ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT

KAPITEL I: ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT

“Viktigt meddelande till kaptenen”.
Aristoteles röst var mjuk, övertydlig, könsneutral och motbjudande entonig. Sorlet i den lilla salen mattades något, men tilltog sedan igen.
“Det är din tur Enfa!” Den djupa basrösten tillhörde Dumm von Dönicken, maskinchefen ombord, en kort, kraftig, mörkhårig, svartskäggig man klädd i brunrutig skjorta och gröna shorts, samt svarta strumpor och skor.Tillsammans med honom satt sju andra personer runt det gula plastbordet på vilket det stod flaskor, glas, två skålar med sötsaker och en ask kex, som ingen öppnat därför att kexen smakade konstigt. En vas med gula rosor mitt på bordet spred en angenäm väldoft.
Förutom de sju runt bordet fanns det fyra personer i rummet. Vid ett annat bord satt tre kvinnor fördjupade i ett parti schack med en dator. De diskuterade ivrigt varje gång datorn valde ett drag. De höll förstås på att förlora. Bakom dem satt en gråhårig, vitskäggig man och läste en tjock bok. Då och då mumlade han för sig själv. ”Jaha, den rosenfingrade Eos igen,” eller ”han gav orden vingar” eller något liknande. Längst bak i ett hörn satt en mycket blek man orörlig framför en datorskärm. Han hade inte rört sig alls sedan kaptenen och hans besättning kom in i rummet. Antagligen var han död.
Den entoniga, motbjudande rösten ekade igen mellan de ockrafärgade metallväggarna, högre denna gång.
“Viktigt meddelande till kaptenen.”
”Storebror tycks ha något viktigt att säga dig boss,” påpekade von Dönicken. Kapten Enfaldo de Co suckade. “Just när jag har de bästa korten på flera månader.” Han slängde med en uppgiven gest korten på bordet, med framsidan nedåt, och drog med båda händerna genom sitt långa, gula hår. Han var av medellängd, medelgrov och medelålders. Allting hos kapten de Co var i själva verket medelmåttigt, inte minst hans intelligens. Liksom maskinchefen von Dönicken, som satt vid hans högra sida, var han klädd i rutig skjorta och byxor, dock ankellånga. Såväl skjortan som byxorna var knallgula. Gult var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Cos älsklingsfärg. Bakom ryggen kallades han gemenligen kycklingen.
“Vi kan väl fortsätta när du hört meddelandet, liksom,” protesterade maskinchefen. “Jag har också, vad heter det, mycket bra kort, och det ligger, öh liksom minst en miljon i potten. Inte kan vi sluta nu, alltså!” Han tittade uppfordrande på de andra personerna runt spelbordet, två kvinnor och tre män.
“Du hörde vad Arre sade,” svarade kaptenen med skärpa i rösten. ”Det är viktigt”. Han lyfte sitt glas och tömde med en grimas det sista av den bruna alkoholfria vätskan i blomvasen..
Den ljushåriga kvinnan på kaptenens vänstra sida slängde även hon sina kort på bordet, men med framsidan uppåt. Alla kunde se att hon endast hade lankor. “Det betyder arbete. Tillbaka till grottekvarnen. Slut på det roliga. Jag tycker att vi låter pengarna ligga tills vi får tid att spela igen. OK?” Kaija Lipponen-Kekkonen var hennes namn och hon var första styrman och första navigatör ombord. Också hon var klädd i rutig skjorta, men hennes jeans satt som gjutna över en väl tilltagen bak och smet åt över välformade ben. Hennes skjorta var bländande vit, medan jeansen var lika bländande svarta. Hon log mot kaptenen med perfekta, vita tänder.
På hennes vänstra sida muttrade Hans Nosring: ”Wer nicht arbeitet soll auch nicht essen.” Sedan sade han med högre röst: “Antagligen den förbannade improbalitetsdriven som krånglar igen.”
Nosring var andre navigatör och dataexpert, en äldre, gleshårig man som alltid såg dystert på tillvaron. Han bar en kortärmad grå blus, bruna byxor samt bruna strumpor i gråa tofflor. Musen kallades han allmänt. Han grep en ölflaska men fick endast några droppar i sitt tomma glas. ”Förstås,” muttrade han.
På andra sidan bordet, mittemot Nosring satt Aner Natas. “Det vore kanske en god idé om Enfaldo frågade Aristoteles vad saken gäller, “ sade han kyligt och spände sin isblå blick i dataexperten, som dystert studerade sina kort. Natas var lång, mycket mager, alltid lika noggrann med sin klädsel som med sitt uttal. Han var klädd i brun skjorta, röd kravatt och gråa, välpressade byxor. Hans bitande ironi och skarpa tunga var lika fruktade som hans knivskarpa intelligens. Han fann en njutning i att verbalt klippa till vem det vara må.
Vid hans sida satt en kort, men kraftig svarthårig kvinna som däremot rent fysiskt kunde klippa till vem än som försökte ställa till bråk. Överste Nevs Dufva var som vanligt iklädd reglementsenlig uniform. Vid bältet bar hon ett pistolhölster trots att ingen, allra minst hon själv, begrep vad det var bra för när det närmaste förbrytarna och terroristerna befann sig på tre ljusårs avstånd. Om någon frågade svarare hon torrt att hon var ansvarig för säkerheten ombord och därför alltid var reglementsenligt utrustad.
Med en generad blick på Aner Natas lutade sig kapten Enfaldo de Co tillbaka i stolen. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja kapten.”
“Hur lyder meddelandet?”
“Skall jag meddela till bryggan?”
“Nej, jag sitter i spelrummet,” svarade kaptenen otåligt. En nyfiken tystnad sänkte sig som ett lätt dis i rummet. Enfaldo trummade med högra handens fingrar på bordet. Kaija Lipponen-Kekkonen log obestämt ut i tomma luften och Hans Nosring gav henne en dyster grimas. Tystnaden fortsatte. “Nå Aristoteles!” utbrast kaptenen. “Sätt igång, låt höra. Förstår du inte vad jag säger?” Den entoniga, mjuka rösten svarade:
“Jag skannar andra än besättningsmän i spelsalen just nu. Är kapten medveten om detta?”
“Naturligtvis vet jag vilka som är här. Jag har ögon i huvudet. Två ungdomar, som spelar med oss, tre kvinnor från avdelning V, och en,” han tvekade och kastade en blick mot den gråhårige mannen som satt ensam med sin bok, “en äldre herreman.” Han reste sig och försökte göra sin röst myndig. “Hur lyder budskapet?” Nu svarade den entoniga rösten genast.
“Observatoriet meddelar att ett OIO har observerats på ett avstånd av ca 100 000 km på styrbords sida. Det rör sig med samma hastighet som vi och i samma riktning mot Alpha Centauri. Det närmar sig oss och beräknas skära vår kurs om ca en timme. En preliminär beräkning anger en genomskärning på minst 1000 m.”
Nyfikenheten förvandlades till häpen ordlöshet. Kapten de Co stirrade rakt fram med öppen mun. Dumm von Dönicken höll på att ramla av stolen. Överste Dufvas fyrkantiga ansikte fick ett beslutsamt uttryck och hon lade handen på pistolhölstret. Den gamle mannen tittade fundersamt upp från sin bok, men de schackspelande kvinnorna grälade högljutt om nästa drag.
Slutligen bröts tystnaden runt spelbordet av Natas´ sonora stämma: “Stäng munnen Enfaldo.” Samtidigt utbrast von Dönicken: “Omöjligt alltså!” Han slog sin kraftiga labb i bordet så korten yrde omkring. “Det kan inte, vad heter det, vara något oidentifierat interstellärt objekt, inte här ute liksom, i den totala tomheten alltså.” Han stirrade nästan vädjande på kaptenen. “En asteroid, en komet som rymt från ett solsystem...”. Natas´ ironiska skratt avbröt honom. “En asteroid som rör sig nära ljusets hastighet, Dumm?”
Innan den svartskäggige maskinchefen hann svara sträckte kapten Enfaldo på sin 180 cm långa, gulklädda kropp och förkunnade med myndig röst: “Slut på slöandet. Vi har ett jobb att göra, ett problem att lösa. Alla intar sina stationer omedelbart!” Han tittade uppfordrande på sin besättning, som tveksamt började resa sig. “OCH DET ÄR EN ORDER!”
von Dönicken kastade en ilsken blick mot Natas innan han skyndade mot dörren. Kaija Lipponen-Kekkonen gled med ett inåtvänt leende efter maskinchefen, Nosring lomande efter henne med dyster min, och överste Dufva marscherade i sin tur efter henne med bestämda steg. Kaptenen följde efter översten.
Kvar runt bordet satt Aner Natas och de två ungdomarna, en muskulös ung man och en bildskön, likaledes ung kvinna. Den äldre gråhårige mannen satt kvar vid sitt bord, men tittade långt efter de utmarscherande. ”Schack och matt,” förkunnade den schackspelande datorn och de tre kvinnorna började ivrigt diskutera spelet. Den unga kvinnan vid spelbordet satt fortfarande med sina spelkort i handen. Hon gav Natas en lång blick och sade spydiskt: “Har du ingen station att inta? Skall inte du som är så intelligent hjälpa vår stackars idiot till kapten?”
Den magre mannen samlade inhop en bunt spelkort och började långsamt blanda dem. Han fäste blicken på de schackspelande kvinnorna. “Jag är exobiolog,” svarade man med låg och kall röst. ”De brukar klara sig bra på bryggan utan min hjälp.” Långsamt vände han på huvudet och borrade in sin isblå blick i den frapperande vackra flickan. “Vad heter du förresten?” frågade han som om han först nu lagt märke till henne.
“Jag presenterade mig när jag kom,” svarade hon stelt och sträckte på sig. Det långa korpsvarta håret föll ner över axlarna, en ljusröd jumper omslöt perfekta kurvor och matchades av ett par grönrutiga jeans. De snygga benen avslutades med ett par högklackade röda, stövlar i äkta läder. En diamant blixtrade i vardera örat.
Den unge mannen, som satt bredvid henne, vände sig till Natas och sade inställsamt: “Hon heter Var de Vulva och hon är mycket intelligent...”. “Jag kan presentera mig själv, tack skall du ha James,” fräste flickan, och vände sig mot den magre mannen som nu studerade sina kort med stort intresse. “Jag heter, som James säger, Var de Vulva. Min far är den kände affärsmannen Adolf Fridolf de Vulva, ledande tillverkare av damunderkläder,” förkunnade hon stolt. Natas gäspade. “Jag har förresten fyra doktorsexamina,” fortsatte hon, irriterad över hans markerade likgiltighet, “nämligen i ekonomi, rymdrätt, sociologi och gourmetri.” “Jasså, verkligen. Pappas duktiga flicka.” “Min far tyckte att mina kunskaper kunde vara till stor nytta på den här expeditionen.” Flickan höjde rösten och rätade stolt på axlarna. ”Därför ordnade han så att jag fick plats ombord. Förresten är jag magister i humorologi också, om du vet vad det är.”
Den unge mannen reste sig, sträckte fram en kraftig hand mot Natas och sade snabbt och nervöst. “Jag har inte presenterat mig. Jag heter Smith, James Smith. Jag är bara en enkel smeds son från Soho, London.” Aner Natas ignorerade den utsträckta handen och den unge mannen fortsatte med förvirrad min. ”Jag har varit fascinerad av rymdresor ända sedan jag som barn såg gamla filmer som Star Wars och Star Treck i tv, jag...”
Den magre mannen fortsatte att blanda korten. James babblade nervöst vidare. “Jag föddes faktiskt samma år som den första bemannade resan till Mars genomfördes. Det är helt otroligt att jag fick komma med på den här första interstellära resan. Vi var minst tio miljoner sökande.” “Då hade du verkligen otur, ” inföll Natas torrt. “Tur menar du väl?” invände den unge mannen förvånad och fortsatte: “Av tio miljoner valdes 100 genom lottdragning. Jag kunde inte tro att det var sant, att lilla jag...”. Han tystnade när han märkte att de inte lyssnade till honom.
Den mörkhåriga kvinnan stirrade sammanbitet på Natas som likgiltigt började lägga patiens. James tittade buttert ner i bordet, vände sig sedan mot Natas och tillade häftigt: “Jag har ingen rik pappa, som Var har...”. ”Var har Var sin far?” mumlade Natas med ett snett leende. ”Vars far köpte plats till henne,”fortsatte James envist, ”för några miljoner behåer och trosor.” Han satte sig och tittade på flickan med fåraktig min.
Hon fortsatte att ignorera honom och talade i stället till den äldre mannen. “Vem var den där blonda vampen som smilade så glatt mot alla karlar.” Exobiologen gäspade och fortsatte att stirra på sina kort. Långsamt lyfte han huvudet och sade ogillande: “Välj dina ord flicka! Visserligen angår det inte dig, men hon heter Kaija Lipponen-Kekkonen...”. Den unga flickan brast i skratt. “Lipponen-Kekkonen! Det var det löjligaste namn jag hört. Man kan ju knappt uttala det.” “Hon är finne, från ett land som du antagligen inte hört talas om, Finland.” Natas höjde rösten och hans isblå ögon borrade sig som spjut in i hennes bruna. För sig själv tänkte han. Hon är en förfärlig högfärdsblåsa. Bortskämd som fan. Borde tas ner på jorden. Högt sade han: “Hon är trevlig och glad, som alla finskor.”
“Hur vet du att alla finskor är trevliga och glada,” muttrade James, surt. Natas fortsatte att betrakta Var när han svarade: “Därför att jag i min ungdom deltog i en konferens i exobiologi i Stockholm, som är Finlands huvudstad och...”
“Stockholm är inte alls Finlands huvudstad,” avbröt flickan med överlägsen min. “Den heter St Peter.., någonting. Det vet jag därför att min farmors mors faster föddes där och hon var finne.” James, som i smyg betraktade den unga kvinnan med stora fuktiga ögon, utbrast nu: “Ha, ni har fel båda två! Finland tillhör EU och EU:s huvudstad är Bryssel. Alltså är Bryssel Finlands huvudstad. Där har jag förresten varit en gång, i Bryssel alltså.”
“Ursäkta mig!” Den gamle, gråhårige mannen hade rest sig och kommit fram till spelbordet. “Beklagar,” log han,” men ni har fel allihop.” Medan han talade drog han ogenerat fram en stol och slog sig ner bredvid James. Den eleganta, svarthåriga kvinnan betraktad med avsmak gamlingens nötta bruna tröja och hans lika nötta byxor. Att han var barfota och att fötterna var täckta av gråa hår ökade hennes avsmak. “Såå gamle man,” sade hon högdraget, “och vad tror Ni att den heter då?”
James räckte glatt fram sin kraftiga näve mot den gamle mannen. “Jag heter, Smith, James Smith, vanlig knegare från London.” “Jag vet,” log den gamle och fattade hans hand i ett stadigt grepp med en mager, men stor och senig hand. “Själv har jag ett något ovanligare namn. Jag heter Notalp i förnamn, efter min farbror Sven, och Seletotsira, efter min morbror, som var hemma från Sumatra. Men mina ovänner kallar mig helt enkelt Nappe, efter Napoleon Bonaparte, om ni vet vem han var.”
Var stirrade förbluffad på den livlige gamlingen. “Det var ett konstigt namn, ja inte Napoleon, utan Ert namn, Notalp Sel...Sela..Selu.” “Seletotsira,” stönade Natas. “Lyssnar du aldrig när man talar kvinna.” “Vad kallas du av dina vänner då,” frågade James. “Nappe,” svarade Notalp Seletotsira med ett brett grin.
“Och vad tror du att Finlands huvudstad heter?” frågade Natas, som med likgiltig min fuskade vilt med sin patience. “Åbo,” löd det självsäkra svaret.
Samtidigt hördes kapten Enfaldo de Cos röst i högtalaren. “Aner Natas till bryggan omedelbart, OCH DET ÄR EN ORDER.” Den långe, magre mannen satt emellertid lugnt kvar och började blanda korten på ett sätt som blev alltmer enerverande. Flickan iakttog honom med stigande nyfikenhet. Han gjorde ingen min av att åtlyda befallningen. “Skall du inte lyda din kapten? De behöver dig.”
“Stockholm är Finlands huvudstad,” sade han med lugn, kall men bestämd röst. “Jag vet det därför att jag bodde där i en studentby, Frescati tror jag den kallades, under en konferens. Då träffade jag flera trevliga finska flickor.” Han tvekade, slängde kortpacken på bordet och vände sig mot den unga kvinnan. Med låg röst fortsatte han: “Faktum är att jag blev kär i en finsk flicka, Greta Obrag, hette hon.” Hans blick blev fjärrskådande. “Faktum är att hon blev mitt livs stora kärlek, ja förutom exobiologin förstås.”
“Vad hände?” Den unge mannen lutade sig intresserat fram över bordet, men med en aning av skadeglädje i blicken.
“VAR HÅLLER DU HUS?” dånade plötsligt kaptenens röst i högtalaren. “Det här är ditt område...du måste se det för att tro det. Sätt fart nu!” Den tilltalade suckade. ”Det är väl bäst att jag går dit innan han spränger en blodåder. Den där OIO:n tycks göra vår kapten nervös. Man kunde tro att det är ett främmande rymdskepp,” tillade han med ett torrt skratt. ”Det vore väl inte omöjligt,” inföll den gamle snabbt. Flickan skrattade högt. ”Små gröna män, aliens, predatorer, slemmiga monster. Hjälp, hjälp. De kommer för att kidnappa mig. Det är bara småbarn som tror på extraterrestrier. Lika gärna kunde man tro på jultomten.”
Natas reste sig med en hård blick på den unga kvinnan. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja, Aner Natas?”Hur kan jag hjälpa?”
“Ge en kort beskrivning av formen på OIO:n.”
“Den preliminära beskrivningen är följande. Form: platt och cirkelrund. Genomskärning: över 1000 meter. Största tjocklek ca 100 meter.”
Den långe exobiologens ögon vidgades av häpnad. “Det var som satan!” utbrast han högt samtidigt som han vände sig så häftigt att stolen föll omkull. Utan att bevärdiga de andra med en blick eller förklaring rusade han mot dörren. De hörde bara ett: “Det var verkligen som satan!” just innan dörren slog igen efter den gänglige gestalten.
Den gamle mannen reste sig och återvände småleende till sitt bord och sin bok. De två ungdomarna tittade frågande på varandra. James slog ut med händerna. “Ingen aning.” Var fnyste, men ljusnade igen och sade: “Datorn bör ju veta vad det är frågan om. Aristoteles!” kommenderade hon med hög röst.
“Tyvärr,” svarade den obehagligt könlösa, enformiga rösten, “endast medlemmar av besättningen får använda mig.” Flickan pressade missnöjt ihop sina välmålade, ljuslila läppar. “Jag hör till besättningen,” ljög hon. “Jag befaller dig att besvara min frågan!”
“Tyvärr, jag har röstprov av alla i besättningen. Er röst finns inte med. Alltså kan jag inte ta emot några order av er.”
“Fuck you, din eländiga maskin,” fräste Var de Vulva, och vände sig mot den unge mannen som fortsatte att stirra på henne med en dyrkande hundblick. “Vad glor du på!” Han öppnade och slöt munnen flera gånger som en fisk på land, men lyckades till slut få fram: “ Kan vi.. vill du.. jag menar, följer du med på en drink i baren och sedan...”. “Var inte löjlig.” Hennes skratt pärlade fram som friskt vatten ur en källa. Hon reste sig för att gå, följd av den unge mannens trånande blickar, men kunde inte slå bort det okända objektet ur sitt nyfikna, unga sinne. Det var något speciellt med det, eftersom det fick en slö och likgiltig person som exobiolog Natas att bli så upphetsad att han t.o.m. använde tabubelagda svordomar. Att bli avspisad, först av en man, som låtsades att han inte alls påverkades av hennes skönhet, och sedan av en korkad maskin fick det att koka inom henne. Var de Vulva var inte van att bli avspisad.
Hon granskade den unge mannen med fundersam min. Många kvinnor skulle säkert anse honom stilig med rufsigt brunt hår, en kraftig bestämd haka med svag skäggstubb och bruna snälla ögon. Hundögon, tänkte hon. Han är inte alls min typ. En massa muskler men ingen hjärna. Men kanske ändå. Dum är han ju inte och jag kanske kan ha nytta av honom. Hon slog sig ner vid bordet igen.
“Nåväl, James,” sade hon. ”Jag skall ge dig en chans.” Hennes ord och ännu mer hennes leende fick honom att bli knäsvag. “Om du kan hitta på ett sätt att ta reda på varför den här OIO:n är så speciell så följer jag med på en drink, och på cyberdans och sen får vi se.”
“Gör du det? Verkligen? Inget skoj?” “Har jag någonsin lurat dig,” utbrast hon förnärmat. Många gånger, tänkte han, men högt förklarade han ivrigt att han skulle göra vad han kunde. Antagligen försöker hon lura mig, utnyttja mig, men vad har jag att förlora. Han tänkte på hur det skulle kännas att hålla henne i famnen, kyssa henne på halsen, på axlarna...Nej stopp nu, kommenderade hans ig själv. Högt sade han: “Men kan vi inte diskutera över en drink på baren?”
“Du får fem minuter på dig, från och med nu, att hitta på ett sätt att få veta vad som gjorde mallstroppen Natas så upphetsad.” Hon noterade tiden på sitt lilla armbandsur och tog sedan upp kortpacken för att lägga patiens.
James reste sig och sträckte på sin muskulösa kropp. Hans kortärmade bländvita, skjorta smet åt över deltamuskler och biceps. De spända ljusgrå, byxorna framhävde att också hans stjärtmuskler var väl utvecklade. Långsamt började han gå av och an i rummet intensivt funderande. Att fråga Aristoteles var lönlöst. De skulle säkert inte få komma in på bryggan, där experterna satt. Finns det någon annan möjlighet? Inte såvitt jag kan se. Minuterna tickade iväg medan den unge mannen rådbråkade sin hjärna. Notalp Seletotsira tittade upp från sin bok med ett svagt, medlidsamt leende på läpparna.
“Två minuter kvar,” konstaterade Var vänligt. Han skakade på huvudet som var lika tomt på idéer som en påse nötter. Som vanligt skulle han gå minste om chansen till en date med en vacker flicka. När han passerade gamlingen lyfte denne på huvudet, kastade en förstulen blick mot Var, som var upptagen av sina kort, och viskade: “Observatoriet.”
Jamen stannade, stirrade oförstående på den gamle, som formade sina stora nävar som en kikare framför ögonen.
“Tiden är ute, tyvärr!” ropade Var och reste sig för att lämna rummet. “Vänta! Jag vet ett sätt.” James hade äntligen förstått den gamles antydningar. “Vi kan gå till observatoriet. Där finns säkert någon astronom vi kan fråga. Kanske får vi själva studera OIOn i teleskopet.” Han betraktade förväntansfullt hennes perfekta, ovalformade ansikte, omramat av det svarta hårsvallet. “Det är ingen dum idé,” log hon, “men kommer vi in där?” Hon var nu så nära att hon måste böja huvudet bakåt för att se honom i ögonen. “Visst. Jag har varit där. Det är helt fantastiskt att sväva där i mörkret med hela vintergatan utbredd ovanför. Det är som om...ja som om man flöt ute i själva rymden.” “Sväva?” Hon höjde frågande de mörka ögonbrynen. “Observatoriet ligger utanför skeppets roterande del. Där finns ingen artificiell tyngdkraft,” förklarade han.
Hennes mjuka hand smekte honom lätt över kinden, grep sedan om hans kraftiga näve och drog honom ivrigt mot dörren. “Till observatoriet alltså. Visa vägen James!” skrattade hon, “och när vi har löst gåtan tar vi en drink, eller två, går på cyberdans och sen får vi se...”. James Smith tyckte att han gick på moln när han, med hennes mjuka, svala hand i sin stora kraftiga labb, steg ut i korridoren och började gå mot hissen som förde upp till utgången. Notalp Seletotsira tittade efter de två undomarna. Hans rynkiga ansikte drogs ihop i ett melankoliskt, vemodigt leende. “Lycka till James,” viskade han. Sedan slog han
ihop boken och reste sig. Också jag har ett problem att lösa, tänkte den gamle mannen.
Detta skepp plöjde inte blånande hav, utan den interstellära tomhetens oändliga vidder. Det fortsatte att rusa framåt i det nästan totala intet i riktning mot Alpha Centauri med så hög hastighet att till och med ljuset hade svårt att hänga med.

LÄSAREN FÅR GÄRNA KOMMENTERA DENNA BERÄTTELSE, T.EX. NÄR DET GÄLLER HUR JAG SKALL FORTSÄTTA.

KREATIONISTER I ANKDAMMEN

RELIGION: VI HAR VÅRA EGNA KREATIONISTER
MIRAKEL OCH UTVECKLING I ANKDAMMEN

De flesta tänkande människor har väl läst om kreationismen i USA. En majoritet av amerikanarna tror att skapelseberättelsen i Gamla testamentet bokstavligen är sann. De tror att en gud skapade världen, djur, växter, bakterier, virus och människan genom ett obegripligt mirakel för mindre än 10 000 år sedan. Allt annat är lögn och bedrägeri. Sådana troende kallas kreationister. En nyare benämning är ”intelligent design”, dvs intelligent skapande.
Det finns en rad kända amerikanska kreationister som gett ut många böcker i vilka de ”motbevisar” evolutionsteorin. Advokaten Philip E. Johnson finns översatt också till finska. Man kan dock undra om en advokat vet mer om biologi än experter på biologi. Michael Behe har, i motsats till Johnson, vetenskaplig utbildning. Kreationisterna hänvisar ofta till just honom därför att han är biokemist. Han har dock inte gjort några upptäckter eller annat som skulle göra honom värd att lyssna på. Inte heller har Jonathan Wells, som faktiskt har en doktorsgrad i biologi, bedrivit någon självständig forskning. Alla dessa är goda kristna men, enligt all expertis, dåliga biologer. De har trogna anhängare inom den konservativa, kristna högern i USA, men avfärdas som okunniga av alla kompetenta forskare. Med kompetent menar jag en som själv gjort upptäckter och publicerat artiklar i vetenskapliga fackidskrifter.
Vi finländare är betydligt mer upplysta. (Vi har ett bättre skolsystem än jänkarna). De flesta hos oss tror på evolutionen. Vi tror att allt som lever har sina rötter minst två miljarder år tillbaka i tiden, och att dagens miljontals arter är produkter av en utveckling, som kommer att fortgå så länge jorden existerar. Vi tror också att det har funnits hundratals miljoner arter som dött ut och att detta är förklaringen till de enorma mängder fossil man finner överallt i världen. Fossilen är jordens minne.
Det betyder dock inte att de flesta hos oss skulle vara ateister. Visserligen finns det proportionellt sett fler ateister hos oss än i USA, men också hos oss tror en stor majoritet på en gud och på gudomliga mirakel. Av de ofta återkommande religionsdebatterna framgår dock att bilden av denna gud varierar mycket. Somliga anser t.ex. att han godkänner abort och kvinnliga präster, andra förnekar detta.
Finns här inte en motsägelse? Å ena sidan tror man att vi uppstått genom en oerhört lång utveckling, å andra sidan att vi, och den övriga faunan, skapats av en gud. Det kan väl inte vara så att både Gud och evolutionen skapat oss? Jodå, menar majoriteten. Mina troende vänner säger att evolutionen visserligen är ett faktum, men de tror att en gud (deras gud) ingripit i evolutionen, som han själv skapat och planerat, på så sätt att en av arterna, en enda, utvecklat intelligens, kultur, vetenskap och religion. En av arterna har genom ett gudomligt mirakel formats till en avbild av denna gud. Evolutionen är därför inte, enligt denna tolkning, meningslös och utan riktning, utan den har en mening. Människan är evolutionens mening. Gud skapade sålunda sin egen avbild, inte fix och färdig av stoft, utan genom över 2 000 000 000 år av evolution. Berättelsen i början av GT är skriven av och för människor som inte hade någon aning om vetenskap och evolution. I dag vet vi så mycket mera och de flesta troende inser att skapelseberättelsen måste tolkas symboliskt.
Gud har, enligt denna tro, då och då under årmiljonernas lopp gjort små ingrepp i arvsmassan och därigenom styrt utvecklingen. Vi vet att det sker mutationer. Enligt vetenskapen är dessa slumpmässiga. Men kanske är det så att Gud, som inte är bunden av tiden och ser allt i ett evighetsperspektiv, ibland har styrt mutationerna i önskad riktning. Detta kan inte bevisas vetenskapligt, men det kan inte heller motbevisas. Här är alltså en möjlighet att, utan motsägelse, hålla fast vid både vetenskapen och sin barnatro på en gud.
Men det finns kreationister också i det man ironiskt kallar vår ankdamm. Under det gågna året har våra finlandssvenska kreationister varit rätt mycket ute och gått i spalterna, speciellt i Vasabladet och Kyrkpressen. Men också med påhälsningar i Hufvudstadsbladet. Nils Östman hör till de flitigaste. Han är starkt influerad av de mest kända och konservativa amerikanska kreationisterna. Han uppmanar sina läsare att läsa dem. Jag har läst en del av dem, men är föga imponerad. De tycks ha fått det mesta om bakfoten. Likt dem ser Östman tron på evolutionen som en viktig orsak till det mesta som gått snett i samhället. I somras menade han t.ex. i en insändare i Hufvudstadsbladet att det finns ett samband mellan massmorden i Jokela och Kauhajoki och tron på evolutionen. Det är onekligen en originell tolkning. Några bevis kan han förstås inte ge. Tidigare har han utpekat Darwins teori som en orsak till nazismen och dess folkmord.
Märkligt nog tycks Östman bortse ifrån att Europa varit kristet i över tusen år, men att européerna trots detta har utkämpat otaliga krig och begått outsägliga grymheter, ofta i kyrkans namn. Alla som deltagit har varit troende kristna, övertygade om att Gud står på deras sida. De lidanden de kristna orsakat i andra kulturer skall vi inte förglömma. Östman tycks också vara omedveten om att européerna blivit allt fredligare när vetenskapens inflytande ökat på bekostnad av vidskepelse och övertro. I dag är Europa den överlägset fredligaste delen av världen, men också den mest sekulariserade. Krigena tycks utkämpas i de länder där religionens makt är stor. I USA är det t.ex. den religiösa högern som är mest krigisk.
Börje Lindén tycks anse att om man upprepar samma påstående tillräckligt många gånger så börjar folk tro på det. Undervisningen i evolutionsläran i skolorna kallade han i en insändare ”..detta skojeri som nu pågår i våra skolor och fått så tråkiga konsekenser..”. Hans viktigaste vapen är ironi över dumbommarna som tror på ”..den beryktade Charles Darwin”. Hans trumfkort är att ”vetenskapen ännu inte fått till stånd en enda gnutta liv.” Nästa år blir säkert jobbigt för honom när hela världen kommer att fira ”dumbommen Darwin” som ett av alla tiders största vetenskapliga genier.
Östman och Lindén är kul att läsa, men de ersätter kunskap i biologi med stor trosnit. De föredrar att slåss mot en halmgubbe som de själva, eller snarare de amerikanska kreationisterna skapat, framom att ta reda på fakta om hur biologin utvecklats sedan Darwins dagar. Att lära sig biologi är jobbigt, att förstå evolutionens mekanismer är svårt, att sätta sig in i genetik är ännu jobbigare, att förstå evolutionens roll i samhällsutvecklingen är hart när omöjligt ens för experter.
Om Östman och Lindén är okunniga om darwinismen så kan man inte säga det om den tredje av de flitiga debattörerna, läkaren Pekka Reinikainen. Han har i åratal hävdat att den moderna evolutionsteorin inte kan stämma. Också han hämtar sin ammunition från Amerika. Argumentet går ut på att mutationer inte kan leda till förbättringar av arten. Som han själv säger: ”Evolutionens blinda urmakare kan bara riva sönder.” Slumpen kan aldrig, enligt detta argument, skapa något nytt, allra minst en ny art. (Kyrkpressen 13.11 -08)
Enligt biologerna av facket har Reinikainen fel därför att han inte beaktar att utvecklingen sker gradvis under mycket lång tid. Det är inte slumpen utan naturlagarna som styr. Ett öga, för att ta ett uttjatat exempel som redan Darwin grunnade på, uppstår inte av en slump. Ett öga uppstår ur en tidigare ljuskänslig struktur, som i sin tur uppstår ur kemiska reaktioner. Massor av olika slags ögon, dvs organ som reagerar på ljus, har uppstått hos massor av arter massor av gånger.
I Kyrkpressen 11.12 skriver Reinikainen att det finns en stor mängd olösta problem när det gäller de processer som leder fram till nya arter och nya strukturer. Detta håller säkert alla evolutionister med om. Det är ju därför som tusentals forskare jobbar inom detta område. Om alla problem vore lösta skulle forskningen upphöra. Det kommer säkert att finnas problem för forskning flera hundra år fram i tiden. Problem finns det inom alla forskningsområden. Reinikainen har nog inte tänkt efter ordentligt.
Inte heller tycks han ha tänkt efter när det gäller mutationerna. Han skriver att det finns över 700 enzymer som försöker bevara integriteten hos DNA. Jag förstår inte vad han vill säga med detta. Evolutionen är ju en klåpare. Den gör allting på ett väldigt komplicerat sätt. Detta bevisar, om något, att det inte finns någon ”ingenjör” som planerat systemet. Det är alltså ett klart argument för evolutionen. Allt som är möjligt förverkligas också. Ingen ingenjör skulle t.ex. skapa tusentals arter av myggor av vilka hundratals är så lika att de knappt kan skiljas från varandra. Men detta är just vad man kan vänta om evolutionsteorin stämmer. Det finns inga mål i naturen. Miljontals arter kan uppstå, men också utrotas i ett enda slag, och sen uppstår igen nya arter som fyller de tomma nischerna.
Enligt Reinikainen skapade Gud en felfri människa. Men efter syndafallet har människan och hela naturen blivit allt sämre. Evolutionen bygger aldrig upp något nytt. Den kan, menar han, bara förstöra och bryta ner. Några vetenskapliga argument för en sådan uppfattning finns självklart inte. För mig är detta en helt obegriplig åsikt. Jag förstår inte ens vad som menas med en felfri människa.

Såvitt jag vet är evolutionsteorin den enda förklaring som finns till allt det märkliga vi upptäckt om den levande naturen. Några tunga argument mot teorin känner jag inte till, och jag har ändå läst massvis i ämnet. Däremot finns det massvis med tunga argument för teorin. Jag har ingen svårighet att tro att evolutionen under 3000 miljoner år, eller mer, åstadkommit miljontals arter av t.ex. virus, bakterier och andra småkryp, men att tänka sig en gud som tänker ut alla dessa och knåpar ihop dem på sju dagar övergår min förmåga.
Kan naturlagarna verkligen vara skapande, kreativa? I dag vet vi att de t.o.m. skapar komplicerade molekyler, t.ex. aminosyror i stoftmoln ute i tomma rymden. Naturen själv är alltså kreativ. Detta innebär förstås att Naturen får egenskaper som tidigare tillskrevs gudarna. Inte underligt alltså att en del forskare, t.ex. Albert Einstein, som igen en gång ventilerats i Vasabladet under året som gått, tenderat att sätta likhetstecken mellan Gud och Naturen.
Nästa år är det 200 år sedan Darwin föddes och 150 år sedan Om arternas uppkomst kom ut. Många kommer säkert att få Darwin upp i halsen p.g.a. av alla tvprogram, konferenser, artiklar, böcker, debatter osv. som kommer att välla över oss.
För många av oss är den vetenskapliga bilden av människan långt mer spännande och utmanande än trons torftiga mirakel. I motsats till tron är det frågan om vetande, det är frågan om naturlagar och teorier som kan kontrolleras, testas och ibland bevisas bortom allt rimligt tvivel. Vi lever under en tid när kunskaperna om livet i alla dess former och de lagar som styr livet ökar explosionsartat. Detta är samtidigt skrämmande och fascinerande. Människans makt över naturen ökar men därmed står vi inför svåra etiska frågor. Hur långt får vi gå i vår önskan att ”leka Gud”? I teorin är det möjligt att skapa arter som dött ut för länge sedan. Men är det rätt? Men den yttersta etiska frågan är: är det rätt att skapa liv som aldrig tidigare funnits? Allt liv som existerar i dag har uppstått ur tidigare liv. Så har det varit i miljarder år. Vi står nu på gränsen till en ny era i jordens historia. En av jordens arter håller på och utrönar livets innersta hemligheter. Under de närmaste åren blir det möjligt att skapa enkla celler som reproducerar sig själva. Liv som inte uppstått ur tidigare liv utan ur forskarnas tankar. Borde utvecklingen stoppas? Kan den alls stoppas? Vart är vi egentligen på väg?

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof