapat ett behov som driver på konsumtionen. Men avigsidan är att produkterna blivit gamla på några år. Därmed har mängden elektronikavfall ökat lavinartat. Naturligtvis går det också åt stora resurser för att producera hundratals miljoner apparater. Dessa apparater är närmast förslöande för det kritiska tänkandet.

Datormogulen Bill Gates har donerat mycket pengar för t.ex. bättre hälsovård i Afrika. Sådant bidrar faktiskt till att förbättra världen. Men för att göra det måste man vara intresserad av också annat än att vara bäst på att producera onödiga, ofta skadliga teknoprodukter.

BÄTTRE KLIMAT MED SÄMRE EKONOMI

2011-10-10T22:59:00.000-07:00

Artikeln nedan sände jag till Vasabladet 19.9. Den togs in i tidningen 8.10.
I dag hörde jag i nyheterna att miljöminister Niinistö betonade samma sak som jag dvs att klimatförädringen under de senaste två åren degraderats till en tredje rangens fråga i medierna. Jarl Ahlbeck har i en artikel som ingått i både Åbo Underrättelser (28.9) och i Vasabladet någon dag senare betonat att växthuseffekten tycks vara lindrigare än många experter förutspått. De senaste mätningarna visar, enligt honom, att uppvärmningen under perioden 1988-2011 varit endast 0,15 grader. Definitivt ingenting att oroa sig över. Det verkar finnas goda skäl till att klimatet fått en mer undanskymd roll i nyheterna. Å andra sidan har avsmältningen av Nordpolens isar i sommar varit rekordstor. Arealen var som minst 4,2 miljoner kvadatkilometer. I Hufvudstadsbladet 10.10 finns ett uppslag på två sidor där det frågas "Är du beredd på klimatförändringen?". Tre ekopsykologer intervjuas. De oroar sig över att allmänheten inte tar hotet på allvar. Frågan är dock, som Ahlbecks artikel visar, om vi faktiskt borde ta klimatförändringen på allvar. Och i så fall är det tveksamt om vi alls kan göra något för att stoppa den.
Såväl miljöfilosofi som klimatförändringen behandlas i många av mina bloggar. Genom att läsa dem får man en god överblick av hela detta komplicerade komplex av frågor. Själv har jag jobbat med miljöfilosofi i drygt 20 år.

HAR KLIMATPOLITIKEN MISSLYCKATS?

”Jag har misslyckats,” sade Al Gore senaste vinter i det populära tvprogrammet Skavlan. Det som han avsåg var en radikal ändring i den globala politiken för att ”rädda” klimatet. Al Gore är den överlägset mest inflytelserika ”klimatprofeten”. Hans bok En obehaglig sanning (2006) och filmen med samma namn har de flesta åtminstone hört om. I en senare bok (2009) försöker han på nytt väcka världen till förändring. Men som han själv erkänner har han misslyckats. De åtgärder som hittills vidtagits har varit lokala och tveksamma. Någon effekt på klimatet har de inte haft. Utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka.

Al Gore är en karismatisk politiker med ett starkt budskap, men han är ingen forskare och det finns många fel och överdrifter i hans budskap. Amerikanen James Hansen är däremot en av världens mest kända klimatexperter. Han har fått föga uppmärksamhet i medierna men i stället har han haft direkt konatk med ledande politiker världen över och försökt övertyga dem om att det brinner i knutarna. Titeln på han senaste bok är talande, den lyder översatt till svenska: Sanningen om den kommande klimatkatastrofen och vår sista chans att rädda mänskligheten. (2009) Om vi inte reagerar kraftigt nu så blir konsekvenserna katastrofala enligt Hansen.

För två år sedan, i december 2009, samlades världens ledare i Köpenhamn för att slå fast en global klimatpolitik. Där samlades också mängder av experter och klimataktivister för att lobba och påverka. Mötet fick enorm uppmärksamhet i medierna och det debatterades häftigt för och emot växthuseffekten. Också hos oss gick debattens vågor höga. De s.k. klimatskeptikerna höll sig framme och menade att oron var överdriven. Som alla vet blev Köpenhamn-mötet ett totalt fiasko med avseende på konkreta åtgärder. Endast urvattnade, fromma önskningar kunde läsas i slutprotokollet.

Sedan dess har det globalt sett inte hänt särskilt mycket på klimatfronten. I själva verket tycks klimatförändringen ha degraderats till en tredje rangens fråga. I stället är det ekonomin som fyller medierna. Vikande börskurser, stater som hotar att gå i konkurs, USA:s enorma underskott, kineserna som globala spelare inom ekonomin, stigande arbetslöshet, sämre socialskydd, växande fattigdom hör till de frågor som i dag bekymrar både beslutsfattare och allmänhet. Botemedlet heter, enligt ekonomerna, fortsatt ekonomisk tillväxt. Den skall skapas genom bättre konkurrenskraft, ny avancerad teknologi, nedskärningar i sociala förmåner.

Ur klimatsynvinkel är minskad konsumtion och produktion i själva verket något positivt. Det innebär att tusentals fabriker stänger eller drar ner på produktionen, att färre åker bil, att de enorma turistskarorna krymper, kort sagt att utsläppen av växthusgaser minskar. Om och när tillväxten kommer igång igen innebär det förstås motsatsen.

Är då framtiden för klimatet totalt mörk? Knappast. Det bedrivs energisk forskning inom många sektorer. Al Gore, Hansen och många andra ”profeter” förkunnade, som profeter har för vana, ”gören bättring ty undergången är nära”. Bättringen skulle bestå i en radikal ändring av vårt sätt att leva. Det är något som mycket få är villiga till, speciellt som det finns flera miljarder fattiga som drömmer om att få delta i konsumtionsfesten. En radikal ändring i livsstilen är en politisk omöjlighet. Forskningen går därför ut på att motverka klimatförändringen utan att levnadsstandarden och tillväxten påverkas i någon högre grad. Ett sätt är att tvätta bort koldioxiden ur rökgaserna. Flera projekt som testar olika tekniker pågår. För 30 år sedan var svavlet i rökgaserna ett stort miljöproblem. Teknologerna lyckades dock rätt snabbt utveckal metoder för att tvätta bort svavlet. Utsiktern att göra detsamma med koldioxiden verkar lovande. En annan åtgärd som troligen kommer att få betydelse är att minska mängden sotpartiklar i atmosfären. Den koldioxid som produceras blir kvar i många decennier, men sotpartiklarna kan minskas snabbt genom effektivare filter. Forskarna är oeniga om hur stor effekt sotpartiklarn har, men alla tycks vara ense om att deras effekt är betydande. De flesta känner till att det satsas stort på alernativ energi, speciellt på sol- och vindenergi. Sådana satsningar kan dessutom bidra till den ekonomiska tillväxten. Det finns många andra idéer som kan prövas i framtiden.

Mer problematisk är bioenergin och biobränslena. Är det verkligen moraliskt rätt att använda enorma arealer för att odla grödor som omvandlas till bränsle för bilar när en miljard människor är undernärda?

Det grundläggande problemet är förstås att 7 000 miljoner människor är på tok för många för en ekologiskt hållbar utveckling. Men det problemet vill ingen ekonom eller politiker ta i med tång ens.

DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?

2011-09-21T05:54:00.000-07:00

NÄR LANDSTIGER DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?

På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.

Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.

På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.

År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.

USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.

I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)

Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.

USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.

Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!

Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.

För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.

Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.

USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.

Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.

Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.

Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.

Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.

TÄNK OM JUSSI HALLA-AHO HAR RÄTT!

2011-09-20T00:17:00.000-07:00

Riksdagsman Jussi Halla-aho har orsakat inte bara en storm, utan en orkan, i ett vattenglas genom en handfull ”olämpliga” uttryck på sin blogg. Han har, kort sagt, rekommenderat att en militärjunta tar makten i Grekland för att få ordning på folket som inte vill böja sig för alla nedskärningar. Sådant får man kanske tänka, men absolut inte säga högt i dagens Finland. Hur många som är av samma åsikt får vi aldrig veta. Jag gissar att de är många.

Det skall genast sägas att jag inte läser Halla-ahos bloggar, eller överhuvud sannfinländarnas bloggar. Det som skrivs på bloggar tycks till 99% vara skräpprat. Jag har verkligen viktigare och intressantare saker att göra, som t.ex. att jobba i trädgården eller skriva egna, djupsinniga, analytiska bloggar. Det som jag vet om den famösa bloggen har jag läst i tidningarna, främst i Hufvudstadsbladet.

Halla-aho har fått enormt mycket gratisreklam. Som bekant är det ingen skillnad vad medierna skriver bara de skriver. Ju mer du blir omskriven och debatterad i desto högre grad existerar du i dagens masskultur. Kanske var det t.o.m. hans avsikt att reta gallfeber på redaktörerna och de professionella tyckarna? Bland sina anhängare framstår han säkert som något av en martyr.

Det vore intressant att veta vem som satte i gång hela rabaldret, och varför. Det klokaste hade varit att helt ignorera bloggen. Uppenbarligen var den inte värd att uppmärksammas. Men nu har det skett, men som man kan vänta på fel sätt. Det är svårt att veta om kritikerna faktiskt är upprörda eller om de helt enkelt inte har något viktigt att säga. Det händer ju faktiskt inte något viktigt just nu? Visserligen har vi en växande ungdomsarbetslöshet, vikande konjunkturer, stigande skatter, nedskärningar överallt, ökande alkoholbruk, ständiga problem med den nya tekniken, en känsla av likgiltighet som breder ut sig, pedofiler, massmördare, terrorister osv osv. Men allt det är småpotatis mot att en politiker tar ordet militärjunta i sin mun, eller i sin blogg.

Kritikerna bryr sig inte alls om att försöka förstå vad det var Halla-aho ville ha sagt. Han har senare krupit till korset, strött aska i håret etc och bortförklarat det hela som ett skämt. Men politiska skämt brukar ha en udd. Ingen tycks dock bry sig om att fundera över vad udden kan vara.

Ingen vågar ens tänka tanken att Halla-aho kanske har rätt. Då menar jag inte bokstavligen utan i princip. Grekland styrdes av en militärjunta under 1970-talet. Troligen är det därför han ville provocera med den idéen. Det är möjligt att Halla-aho är naiv, kanske t.o.m. politiskt dum, men jag misstänker att han menade att landet behöver en stark och beslutsam ledning om det skall klara sig ur skuldkrisen. Och det kan stämma! Man bör komma ihåg att grekerna under 1900-talet hade många svaga regeringar och tidvis sargades av rena inbördeskrig. Grekland hade ett av de starkaste och mest aggressiva kommunistpartierna i Europa. Vänstern är fortfarande stark och beredd att dra ut på gatorna för att understryka sina krav.

I Finland är folk lydiga. Här kan regeringen höja skatter, skära ner, dra in all slags service osv osv utan att någon går ut på gatorna och börjar tända eld på bilar eller slå in skyltfönster. Vi är ivriga att lyda alla påbud från EU. Grekerna är av mycket hårdare virke. De är inte villiga att lyda EU eller sin egen regering om deras levnadsstandard sänks till miniminivå samtidigt som de måste arbeta hårdare.

I det populära radioprogrammet Eftersnack sällade sig Londen och Björkqvist till drevet mot Halla-aho fredagen 16.9. Men filosofen Joel Backström, som är något av en dissident och kritiker av kapitalismen, gav Halla-aho delvis rätt. Självklart hade han ingen sympati för en militärjunta, men han påpekade något som tydligen undgått de flesta som stirrat sig blinda på valet av ord. Han menade att EU de facto fungerar som ett slags diktator i förhållande till grekerna. EUs ledare dikterar ju villkor. Ni måste spara, spara, privatisera, sälja bort statsegendom, skärpa beskattningen, öka kontrollen, sparka tjänstemän, minska på de sociala förmånerna – annars får ni inte mera lån. Vad är detta annat än diktat och ultimatum? Det grekiska folket har ingen talan. Det är bara att lyda.

Men som Janette Björkqvist påpekade använder sig EU inte av pansarvagnar. Inte heller skjuter man folk, sätter dem i fängelse, torterar dem eller driver dem i landsflykt. Det är så att säga frågan om en mjuk EU-diktatur. Såtillvida hade Backström rätt.

Men vad annat kan EU göra? Problemet ligger i den grekiska samhällsstrukturen, i folkets värderingar, i politikernas maktlöshet. Ytterst är det frågan om okunnighet om politiska realiteter. Det finns ingen gratis lunch!

Bakom Halla-ahos misslyckade ”skämt” ligger ett fundamentalt problem, ett mycket djupt problem, ett problem som har att göra med demokratins legitimitet. Ett problem som ingen kritiker tycks inse, eller i varje fall inte vill ta i med tång ens. Hur förändrar man värderingarna i ett samhälle? Om det är en folksport att undvika att betala skatt, hur får man då folk att faktiskt göra det? Om det är sed att ta mutor, hur får man folk att sluta med det? Om man jobbar korta dagar och tycker om att sitta vid ett glas vin och prata etc, hur får man folk att jobba hårdare?

Det bästa hade varit att ignorera Halla-aho från början, men när nu katten är på bordet borde man utförligt ha förklarat varför en militärjunta är en dödfödd idé. Det finns nämligen mycket starka skäl att tro att en sådan skulle göra situationen ännu värre. I värsta fall skulle den leda till ännu ett inbördeskrig i landet. I varje fall skulle den leda till våldsamma sammandrabbningar mellan militär och stora folkmassor. Ännu värre är att generalerna är dåliga ekonomer, företagare och politiker. Massor av företagare skulle fly ur landet, turistströmmen skulle minska, kanske helt sluta. Och folk skulle på alla sätt sabotera juntans påbud. EU skulle förklara landet i blockad. Diktaturer brukar misslyckas katastrofalt med ekonomiska frågor. Sovjet är det mest extrema exemplet. Det kommunist-kapitalistiska Kina duger inte som förebild av skäl som jag inte behöver gå in på här.

Det grundläggande problemet i Grekland (och många andra länder) är att staten (politikerna) har infört en mängd reformer som betalats med lån. Sådant går inte i längden. Förr eller senare kommer väggen emot. Pengarna tar slut. Och vad gör man då? Lånar ännu mer till högre ränta. Men när ingen mer är dum nog att låna ut pengar? Detta är den stora och grundläggande fråga som redaktörer, kolumnister, politiker och tyckare i största allmänhet borde fördjupa sig i. Det är onekligen enklare att ansluta sig till drevet mot Halla-aho. Om han slutar uttrycka sig provokativt så är allt frid och fröjd.
O sankta simplicitas!
(Finska staten skall i år låna 7 000 miljoner euro för att klara alla sina utgifter).

TEKNORELIGIONEN ÄR DEN SENASTE IDEOLOGIN

2011-09-11T00:37:00.000-07:00

Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 7.9 2011. Rubriken ovan är satt av redaktören på Hbl. Artikeln är en mycket kort beskrivning av min kritik av de ideologier som dominerat främst den västerländska kulturen under min livstid. Den enda ideologi som jag reservationslöst kan omfatta är, som framgår, demokratin.

IDEALISM KONTRA VERKLIGHET

Under de senaste drygt etthundra åren har vi européer fått uppleva en rad mer eller mindre katastrofala ideologier. Det har visat sig att det som fungerar perfekt i idealisternas hjärnor inte går att anpassa till en motsträvig och komplicerad verklighet.

Under början av 1900-talet dominerade nationalistiska och rasistiska ideologier. Man skulle vara beredd att offra allt, t.o.m. sitt liv, för sitt folk, sin nation och sin religion. Njutningslystnad, lättja och egoism var dödssynder. Dessa tankar innebar det absoluta bottennappet i ideologiernas dunkla djup. Den yttersta konsekvensen blev två världskrig, som i propagandan utmålades som krig mellan raser.

Under mitten av 1900-talet växte kommunismen fram som det stora idealet, speciellt bland ungdomen. I ideologernas platonska drömvärld rådde jämlikhet och solidaritet. All privat egendom, all privat företagsamhet var avskaffad och därmed också egoismen. Staten tog hand om medborgarna, garanterade skolgång, hälsovård, arbetsplats och slutligen åldringsvård. Aldrig har väl så högstämda ideal förverkligats så illa.

Den gröna rörelsen uppstod som en motreaktion mot tillväxthysterin och den hänsynslösa exploateringen av naturen på 1960- och 1970-talet. Vi fick veta att litet är vackert, att vi skulle leva anspråkslöst och använda lokala produkter, vi skulle cykla och åka kollektivt. spara energi. Natur och djur skulle skyddas. Kärnkraften skulle bort. Verkligheten blev en annan. Idealen anpassades snart till kapitalismen. Vi fick en ny form av exploatering av naturen genom tusentals vindkraftverk, genom att skogen skulle ge energi i stället för uranet, genom odling av energigrödor och grödor för framställning av biobränsle. Samtidigt avfolkades landsbygden i allt snabbare takt.

Genom kommunismens sammanbrott framstod kapitalismen mot slutet av 1900-talet som den nya frälsningsläran. Det var inte längre tal om solidaritet och jämlikhet. I stället skulle alla sociala funktioner hälsovård, skolor, åldringsvård, kommunikationer privatiseras. Girighet och njutningslystnad var nu rumsrena ideal. Because you are worth it! Vi skulle jobba mera, hårdare, effektivare för att klara oss i den alltmer tuffa globala konkurransen. Konsekvenserna blev utslagning, utbrändhet, depressioner, ökande bruk av alkohol och andra droger, ökande benägenhet för meningslöst våld, olika slag av verklighetsfrämmande extremism. Och kapitalismens eviga gissel – ständiga konjunktursvängningar. Den ena ekonomiska krisen avlöser den andra.

Den senaste ideologin är teknoreligionen. Alla problem som kapitalismen skapar skall lösas med ny och ännu mer avancerad teknologi. Tänkande maskiner skall skapa ny efterfrågan och ny tillväxt. En hushållsrobot i varje familj. Varje hus skall bli en självreglerande maskin. Genom övervakningskameror skall brottsligheten stävjas. Alkolås i varje bil skall stoppa rattfylleriet. Kirurgiska robotar skall göra sjukvården snabbare och billigare. Varje medborgare skall var uppkopplad på nätet dag och natt och sköta allting, utom möjligen sitt sexliv, vi datorer. Personliga kontakter blir gammalmodiga när allt umgänge sköts via sociala medier. En skön ny värld? Snarare en mardröm!

Det finns dock en ideologi som är perfekt anpassad till verkligheten och till människans motsägelsefulla natur, nämligen demokratin. Under de senaste hundra åren har det ibland sett mörkt ut för folkväldet, men i själva verket har demokratin spridit sig, visserligen långsamt, över allt större delar av världen. Demokratins styrka är att blodiga revolutioner, tortyr, våld och skoningslöst förtryck ersätts av fredliga val. Den innebär att medborgarna kan få utlopp för sitt missnöje och få en ändring till stånd. Den innebär att rasister, nationalister, kommunister, kapitalister, gröna, teknofiler, religiösa och ateister kan leva tillsammans utan att slå ihjäl varandra. Mer kan man knappast begära och förvänta i vår komplicerade värld. Men det är mer än vad tidigare kulturer lyckats med.

Hans Rosing
Samhällsfilosof

TRÄDGÅRDEN: ETT ÖVERFLÖD AV MAT

2011-09-08T23:17:00.000-07:00

ETT ÖVERFLÖD AV MAT

Min senaste blogg om trädgårdsskötsel är införd 13.6. Nu fortsätter jag på samma tema.

Man kan odla förvånansvärt mycket mat i en liten trädgård. Jag odlar grönsaker på några ar och får långt mer än vi, vanligen tre vuxna, kan äta. Därtill kommer fruktträd, äppel, päron, plommon, körsbär som står här och där i gräsmattan. Självklart har vi också några bärbuskar.

Enligt FN är en stor del av världens befolkning undernärd. Det har talats om 700 miljoner, en enorm mängd, mer än hundra gånger Finlands hela befolkning. Just nu svälter många ihjäl i det område som kallas Afrikas horn, speciellt i Somalia. 700 miljoner innebär att var tionde människa inte får tillräckligt med lämplig näring. Samtidigt lider en miljard av olika grader av övervikt.

Man får inte kasta bort mat. Detta har blivit ett nytt mantra bland ”världsförbättrarna”. Det förklaras aldrig varför. Svälten i världen minskar inte ett enda dugg för att jag låter bli att slänga gammal potatis eller resterna av min havregrynsgröt. Själv anser jag det vara en mycket större synd att slänga kläder bara för att de inte längre är senaste mode, eller att byta ut en fungerande tv för att köpa en som är tekniskt mer avancerad. Det innebär verkligt slöseri med resurser och energi. Men sådant talas det inte om i medierna. Varför?

Det är lätt att odla gurkor. Får de vatten, gödsel och värme så får man också gurkor i mängder. Jag har ca tio plantor och de har gett långt mer gurkor än vi vill äta. Inte heller vill andra ha dem. Så det är bara att föra överskottet på komposten. Nå, gurkor är inte just mer än ”vattupåsar” så det är ingen förlust, utom för den som bantar. Just nu får jag mycket bifftomater på mina sex plantor. Också av dem får jag slänga en hel del. Deras näringsvärde är dock bättre än gurkornas. De innehåller bl.a. mycket antioxidanter. Så jag äter några varje dag.

Det har varit en varm sommar och kommit tillräckligt med regn. Angreppen av skadedjur har varit måttliga. Skörden har därför blivit rätt bra i mina land. Kålrabbi, potatis, rödbetor har vi fått ur egen jord. Morötter har jag på en minimal plätt, ca en kvadratmeter, men där kommer gott om fina rötter. Äppelskörden är delvis förstörd av röta, av äppelvecklaren och rönnbärsmalen, men vi får ändå betydligt mer äppel än vi använder. Konstigt nog tycks larverna inte gilla sorten Transparence blanch. Vi har fått mycket fina äpplen av den sorten, men mer än hälften har hamnat i komposten. Plommonträden är nu fulla av mognande frukter. Vårt Sinikka-träd gav en skörd som var långt större än vi kunde äta. Så går det också med våra senare träd, Viktoria och ”bondplommon” plus ett träd som växt upp från ett rotskott.

Om man har egen trädgård kan man sålunda vara självförsörjande med grönsaker från ungenfär midsommartiden tills frosten kommer. Självklart kan man lagra potatis och många grönsaker om man har en lämplig källare. (Vilket vi inte har). Om man har stuga nära en skog kan man dessutom ta till vara den mat skogen ger, främst blåbär, lingon och svamp.

När jag lagar mat kommer det mesta vid denna tid (slutet av sommaren början av hösten) från egna odlingar. Lunchen kan t.ex. bestå av kokt potatis, och kokta rödbetor samt gurka och tomat, naturell eller i en sallad. Allt förstås nyss skördat. I stället för rödbetor har vi ibland ätit majskolvar, kokade ca 10 min utan salt. Kålrabbi går bra i sallader. Morötter, rårivna eller kokta eller stuvade är också gott. Stekta kantareller har ibland varit komplement till potatisen. Kött köper vi dock i närmaste butik. Fisk kan vi ibland få genom att lägga ut egna nät.

Vad vill jag ha sagt med detta?
För det första: Det går att odla en stor del av sin mat i en ganska liten trädgård. Men självklart får man färska grönsaker endast under senare delen av sommaren och hösten. Det är förstås möjligt att lagra det mesta, att lagra i källare (potatis, morötter, rödbetor), att frysa ner, att spara i ättikslag eller t.ex. att rexa (gammalmodigt). Själv ids jag inte lagra därför att man får vad man behöver i butikerna hela vintern. Att odla är roligt och givande, att lagra är mest bara tråkigt.
För det andra: Det går att leva enkelt. I dag ingår matrecept i varje tidning. T.o.m. dagstidningarna brukar ha något förslag till maträtt varje dag. Typiskt för alla dessa recept är att de är onödigt invecklade. Ofta innehåller de ingredienser som inte växer eller produceras hos oss. Själv lagar jag aldrig mat efter dessa recept just för att de är onödigt invecklade och förutsätter främmande ingredienser. Varför göra matlagningen mer invecklad är nödvändigt? Någon säger kanske att det blir godare ju mer invecklat det är. Själv tycker jag att mat oftast är godast när man äter den direkt, dvs rå, eller kokt. Rödbetor är godast när man kokar dem genast och äter dem utan salt eller andra kryddor.
För det tredje: Jag besprutar aldrig mina odlingar med något slag av gifter. Alla produkter är garanterat giftfria. Visserligen blir skörden mindre, men det spelar ingen större roll eftersom allt finns att köpa. Senaste år hade jag t.ex. ett tiotal fina plantor av blomkål. Men en dag när jag lyfte på fiberväven var de alla uppätna. Sorkarna hade fått sig ett skrovmål.
För det fjärde: Odlingen ger inte bara något gott att äta utan något som är nästan lika viktigt, nämligen frisk luft, motion, gymnastik, kännedom om djur och natur och känslan av att ha uträttat något verkligt nyttigt. Att producera mat har alltid varit och kommer alltid att vara en förutsättning för all annan mänsklig verksamhet.
I dag skaffar sig många motion genom att gå på gym. De betalar betydande summor för att få röra på sig. (Allting kan säljas i dagens galna ekonomiska värld). De sitter inomhus i luftkonditionerade, uppvärmda salar på dyra maskiner och upprepar mekaniskt olika rörelser för att behålla muskelstyrka och kondition. Maskinerna är deras umgänge. De lär sig ingenting, annat än möjligen att bete sig mekaniskt. Den som har en trädgård umgås däremot hela tiden med den levande naturen, men otaliga levande organismer. En trädgård kryllar av liv. I trädgården är vi bokstavligt talat hemma därför att vi själva är inte bara levande organismer utan uppbyggda av levande organismer. Vi befinner oss i evig växelverkan med Livet omkring oss. I trädgården gräver vi, vattnar, bär bördor, rensar, skördar eller sitter bara och njuter av allt det vackra som växer, av fågelsång, fjärilars flykt eller på hösten av sländornas irrande, vårtbitarnas ”sång” osv.

En sista kommentar.
I dag finns det en del människor som försöker leva som man säger ”på naturens villkor”. De vill leva extremt ekologiskt, dvs utan att använda några industriella produkter. Jag hör definitivt inte till den gruppen. Man brukar säga att de lever så för att ”rädda världen”. Faktum är förstås att de som lever så är och förblir en försvinnande liten minoritet. Världens 7 miljarder människor vill i allmänhet leva ett gott liv med allehanda bekvämligheter, resor osv. Jag odlar inte för att rädda världen. (Jag tror överhuvudtaget inte på profetiorna om världens snara undergång). Jag odlar för att jag tycker att det är en rolig och meningsfull sysselsättning och för att jag älskar att äta färska, obesprutade jordgubbar, hallon, majskolvar, lökar och mycket, mycket annat. Och jag har älskat att kunna bjuda mina barn (som nu är stora men ändå skarpt gillar fars grönsaker) och mitt barnbarn (som ännu är litet) på sådant som odlats i egna land på samma sätt som under tidigare generationer.

FILOSOFISKA TANKAR I TRÄDGÅRDEN JUNI 2011

2011-06-13T07:56:00.000-07:00

Odlar du grönsaker? Blommor? Gräsmatta? Ingenting alls?

År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?

Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.

Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.

Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).

I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.

Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.

VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?

2011-05-01T23:07:00.001-07:00

Ett stort tack till alla er som önskat mig god bättring. Desto värre är ibs inte en sjukdom som man tillfrisknar ifrån, men man kan bli bättre, och det har jag blivit under våren. Jag är såpass kry att jag orkar sitta vid datorn någon timme då och då. Det är själva sittandet som är irriterande för min besvärliga "matsmältningsapparat". Att jobba i trädgården går däremot rätt bra.

Här är ett inlägg - det första sedan januari.

VARFÖR FÖRSVARA KÄRNKRAFTEN?

Ända sedan början av 1980-talet har jag i ett flertal debatter försvarat kärnkraften mot dessa talrika kritiker.
Varför?
Ett flertal finlandssvenska intellektuella såsom sociologen Thomas Rosenberg, författaren Lars Sund, professor U.B. Lindström, den gröna ideologen Göran Ekström, Ulla Klötzer och många fler har i många debatter krävt att kärnkraften hos oss avvecklas så snabbt som möjligt, helst genast. Deras viktigaste argument är att den är mycket farlig och att avfallet inte kan tas om hand så att det inte skadar någon i framtiden.
Jag hör onekligen till gruppen ”finlandssvenska intellektuella”, professionell filosof som jag är. Varför går jag då mot strömmen? Är jag dum, okunnig, ansvarslös? Eller är jag bara en naiv lekman som litar på kärnkraftsingenjörernas försäkringar om att våra reaktorer är trygga?

Här är en kort sammanfattning av mina huvudargument, dvs de faktorer som får mig att försvara kärnkraften.

För det första tror jag att risken för en stor olycka hos oss är så minimal att en sådan aldrig kommer att ske. Vi har inga reaktorer av Tjernobyl-typ, och inte heller så okunniga ingenjörer. Inte heller har vi jordbävningar och tsunamis som i Fukushima. Vidare anser jag att förvaring av avfallet ”soporna” 500 m nere i urberget är en bra lösning. Jag anser alltså att avfallsfrågan är löst hos oss. Jag tror sålunda att våra reaktorer inte kommer att ta livet av en enda människa. Däremot vet jag att de andra lösningarna, speciellt de fossila bränslena, kommer att leda till många människors död. Stenkolet är värst från gruvan till dess att kolet försvinner upp i atmosfären som koldioxid.

För det andra har jag ända sedan barnsben varit en övertygad naturvän. Jag vill att vi skall skydda miljön i vårt land. Kärnkraften är den energiform som ger mesta möjliga mängd värme och el med minsta möjliga skador på miljön. Vissa ingrepp i miljön är oundvikliga, speciellt vid uranbrytningen. Utsläpp av kylvatten kan också ses som ett problem, men kunde också ses som en resurs. Det är dock ett lokalt problem. Kärnkraftverkan är få till antalet, de tar inte upp stora skogsområden eller odlingsmark, de är tysta, luktar inte, sprider inte rökgaser eller andra gaser. De producerar inga växthusgaser. De är därför nästan klimatneutrala. De inverkar inte heller på flora och fauna. Bidrar inte till utrotning eller till utarmning av miljön. Det gör däremot de flesta andra energiformer. Det är ingen risk att någon kommer och bygger en reaktor på min eller din bakgård eller vid min eller din sommarstuga. Själv har jag aldrig sett ett kärnkraftverk och kommer aldrig att se något. Däremot har jag sett t.ex. vindkraftverk, trots att det fortfarande finns mycket få i vårt land. Och jag fruktar att möllorna kommer att bli ett allt vanligare inslag i vår miljö samt ett allt allvarligare miljöproblem i framtiden.

För det tredje vill jag att vårt land skall förbli en välfärdsstat med hög levnadsstandard. Detta är möjligt endast om vi har en konkurrenskraftig industri, främst exportindustri. Den djupa ekonomiska depressionen i början av 1990-talet visade vad som händer med välfärden om det går mycket dåligt för industrin. För att industrin skall klara sig i den hårda internationella konkurrensen måste den ha trygg tillgång till relativt billig energi, speciellt elektricitet. I vårt kalla, mörka, solfattiga land kan endast kärnkraften ge detta.

För det fjärde måste vi minska vårt beroende av stenkol, naturgas och olja, dvs av fossila bränslen. Det är omöjligt att avveckla kärnkraften och samtidigt avveckla en ator del av de fossila bränslena. Däremot är det möjligt att gradvis ersätta fossila bränslen med förnybar energi av olika typ om vi samtidigt får trygg och relativt billig ström från kärnkraften.

Detta är alltså mina huvudargument. Kan någon finna fel i dem är jag villig att lyssna. Om någon finner grova fel är jag villig att ompröva min inställning. Jag fruktar att motståndarna inte beaktar dessa argument. De förser sig själva med skygglappar p.g.a. av sin onödiga rädsla för radioaktivitet eller av andra mer dunkla skäl. Den som vill avveckla kärnkraften bör, enligt min mening, tänka igenom hur han/hon förhåller sig till de argument jag fört fram ovan.

Artikeln nedan sände jag till Vasabladet i mitten av april. Den har inte publicerats. Jag har under många år haft intrycket att ansvariga redaktörer på Vbl ogärna publicerar artiklar som försvarar kärnkraften på ett rationellt, sakligt och logiskt sätt. Däremot publicerar man gärna osakliga, okunniga och emotionella artiklar och inlägg mot kärnkraften. Tyvärr! Saklig och kunnig debatt bör alltid uppmuntras.

KAN VI KLARA OSS UTAN KÄRNKRAFT?

I Tyskland har regeringen stängt sju gamla kärnreaktorer på grund av olyckan i Fukushima. Tio nyare reaktorer är dock fortfarande i gång. Hur klarar tyskarna bortfallet av elproduktion? Tänker de spara in sju reaktorer, dvs över 5000 MW? Självklart inte. Tyskarna är inte mer villiga att spara än andra folk, trots att de kraftigt motsätter sig kärnkraften. Inte heller hjälper det att Tyskland har långt fler vindmöllor än något annat land i Europa, ca 13 000 vindkraftsparker. Dessa är redan i full gång, när det blåser. Nej, man använder i stället mer fossila bränslen, stenkol och naturgas. Detta innebär ökade utsläpp av växthusgaser, vilket i sin tur innebär att elindustrin måste köpa massor av utsläppsrätter. Vilket naturligtvis drabbar konsumenterna i form av höjda elpriser.

Hos oss har olyckan i Japan fått en mängd debattörer att krävt att våra fyra reaktorer stängs och att den femte aldrig startas. Men hur realistiska är dessa krav egentligen? Är de bara skenheliga drömmerier för att visa hur god människa man är eller kunde vi faktiskt klara oss utan kärnkraft? Vad händer om nästa riksdag, mot all förmodan, handlar i enlighet med motståndarnas krav och stiftar en lag som förbjuder kärnkraft i vårt land?

Det första som händer är att ca en tredjedel av vår elproduktion faller bort och det blir stor brist på ström. Detta i sin tur innebär att priserna stiger. Så har det redan gått i Tyskland. Hos oss skulle det bli mångdubbelt värre eftersom en så stor del av den totala produktionen faller bort. (Tyskarna har ju fortfarande kvar tio nyare reaktorer som malar på för fullt). Kärnreaktorerna ger i främsta hand trygg och billig tillgång till baskraft för industrin. Därför skulle industrin och framför allt exportindustrin drabbas hårdast. Detta i sin tur skulle leda till massarbetslöshet. Statens och kommunernas skatteinkomster skulle rasa vilket skulle innebära att hela välfärdssystemet skulle braka ihop. Vi skulle få en situation som är värre än depressionen i början av 1990-talet.

Det enda sättet att lindra följderna vore, förutom att importera mycket mera ström från ryska kärnreaktorer, att, precis som tyskarna, använda mera stenkol och (rysk) naturgas. Alla gamla kraftverk som kör med fossila bränslen skulle köra för fullt. Hur går det här ihop med att vi lovat minska utsläppen av växthusgaser? Det går förstås inte alls ihop. Men även när våra reaktorer är i gång tycks utsläppen av koldioxid öka. I fjol ökade de med 15%! En orsak var den kalla vintern, en annan servicestopp för kärnkraften, en tredje att elkonsumtionen ökade. Den nya reaktorn i Olkiluoto skulle avsevärt minska behovet av fossil energi och därmed utsläppen av koldioxid, men om motståndarna får som de vill tas den aldrig i bruk.

Kan vi inte spara in fyra reaktorer? Motståndarna talar alltid om hur mycket vi kan spara. Juha Ruusuvuori undrar i en kolumn i Vbl 12.4 varför vi behöver mera el hela tiden. Han har inte ökat sin elkonsumtion på tio år. Det har inte jag heller! Men Ruusuvuori och jag hör tydligen till undantagen. (Men inte har jag heller minskat min konsumtion). Faktum är att elkonsumtionen ökat trots alla dyra sparkampanjer. Faktum är att hushållens elkonsumtion ökade senaste år. Hela landets elkonsumtion var år 2010 hela 8% större än år 2009. Det vore redan en stor prestation om vi lyckades stoppa ökningen och hålla oss på en någorlunda konstant nivå. Att spara in fyra reaktorer är helt enkelt omöjligt. Tvärtom finns det redan nu ett stort missnöje med att elpriserna är för höga.

De förnyelsebara energikällorna då? Kan de inte ersätta kärnkraften? Motståndarna hävdar ju ständigt att vi klarar oss utmärkt med enbart förnyelsebar energi. Det hävdar t.ex. Göran Ekström i Vbl 10.4. Faktum är att vi redan får ca 26% av all vår energi från förnyelsebara källor, främst förstås från vattenkraft. För att ersätta kärnkraften borde vi mer än fördubbla andelen. Vattenkraften är redan utbyggd. Motståndarna pekar på vinden. Men den står för närvarande för endast en bråkdel av elproduktionen. (Ca 200 MW) Utbyggnaden går långsamt. Vi får vänta decennier innan den ens producerar lika mycket ström som den femte reaktorn kommer att producera om något år. Vindenergin är dyr och osäker, kräver mycket reglerkraft och är ett stort problem ur trivsel- och miljösynvinkel.

En klok politik innebär att välja det alternativ som innebär de minsta riskerna men medför störst nytta för största antalet människor. Eller annorlunda: det alternativ som innebär minst lidande för minsta antal människor. Läsaren måste dra sina egna slutsatser. Jag har dragit mina redan för länge sedan.

Hans Rosing
Pensionerad lärare i logik

PAUS I BLOGGANDET PGA SJUKDOM

2011-01-28T06:29:00.000-08:00

På grund av att min besvärliga sjukdom ibs varit ännu svårare den senaste tiden har jag inte kunnat och orkat skriva bloggar på en tid. Det kan dröja länge tills jag åter är i form att skriva. I västa fall får jag sluta med bloggandet. Vi får se hur det går. Någon gång skall man ju sluta och jag har skrivit i över 40 år.

Hälsningar till mina läsare

TACK FÖR KOMMENTARERNA

2011-01-11T01:30:00.000-08:00

BOKSLUT ÖVER MINA BLOGGAR 2010

Dags att göra bokslut över ännu ett år (det tredje) som bloggare.
Under 2010 har jag lagt ut 40 bloggar. Rätt mycket med tanke på att min IBS ibland har varit så svår att jag inte alls kunnat sitta vid datorn.
Som vanligt har bloggarna mest handlat om stora frågor, men jag har också skrivit om mig själv, t.ex. om mina sjukdomar 8.12. (Ett cykelergonometritest 4.1 visade inte några tecken på arterioskleros, så min fruktan för angina pectoris verkar vara ogrundad. Smärtorna har antagligen andra orsaker, främst IBS. Det kändes naturligtvis som en stor lättnad. Det slutliga utlåtandet har jag dock ännu inte fått.)
-----
SVENSKA SPRÅKET
Den obligatoriska svenskan i finska skolor har debatterats livligt under 2010, speciellt i finlandssvenska medier. Jag har läst en stor mängd inlägg. Tittade också på den beryktade tvdebatten. Trots att jag är en tvättäkta finlandssvensk har jag under mina över 40 år som debattör aldrig skrivit något om den obligatoriska svenskan. (Ordet ”pakkoruotsi” vägrar jag skriva eller ta i min mun. Det är ett idiotord. Inte talar man heller om pakkomatikka, pakkomaantiede, pakkoäidinkieli etc). Nu passar jag dock på att lägga fram min åsikt.

Det som förvånat mig mest är att en rad kända finlandssvenskar, börjande med Nils Torvalds, har gått i bräschen för att avskaffa svenskan. Speciellt förvånad var jag att gamla rävar som Jutta Zilliacus, Ralf Friberg och Per-Erik Lönnfors i programmet slaget efter 12 sällade sig till dessa. Jag tycker mig märka att det just är gamla finlandssvenska kändisar från södra Finland som vill kasta in handduken. Kanske borde jag inte bli förvånad. Gamla människor blir lätt pessimister. Nils Torvalds har väl alltid haft en dragning mot pessimism. Under sin tid som utlandskorrespondent var han benägen för pessimistiska förutsägelser. Magnus Londen hade en briljant kolumn i Hbl 9.1 riktad mot Torvalds argumentering. Ungdomarna har tydligen betydligt mer kämpaglöd än de för länge sedan pensionerade gamla uvarna. Bra så! Det är de yngre som skall föra det svenska arvet vidare i vårt kära fosterland med två nationalspråk.

Vi finlandssvenskar borde vara de sista att förespråka frivillig svenska. Varför? Inte för vår egen skull. Vi klarar oss säkert med våra (ofta ganska dåliga) kunskaper i finska. Utan för finnarnas egen skull. Vi finlandssvenskar vet av egen erfarenhet hur mycket nytta och glädje man har av att kunna svenska. För oss är det hart när omöjligt att föreställa sig att leva hela sitt liv i ett nordiskt land utan att veta vad ord som goddag, adjö och tack betyder. Till all lycka tror jag att de finska politiker som har makten bättre förstår svenskans betydelse än våra åldrande, pessimistiska finlandssvenska debattörer.
Själv har jag alltid skrivit på svenska, föreläst på svenska (också för finskspråkiga), levt på svenska. Jag har inget alls emot finskan, som är ett fascinerande och uttrycksfullt språk, men jag har alltid upplevet inte bara Finland utan hela Norden som mitt hem. I yngre dagar, under 70- och 80-talet hade jag nöjet att få umgås med norrmän, danskar och t.o.m. islänningar som talade skandinaviska. Inte förstod jag allt, men det var ingalunda som kinesiska, som jag inte förstår ett ord av. Jag har aldrig uppfattat Sverige som ett främmande land. För mig skildes det som nu kallas Finland och Sverige aldrig åt 1809. Jag har haft mängder av kontakter med rikssvenskar. Jag har kört ett mångårigt forskningsprojekt om riskfilosofi i samarbete med en svensk riskexpert osv.
Ett Finland utan obligatorisk svenska blir ett kulturellt sett betydligt fattigare land. Men inte bara det. Också ekonomiskt kommer vårt land att gå miste om många chanser till samarbete och affärer.
------
KLIMATET
Hela sju bloggar handlar om klimatfrågan. Den intresserar mig i allra högsta grad. Jag har under året läst massor av inlägg, åsikter, utredningar men de har inte fått mig att dra några definitiva slutsatser. Att senaste vinter var ovanligt kall och att början av denna vinter var likadan talar emot växthuseffekten. Men samtidigt säger experterna att det gågna året var ett av de varmaste sen man började mäta. Vad anser jag då för närvarande? Jag tror att människan påverkar klimatet på en mängd sätt. Men i hur hög grad och genom vilka åtgärder vågar jag inte säga något om. Vidare tror jag att klimatet också förändras p.g.a. naturliga orsaker. Jag är benägen att tro att de naturliga orsakerna och variationerna är större än människans påverkan.

En sak borde nu i alla fall vara helt klar. Vi måste också i framtiden ha stor beredskap för köld och snö. Vi måste garantera att der finns energi också om det blir -30 grader, att det finns plogbilar och redskap för snöröjning, att våra tåg är byggda för att tåla köld osv. Vi får inte skrota isbrytarna även om det kommer några isfria vintrar.

Klimatologerna har i decennier försäkrat att vintrarna i norden blir varmare. Men det vore mycket oklokt att basera samhällsplaneringen på deras teorier och statistisk. Inom överskådlig famtid, dvs flera decennier, måste vi vara beredda på att vi kan drabbas av hårda vintrar. Kanske blir det faktiskt småningom varmare, kanske inte. Det gäller att ha is i hatten och inte slänga bort vinterkläderna. Nästa generation vet hur det gick.

Men vad menas egentligen med klimat? Alla talar om klimatförändringen, men vad menas egentligen? Jag har alltmer börjat undra över denna fråga. Alla vet vad som menas med vädret. Det är konkret. Vi kan se det, känna det. Vi kan mäta temperatur, vind, luftfuktighet, nederbörd, solmängd, molnighet och liknande. Men klimatet kan vi varken känna eller mäta.

Jag frågar: Finns det överhuvudtaget något sådant som klimatet? Vad är det i så fall? Det finns naturligvis långtidsmedelvärden för alla de mätbara egenskaperna hos vädret. Man kan t.ex. räkna ut medelvärdet för temperaturen på en viss plats vid en viss tidpunkt för t.ex. varje månad under en period av t.ex. hundra år. Kan vi då säga att förändringarna i detta värde är klimatförändringar? Klimatet tycks vara något slags statistisk abstraktion.

Att vädret förändras är självklart. Och då är det väl också självklart att detta måste ge utslag i statistiken på lång sikt. Problemet är att bestämma vad de statistiska förändringarna på lång sikt beror på. Det finns bara en metod att ta till, den hypotetiskt-deduktiva. Vi måste ställa upp hypoteser och sedan testa hur väl dessa stämmer med statistiken. Att antropogena utsläpp av koldioxid spelar en stor roll har länge varit en favorithypotes bland klimatologerna.

Men hur mycket inverkar koldioxiden? Det tycks inte finnas något sätt att säkert avgöra den frågan.
MIN RYMDROMAN
Senaste vinter började jag skriva på en scifi-roman. Trots att jag skrivit i över 40 år har jag aldrig tidigare skrivit fiktion, så det måste jag också pröva på. Jag tänkte sätta ut ett nytt kapitel på bloggen varje månad. Men i somras stagnerade skrivandet. Kapitel 8 som finns på bloggen 7.7 blev det hittills sista. (De övriga kapitlen finns 5.2, 19.2, 2.3, 8.4, 23.5 och 10.6). I kapitel 8 börjar det hetta till och meningen var nog att fortsätta. Om inte för annat så för att jag själv undrade hur det skulle gå. Å andra sidan är det ju nog frågan om ett onödigt jobb. Antalet läsare kan antagligen räknas på ena handens tumme – om ens det. (Okej, jag överdriver. Några läsare har jag väl haft. T.ex. signaturen Frysa.) Kanske fortsätter jag skriva, kanske inte. Bäst att inte lova något även om min hälsa just nu verkar vara på väg mot det bättre. Just nu har jag beställning på en ganska lång artikel till en bok om Popper som jag borde jobba på, när jag orkar.
TACK FÖR KOMMENTARERNA!
Mina bloggar är inte avsedda att utmana eller provocera utan i främsta hand att informera och ibland att roa. Jag väntar mig alltså inte kommentarer. Men det gläder mig ändå när någon tar sig tid till en kommentar, positiv eller negativ. Jag gick just igenom mina bloggar för 2010 och räknade till 15 kommentarer. Tack för dem!! Flest kommentarer har Carpe Nox kommit med. Tack för dina vänliga ord. Jag kan berätta för dig att jag nyligen fick en visserligen liten romlake av en fiskare som jag känner. Den smakade utmärkt. Och rommen...ja, som du säger i en kommentar: det finns inte ord. Tack också till skogsmannen, som dock säger sig vara oenig med mig när det gäller politik. Hoppas du mår bra i den snöiga skogen. När jag var yngre och bodde i Vasa njöt jag ofta av att ta en skidtur i den snöiga skogen. Signaturen Matt var mycket kritisk till min utredning om matematiken 6.10. Det är ett svårt ämne och jag tror att Matt inte förstod vad jag ville säga. Vad jag hävdar är att ren matematik inte säger mer om världen än t.ex. ren formell logik eller något annat helt formellt system. Teoremen inom ett formellt system är förstås giltiga inom systemet, men det säger ingenting om giltighet utanför systemet.
Tack också till alla er andra som kommenterat, och till er som läst utan att kommentera.

GOD JUL EN GÅNG TILL

2010-12-25T07:39:00.000-08:00

Datorn tappade bort texten i bloggen "God jul". Jag gör ett nytt försök att publicera den.

Jag önskar (något försenat) alla mina otaliga läsare, män, kvinnor, barn och aliens en mysig, slö och slapp julhelg. Hoppas ni samlar krafter så ni orkar med år 2011 som komer att kräva mycket av er. Som bekant har regeringen dragit på oss en betydande statsskuld genom att ta upp lån. Det gäller att snabbt minska låntagandet och sedan börja betala tillbaka. Allt kommer att bli dyrare för att staten skall få in mer pengar. Så ni får jobba hårt och sedan se till att ni konsumerar duktigt av allt som blir dyrare. Sötsakerna blir t.ex. dyrare därför att skatten på dem höjs. Ni bör därför äta så mycket godis ni orkar så att staten får in mycket skattepengar och kan minska lånebördan. Men för er egen skull och för er plånboks skull bör ni minska godisätandet. Så vad gör man? Fosterlandet har nytta av godisätandet, men inte godisätaren själv. Själv begränsar jag mitt godisätandet till någon chokladbit då och då. Choklad är gott och dessutom är det den enda form av godis som av vetenskapen utpekats som nyttig. Ju mörkare choklad desto nyttigare.
VINTERN
I höstas spådde jag att vi får en normal vinter. Den vinter vi nu har kan knappast kallas normal. Den kom tidigare än normalt, den är kallare och snöigare än normalt. Men jag kan i alla fall skryta med att min gissning kom närmare sannigen är klimatexperternas långtidsprognoser. Experterna har, som man kan läsa i flera av mina klimatbloggar, redan en längre tid förutspått att vintrarna, p.g.a. den snabbt ökande mängden koldioxid i atmosfären, kommer att bli varmare och regnigare. I stället för snö kommer vi att få regn. Att vi redan andra året i följd får en ovanligt kall och snörik vinter stämmer dåligt med experternas modeller. Visserligen kan vädret ännu slå om och resten av denna vinter kan bli som vintern 2008 då det mest var bar mark och värmegrader under januari och februari. Min gissning är dock fortfarande att vintern som helhet blir ganska normal.
Här vill jag betona att vi skall vara tacksamma för att vi har väl fungerande kärnkraftverk och många stenkolskraftverk. När det är isande kallt ute är de vår enda räddning undan att frysa ihjäl. Den mycket omskrivna vindkraften och solenergin är fullständigt värdelös när kvicksilvret glider ner under -20 grader. Då behöver vi mycket ström, och framför allt pålitlig produktion av ström.
KOREA
I ett par bloggar i november hävdade jag att världen blivit fredligare. Under en tid ökade Nordkorea spänningen genom artilleribeskjutning av en sydkoreansk ö och genom aggressiva uttalanden. Jag förutspådde då att det inte blir något krig, att Nordkorea inte angriper sin sydliga granne. Det visade sig att jag fick rätt. Nordkorea stämde ner tonen och avfärdade de sydkoreansk-amerikanska militärövningarna som alltför obetydliga för att kräva en militär hämndaktion. Som jag konstaterad har Nordkoreas ledare en hel del att vinna på att få internationell uppmärksamhet, men ingenting att vinna på ett krig som sannolikt skulle leda till att den härskande eliten störtas.
VAD HÄNDER ÅR 2011?
Man brukar säga att det är omöjligt att spå, speciellt om framtiden. Men det stämmer inte. Jag är ganska säker på att följande spådomar slår in. Det kommer inte att utbryta några stora krig, allra minst med kärnvapen år 2011, men det kommer inte heller att utbryta en världsfred. I stället kommer det att fortsätta att vara oroligt i Afganistan och i Pakistan. Några tusen människor kommer att mista livet i strider och terrorattacker. Detsamma gäller t.ex. Somalien i Afrika. Det blir inget fredsfördrag mellan Israel och Palestina, men inte heller något större krig. Många länder kommer att drabbas av jordbävningar. Översvämningar blir det i Sydasien, stormar och orkaner kommer att oroa Karibiska havet och länderna däromkring. Gangsterkriget i Mexiko fortsätter. Fattigdomen i världen kommer att förbli på samma nivå. Ingen stor massvält med miljontals döda, men hundratals miljoner kommer att fortsätta att vara undernärda. Alltfler kineser blir allt rikare och Kinas inflytande i världen fortsätter att öka, men samtidigt ökar den inre oron i Kina på grund av att hundratals miljoner lever i stor fattigdom. Kina kommer inte att kunna minska utsläppen av koldioxid, tvärtom kommer de att fortsätta att öka.
Och slutligen vi i Finland kommer inte att drabbas av någon terroristattack.
Kort sagt: det nya året blir i stort sett likadant som det gamla.

Men som traditionen bjuder säger jag: GOTT NYTT ÅR.

GOD JUL

2010-12-25T07:30:00.000-08:00

DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN

2010-12-12T23:40:00.000-08:00

Artikeln nedan ingick i Åbo Underrättelser 10.12.
Jag har alltid varit en anhängare av gröna värden, men en motståndare till ekofascism. Vidare är jag en anhängare av jämlikhet och rättvisa och av livskvalitet. Därför kritiserar jag den politik som nu förs i vårt land. Vi har ett stort underskott i statsbudgeten, som troligen kommer att öka. Experterna föreslår två åtgärder. I första hand fortsatta nedskärningar. Dessa drabbar alltid de fattigaste och svagaste och är inte rättvisa. Höjda skatter stöter på hårt motstånd och kommer att spela en mindre roll.
Det jag främst kritiserar är att regeringen i denna svåra ekonomiska situation gladeligen satsar miljarder på olika projekt för att, som det heter ”skydda miljön”. Vidare kritiserar jag att regeringen lägger ytterligare ekonomiska bördor på befolkningen, och igen främst på de fattiga och svaga.

DET HAR GÅTT TROLL I MILJÖN

I dag tycks miljön ha blivit något slags helig graal, ett slags frälsningssymbol. Och liksom de flesta symboler har den stort känslovärde men föga konkret innehåll. Alla slags anläggningar, avgifter, investeringar, begränsningar och ingrepp från myndigheterna kan försvaras om man blott säger sig värna om miljön. Inga kostnader är för höga, speciellt inte om de drabbar vanligt folk och folk i glesbygden.

Det fanns en tid när vi hade enorma miljöproblem. Till all lycka är den tiden förbi. De flesta problemen har åtgärdats eller håller på att åtgärdas. (Men de verkligt stora problemen som bil- och flygtrafiken vill ingen åtgärda). I dag är det inte havsörnen, gråsälen, vargen eller björnen som är utrotningshotad utan befolkningen i glesbygden och i skärgården.

Det naturliga vore att skära ner på investeringarna, byråkratin, experterna, utbildningen etc inom miljösektorn och i stället satsa mer resurser i form av pengar och personal på den växande grupp som har det svårt i vårt samhälle och som blir alltmer alienerad. Men i stället kommer kolossala summor, privata och offentliga medel, under de kommande åren att användas för att åstadkomma tvivelaktiga förbättringar i miljön. Subventionerna för vindkraften kan växa sig till 200 miljoner i året innan de gradvis skärs ner i hopp om att branschen då skall vara konkurrenskraftig. Den famösa förordningen om avfallsvatten kan kosta folk på landsbygden minst flera hundra miljoner. Lågenergilampor, som tvingas på oss utan att deras effekt på miljön och hälsan är tillräckligt utredd, gräver ytterligare miljoner ur våra plånböcker. Nästa år kommer många att drabbas av nya kostnader genom att den invanda 95-oktaniga bensinen ersätts med ”miljöbensin”. För miljön är detta av marginell betydelse, eller t.o.m. skadligt om det leder till att urskog huggs ner för att man skall kunna odla råmaterial för biobensin.

Desto värre har det hunnit gå troll i miljöfrågan. Det viktiga är inte längre att lösa svåra miljöproblem. I stället har det viktiga blivit att förtjäna pengar för massor av mer eller mindre seriösa företagare, att upprätthålla en svällande miljöbyråkrati, att ge jobb åt alltför många högutbildade miljöexperter av alla de slag. För att inte tala om att politisk makt och prestige blivit viktigare än själva miljön.

Låt mig ta ett exempel. I hundratals år har torrdass varit det finska folkets genialt enkla metod att ta hand om avföringen. Såväl den fasta som flytande avföringen är ju naturliga näringsämnen. Men man kan inte förtjäna pengar, eller samla politiska poäng på torrdass. Det krävs inga högt utbildade experter för att planera dem eller övervaka deras användning. Alltså måste de ersättas med mycket mera invecklade system. Septikbrunnar är ett annat exempel. Låt vara att jag överdriver en smula, men tron på invecklade tekniska lösningar tycks förleda opinionsbildare och beslutsfattare till förhastade åtgärder. I själva verket är det ingen brådska. Tiden tar aldrig slut för naturen, och vi kan inte rädda världen hur mycket vi än satsar.

Finland är ett glest befolkat land, och det blir ännu mer glest befolkat. Naturen kan mycket väl ta emot och ”återanvända” allt naturligt avfall. (Artificiella ämnen är en annan sak). Vad vi behöver är inte mer dyr och invecklad miljöteknologi utan mer kunskap om naturen och om hur avfall bryts ner och blir material för nya växter, djur etc. Ett älgkadaver i skogen försvinner mycket snart. All materia kommer in i de naturliga kretsloppen. Så är det också med mänskligt, naturligt avfall. Det är miljövänligare att kissa på gräsmattan (den egna, inte grannens) än i toaletten. Trollen spricker när kunskapens strålkastare riktas mot dem.

ANGINA PECTORIS - OCH ANDRA SJUKDOMAR

2010-12-08T00:58:00.000-08:00

Varning: Läs inte detta om du har obehag för att höra om sjukdomar!

Jag skriver egentligen detta mest för min egen skull, för att få en översikt över mina sjukdomar. Men jag lägger ut det på bloggen i förhoppning att någon läsare skall ha någon slags nytta eller t.o.m. tröst av det. Många andra lider säkert av en eller flera av samma sjukdomar som begränsat mitt liv. Om det finns någon sens moral i denna långa ”sjukrapport” så är det att man kan leva ett gott, aktivt och t.o.m. lyckligt liv trots att man lider av kroniska sjukdomar.

FARFAR
Min farfar dog år 1960, vid ungenför 70 års ålder, i angina pectoris, dvs genom att blodkärlen som försörjer hjärtat blev för trånga p.g.a. artärioskleros. Jag var en bekymmerslös 16-årig yngling när familj, släkt och vänner samlades till begravningen i Dragsfjärds kyrka på Kimitoön.
Min farfar, Emil Rosing, fick vad man brukar kalla en god död. Han dog sittande i sin egen gungstol i Holma by. Han dog i armarna på sin hustru som han delat ett långt liv med. Farmor Helmi berättade hur det gick till. Farfar hade länge lidit av angina pectoris. Han bar alltid med sig nitrotablettet och när smärtan i bröstet blev svår lät han en eller flere tabletter smälta under tungan tills anfallet gick förbi. Farfar var lika envis som han var stark. Liksom farmor hade han en grundmurad tro på Gud. Denna dag hade han varit till skogen och hämtat hem en ovanligt stor och tung, torr tallstam. Av allt att döma utmanade han ödet (Gud?) medvetet.

När han satt i gungstolen en stund senare började han känna den bekanta smärtan. Han tog nirotabletter, men smärtan blev bara värre. Han gungade häftigt av och an i stolen och berättade för hustrun hur det brände i bröstet. Hon omfamnade honom och frågade: ”Går du ifrån mig nu Emil?” Han svarade ja och dog i sin älskade hustrus famn.

Ingen annan var hemma. Närmaste telefon fanns hos grannen och farmor sprang dit för att meddela sorgebudskapet.

SONSON
För någon tid sedan vaknade jag på natten av en känsla jag inte känt förut. Jag kände tryck över bröstet. Inte direkt smärta men som om något tryckt på. Efter en stund kände jag direkt smärta i vänstra armen och lindrigare i vänstra sidan. Självklart blev jag mycket orolig. Jag förstod att det måste vara något fel med hjärtat. Symptomen på kärlkramp har jag läst om många gånger. Frågan var: Hur allvarligt var anfallet? Var det början till en infarkt? Borde jag ringa 112? Jag tog de mediciner jag hade (Emconcor, Temesta), men klädde på mig för att vara beredd på eventuell färd till sjukhus. Trycket började emellertid ge med sig och smärtan minskade. Medicinerna gjorde verkan. Tillsvidare har jag inte haft flera sådana smärtanfall.
Några dagar senare var jag på läkarkontroll, EKG, blodprov, lungröntgen. Ingenting onormalt framkom enligt läkaren, men hon skrev ut nirotabletter åt mig. Det är samma medicin som min farfar använde för 50 år sedan. Destovärre är risken för nya anfall stor. Självklart finns det i dag långt bättre möjligheter att behandla kärlkramp. Jag hoppas därför kunna leva aktiv längre än min farfar.
-------
Under mitt rätt långa liv har jag haft betydligt mer än min beskärda del av sjukdomar. Angina pectoris eller kranskärlsförträngning är bara den senaste krämpan i en dystert lång rad. Faktum är att jag knappast ens vet hur det är att leva frisk och kry.
ÖGONINFLAMMATION
I maj 1970 blev jag för första gången intagen på sjukhus i Åbo (på ÅUCS). (Som barn låg jag en gång på sjukhus i Vasa p.g.a. scharlakansfeber). Då hade jag drabbats av en ögoninflammation. Inflammationen började i ena ögat, som blev rött och värkte, men spred sig sedan till det andra. Jag var först till en allmänläkare som ordinerade ögonsalva. Den hjälpte inte alls. Så jag for till ögonpolikliniken på ÅUCS. Där frågade läkaren genast om det fanns några hinder för att ta in mig. Det fanns det inte. Jag bodde ensam i ett litet hyresrum på Bäckgatan. Min flickvän, senare hustru Marica råkade vara och hälsa på då, men hon åkte hem till H:fors. Jag låg ca en vecka på sjukhuset. Om jag minns rätt behandlades inflammationen med cortison. Min syn räddades och jag skrevs ut.
Men innan dess röntgades olika delar av min kropp. Läkarna sökte en inflammation som kunde ha varit upphovet till ögonsjukdomen.

BECHTEREVS SJUKDOM
Röntgenbilderna av ryggraden visade att jag led av ryggradsreuma, Bechterevs sjukdom. Det fanns då ingen känd bot, och det finns fortfarande inte. Sjukdomen är kronisk och leder till att ryggraden förbenas, blir helt stel. Stelheten börjar nere och fortsätter sedan ända upp till nack-kotorna Den kan också leda till att lederna stelnar. Man har också ont. Jag har varit tvungen att anpassa mitt liv till att jag blivit allt stelare. Smärtan avklingade med åren och i 50-årsåldern var min ryggrad helt stel och nacken följde efter. Tur i oturen var att jag stelnade i tämligen rak ställning. Jag kan alltså gå nästan rak, men kan inte alls vända på huvudet eller lyfta det för att t.ex. titta på gatuskyltar.
Under 1980-talet åkte jag ibland flyg för att hålla kurser eller föredrag. På flygstationerna är informationstavlorna nästan alltid högt uppe för att vara synliga långa vägar. Men inte för mig. Jag kunde inte lyfta blicken uppåt. Detta är bara ett exempel på de svårigheter den som lider av Bechterevs sjukdom upplever. Självklart kan jag inte vända på huvudet och se åt båda hållen när jag går över gatan. Jag måste vända hela kroppen.
Tur i oturen var att jag valt, eller snarare halkat in på ett yrke i vilket detta handikap inte spelade någon större roll. Jag kunde fungera som lärare och skribent (nästan?) lika bra som en helt frisk person.
------
IBS
Nästa sjukdom var mer diffus. Den erkändes till en början inte ens som en sjukdom. Om jag minns rätt var det 1975 som jag drabbades av kräkningsattacker. Det var andra gången jag togs in på ÅUCS. Läkarna sökte efter en förändring i mag-tarmkanalen, efter magsår, förträngningar eller liknande. Man hittade ingenting. Kräkningarna upphörde, jag skrevs ut och började fungera normalt igen.
I själva verket hade jag haft magproblem redan i slutet av 1960-talet. Jag kände mig ibland uppblåst. Mycket tarmgaser. Om jag sov bra så kom gaserna ut på morgonsidan av natten. Då var allt ok. Ibland kom de inte ut och då hade jag ett visst obehag en stor del av dagen. Efter en resa till släktingar i H:fors 1969 mådde jag dåligt och kände mig uppblåst och konstig. Jag hade åkt tåg tur och retur och sovit i en mycket obekväm säng hos släktingarna. Magmusklerna kunde inte slappna av, inga gaser kom ut. Jag låg en hel dag och kände stort obehag i magregionen, men följande dag kände jag mig igen någorlunda normal. Detta mönster är ganska typiskt.
I slutet på 1970-talet var jag igen intagen på ÅUCS för magbesvär. Utan att någon organisk orsak kunde upptäckas. Då blev jag första gången gastroskoperad. Det innebär att läkaren trycker ner ett långt, böjligt rör i magsäcken. Genom detta geniala instrument kan man studera hur magsäcken ser ut. Men jag garanterar att det inte är någon angenäm upplevelse att få denna slang nertryckt genom matstrupen! Jag har haft det tvivelaktiga nöjet hela fyra gånger. Förutom på ÅUCS på kommunalsjukhuset, på Åbolands sjukhus och på läkarstationen Pulssi. Alltid med samma negativa resultat. Läkarna har aldrig hittat något organiskt fel i min mage. Inte heller har tarmröntgen visat något onormalt.
Ändå är det denna sjukdom som begränsat mitt liv mest, och pinat mig mest under mitt liv. Den har inte blivit lättare med åren, utan tvärtom.
Symptomen varierar. Jag känner mig uppblåst, känner obehag i vänstra sidan, till vänster nedanom naveln och nedanför naveln. Ibland också till höger naveln. Direkt smärta känner jag inte, men illamående som ibland ger upphov till kräkningar. Morgnarna är värst. Jag har svårt att få i mig någon mat. Jag måste rapa, hosta och ibland kräkas. Typiskt för kräkningarna är att maten i magen inte kommer upp. Min matstrupe är litet böjd så sammandragningar i magsäcken gör inte automatiskt att innehållet kommer upp.

Jag har varit tvungen att anpassa mig också till denna sjukdom allteftersom symptomen blivit mer besvärliga. Under yngre år var symptomen lindriga eller helt borta. På den tiden åt jag rätt ofta ute på matbarer eller restauranger. Det har jag nästan helt slutat med därför att jag måste rapa rätt mycket efter att jag ätit. Om jag inte får rapa börjar jag hosta och får i värsta fall kräkningsreflexer. Ytterst obehagligt för andra vid bordet!! Men för att kunna rapa, dvs för att få upp den luft jag svalt (eller varifrån den kommer) så måste jag ligga ner en stund. Hemma lägger jag mig ner varje gång jag ätit. När jag sätter mig upp kommer en del luft i allmänhet ut och trycket lättar. Men på en restaurang kan man ju inte lägga sig ner, inte heller är det förenligt med god sed att rapa.
Mina studenter och kolleger undrade säkert varför jag aldrig deltog i fester, middagar, eftersnack på någon bar, julfester och liknande. Förklaringen är att jag inte kunnat lägga mig ner, och inte kunnat rapa upp luften i magen. På fester skall man ju alltid äta och dricka.
Sista gången jag åt på en restaurang var i Umeå 1991 när jag tillsammans med min far och mina söner åkte över från Vasa. Min far, som fick ut pengar som han som sjöman satt in på ett konto 1947!, bestod. Maten var god. Jag kunde förstås inte ligga ner, men försökte ändå rapa så gott det gick när vi vandrade på Umeås gator och sökte bussen som går till hamnen.. Obehagligt var det. Sedan dess har jag ätit ute någon enstaka gång men endast om vi varit med bil. T.ex. i Kristinestad har vi ätit riktigt gott några gånger. Men då har bilen varit parkerad utanför och jag har kunnat fälla ner sätet och ligga en stund.
Vad är det då för en märkvärdig sjukdom jag har? Inga organiska förändringar kan påvisas. Psykiska faktorer, såsom stress och nervositet spelar en roll. Men jag har symptomen också t.ex. på landet när jag är helt avstressad, omän de då vanligen är mildare.

Tidigare talade man om colon irritabile (irriterad tjocktarm). Många läkare viftade bort den som ett psykiskt besvär eller som hypokondri. Under de senaste åren har man forskat mera grundligt kring denna sjukdom, eller snarare detta sjukdomssyndrom. Det har erkänts av läkarvetenskapen som en sjukdom och fått benämningen IBS (irritable bowel syndrom). Det är inte bara colon som inte fungerar normalt utan hela systemet från magen till colon. Systemet tycks vara överkänsligt och överreagera med ömsom kamper, ömsom diarre, ömsom förstoppning. Jag känner mig ibland uppblåsthet utan att det kommer ut några gaser. Tarmen är utspänd av gaser vilket ger en stark känsla av obehag. När det är som värst ligger jag bara på rygg på sängen. Men sedan kan krampen släppa och jag går och fiser hela tiden. Illamående, kräkningar, nedstämdhet, smärtor finns med. (På Google kan man läsa mera om IBS).
Jag har varit på massor av undersökningar, konsulterat många läkare – ingen har haft någon hjälp att ge. De söker efter organiska, mätbara orsaker. När de inte finner sådana vill de bli av med en så snabbt som möjligt. Den senaste läkare jag besökte sade rakt på sak att det inte finns någon medicin, att han inte kan hjälpa mig, men han betonade att forskning pågår. På egen hand har jag konstaterat att lugnande medel lindrar symptomen temporärt. Temesta är ett läkemedel som inverkar lugnande på det centrala nervsystemet. Därmed lugnar det, enligt min erfarenhet, också de kramper i tarmen som är typiska för IBS. Jag brukar vid behov ta en halv tablett, dvs 0,5 mg, högst 1mg om dagen. Man bör försöka klara sig med minsta möjliga dos därför att man lätt blir beroende av den verkande substansen loratsepam.

Att sitta framför datorn och skriva förvärrar för övrigt symptomen. Att sitta i bil en längre tid leder också till ökande besvär. Att sexuellt umgänge, erektion och orgasm leder till kraftiga symptom är naturligt eftersom det innebär kraftiga sammandragningar av magmusklerna och därmed irriterar tarmarna. Långa promenader är inte heller bra, och inte heller stavgång. Jag måste alltid söka en kompromiss mellan motion och att inte stressa mina stackars överkänsliga inälvor.

RYTMSTÖRNINGAR
I maj 1985 var det dags igen. Denna gång var det hjärtat som krånglade. Jag började få massor av s.k. extraslag (extra systole). De känns som om hjärtat ”hoppade” i bröstet. Den 16.5 fick jag tid till en allmänläkare, som efter att ha lyssnat på hjärtat, skrev en remiss till ÅUCS. Så jag promenerade iväg dit. Blev intagen, och till min överraskning, inlagd på intensiven. Det kom förstås som en chock för min fru när jag ringde hem och sade att jag ligger på intensiven. Läkarna försäkrade i alla fall att mitt tillstånd inte var livshotande, utan att jag låg där bara för säkerhets skull. I dagboken, som jag skrev när jag kom hem, står det bl.a. ”Funderade mycket på hur rädd jag är för att dö.” Det har jag gjort många gånger senare också. Jag fick en medicin Sotacor. Småningom normaliserades pulsen. Den 21.5 fick jag gå hem. Då var pulsen normal, 60 slag i minuten.
Efter alla tänkbara undersökningar kom läkarna fram till att orsaken var ”hiippaläpän pullistuma”, dvs en utbuktning på en av hjärtats klaffar, den s.k. mitralklaffen.
I maj 1989 var det dags igen. Rytmstörningar. Jag var till ÅUCS och lades bland inkommande med elektroder som registrerade hjärtrytmen. Men denna gång blev det inga noggrannare undersökningar. Jag fick recept på ny medicin. På egen begäran fick jag också medicin mot oro och nervositet. Temesta heter den och den har senare hjälpt mig att komma över många svåra stunder.
Det finns en uppenbar likhet mellan dessa fall, de inträffade båda i maj. Under denna tid arbetade jag hårt. Jag var timlärare på heltid vid ÅA, höll kurser på andra håll, skrev artiklar, men också böcker. Mot slutet av terminerna var jag tämligen utmattad. Jag körde mig helt enkelt för hårt. Ofta undervisade jag under veckan och skrev artiklar under veckosluten. Då fanns begreppet utbrändhet ännu inte, men jag var ganska nära gränsen. Men den långa sommarledigheten gav mig möjlighet att börja leva ett lugnare, normalare liv.

PÅ ÅBOLANDS
I slutet av år 1989 blev magbesvären igen värre. Jag tog kontakt med läkare Reijo Grönfors på Åbolands sjukhus och han tog in mig för en grundlig kontroll av hela mag-tarmsystemet. Med ultraljud undersöktes galla, lever, mjälte, njurar. Sedan gjordes en tarmröntgen och en rectoskopi. (Liknar gastroskopi men instrumentet sticks in genom ändtarmen och läkaren kan studera tarmens insida.) Tarmröntgen är inte speciellt obehaglig, men man måste dricka ca sex liter vätska som sköljer tarmen innan ingreppet. Att klämma i sig denna mängd av sköljvätskan är inte lätt. Grönfors gjorde också gastroskopi, men under bedövning. Jag märkte knappt av hela proceduren. Därtill fick jag dricka ½ liter laktos för att testa om jag är laktosintolerant. Svaret var nej.
Något organiskt fel hittades inte. Man kan tycka att dessa omständliga undersökningar därför var onödiga, men då tycker man fel. Grönfors uteslöt därmed att jag hade någon allvarlig, livshotande organisk sjukdom. IBS är visserligen ofta plågsam, men man dör inte av den. Jag har levat med den i 40 år. Grönfors ordinerade en medicin, Prepulsid, som är avsedd att förbättra peristaltiken, dvs tarmrörelserna. Jag tog pliktskyldigt medicinen en tid, men slutade efter att ha pinats av att peristaltiken ”tröskade” på en hel natt. Jag hade känt mig mycket uppblåst på kvällen. Tog en Prepulsid till natten. Men den satte igång tarmrörelser som irriterade så att jag inte kunde sova alls. Jag vandrade mest runt hela natten. Då slutade jag med den medicinen. Det är låntifrån den enda medicin jag provat som inte hjälpt. I själva verket känner läkarna än i dag ingen effektiv medicin mot IBS.

IGEN PÅ ÅBOLANDS
Hösten 1995 drabbades jag av svåra magproblem, diarre och kräkningar, samt svåra smärtor i höfterna, låren och knäna. Jag måste gå med kryckor. Jag tog kontakt med Reijo Grönfors igen, och han ordnade plats åt mig på Åbolands sjukhus. Han misstänkte en tarmbakterie, clostridium difficile. Själv misstänkte jag en allergisk reaktion. Jag hade nämligen på hösten blivit biten av en fästing. Jag fick en stor svullnad och var till en läkare som ordinerade en antibiotikakur, Amoxin 500 mg. Efter några dagar började min mage bli allt sämre. Jag avslutade kuren i förtid. Men mitt tillstånd förvärrades. Analys av tarminnehållet visade, till Grönfors överraskning, att där inte fanns några clostridiumbakterier. Efter dagarna på sjukhuset började jag må bättre och kunde småningom igen börja jobba.

Under de senaste åren har jag genomgått flera kirurgiska ingrepp. Men dem skall jag berätta om i en senare blogg. Denna är redan tillräckligt lång.

VÄRLDEN HAR BLIVIT BÄTTRE

2010-11-26T06:36:00.000-08:00

VÄRLDEN HAR BLIVIT BÄTTRE ENLIGT FN

I min blogg 10.11 (se den ovan) klagade jag över att Vasabladet inte tog in min artikel om att världen blivit fredligare. Jag hade sänt in den 30.10. Så jag lade ut artikeln på bloggen 10.11. Men, men jag var ute i ogjort väder. (Konstigt uttryck förresten!) Artikeln ingick i själva verket i Vbl mitt på debattsidan 5.11. Jag hade missat den därför att jag då var på landet och posten kom till Åbo. Jag är skyldig Vbl en ursäkt.
Samma blunder gjorde jag mig skyldig till i min blogg 5.11. Då var jag missnöjd över att Vbl inte publicerat min artikel ”Tar jordens resurser slut?” som jag hade sänt in ca två veckor tidigare. (Den finns på bloggen 5.11) I själva verket ingick artikeln, stort uppslagen och med bild, i tidningen 13.11. Ett tack till Vbl och en ursäkt för min otålighet är på sin plats.
I stället för kritik förtjänar Vasabladet beröm för att man, trots att man är en regiontidning, också tar in debattartiklar som behandlar stora globala frågor.

När man följer mediernas nyheter får man intrycket att världen är eländigare än någonsin. Bara krig, elände och ekonomiska kriser överallt. I de båda nämnda artiklarna, liksom i många andra under årens lopp, har jag försökt motverka denna ensidigt negativa bild. Jag har ständigt betonat att vi inte skall se världen i svart och vitt. Det finns mycket dåligt, men också mycket bra och positivt. Speciellt inom konsten och litteraturen tar man gärna fram konflikter och elände. Kanske är det så att personer som har en svår barndom har större benägenhet att bli konstnärer än de som har en lycklig barndom? Kanske är jag rätt optimistisk därför att min barndom på det stora hela var ganska lycklig.
Är jag helt enkelt naiv och ser världen genom rosenfärgade glasögon? Nix. Det finns en mängd undersökningar som stöder min bedömning att världen blivit fredligare och att resurserna räcker till. Lustigt nog, eller kanske medvetet av någon redaktör, innehöll Vbl 5.11, alltså samma dag som min artikel om att världen blir fredligare ingick, en notis från FNB-TT om en rapport publicerad av FN. Rapporten säger, i ett nötskal, att världen under de senaste 20 åren blivit bättre. FN gör m.a.o. samma bedömning som jag.
Rapporten, som årligen publiceras av ett FN organ, UNDP, baseras på en metod kallad Human development index. I åratal har vi mest fått höra om ekonomisk tillväxt och BNP. Detta index baseras emellertid på en mycket bredare undersökning. Man beaktar inte bara ekonomi utan också t.ex. hälsovård och utbildningsnivå. Globalt sett är de flesta människor friskare, lever längre, har högre utbildning och bättre tillgång till varor och tjänster än tidigare. På det stora hela tycks utvecklingen faktiskt innebära en förbättring för de flesta. Utvecklingen är inte bara en inveckling. Men världen blir onekligen också alltmer invecklad, vilket skapar nya risker och hotbilder.
Eftersom jag själv är övertygad om att demokrati är det bästa politiska system som vi kan leva under är jag speciellt glad över att världen blivit mycket mera demokratisk. På 1930-talet var demokratin utrotningshotad. År 1970 var endast en tredjedel av världens stater demokratier. På 1990-talet var redan ca hälften demokratier. Ökningen berodde främst på att de forna kommuniststaterna frigjorde sig från förtrycket. I dag är tre femtedelar av världens länder demokratier. Själv bedömer jag att denna utveckling kommer att fortsätta. Diktaturer är alltför instabila för att bli bestående. T.ex. Burma och Nordkorea kan inte förbli stenhårda diktaturer i evighet.
NYTT KOREAKRIG?
Jag har hävdat att ”krigens tid är förbi”. Motbevisas inte detta av spänningen mellan de båda staterna på Korea-halvön? Nordkorea skapade ju nyligen nästan hysteri i medierna i västvärlden genom att beskjuta en sydkoreansk ö med artilleri. Visserligen utgör hundra artillerigranater inget krig, men kan de inte vara inledningen till ett? Man bör då komma ihåg att det inte är särskilt länge sedan ett fruktansvärt krig utkämpades mellan dessa stater. Sydkorea hade stöd av USA och FN, Nordkorea av Kina. Under det rre år långa kriget i början av 1950-talet dödades sammanlagt ca 2,5 miljoner människor. Till all lycka använde USA aldrig kärnvapen.
Jag finner det synnerligen osannolikt att någondera sidan är beredde att riskera en upprepning av detta krig. Ingen skulle ha någon nytta av ett krig i full skala, allra minst nordkorea. Beskjutninen är i stället ett politiskt spel för gallerierna. Och det är det utfattiga ”militärlägret” Nordkorea som har behov av att hävda sig, att få uppmärksamhet. Världens intresse har under de senaste åren varit riktat på andra frågor. Nordkorea har varit en statist i bakgrunden. Nu spelar man igen huvudrollen. Landet har en ny ledare, (kommande ledare), som känner sig tvungen att ”bli sedd” och, om inte respekterad, så i alla fall fruktad. En bidragande orsak är, som vanligt, att Nordkoreas styrande elit vill ge sitt folk känslan av att vara hotat för att hindra att missnöjet riktas mot den egna regeringen. I demokratiska stater som Grekland, Irland, Island och Portugal, demonstrerar folkmassorna mot regeringen när de är missnöjda. I Nordkorea är eliten alltid rädd att folket skall rikta sitt missnöje mot den. Därför provocerar man Sydkorea och USA. Dessa är i sin tur tvugna att demonstrera sin styrka och sin beslutsamhet. Dvs de handlar precis som generalerna i Pyongyang önskar.
Hur kommer skådespelet att sluta denna gång? En mängd stater kommer att erbjuda sig som medlare i konflikten. Starka påtryckningar sker från många håll och man kommer att erbjuda Nordkorea morötter, bl.a. mathjälp, för att lugna sig. Förhandlingar kommer att inledas, men som vanligt kommer Nordkorea inte att ge efter på någon punkt och de rinner ut i sanden. Läget blir lugnare tills Nordkoreas ledare igen vill ha världens uppmärksamhet och nya morötter.
Nordkorea är som ett svart hål i dagens globaliserade värld. Vi får inte veta någonting om vad landets över 20 miljoner invånare verkligen anser. Medierna är hårdare kontrollerade än t.o.m. i Nazi-tyskland. Medan andra kommuniststater som Kina och Vietnam har öppnat sina gränser för både utländska investeringar och turister så fortsätter Nordkorea att vara världens mest slutna samhälle. En politik som i längden är ohållbar. Frågan är bara hur blodig förändringen blir när den äntligen kommer.
ÄR FINLAND I KRIG?
Frågan verkar absurd. Hur kan ett land som lever i djupaste fred också vara i krig? Det som avses är förstås att en handfull finska soldater deltar i kampen mot talibanerna i Afganistan. Afganistan är till ytan dubbelt så stort som Finland och har en befolkning som är fem gånger Finlands. Innebär en handfull soldater i detta folkhav att vi är i krig? Om svaret är ja så innebär det att massor av länder i världen i dag befinner sig i krig. Ja, det är svårt att hitta ett land som inte är i krig.
Jag kommer att tänka på H.C. Andersens saga om fjädern som till slut, efter att ryktet har stötts och blötts och skarvats, blir en hel hönsgård.

VÄRLDEN HAR BLIVIT FREDLIGARE

2010-11-10T07:45:00.000-08:00

Denna korta artikel sände jag till Vasabladet 30.10. Den publicerades inte. Jag tycker att artikeln är såpass intressant att den borde publiceras någonstans. I brist på bättre sätter jag ut den på min blogg. Samtidigt gör jag en del tillägg och preciseringar.
Jag har tidigare publicerat artiklar i vilka jag hävdat att ”Krigens tid är förbi”. Jag förutspår m.a.o. en allt fredligare framtid.
Många anser säkert att detta är blåögd optimism. Jag ber dem då att sätta ner litet tid på att studera mänsklighetens historia. Krig har mer eller mindre varit ett normalt tillstånd i de tusentals kulturer som existerat eller fortfarande existerar på vår jord. T.o.m. i djurriket förekommer olika slags krig.
Men i dagens globaliserade värld börjar krig bli något mycket onormalt.

Här är artikeln:
Den flitige kolumnisten Sture Gadd har åsikter om det mesta. Därför är det inte konstigt att en del är mindre väl genomtänkta och kontrollerade. I sin kolumn i Vbl 28.10 skrev han: ”Världen har inte blivit fredligare under de senaste decennierna.” Men där högg han i sten, vilket varje fredsforskare kan bekräfta. Världen har faktiskt blivit betydligt fredligare både relativt sett och i absoluta tal.

Redan för ett antal år sedan rapporterade fredsforskarna att antalet krig blivit färre. Det finns en mängd orsaker till detta som jag inte går in på här. Men var och en kan själv kolla i tidningarna hur många krig som pågår. Ingenstans pågår i dag ett krig av traditionell typ med arméer som står mot varandra. Under 1900-talet utkämpades massvis av sådana krig, ofta med miljoner dödsoffer. När jag var barn på 1950-talet utkämpades t.ex. koreakriget med miljoner dödsoffer, kriget i Indokina (Vietnam), en mängd frihetskrig i Afrika och revolten i Ungern för att ta de mest uppmärksammade.
Vi bör komma ihåg att de två världskrigen i främsta hand var europeiska krig. De var, kan man säga, kulmen på en urgammal tradition i Europa. De fick äntligen européerna att inse att krigens tid är förbi – även om det tog länge för denna insikt att sjunka in. Det kalla kriget gjorde väl mer än något annat att européerna insåg att ännu ett stort krig kommer att förinta hela Europa. I dag är ett fullskaligt krig mellan stater i Europa inte längre tänkbart. Det senaste traditionella kriget var, om jag är rätt underrättad, tamilkriget på Sri Lanka. I detta krig användes artilleri, pansarvagnar och stridsflyg i en traditionell offensiv som krossade tamilernas styrkor.
Ett tydligt tecken på att världen blivit fredligare är att de flesta länder har skurit ner sina väpnade styrkor. Det finns förstås undantag, t.ex. Kina som kraftigt förstärkt sin krigsmakt. Kina siktar på att bli nästa supermakt, men jag är rätt skeptisk till kinesernas möjligheter att nå det målet därför att det finns mycket stora interna problem som försvagar landet.

Det senaste traditionella kriget mellan stater var förstås USA:s och några andra staters krig för att krossa diktaturen i Irak. Det är sju år sedan och Irak börjar normaliseras. Något lika omfattande krig verkar inte troligt inom någon snar framtid.

Men kriget i Afganistan då invänder läsaren. Visst, men det är inte ett krig i traditionell mening. Det är snarare en variant av terrorism och gerillakrig. Militärt är Nato-styrkorna förkrossande överlägsna. Terrorism är förstås ingenting nytt. Men också terrorismen har minskat. Den förekommer främst i vissa regioner. I Europa och USA har vi inte på flera år upplevt en enda blodig terrorattack eller plankapning. Dessa var vanliga förr överallt i Europa. I en del områden i Afrika förekommer fortfarande en del stamkrig, religionskrig och ren anarkism. Men också i Afrika har krigen minskat.

Vi har under den senaste tiden kunnat läsa om gangsterkrig i Mexiko med tusentals offer. Detta tättbefolkade land har detsto värre en mycket lång tradition av våld. Men annars tycks också blodiga gangsterkrig bli mer sällsynta. Finland hör till de våldsammaste länderna när det gäller brott mot liv. Men också hos oss visar statistiken på en minskning. Senaste år var antalet mord och dråp färre än tidigare.

Tendensen är klar. Mänskligheten blir fredligare. Självklart är det långt kvar till total s.k. världsfred. Men det faktum att traditionella krig så gott som upphört är ju oerhört glädjande och ger skäl till optimism. Vi kan hoppas att sådana krig snart bara förekommer på bio och i dataspel.

Hans Rosing

TAR RESURSERNA SLUT?

2010-11-05T03:13:00.000-07:00

TAR JORDENS RESURSER SLUT?

I slutet av 1960-talet publicerade en grupp forskare, som gick under benämningen Romklubben, ett antal alarmerande rapporter som hävdade att en del råvaror håller på att ta slut och att priserna därför kommer att skjuta i höjden. Rapporterna fick - förstås – stor uppmärksamhet i medierna. Själv var jag rätt så kritisk och ansåg att Romklubben kraftigt överdrev riskerna. Jag skrev också artiklar om detta.
Det visade sig med åren att rapporterna faktiskt var, inte bara överdrivna, utan direkt felaktiga. Råvarorna tog ingalunda slut, utan de blev tvärtom billigare.
Sedan den tiden har jag varit skeptisk till alla larmrapporter om att den ena eller andra råvaran tar slut. Själv skrev jag i början av 1980-talet en artikel där jag varnade för att oljan tar slut. Det var några år efter den s.k. oljekrisen 1973. Den gången misstog jag mig grundligt. Sedan dess betraktar jag alla prognoser om att oljan håller på att ta slut med skepsis. Sådana prognoser publiceras då och då och väcker förstås uppmärksamhet. Många tänker att denna gång stämmer det. Tja, någon gång kommer det väl att stämma. Men för närvarande tycks det inte vara någon brist på olja.

Artikeln nedan erbjöd jag till Vasabladet för ett par veckor sedan. Till dags dato har den inte publicerats. Tyvärr har Vbl minskat utrymmet för dylika artiklar. Det är den allmänna trenden i dagens samhälle. Sensationer, skvaller, ja, seriös debatt nej. Domedagsprofetior, ja, realistiska bedömningar, nej. Sorgligt.
Här är artikeln:

Den 14 oktober kunde man i tidningarna läsa att WWF (World Wildlife Fund) gett ut sin årliga rapport om användningen av jordens resurser. Liknande rapporter har publicerats i 12 år och med samma dystra slutsatser. Det går åt skogen, inte bara för de vilda djuren utan också för människan. Jordens befolkning på ca 6,8 miljarder konsumerar mera resurser än vad naturen kan förnya. Det behövs drygt ett och ett halvt jordklot för att upprätthålla vår livsstil.

Som vanligt väckte rapporten knappt mer än en gäspning i vårt land. Ingen debatt, ingen diskussion. I republiken har man viktigare saker att avhandla såsom f.d. statsministerns agerande och huruvida bögar skall få gifta sig i kyrkan.

Den 21 augusti kunde man läsa att jordens folk då redan utnyttjat de årligen förnybara resurserna. Då var det en annan amerikansk (grön) organisation the Global Footprint Network som hade gjort beräkningarna. Forskare Tuomas Mattila vid Finlands miljöcentral förkunnade att om alla människor på jorden skulle konsumera som vi finländare så skulle det behövas 3,5 jordklot.

Men hur är det möjligt att jordens befolkning ökar med 50 miljoner varje år, att Kinas BNP ökar med enorma 8%, att BNP i de flesta länder ökar osv om jordens resurser inte räcker till? Vi har ju ingalunda mer än detta enda jordklot till vårt förfogande.

Beräkningarna är naturligtvis rent teoretiska, baserade på statistisk (mer eller mindre pålitlig) och på en mängd mer eller mindre rimliga antaganden. Avsikten är i första hand politisk, att påverka politiker och vanligt folk i en grönare riktning. Man bör inse att det finns en mängd andra både nationella och internationella organisationer som kommer fram till andra resultat.

Vad är då sanning? Eller finns det alls någon sanning i denna fråga? Det sägs t.ex. att om alla levde som vi finländare så skulle det behövas flere jordklot. Men samtidigt lever mer än en miljon finländare, pensionärer, arbetslösa, handikappade, studerande, ensamförsörjande föräldrar osv ytterligt sparsamt. Globalt sett lever ca 1000 miljoner på svältgränsen. Å andra sidan har ungenfär lika många betydande övervikt. Man skall inte heller glömma bort de hundratals miljoner husdjur som också skall ha mat och omvårdnad.

Det s.k. ekologiska fotspåret för en genomsnittsfinländare sägs vara ca 6 hektar. Men samtidigt anges den ekologiskt tillgängliga ytan vara dubbelt större, dvs 13 hektar. Å ena sidan konsumerar vi alldeles för mycket, å andra sidan utnyttjar vi endast ca hälften av de ekologiskt tillgängliga resurserna. Hur går detta ihop? Vad är det för mening med att uppmana finländare att äta kött högst en gång i veckan när resurserna gott räcker för kött varje dag? De miljoner som svälter i Afrika och Asien blir ju inte mättare av att vi äter mindre kött. Logik ersätts ofta av grumlig retorik och naiv ideologi.

Enligt min bedömning utnyttjar mänskligheten fortfarande bara en liten del av de resurser som faktiskt är tillgängliga. Vi i Finland satsar t.ex. några miljoner på att ta till vara den ynkliga lilla mängd solenergi som förunnas vårt nordliga, kalla, mörka land. Stora delar av jordklotet är däremot välsignade med enorma mängder solenergi. Enbart Sahara är lika stort som hela Europa. En liten del av den energi som dagligen hettar upp öknen till 50 grader eller mer skulle räcka för hela världens behov. Tekniken finns, men den politiska viljan saknas. Jag läste nyligen att det i Brasilien finns ca 400 miljoner hektar odlingsbara savannområden. Endast ca 50 miljoner används i dag. Före revolutionen 1917 producerade det ryska jordbruket ett stort överskott som exporterades. Med moderna metoder kunde den bördiga jorden i södra Ryssland och i Ukraina ge mångdubbelt större skördar. Men vi skall inte heller glömma att vårt eget jordbruk systematiskt körts ner under tiotals år. Orsaken var att bönderna producerade mycket mer än vi kunde konsumera. I dag importerar vi en hel del mat från länder såsom t.ex. Danmark där det ekologiska fotspåret per individ mångdubbelt överskrider den tillgängliga arealen. I decennier har vi fått höra att oljan tar slut. Hur det än är med den saken så räcker reserverna av stenkol i århundraden. Kärnkraften är i princip evig.

Svaret på rubrikens fråga är alltså nej.

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof

POLARISARNA ÅR 2010

2010-10-23T08:01:00.000-07:00

POLARISARNA ÅR 2010

Den som läser mina bloggar vet att debatten kring växthusteorin är ett av mina stora intressen. Under det senaste året tycks debatten ha mattats av. En orsak är väl att senaste vinter, i motsats till vad vi borde vänta, var ovanligt kall. Om kommande vinter också blir kall ökar säkert skepsisen. Blir den ovanligt varm går det tvärtom.

För att en teori skall kunna kallas vetenskaplig måste den ha s.k. testningsimplikationer. Det betyder att man logiskt måste kunna härleda konkreta, testbara konsekvenser från teorin. Problemet med växthusteorin är att den inte har några testningsimplikationer på kort sikt. Det finns inga observationer som vi kan göra i dag som klart skulle antingen bevisa eller motbevisa teorin. Den kalla vintern bevisar lika litet som den varma sommaren någonting alls.

Det finns dock en svag implikation. Teorin säger att uppvärmningen är störst på de nordliga breddgraderna, t.ex. i Finland. Härav följer att nordpolens isar borde smälta mer och mer för varje år. Så har faktiskt skett under många år. Detta har med rätta setts som ett starkt stöd för teorins riktighet. Under de senaste åren har en rad klimatologer förutspått att ishavet snart kommer att vara isfritt i slutet av sommaren. I Vasabladet 5.4 2006 kunde man läsa att forskare i USA slår larm: Grönlands glaciärer smälter alarmerande snabbt. Professor Gordon Hamilton varnade för katastrofala konsekvenser genom att världshavens yta stiger. I år har det dock varit tämligen tyst om Grönland. I Vasabladet 30.10 2007 rapporterades om finländsk forskning. Jari Haapala vid Havsforskningsinstitutet beräknade att polarisarna kan smälta helt redan om drygt tio år. Men det amerikanska glaciologen Mark Serreze var betydligt djärvare. Han varnade följande år för att ishavet kan svalla fritt i september samma år. (Han högg som vi nu vet i sten så det skrällde). Senaste år hävdade den brittiska forskaren Pen Hadow att ishavet kommer att vara isfritt om somrarna inom mindre än tio år. Forskarna själva tycks alltså vara ytterst oeniga. Deras förutsägelser är formodligen inte mer än gissningar på basen av statistiska trender.

Sedan dess har det varit ganska tyst om polarisarna.
Jag behöver väl inte säga att jag varje höst med stort intresse väntar på årets siffror om hur mycket isen smält. I år blev det i alla fall inget rekord. Men hur det ser ut om tio år är en annan historia. Den som lever får se.

Kan det vara så att avsmältningen stannat av? Kan det vara så att uppvärmningen stannat av? Eller är det bara frågan om en tillfällig inbromsning som snart följs av snabb avsmältning? Jag skulle ge mycket för att få veta svaret.

Artikeln nedan publicerades i Åbo Underrättelser 21.10 i år.

POLARISARNA SMALT INTE I ÅR HELLER

Detta år kommer enligt klimatexperterna att bli ett av de varmaste hittills. Den kände amerikanske klimatologen James Hansen förutspådde redan för ett år sedan att år 2010 blir det varmaste sedan man började mäta 1880. Man skulle därför vänta sig att polarisarna krympt mer än någonsin tidigare denna sommar. Det tidigare rekordet är från år 2007 då isarnas areal i mitten av september, när den var som minst, omfattade 4,25 miljoner kvadratkilometer. I själva verket förutspådde en del forskare då att norra ishavet inom några år kommer att svalla fritt i slutet av sommaren.

Men nej! Följande år hade den minsta utsträckningen ökat till 4,52 och senaste år till hela 5,1 miljoner kvadratkilometer. I år rapporterade det amerikanska institutet för isforskning i Boulder, Colorado på basen av satellitmätningar en minsta utsträckning på 4,76. Med den här takten kommer det att dröja ett bra tag innan isarna försvinner helt under sommaren!

Kan man dra några slutsatser av dessa siffror? Man bör veta att alla klimatmodeller säger att den globala uppvärmningen är störst i de nordliga områdena. Om avsmältningen faktiskt avstannat så betyder det att modellerna innehåller allvarliga fel. Men att avsmältningen varit mindre än väntat tre år i rad bevisar, desto värre, ännu ingenting. Vi måste ge oss till tåls några somrar till. Personligen förutspår jag att avsmältningen nästa år blir något mindre än i år. Isbjörnarna har tills vidare fast is under tassarna. Däremot förefaller det som om klimatforskarna vore ute på svag is.

Hans Rosing
Västanfjärd

STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN

2010-10-22T09:29:00.000-07:00

STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN ELLER FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN

Under de senaste decennierna har vi fått allt fler lagar och förordningar för att skydda miljön. I allmänhet har dessa varit kloka och genomtänkta och naturen har blivit allt renare. Men det som vi alltmer borde diskutera är var vi skall dra gränsen? Hur mycket makt och befogenheter skall vi ge miljötjänstemännen? Hur mycket skall vi betala för en renare miljö? Vem skall betala? Och varför tillåts vissa skadliga verksamheter såsom att flyga och köra bil i onödan medan andra mindre skadliga förbjuds? Varför drabbas vissa, vanligen med låga inkomster, medan andra betydligt rikare kan göra som de vill? Dessa frågor har aktualiserats genom den omtvistade förordningen om avfallsvattnet från år 2004. Själv ansåg jag redan från början att gränsen hade överskridits genom denna förordning. I nedanstående artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet 19.10 förklarar jag min ståndpunkt.
Jag tycker att miljömyndigheterna alltmer börjar få en karaktär av Storebror. Det finns t.o.m. en viss tendens till vad vi kunde kalla ”miljöfascism”. Eller har jag fel? Vad tycker du?

VEM VINNER PÅ FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN?

Statens lagar och förordningar, som alltmer inskränker vår frihet, väcker sällan någon entusiasm hos medborgarna. Men förordningen om avloppsvattnet tar nog priset i detta avseende. Förordningen, som trädde i kraft 1.1 2004 har orsakat osäkerhet, oro, förvirring och fått många att göra dyra inveseringar i dåligt fungerande reningsanläggningar. Många är rent förbannade och underblåser det s.k. politikerföraktet. För de gröna är förordningen direkt pinsam.

Under de senaste årtiondena har statsmakten skapat en snårskog av lagar och förordningar gällande miljön. Samtidigt har ett stort antal tjänster inrättats för att övervaka att påbuden följs men också för forskning och utveckling. Vi har fått en miljöbyråkrati vid sidan av alla andra byråkratier. I allmänhet har de nya inskränkningarna godtagits av folket utan större missnöje. Det ligger i allas intresse att vi har rena sjöar, vattendrag och hav, att luften vi andas är ren, att skräp inte kastas var som helst, att vi återvinner etc. Till en början riktades åtgärderna mot industrin samt mot städer och tätorter, men när dessa utsläpp minskat har miljöbyråktatins intresse alltmer flyttats till glesbygden och skärgården. Traditionellt har folk i glesbygden själva fått bestämma och ta ansvar för sin närmiljö. Och det har fungerat bra i århundraden.

Det har länge varit tydligt att miljöbyråkraterna varit på kollisionskurs med befolkningen i glesbygden. En del åtgärder har dock godkänts utan större problem. Avfallshaneringen i glesbygden är mestadels välordnad. Fastigheternas ägare betalar utan att knota. De som både har bostad i en tätort och en sommarstuga måste betala dubbla avgifter. I vissa fall är avgifterna absurda. Själv har jag betalat 70€ för en stuga som på sin höjd bebos två veckor per sommar. Trots att jag och min fru producerar ytterst litet avfall har vi i flera år betalat avfallsavgift för tre lägenheter.

Miljöbyråkraterna hamnade, som de flesta torde veta, i direkt kollision med skärgårdsbefolkningen när det gällde gråsälen och storskarven. Såväl yrkes- som hobbyfiskare drabbades hårt. Sälarna åt inte bara upp laxen utan förstörde också redskapen. Storskarven satte i sig stora mängder abborre och gös som hör till de viktigaste fiskarna. Nu har byråkraterna visserligen pressats till att ge efter en smula så att en viss avskjutning är tillåten, s.k. skyddsjakt. Frågan handlar mera om prestige och makt än om skydd av naturen. Miljötjänstemännen vill hävda sitt revir. Samtidigt som miljöbyråkraterna skyddar djur som gör stor skada för för folk i glesbygderna satsar de stora summor på att utrota andra djur, t.ex. mårdhunden och minken, som inte gör någon större skada för människan.

Självklart finns det en mängd hot mot naturen fortfarande. Man brukar nämna den ständigt ökande biltrafiken, nya vägar, oljetransporter, flygtrafiken, nya flygfält, den ständigt ökande konsumtionen, idrottshallar som är uppvärmda året runt, simhallar som är behagligt varma när det är -20 grader ute osv osv. Och nu när tillväxten tar fart igen kan vi vänta fortsatt utveckling i samma riktning. Detta tycks dock inte bekymra miljöministeriet. Varför?

Vad har detta med avloppsvattenförordningen att göra? Den är en del i ett större sammanhang, i ett mönster som blir allt tydligare. Miljöbyråkratin har blivit en del av etablissemanget. Den går hand i hand med industrin, företagarna och forskningen. Den starka satsningen på vindkraft är ett aktuellt exempel. Här öppnas möjligheter för projekt i miljardklassen. Att man tidigare varit mån om att skydda skärgårdsmiljön glöms bort. Förr skulle den traditionella profilen bevaras. Så är det tydligen inte längre. Lågenergilamporna är ett annat exempel. Förr var kvicksilver ett svårt hot i miljön. Nu öppnas emellertid en marknad som rör sig om miljarder. Då är kvicksilver inte längre så farligt.

I åratal har man i glesbygden skött sitt avloppsvatten utan inblandning av byråkraterna och de gröna i Helsigfors. Några större olägenheter har detta sällan medfört. (Vi talar inte här om jordbruket). Verksamhetsledare Bernt Nordman lägger i Hbl 8.10 skulden på företagarna i branschen som ”fått härja fritt med massiv desinformation” för att sälja dyra anläggningar. Men i själva verket är det tjänstemännen på miljöministeriet som är skyldiga till det kaos och den oreda som uppstått. Nordman anser att miljöförvaltningen borde stärkas avsevärt. I klartext vill han ha betydligt flere miljöbyråkrater. Snarare borde denna byråkrati skäras ner kraftigt och pengarna och resurserna satsas på vård av sjuka och gamla.

MATFILOSOFI

2010-10-12T01:21:00.001-07:00

Jag har ett bestämt intryck att folk har blivit gnälligare under de senaste åren. Vad jag menar är att man gnäller över småsaker, såsom det som jag avhandlar i artikeln nedan. Jag vet inte varför och vem jag skall skylla på. Eller är det så att jag också blivit gnälligare, nämligen så att jag gnäller över gnället? Eller har jag alldeles fel?

Artikeln har publicerats i Åbo Underrättelser 5.10.

FÅR MAN KASTA BORT MAT?

Förr fick man lära sig att det är en synd mot Gud att kasta bort mat. Senare skulle man äta upp därför att miljoner svälter i uländerna. I dag sägs det att vi skall äta upp all mat för att rädda klimatet. Att slänga mat är, menar en del idealister, en synd mot moder Natur. Är detta tom propaganda, lika mycket nonsens som de tidigare uppfattningarna, eller kan vi faktiskt påverka klimatet genom maten?
Man behöver inte vara någon forskare för att inse att svaret är nej. Vi i Finland kastar bort 20 - 30% av all mat som produceras. De individuella skillnaderna är förstås enorma. Den som är tvungen att leva på en liten pension kastar nästan ingenting, möjligen potatisskalen. Välbärgade kastar däremot en hel del. Själv kastar jag uppskattningsvis ca 10% av den mat vi köper. Däremot kastar jag närmare 70% av den fisk vi fiskar. I sommar har vi t.ex. grävt ner tiotals kilo braxen.
Vi kan inte stoppa, eller minska den globala uppvärmningen genom att köpa mindre mängder mat och äta upp allt till sista smulan. Däremot kan vi, i värsta fall, orsaka matförgiftning genom att äta mat vars bäst före datum gått ut. Till all lycka kan denna typ av osaklig propaganda inte påverka våra vanor. Om vi faktiskt skulle minska konsumtionen med t.ex. 20% skulle effekterna på producenterna, livsmedelsindustrin och affärerna bli en betydande arbetslöshet och en viss prishöjning. Så fortsätt med gott samvete att kasta bort gammal mat!

Finns det alls något samband mellan vad vi äter och klimatet?
Alla torde i dag veta att utsläppen av växthusgaser, främst koldioxid, anses höja den globala temperaturen. Vidare är det allmänt känt att förbränningen av fossila bränslen, stenkol, olja och naturgas, globalt sett ger upphov till enorma mängder koldioxid. Men matproduktionen ger väl inte upphov till några betydande mängder av denna gas? Snarare är det väl tvärtom? Odlingen av allt det vi och våra djur äter binder stora mängder koldioxid. Ju mer vi odlar desto mer koldioxid avlägsnar vi ur luften. Här gör hobbyodlare som jag själv en, visserligen ytterligt liten, men dock, insats. Genom att kompostera blast, gräs, matrester ökar vi humushalten i jorden och binder därmed en del av luftens koldioxid.

För något år sedan väckte ordföranden för FN:s klimatpanel, indiern Rajendra Pachauri, uppmärksamhet genom att uppmana världens folk att minska konsumtionen av kött för att bidra till att bromsa växthuseffekten. Var detta ett skämt eller kan vi faktiskt ”rädda världen” genom att bli vegetarianer? (Pachauri är själv vegetarian). Det finns en viss logik bakom, men det är då uttryckligen frågan om nötkött, alltså produkter av idisslande boskap. (Vi kan med gott samvete smaska i oss griskotletter, grillad broiler eller stekt regnbåge). Nötboskapen ger upphov till metangas som är en växthusgas. För övrigt borde vi också låta bli att använda komjölk. Detta är dock ett så marginellt problem att man kan glömma det.
Det enda sättet att verkligen i någon mån bromsa uppvärmningen är att minska utsläppen av koldioxid. Vi har hört uppmaningarna ad nauseam. Åk inte privatbil. Det finns över 600 miljoner privatbilar i rörelse varje dag. Åk inte flyg. Flygtrafiken ökar hela tiden. Miljoner människor åker flyg varje dag. Och värst av allt: jordens befolkning ökar med 100 000 nya individer varje dag.

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof
Västanfjärd

ALLT ÄR INTE MATEMATIK

2010-10-06T23:43:00.001-07:00

ALLT ÄR INTE MATEMATIK!
Eller
PYTHAGORAS HADE FEL

Lördagen 2.9 tittade jag på ett program på Sveriges tv som heter Skavlan. Namnet är efter den norske programledaren. Han bjuder in kända personer och diskuterar med dem. Programmet är förvånande djuplodande och filosofiskt. En av deltagarna denna gång var en matematiker - jag har glömt hans namn - ett franskt matematiskt geni. (Skavlan kallade honom geni, men själv protesterade han, som sig bör, mot den beskrivningen). Att diskutera matematik i tv hör definitivt inte till vanligheterna. Därför satte detta inslag igång de sakta rostande små grå kugghjulen i min hjärnbark.

I brist på hans rätta namn kallar jag det franska mattegeniet Pierre. Han påstod något som för de flesta säkert lät obegripligt, nämligen att ”allting är matematik”. Världen är uppbyggd enligt matematiska lagar.

För mig som yrkesfilosof var denna tanke ingenting nytt. Den är i själva verket urgammal. Redan för 2500 år sedan påstod en halvt mytisk grekisk filosof vid namn Pythagoras samma sak. Han grundade en rörelse, en skola, en filosofisk lära som samtidigt var en religion. Hans efterföljare verkade i flera hundra år, främst i södra Italien, som då behärskades av grekerna. De kom att sätta outplånliga spår i vår västerländska kultur. Än i dag känner alla bildade människor till namnet Pythagoras. Men i allmänhet vet de föga mer om honom än att han var matematiker och bevisade Pythagoras teorem.

En annan orsak till att jag skriver denna blogg om matematikens roll är att lektor Olli Lagerspetz vid Åbo Akademi i ett mejl till mig nyligen i korthet berörde svårigheten att förstå Pythagoras tes att ”allt är tal”. Han håller en kurs i filosofins historia där han bl.a. berättar om Pythagoras och hans skola. Själv har jag hållit motsvarande kurs åtskilliga gånger under 1970- och 1980-talet. Också senare har jag i min forskning grävt litet djupare i den pytagoreiska läran.

ÄR GUD MATEMATIKER?
Under 1900-talet hävdade många framstående matematiker samma sak som Pythagoras och Pierre. Här nämner jag blott Einstein som bl.a. är känd för att ha påstått att Gud är matematiker. Därmed ville han ha sagt att världen är uppbyggd enligt matematiska principer, att den i grunden kan förstås endast av en matematiker. (Jag har skrivit om Einstein i bloggarna 29.2 -08, 28.9 -08 och 15.1 -10).

Jag är själv ingen matematiker. Kanske är det orsaken till att jag alltid ställt mig skeptisk till Pythagoras och alla hans efterföljare. (Platon var för övrigt en av hans efterföljare. Enligt honom var matematiken den högsta och ädlaste vetenskapen. Aristoteles höll inte med på denna punkt. Själv ställer jag mig på Aristoteles sida mot Platon och Pythagoras och mot Einstein och Pierre och en massa andra.)

Hur skall man förstå Pythagoras påstående att ”allt är tal”, att talen är arke, dvs alltings ursprung och grundsubstans? Hur skall man förstå Einsteins påstående om Gud som matematiker och Pierres att allt är matematik? Det är ju uppenbart att de i en rent konkret mening pratar rena gojan. Min kaffekopp består minsann inte av tal eller ekvationer, inte heller vätskan i koppen. Inte heller består äpplena, som i år blir ett problem för att de är så många, av abstrakta matematiska strukturer. I själva verket består ju ingenting av allt det som finns runt mig, och runt dig också bästa läsare, av tal eller matematik. Så varför detta nonsens om att allt i grund och botten är matte?

ETT FUNDAMENTALT TANKEFEL
Jag har djärvheten att påstå att många matematiker, börjande med Pythagoras, gjort sig skyldiga till ett fundamentalt tankefel. De har blivit förförda av matematikens gudinna. De har gjort henne till älskarinna när hon egentligen bara borde vara tjänarinna.

Nu tror läsaren antagligen att jag försöker visa att det finns mycket som inte kan beskrivas i matematiska termer, som inte kan behandlas inom ramarna för något matematiskt system. I och för sig är detta (självklart) sant. Men så enkelt tänker jag inte avfärda Pyuthagoras och hans gäng. I själva verket tror jag att det mesta i världen (och utanför världen) faktiskt kan beskrivas i matematiska termer. I en mycket trivial mening har Pierre rätt. Men i en djupare mening har han fel.

Det som fört mig in på vad jag anser vara rätt spår är tillämpningen av matematik i den moderna fysiken. Jag försöker uttrycka mig mycket kort.

Låt oss börja med frågan vad matematik är. Pierre betonade att han är dålig på räkning ”computing”. Einstein lär också ha varit rätt dålig på att räkna, dvs på aritmetik. Det första man måste inse är att matematik i den mening vi här talar om inte handlar om att addera, subtraheter, dividera eller ens att dra rötter. Den handlar om att i sin tanke hantera abstrakta strukturer enligt exakt definierade regler.

VAD ÄR EN MATEMATISK STRUKTUR?
Vad är en abstrakt matematisk struktur? Ett exempel som vi alla lätt kan hantera är ett s.k. euklidiskt rum. Tänk t.ex. på ett vanligt rum med möbler, golv, tak och väggar. Tänk sedan bort alla möbler. Tänk på golv och tak och väggar som ytor utan några egenskaper. Vad du då har är ett avgränsat euklidiskt rum. I detta rum kan du nu tänka dig en mängd abstrakta begrepp. En rät linje t.ex. Tänk dig en rät linje från en vägg till en annan. Linjen skär väggarna i skärningspunkter. Den bildar vinklar med väggarna etc. Du kan vidare tänka dig att böja linjen på en oändlig mängd sätt. Du får cirklar, ovaler, romber, kuber etc. Om man undersöker hur linjer, vinklar, cirklar, areor etc förhåller sig till varandra upptäcker man en mängd samband eller geometriska lagar. Det var just detta som de grekiska matematikerna gjorde och som så fascinerade Pythagoras, Platon, Arkimedes och senare hela arméer av matematiker. I hundratals år har skolbarn pinats med att lära sig åtminstone en del av denna imponerande grekiska geometri. Själv tvingades jag traggla igenom två böcker i geometri i gymnasiet.

Nu går vi ett steg vidare. Vi tänker oss en punkt i rummet. I verkligheten kan det vara en fluga som flyger från fönster till fönster, ett dammkorn som singlar ner mot golvet, en kopp som ramlar i golvet. Matematiskt kan dessa representeras av en abstrakt punkt. När punkten rör sig får vi en rörelsebana. Denna kan exakt beskrivas av en linje. Varje rörelse är sålunda matematisk i den (triviala) meningen att den sker enligt någon linje i något rum. Också jordens rörelse i universum behandlades på 1600-talet på detta sätt. Hela jordens massa tänktes för enkelhetens skull vara samlad i en punkt.
Nu gör vi det litet mer komplicerat. Vi lägger in ett koordinatsystem i det euklidiska rummet. (Det var Descartes som i början av 1600-talet kom på denna epokgörande idé). Rummet har tre dimensioner längd, bredd och höjd. För varje punkt i rummet gäller nu att den exakt kan beskrivas genom tre tal, x,y,z. Punktens rörelse kan i sin tur beskrivas genom förändringen i dess kordinater, dvs genom de ändrade värdena för x,y,z. Flugans flykt från ett fönster till ett annat kan då i princip beskrivas på ett exakt matematiskt sätt.

Descartes upptäckte också att varje linje motsvaras av en ekvation. För en rät linje är ekvationen mycket enkel, liksom också för t.ex. en cirkel. (Den som vill ha mer konkret info kan slå upp kapitlet analytisk geometri i en lärobok i matte).

Hur blir det då med flugans bana? Kan den beskrivas genom en ekvation? Eftersom varje linje motsvaras av en ekvation så blir svaret i princip ja. Men eftersom flugans bana är ytterst oregelbunden blir det i praktiken omöjligt att finna den ekvationen. I princip kan banan beskrivas matematiskt, men inte i praktiken.

Sedan urminnes tider har människan insett att många processer i världen är regelbundna, invarianta, lagbundna. På 1600-talet började man tala om naturlagar. Det låg då nära till hands att försöka uttrycka enkla naturlagar matematiskt. Man kan säga att Galileo Galilei grundade den moderna fysiken genom sin bok om två nya vetenskaper. I den boken vimlar det av matematiska bevis. Han använder dock fortfarande främst geometrin. Galileos efterföljare jobbade hårt för att försöka beskriva rörelse, och uttryckligen då kroppars rörelse, med hjälp av den nya matematik som Descartes skapat. Följande steg var att en ny matematik, integralkalkylen skapades.

Att jorden rör sig regelbundet i en bana runt solen visste man. Men kunde denna rörelse beskrivas matematiskt? Matematiken är absrakt och ytterst förenklad. Tänk på det vardagliga rummet som i tanken görs till ett abstrakt idealiserat euklidiskt och därmed matematiskt rum. Jorden är enormt stor, rymden obegränsad, hastigheten väldig. Hur kan något sådant hanteras matematiskt? Jo vi tänker oss jorden som en punkt som rör sig i ett euklidiskt, tredimensionellt rum. Vi gör en enkel skalmodell för att få en åskådlig bild. Utgående från dessa antaganden och stora mängder mätvärden lyckades Newton arbeta sig fram till en matematisk formulering av den s.k. gravitationslagen. När denna kombinerades med några andra antaganden blev det möjligt att beräkna inte bara jordens, utan alla himlakroppars rörelse.

Detta är väl ett bevis för Pythagoras tes? Visar detta inte att universum skapats av en matematiker?
Märkväl att det som Newton upptäckte eller antog inte var matematiska lagar. Det var fysikaliska lagar. Det är inte matematiken som förklarar kropparnas rörelser utan fysiken. Men den stora triumfen var att de fysikaliska invarianserna kunde uttryckas i matematikens språk. Matematiken är ett viktigt hjälpmedel för fysiken. Den är nödvändig för exakta beräkningar, men den förklarar i sig ingenting.

DET FYRDIMENSIONELLA RUMMET
Ända fram till början av 1900-talet trodde fysikerna att den tredimensionella, euklidiska geometrin inte bara är en matematisk beskrivning av det verkliga fysikaliska rummet, utan den enda möjliga, rätta och sanna beskrivningen. Den stämmer förstås överens med vår intuitiva förståelse av rummet. Fram till den tiden kunde man fortfarande försvara Pythagoras idé att matematiken ger oss grunden till en förståelse av världen
Sen kom Einstein och den speciella relativitetseorin (SR) år 1905.
Han var ingen framstående matematiker, men han hade en djärv, konkret fysikalisk fantasi. Han antog helt emot den klassiska fysiken att ljusets hastighet är konstant för alla observatörer. Men det betydde att något måste radikalt ändras i den klassiska teorin om kroppars rörelser.För att beskriva rörelse i den nya teorin krävdes en annan matematik. Den fann han i en fyrdimensionell euklidisk geometri. Den gjorde det möjligt att lägga till tid som en dimension av samma slag som längd, höjd och bredd.
Det räcker, enligt Einstein, inte med tre koordinater för att matematiskt beskriva flugans läge. Vi behöver också en tidskoordinat. Flugan befinner sig i ett fyrdimensionellt rum. Dess läge bestäms av fyra koordinater x,y,z,t. I övrigt gäller samma matematiska principer som tidigare men ekvationerna blir mer invecklade eftersom de innehåller fyra värden i stället för tre. (I praktiken behöver vi självklart inte en fyrdimensionell geometri för att beskriva vardagliga, långsamma processer. Men om vi har en superfluga, som svischar fram med en hastighet nära ljusets så duger den gamla matematiken inte längre. Vi kan t.ex. inte addera hastigheter som tidigare. 2 plus 2 är inte längre fyra när det gäller hastigheter. Vi måste använda den s.k. Lorenz-transformationen.)

Det var alltså inte matematiska resonemang som ledde till SR utan fysikaliska experiment och resonemang. Men för att uttrycka de nya idéerna behövdes en ny geometri. Denna var dock bara en utvidgning av den klassiska tredimensionella matematiken.

Man kan då undra om denna matematiska beskrivning är den enda rätta och sanna? Eller finns det eventuellt ännu fler dimensioner? Faktum är att fysikerna spekulerat mycket kring detta. I modern fysik har man lekt med tanken på upp till elva dimensioner.

Vilka slutsatser kan vi dra av detta? Matematiken kan inte i sig själv vare sig förklara eller beskriva vad som är sanningen om rum, tid och materia i vår värld. Matematiskt sett är oändligt många världar möjliga. Endast genom empirisk forskning kan vi avgöra vilken av de matematiskt möjliga världarna som faktiskt är den verkliga världen.

Låt oss ännu dröja litet vid Einsteins största insats, den allmänna relativitetseorin (AR). Det fanns en fatal brist i SR. Den var i själva verket uppenbart felaktig. Den handlar enbart om likformig rörelse. Men i verkligheten är nästan all rörelse olikformig, antingen ökar eller minskar den. I AR bortser Einstein helt från gravitationen som ju är en universell kraft. En allmän teori måste förklara all rörelse. Det tog tio år för Einstein att arbeta sig fram till den allmänna teorin.
Ett stort problem var att hitta en matematisk formulering av teorin. Man måste kunna beräkna rörelserna och till detta behövdes något slag av matematik. Den fyrdimensionella euklidiska geometrin gav inte alls rätt resultat. Den dög inte längre. Ja, själva fundamentet i Euklides matematik, dvs parallellaxiomet, verkade vara fel. Einstein var tvungen att söka en helt annan typ av matematik för att kunna formulera sin tankar i matematisk gestalt. Det fanns redan gott om nya matematiska system att välja bland.

Redan i mitten av 1800-talet hade några matematiker genom ren grundforskning upptäckt att man kan konstruera geometrier (alltså matematiker) som strider mot Euklides. Ett grundantagande i Euklidisk matematik är att parallellaxiomet gäller. Nu upptäckte man att det går att konstruera i sig motsägelsefria geometrier (matematiska rumsbeskrivningar) i vilka detta axiom är falskt. I dessa beskrivningar är rummet som man säger krökt på ett eller annat sätt.

Det var just en sådan geometri Einstein behövde. Han hade genom sin fysikaliska intuition kommit fram till att det fyrdimensionella rum i vilket vi rör oss i själva verket är mer eller mindre krökt. Krökningen är i själva verket det vi kallar gravitation, och den orsakas av kroppars massa. Han behövde nu ekvationer med vars hjälp man kunde beräkna denna krökning för varje punkt i rummet. En formidabel uppgift. Till detta krävdes en ytterst invecklad matematik, den s.k tensorkalkylen.

Att beskriva flugans bana med denna matematik är ytterst komplicerat. Förutom att vi behöver koordinaterna för längd, bredd, höjd och tid behöver vi värden för hur rummet är krökt just där flugan flyger.

Det fysikaliska rummet beskrivs sålunda i AR genom en icke-euklidisk, fyrdimensionell geometri.

Är då detta den slutgiltiga sanningen? Är det just denna matematik som beskriver det sanna, verkliga rummet?
Troligen inte.
Det rum som beskrivs i denna matematik är kontinuerligt. Det betyder att det inte finns någon minsta sträcka. Detta gäller för övrigt redan i Euklides ursprungliga matematik. Varje sträcka kan i princip delas i mindre sträckor.
Men enligt kvantmekaniken, den andra stora teorin i dagens fysik, finns det alltid en minsta enhet. Oändlig delbarhet leder till absurda konsekvenser. Därför existerar allting i ett slags minsta enheter, kvanta. För att AR fullständigt skall kunna passa ihop med kvantfysiken krävs att själva rummet på något sätt är kvantiserat, dvs att rummet är diskret, inte kontinuerligt. Men ingen har hittills, trots ihärdigt arbete under många år, lyckats finna någon matematik som skulle förena fysikens två grundläggande teorier i ett enda enhetligt system.
Kanske behövs det en ny matematik, som ännu inte är uppfunnen, för detta.

SLUTSATSER
Av min korta utredning ovan kan man dra flera generella slutsatser om matematikens natur och om förhållandet mellan matematik och verklighet.

1) Det finns inte en enda matematik utan en stor mängd olika matematiker. För praktiska ändamål använder vi oftast aritmetik, men för mer komplicerade ändamål är vi ofta tvugna att söka matematiska system som intuitivt verkar konstiga. Det finns m.a.o. ett helt smörgåsbord av olika abstrakta tankesystem som går under benämningen matematik. En del av dessa motsäger varandra. Euklidisk geometri är t.ex. logiskt oförenlig med icke-euklidisk. Båda kan inte vara sanna. Det finns flera icke-euklidiska geometrier. Dessa i sin tur är oförenliga med varandra.
2) Ett matematiskt system är i princip av samma typ som ett språk. Det finns tusentals språk som beskriver världen på olika sätt. Man kan välja bland dessa för något visst ändamål. Ofta kan de förstås mer eller mindre exakt översättas till varandra. Något liknande gäller för många matematiska system. Det finns inget språk som är det enda rätta och sanna. Lika litet finns det någon sådan matematik. Man kan inte förklara världen genom lingvistik. Lika litet kan man göra det genom matematik. I båda fallen är det frågan om nödvändiga hjälpmedel i sökandet efter sanningen om världen. Men sanningen om världen finner vi genom att studera världen, inte genom att studera våra hjälpmedel.
3) Det finns system som är mellanformer mellan matematik och språk. Dessa kallas vanligen formell logik. Sådana system började konstrueras under senare delen av 1800-talet och i dag finns det en stor mängd olika formella logiker. Också här har forskarna skapat ett smörgåsbord av absrakta system som man kan välja mellan för någon speciell uppgift.
4) Bakom språken, matematiken och den formella logiken finns alltid en underliggande, intuitiv logik. Utan en sådan blir rationella resonemang omöjliga.
5) Rent matematiska undersökningar kan inte lära oss något om världens beskaffenhet, om vad som finns och hur det fungerar. DÄRFÖR HAR PYTHAGORAS OCH ALLA HANS SENARE EFTERFÖLJARE FEL.

STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN

2010-10-02T00:35:00.000-07:00

var och en som följt med mina bloggar vet att jag med stort intresse följer debatten och forskningen kring klimatfrågan. Jag försöker smälta info från många olika håll och källor och sammanfatta den i korta artiklar, ofta i någon dagstidning.
Nu väntar jag på data om hur mycket Nordpolens isar smält under den gågna varma sommaren. Man skulle vänta en rekordavsmältning. Vi får se.

Artikeln nedan ingick i Vasabladet 25.9.

STÖRRE ÖPPENHET I KLIMATFORSKNINGEN ÄR NÖDVÄNDIG

Senaste höst var klimatfrågan hett stoff i medierna. Debatten gick på högvarv, men sedan dess har den mattats betydligt. Att vi haft en ovanligt varm sommar har av en del tolkats som bevis för växthuseffekten. Klimatologerna har, klokt nog, varnat för dylika naiva slutsatser. Lika litet som den ovanligt kalla och snörika vintern var något motbevis är den varma sommaren något bevis för teorin. Det kan verka som en motsägelse, men extrema väderlekstyper är i själva verket något helt normalt.

Det är lockande att tolka ovanlig väderlek som bevis för växthusteorin. Förr i världen tolkades extremt väder som Guds straff. I dag har Gud ersatts av Naturen. Extremt väder tolkas som Naturens straff för vår konsumtionsinriktade livsstil. Den enorma översvämningen i Pakistan är ett färskt exempel. Det är lätt att skylla på global uppvärmning. Då är det främst Kina och USA som är skyldiga. Men den verkliga orsaken är överbefolkning som leder till att man hugger ner skogarna, dikar ut vårmarkerna, muddrar floderna, och bygger tätorter på flodstränderna. Katastrofen orsakades alltså i hög grad av de drabbade själva. I Sydamerika (där det nu är vinter) har det varit ovanligt kallt. I Bolivia har vattnet i floderna som normalt är ca 15 grader på vintern sjunkit nästan till fryspunkten. Detta har lett till att väldiga mängder fisk och andra djur dött. Orsakerna diskuteras hett av forskarna. Somliga skyller på uppvärmningen trots att det är frågan om en nedkylning.

I debatten har klimatologerna allt kraftigare, och helt korrekt, betonat att vi måste skilja mellan begreppen väderlek och klimat. Väderleken är det som vi konkret upplever. Klimatet är ett statistiskt begrepp. Det består av en massa medelvärden för långa perioder, för mätserier som sträcker sig över många år, över decennier, ibland århundraden. Det som gör slutsatserna så svåra är att medelvärdena påverkas av många faktorer. Koldioxiden har, främst av politiska skäl, lyfts fram som den viktigaste orsaken. Andra faktorer, som fått mindre uppmärksamhet, är förändringar i solens aktivitet, mängden metan i atmosfären, förekomsten av sotpartiklar, molnbildningen och skogarnas utbredning. Därtill har vi oregelbundet återkommande väderfenomen som El Nino, som i år haft stor effekt på väderleken.

Den 30 augusti publicerades en av FN beställd utredning av klimatpanelen IPCC:s verksamhet. I utredningen föreslås en mängd organisatoriska förbättringar som skall öka forskningens trovärdighet. Mer proffessionalism, bättre kontinuitet, tidsbegränsade tjänster och större öppenhet för kritik hör till förslagen. Vidare bör kontakterna till medierna förbättras. Man bör klarare betona osäkerheten i prognoserna. (Många prognoser har tidigare varit nästan löjligt exakta i frågor som är omöjliga att exakt förutse.)

Men rapporten efterlyser också fler fast anställda, av IPCC avlönade, forskare. Var och en som jobbat i universitetsvärlden vet att det nästan är en naturlag att alla forskare anser att just hans/hennes område är speciellt viktigt och behöver mer pengar och fler tjänster. Forskarna är som ”vanligt folk” och drar, som det heter, hemåt. Men politikerna och näringslivets bossar är i allmänhet ovilliga att lätta på pungen. Speciellt i dessa nedskärningstider. Det är betydligt lättare att få resurser om man kan visa på allvarliga hotbilder som kräver betydligt mer forskning. Det ligger därför i klimatologernas intresse att överdriva hotbilderna. Detta är ingalunda så att de försöker lura oss. De är i allmänhet övertygade om att vi står inför stora hot. Problemet är att alla forskare i dag är snäva specialister. De saknar överblick. De ser inte helheten. De har inte tid att beakta alla faktorer som spelar en roll, inklusive deras egen psykologi. Speciellt svårt har de att inse att politiska beslut måste beakta mycket annat än mer eller mindre pålitlig forskning.

I själva verket har klimatforskningen i dag stora resurser. IPCC grundades redan 1988 och fick under 1990-talet rätt blygsamma anslag. Men i slutet på 1990-talet hade vi en del varma somrar och klimatfrågan lyftes högt över nyhetströskeln. Bl.a. spådde många att världshaven kommer att stiga kraftigt när polarisarna smälter. På kort tid tredubblades anslagen för IPCC. Därtill har en mängd stater egna, stora institut för klimatforskning. Under två decennier har det publicerats massvis av rapporter och mängden ser snarare ut att öka än minska. Endast en bråkdel av rapporterna får någon praktisk betydelse. De mer sensationella lyfts fram i medierna under kort tid, men glöms sedan bort, när nya rapporter kommer. Det som ingen forskare vill tala högt om är att det är omöjligt att göra konkreta, pålitliga prognoser. Långt tidigare har vi haft samma situation inom forskningen kring jordbävningar. Man trodde på 1970-talet att mer forskning skulle göra det möjligt att förutsäga när en stor jordbävning kommer att ske. Det visade sig med tiden att detta var omöjligt och i dag kan ingen med säkerhet säga var och när nästa stora jordbävningskatastrof kommer. Men att den kommer är säkert. Likaså är det säkert att vi kommer att få extrem väderlek också i framtiden.

FILOSOFISKA TANKAR KRING FACEBOOK

2010-09-15T07:42:00.000-07:00

MORGONDAGENS SÄTT ATT UMGÅS MED SINA VÄNNER?

Den som vill följa med sin tid måste i dag vara med på Facebook (FB). Där skall man hålla kontakt med, helst en stor mängd vänner. Ja, vänner och vänner. Kan en person som man faktiskt aldrig träffar verkligen kallas vän? Håller begeppet vän på att få en ny betydelse i datorernas tid?

Det är ju inte frågan om kontakt i gammaldags mening. Man träffas inte, samtalar inte, hör inte varandras röster, man befinner sig inte på samma plats, ja mötet sker inte ens samtidigt, dvs i s.k. realtid. Man kan möte sin vän på FB samtidigt som han/hon möter helt andra vänner, eller t.ex. sover.

Vi lever i en steril tid. Datorerna är höjden av sterilitet. De doftar inte, har inget kroppsspråk, inga ovanor eller vanor, de har inga kläder, använder inte deodoranter, pryder sig inte, är inte lång- eller korthåriga, har inga kroppslukter, signalerar ingenting omedvetet, är inte erotiska, arga, upphetsade osv.

Ja men de som umgås på FB är ju allt detta, har allt detta. Självklart, men du missar min poäng. När man umgås via dator skalas allt det naturliga, personliga – allt som gör oss till människor – bort. Kvar blir en steril abstraktion. På FB umgås sterila abstraktioner med andra lika sterila abstraktioner. Genom att umgås genom maskiner blir ni själva mer maskinlika. Visserligen kan man skriva ner svordomar för att visa att man är arg, men är en svordom som dyker upp på skärmen verkligen en äkta svordom? Den är lika litet en svordom som bilden av en saftig biff är en saftig biff. Vem vill sitta och glo på bilden när man kan äta biffen? Men det är ju just det som händer på FB. Man umgås med censurerade glansbilder.

Eller misstar jag mig? Är folk ärliga? Berättar de att de knullat kamratens hustru, stulit pengar i butikskassan, överskridit sitt konto, blivit lurade att köpa skräp av tvreklamen, att de kört för fort med alltför slitna ringar, att de har varit deprimerade och funderat på självmord, blivit övergivna, att de hatar chefen, att de skulle vilja slå en bekant på käften, att de super, knarkar, äter skräpmat, hatar utlänningar, slår sin hund, slänger skräp i skogen, deklarerar falskt, besöker prostituerade på sina utlandsresor...ja, ja, du förstår vad jag menar.

Allt det som jag räknat upp ovan är sådant som händer i verkliga livet, och ofta händer mycket värre saker. Men vem är det som gör allt detta? Tydligen inte de som viker ut sig på FB. Eller kan det vara så att ni i själva verket ljuger som en häst travar? För en god vän kan man kanske erkänna sådant. De flesta av oss, om inte alla gör ibland fula saker, men självklart vill vi inte att alla skall få veta om det. Alltså ljuger vi.

Men är det verkligen frågan om lögn? Politiker ljuger, som vi ofta får läsa i pressen, men vanligt folk ljuger väl inte? De bara låter bli att berätta sånt som de inte vill att andra skall få veta. Och det är väl inte att ljuga? Eller? För ingen tror väl att glansbilderna på FB handlar om verkliga människor?

OK, du börjar säkert ana att jag inte är någon ivrare för FB. Faktum är att jag aldrig ens varit inne på FB. Jag brukar utväxla mejl med några vänner och bekanta, men det räcker gott och väl för mig. Sen finns det ju telefon. Då hör man åtminstone rösten och kan sluta sig till mycket av den. En bekant röst är ofta en tröst fast orden är triviala. Helst träffar jag folk rent fysiskt i realtid utan hjälp av några maskiner.

Hur många vänner kan man sist och slutligen ha? Naturligtvis har man långt fler bekanta än vänner, men om man har fler än en handfull ”vänner” på FB så är det nog snarare frågan om tämligen ytliga bekantskaper.

Folk är självklart olika. Somliga tycker att det är roligt att läsa vad hundra ”vänner” skriver om sin dag. Andra, som jag, är totalt ointresserad av vad mina bekanta gör på dagen eller natten. It takes all kind to make a world. Här framför jag bara mina personliga åsikter, men samtidigt är detta, som du kanske anar, en filosofisk betraktelse. Det som jag varnar för är att vänskapsrelationerna i dag, och framför allt i morgon blir allt ytligare. Det innebär också att människorna blir allt ytligare, allt mer mekaniska. Tendensen är helt klar. Hur skall man kunna förstå någon på djupet om man inte upplever personen med alla sina sinnen? Vi kommunicerar ju inte bara med ord utan med hela vår kropp, med våra kläder, med frisyren, med dofterna. Hur kan man förstå en person vars ögon man inte ser? Ögonen är som bekant själens spegel. Har förresten glansbilderna på FB överhuvudtaget någon själ? Håller datorerna på att stjäla våra själar?

Inspirationen till den här bloggen fick jag av en artikel om FB i Hbl 13.9. Där framför ett antal personer som är med på FB sin syn på FB. Den enda som jag i viss mån är ense med är Jonas Jungar.

Mitt råd är kort och gott: Använd din tid till att träffa folk på riktigt i stället för att umgås med sterila glansbilder. Nu går jag för min del ut i trädgården och plockar fallfrukt som blåsten och regnet skakat ner från träden. Är det någon som vill ha äpplen?

TANKAR OM MAT I SKÖRDETID

2010-09-05T00:17:00.000-07:00

I dag lördagen den 4 september har min familj ätit en lyxmiddag. Den bestod av sallad, mixad av tomat, gurka och isberg, vidare kokt potatis, kokt morot, svampsås på kantareller och stensvamp, majskolvar och stekt norsk lax. Det enda jag betalat för var laxen. Resten kommer från vår trädgård eller från skogen. Om vi ätit samma mat på en restaurang hade vi fått betala minst 10-15 € /pers. Nu var kostnaden under 2 €/pers. Maten var dessutom tillredd på vedspis med ved från egen tomt.
Vad vill jag säga med detta? Massor av människor i vårt land äter det de själva odlat och plockat i skogen vid denna tid på året. Inget märkligt med det. Vi har ju redan en längre tid varit inne i skördetiden. Den som sått för lön för mödan (eller straff för sin lättja). Tack vare vår fina allemansrätt får var och en plocka bär och svamp i skogen.
En sak jag funderat på är hur mycket mat enskilda hushåll kunde odla själva och vilka konsekvenser det kunde få..
Vår tomt är drygt en halv hektar och egentligen helt olämplig som odlingsmark därför att det mesta av tomten är äkta finskt urberg. Och det växer dåligt i berg. Dock finns det ett mer eller mindre tunt jordlager över större delen av berget. Vi har små plättar här och där i vilka vi fyllt odlingsjord, tillsammans ca 1 ar. Dessutom har vi ca 10 ar gräsmatta samt ca 20 ar skog. Om det kniper kunde man odla upp en stor del av tomten. Nu växer här äppelträd och andra träd och buskar.
Självklart kan man inte försörja en hel familj på det man kan odla på en ar. Men förbluffande mycket mat kan man faktiskt odla på en liten plätt. Potatis t.ex. ger mycket mat. Under ett enda stånd får man i allmänhet mer potatis än vad en person äter på en dag. På fem kvadrat får man antagligen potatis så det räcker för en person under en månad. Om detta stämmer skulle ett potatisland på ½ ar räcka för mat å en person under ett år. Säkerligen skulle man på vår tomt kunna odla potatis så det räcker för ett år till hela familjen. Likaså kunde man få morötter, rödbetor och annat ätbart som går att förvara en längre tid. Så ambitiös är jag dock inte.

I själva verket är det ju inte så länge sedan större delen av oss bodde på landet och livnärde oss på det vi själva odlade. I dag vore det faktiskt inget större problem för oss att själva odla det mesta vi äter. Det skulle förstås förutsätta att vi flyttade ut på landet på nytt eller i varje fall skaffade jordplättar utanför städerna. Desto värre går utvecklingen i motsatt riktning.

Vadan dessa funderingar? Under sommaren har vi i medierna ofta fått höra att vi borde äta, som det tycks heta, klimatsmart. Vi har fått höra att svält igen hotar på många håll i Afrika och Asien, och vi har fått veta att skördarna av brödsäd blir mindre än normalt och att priset på säd, och därmed på mjöl och bröd kommer att gå upp.
I dag finns det förstås ingen risk för hungersnöd i vårt land. Men vi bör komma ihåg att det inte är så länge sedan många gick med skrikande magar. Ännu under 1950-talet led många av undernäring. Då hade man ibland inte annat än potatis att leva av.
När världen drabbades av den stora depressionen i början av 90-talet kändes det för mig som en viss trygghet att ha en stuga med litet jord och fiskevatten ute i skärgården. I värsta fall kunde man få ihop mat där. Självklart under sommaren och hösten. Det växer dåligt i snön. Fortfarande känns det som en trygghet, fastän odlandet mest är en hobby.
Jag har många gånger reflekterat över hur hjälplös man är i stan. Man är helt beroende av att alla allt mer komplicerade samhällsfunktioner faktiskt fungerar. Senaste vinter hände det sig en kväll att värmeelementen i vårt hus blev kalla. (Vi har fjärrvärme). Vi kunde inte göra ett dugg. Temperaturen inomhus började sjunka. Det blev natt. Vi gick och lade oss och hoppades att felet skulle avhjälpas snart. När vi vaknade var elementen, till all lycka, varma igen.
Men vad skulle vi ha gjort om felet inte avhjälpts så snabbt? Visserligen fanns det ingen risk att vi skulle frysa ihjäl. Vi kunde t.ex. ha åkt till vår äldre sons hus. Han har jordvärme. Vi kunde också ha åkt ut till landet där vi håller värmen på våra förfäders vis, dvs genom att bränna ved. Myndigheterna skulle säkert ha ordnat någon plats för frysande stadsbor.
I sommar har massor av hushåll drabbats av långvariga strömavbrott. Risken för ett sådant i stan är liten, till all lycka. Följderna kunde annars bli förödande. Vi som bor i höghus skulle rent ut vara djupt i pisset. Ingen belysning, ingen värme, inga hissar, ingen möjlighet att laga mat, smältande frysar, mat som far illa i kylen. Ingen tv eller annan underhållning. Datorerna skulle inte fungera. Ett långt avbrott vore rena mardrömmen.
Här på landet drabbas vi ibland av strömavbrott, som dock sällan är längre än någon timme. Men här är vi inte hjälplösa. Vi kan hålla värmen och laga mat tack vare vedspisen. Vi har utedass. Vi har lyktor för både ljus och lampolja. Maten kunde flyttas från kylskåpet till källaren där det är rätt kallt.
Här vill jag dock betona att skälet till att jag odlar allt möjligt inte är att jag vill spara på matutgifterna. I själva verket sparar vi mycket litet därför att vi köper en hel del växter, gödsel, mull och annat varje år. Nej, skälet är att jag tycket det är roligt, intressant och litet spännande att odla. Men viktigast är nog att det för mig är ett nöje att få hämta sallat, rödbetor, morötter, gurka, tomat, majs osv osv direkt in till köket. Kanske är det inbillning, men jag tycker att det jag själv odlat smakar betydligt bättre än det som man köper. Inget illa om grönsakshyllorna i våra butiker, men det är i allmänhet omöjligt att ha dagsfärska grönsaker i butikerna

Jag odlar alltså inte för att vara klimatsmart eller för att jag tror att det har någon betydelse för den ca en miljard människor som, enligt FN, lär vara undernärda. Ingen svältande afrikan blir mättare av att jag äter självodlad spetskål.
Det talas mycket om att vi bör minska utsläppen av koldioxid. Konstigt nog har ingen expert påpekat att ett sätt att vara klimatsmart just är att odla egen mat. Man kan lätt räkna ut att en egen odling snarast är en s.k. koldioxidfälla. Det betyder att man binder mera koldioxid än man producerar. Även en liten odling tar upp en hel del koldioxid. Växternas massa består ju i själva verket till stor del av det kol som växterna vid fotosyntesen tar upp ur luften. Jag har t.ex. en majsodling. Växterna är ca t vå meter höga. Nästan hela växtmassan kommer från kolet i luftens koldioxid. Det blir en hel del.
Det som händer är alltså att potatis, kål, sallat osv tar upp kol ur luften och bildar växtmassa. Det blir fort frågan om hundratals kg också på en rätt liten odling. En del av kolet återgår till luften vid olika typer av förbränning och nedbrytning, men en stor del komposteras och blir mull. Det binds i jorden. På det sättet kan mullhalten i trädgården ökas, vilket är precis vad jag menar med koldioxidfälla. Också t.ex. en gräsmatta är en sådan fälla.
Att odla egna grönsaker är alltså mycket klimatsmart. Om man inte odlar själv är det nästan lika smart att köpa av någon som bor så nära som möjligt. Det sämsta man kan göra är att köpa utländska grönsaker, eller utländsk mat överhuvudtaget.
Ytterligare en sak som jag sätter värde på är att hobbyodling är en liten privat nisch där man fortfarande får göra som man själv vill utan att ha en mängd tillstånd från olika myndigheter. Det är frågan om en fri, oövervakad, oreglerad del av vår annars hårt kontrollerade tillvaro. Ett andningshål i en alltmer kvävande matta av krav, regler och förbud. Jag äter morötter, gurka, äppel, svamp, bär osv som inte är kontrollerade och godkända av någon myndighet. Helt på eget ansvar! Och det känns skönt, som en liten seger över ett alltmer mekaniserat, omänskligt och onaturligt samhälle.

I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI 2010

2010-08-17T07:29:00.000-07:00

I ÖRTAGÅRDEN I AUGUSTI I NÅDENS ÅR 2010
Denna kria är av intresse endast för den som är en smula trädgårdstokig.

Senaste år skrev jag en lång och detaljerad blogg om min hobby att odla grönsaker. (Se En filosof i örtagården 30.5 2009). I år har mitt odlande i stort sett följt samma mönster, så det finns ingen anledning att upprepa det jag sade senaste år. (De flesta som skriver bloggar upprepar samma saker om och om igen. Det gör inte jag – hoppas jag!)

Här är i alla fall en uppräkning av de grönsaker jag odlat i år. Jag skriver ner den för att jag själv i framtiden skall veta vad jag odlat detta år, inte för att jag inbillar mig att det skulle intressera någon annan.
GRÖNSAKER ÅR 2010
Sallat (baby leaf)
Isbergssallat
Rädisor (French breakfast)
Märgärter
Majs
Purjolök
Luftlök
Gräslök
Dill
Rödbetor
Kålrabbi
Gurka
Tomat
Grönkål
Spetskål
Blomkål
Jordgubbar
Månadssmultron
Potatis
NYA SORTER
Grönkål och spetskål är nya sorter för mig. Jag var nyfiken på hur de växer och vad de smakar. Grönkålen tycks vara mycket lätt att odla, men tyvärr smakar den inte bra. Eller så kan jag inte tillreda den rätt. Jag kokade bladen ca 10 min, hackade dem fint och gjorde en stuvning. Vi var sju pers vid bordet men bara tre som smakade på stuvningen. Ingen tyckte om den. Underkänt betyg alltså. Grönkål odlar jag aldrig mer, men det var en intressant lärdom.
Spetskålens smak kan jag ännu inte uttala mig om eftersom den först nu börjat bilda huvuden. Den tycks vara ganska lätt att odla, men plantorna blir mycket stora och tar stort utrymme i trädgården. Jag kommer knappast att odla den heller flere gånger. (Jag har tidigare provat på både borccoli och brysselkål. Den förra växer snabbt och är rätt god. Den skall jag försöka mig på i nästa år igen. Brysselkålen är rolig med sina massvis med små huvuden, men jobbig, och det dröjer till sena hösten innan man får skörda.)
Blomkålen är bäst av alla kålsorter. Jag har odlat den tidigare och i år har jag några plantor som nu börjar blomma, dvs bilda huvuden. Men den är svårast att odla. Lerjord, halvskugga, kraftig gödsling, vatten behövs. Och sedan är det dessa jämrans larver som älskar den lika mycket som vi. Kålfjärilens larver kan äta en planta kal på kort tid.
TOMATER
Den som ser min trädgård i år undrar nog om jag är riktigt klok. Jag har massvis med tomatplantor, drygt 20, som är fulla med karter. Två sorter: bifftomat Marmande och busktomat med det fåniga namnet Moneymaker. (Man tjänar nog inga pengar på tomatodling.) Tomaterna är mycket värmekrävande. Att odla dem på friland, som jag gör, i vår korta, ofta kalla sommar, är ett vågspel. Senaste år hann en stor del av mina tomater inte mogna innan det blev för kallt. (Visst, man kan ta in gröna karter och låta dem mogna inne i värmen. Det brukar jag göra i september.) Få se hur det går i år. Ännu har de ca en månad på sig att bli röda. I skrivande stund har jag plockat fem stycken som jag hackat och lagt i sallad. Söta och goda. De flesta mognar väl på en gång i slutet av augusti så jag blir översvämmad av tomater.
Om man är klok och vill odla tomater så skall man skaffa ett växthus. Jag byggde ett för några år sedan av plast och bakor, men det rasade ihop under snömassorna i vintras. Det var definitivt mitt sista växthus. Att sköta ett växthus är jobbigt. Lönar sig inte för några tomaters skull.
Tomater är ganska lätta att odla bara man har en riktigt varm plats, mycket gödsel och vattnar ordentligt. Larverna gillar dem inte alls. Plantan är väl giftig? Men jag har två problem. På en del plantor viker sig bladen ihop uppåt. Enligt en trädgårdsbok kan orsaken vara att man kniper bort för många blad. Värre är att en del karter blir svarta på undersidan. De tycks ruttna underifrån och blir oätliga. Orsaken har jag ingen aning om? Kan det vara brist på någonting? Är det någon som vet?
I våras beslöt jag att nöja mig med några få tomatplantor, ca 5 stycken, men det blev snarare 25. Tomatfrön gror lätt. Jag sådde 5-6 frön i varje kruka och nästan alla grodde. Sen nändes jag inte kasta bort fina plantor och till slut satt jag där med en massa plantor. Men i nästa år skall jag nöja mig med att köpa våra tomater i butiken. Visserligen är de som man odlar själv betydligt godare, men jag har odlat tomater nästan varje år sedan 1970-talet så det får vara nog.
Ändå rekommenderar jag tomatodling för alla som är trädgårdsintresserade. Men nöj dig med några få plantor. Dignande klasar av mognande tomater är också en fröjd för ögat, helt enkelt en skönhetsupplevelse. Många grönsaker är för övrigt mycket vackra och kan väl tävla med blommor.
GURKOR
Sedan slutet av juli har jag plockat gurkor nästan varje dag. Vi har varit självförsörjande med dessa ”vatupåsar”. Vädret har varit idealiskt för gurkor. I år har jag två sorters gurkor. En sort av västeråstyp, Rinish Pickling och en slanggurka. Jag ger gott betyg för båda. Vi äter dem skivade eller hackade i sallad, eller helt enkelt bara skalade.
För nybörjaren kan jag berätta att gurkor är mycket lätta att odla. Om man har en varm plats, gödslar duktigt och vattnar så kan man inte misslyckas. Gurkorna innehåller föga näring. Kanske är det därför skadedjuren struntar i dem.
DE MEST LÄTTODLADE
Till den som vill ha en garanterad skörd av goda grönsaker rekommenderar jag rödbetor och kålrabbi. Båda äts med förtjusning i vår familj. Kålrabbi äter vi helst rå ( skalad förstås) eller hackad i sallad. Man kan förstås också koka den, men det vinner man ingenting på. Såvitt jag vet äter ingen rödbetor råa. De är alltför hårda. De måste kokas. Stora betor får koka minst en halv timme för att bli lämpligt mjuka. Inga kryddor behövs. Lämna bort saltet. De skall inte skalas innan de kokas. Man vrider bara av blasten och tvättar bort jorden. När de är kokta sätter man dem i kallt vatten, låter dem kallna en minut och klämmer sedan på dem. Skalet lossar lätt. Sen är det bara att skiva dem äta.
Rödbetan är en av de få grönsaker som inte, mig veterligen, drabbas av några angrepp av skadedjur. Bladen får vara ifred för larver och rötterna likaså. Man bör dock inte sätta fröna för tidigt. Jorden skall vara ordentligt varm. Men sedan växer de mycket snabbt. På ett par månader får man härligt stora betor. En påse betfrön är en investering som lönar sig alla gånger. Jag rekommenderar den avlånga sorten.
EN UNDERBAR KNÖL
”I Finland där åto vi rovor och gröt”. (Runeberg?) Så var det förr i världen, före 1700-talet, men under de senaste tvåhundra åren har vi mest ätit potatis. Det är en fantastisk grönsak. Den växer mycket bra i vårt klimat ända upp i Lappland. Den växer i de flesta slags jordar, t.o.m. utan jord. Jag har någon gång fått nypotatis i fuktig tång. Sandjord är förträffligt, men lerjord går också. Den tål torka rätt bra. Den växer t.ex. i helskugga. Inte underligt att den är mycket billig föda.
Den lär innehålla alla näringsämnen vi behöver. Man kan i teorin alltså leva enbart på potatis. Eftersom man kan få potatis för under 50 cent/kg så kan man hålla sig vid liv på ca 1 € i veckan, dvs på 4 € i månaden.
I våras beslöt jag att inte odla potatis i år. (Vi brukar få potatis av vänliga bekanta som odlar större mängder). Men ändå står det nu blommande potatisblast i många av mina land. Orsaken är att det blivt kvar små knölar från tidigare odling. Dessutom grävde jag ner en del gammal, utväxt potatis när vi övergick till nypotatis (färsk potatis).
MAN KAN SÅ SENT PÅ SOMMAREN
När jag skriver detta, den 17 augusti, har jag just varit ute i trädgården och sått huvudsallat, bladsallat, rädisor och dill. Men är det inte för sent att så i mitten av augusti? De flesta grödor hinner inte bli färdiga. Den viktigaste orsaken är brist på ljus. Den ljusa perioden under dygnet blir snabbt kortare. Solen går ner alltmer i sydväst.
Men ännu hinner man odla snabbväxande grönsaker. Jag väntar alltså att få både rädisor och bladsallat i mitten av september och huvudsallat i slutet av september. Dillen hinner inte bli stor men det räcker om den är någon decimeter hög. Då är den som bäst.
Här i södra Finland i skärgården drabbas vi i allmänhet av köldgrader först i slutet av september eller början av oktober. Kålväxter klarar några köldgrader så dem kan man skörda ända till november.
Jag väntar mig att kunna glädjas åt grönsaker från egna täppor ännu minst en månad framåt. Och sedan har vi både äppel och plommon att njuta av. Så vi hobbyodlare kan få skörda smakliga och vackra produkter två månader ännu.
DET STÖRSTA PROBLEMET I SOMMAR
Senaste sommar kom det mer än tillräckligt med regn. Däremot var det mestadels ganska kallt. I sommar har det varit tvärtom. Det regnade tillräckligt under våren och försommaren, men sedan har det varit mycket varmt men också mycket torrt. Om vi inte hade haft en bra brunn och vattnat nästan dagligen hade det inte blivit några grönsaker alls i mina land. Det har gått åt ca 400 l vatten nästan varje dygn. Men personligen klagar jag inte över värmen. Jag, som sedan unga år lidit av kronisk ryggradsreuma, mår bättre när det är varmt och torrt.

Njut av inhemska grönsaker nu när de är billiga vare sig du odlar själv eller köper!

TANKAR OM NOLLTILLVÄXT

2010-08-01T00:32:00.000-07:00

Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 25.7 -10. Rubriken är litet missvisande. (Det är vanligen den ansvariga redaktören vid tidningen som sätter rubrikerna, inte författaren). Mitt budskap är i korthet att det är möjligt att både äta kakan och ha den kvar, eller med ett politiskt begrepp, att hållbar utveckling är möjlig. Vi kan ha en måttlig tillväxt och ändå få ett allt bättre miljöskydd. I själva verket kan en måttlig tillväxt göra det lättare att få resurser för miljöskyddet. Ex: om folk har råd med miljöbilar så går det snabbare att ersätta de gamla smutsiga bilarna med renare.
Hållbar utveckling är förstås inget nytt begrepp. För många är det väl snarare en självklarhet.

Här vill jag ännu nämna en rent personlig observation som ett konkret exempel på hållbar utveckling. I sommar har jag noterat att vattnet vid vår holme i Holma by, Kimito kommun, är klarare än det varit på många år. Siktdjupet är ca tre meter. De långa trådalger som tidigare växte på alla stenar har minskat avsevärt. Under flera somrar var blåstången helt borta, men nu ser man tångruskor här och där längs stränderna. Ännu är det långt kvar till de massiva tångbälten som omgav holmen ännu på 1970-talet, men det verkar som om utvecklingen skulle gå åt rätt håll. Skärgårdshavet blir renare. Trots att det varit exceptionellt varmt under juli har vi inte upplevt någon betydande algblomning i sommar. Det har varit ett nöje att få simma i det relativt rena vattnet.
Alla de resurser som satts ner på att minska utsläppen, minska eutrofieringen, har redan nu gett synliga resultat. Det finns gott hopp om att denna utveckling skall fortsätta, men självklart förutsätter det fortsatta ansträngningar.
Det är mycket glädjande.

BORDE VI STOPPA TILLVÄXTEN?

Den globala ekonomiska depressionen inverkade, visserligen med en viss eftersläpning, kraftigt också hos oss. Efter många år med tillväxt stod vi plötsligt där med en minskande BNP. Exporten slutade dra, efterfrågan minskade, firmorna permitterade eller sparkade folk, arbetslösheten ökade. Statens och kommunernas sociala utgifter ökade samtidigt som skatteinkomsterna minskade. Receptet blev nedskärningar plus att staten lånade upp pengar för att klara utgifterna.

Det var frågan om påtvingad, inte bara nolltillväxt, utan sjunkande BNP. En del debattörer såg detta som ett gyllene tillfälle att medvetet gå in för en sänkt levnadsstandard, för en lugnare, mer miljövänlig livsstil. Tanken är förstås inte ny. Den har upprepats av en mängd tänkare och gröna samhällsfilosofer alltsedan 1960-talet. Mest prominent bland dessa i vårt land var den internationellt respekterade filosofen Georg Henrik von Wright. I ett flertal böcker och artiklar skrivna i slutet av 1900-talet varnade han för alla negativa konsekvenser av tillväxtideologin.

Alla dessa varningar och uppmaningar har dock klingat för döva öron. Varken konsumenterna, företagarna eller politikerna har tagit dem ad notam. Inte ens de gröna har konsekvent gått in för nolltillväxt. Varför? Är det faktiskt omöjligt att ända kursen på samhällsskutan?

Problemet är i korthet att vi inte har kontroll över de ekonomiska krafterna. Detta visas av den senaste tidens ekonomiska osäkerhet, men det visas också att all erfarenhet. Ekonomin är helt enkelt beroende av alltför många samverkande faktorer. Trots en enorm mängd forskare och en ofantlig mängd avhandlingar och böcker i ekonomi är förståelsen av detta komplexa system bristfällig. (Till alla lycka, kunde man tillägga).

Hur skulle en kursändring gå till? Många talar vitt och brett om hur nödvändig en förändring är, men ingen har ett svar på denna enkla, praktiska fråga. Skulle riksdagen stifta lagar som begränsar konsumtionen, fryser priserna, förbjuder strejker för högre lön, förbjuda effektivisering, datorer och robotar? Allt detta har prövats på olika håll i världen. Det mest extrema exemplet på total statlig kontroll har vi i Nordkorea. Ett annat exempel är Kubas socialistiska ekonomi. Den enda möjligheten till en total kursändring tycks vara en totalitär stat styrd av en grön elit, i praktiken en grön diktatur. Självklart en omöjlighet i dagens västerländska kultur.

Men leder inte fortsatt tillväxt till en total miljöförstörelse och att alla naturresurser uttöms? Så enkelt är det inte. Valet står ingalunda mellan grön diktatur och allt värre natur- och andra katastrofer. Om ekonomin är komplex så är den dynamik som förändrar en hel kultur än mer komplex. Historien vittnar om detta. (Ingen borde delta i samhällsdebatten utan att ha gedigna historiska kunskaper). Att förutspå samhällsutvecklingen på lång sikt är t.o.m. svårare än att förutspå klimatet. T.ex. på 1960-talet, när den ideologiska debatten var som livligast, kunde ingen drömma om att Europa skulle marginaliseras i så hög grad som faktiskt skett. För 100 år sedan härskade Europa över nästan hela världen. I dag härskar vi knappt över vår egen lilla världsdel.

Strängt taget har samhällsskutan långsamt, men säkert ändrat kurs under de senaste decennierna. Den gröna kritiken har visserligen inte lett till nolltillväxt men den har ändå inte varit verkningslös, tvärtom. Kapitalismen har utan större besvär anpassat sig till en ökande omsorg om naturen och respekt för flora och fauna. Den liberala demokratin har visat sin styrka genom att skapa en ökande medvetenhet inte bara om problemen utan också om lösningarna. Trots tillväxten har vattendragen blivit renare, mängden avgaser har minskat, sophanteringen har blivit allt mer effektiv, djurskyddet har blivit strängare, allt fler områden skyddas. De större rovdjuren har blivit så talrika att de börjar bli ett problem.

I själva verket har den gröna ideologin blivit en kraft som driver på tillväxten genom att den kräver ny produktion och nya investeringar i miljardklassen. Lågenergilampor är miljardbusiness, likaså (skattesubventionerade) vindmöllor. Miljöbilar är en annan sektor som kommer att expandera oerhört. Miljöhus är ännu mest en dröm, men kommer att bli en växande sektor. Trots att Europa marginaliseras så har vi varit ledande när det gäller miljöteknologi och ideologi. Det bör vi fortsätta med.

Hans Rosing
Samhällsfilosof

KOMMENTARER TILL "RÄDDA VÄRLDEN - ARTIKELN"

2010-07-11T23:48:00.000-07:00

Världen behöver nog räddas. Åtminstone om vi skall tro Kristian von Essen och Göran Ekström. Men enligt Marcus Rosenlund klarar sig världen utmärkt utan våra räddningsaktioner. Min artikel ”Det handlar inte alls om att rädda världen” i Hufvudstadsbladet 28.6 har väckt en del reaktioner i form av insändare i Hbl. Artikeln finns på min blogg 30.6. Jag har sänt in följande svar till mina kritiker till Hbl.

VEM BEHÖVER RÄDDAS?

Det är alltid stimulerande att få respons på en debattartikel i Hbl. Självklart är det de som anser att jag har så in i vassen fel som tar till datorn, inte de många som anser att jag har rätt. Yleredaktören Marcus Rosenlund håller 3.7 med om att världen inte behöver räddas. (Att tala om ”att rädda världen” är i själva verket rena megalomanin). Kristian von Essen håller 3.7 däremot inte med mig och Rosenlund. ”Om det inte handlar om att rädda världen vad handlar det då om?” frågar han. Svaret är att det handlar om en massa olika saker, som det inte finns rum att gå in på här. Den gröna extremisten Göran Ekström är alltför pessimistisk i sitt inlägg 9.7. Det är sant att människan utrotar en mängd arter, men samtidigt skyddar hon mängder av arter och biotoper. I Finland är artrikedomen i dag, tack vare människan, större än om landet vore orört av människohand. I framtiden kan utdöda arter t.o.m. återupplivas genom genteknologi. Massor av arter håller på att anpassa sig till människan och till olika stadsmiljöer.
Enligt Rosenlund handlar det om att rädda oss själva. (Vad han nu kan mena med det. Känner sig Marcus Rosenlund hotad?) Min bedömning efter mer än 40 års filosoferande är att världen klarar sig utmärkt utan vår hjälp, och att mänskligheten inte löper någon nämnvärd risk att utplånas inom överskådlig framtid. Att drygt hundra miljoner människor dör varje år, till en del genom undernäring, smittosamma sjukdomar, genom tobaksrökning, drogbruk och andra dumheter har en marginell effekt. Befolkningen ökar i Asien, Afrika och Sydamerika med ca 50 miljoner varje år. Vi européer däremot minskar i antal. Många områden blir alltmer folktomma. Naturen får ta över. Ursprungliga arter kommer tillbaka. Kanske är det vi européer, upphovet till dagens teknologiska kapitalism och humanistiska ljusgröna moral, som behöver räddas?

Hans Rosing
Pensionerad proffsfilosof

SVAR TILL GÖRAN EKSTRÖM

Hbl tar inte in några långa svar, men här på bloggen kan jag skriva hur långt jag vill. (En annan sak är om någon orkar läsa det). Göran Ekströms inlägg i Hbl 9.7 är lika långt som min artikel, som han kommenterar. Bra så! Här passar jag på att svara honom mera utförligt.

Ekström och jag har debatterat i Vasabladet åtskilliga gånger sedan 1980-talet. Han är en av de få svenskspråkiga gröna extremister som tänker mycket och djupt och gärna breder ut sig i långa artiklar, främst i Vasabladet. Senaste år gav han ut en liten bok Utopia pelastaa maailman (Biofilos 2009) där han för fram sin extrema gröna filosofi. Jag skrev en i mitt tycke rätt positiv recension av boken i Vbl.

Anledningen till att jag så ofta debaterar med G.E. är att vi är intresserade av samma frågor, men är djupt oeniga om det mesta. Jag räknar mig som naturvän och har länge varit intresserad av miljöfilosofi. Det finns en rad långa artiklar i ämnet på min blogg senaste år.

Jag har funderat över varför vi är så djupt oeniga. Här är mina slutsatser.

För en del tycks den gröna ideologin vara ett slags religionssurrogat. (Detta har jag hävdat många gånger, också i Hbl). De kan inte tro på en traditionell allsmäktig och god gud. I stället blir naturen, och speciellt den levande naturen deras gud. Det evangelium (glada budskap) de vill sprida är att frälsningen ligger i ett anspråkslöst liv och dyrkan av alla livsformer. Så måste man förstå G.E. I själva verket har han ofta uttalat sig uppskattande om religionen och betonat begreppet helighet.

Själv är jag ateist och materialist. För mig är begreppet helig ett tomt ord, liksom begreppet gud. Jag tror på fritt tänkande, demokrati, jämlikhet, humanism samt på forskning och framsteg. Såsom jag upplever världen är människan det enda djur som har ett egenvärde. Varje enskild människa har ett värde i sig. Därför är det ett svårt brott att döda eller skada en människa. Tanken att enskilda djur, arter av djur, enskilda biotoper eller hela biosfären skulle ha ett egenvärde är främmande, ja nästan obegriplig för mig (varför skulle t.ex. en fästing ha ett egenvärde?).

T.ex. i en lång artikel i Vbl 20.4 2009 skrev G.E. ”I djupekologin har man livet självt som värderingsgrund och alla livsformer har sitt egenvärde och bör skyddas även för sin egen skull, inte bara för att människan skall klara sig i längden.” Han kallar denna uppfattning bioetik.
På denna punkt är vi fundamentalt oeniga. Jag kan inte tro på bioetiken. Den verkar t.o.m. absurd. Som hobbyodlare vet jag att odlandet är en ständig kamp mot naturen. Mina grönsaksland fylls snabbt av ogräs. Jag river obörhörligt upp massor av natagräs och allt möjligt annat utan tanke på att det skulle ha ett egenvärde. Det finns nästan oändligt många sorter av skadedjur, från jordloppor till hjortar och älgar. (Självklart finns det också en massa nyttiga växter och djur). Vidare drabbas jag av myggor, bromsar, getingar, fästingar, ettergaddor och andra kryp. Också dessa dödar jag utan samvetsförebråelser. Huggormar vill jag inte heller ha i trädgården. Osv. Ändå är vårt land fattigt på farliga djur och växter. I varmare länder är problemen som orsakas av skadedjur och –växter mycket större.

Vi människor är ju en del av naturen. Vi måste kämpa för att överleva på samma sätt som alla andra arter. Naturen är obarmhärtig mot de svaga.
Detta torde räcka för att förklara varför jag inte kan tro på bioetiken.

UTROTNING
”Det är från människans hänsynslösa framfart jorden måste räddas,” skriver G.E. i Hbl. Det som måste räddas är tydligen arterna, och inte bara vissa arter som pandan och bergsgorillan utan alla arter utan undantag. Han hävdar att ”utrotningen accelererar” och att ”flera arter per timme utplånas”.
Att han är upprörd är logiskt utgående från hans egen övertygelse om att alla livsformer är heliga, har ett egenvärde. (Märk dock att han medvetet uttrycker sig vagt. Han använder inte ord som art, individ eller biotop utan det diffusa livsform. Men vad menar han med livsform?)

Själv tror jag att endast människan, dvs varje människa, har ett egenvärde. Därför är utrotningen för mig mera ett praktiskt än ett moraliskt problem. I själva verket anser jag att många arter borde decimeras och i vissa fall t.o.m. utrotas. Jag skulle gärna se att fästingarna t.ex. försvinner. Varje sommar försöker någon fästing suga mitt blod. Det finns massor av sjukdomsalstrande livsformer som gärna, för mig, skulle få utrotas. Faktum är att många naturvänner gör sitt bästa för att utrota vissa arter i vårt land, t.ex. mink, mårdhund och en del växter.

Hur vet G.E. att flera arter per timme utplånas? Det vet han förstås inte. Det är omöjligt att veta ens hur många arter som utplånas av människan varje år. Det är t.o.m. omöjligt att veta hur många arter det finns. Omkring 1,5 miljoner arter är beskrivna, men detta är enligt experterna bara en liten del av det totala antalet. Inte ens i vårt artfattiga land är antalet arter känt. Spelar det någon roll om några arter av myggor, spindlar eller skalbaggar dör ut när det finns miljontals arter av dem kvar?

Man bör också observera att alla arter dör ut förr eller senare. Enligt experterna lever en art i snitt 1-2 miljoner år. De flesta är alltså ur geologisk synvinkel kortlivade. Naturen själv sköter om att massvis av arter håller på att dö ut, men samtidigt håller massvis av nya på att utvecklas.

Vårt land är mycket artfattigt därför att den senaste istiden tog död på allt som fanns här. Men också hos oss finns förstås svaga arter. Många kommer att dö ut. Men är detta så sorgligt? Måste vi försöka rädda varje spindelart, varje svamp etc? Självklart inte. I själva verket har mängden arter hos oss ökat hela tiden sedan istiden. Om klimatet blir varmare kommer massor av nya arter att spridas till oss. Många ser detta som ett problem. (Man kan få allting till ett svårt problem om man bara vill!) Själv tycker jag inte det är något att ta stress för. Naturen är ständigt föränderlig. Vi behöver inte ha kontroll över allting. Låt oss i stället följa med vad som händer och dra den nytta och glädje vi kan av det under den sorgligt korta tid vi är en del av biosfären.

KAPITEL 8. NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN

2010-07-07T05:58:00.000-07:00

Otaliga är de författare som fantiserat om hur den första kontakten med en extraterrester civilisation kommer att ske. Otaliga är likaså de människor som sedan 1950-talet trott att utomjordingar i s.k. UFOs sedan länge besökt vår planet och studerat oss utan att ta officiell kontakt. Somliga har t.o.m., i likhet med Rauni-Leena Luukanen, trott att världens ledande vetenskapsmän och politiker har kontakt med utomjordingar utan att berätta om detta. De tror på en global konspiration av en elit som döljer sanningen för massorna. Själv har jag sedan 1960-talet argumenterat mot tron på flygande tefat. Jag har hävdat att ufona är olika naturliga fenomen eller felaktiga, feltolkade observationer. Det är frågan om ett slags folklig vidskepelse av samma typ som de gamla tron på tomtar och troll eller något modernare på andar, spöken och gastar, eller den ännu modernare tron på parapsykologi.

Kommer vi någonsin att få kontakt med utomjordingar?I min rymdroman skisserar jag ett scenarium som jag kan tänka mig som en sannolik möjlighet någon gång i en avlägsen framtid.
(FÖREGÅENDE KAPITEL FINNS PÅ MIN BLOGG 10.6)

NÄRKONTAKT AV ANDRA GRADEN

Hans Nosring stirrade uppgivet på datorskärmen framför sig. Det tycktes vara omöjligt att få ut något budskap ur de radiosignaler, på en stor mängd frekvenser, som det främmande rymdskeppet sände. Han hade analyserat signalerna med flera program som användes för att tolka koder, men utan resultat. Det tycktes vara frågan om slumpmässigt brus, men det var ju omöjligt. Varför skulle någon sända elektromagnetisk strålning som inte innehöll någon information? Det hade gått en lång stund sedan han meddelat kaptenen att diskusen sände signaler, men alla hans försök att hitta något begripligt budskap hade misslyckats.

Ännu en gång tryckte han på on-knappen för ljudåtergivning. Rummet fylldes av en kakafoni av ljud, av surr, visslingar, muller, pipanden utan något mönster. Om det är frågan om något slags tal måste det finnas ljudkombinationer som upprepas ibland, tänkte han. Men det förbannade programmet hittar inga sådana. Variationen tycks vara oändlig. Det här verkar alldeles hopplöst. Men varför sänder de så ivrigt om det inte betyder någonting, och med massiv effekt dessutom? Han stirrade grubblande på skärmens kurvor samtidigt som det brusade i rummet som i en storstad vid rusningstid.
Det var frustrerande, irriterande. Vreden sjöd inom honom. Han måste få utlopp för den. Med en grymtning reste han sig, tittade noggrannt efter att han var ensam, att ingen i all tysthet kommit in i rummet. Sedan kontrollerade han att interkomen var avstängd. Efter att ha dragit ett djupt andetag började han svära. Ur hans mun flög en lång rad tabubelagda kötteder. Han formligen spottade dem ur sig för att lätta på det inre trycket.
Nosring kallades ”musen” för att han var grå och oansenlig, en medelålders, överviktig, gleshårig man med stor näsa och dubbelhaka, alltid i bakgrunden, alltid försiktig. Ingen tog notis om honom annat än när det gällde datorprogram eller matematiskt-logiska problem. I själva verket var han en av jordens främsta experter inom computer science. Men hans sociala kompetens var nära noll. Han kunde och visste allt om datorer och programmering. I viss mån var han själv mer en dator än en normal människa. Men nu kände han sig lika misslyckad som den gång han fått en vacker kvinna i säng men inte kunde få erektion.
Det som ingen visste, hans stora hemlighet, var att han var expert på svordomar. Han kunde svära en halv timme utan att upprepa sig. Han kunde svära på ett tiotal språk. Han kunde alla tänkbara förbannelser och vulgära könsord på tjugo olika språk.

Som barn hade hans stränga mor tvättat hans mun med såpa varje gång han använde ”fula ord” som han hört av de älde barnen på daghemmet. Modern var singel och hade efter det att fadern, en alkoholiserad och våldsam halvgangster, försvunnit, blivit omvänd till islam. Hon avskydde folk som svor, drack och horade. Hans hade fått lära sig att grova svordomar var något primitivt, något som förekom i gamla filmer, men som ingen modern anständig människa tog i sin mun. I skolan fick man böta om man svor. Svärande på offentlig plats var nästan lika allvarligt som att uppträda berusad, röka cigaretter eller ta en pris snus. Sådant föll under rubriken förargelseväckande beteende och bestraffades med böter. Svordomarna var hans eget privata sätt att reagera mot vad han uppfattade som meningslösa, byråkratiska, kvävande sociala regler. När han svor var han fri, omän endast i hemlighet.

Trycket inom ”musen” lättade. Han sjönk ner i stolen. ”Satan, perkele, motherfucker, vittu,” mumlade man men utan någon entusiasm. Trycket hade lättat, men nu kände han sig, som vanligt efter ett raseriutbrott, bara tom och dyster. Han stirrade på datorskärmen utan att se.

Plötsligt blev han medveten om att schackpartiet, som han inlett mot Aristoteles, fortfarande var oavgjort. Pjäsernas ställning fanns kvar på den stora bildskärmen. Han kastade en trött och dyster blick på ställningen och tänkte be datorn avbryta spelet när han satte sig upp, rak i ryggen. Han granskade pjäsernas lägen noga. Ja, verkligen det fanns en liten chans att han kunde slå datorn!
Hans Nosring hörde till de tio främsta schackspelarna i världen. Han hade flera gånger slagit några av de främsta schackprogrammen. Visserligen vann datorerna nio gånger av tio, men varje gång han vann var han salig i minst en vecka. Hans självförtroende fick vanligen en sådan skjuts framåt att han gick på krog och försökte ragga upp en kvinna. Visserligen misslyckades också detta nio gånger av tio. Efteråt var han oftast ännu dystrare än vanligt. Men trots att han spelat tiotals matcher mot Aristoteles hade han aldrig vunnit. Två gånger hade han uppnått remi. Abel, som var Hans enda verkliga vän ombord, brukade trösta honom med att Aristoteles var en superdator, den kraftigaste som skapats. Det är helt enkelt omöjligt för en mänsklig hjärna att klå den, brukade exobiologen påpeka.
Men detta ökade bara hans beslutsamhet att en gång besegra Aristoteles. Och nu såg han en liten chans, mycket liten visserligen, men dock. ”Aristoteles!” kommenderade han. Det dröjde ett par sekunder innan datorn svarade med sin entoniga, mekaniska röst.

”Ja, Hans Nosring. Hur kan jag hjälpa dig?”

”Vi fortsätter med spelet. Det är ditt drag. Sätt igång!” Han väntade med undertryckt spänning, drog i sin stora näsa. ”Nå Aristoteles, vad väntar du på. Du brukar inte behöva någon betänketid.” En löpare förflyttades mot Hans´ kung. ”Musen” stelnade till. Datorn hade inte upptäckt att han hade en möjlighet att göra schack matt med några få drag. Han försökte hindra sin röst att darra när han kommenderade.”Jag flyttar mitt torn till D4. Sedan är det du igen.” Denna gång dröjde det ännu längre innan datorn flyttade. Och den flyttade fel pjäs!
Hans trodde knappt sina ögon. Till och med en skicklig amatör skulle ha märkt att den vita kungen var i stor fara. Med triumferande stämma ropade han. ”Jag flyttar min häst till F6. Nu är du fast!” Efter en lång stund flyttade datorn sitt torn till en position som skulle ha ställt Hans´ kung i schack vid nästa drag, men det var Hans´tur. Han flyttade en bonde för att blockera den vita kungens sista flyktväg och ropade: ”Schack matt! Ha, ha, ha! Du är schack matt din jävel!” Han hoppade av glädje. ”Fait accompli! Fait accompli!”
Om någon av besättningen sett ”musen” nu skulle han eller hon inte ha trott sina ögon. Han dansade runt i rummet, skrattade nästan hysteriskt. ”Äntligen, äntligen!”

Med ett lyckligt leende på läpparna sjönk han slutligen ner på sin stol. ”Aristoteles,” sade han med matt röst, ”jag besegrade dig! Hör du det? Jag vann!”

Datorn svarade inte.

Med rynkade ögonbryn tittade han upp mot den stora skärmen. Det var något som var fel. En svag känsla av oro började smyga sig på. Euforin var över. Hans vanliga dysterhet började återkomma. ”Aristoteles!” kommenderade han med hög röst.

Datorn förblev tyst, men bilden på den stora skärmen började flimra en aning. De onda aningarna blev allt starkare. Hans Nosring kände Aristoteles utan och innan. Han hade varit med och konstruerat en del av dess program. Han hade krävt tiofaldig säkerhet, flera back-up system, noggrannt debuggade program. Ingenting fick gå fel ute i rymden långt bortom all tänkbar hjälp. Men nu, det kände han på sig, var något fel, alldeles förbannat fel.
”Aristoteles! Kan du höra mig? Svara då för helvete!”

Med stigande oro vände han sig mot sin bordsdator för att manuellt, via tangentbordet komma in i datorn. Han knappade in kodordet ”Odysseus”, men svaret blev ”no access”. Svetten trängde ut på hans panna. Med darrande händer slog han in sitt personliga, hemliga kodord ”motherfucker”, men svaret blev igen ”no access”. ”Morituri te salutant,” mumlade han frånvarande. ”Nu tar fan bofinken.”

Men om det fanns en egenskap som präglade den fetlagde, gleshårige, tystlåtne mannen så var det envishet. Ju svårare, ja ju omöjligare uppgiften tedde sig desto envisare sökte han en lösning. Hans logiskt-analytiska tänkande hade tränats i fyrtio år. Han hade förmågan att helt försjunka i ett problem, att koncentrera hela sitt medvetande på en enda uppgift. Och nu gjorde han just detta. Han analyserade alla möjligheter, och varje analys ledde fram till samma slutsats.
Aristoteles hade fungerat perfekt ända tills det främmande rymdskeppet började sända mycket kraftfull elektromagnetisk strålning.

Som ung hade han ibland roat sig med att ta sig in i andras datorer. Han hade varit en så kallad hacker. När hans egen dator inte hade tillräcklig kapacitet för en uppgift hade han med ett flin på läpparna tagit sig in i andra datorer och låtit dem göra en del av jobbet. Ibland hade han lämnat ett meddelande, t.ex. ”tack så mycket för din vänlighet att låna ut din dator till mig.” Nu började en skrämmande aning formas i hans analytiska medvetande.

Plötsligt försvann bilden från den stora väggskärmen. I stället fylldes den av flimmer och brus. Hans Nosring stirrade med fascinerad förfäran när en helt ny bild började framträda på skärmen, bilden av diskusen, men nu på mycket nära håll. När bilden klarnade såg han en del av kanten på skeppet, en svagt buktande vitgrå yta, översållad av mönster som han inte kunde tolka. Diskusen roterade svagt och långsamt kom en stor öppning in i bilden från höger. ”En dockningsport?” frågade han matt.

”Jjjj...aaa, jaaa,” det knastrade i högtalaren. Ett brusande ljud fyllde rummet. Bruset steg och sjönk och började formas till begripliga fonem. Plötsligt upphörde det och Hans Nosring, datorexpert på rymdskeppet Odysseus hörde klart och tydligt en viskande röst.

”Heejj, hej!”

Han kände hur nackhåren reste sig. Rösten var vänlig, lågmäld, mjuk, den kändes främmande men ändå märkligt bekant. Han hade en känsla av att ha hört en liknande röst förut. Den var helt annorlunda än Aristoteles mekaniska, entoniga, könlösa röst.
Pusselbitarna föll på plats i hans analytiska sinne. Det är de som försöker få kontakt, tänkte han med en blandning av skräck och förtjusning. De har hackat sig in i vår centraldator, tagit kontrollen över den. Men vad gör jag nu? Jag måste säga något. De första orden till en varelse från en annan planet, en annan värld, en annan civilisation. I hans medvetande flimrade berömda yttranden som Neil Armstrongs ”Ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten”, när denne, som den första människan i historien, steg ner på en främmande himlakropp. Jag borde säga något djupsinnigt, något som kan leva i århundraden. Men han kände sig alldeles tom. Hans känslor hade en lång stund åkt bergochdalbana, han var emotionellt utmattad, renons på tankar.

”Hej på dej du!”

Orden bara slank ur honom, och han blev förskräckt över svarets trivalitet. Jag gör mig till åtlöje för hela mänskligheten, tänkte han dystert, typiskt mig.
Den viskande rösten försökte formulera ord.

”Sv..svv..svåårt... sp..pråååk. Hej, på dej...sj...själv.”

Hans öppnade med darrande händer intercomen. ”Kapten!” flämtade han med hes röst. ”Kapten!” Han höjde rösten nästan till ett rop. ”Kom genast till bryggan, genast!”
Kapten Enfaldos oroliga röst hördes i rummet. ”Vad är det Hans? Du verkar uppskärrad. Har det hänt någonting?”

Hans Nosring drog ett djupt andetag, rätade på ryggen och förkunnade högtidligt. ”Vi har kontakt, kapten. Vi har närkontakt av andra graden med en främmande civilisation.”

BEHÖVER VÄRLDEN RÄDDAS?

2010-06-30T00:27:00.000-07:00

Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet 28.6 under den missvisande titeln ”Det handlar inte alls om att rädda världen”. Min avsikt var att påpeka att dagens problem blåses upp orimligt. Vi bör bevara vårt sine för proportioner även i dagens smått hysteriska sensationssökande medievärld. Det finns en tendens att alltid gå till överdrifter som jag vill varna för. Världen går inte under i morgon och inte heller om en miljon år. De enda som behöver räddas är vi själva, och hotet är vi själva.

VADDÅ RÄDDA VÄRLDEN?

Vad har just du gjort för att rädda världen? Vad har du gjort för att rädda klimatet, för att skydda ekosystemen, hindra utrotningen av djur och växter, stoppa förstörelsen av regnskog? Hur mycket energi sparar du?

Att rädda världen har blivit det nya slagordet i vår västerländska kultur. Självklart är det centralt inom den gröna rörelsen, men det har också anammats av andra, både röda och blåa politiska ideologier. Vi blir ständigt påminda om att världen är hotad, och att det är vi och vår tillväxtideologi som förstör.

Dock saknas det inte idéer och förslag om hur världen skall räddas. Tvärtom, marknaden har redan under många år översvämmats av böcker och rörelser som ”vet” hur problemen skall lösas. Aldrig förr har så många tänkt så mycket (och förtjänat så mycket) på hur ett problem skall lösas, men gjort så litet.

Men vaddå rädda världen? Behöver den verkligen räddas? (Låt oss för ovanlighetens skull tänka kritiskt!) Jorden har klarat sig utan vår hjälp i miljarder år. Den har genomlevt enorma katastrofer, men evolutionen har alltid fortsatt att skapa miljoner nya livsformer anpassade till de nya förhållandena. Naturen skapar och slår ihjäl med samma likgiltiga själ.

Självklart kommer vår planet att bestå, att fortsätta att förändras, att producera nya livsformer och förinta andra helt oberoende av vad vi, arten Homo tecnologicus, tar oss före. Vi glömmer så lätt att nuet, ja att hela vår kultur blott är ett kort förbiglidande ögonblick i jordens, i Gaias, ofattbart långa historia. En historia som ingalunda tar slut när vi dör eller ens när våra barnbarnsbarn dör. I tiotusen år har människan skapat en allt mer invecklad kultur, men en till och med en miljon år är en kort tid ur naturens synvinkel. Finns det alls kvar något spår av oss om en miljon år?

Vi oroar oss för den vitryggiga hackspetten, för saimenvikaren för fjärilar osv. Men hur går det för dem, och för allt annat liv, när nästa istid inom en inte alltför avlägsen framtid drar sitt kilometertjocka istäcke över hela norra halvklotet? Skall vi ta med oss alla djur och växter när vi drar söderut?

I själva verket inser var och en, som tänker efter, att det inte alls handlar om att rädda världen. Det handlar i stället om ett sökande efter mål och mening när de gamla religionerna och ideologierna inte längre känns meningsfulla. Det handlar om längtan efter något bestående, oföränderligt i en evigt föränderlig värld. Det är Platons urgamla problem. Sådan som världen var i ens egen ungdom sådan drömmer man om att den alltid skall vara. Blommande blomsterängar, fridfullt betande kor, svärmar av fjärilar, fågelsång. Egentligen är allt detta onaturligt, men det är irrelevant. Ytterst är det inte världen vi vill rädda, utan oss själva, vår undermedvetna dröm om ett tryggt och oföränderligt paradis.

En omöjlig dröm. Men en nödvändig dröm i en kultur som förlorat sin framtidstro?

Hans Rosing

Filosof

KAPITEL 7. RYMDPASSION

2010-06-09T23:39:00.000-07:00

(Att skriva en bok utan sex i vår översexualiserade västerländska kultur är ju otänkbart. Ombord på Odysseus har vi människor i sin bästa ålder, instängda i en plåtburk i den oändliga tomheten under många, långa år (visserligen till en del tillbringade i dvala). Om man inte genmanipulerat bort människornas sexdrift (vilket jag anser ofantligt osannolikt) så blir det förstås en hel del sex. Vad mina huvudpersoner gör med varandra i sängar eller på andra ställen får dock förbli en hemlighet. Jag är inte särskilt nyfiken och det är du, bästa läsare, säkert inte heller. Men att kaptenen och första styrman gillar varann verkar klart. Överstens relation till sina väktare är nog inte alltid så oskyldig. Att Maja Petterson gillar karlar kan det inte råda några tvivel om. Men ung, romantisk kärlek är ju alltid det bästa dragplåstret vare sig det är frågan om en roman, film eller sång.)

Föregående kapitel finns på min blogg 23.5.

RYMDPASSION

James följde efter den mörkhåriga kvinnan som raskt klapprade iväg genom de tomma korridorerna. ”Vart skall vi gå?” Hon tog hans hand i ett fast grepp, men svarade inte. De gick förbi en rad med numrerade dörrar och stannade famför dörr 007. Var pressade sin hand mot dörrplattan och dörren gled upp. James konstaterade att hennes hytt var nästan likadan som hans. En jättestor bildskärm på motsatta väggen och mot den en bred säng. På skärmen visades ett stort hus av herrgårdstyp omgivet av gröna ängar, blommande rabatter och träd. En svag doft av liljekonvalj hängde i luften. ”Mitt hem,” sade hon kort.
James behövde inte titta närmare för att bekanta sig med rummet. Det vanliga arbetsbordet med dataterminal, två bekväma stolar, ett skåp för kläder, dörren till en toalett med dusch. Var gick fram till en nanospelare, sökte ett par sekunder, tryckte sedan på en knapp och stämingsfull musik fyllde rummet. En beslöjad, sensuell kvinnoröst sjöng ord som James inte förstod: ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt...”.

Hans intresse var helt inriktat på den unga, mörkhåriga kvinnan som långsamt, med ett spefullt leende, började dra av sig sin röda blus. ”Vill du klä av mig, eller vill du att jag skall strippa för dig?” Hon drog in andan så bysten höll på att spränga den minimala behån och log med halvslutna ögon. Omsorgsfullt hängde hon blusen över en stolskarm. När han bara fortsatte att titta, eller snarare stirra, sträckte hon lättjefullt händerna bakom nacken och öppnade behån, hängde också den över stolskarmen och ställde sig med händerna på höfterna. Ogenerat tittade hon på hans byxor och observerade den förväntade utbuktningen. ”Wow vad du är snygg, sexig, ” var det enda han, med skrovlig röst, kunde stamma fram när hon långsamt började dra av sig de tätt sittande jeansen.
”Vill du att jag skall klä av dig?” Han ruskade på huvudet och tog sig samman. Långsamt drog han ett djupt andetag och sade: ”Var var snäll och låt mig bestämma.” ”Gillar du inte kvinnor som är dominerande och tar initiativ?” Han såg vädjande på henne. ”Låt mig göra det på mitt sätt nu när det är första gången du och jag är...du och jag skall..” ”Knulla! Du behöver inte vara blyg. Okej, okej jag är din sexslav, men jag går inte med på något perverst.”

Han tog ett steg framåt, böjde sig lätt, lade ena armen runt hennes knäveck och den andra runt axlarna, lyfte raskt och med lätthet upp henne. Hon lade armarna runt hans nacke och kysste honom försiktigt. Sedan lade henne varsamt på sängen. ”Var snäll och lägg dig på magen.” Hon tittade förvånat på honom, men lydde, och lade armarna under huvudet. Han är tydligen inte lika passionerad som mina tidigare pojkvänner, tänkte hon. Det är bra. Hoppas det inte går för honom alltför snabbt. Och jag får inte låtsas om någonting om den är hemskt liten. Det är nästan spännande att se hur han vill ta mig. Men jag undrar varför han inte klär av sig. Han har förbannat sexig rumpa förresten, hela hans kropp är sexig. Hoppas han inte vill att jag skall suga honom. Det är äckligt. Jag vill verkligen känna hela hans nakna kropp mot min när vi knullar.

James Brand satte sig på sängen bredvid den mörka kvinnan som nu endast hade små trosor på sig. Han lutade sig framåt och lade sina stora, varma händer på hennes axlar. Långsamt, varsamt, med mjuka rörelser började han massera hennes lena skinn, axlarna, halsen. Långsamt gled de stora muskulösa händerna ner längs ryggraden, gled ner över sidorna. ”Jag vill att du skall slappna av,” viskade han med mörk, mjuk röst. ”Tänk inte på någonting. Känn bara hur mina händer smeker din underbart mjuka kropp. Känn värmen som strålar ut från mig.” ”Mmmm, sköönt,” mumlade hon. ”Men du kommer att få mig att somna. Jag trodde att du ville knulla mig.” ”Jag skall nog väcka dig om du somnar,” skrattade han med mörk, hes röst.
Hennes hud kändes len som sammet, hon hade små fjun i svanken. Långsamt och njutninsfullt drog han av henne de tunna trosorna. Hennes stjärt var så rund och... Han slöt ögonen. Måste behärska mig en stund till, tänkte han fast det kändes som om byxorna skulle spricka. Han försökte koncentrera sig på Vars far. Han måste vara en verklig egoist, genmodifierade sitt barn för att få det precis som han ville, fostrade henne till sin egen lydiga avbild. Krävde att hon skulle vara duktig, ja bäst i allt, men ville inte ge henne eget ansvar, frihet. Nu var hon i alla fall fri, och han hade henne för sig själv. Jag får inte göra henne besviken nu, måste behärska mig. Måste vara en god älskare. Han försökte tänka på något kallt och likgiltigt. Han började räkna upp primtalen men blicken sökte sig ändå ner mellan hennes lår som nu gled isär på ett sätt som fick honom att andas allt snabbare.
Men han märkte att också den nakna kvinnan hade börjat andas snabbare. Mjukt och varsamt lät han sina händer glida över hennes stjärt, alldeles lätt i stjärtspringan, ner mot låren. Hon särade på låren så att blygdläpparna blev synliga. Han blundade igen och fortsatte att smeka ner över låren, de välformade vadorna, fötterna.”Slappna av bara kära Var,” viskade han. ”Du har inga bekymmer i världen. Du behöver inte visa dig duktig för mig. Det enda jag vill är att du skall njuta lika mycket som jag.” Hans händer darrade när de började röra sig uppåt igen. Kvinnan andades allt snabbare. ”Njuter du av att smeka mig?” undrade hon med grötig röst samtidigt som hon ytterligare särade på låren.
Utan att svara böjde han sig ner och kysste hennes lår, lät läpparna glida över rumpas runda kullar samtidigt som ena handen gled in mellan låren. Hon kände hur hjärtat bankade allt häftigare. Vad är det han gör med mig? Herregud vad jag blir våt. Varför väntar han? Han känner ju hur våt och kåt jag är. Hon andades allt snabbare. Jag står inte ut längre.
Flämtande satte hon sig med ett ryck upp i sängen, vände sig mot honom slog armarna om honom och ...Hans kyss var så passionerad och brutal att hon nästan blev chokerad. De sade ingenting men rummet var ändå fullt av ljud, av stönanden, flämtningar, kläder som slets av och flög på golvet. Han märkte att hon var stark. ”Wow,” flämtade hon när hon slet av honom de spända shortsen. ”Kom min Adonis, in i mig,” De smala fingrarna slöt hans manliga, hårda organ i ett beslutsamt grepp och styrde det in mellan låren i den våta, trånga slidan.

De flämtade båda när han fyllde upp hennes grotta med sin stora lem och hon började gunga. Hennes halvslutna ögon grävde sig in i hans blick som var en mörk brunn av upphetsning.
Jag klarar inte det här, tänkte han. Det är för underbart. Det kommer att gå för tidigt för mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag kan inte behärska mig längre. Han reste sig upp med henne i famnen slängde henne på rygg i sängen, hon särade på benen och han lade sig sig över henne, pressade häftigt in sin hårda lem i hennes våta, hala kärlekshål och släppte alla hämningar, all kontroll.
De var som två djur. All civilisation och kultur var bortblåst av deras passion. De drevs av de mest primitiva instinkter som utvecklats under miljoner år av evolution. Deras rörelser var vilda, andhämtningen snabb och flämtande. De var varma, röda i ansiktet, svettiga. Snart, alltför snart kände kände han hur orgasmen nästan gjorde honom sanslös när han pumpade henne full med sin sperma.
Han sjönk ner över henne och märkte vagt att hon stönade och gnydde, klöste honom i ryggen och kastade sig av och an, tills hon plötsligt sjönk ihop.

De låg tätt bredvid varandra en lång stund, utmattade men fullständigt tillfreds med hela världen. Hans ena hand låg på hennes vänstra bröst. Han smekte lätt den styva bröstvårtan.
Sakta reste hon sig på ena armbågen, log mot honom: ”Jag fejkade inte. Inte alls,” viskade hon. James tittade undrande på hennes vackra ansikte. ”Fejkade? Vad menar du?” ”Har du aldrig varit med om att en kvinna fejkat orgasm?” ”Varför i all världen skulle hon göra det?” Skrattande lade hon sig ner på rygg. ”Du är så underbart naiv.” Hon kysste honom på näsan. ”För att göra killen nöjd förstås. Det kan finnas så många skäl. Ibland vill man bara att det skall vara över. Och det är inte svårt att lura en kille.” ”Jag förstår ändå inte. Varför inte helt enkelt säga som det är?” Sedan tittade han misstänksamt på henne. ”Brukar du fejka?” undrade han. ”Javisst, jag är ju den duktiga Var de Vulva, kvinnan som är duktig i allt, också i sängen. ” Hon böjde sig ner och kysste honom på munnen, på halsen, på bröstvårtorna. ”Faktum är att jag nästan aldrig får orgasm. Men med dig var det helt fantastiskt redan allra första gången.” Hon skrattade hest och triumferande, kysste honom på magen, såg hur hans manliga organ sakta började resa sig igen. ”Mein Liebchen, was willst du mehr,” viskade hon medan hennes kyssar och hesa skratt åter väckte vilddjuret inom honom.

En lång stund senare låg de och dåsade, tätt omslingrade. ”Vet du vad? Vi har helt glömt bort det främmande rymdskeppet,” fnissade hon. ”Det var väl konstigt. Vad kan det vara som fått oss att glömma en så viktig sak.” ”Jag kan visa dig!” ”Nej, inte en gång till. Inte nu menar jag.”
Deras fnissande avbröts av en försynt knackning på dörren. ”Vem i hela friden...” Hon satte sig upp i sängen, drog håret lättjefullt bakåt så brösten spändes ut och ropade: ”Vem är det?”
”Det är jag Nappe. Jag har spännande nyheter. Till och med mycket spännande. Jag måste tala med er.” ”Jävla gubbe,” mumlade Var och var på vippen att be gubben att dra åt helvete, men eftersom hon kände välvilja mot hela världen, började hon ändå klä på sig. James låg kvar i sängen och beundrade henne. ”Upp med dig slöfock,” ropade hon glatt. ”Du vill väl inte visa dig naken för gubbskrället.” Motvilligt drog han på sig shorts och byxor och började knäppa skjortan, där flera knappar fattades. Var öppnade dörren.

KAPITEL 6. RYMDKONFERENS

2010-05-23T01:49:00.000-07:00

[Tyvärr har jag inte, p.g.a. sjukdom kunnat hålla den utlovade tidtabellen för min rymdroman. Kroniska magbesvär (ibs = irritable bowel syndrom) gör att jag inte kan sitta framför datorn någon längre tid. Några kapitel är dock färdigskrivna sedan i vintras. Här följer att av dem, kapitel 6. Läs tidigare kapitel om du vill komma in i handlingen. Föregående kapitel finns på bloggen 8.4.]

Vad skulle du göra om du, fullkomligt oväntat, mötte ett främmande rymdskepp ute i den totala tomheten? Skulle du bli skräckslagen, nyfiken, chokerad eller rent av bindgalen? Följ med ombord på Odysseus och se hur våra vänner, de som bär det tunga ansvaret i mänsklighetens första kontakt med en främmande civilisation, reagerar. Notera för övrigt att jag ibland lägger in spår som pekar i en viss riktning. Läsaren kan av dessa ana sig till en del av det som komma skall.

KAPITEL 6
RYMDKONFERENS

Kapten Enfaldo de Co stod rak i ryggen med armarna i kors över bröstet och försökte, så gott det gick för en person som gemenligen kallades duvan, utstråla auktoritet och beslutsamhet. Runt bordet satt maskinchefen, exobiologen, första styrman och säkerhetschefen. Läkaren satt hopsjunken och stirrade tomt framför sig. Kaptenen försökte undvika deras blickar, speciellt exobiologens. Självsäkerheten hade en tendens att avdunsta när han mötte Abels blå, ironiska, cyniska blick. Att han nu också anade ett visst mått av medlidande och sympati i blicken gjorde inte saken bättre.
”El condor pasa...”, började kaptenen, men avbröt sig snabbt. Varför i fridens namn sade jag det där, tänkte han förskräckt. Det känns som om jag vore styrd av någon annans vilja. Nej, nu måste jag ta mig i kragen. Det här är mitt livs största ögonblick. Han harklade sig och fortsatte: ”Som ni vet är detta en historisk konferens.” Han gjorde en paus och blickade högtidligt in i den kamera som filmade konferensen. Med en röst som darrade av rörelse förkunnade rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co: ”För första gången i mänsklighetens historia står vi på tröskeln till kontakt med en civilisation från en främmande värld. Ingen människa har någonsin tidigare stått inför en likadan situation. Vi har ingen tidigare erfarenhet att bygga på. Det är, om jag får uttrycka mig bildlikt...” Maskinchefen stönade högt men Kaija log uppmuntrande och exobiologen nickade vänligt. ”Vi måste kasta oss ut på sju famnars vatten. Dyka i det okända. Vi irrar i mörker utan lykta och kompass.” ”Kom till saken Enfo,” avbröt Dumm med ännu ett stönande.
”Låt honom tala till pynkt,” inföll första styrmannen och kastade argt med sitt blonda hår. ”Försök för en kångs skyll visa litet förståelse för andras känslor och...”. ”Glöm inte Dumm,” sade exobiologen, ”att allt som sägs på den här konferensen spelas in. Det kommer att sändas till jorden och bli en vändpunkt i jordens historia. Miljarder människor kommer att lyssna på vad vi säger i dag. Våra namn kommer i historieböckerna vid sidan av namn som Columbus, Gagarin, Armstrong och Aldrin, Chang-li, Gorov och Brown.” Dumm von Dönicken såg snopen ut och mumlade ett: ”Ursäkta, jag tänkte mig inte för, alltså.” ”För hundraelfte gången,” mumlade Kaja.
”Vi har övat alla tänkbara katastrofer,” fortsatte kaptenen och spände ut bröstet, ”vi har instruktioner för allt, till och med för att dö utan smärta och lidande om vi står inför ett totalt haveri. Vi är alla här frivilligt med full vetskap om riskerna. Vi har noggranna reglementen för allt tänkbart, men nu är vi hänvisade till oss själva. Vi måste besluta om en strategi. Hur vi skall...”.

Exobiologen kunde inte längre behärska sig. Han reste sig häftigt utan att bry sig om kaptenen. ”Jag varnade,” utbrast han med hög röst. ”Jag betonade om och om igen att vi måste beakta att vi kunde stöta på tecken på liv, på intelligent liv. Okej, chansen var liten, men den fanns, och den borde ha studeras grundligt.” Han började gå av och an i rummet samtidigt som han underströk sina ord med händerna. Plötsligt stannade han och sade med låg röst. ”Man skrattade åt mig!” Sedan med skallande stämma. ”Man skrattade åt mig. Förlöjligade mig. Och se nu vad detta lett fram till..”.
”Ja, ja”, utbrast Dumm och slog ut med sina kraftiga armar. ”Vi hade fel. Du hade rätt. Vi ber om ursäkt. Men nu måste vi gå vidare alltså.” Kaptenen grep den magre mannen i armen. ”Vi behandlade sig orättvist Abel, men nu behöver vi dig. Vi behöver din kunskap, din erfarenhet.” Han vände sig mot den mörkskäggige, dystert blickande Dumm. ”Är det inte så Dumm att vi nu måste låta Abel leda oss?” Den tilltalade tvekade, men tittade sedan rakt på exobiologen. ”Abel, vi två blir nog aldrig goda vänner, alltså...men ta mig tusan jag har alltid tyckt att du är en förbaskat intelligent karl. Och nu behöver vi dig, liksom...”.
Kaptenen förkunnade pompöst: ”Du har fått din upprättelse. Hela världen kommer att få veta att du hade rätt. Men låt oss nu försöka finna en strategi.” ”Just det,” nickade Kaija. ”Vad gör vi ny? Vi behöver konkreta förslak. Vi måste ha en akenda för olika alternativ.” ”Var dröjer Maja Petterson förresten?” inföll kaptenen otåligt.

News Dufva sträckte helt formellt upp handen. ”Jag ber om ordet gaspadjin kapten.” ”Varsågod! Överste Dufva har ordet.” Hon reste sig snabbt och militäriskt. I sin gråa uniform, med breda axlar, det mörka, kortklippta håret bakåtstruket, rak i ryggen och med stadig blick betaktade hon de närvarande. ”Låt oss kalla de eventuella varelserna för främlingar. Vi vet ingenting om dessa främlingar. Inte det minsta. Troligen är de fredliga, och vi har inget att frukta, dvs i militärt avsseende. Men det är fullt möjligt att de är ute efter att kidnappa oss, erövra skeppet eller rent av förinta oss. Jag föreslår därför att vi intar full militär beredskap så att vi kan bita ifrån oss – om det behövs.”
”Struntprat! Nonsens!” hördes en bestämd och argsint altröst. ”Struntprat, News!” In genom dörren seglade en fetlagd, blond kvinna, klädd i djupt urringad röd jumper och svart, snäv kjol. Ovanligt nog bar hon högklackade svarta skor. ”Äntligen Maja,” sade Enfaldo bistert. ”Varsågod och sitt, vi har redan börjat.” Maja Petterson slog sig med stor värdighet ner mitt emot maskinchefen som log brett mot henne och ogenerat beundrade hennes djupa urringning. Hon blinkade mot honom. Ingen noterade att den gamle mannen, med den stora boken under armen, samtidigt slank in genom dörren och tyst satte sig vid ett sidobord.
Översten betrakade den blonda humanisten med bistert rynkade ögonbryn och fortsatte att tala. ”Jag vill ha grönt ljus för att dela ut vapen åt väktarna och de inom besättningen som har militär träning. Jag vill också ha tillstånd att i värsta fall använda laservapen och missiler med kärnspetsar.” Kaptenen stirrade förbluffad på översten. ”Har vi sådana vapen med ombord? Det hade jag ingen aning om.” News tittade med oskyldig min på kaptenen. ”Har du glömt att du gav mig befogenhet att ta med allt som behövs för att garantera skeppets säkerhet?” ”Ja, men,” stammade kaptenen, ”missiler, kärnvapen, jag tänkte...”. ”Du lämnade över ansvaret till mig och jag tog det villigt. Som högsta chef är det dock du som bestämmer vilka vapen vi eventuellt får använda. Jag är militär, jag lyder order. Du är chefen och bär ansvaret.”
”Det här är inget krigsskepp,” fräste Maja och stirrade på den stående officeren med ett par ilskna djupblå ögon. ”Jag förbjuder dig absolut att införa militär beredskap. De, främlingarna alltså, kommer att märka det och svara med samma mynt. Vi måste till varje pris undvika allt som kan provocera dem.” Dumm von Dönicken nickade instämmande och fortsatte att le brett mot den blonda humanisten. ”Si vis pacem, para bellum,” svarade News bestämt och militäriskt. ”O sankta simplicitas! Du kommer ingen vart med enfaldiga latinska fraser. Vi är inte i det gamla Rom nu. Vi är långt ifrån panem et circenses. Non omnia possumus omnes.” Maskinchefen tittade menande på första styrman som gjorde en grimas.
”Stopp nu!” avbröt Enfaldo med upprörd röst. ”Det är väl ändå jag som är chef ombord. Det är jag som fattar beslut om eventuell militär beredskap. Men jag vill få mera information innan jag fattar något beslut,” Han vände sig till Abel Natas som fortfarande stegade av och an med händerna på ryggen och ett frånvarande uttyck i ansiktet. ”Abel, får jag be dig göra en analys av vad vi kan vänta oss.” Men en sträng blick på News och Maja tillade han. ”Ni andra är tysta och låter Abel tala till punkt.”
”Jag vill ändå framhålla, ”började översten som fortfarande stod i stram givakt.
”HÅLL KÄFTEN OCH SITT NER!” röt kaptenen till allas, inte minst sin egen förvåning. Jösses jag är verkligen nervös, tänkte han. News har sannerligen utnyttjat sina befogenheter till det yttersta. Kärnvapen, missiler, laserkanoner. Caramba! Undrar var hon lagrat dem. Skeppet är stort förstås. Hoppas verkligen Abel har något konkret att komma med. Skönt att han är med i alla fall, fast jag i min enfald ansåg att det var helt onödigt.

”Vi har inte mycket tid på oss,” började exobiologen. ”Ingen onödigt snarvel alltså!” Han betraktade de närvarande med den hårda och kalla blick de var vana vid. ”Alltså, det är ingen tvekan om att den är en artefakt. Den styrs av en intelligens. Då har vi flera möjligheter. Det kan finnas biologiska varelser, låt oss kalla dem främlingar, ombord. Frågan är då hur de ser ut, men framför allt hur de tänker. Men Diskusen kan också styras av robotar, cyborger eller av en dator med samma princip som Aristoteles. Är vi överens så här långt?”
När inga invändningar hördes fortsatte han: ”Låt oss först utgå ifrån att Diskusen är ett skepp av samma typ som vårt, dvs bemannat och kontrollerat av biologiska, intelligenta varelser.” Åhörarna mumlade bifall och den magre mannen fortsatte att tala allt medan han vandrade av och an med händerna på ryggen och fjärrskådande blick. ”Hur ser i så fall dessa varelser ut? Kan vi förstå dem? Har vi något gemensamt med dem?” ”Knappast. De kan ju se ut hur som helst. Möjligheterna är oändliga.” Suriv Silifys, chefsläkaren tittade på exobiologen med trotsig blick. ”Det är meningslöst att spekulera.” ”Det har du alltid påstått,” bet den långa mannen av, ”men jag fick rätt.” Kaptenen kom emellan och sade: ”Låt honom tala till punkt Suriv. Du får komma med invändningar när han är färdig.”
”Suriv har fel, ännu en gång,” sade Abel allvarligt. ”Hon har uppenbarligen inte tänkt igenom saken ordentligt.” Läkaren ryckte på axlarna och tittade surmulet ner i bordet. Han fortsatte: ”Fysikens och kemins lagar är desamma överallt i universum. Det betyder att också biologins lagar är desamma. Det i sin tur betyder att intelligenta varelser kan uppstå endast genom en mycket långvarig evolution.” ”Nu börjar han med en av sina långa föreläsningar,” viskade Dumm till Maja.
Exobiologen ignorerade honom. ”Vilka förutsättningar är nödvändiga för att varelser skall utvecklas så långt att de kan skapa en teknologisk civilisation som kan färdas i den interstellära rymden? Skulle fiskar kunna göra det? Nej, hur intelligenta de än är så kan de inte lära sig kontrollera elden. Utan eld kan man inte framställa vare sig energi eller metaller. För att hantera eld, bryta malm, framställa metaller, bearbeta metallen, bygga fordon, flygplan osv måsta man ha händer, dvs ett slags biologiska gripverktyg med stor rörlighet och flexibilitet. Varelserna i diskusen måste alltså ha händer.”
”Okej, men hur många, och hur många fingrar?” inföll kaptenen. ”En enda hand är till föga nytta. Vi har två händer och det har visat sig vara ytterst effektivt. Det räcker bevisligen med två händer för att man skall kunna bygga praktiskt taget vad som helst. Men kan det inte tänkas att främlingarna har tre eller fler händer?” Han tittade uppfordrande på sin publik.
Maja Petterson upphov genast sin något gälla röst. ”Evolutionen gör ingenting i onödan. Två händer är optimalt. Låt oss anta en varelse med t.ex. fyra händer. Självklart måste händerna sitta på armar med stor rörlighet. Vidare måste vi anta att varelsen kan förflytta sig med något slags ben. Två extra armar innebär att varelsen behöver ett betydligt större nervsystem för att kunna kontrollera alla på en gång. Hos intelligenta varelser som vi använder hjärnan en stor del av kroppens energi. Nyttan av två extra armar är marginell, men de innebär en stor kostnad i energi. Mer än två armar och gripverktyg är slöseri, därför har evolutionen på jorden aldrig skapat varelser med fler lemmar än vad som är optimalt.” ”Bläckfiskar har ju många armar,” inföll läkaren lamt. ”Men inga händer,” svarade Maja, ”och de kan inte röra sig på land.”
Exobiologen nickade gillande. ”Chimpanserna har i princip fyra händer. De är ett optimalt system för en trädlevande varelse. Men varelser som har en avancerad teknologi och bygger rymdskepp måste leva på marken. Två ben och två armar är i själva verket det optimala. Tack vare våra två ben och två händer kan vi bygga rymdskepp.”
”Din slutsats är alltså att främlingarna i själva verket liknar oss väldigt mycket,” sade Suriv surt. ”De är inga så kallade ”bugeyed monsters”, inga geleklumpar, inga fiskar etc,” svarade Abel. ”För att kunna skapa en avancerad teknologi måste man också ha god syn. Vi kan alltså utgå ifrån att främlingarna har ögon liknande våra.” ”De kan väl vara känsliga för någon annan våglängd,” invände Suriv. ”Jag kommer ihåg en gammal sf-film som jag såg för länge sedan. Varelserna i den, kallade predatorer, hade ögon som endast såg infrarött, dvs värmestrålning.”
Exobiologen skakade på huvudet. ”Jag har sett filmerna. Logiskt sett är de nonsens, bara ren våldsunderhållning. Sådana varelser skulle inte kunna se metall. Och om man inte kan se metall så kan man inte heller bearbeta den, inte skapa en avancerad teknologisk kultur. Nej, främlingarna har armar och ben, de ser och hör som vi. Dessutom är de troligen ungenfär lika stora som vi av skäl som jag inte nu går in på.” ”Nej nu, vet du vad,” utbrast läkaren, ”nu får du väl ändå ge dig. Du är ju så antropocentrisk att det stinker om det...”.
”Vaddå antropo...någonting,” inföll Dumm genast. ”Tala så man begriper kvinna!” ”Antropos är det grekiska ordet för människa,” förklarade Maja vänligt. ”Suriv menar att Abel omedvetet tror att vi är den optimala livsformen och att alla andra intelligenta livsformer måste likna oss.” Läkaren nickade och öppnade munnen men exobiologen fortsatte raskt: ”Jag har faktiskt skrivit en hel del om just den frågan. Min slutsats var, och är att intelligenta varelser inte alls behöver se ut som vi. Det kan till och med finnas intelligens, dvs förmåga att lösa problem på ett effektivt sätt, som är helt annorlunda. Men här diskuterar vi inte intelligens i allmänhet utan intelligens som leder till mycket avancerade teknologiska civilisationer som bygger rymdskepp liknande våra. Vi vet t.ex. att delfiner är rätt intelligenta. Det kan finnas, ja finns säkert, vattenvärldar där varelser i havet är lika intelligenta som vi. Min poäng är att de aldrig kan bygga upp en teknisk kultur som bygger jättelika rymdskepp drivna av kärnkraft, antimateria eller liknande. Endast landlevande varelser som rör sig med ben, har armar och händer, som har samma typ av sinnen som vi, kan göra det. Och allt vad vi vet om diskusen tyder på att den är ett rymdskepp av samma typ som vårt.”

Kaptenen hade lyssnat med intensiv uppmärksamhet och sade nu: ”Gratias, väl talat, tack skall du ha Abel. Detta är väl det bästa vi kan åstadkomma tills vidare. Vi får säkert snart mera information och får ändra bilden efterhand. Frågan är nu: Hur skall vi få kontakt med dem?” Han tittade frågande på de närvarande och märkte att Abel tittade på den gamle mannen som om han först nu lagt märke till honom. Gubben satt med den tjocka boken framför sig på bordet och följde allt som sades med uppmärksam min.
”Vad gör du här?” frågade exobiologen burdust. Gamlingen log sitt vänligaste, ödmjukaste leende. Ansiktets rynkor blev ännu djupare och de grå ögonen glänste spjuveraktigt. ”Jag heter Notalp Seletotsira, mina vänner kallar mig...” ”Jag vet vad du heter för helvete,” röt exobiologen. ”Du har ingenting här att göra. Du hör inte till besättningen. Och varför släpar du din bok överallt?” Den gamla klappade på boken: ”Un bon livre est un bon ami.” Maja lutade sig fram över bordet och viskade till Dumm, som hade svårt att slita blicken från hennes urringning: ”Han säger att en god bok är en god vän. Något som du också borde lära dig.”
Gamlingen slog ut med sina ovanligt stora, kraftiga händer. ”Pardon moi. Jag är bara så väldigt nyfiken.” Han vände sina vädjande, djupa grå ögon mot kaptenen för att finna stöd. ”Låt honom vara,” sade Enfaldo kort. ”Han gör ingen skada.”
”Merci!” Den gamles röst var len som sammet. ”Gratulerar Kain...nej förlåt Abel...för din briljanta analys.” ”Gubbel är litet senil,” viskade Dumm till Maja. Den mjuka rösten fick honom dock att slappna av på ett behagligt sätt. ”Jag vill tillägga,” fortsatte den gamle, ”att en avancerad rymdteknologi också tyder på en fredlig attityd.” ”Varför det?” frågade Enfaldo vänligt leende. Innan den gamle hann svara sade Abel: ”Därför att krigiska civilisationer med kärnvapen, biologiska vapen, giftgaser, nanovapen, stridsrobotar och annat fanskap har en tendens att utplåna sig själva. En civilisation som har tillgång till allt detta, såsom vi har, måste ha lärt sig att leva i fred för att överleva. Den skulle utplåna sig själv innan den börjar färdas i rymden.” ”Alldeles riktigt log gubben. Därför är det ytterst sannolikt att folket, främlingarna, extraterrestrierna – vad ni vill kalla dem – ombord på den snurrande diskusen där ute är lika fredliga som vi, eller snarare fredligare än vi eftersom deras kultur förmodligen är betydligt äldre. Maja har rätt. Vi måste absolut undvika att provocera dem.” ”Varför utgår du ifrån att deras kultur är äldre än vår,” frågade Abel med en misstänksam blick på den gamle.
Han fick inget svar för i samma stund hördes Hans Nosrings ivriga, upprörda röst i interkomen. ”Enfaldo! Hör du mig?” ”Jag lyssnar Hans.” ”Jag pratade nyss med Noalp. Diskusen sänder signaler mot oss. Kraftiga signaler.”

Det blev dödstyst i konferensrummet. Man kunde ha hört en nål i en höstack.

INGA NYA BLOGGAR P.G.A. SJUKDOM

2010-05-07T00:28:00.000-07:00

Jag har inte skrivit något på ca en månad p.g.a. sjukdom. Min avsikt har alltså inte varit att sluta blogga, utan jag har helt enkelt inte orkat. Min mening är nog att fortsätta att skriva på rymdromanen, liksom att skriva om mycket annat. Men för närvarande sätter hälsan oöverstigliga hinder i vägen. Inte så underligt eftersom jag länge dragits med flera kroniska sjukdomar. Under senare tid har mina magbesvär varit värre än tidigare. När och om jag blir bättre fortsätter jag skriva.
Jag önskar mina läsaren en riktigt skön vår.

KAPITEL 5. RYMDDYNAMIT

2010-04-08T06:41:00.000-07:00

Varsågod och slå dig ner i Bistro, krogen ombord på rymdskeppet. Läs de föregående avsnitten så kommer du in i handlingen. Kapitel 4 finns på bloggen 10.3.

Baren ombord på Odysseus var inte stor. Den gick under benämningen Bistro. Tio små runda plastbord längs väggarna, två större bord i mitten, belysningen var dämpad, doften av hyacinter och hästgödsel fyllde varje hörn. Det var meningen att Bistro skulle andas lantlig ro. För en stund kunde man drömma sig tillbaka till ett värdshus i en lantlig idyll på jorden. Väggen mitt emot dörren visade en något vildvuxen park i vilken en bred gång försvann i fjärran, kantad av blommar, buskar och ett och annat lövträd. Några ankor vaggade på vägen, fjärilar fladdrade från blomma till blomma till blomma i sin envetna jakt på nektar. Gästerna fick intrycket att de satt ute i en park i kvällningen. Effekten förstärktes ytterligare av att stora krukor med levande växter stod här och där, av ett svagt luftdrag som ibland fick löven att prassla, av en lärkas avlägsna förkunnelser och en koltrasts sköna men sporadiska drillar. Som grädde på moset kom därtill humlors surr och livslevande myggor som ivrigt sög gästernas blod. Att döda dem var förbjudet.
Mitt i rummet låg en brun, raggig hund platt på magen med huvudet på tassarna. Den lyfte sömnigt på vänstra ögonbrynet när James och Var kom in i baren. Endast fem av borden var upptagna. Invid dörren satt de tre kvinnorna från spelsalen inbegripna i ett ivrigt samtal med en högrest man iklädd svart rock med vit krage. Han hade långt brunt hår och ett välansat grått skägg. De tystnade när de båda ungdomarna passerade, och kvinnorna tittade på den långe, muskulöse mannen med gillande blickar. ”Bongiorno James,” sade den högreste mannen glatt när de passerade. ”Goddag Halla,” svarade James en smula stelt.
James visste att de tre kvinnorna var med på expeditionen därför att de var dataloger, experter på programmering och robotologi. De skötte om de otaliga datasystemen ombord. Vid ett annat bord satt fyra mörkhåriga män och spelade rymdpoker. Hur maffian lyckats få med fyra mafioso ombord på den första interstellära expeditionen kunde James inte begripa. En kort och fet ung man satt ensam invid väggen och spelade melankoliska melodier på en färgfiol. Två grönklädda, uttråkade väktare, en man och en kvinna, satt invid den motsatta väggen och drack te med scones.
James Brand och Var de Vulva slog sig ner vid ett bord mellan en stor cypress i kruka och ett bananträd fullt med gröna bananer, så långt bort från de andra som möjligt. ”Vem är den där mannen som hälsade på dig?” frågade Var. James vände på huvudet och såg att den skäggige mannen betraktade honom med fundersam min. ”Han heter Halla Dug.” James ryckte på axlarna. ”Han är något slags inofficiell skeppspräst.” ”Präst,” utbrast Var, ”vad gör vi med en präst ombord på ett hypermodernt rymdskepp?” ”Inte vet jag. Vad vill du ha att dricka?” James betraktade frågande den unga kvinnans sköna, men bleka anlete. “Någonting uppiggande?” Hon svarade inte men vinkade till kyparen att de ville beställa. Ljudlöst rullade serveringsroboten fram till deras bord.

“Välkomna. Mitt namn är Karel Čapek. Vad får det lov att vara?”

“Jag vill ha en rymddynamit,” sade Var bestämt. James gav henne en förvånad blick. “Men är den inte...” “Jag dricker väl vad jag vill,” fräste flickan, “du är inte min pappa eller ens min pojkvän.” Robotens fyra armar blandade flinkt ihop den önskade drinken. Den satte ner glaset på bordet framför Var med orden:
“Varsågod. Denna drink innehåller alkohol. Alkohol kan vara skadligt för hälsan.”
Den unge mannen ryckte på sina breda axlar. “Jag tar en likadan drink. Men den skall vara skakad, inte rörd.” De fick sina drinkar samt en skål med nötter och roboten avlägsnade sig.

”Varför hälsade han på dig? Hur kommer det sig att du är bekant med en präst?” frågade Var misstänksamt. ”Är du religiös?” Den unge mannen skakade på huvudet och log urskuldande. ”Tja, jag är inte troende eller så, men jag ville veta litet mera om religion. I skolan lyssnade jag aldrig när religionerna behandlades på historielektionerna. Och hemma talade vi aldrig om religion. Jag vet att det finns många sekter och kyrkor, men.. Nyfikenhet...Har du inte märkt hur nyfiken jag är på allt? Och Halla ville hemskt gärna berätta för mig.” ”Försökte han omvända dig?” frågade hon med rynkade ögonbryn. ”Nej, nej inte alls...eller kanske, jag vet inte. Vi bara pratade och han har senare några gånger kommit och talat med mig. Trevlig gosse.”
En lång stund satt de i egna tankar. Var de Vulva betraktade sitt glas med dess bärnstensfärgade innehåll utan att se det. James betraktade flickan och han var synnerligen medveten om vad han såg, om hennes långa böljande, svarta hår, om de lilafärgade, fylliga läpparna, om de smala händerna med lilafärgade naglar, om de spetsiga brösten som spände ut den vita blusen. Var suckade och lyfte blicken mot den unge mannen. Det var egentligen inget fel på honom. Muskulös, starka händer med långa fingrar. Hur skulle det kännas att bli kramad på brösten av dessa händer? Att känna dem... Nej, vad är det jag tänker. Stopp nu. Brunt, litet lockigt hår och snälla bruna ögon som fick något fuktigt, hundlikt över sig när han betraktade henne. Han skulle säkert vara en bra och ömsint älskare. Hon visste att det var henne det var fel på, och det retade henne.
“Skål då Var!” Han lyfte sitt glas. Hon följde mekaniskt hans exempel. “Var,” sade han med en aning av ängslan i rösten. “Ja, vad är det James? Vad är det du grubblar på? Jag hoppas du inte tänker fria till mig.” Han drog ett djupt andetag. “Varför följde du egentligen med på den här resan? Du är ju inte rymdgalen som jag.”

De mörka ögonen betraktade honom med stadig blick över kanten på glaset. Hon tog en djup klunk, gjorde en grimas, och talade sedan med låg röst. “Pappa ville att jag skulle följa med. Han köpte plats till mig för hundra miljoner euro.” James nickade. Det var allmänt känt, en offentlig hemlighet. Alla i besättningen var valda på helt rättvisa, objektiva grunder. Alla hade genomgått noggranna personlighetstest. Det var den officiella versionen. I praktiken följde de som fattade besluten, som vanligt, inte alltid de vackra principerna. Expeditionen var ofantligt dyr. Det dyraste enskilda företaget i mänsklighetens historia. ESA, Earth Space Administration, hade överskridit sin budget flera gånger. Man hade varit tvungen att ta varje bidrag man kunde få. Men att man till och med tagit emot pengar från maffian. Det var ändå att gå för långt, funderade han.
Var tog en ny klunk och fortsatte: “Pappa tjatade om vilken stor tillgång jag vore för expeditionen med mina omfattande akademiska kunskaper, han betonade vilken ära det var för mig och för hela vår familj.” “Vad ansåg din mor?” Var fnös. “Hon tyckte alltid detsamma som pappa. Vad angår det dig förresten,” tillade hon häftigt och stjälpte i sig resten av rymddynamiten i ett enda drag. Hon tystnade och betraktade sitt tomma glas.
“Varför glor du på mig på det där viset?” “På vilket vis?” frågade han. “Som om du tyckte synd om mig.” “Jag är bara nyfiken, jag menar att jag är intresserad. Du är en mycket spännande flicka. Du har så mycket lärdom.” Han avbröt sig med smått förvirrad min.
“Pappa har gjort allt för mig,” utbrast hon bestämt. “Han tog hjälp av världens främsta experter på genmodifiering för att ge mig den bästa uppsättning gener en flicka kan ha. Han ville att hans dotter skulle vara lika vacker som hon var intelligent.”
“Det lyckades han verkligen med,” fastslog James med eftertryck. Hon drog händerna genom sin böljande svarta hårman, spände ut bysten och log självmedvetet. “Skål för dig Var!” James höjde sitt glas. Var gjorde detsamma, men fann att glaset var tomt. “Jag behöver nog en dynamit till.” Hon vinkade till robotkyparen. ”Čapek!” ropade hon.
Den unge mannen skakade beklagande på sin bruna kalufs. “Det går inte.” “Varför inte? Vad menar du?” “Man får aldrig mer än en alkoholdrink per dag ombord.
Roboten kom fram till deras bord.

“Vad får det lov att vara?”

“Jag vill ha en rymddynamit till,” förkunnade Var med onödigt hög röst och med en trotsig blick på James. Robotens röst var lika mjuk och känslolöst vänlig som alltid.
“Tyvärr. Det är förbjudet att servera mer än en alkoholdryck per dag och person. Får det vara något annat, kaffe, te, choklad, läsk, coca eller isad akkak? Vi har också fruktjuice..”
“Fuck you! Eländiga maskin!”
“Tyvärr serverar vi ingenting som heter Fuck you.”
“Vi skall ingenting ha,” förklarade James vänligt, och maskinen rullade iväg till de fyra svarthårigas bord. “I varje fall har experterna inte modifierat dina aggressivitetsgener,” log han. “Ha, ha. Mycket lustigt.” Hon sträckte sig snabbt fram över bordet och grep hans halvfulla glas. “Nej, stopp där!” Men hon hade redan fört glaset till läpparna och stjälpt i sig hälften av innehållet. “Du borde inte..” Han sträckte sig efter glaset men hon vägrade ge det. “Du är precis som pappa. Du behandlar mig som en liten flicka som måste skyddas och daltas med.”
De mörka ögonen smalnade av ilska. “Vet du vad han gjorde när jag ville ta över den juridiska avdelningen efter att jag doktorerat i juridik. Han vägrade. Sade att jag inte hade någon praktisk erfarenhet.” De tre datologerna hade tystnat och de svartmuskiga männen tittade åt deras håll. “Tala inte så högt,” mumlade James generat.
Var lutade sig fram över bordet och talade med låg röst. “Pappa tog mig med på möten och konferenser. Han är kort och tjock, men han ville ha mig vid sin sida, iklädd kort kjol och urringad blus, när han trädde in i ett rum. På det viset lade ingen av männen, det var mest män förstås, märke till honom.” Hon grep hans stora, högra hand i ett stadigt grepp. “Visst njöt jag av det, i många år. Jag fick vilka kläder och smycken jag ville ha. Unga män uppvaktade mig. Men...” Hon tystnade, och fick ett bittret drag runt munnen. “I varje fall. Jag studerade flitigt, ivrigt påhejad av pappa. Varje gång jag tog en examen ordnade han en stor fest.” Nu grep hon också om hans vänstra hand och kramade den hårt.
“Jag blev medlem i styrelsen, men han ville att jag alltid skulle hålla med honom. Ibland fattade han dåliga beslut. Jag försökte avråda honom, försökte förklara vad som var fel, jag pekade på hans misstag. Men han vägrade lyssna. Han bara skrattade, gav mig en kram och kallade mig sin geniala musa, rosenknopp och allt möjligt annat larvigt.” Hennes röst hade igen ökat i volym och James viskade: “Sssch!” Hon kastade arga blickar omkring sig, men fortsatte i lugnare ton. “Herreg ... jag menar jösses, jag var ju 32 år gammal och pappa behandlade mig som en omogen tonåring. Till slut hotade jag med att grunda en egen firma. Han lovade att jag skulle få bli chef för modeavdelningen, men först när jag fyllt 35 år – modeavdelningen! Som om jag vore något slags kläddocka.” Hemmes naglar grävde sig in i hans labbar. “Då fick jag nog. Jag gav honom ett ultimatum. Antingen blir jag chef genast för den juridiska avdelningen eller så grundar jag en egen firma. Han blev rasande. Kallade mig en otacksam, bortskämd unge. Förklarade hur mycket han gjort för mig.” Hennes mörka ögon stod fulla av tårar.

“Och då beslöt du att anmäla dig till den här expeditionen?” “Nej, nej. Det var pappa som anmälde mig. Följande dag kom han och bad om förlåtelse. Han bedyrade att jag skulle få bli chef inom firman, men ville att jag först skulle få erfarenhet av annat än det bekväma liv jag vant mig vid. Han förklarade hur viktig den här expeditionen är för hela mänskligheten, vilken ära det är att vara med, hur nyttiga mina kunskaper skulle vara..” Vilka snälla bruna ögon han har, tänkte hon plötsligt. Och så starka händer. Hon kramade de stora labbarna och log så varmt att James Smith kände sig konstigt yr. Hennes ögon var så blå, mörkblå med långa ögonfransar som nu sänktes litet. Det fanns ett sug i hennes blick som gjorde honom förvirrad och förlägen. ”Du är en så fin lyssnare. Du förstår mig så bra,” viskade hon.

”Deus vobiscum, kära vänner,” hördes en djup röst bakom James. Motvilligt släppte de varandra med blicken och tittade upp på den svartklädde Halla Dug, som faderligt leende frågade: ”Jag stör väl inte. Får jag slå mig ner...James och jag har haft många spännande samtal..” James tittade generat upp i prästens godlynta ansikte. ”Ja, vi vill ju faktiskt ... jag menar.” ”Jag vill förstås inte avbryta något viktigt. Två unga vackra människor ... åh jag förstår så bra att ni..”. Han drog ogenerat ut en stol för att slå sig ner när Var fräste: ”Förstår du inte att vi är så in i helvete ointresserade av ditt sällskap. Stick och brinn.” Leendet slocknade i mannens ansikte. ”Ja, för all del då,” sade han stelt. ”Jag kan se att jag är ovälkommen. Jag försäkrar att jag inte...” ”Sluta att försäkra och försvinn i stället.” Vars ögon var nu kalla och hårda. Han klappade James lätt på axeln: ”Arrividerci James” och gick sedan med raska steg tillbaka till de tre blondinerna samtidigt som han viskade:”Ave Maria, ora pro nobis peccatoribus.”
De höll fortfarande varann i händerna. Han smeke hennes mjuka lena hud, beundrade de nätta fingrarna med långa lilamålade naglar. ”Låt oss gå någonstans där vi får vara i fred,” viskade hon och tittade honom djupt i ögonen. ”Der Liebe ist blind und macht blind,” fortsatte hon med ett underfundigt leende. ”Vilket betyder?” Han höjde ögonbrynen.

“Ursäkta mig,” hördes en välkänd, vänlig gammelmansröst. Notalp Seletotsiras rynkiga, gamla ansikte log ner mot de båda ungdomarna samtidigt som han drog fram en stol och slog sin ner. ”Ah, les enfantes terribles.“ ”Hej Nappe,” hälsade James, förargad över att den gamle bröt den relation som höll på att uppstå mellan honom och Var. ”Ni har varit och förpestat tillvaron för vår åldrige chefsastronom?” Den gråhårige gamlingen tittade sedan menande på de två tomma glasen framför den unga kvinnan. “Starka saker, men du är en stark kvinna. Du tål säkert litet alkohol.” De giftiga ord hon hade på tungan kom aldrig fram över de välmålade läpparna. Hon nöjde sig med att fnysa och betraktade föraktfullt gubbens nötta kläder. Han var fortfarande barfota, noterade hon. En verkligt äcklig gubbe. En snuskgubbe utan tivel, tänkte hon.
Hunden hade rest sig och kom nu lojt fram till den gamle. Den gläfste och han sträckte fram handen för att klia den på halsen. “Hur är det med dig Laika?” Hunden gläfste glatt till svar. ”Nå vad fick ni reda på i observatoriet...” fortsatte gubben, men avbröts av Aristoteles entoniga, men genomträngande robotröst.
”Viktigt meddelande till alla. Var vänliga lyssna noga. Maskinchefen Dumm von Dönicken skall tala.”
Efter en kort paus hördes ett harklande och mumlande och sedan von Dönickens kännspaka mullrande basröst. ”Chifen här. Jag har ett viktigt meddelande lik..öh. Ett mycket viktigt meddelande till och med. Kanske det viktigaste al...” ”Kom till saken någon gång,” väste en röst i bakgrunden. ”Ja, ja avbryt mig inte. Alltså, vi har observerat ett oidentifierat objekt. Dvs det är inte oidentifierat för vi har identifierat det som ett rymdskepp, så egentligen är det ingen OIO utan en IIO, vilket betyder ett identifierat interstellärt objekt.., men vi vet inte säkert att det är identifierat som ett skepp. Det kan också vara något annat.” Det hördes ett stönande i bakgrunden, men von Dönicken fortsatte alltmer obesvärat: ”Vi tror alltså att det är ett främmande rymdskepp, alla tiders sensation alltså. Jag överför det nu till alla bildskärmar. Ni upplever nu...öööh historiens så kallade vingslag. Här ser ni något ni aldrig tidigare sett.”
På den ena väggen fanns en stor bildskärm på vilken psykedelisk popmusik hela tidens visats utan att någon brytt sig om den. Nu uppenbarade sig i stället en stor, rund diskus, som glänste vitgrå mot den svarta stjärnbeströdda rymden. De tre kvinnorna flämtade till, reste sig upp och gestikulerade livligt. Maffiamännen stirrade med öppen mun, den fiolspelande mannen tappade instrumentet i golvet med ett brak och de två grönklädda väktarna reste sig oroligt. ”Imponerande eller hur,” konstaterade den mullrande basrösten belåtet. ”Den är på väg mot oss. Men ni behöver inte vara oroliga, alltså. Det är ingen fara. Vi har liksom allt under kontroll. Öh, vad heter det, och om det är fientligt, vilket det säkert inte är, så är vi beredda på hårda tag alltså...” Han tystnade och talade med någon i bakrunden, sen återkom han och sade snabbt: ”Vi håller er underrättade. Ingen behöver vara orolig. Ta det lugnt bara. Vi har visserligen en Advocatus diaboli här men....” Det blev tyst.

James och Var stirrade förvånade på den gamle mannen. Han hade uppenbart svårt att inte brista ut i gapskratt. ”Nom de Dieu! Den där Dumm. Han är obetalbar, borde ha blivit stand-up komiker,” flämtade han. ”Men nu vet vi i alla fall allt som finns att veta just nu.” Han plirade nyfiket mot de båda ungdomarna med sina vänliga ögon. James märkte att han hade svårt att slita blicken från dessa ögon eftersom de gjorde att han kände sig lugn och avslappad. ”Vad tror ni ungdomar? Tror ni att vi kommer att få träffa varelser från en annan värld? Och vad vill de? Är de lika nyfikna som vi? Själv tror jag inte ett ögonblick att de är farliga eller fientliga.”
Var hade motvilligt släppt den unge mannens starka händer och tittade på gubben med rynkade ögonbryn. Varför skall han alltid komma och störa, tänkte hon, och just som jag börjar lära känna James närmare, och gilla honom. Hon tvekade, försökte än en gång bestämma vad hon egentligen kände för denne pojkaktige unge man, men fattade sedan sitt beslut.
James började just tala till gubben när Var häftigt reste sig och kommenderade: ”Kom James, vi skall, vi måste...”. Utan att vända sig om började hon gå mot utgången, förbi kvinnorna och maffiamännen som nu satt tillsammans och och pratade alltmer högljutt. Den unge mannen ryckte på axlarna, tittade urskuldande på gubben. ”Sorry, have to go.” ”Jag förstår,” log gubben, ”the force seems to be with you.” Med raska steg klev James iväg efter Var.

Skall James och Var bli ett kärlekspar? Tålamod! Du får snart veta vad Var har beslutit. Men vad vill det främmande rymdskeppet egentligen? Kapitel 6 kommer på bloggen om ca två

veckor.

VAD VAR DET JAG SADE? SADDAM, BUSH, IRAK OCH DEMOKRATIN.

2010-03-31T01:23:00.003-07:00

Irak var för endast sju år sedan, under några mycket dramatiska månader, huvudnyheten i alla världens medier. Den 20 mars 2003 gick en koalition med USA i spetsen till angrepp mot Irak. Den 9 april möttes de amerikanska soldaterna av jublande folkmassor när de körde in i Bagdad.
USA, med president George W. Bush i spetsen, arbetade vintern 2003 energiskt på att få godkännande av FN:s säkerhetsråd för att störta Saddam Husseins långvariga, extremt blodiga och brutala diktatur. Säkerhetsrådet var oenigt och satte därmed tummen ned. Bush fick stöd av Tony Blair i England och några andra länder, bl.a. Danmark, och hotade med krig om Saddam inte gick med på att avgå. I Europa var man, med undantag för England, starkt emot krig. Frankrike och Tyskland motsatte sig ett krig. Det gjorde också Finland.
Mot hökarna i Washington stod duvorna i Europa. En djup politisk klyfta uppstod mellan USA och Europa. Förolämpningarna haglade åt båda hållen. Många trodde att splittringen skulle bli långvarig. Somliga såg t.o.m. USA som det värsta hotet mot den s.k. världsfreden (som ju aldrig existerat). Republikanen Bush var redan från början illa omtyckt i Europa, speciellt inom vänstern och den politiska mitten. I USA hade han däremot efter attacken 11.9 2001 starkt stöd över partigränserna vid denna tid.
Vintern 2003 fördes i stora delar av världen en av de häftigaste och mest omfattande debatterna någonsin. (Kina och Ryssland motsatte sig ett krig och självklart också Nordkorea. Inte underligt eftersom dessa själva är diktaturer, om än inte lika onda som Saddams diktatur). Massdemonstrationer mot Bush hölls i en mängd länder världen över. Självklart också i Irak där Saddam betecknade Bush som ”den store satan”. Några få personer (s.k. nyttiga politiska idioter) också från Finland, åkte till Irak för att fungera som en levande mur mot bombningar. Demonstrationerna tolkades av Saddam som stöd för honom och stärkte hans vilja att trotsa Bush. Han gjorde, liksom så många andra, en felbedömning av Bush och USA.
Också i våra medier fylldes insändarspalterna av inlägg. Mer än 70% av finländarna ställde sig i praktiken på Saddams sida genom att motsätta sig det krig som skulle innebära slutet för honom. En stor mängd finlandssvenska intellektuella kastade sig in i debatten. Jag räknade t.ex. till 27 insändare i Hufvudstadsbladet och hela nio ledare, kritiska mot USA, i samma tidning. Nästan alla ledare var skrivna av Sture Gadd. I dag är det ytterst intressant att läsa dessa inlägg. De vittnar om en nästan hysterisk oro för vad Saddam och hans anhängare, och vad al Qaida kommer att göra, samt om en tilltagande avsky, inte bara för Bush och hans administration utan för USA som supermakt.

MINIENKÄT I HBL
Den 18.2 2003 publicerade Hbl en minienkät i vilken åtta kända finlandssvenska intellektuella tillfrågades om sin åsikt. Professor Jan-Magnus Jansson var emot. ”Det vore oerhört farligt att släppa lös ett anfallskrig,” menade han, ”man vet aldrig hur ett krig sprider sig.” Specialforskaren vid försvarshögskolan Tomas Ries ansåg att det vore strategiskt klokare att inte gå till anfall. Han såg al Qaidas globala terrornätverk som det största hotet. Han fruktade en våg av terrordåd i USA och Europa. F.d. riksdagsman Georg C. Ehrnrooth försvarade ett militärt anfall. ”Det är hög tid att stoppa diktaturen nu,” menade han. Docent Anna Rotkirch sade: ”Det vore oroligt farligt, och mot all internationell rätt.” Lektor Hans Rosing vid Åbo Akademi menade dock: ”Det är moraliskt berättigat att avsätta Saddam med våld om det ger möjlighet för verklig demokrati i Irak.” Docenten, filosofen Kristian Klockars ansåg däremot ett anfall helt och hållet oberättigat. ”Vi kan vara säkra på”, bedömde han, ”att våld föder mera våld”. Journalisten Henrika Zilliacus sade: ”Jag är emot en attack. Det är absurt att tro att man får slut på terror genom krig.” Det sista miniinlägget gjordes av journalisten Annika Sandlund. Hon var helt emot en attack och trodde att man kan lösa problemen på politisk väg, t.ex. genom att häva sanktionerna mot Irak.”
Av de åtta tillfrågade var sex bestämt mot att Saddam störtades med våld och att demokrati tvingades på Irak. Endast jag och Ehrnrooth stödde Bush. (Jag gick som vanligt emot strömmen vilket inte gjorde mig populär, men mina många inlägg publicerades ändå. Någon censur drabbades jag aldrig av trots att jag argumenterade för demokrati!!)
Jag framförde mina argument i ett stort antal artiklar i olika tidningar. I dag har vi facit på hand och jag kan triumferande utbrista: ”Vad var det jag sade.”

BUSHS VISION
Bush hade en vision om att tvinga demokrati av västerländsk typ på Irak. Han var tydligt inspirerad av sin store föregångare Roosevelt, som tillsammans med Churchill, under det andra världskriget planerade att tvinga demokrati på världens då värsta diktaturer, den tyska och den japanska. De lyckades över förväntan. Jag för min del såg ingen anledning till att det inte skulle lyckas även denna gång. Däremot framträdde en rad experter, t.ex. professorn i religionshistoria Nils Holm och hävdade att västerländsk demokrati är främmande för den irakiska kulturen. Motståndarna hävdade allmänt att man inte kan tvinga demokrati på ett folk. De bortsåg då helt från att demokrati med stor framgång tvingades på Japan och Tyskland efter att de krossats militärt under det andra världskriget. I dag har det hållits flera demokratiska val i Irak, det senaste nu i början av mars. Alla de som sade att detta är omöjligt hade alltså fel. Om man är ärlig och uppriktig måste man medge att Bush lyckades. (Däremot hade han förstås fel när det gällde massföstörelsevapnen. Men dessa var alltid en bisak i min bedömning. Kampen för demokrati är, enligt min ideologi, viktigast av allt. Utan demokrati finns enligt min bedömning ingen framtid. Den kanpem måste utkämpas med alla medel. I nästan alla länder har man tillkämpat sig demokrati genom krig och våld, inte minst i USA, Frankrike och Tyskland. Också vi finländare har fått utkämpa blodiga krig för att först skaffa och sedan behålla vår demokrati.)
Att jag tog ställning för Bush berodde i främsta hand på min etiska övertygelse. Diktatur är, enligt min bedömning, det ondaste av alla politiska system. Jag är någorlunda väl insatt i hur diktaturer som Nazityskland, Stalinsovjet och många andra fungerat och fungerar. (Vi skall komma ihåg att det fortfarande finns många diktaturer i vår sargade värld.) När jag läser om dessa känner jag alltid en djup avsky, för att inte säga ett djupt hat blandat med fruktan. Personkult, persondiktatur avskyr jag mest av allt. Jag anser att det är en moralisk plikt att alltid bekämpa sådana system med de medel man har till sitt förfogande. Mitt enda medel är min ”penna” (dator). Bush hade däremot till sitt förfogande världens starkaste krigsmakt. Jag bedömde att Saddam och hans gäng kunde avlägsnas endast genom krig. Jag ansåg att regimen var så ond en regim kan bli. Att alla slickade Saddam av rädsla eller för att få fördelar upplevde jag som avskyvärt. I ett debattinlägg kallade jag de journalister som befann sig i Irak för ”Saddams knähundar”, vilket förstås väckte ilska bland journalisterna. De sålde, menade jag, sin själ för att få ett scoop. Detta utnyttjades självklart av Iraks propagandaministerium. (Den politiska strukturen i Saddams Irak påminde mycket om den i Hitlers Tyskland, ytterligare en faktor som ökade min avsky.)
Jag såg inga oöverkomliga hinder för demokrati i Irak och förutspådde att förhållandena kommer att normaliseras inom tio år. Jag hade dock fel på den punkten. Det gick betydligt snabbare!! Alla de som trodde att man inte kan skapa demokrati i Irak gjorde, som vi i dag vet, en total felbedömning.
I Irak har man redan hållit flera demokratiska val. Den 6 mars hölls ett parlamentsval som fick ampla lovord av utomstående observatörer. Obama betecknade valet som en milstolpe och Ashton såg det som ett bevis för att irakierna vill ha demokrati. Al Qaida hotade som vanligt att mörda alla som röstade, men röstningsprocenten blev trots detta imponerande 62%.

KRIGSMOTSTÅNDARNAS ARGUMENT
Nu i efterhand är det intressant och viktigt att ganska krigsmotståndarnas argument. Mitt allmänna intryck då, och nu, är att de flesta som uttalade sig hade dåliga kunskaper dels om Irak och dels om modern historia, men också om sociologi och psykologi.
En av de ivrigaste motståndarna var Carl Fredrik Sandelin som i flera långa debattartiklar i Hbl i hårda ordalag fördömde dels Bush och hans administration och dels USA:s utrikespolitik under de senaste decennierna. Han hörde till dem som trodde att demokrati inte kan påtvingas. 16.2 skrev han bl.a. i Hbl: ”När västvärlden hoppas på en demokratisk utveckling i Irak så måste den inse att en sådan kräver en lång, intern fredlig mognadsprocess och inte en supermakts ambitioner att sprida sina ideal världen runt.” Själv ansåg jag att detta innebar en grov underskattning av Iraks folk. Jag anser att man kan spåra en viss, visserligen omedveten, rasism eller snarare etnocentrism bakom sådana uttalanden.
Några menade att USA:s agerande försvagade FN. Detta hävdade t.ex. filosofen och journalisten Mårten Ringbom i Hbl 19.2. Han såg USA som det allvarligaste hotet mot FN. Själv tyckte jag att detta argument var naivt i överkant. FN har aldrig varit starkt. Det var redan så svagt och tandlöst som det kunde bli. FN lyckades inte ens förhindra folkmord i centrum av Europa när Jugoslavien föll samman. I Srebreniza mördades 1995 8000 civila mitt under näsan för FN.
Tyngre vägde då argumentet att USA handlade emot folkrätten. Det tråkiga med folkrätten är att den tillät Saddam att starta krig, terrorisera sin egen befolkning, begå folkmord på kurderna utan att ingripa. Men så fort någon på allvar ville stoppa Saddam så plockades folkrättsargumentet fram. Enligt min mening är en folkrätt som skyddar diktaturer inte värd att respekteras.
Ett av krigsmotståndarnas favoritargument var att Bush ingalunda hade några ädla mål, som att befria Iraks folk, stoppa terrorismen och låta folket välja sina ledare, utan att hans motiv var egoism och girighet. Han ville, menade man, helt enkelt lägga beslag på Iraks rika oljefält. Ekonomijournalisten vid Sveriges radio Henric Borgström visade i sin kolumn i Hbl 22.2 hur ihåligt detta argument var. ”Det är,” påpekade han, ”betydligt billigare att köpa Iraks olja på världsmarknaden.” I själva verket var kostnaderna för kriget och för att bygga upp landet på nytt enormt mycket större än det USA eventuellt kunde vinna på att få kontroll över oljan. Detta var min bedömning då och den har visat sig riktig. I dag är det Iraks regering som har kontrollen över oljan och som ger koncessioner åt lämpliga oljebolag.
Rent löjligt var argumentet att USA gick till anfall därför att man ville testa nya vapensystem.
Efteråt har det visat sig att Irak inte hade några lager av massförstörelsevapen. Många ansåg att USA kommer att ljuga och påstå att man hittat sådana, men i själva verket har demokratin och det öppna systemet i USA fungerat som det skall. USA har erkänt att inga sådana vapen hittats. Den formella orsaken till kriget var alltså felaktig. Men detta kunde man inte veta förrän USA gått in i landet och gjort en grundlig undersökning. Själv ansåg jag hela tiden att massförstörelsevapnen var en skenorsak som skulle ge ett juridiskt motiv för att störta den avskydda diktaturen.

Ingen av alla de fruktansvärda scenarier som motståndarna till kriget oroade sig för har inträffat. Tvärtom har Irak blivit en demokrati och har därmed, precis som Bush och Blair planerade, haft en stabiliserande inverkan inom regionen. Irak har i dag, tack vare att den av så många hatade president Bush vågade gå mot världsopinionen, goda utsikter att bli en välmående modern stat. Utan krig och utan Bush skulle situationen i Irak och i hela regionen i dag vara mycket svårare.

SNACK OM EFTERSNACK OCH LYDNAD

2010-03-22T06:48:00.000-07:00

Låt oss snacka litet om radioprogrammet Eftersnack som går i radio Vega fredagar kl 15-16. Det hör till de fåtal program som jag inte vill missa. Intressanta unga (ur mitt perspektiv) människor diskuterar, lagom humoristiskt, viktiga, och ofta extremt oviktiga frågor i dagens samhälle. Ibland halkar eftersnackarna t.o.m. in på någon filosofisk fråga där jag, som yrkesfilosof med 40 års erfarenhet, är på min, om inte biologiska mammas så dock filosofiska mammas gata. Då snappar de övriga luft medan yrkesfilosofen Joel Backström håller långa utredningar (långa ur radions perspektiv), som de flesta för övrigt inte förstår.
När jag var ung var de åsikter Joel brukar lägga fram politiskt korrekta. Det är frågan om åsikter som i vid mening kan kallas socialistiska. I dag är de i högsta grad politiskt inkorrekta. Allt som ens avlägset luktar socialism är out i dag. Tempora mutantur, nos et in illis.

I den nyligen utkämpade hamnstrejken har kritiken i allmänhet riktats mot arbetarna. Man har sagt att de redan har höga löner, att de utnyttjar landets krisläge, att de kräver rättigheter som inga andra yrkesgrupper har eller kan få. Joel ställde sig dock på de strejkandes sida. Han betonade, helt korrekt för övrigt, att ansvaret för strejken ligger på båda parter. Arbetsgivarna kunde ha förebyggt strejken genom större flexibilitet, de kunde ha visat sig mer villiga till eftergifter. Det är alltså orättvist att skuldbelägga endast den ena parten.
I sammanhanget har det höjts röster för att staten borde förbjuda nyckelgrupper att strejka. Det låter som en bra lösning. Varför inte förbjuda strejker överhuvudtaget. På samma gång kan man förbjuda demonstrationer. Tänk vad lungt och fredligt vårt samhälle då skulle bli! Nästan som Nordkorea. När man ändå håller på kunde man förbjuda all kritik av islam, framför allt av karikatyrer av Muhammed. Man kunde också förbjuda folk att ha rasistiska tankar. I Iran har man en religionspolis. Vi kunde ha en tankepolis som t.ex. har rätt att snoka i våra datorer. Den som blir fast för felaktiga tankar kunde tvingas att gå en korrigeringskurs. Sådana finns det gott om på våra högskolor i dag.

Jag tycker litet synd om programledaren Magnus Londén. Han tycks alltid ha väldigt bråttom. Det är väl förklaringen till att han spottar ur sig orden som kulsvärmar i stället för att tala lungt och beskedligt? En som tycks ha ännu mera bråttom är Anna-Lena Laurén. Inte underligt så många järn i elden som hon har. Hon är antagligen tävlingsmänniska och funderar på att slå världsrekordet i snabbpratning. En lämplig ny olympisk gren för övrigt. Själv talar jag långsamt och sävligt, men så tillhör jag också en förgången tid när man inte ständigt hade förskräckligt bråttom. På den tiden hörde det till att man tänkte först och talade sen, idag är det ofta tvärtom.

Jag är en stor beundrade av Janette Björkqvist. Hon ”puhuu suu puhtaaksi”. Hon har bestämda åsikter om allting och uttrycker dem enkelt och klart utan hymlande och utan att försöka vara politiskt korrekt. Alla som har annan åsikt har fel och borde straffas med elchocker. Hennes kärlek till katter delar jag dock inte. Vad är det här med kvinnor och katter? En av min frus väninnor hade fyra kattor som hon skämde bort till den milda grad att de knappt kunde röra sig. Jag har aldrig sett maken till feta kissar. Häxorna har som bekant alltid med en svart katt på kvasten. Jag känner ingen man som håller sig med en massa katter. Är det någon som har en teori om varför kvinnor älskar katter? Båda är mjuka och gulliga och man vill ta dem i famn, men de är snabba att klösa när det inte går som de vill? Annars håller jag med Janette. Har man djur skall man sköta om dem, och behandla dem, inte som man behandlar människor, utan som djur. Däremot förstår jag inte varför man inte skulle äta upp djuren när man en gång behandlat dem väl. Större ära kan inte vederfaras ett djur än att bli en del av det mest högtstående djuret bland dem alla. (Var jag provokativ nu? Sorry, men jag tänker äta lamm till påsk. Närproducerade, ekologiska, köpta direkt av producenten, inte lamm från Nya Zeeland, usch!) Men snälla Janette – stäng av mobilen ibland. Det är en spännande upplevelse, nästan lika spännande som att stänga datorn för en vecka.

Ännu mera beundrar jag Pia-Maria Lehtola. Maken till glad och optimistisk dam får man söka efter. Att hon verkar något vimsig i sina försäkringar om hur färgerna påverkar oss och om vad som är typiskt manligt resp kvinnligt gör henne ännu mer charmig. Jag håller till 150% med Pia-Maria om att det är viktigt för vår trivsel att bevara gamla vackra miljöer. Tyvärr anfäktas våra experter och beslutsfattare av en djup övertygelse att allt gammalt är dåligt och bör ersättas av något nytt, helst något som är så otrevligt, sterilt och supertekniskt som möjligt. Stäng av mobilen, kommenderade hon. Ett genialt råd! Jag blir nästan aldrig störd av folk som ringer till min mobil. Ingen ringer för att sälja något som jag inte vill ha. Det är svårt att ringa till en mobil som är avstängd. (Den som vill få tag på mig per telefon kan dock försöka med hemtelefonen eller trådtelefonen på landet. När jag är ute och sysslar med något vill jag inte bli störd av vanligen helt likgiltiga samtal.) Vill jag prata med någon ringer jag själv upp. Alla har ju på mobilen så jag får min pratstund.

SKALL VI LYDA AUKTORITETER?
Senaste fredag diskuterade eftersnackarna psykologen Milgrams välkända experiment. Jag läste om experimentet när jag studerade psykologi för mycket länge sedan. Lustigt nog visades experimentet i tv för inte så länge sedan. Tydligen finner många resultatet mycket upprörande. Meningen med experimentet är att testa hur stark försökspersonernas (fp) tilltro och lydnad för auktoriteter är. De luras av försöksledaren att tro att de medverkar i ett viktigt experiment som testar inlärning. Deras uppgift är att straffa den som skall lära sig ”offret” genom att ge elstötar när offret ger fel svar. Offret sitter i ett annat rum så fp kan inte se det, men nog höra. I själva verket finns det inget offer utan bara en skådespelare som högljutt jämrar sig när fp ger, vad hen tror vara en elstöt. Meningen är att testa hur starka elstötar fp är villig att ge.
Experimentet har upprepats många gånger och resultatet visar entydigt att en majoritet av fp är beredd att ge också vad de tror vara livsfarliga stötar. Är detta förvånande? Inte alls! Det som är förvånande är att så många, ofta var tredje fp vägrar ge stötar som hen tror är farliga. Det hela handlar förstås om vår lydnad inför auktoriteter. Det är en ytterst intressant och djup fråga som jag mången gång haft skäl att fundera över.

Tänk efter vad som händer. Vi har en försöksledare, en professor. Redan detta imponerar på folk. I vår kultur har professorer (på det stora hela omotiverat) en mycket hög status. För en vanlig människa är en professor en stor auktoritet. När en sådan auktoritet mycket allvarligt försäkrar att experimentet är viktigt och inte får avbrytas så är det svårt att vägra. Att vägra innebär att man ifrågasätter en vetenskaplig auktoritet! Om försöksledaren i stället är en ung student är det mycket lättare att vägra. Dessutom har hela experimentsituationen auktoritet. Alla vet att dagens samhälle baseras på vetenskapen. Om vi ordnar ett motsvarande experiment som leds av politiker skulle resultatet bli ett annat.
Är det illa att så många tror på vetenskapen? Är det illa att vi lyder de råd forskarna ger fast vi inte känner till bakgrunden? Jag kan inte ge något entydigt svar. Själv har jag alltid varit mycket självständig. I mina ögon finns inga auktoriteter. Jag är beredd att gå emot vilken auktoritet som helst om jag finner goda skäl till detta. Kyrkan är en av de starkaste auktoriteterna. Jag insåg redan som tonåring att jag inte litade ett smack på vad prästerna sade. Under min tid som lärare försökte jag så långt som möjligt följa min egen övertygelse och inte de instruktioner som auktoriteterna högt upp i auktoritetspyramiden hela tiden slängde ner över oss lärare. Instruktionerna ändrades dessutom alltsomoftast. Jag tvivlar starkt på att alla de otaliga reformer som gjorts sedan jag höll mina första föreläsningar år 1971 i någon nämnvärd grad förbättrat vare sig undervisning eller forskning. Det enda som förbättrats är byråkratin och då menar jag i en nedvärderande mening. En lärare presterar inte bättre därför att tretton kontrollanter flåsar henom i nacken hela tiden. Tvärtom!

Ofta betonas det att man skall vara självständig och kritisk. Men det kan vara riskabelt. Folk kan vara självständiga och kritiska på ett sätt som man inte alls gillar. På det stora hela får vi nog vara glada att folk i vårt land är ganska lydiga inför auktoriteter. Folk tror på professorerna, på läkarna, på polisen, på experterna. Det finns gott om exempel på samhällen där tilltron till auktoriteterna brutit samman. Resultatet blir kaos, anarki, en allas kamp mot alla. Det är sannerligen ingenting att önska sig. I själva verket har vi troligen en ganska perfekt blandning av både sådana som lyder och sådana som går sina egna vägar. Det gäller att hålla en balans som gör förnyelse möjlig utan att man förkastar gamla, beprövade strukturer.

SNÖTYNGDA TANKAR OM HOMO TEKNOLOGICUS

2010-03-17T00:14:00.000-07:00

Normala människor reser till södern och värmen, till bekvämlighet, bekymmerlöshet, till folkmassor, nöjesliv osv. Jag flyttar i smällkalla vintern, dvs andra veckan i mars, ut till vår stuga i skärgården. Jag lämnar det bekväma, behagliga pensionärslivet i staden för att för att leva obekvämt och primitivt (relativt sett) ute i de djupa skogarna. Är jag riktigt klok?

Som pensionär bestämmer jag själv över min tid. Varför besluter jag då att bo ute i skogen, visserligen vid havsstranden, mitt i vintern? Varför väljer jag att elda med ved när jag kan avnjuta fjärrvärme i staden? Varför väljer jag att gå 30 meter genom snön till utedasset när det är -15 grader då jag i stället kan använda toalett med dusch i stan? Varför väljer jag att smälta snö för att få vatten till disk och annat när jag får varmt och kallt vatten från kranen i stan? Det låter som galenskap.

Nja, galen är jag knappast, snarare tvärtom. Jag har en starkare livskänsla här i stugan på landet än i stan. Och vad betyder det? Det betyder att livet här ställer hårdare krav. Det är mera utmanande. Jag känner att jag verkligen gör något nyttigt, något som har betydelse. Det betyder också att jag har en direkt kontakt med naturen. Våren är för mig den bästa årstiden och våren kan man uppleva med alla sinnen endast när man själv har naturen bakom köksdörren, när man ser, hör, känner doften, upplever solen, vinden, snöyran mot sin egen hud. Jag vill sitta på första parkett när naturen vaknar till liv och spelar upp sitt crescendo. Visserligen ser man, när jag skriver detta, ännu inga tecken på att våren står för dörren. För en stund sedan var jag på en kort promenad i den kalla, -15 grader, tysta, snötyngda skogen. Det enda ljud som hördes var någon enstaka talgmes. Livet där ute är fortfarande fruset, stelfruset. Desto mer spännande är det att följa med hurudan våren kommer att bli. Jag tippar på en sen vår i år. För övrigt tippade jag på en kall vinter i höstas.

Vad är livskänsla egentligen? Det är något man inte talar om i teknologins tidevarv. Begreppet är nästan tabu i en tid när människor umgås via internet och mobiler, när den glittrande ytan är viktigare än djupet där inne. För Homo teknologicus håller begreppet livskänsla på att urvattnas. Hon lever inte ett eget liv, utan ett liv genom surrogatpersoner som hon mer eller mindre identifierar sig med via tv, video, via internet. Hon tittar på folk som kämpar, anstränger sig, tävlar men sitter själv hemma i den bekväma soffan och knäppet på fjärrkontrollen. Hon får mening i livet genom att i medierna följa idoler, de må vara idrottare, popsångare eller princessor. Hon saknar inte ett eget liv därför att hon inte ens vet vad ett eget liv är. Hennes liv designas av experter och konsulter.

Under de tre och en halv månad jag tillbringat i stan har min kondition och muskelstyrka försämrats en hel del. Det är nästan oundvikligt. Ett av de stora problemen i dagens Finland är just att konditionen och styrkan är svag hos en stor del av befolkningen. Jag vill kalla det en fysisk degenerering. Vi tränar sinnet, hjärnan genom att vi ständigt måste lära oss allt mer invecklade rutiner, genom att vi ställs inför allt mer komplexa problem, genom att vi översvämmas av info utan mening och sammanhang. Men samtidigt blir problemen alltmer abstrakta, alltmer tekniska till sin natur. Dagens undomar är suveräna på datorer och alls slags teknik, men hur många kan rensa och tillreda en abborre, hur många kan ens tända en eld?

Teknologin gör livet allt lättare i fysiskt avseende, men svårare i psykiskt avseende. Allt jobb som kräver kondition och styrka sköts av maskiner. Teknologin har gjort muskler och kondition onödiga. Maskinerna är den moderna människans, Homo teknologicus, slavar. Lydiga, outtröttliga. (Att de ofta går sönder rätt fort beror på att de är byggda för att inte hålla).

Vi har formats under miljoner år av hård kamp för tillvaron. I denna kamp har styrka och kondition varit nödvändiga för att vi skall kunna överleva och föröka sig. Evolutionen har format oss så att vi skall kunna springa i timmar, bära tunga byten, slåss mot vilda djur och mot varandra. Vår kropp kräver ansrängningar, påfrestningar för att må bra. Men det moderna livet kräver nästan inga fysiska ansträngningar alls. I stan nuddar jag vi en punkt på elspisen och plattan bli het så jag kan koka mina frukostägg. Den fysiska ansträngningen består i att höja armen. Här på landet måste jag tända eld i spisen. Men för att tända behöver jag ved som jag bär in i korgar från vedlidret. Att gå 40 m genom snön med en tung vedkorg i handen tre fyra gånger om dagen är bara en obetydlig del av den ansträngning som krävs för att jag skall ha det varmt, kunna tillreda min mat och smälta snö för att få vatten. I stan sköter husbolaget om att jag har det varmt inne. Själv behöver jag inte ägna uppvärmningen en tanke – annat än om den pajar, se nedan. Här beror allt på mig. Jag måste t.ex. planera långt i förväg för att ha tillgång med torr ved i tillräcklig mängd.

Jag tillhör den generation som upplevt den största förändringen någonsin i vårt samhälle, nämligen övergången från jordbrukskultur till industrikultur. Man kan också kalla det en övergång från muskelkultur till maskinkultur. I en muskelkultur görs det mesta av allt arbete genom människors eller djurs muskler. Som barn hade jag konkret möjlighet att uppleva detta på mina farföräldrars skärgårdshemman. Värdinnan, min faster skötte bl.a. mjölkningen. Om somrarna rodde hon i arla morgonstund ut till en holme där korna var på bete. Släpade på de tunga mjölkstånkorna. På kvällen upprepades samma procedur. Sedan separerades grädden. Appraten drogs, dvs vevades för hand. Någon elektricitet fanns inte. Allt tungt arbete på gården sköttes med en häst. Dock vittnade en stor motorbåt med Olympiamotor om att maskinkulturen höll på att göra sitt intåg.

En muskelkultur kräver fysisk styrka och kondition. Min farfar rodde om somrarna ut till skärgårdshemmanet varje lördag efter att arbetsveckan på Dalsbruks järnverk var slut. Det tog tre timmar att ro från Dalsbruk till Holma. På söndag kväll rodde han samma sträcka tillbaka. Men så var han också urstark. Min morfar, som var bokhållare på Vasklot station i Vasa, brukade ta sig en söndagspromenad till Gamla Vasa och tillbaka. Bondvärdinnan i Sirnäs brukade gå i kyrkan varje söndag. Hon hade förstås inte bil utan promenerade den 5 km långa vägen (läs: kostigen) och sedan hem igen. I dag kan de flesta inte ro, orkar inte promenera eller utföra något fysiskt tungt. Och varför skulle de det? Det finns bilar, mopeder, motorkälkar, fyrhjulingar. Allt kan göras bekvämt, utan fysisk ansträngning genom maskiner. Man behöver inte ens resa sig för att byta kanal på tv. Det vore underligt om övervikt inte vore en modern folksjukdom. Det vore underligt om folk inte hade alla möjliga krämpor som orsakas av ett onaturligt, stillasittande liv.

Nu håller maskinkulturen på att övergå till en datakultur. I en maskinkultur görs allt fysiskt tungt arbete av maskiner. Men maskinerna sköts ändå av människor. I en typisk fabrik fanns det förr en stor mängd arbetare som stod vid svarvar, som svetsade, som byggde ihop bilar vid ett löpande band etc. Men i en datakultur sköts maskinerna av datorer. Det betyder att industriarbetarna inte längre behövs. Det enda som behövs är experter som sitter i ett kontrollrum och tittar på mätare. Datorer sköter om maskinerna som producerar varor. Samma utveckling har vi när det gäller den vanligaste av alla maskiner, bilen. I moderna bilar sköter datorer om det mesta. Föraren behöver inte göra annat än vrida om startnyckeln och styra bilen. Datorn ger instruktioner om allt annat. Den varnar om bilbältet inte är fast, om någon dörr inte är ordentligt stängd, om det är dags att tanka och om det är något fel. Den kan också ge instruktioner om när man skall svänga hit eller dit. Datorer övertar alltmer sådana jobb som tidigare krävde mänskligt tänkande. Detta är den generella utvecklingen i vårt samhälle.

Jag trivs inte med att ta order av datorer. Lika litet trivs jag med att lyda de arméer av olika slags experter som i dag planerar våra liv från befruktningen till begavningen. Här på landet har jag fortfarande kontroll över mitt eget handlande. Det finns ingen som hela tiden manipulerar mig, som talar om vad jag skall tycka och tänka, hur jag skall klä mig, vad jag skall göra och inte göra. Jag får frisk luft och mycket motion. Jag är kort sagt i högre grad herre över mitt eget liv.

Här är jag mindre sårbar än i stadens hårt reglerade, planerade och teknologiserade värld. Ett konkret exempel på detta fick jag mitt i vintern i Åbo. Elvatiden på kvällen, när vi stängde tvn, märkte vi att värmeelementen var kalla. Det var smällkallt ute och vi förstod förstås att det småningom skulle bli kallt också inne om värmen inte kom tillbaka. Jag gissade att det var fel någonstans i fjärrvärmesystemet. Jag funderade också på vad vi borde och kunde göra om felet blev långvarigt. Det var bara att vänta och hoppas på det bästa. Vi gick och lade oss. Nästa morgon var elementen varma igen.

I nyheterna fick vi veta att en katastrof hade varit nära. Det finns en mängd fördelar med fjärrvärme, men det finns också en stor nackdel. Om ett centralt rör springer läck kan tusentals hushåll bli utan värme. Om sommaren är detta inget stort hot. Men när det är -20 grader är situationen hotfull. Detta var precis det som hände i Åbo. Myndigheterna började förbereda evakuering av framför allt barnfamiljer i de områden som blev utan värme. Till all lycka fick man tag i folk som mitt i natten grävde upp det söndriga röret och ersatte det med ett helt.

Sverige höll på att drabbas av ett ännu större hot. Den kalla vintern ökade konsumtionen av elektricitet, men samtidigt stod några kärnkraftverk stilla p.g.a. tekniska problem. Regeringen övervägde redan att stänga en del industrier för att minska elförbrukningen. Våra kärnkraftverk gick för fullt. Samtidigt stod en mängd fabriker stilla i vårt land p.g.a. recessionen vilket minskade elkonsumtionen. Vi kunde sälja el till Sverige. Men vad hade hänt om vi i stället befunnit oss i en högkonjunktur?

Ingen har kunnat undgå att märka att det i år är 70 år sedan vinterkriget utkämpades. På den tiden var Finland ännu ett jordbrukssamhälle. Därför var vårt samhälle inte sårbart för de ryska bombplanen. I dagens samhälle är en vanlig människa hjälplös i en katastrofsituation. Hon är som ett barn som måste tas hand om och skyddas av föräldrarna, dvs av myndigheterna.

Missförstå mig inte. Jag tror inte alls att vi kommer att drabbas av någon katastrof inom en nära famtid. (Om man nu inte vill kalla den gågna vintern en katastrof). Men det ger mig stor tillfredställelse att veta att jag är mindre sårbar här. Fjärrvärmen må paja. Jag har det varmt och mysigt ändå. Strömmen må ransoneras. Jag klarar mig utan ström. Här ute i skogen är jag inte en Homo teknologicus, utan en ”riktig” människa. Jag har ett eget liv.

KAPITEL 4. DÖDEN I DVALAN

2010-03-10T00:35:00.000-08:00

Vi befinner oss ombord på rymdskeppet Odysseus på väg mot Alfa Centauri systemet. Den första interstellära rymdfärden. Vi rör oss med 95% av ljusets hastighet och har redan tillryggalagt tre ljusår. Till vår enorma överraskning observerar vi ett främmande objekt som snart kommer att korsa vår kurs. Följ med hur besättningen reagerar i detta fjärde kapitel i århundradets mest sensationella scifiroman. Kapitel 3 finns på min blogg 5.3.

“Pardon moi, vad pågår här egentligen?” Den höga, gälla kvinnorösten fick alla att vända sig mot bryggans andra dörr. De såg en vit läkarrock som tycktes sväva fram i den svaga belysningen. “Åh, hej Suriv,” flämtade kaptenen glatt. Ovanför rocken satt ett svart ansikte, omgivet av grått, krulligt hår. Ögonvitorna tycktes lysa i det kolsvarta ansiktet. Det var ett mycket allvarligt ansikte, ett sorgset ansikte, ett ansikte som signalerade dåliga nyheter, ett ansikte som tillhörde chefsläkaren Suriv Silifys.
Pratet och skrattet dog långsamt ut och efterträddes av en spänd, orolig tystnad. Suriv Silifys, MD, professor i rymdmedicin, var vanligen vänlig och skämtsam. Hon hade ett outsinligt lager med roliga historier. Hennes vitsar var legendariska. Det påstods att hon likaväl kunde få döende patienter att skratta sig friska som att skratta ihjäl sig.
”Ni tycks ha riktigt roligt här”, sade hon sorgset, ”beklagar att jag måste avbryta era obegripliga euforiska utbrott.” Hon granskade de frågande ansiktena med dyster och olycksbådande min. ”Vad är det Suriv?” Kaptenen mötte läkarens stela blick när hon svarade: “C`est très difficile. Jag har tyvärr mycket dåliga nyheter.” Hon pressade samman sina tjocka läppar, och suckade djupt. “Albert Zweistein är död.”

En chokerad tystnad följde. Läkaren suckade ännu djupare. “Men det är inte allt. Tre passagerare är också döda.” Hon försökte göra sin röst opersonlig och yrkesmässig. Lät orden sjunka in innan hon fortsatte: “De har alla dött under dvalan. Som ni vet har vi tidigare haft tre dödsfall under dvala.” Enfaldo stirrade på läkaren med öppen mun: “Hur...varför...”. ”Stäng munnen Enfa!“ Abel var den första som hämtade sig. ”Sju dödsfall allt som allt!” sade han häftigt. ”Hur är det möjligt? Du har ju alltid påstått att dvalan är helt trygg?”
Också kaptenen hade nu återfått fattningen. Han harklade sig, vände sig mot sin förstummade besättning och gjorde sin röst lämpligt allvarlig: “Ni förstår alla vad detta betyder”. Läkaren knäppte händerna så knogarna vitnade. ”Je ne le comprends pas. Jag förstår det inte,” klagade hon. ”Det...det borde vara omöjligt. När vi skulle...vi gjorde en rutinkontroll... inga varningar... deras hjärtan hade stannat.” ”Kunde ni inte få igång det...elchocker...det finns ju många sätt?” avbröt kaptenen bryskt. Läkaren skakade på sina gråa lockar. Först nu lade hon märke till OIO:n på den stora bildskärmen. ”Vad i den helige Hippokrates namn är det där?” flämtade hon.
Kapten Enfaldo de Co sjönk ner i sin stol. Också de övriga satte sig och tystnad sänkte sig över bryggan på rymdskeppet Odysseus. Läkaren fortsatte att stirra på bildskärmen alltmedan hon vred sina feta händer. Den glänsande diskusen framträdde tydligt mot den stjärnbeströdda bakgrunden. På de övriga skärmarna och displayerna avlöste siffor och diagram varandra. Datorerna fortsatte likgiltigt att tugga information, oförmögna att fatta de känslor som nu slet i deras mänskliga herrar och mästare.

“OIOn befinner sig nu på ett avstånd av 38 000 km.”
Den mjuka datorrösten fick dem alla att hoppa till. Dess totala brist på känsla var nästan chokerande i den sorgsna tystnaden.
”Mon Dieu, vad är det där?” upprepade läkaren, men nu med högre, argare röst. Kaptenen reste sig igen, gick fram till läkaren, lade en hand på hennes axel och förkunnade högtidligt. ”Suriv, du har äran att vara med vid ett historiskt möte. Det som du ser där är ett främmande rymdskepp, en farkost från en annan och för oss okänd värld.” Suriv Silifys stirrade hånfullt på kaptenen. ”Enfaldo. Tycker du verkligen detta är ett lämpligt tillfälle för practical jokes!” Sedan vände hon sig ilsket mot den långe exobiologen. ”Är det du som hittat på de här dumheterna? Du vet ju att jag många gånger bevisat för dig att vi är ensamma i denna del av rymden, att dina små, gröna män bara är fantasier....Vad flinar du åt?”
Abel Natas kunde inte låta bli att le brett. I åratal hade han fått stå ut med läkarens ironiska kommentarer om att han sysslade med exoteologi. Hon hade hållit föreläsningar om hur extremt osannolikt det var att det kunde existera intelligent liv nära jorden samtidigt som mänskligheten började utforska rymden. Hon hade bestämt motsatt sig att exobiologen följde med på den första interstellära resan. Hon hade krävt en bakteriolog eller mikrobiolog. Och nu skulle han få sin revansch, och med besked. Triumfen kunde inte vara mera total. Han märkte, till sin förvåning, att han faktiskt tyckte synd om kvinnan som stod framför honom i sin vita rock, oroligt vridande sina händer. ”Aristoteles”, kommenderade han.
”Hur kan jag hjälpa dig Abel Natas?”
”Ge all information du nu har om OIO:n!” Läkaren stirrade förbryllad på den magre mannen. Sedan granskade hon bildskärmarna där diskusen visades ur olika vinklar och mot bakgrund av stjärnorna. Den könlösa rösten rabblade entonigt upp information.
”Objektet befinner sig för närvarande på ett avstånd av 37500 km. Det rör sig med samma hastighet som Odysseus och i samma riktning, men i en bana som kommer att skära vår bana om två och en halv timme. Det är cirkelrunt med en genomskärning på ca 1000 m, höjd i mitten på ca 100 m och i kanterna 10 m. Ytan är silvergrå och fullständigt jämn. Materialet har inte kunnat identifieras genom spektralanalys. Innehållet är okänt.

Kapten Enfaldo tog vänligt Suriv Silifys i armen och förde den chokerade läkaren till sin stol, i vilken hon tungt sjönk ner. Hon var skakad i sitt innersta. För andra gången på kort tid hade något som hon avfärdat som omöjligt hänt. Hon kände att den intellektuella mark hon byggt sitt liv på började ge vika. Hon hade omfattat vetenskapen med nästan fanatisk tro. Det som var vetenskapligt bevisat, och endast det, var sant. Det var bevisat att dvalan var ett helt säkert sätt att hålla folk vid liv med ett minimum av energi under upp till ett halvt år. Det var bevisat att inga avancerade civilisationer kunde existera i jordens närhet. Om de vetenskapliga metoden inte gav absolut sanning, vad kunde hon då lita på? Med en röst som darrade sade hon. ”Je ne comprends rien. Kan det inte vara någon slags naturlig, för oss okänd kropp.”
Natas skakade bestämt på huvudet. ”Notwen försäkrar att det inte kan vara ett naturligt objekt och ingen känner allt som rör sig i rymden bättre än hon.” ”Hon vet ändå inte allt,” svarade läkaren lamt. Sen fortsatte hon envist: ”Även om det är något slags rymdskepp kan det vara mycket gammalt. Det kan ha seglat genom rymden likt en flygande holländare i tusentals år. Det kan härstamma från en kultur långt borta i vintergatan.”
Nu blandade sig Dumm von Dönickens mullrande bas i samtalet. ”Undanflykter, bortförklaringar alltså Suriv. Försök förstå att du denna gång faktiskt har fel liksom, fullständigt fel.” Första styrman Kaija Lipponen-Kekkonen gick fram till läkaren, lade en tröstande hand på hennes axel. ”Tet är ingen skam att ha fel Syriv. Vi misstar oss alla ibland. Men man gör tet bara svårare för sig genom att förneka fakta.” ”Jag förnekar inte fakta Kaija,” protesterade läkaren häftigt, ”jag pekar bara på möjligheter. Objektet kan vara tusentals år gammalt. Där kanske inte finns någon ombord.” Deras vänliga, men uttryckslösa ansikten retade henne. De tyckte synd om henne och det fanns ingenting som Suriv Silifys tyckte sämre om än medlidande. Patienterna skulle man tycka synd om, inte henne, jordens främsta expert på rymdmedicin. Cèst possible!” sade hon häftigt. ”Det måste ni ändå medge.”
I samma stund hördes Notwen Sukinrepoks upphetsade röst i högalaren. ”Kapten! Jag har nyheter, det här blir, förbanne mig, mer och mer spännande.” Alla spetsade öronen och kaptenen ropade otåligt. ”Ja, vad är det du upptäckt. Låt höra, låt höra.” Det var tyst en kort stund sedan återkom astronomen. ”Vi beräknade just kursen för diskusen...”. Hon tystnade och man hörde hur hon talade med någon. ”För 5 minuter sedan ändrade den kurs med ca 10 grader.”
Det blev så dödstyst på bryggan att den berömda knappnålen skulle ha orsakat ett betydande buller. Sedan ekade den gamla astronomens röst ljudligt, hes av spänning, i rummet. ”Abel!” ”Ja Notwen?” ”Det är någon eller något som styr den där, det där...Herregud, det är verkligen ett rymdskepp, en farkost från en annan värld ”

Läkaren sjönk ihop i stolen, stönade och slog sina knubbiga svarta händer för ansiktet. Kaija tittade oroligt på henne. Som första styrman hade hon speciellt ansvar för besättningens hälsa och funktionsduglighet. Om ledande läkaren ombord råkade ut för ett nervöst sammanbrott kunde det innebära stora problem. ”Sänder den några signaler?” frågade Abel kärvt. ”Försöker den få kontakt?” ”Nej, ingenting – än så länge. Men jag slår banne mig vad som att vi snart...att vi mycket snart, för första gången i mänsklighetens historia...”. Den gamla kvinnan gjorde en paus, försökte få kontroll över sin darrande röst, ”får motta ett budskap från en extraterrester civilisation.”
”Du är väl lycklig nu Abel.” Läkarens röst var trött och resignerad där hon satt hopsjunken och betraktade den långe, magre exobiologen med matt blick. ”Din stora dröm har gått i uppfyllelse, gratulerar.” Utan att se på henne svarade han: ”Børn er lykkelige, og dyr og kvinder, men vi mennesker er det ikke.” ”Och vad skall det betyda?” Han ryckte på axlarna. ”Det är svenska. Jag lärde mig litet svenska när jag studerade i Stockholm. Det betyder att en klok människa sällan är lycklig. Världen är i grunden en eländig plats.” ”Tet är faktiskt danska,” inföll Kaija som kände ett behov att försvara den resignerade läkaren. Abel gick henne ibland på nerverna med sina spydiska kommentarer, och speciellt retade det henne att han ofta talade nedsättande om kvinnor.

Kaptenen brydde sig inte om gnabbet. Han kände hur ansvaret vägde tungt på hans axlar. Han var ingen stor ledare. Det insåg han själv. Men nu måste han ta ett ansvar som han helst hade sluppit, ett ansvar som han aldrig hade skolats för, som han var helt oförberedd för. Han drog ett djupt andetag, spände ut bröstet och försökte göra sin röst myndig.“Vi måste fatta viktiga beslut. Det är nödvändigt att vi analyserar våra möjligheter och de risker vi står inför så grundligt som det är mänskligt och,” han drog en smula på munnen, “datorligt möjligt. Jag sammankallar därför till ett krismöte i konferensrummet nu omedelbart.” Han vände sig till läkaren. “Hur känner du dig. Du måste förstås delta Suriv. Vi måste förstås tillsätta en arbetsgrupp för att utreda dödsfallen, men för tillfället har vi ett långt viktigare problem som måste avklaras...på något sätt.” Läkaren nickade matt. Med ett ironiskt leende tog hon upp en ask med tabletter ur fickan. ”Jag är bara trött....Jag ordinerar mig själv milt lugnande medicin.”
Enfaldo de Co fortsatte: “Vi måste fatta beslut nu och därför hinner vi inte väcka resten av besättningen eller passagerarna. Det är vi som nu bär det tunga ansvaret.” Han vände sig i tur och ordning mot Abel, Dumm, Kaija, Nevs och Suriv och instruerade dem. Till sist vände han sig mot Hans Nosring som nu återgått till sin normala dysterhet. “Du Hans stannar på bryggan och följer noggrannt med vad astronomerna får reda på. Meddela oss genast om det händer något av vikt.” Den gråklädde mannen nickade, reste sig. ”Also sprach Enfaldo,” sade han och intog kaptenens plats.

“Har du meddelat om OIO:n till jorden?” frågade Abel plötsligt vänd mot kaptenen. “Nej, inte ännu,” svarade denne, och förklarade: “Jag vill veta vad det egentligen är frågan om först. Det är väl ingen brådska? Det tar ju ändå över tre år innan infon når jorden. ” “Sänd ett första meddelande nu genast.” befallde exobiologen. ”Berätta bara fakta, inga spekulationer.” Kaptenen betraktade den magre mannens bistra ansikte med en vag känsla av oro. “Du tror väl inte...?” “Vår tid kan ta slut när som helst”, svarade exobiologen kort.
Det blev igen alldeles stilla i rummet. Allas blickar riktades mot den magre mannen som stod framför en bildskärm med korslagda armar. Hans kroppsspråk talade om beslutsamhet, men också om allvar och ytterligare något som var svårt att tolka. Han började tala och hade nu full kontroll över rösten.
“Det är en artefakt, ingen tvekan om den saken. Inget naturligt föremål kan ha den formen och röra sig med den farten. Att den ändrade kurs är det slutliga beviset. Jag kan inte se någon annan möjlighet än att det är något slag av farkost, ett rymdskepp. Notwen har alldeles rätt. Utan tvivel är det styrt av en intelligens som är minst lika avancerad som vår, men troligen mer avancerad. Det kan hända att själva skeppet är intelligent, styrt av något som motsvarar vår Aristoteles, men betydligt intelligentare.”
“Ett slags ropotskepp alltså,” inföll Kaija som omedvetet, gång på gång virade sitt långa blonda hår runt vänstra handens långfinger. “Kanske. Vi får snart se. Det tycks vara på väg mot oss. De måste ha observerat oss för länge sedan.” Med högre röst kommenderade han: ”Aristoteles!”
”Ja, Abel Natas.”
”Hur länge dröjer det innan OIO:n skär vår kurs?”
”På basen av de data jag nu har skär det vår kurs om 2 timmar, 30 minuter och 25 sekunder.”
”Vi har alltså ungenfär två timmar på oss att förbereda oss för vad som verkar bli en närkontakt av första graden,” konstaterade exobiologen torrt. Kaptenen inföll, med en viss tvekan: “Borde vi ändå väcka resten av besättningen, och informera alla som är vakna?” “Det är väl knappast någon idé,” utbrast Hans Nosring dovt, “det tar ett par dygn innan de är till någon nytta. Att informera passagerarna är knappast klokt. Det kan skapa oro, i värsta fall panik.” Han skakade bestämt på huvudet, och tillade med dyster min. ”Om det...hm...går riktigt illa så får de dö snabbt och utan plågor. För oss ...morituri salutant”. Han avslutade inte meningen, suckade bara djupt.
”Alla som är vakna bör informeras,” svarade Abel bestämt. ”De bör få kontinuerlig info. Dumm kan sköta den saken. Av någon anledning tycks folk ha stort förtroende för honom. Och,” han vände sig direkt till den buttert mumlande maskinchefen,” försök för Guds skull ransonera dina eviga liksom, alltså och vad heter det. Och inget öhande och mumlande.”
Dumm von Dönicken hade betraktat exobiologen med rynkad panna en stund och frågade nu tvärt: “Vad är du orolig för Abel? Det här är ju liksom...liksom, öh...något så fantastiskt. Du tror väl ändå inte att de är liksom fientligt inställda alltså?” Han rynkade argsint de buskiga ögonbrynen och fräste: ”Måste du alltid se något farligt i allting, alltså. Måste du, liksom vara en såndär, vad heter det Advocatus nånting.” ”Du menar Advocatus diaboli,” inföll Nosring snabbt.
Exobiologen stod tyst en lång stund. Sen sade han: “Varför är de här? Det som oroar och förbryllar mig är varför de är här.” “Det är väl självklart,” utropade den svartskäggige mannen och slog ut med sina kraftiga armar. “En slump förstås. Sådant händer alltså.” Men kaptenen skakade på huvudet. “Tänk efter innan du talar Dumm. Hur sannolikt är det att den första bemannade interstellära expeditionen skall råka träffa på ett främmande rymdskepp. Rymden mellan stjärnorna är ju inte precis någon motorväg. Såvitt vi vet är vi det enda skeppet inom en rymd på hundratals kubikparsek.”
“Vi talar om sådana enorma avstånd och så ofattbara tidsperioder att chansen att två rymdskepp från olika världar skall träffas av en ren slump är lika med noll,” konstaterade exobiologen kort. “Dy menar att...,” frågade Kaija med oro i rösten. “Jag menar,” sade han och pekade på bildskärmen, “att de visste att vi är på väg, när vi är på väg och vart vi är på väg.” “Omöjligt,” ropade maskinchefen ilsket, “hur skulle det ha gått till? Det är en ren slump. Fan ta dig Natas! En ren, otrolig slump.”
“Frågan är inte hur det är möjligt, utan varför de är här. Varför har de inte tagit kontakt med jorden, eller med rymdskepp i vårt solsystem? Vi har ju färdats i rymden sedan slutet av 1960-talet. Radiosignaler från jorden har läckt ut i rymden sedan början av 1900-talet, i snart 200 år. De har redan nått tusentals stjärnor, och förmodligen också många planetsystem.Varför vill de möta oss just här, nästan en parsek från jorden. Här är vi totalt ensamma och försvarslösa.”
En lång tystnad följde. Det diskusformade objektet på den stora bildskärmen började plötsligt te sig hotfullt. Vad dolde sig egentligen bakom dess silvergrå väggar? Spänningen på bryggan var påtaglig. Den låg som en fuktig dimma över besättningen på Odysseus.

Tystnaden bröts av kaptenen som eftertänksamt började diktera ett meddelande till jorden för Aristoteles. Sedan blev det tyst igen. Två minuter senare hördes datorns entonigt, likgiltiga maskinröst.
“Meddelandet till jorden avsänt.”
Kaptenen reste sig beslutsamt. ”Vi har ett par timmar tid att besluta oss för ett handlingsprogram, en strategi. Om fem minuter samlas vi i konferensrummet för att diskutera oss fram till en handlingslinje. Aristoteles!”
”Ja kapten Enfaldo,” svarade den alltid lika vänliga och känslolösa rösten.
”Meddela Maja Petterson att hon skall infinna sig i konferensrummet om fem minuter.” Dumm protesterade: ”Vad behöver vi henne till? Hon är humanist, inte tekniker eller naturvetare.” Kaija reste sig och och log ironiskt mot den mörkhårige maskinchefen. ”Tyhmyri! Ny gäller tet inte teknik Dymm. Där finns något slags varelser. Vi behöver någon som vet så mycket vi överhyvydtaket kan veta om främmande kyltyrer. Det som Maja inte vet om antropologi och både döda och levande kyltyrer är inte värt att veta.” ”Dessutom är hon ett språkgeni,” tillade kaptenen.
Dumm tittade buttert under lugg på skeppets blonda första styrman. ”Språkgeni, visst, visst. Och hon tycks ha något slags inre tvång liksom att alltid briljera med sina kunskaper alltså, speciellt för mig. Jag, vad heter det, kan inga andra språk än igelska, men klarar mig liksom, öh alldeles bra ändå.” ”Det finns i alla fall ett språk som jag kan men inte hon,” log Kaija. ”Var inte så säker på det Kaija lilla,” mullrade han. ”Hon är helt otrolig alltså. Märk mina...öh...vad heter det.” ”Olen vuorenvarma. Takuulla hän ei ymmärtäisi mitä mä nyt sanon.” Maskinchefen fnös och tillade: ”Jag hoppas, för tusen bövlar, att hon inte liksom...ööö tar med sig den där talande chimpansen. Det är inte naturligt att konversera med ett oskäligt djur. Jag blir alltid svarslös när den artigt frågar hur det står till.”
”Då vet ni alla vad ni skall göra,” konstaterade kaptenen. Vänd mot Hans fortsatte han: ”Hans, du stannar på bryggan. Meddela oss omedelbart om du får veta något nytt.” Han vände på klacken och gick mot dörren. De övriga följde honom. Den sista som gick var News Duva. Dörren gled igen med en ljudlös suck.
Hans Nosring tittade begrundande efter översten. ”Acta est fabula, plaudite!” sade han rakt ut i det tomma rummet. Sedan vände han sig mot bildskärmen och betraktade diskusen en stund, men den förblev exakt likadan. Han tryckte ner en knapp och sade: “Notwen, det här är Hans. Något nytt om diskusen?” “Ingenting,” kom den gamla astronomens irriterade svar. “Vi meddelar minsta uns av ny kunskap. Låt oss nu jobba i fred.”
Den gleshårige mannen log dystert för sig själv. “Aristoteles!”
“Ja Hans Nosring.”
“Vi skall spela schack på den stora bildskärmen. Du har de vita pjäserna. Vi börjar nu.” Bilden av det första främmande rymdskepp som ett mänskligt öga någonsin sett försvann, och ersattes med bilden av ett spel, som hundratals miljoner människor spelat i över tusen år. En vit bonde tog två steg framåt. Hans Nosring lutade sig bekvämt bakåt i stolen, suckade belåtet och koncentrerade hela sin uppmärksamhet på att klå Aristoteles.

Kapitel 5 som kort och gott heter Rymddynamit¨följer i slutet av denna månad.

VETENSKAP, TRO OCH KLIMATMODELLER

2010-03-04T23:54:00.000-08:00

=====
Denna artikel ingick i Hufvudstadsbladet 2.2 -10

TILLTRON TILL MODELLER ÄR ÖVERDRIVEN

I dagens forskning är det högsta mode att konstruera komplicerade matematiska modeller som kan köras på datorer. Man bör dock varna för överdriven tilltro till dessa. Regeln strunt in, strunt ut gäller hur snabb datorn än är.
Johan Jansén har nyligen i Åbo Underrättelser gått hårt ut mot svenskfinlands mest kända klimatskeptiker åbobforskaren Jarl Ahlbeck och förklarat honom vara inkompetent. I Hbl 31.1 vill han gå en match mot mig. Johan Jansén är en trogen försvarare av IPCC, som nyligen erkänt slarv och allvarliga misstag. Katarina Koivisto, som ofta rapporterat om klimatfrågan i Hbl bedömer i samma tidning i ett ledarstick att IPCC befinner sig i en förtroendekris.
Jansén menar att jag gör mig skyldig till det knep som kallas skuld genom association. Dessutom uppmanar han mig att visa vad som är fel med klimatmodellerna. Jag förklarar mig icke skyldig på alla punkter.
I min artikel använde jag induktion, en korrekt metod. Jag pekade ytterst kort på några exempel där matematiska modeller kommit till korta. Jag kunde ha gett fler exempel, t.ex. prognoser om befolkningsutveckling, råvaror, energi, skogsskövling och tillgång på föda. Grundproblemet är att man skapar modeller av mycket komplexa system huvudsakligen genom att extrapolera från de data man har. Man förutsätter principen: såsom det varit så kommer det att bli i framtiden. Erfarenheten visar att det ofta inte alls är så. Man har alltså en överdriven tilltro till modellerna. När det gäller klimatmodellerna är kännedomen om de underliggande naturlagarna dessutom, såsom också Jansén antyder, bristfällig.
Jansén menar att jag borde visa på vad som är fel i modellerna. Men detta är inte korrekt vetenskaplig metod. Bevisbördan ligger alltid på den som lägger fram en modell. Det är lätt, speciellt i dag när datorerna sköter räknandet, att hitta på modeller. Det svåra är att bevisa att de stämmer. Ett problem med dagens klimatmodeller är att de inte kan utsättas för stränga test. De är ”grova” i den meningen att de inte säger något om väderleken, dvs det som är mätbart i dag, men nog gör prognoser om medeltemperaturer om 50 år. De är därmed tämligen immuna mot normal vetenskaplig testning.
Värdet av en modell som inte kan förutsäga den fimbulvinter vi nu har men nog sannolika temperaturer om 50 år, förutsatt att alla antaganden i modellen stämmer, är enligt min bedömning högst tvivelaktigt. Det behövs mera grundforskning om de lagar som styr vädret och mindre sensationsskriverier om katastrofhot.
Jag förespråkar att vi väntar minst fem och gärna tio år till för att verkligen kunna testa modellerna. Att det av andra skäl är klokt att minska vårt beroende av främst olja och gas är en annan sak. De troende tar gärna till brösttoner och klagar att det ”redan kan vara för sent”, ”att katastrofen är redan över oss”. Som jag påpekade 25.1 finns det många katastrofer som pågår just nu. De bör definitivt ha en högre prioritet än eventuella översvämningar etc om 50 år.
======================
I Hufvudstadsbladet 22.2 -10 varnade jag för överdriven tilltro till vad majoriteten av vetenskapsmän anser när det gäller frågor med långtgående politiska konsekvenser.

VETENSKAPENS OFELBARHET EN MYT

Förr litade man på prästerna. I dag har vetenskaparna övertagit rollen som sanningssägare. Dock inser alla att enskilda forskare kan missta sig, t.o.m. grovt. Också Albert Einstein misstog sig ibland. Men om en stor majoritet av experter inom ett område är eniga så måste de väl ha rätt? I debatten kring IPCC och människans inverkan på klimatet har ”de troende” oaliga gånger hänvisat till en överväldigande majoritet av klimatoger. Man har hävdat att kritikerna är fåtaliga, och blir ännu färre allteftersom nya data kommer in. En överväldigande majoritet av experter kan inte ha fel. Eller?
Faktum är att det finns många exempel från vetenskapens historia på att majoriteten av forskare inom ett område haft fel, ibland totalt fel. Och då tänker jag inte på politiskt styrd forskning som rasforskningen i Tredje riket eller lysenkoismen i Sovjet utan på fri forskning i västvärlden. På grund av brist på utrymme nöjer jag mig med ett exempel. Fram till mitten av 1900-talet ansåg en stor majoritet av biologerna att människorna kunde indelas i raser och underraser med bestämda kännetecken. Detta var en självklarhet som ingick i skolkurserna i biologi. Än värre (ur dagens synvinkel) var att majoriteten av forskare ansåg att arvsanlagen var den viktigaste orsaken till sociala problem som lättja, brottslighet, prostitution, låg intelligens, arbetslöshet osv. Forskarna informerade politikerna om dessa ”vetenskapligt bevisade sanningar” och dessa i sin tur stiftade lagar för att motverka detta ”allvarliga hot” mot samhället. De ”ärftligt belastades” frihet att skaffa sig barn sågs som en väg mot framtida katastrofer. Också i de nordiska länderna stiftades lagar som gjorde t.ex. tvångssterilisering av ”mindervärdiga individer” möjlig.
Efter det andra världskriget ändrades synen på arvsanlagens roll till det rakt motsatta. En generation av unga forskare förkastade de gamla teorierna. Rasbiologin rensades bort ur skolböckerna. Nu hävdade majoriteten av forskare i stället att de problem som tidigare ansetts vara orsakade av dåliga gener i själva verket var orsakade av dåliga samhällen, av en dålig uppväxtmiljö. De nya teorierna påverkade politikerna som i sin tur avskaffade de gamla ”raslagarna”.
Vem hade rätt? Frågan är naiv. Sanningen är sällan svart-vit, allra minst inom forskningen. I dag tycks en del forskare igen söka svar i generna, men det tycks finnas ett framväxande paradigm som säger att båda de tidigare uppfattningarna var felaktiga.
Inom klimatforskningen kan man urskilja ett liknande mönster. I mitten av 1900-talet oroade sig forskarna för att klimatet blir kallare. På den tiden inföll faktiskt flera kalla år. Från 1980-talet framåt har man i stället börjat finna allt fler tecken på att klimatet blir varmare. Men det senaste är att forskarna, som man kan läsa t.ex. i Hbl 16.2, kritiskt börjat granska det rådande ”koldioxidparadigmet”. Den överväldigande majoriteten kan mycket väl ha haft, mer eller mindre, fel även denna gång.

==========================

I Vasabladet 26.2 påpekade jag följande.

KLIMATFORSKNINGEN: VETENSKAP ELLER SPÅDOMSKONST?

Vetenskaplig forskning innebar förr i världen att sitta framför mikroskop, teleskop eller andra apparater och göra noggranna observationer som sedan förklarades genom teorier, som i sin tur testades ur alla upptänkliga synvinklar. I dag sitter majoriteten av forskarna framför datorer. Antingen kör de modeller utgående från varierande data, eller så konstruerar de modeller som ständigt blir allt mer invecklade.
Klimatforskningen är ett typiskt exempel. Vanligt folk begriper mycket litet av vad forskarna gör, och det är inte heller meningen. Kan man då alls lita på resultaten? Hur kan vi veta om modellerna stämmer? Vanligen utgår lekmän ifrån att om majoriteten av forskarna är någorlunda eniga i en viss fråga så måste de ha rätt. Alla inser att majoriteten inte alltid har rätt när det gäller politik. Däremot är de flesta tydligen övertygade om att majoriteten av forskare inte kan missta sig.
Om man granskar ett forskningsområde, vilket som helst, märker man dock snart att det finns en tendens till att majoriteten ofta ändrar sig. Det som var majoritetens sanning i går är en falskhet i dag. Så håller det på att gå också med klimatforskningen. När forskningen startade på 1980-talet gjorde man prediktioner (vetenskapliga förutsägelser) om klimatet under de kommande decennierna. Det visade sig dock att klimatet var svårare att förutsäga än man trott. Prediktionerna slog i allmänhet slint.
Då övergick man till en annan typ av forskning. I stället för att göra prediktioner, som löper risk att falsifieras, började man göra prognoser. Den av FN tillsatta IPCC uppdrog åt specialister att göra upp prognoser om sannolika förändringar i klimatet. Man insåg, kort sagt, det som vanligt folk alltid insett: Det är omöjligt att förutsäga vädret. I stället gjorde man det näst bästa. Man gjorde villkorliga prognoser. Dessa är av typen: Om de och de villkoren är uppfyllda så kommer det och det att ske med den och den sannolikheten. Massvis av dylika prognoser för alla aspekter av klimatet och effekterna av olika temperaturökningar har gjorts under de senaste decennierna. Den misslyckade klimatkonferensen i Köpenhamn grundade sig på sådana prognoser.
Det har dock visat sig att också prognoserna är ytterst opålitliga. Det finns alltför många faktorer vars inverkan man inte känner. Dessutom är de i stort sett värdelösa när det gäller den nära framtiden. Inga prognoser har t.ex. förutsagt den extrema vinter hela norra halvklotet upplevt under de senaste månaderna.
Nu börjar forskarna småningom inse att de system man försöker simulera är alltför komplexa för att traditionell, objektiv, rigorös forskning skall vara möjlig. Så vad skall alla de tusentals högavlönade, högutbildade experter som lever på klimathotet göra? Jo, de vill införa en ny metod i forskningen. I en mycket lång artikel i Nature 11.2, undertecknad av 19 klimatexperter, sägs på vetenskaplig fackjargong, att man skall gå in för en ny metod som innebär att man utarbetar plausibla scenarier i stället för att göra prediktioner eller prognoser.
Ett scenarium beskriver en möjlighet. Men eftersom det finns en enorm mängd möjligheter så finns det också en enorm mängd scenarier. Dessutom skall scenarierna beskriva situationen långt fram i tiden, t.ex. år 2100. Forskarna betonar att dessa scenarier varken är förutsägelser eller rekommendationer för beslutsfattarna. Ordet ”sannolik” har ersatts av det mycket vagare ”plausibel”.

I själva verket innebär denna radikala metodförändring ett erkännande av att de tidigare metoderna varit misslyckade. Det är förstås inget fel att göra scenarier. Men varför kalla det vetenskap? Det är snarare ett slags datorstödd spådomskonst om en framtid som ingen nulevande kommer att uppleva. Varför satsa miljoner på sådan verksamhet när det finns så mycken annan mer rigorös forskning som behöver stöd?

(Kommentar 5.3. Den artikel i Nature som jag nämner ovan är mycket avslöjande. Den rekommenderas för alla de som tror på möjligheten att genom modeller med hög sannolikhet förutsäga klimatet mycket långt framåt i tiden. Artikeln innebär en radikalt ändrad syn och förtjänar att begrundas noggrannt. Jag får säkert anledning att återkomma till den.)