lördag 2 november 2013

DET VAR VERKLIGEN BÄTTRE FÖRR -ELLER HUR?



Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 24.10. Jag har funderat på frågan många gånger, men inspiration att skriva ner några synpunkter fick jag av historikern Bengt Kummels artikel DET VAR INTE BÄTTRE FÖRR i samma tidning 24.9. Någon direkt motsägelse finns dock inte därför att vi talar om olika tidsperioder. Kummel avser 1920- och 1930-talet. Det var på många sätt en svår tid. Det föreföll vid den tiden som om demokratins saga var all.
Jag skriver om den tid som jag själv upplevt, dvs mitten av 1900-talet fram till att datorerna ”tog makten” under 1990-talet.

Här är artikeln:

DET VAR VERKLIGEN BÄTTRE FÖRR


Det fanns minst en butik och en bank, men ofta två för konkurrensens skull, i varje by. En skola och ett postkontor var en självklarhet. Det fanns bussar som gick flera gånger om dagen och gjorde det lätt att ta sig till närmaste tätort. Nätet av busslinjer var mycket tätt i vårt land ännu under 1970-talet, men sedan dess har det ständigt glesnat. I dag skall man inte bo i glesbygd om man saknar körkort, är minderårig, är handikappad, är gammal eller fattig.

I dag finns det ca 2,5 miljoner privatbilar i vårt land. Radikala förändringar har varit nödvändiga för att anpassa samhället till bilarna. Förr fanns det små trädgårdar, gräsmattor, träd och buskar på gårdarna inne i städerna. Själv växte jag upp på en gård vid Kyrkoesplanaden där det fanns trädgårdar med äppelträd, många björkar och rätt vildvuxna gräsmattor. I dag finns på samma gård endast asfalterade parkerinsplatser.

Att vara barn förr var ett äventyr. Vi satt sällan inne. Det fanns förstås inga övervakade lekplatser, inga lekledare, inga människor som planerade barnens verksamhet i detalj. I stället fick vi barn full frihet att utveckla vår kreativitet – ibland till de vuxnas förargelse. Det fanns många platser att gömma sig på så kurragömma var en populär lek. Bollspel var då som nu populära. En del barn byggde kojor på bakgårdarna. Det fanns ungdomar som ordnade tivoli och cirkus. Till det som i dag vore helt förbjudet hörde klättrandet. Vi klättrade i träd, sprang på taken till låga hus, tävlade i att klättra på uthusens väggar. Lärorikt men farligt var att en del av oss var förtjusta i smällare av olika slag som vi tillverkade själva. Själv ville jag göra krut men fick bara tag i svavel och kimrök men inte salpeter. Det fanns andra som verkligen byggde små bomber som gärna smälldes t.ex. på påsk eller nyårsafton.

I dag diskuteras de allt större intrången i privatlivet med stor oro. Vi är övervakade av en eller annan Storebror inte bara från vaggan till graven, utan från befruktningen till graven och t.o.m. efter graven. (Man rotar t.o.m. gärna i avlidna personers privatliv, speciellt om de varit kändisar som t.ex. Mannerheim). Det är främst datoriseringen som gjort denna övervakning möjlig. Men före 1990-talet, då datorrevolutionen startade på allvar genom persondatorerna, fanns varken myndigheter, privata företag,lagstiftning, resurser eller ideologisk grund för den totala 1984-övervakning som är en självklarhet i dag. (Med 1984-övervakning anspelar jag förstås på Orwells klassiska roman).

Förr låg ansvaret på den enskilda individen, på familjen och på nära vänner. Men det betydde att vi hade frihet att göra våra egna beslut, våra egna val. Gick det illa så var det vårt eget fel. För dagens unga måste det verka otroligt att det inte fanns hastighetsbegränsningar på alla vägar, att bilarna inte var försedda med säkerhetsbälten, än mindre med luftkuddar. Lika otroligt måste det förefalla att vi inte hade en tanke på att all den säkerhetsutrustning som i dag måste finnas i en båt. Själv gjorde jag otaliga båtresor både i Vasa skärgård och Åbolands skärgård utan livbälten, nödraketer och mobiltelefon. Båtarna behövde varken vara besiktade eller registrerade av någon myndighet.

Innebar detta inte att vi tog väldiga risker? Självklart var riskerna större förr. När det var som värst i början av 1970-talet dödades årligen ca 1000 personer i trafiken och något hundratal drunknade. Dessa siffror har i stort sett halverats genom den stränga övervakning som myndigheterna steg för steg genomfört. Priset för denna övervakning är dock högt – ständiga  begränsningar i den personliga friheten och i det individuella ansvaret. Typiskt är att man i dag skyller på myndigheterna om det sker en olycka. Man ser inte längre den enskilda människan som en unik fri individ, utan som en produkt som formas av myndigheterna. Om det är fel på en produkt är det tillverkarens fel, inte produktens.

Inställningen till tobak är typisk. Förr ansågs rökning var en privatsak. Rökningen var vanlig och socialt accepterad. (Min mor rökte hela sitt vuxna liv. Som barn fick jag ibland springa till butiken och köpa en ask Klubb 77 till henne. Hon dog i cancer 72 år gammal. Min far rökte inte. Själv har jag alltid ansett rökning vara idiotisk.) Vuxnas rökande betraktades inte som något problem. Däremot var det förbjudet för barn att röka. Vilket förstås ledde till att en del tjuvrökte. Däremot var det ovanligt att ungdomar söp sig fulla. Det var svårt att få tag på alkohol. Knark av olika slag, som i dag tycks vara tillgängligt och användas överallt, hade man förr knappt hört talas om. Hasch började diskuteras i slutet av 1960-talet, men var då ännu ovanligt i vårt land. I dag tycks användningen av hasch öka samtidigt som myndigheterna kämpar hårt för att stoppa rökningen av tobak och snusandet.

Övervikt var förr inget samhällsproblem, ätstörningar var ovanliga, skräpmat fanns inte. Man åt nästan enbart inhemska produkter som vanligen var lokalt producerade. Det fanns många små mejerier, slakterier och firmor som tillverkade korv, kotletter, uppskärningar etc. Fisk var billig mat. Vi barn kinkade inte med maten. I skolorna fick vi rågmjölsgröt, makaronivälling och ärtsoppa. Vi promenerade, cyklade eller åkte buss till och från skolan. (På vintern åkte en del skidor till skolan, t.o.m. inne i Vasa.)

Levnadsstandarden var förstås mycket lägre än i dag. Men i stället var livskvaliteten högre. En orsak till detta var att de flesta hade fasta jobb. De snuttjobb som så många av dagens unga måste ty sig till fanns knappast, inte heller bemanningsbolag, allehanda konsulter och allra minst börsklippare. Min morfar t.ex. jobbade nästan hela livet som bokhållare på den lilla järnvägsstationen på Vasklot. (Den är sedan länge nedlagd). Nästan alla företag hade inhemska ägare som vanligen kände ett visst ansvar för de anställdas välfärd. I dag ägs allt större delar av Finland av utländska jätteföretag och av utländska investeringsbolag).

En annan orsak till god livskvalitet var att det sociala umgänget var livligt. Man umgicks inte per telefon, sms elelr via Facebook utan i verkligheten. Man levde inte i cybervärlden utan i verkligheten. Man hade tid att träffas och prata, på gatan, i butikerna, i hemmen, på jobbet, på torget, i bussen osv. Begreppet stress var knappt uppfunnet. Konkurrensen var inte så stenhåd som i dag. Man var inte tvungen att hela tiden marknadsföra sig själv som en begärlig produkt. Livet var ganska enkelt. Det fanns inte så många lagar, regler, förordningar, förbud, påbud och varningar. Inte fanns heller den snåriga byråkrati och de arméer av tjänstemän som i dag övervakar allt vi gör. Det fanns endast ett fåtal enkla maskiner som var lätta att förstå sig på och att reparera. Slit och släng-ideologin var ännu okänd. Det tog ett par minuter att lära sig använda en telefon. Tjocka (obegripliga) instruktionsböcker behövdes inte.

Det var en naturlig sak att använda sin egen kropp på det sätt den är avsedd att användas. Den är inte konstruerad för att ligga på en soffa och stirra på tv, än mindre för att i timmar sitta och spela med en dator. Folk promenerade, bar hem matkassar, gick i trappor, bar ved och vatten. Min morfar brukade ta sig en rask promenad från Vasklot till Gamla Vasa och tillbaka om söndagarna. Arbetet fordrade i allmänhet att man rörde på sig.

Slutligen var miljöbelastningen obetydlig. Det s.k. ekologiska fotspåret var minimalt därför att bilarna var få, bensindrivna maskiner som gräsklippare, lövblåsare, snöskotrar, fyrhjulingar, utombordare fanns inte. Flyrtrafiken var obetydlig. I den mån man reste åkte man inom landet och med tåg eller buss. Det fanns rikligt med fisk i haven runt vårt land. Vid vårt sommarställe i Sundom gick stora mängder gäddor upp i vikarna under vårarna. Man kunde praktiskt taget plocka dem med händerna. Havsvattnet var rent, siktdjupet stort utom förstås nära städer och industrier.

Är det då ingenting som blivit bättre under de senaste 20-30 åren? Säkerligen. Läsaren kan själv välja.

Hans Rosing
Samhällsfilosof

Jag väntade mig häftiga protester. Jag väntade att bli kallad konservativ bakåtsträvare. Jag väntade att få läsa att man måste följa med sin tid, att utvecklingen måste gå vidare. Att allt blir bättre när amerikanska superdatorer övervakar allt som sker i världen.
Men inte ett knyst har hörts.

Kanske alla som orkat läsa artikeln håller med mig?

Så jag får väl kritisera mig själv. Här är litet självkritik.

Hans Rosing glömmer alldeles bort allt det positiva som hänt under hans livstid. Hälsovården har blivit bättre, vi lever längre, pensionerna är högre. Livet har blivit betydligt tryggare på alla möjliga sätt: färre dödsoffer i trafiken, färre drunkningsolyckor, barndödligheten är lägre. Vi har fler, större och bekvämare bostäder. Fler än tidigare har högre utbildning. Kvinnorna har fått större makt och inflytande. Synen på sexualiteten har blivit mycket liberal. Homosexuellla kan öppet visa sin dragning till samma kön. Möjligheterna att resa är mycket bättre än förr. Finland har blivit multikulturellt. Detta är några av de förändringar som de flesta skulle betrakta som förbättringar.

Så var det verkligen bättre förr? Om man vill vara diplomatisk är svaret: I vissa avseenden var livet bättre, i vissa sämre. I stort sett väger för och nackdelar upp varandra. Men en sak kan vi väl vara överens om. Livet var mycket enklare förr.

söndag 20 oktober 2013

HÅLLER BEVISEN FÖR ATT VI VÄRMER UPP VÅR PLANET?




Växthushypotesen har intresserat mig under många år. Jag har skrivit mycket i ämnet. (I föregående blogg t.ex. skrev jag om FN:s klimatpanel). Många läsare tror antagligen att jag försöker bevisa att ingen uppvärmning sker. Men detta är inte min avsikt. Faktum är att jag är rätt likgiltig för om det blir varmare i en avlägsen framtid. Jag har fullt förtroende för att framtidens människor är mycket klokare och kunnigare än vi i denna fråga och att de har en mycket mer utvecklad teknologi. De kan säkert ta itu med problemen allteftersom de blir akuta.

Det som intresserar mig är själva forskningen. Kan vi lita på det forskarna säger? Och vad säger de egentligen? Det sägs ofta att forskarna är eniga om att jorden blir varmare. Stämmer detta faktiskt, och vad är de egentligen eniga om? Speciellt intressant är att studera i vilken mån politiska ideologier och ekonomiska intressen påverkar forskningen. I vilken mån tar en del forskare, mer eller mindre medvetet, på sig rollen av profeter.
 I Gamla Testamentet läser vi om profeter som träder fram för att varna israels folk för framtida katastrofer om de inte gör bättring.  USA är i dag de religiösa profeternas förlovade land. Är det en slump att amerikaner som Al Gore (politiker), James Hansen (klimatolog) och Stephen Schneider (klimatolog) skrivit böcker där de förutspår framtida klimatkatastrofer om vi inte radikalt ändrar vår livsstil och vårt tänkande? Gören bättring ty himmelriket är nära, sade profeterna förr. I dag säger de att vi måste ändra livsstil och tänkesätt, ty annars straffas våra efterkommande genom orkaner, översvämningar (syndafloder), torka, folkvandringar osv.  

Den yttersta frågan gäller som alltid makt och prestige. Vilken makt skall forskarna ha att påverka eller t.o.m. styra samhället? Är det faktiskt möjligt att med vetenskapliga metoder förutsäga vad som kommer att inträffa om 50 eller 100 år? Kan det t.o.m. vara så att dagens forskare lider av ett slags hybris, en överdriven tilltro till sin förmåga?
                     
TIME SLOG LARM REDAN 1987
Time International är, såvitt jag kunnat utröna, den första stora veckojournal som slog larm om att klimatet blir varmare på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Framför mig har jag tidningen för den 19 oktober 1987. (När jag skriver detta är det 20 oktober 2013). På pärmen finns en bild av jorden inne i ett växthus och texten THE HEAT IS ON, och med mindre bokstäver How the Earths Climate is Changing. Inne i tidningen hittar vi en åtta sidor lång artikel om hur vi håller på att värma upp jorden.

I artikeln behandlas också ett annat problem som i dag tycks vara nästan bortglömt. År 1987 kom de flesta av världens stater i Montreal överens om att stoppa utsläppen av s.k. ozonförstörande gaser. Dessa gaser betraktades som ett mycket allvarligt hot därför att de skadade det skikt av ozon i atmosfären som skyddar oss för den ultravioletta strålningen från solen. Överenskommelsen blev en framgång och produktionen av dessa gaser minskade kraftigt. I dag anses detta problem vara löst. Detta är ett lysande exempel på att åtminstone vissa problem rätt snabbt kan lösas när det finns tillräcklig politisk vilja.

Jag läste artikeln i Time med intresse därför att jag ville jämföra situationen då och nu. Det mest överraskande är att ganska litet har förändrats trots 26 år av intensiv forskning. ”Vetenskapsmännen är säkra på den allmänna trenden. De fruktar dramatiskt (dramatically) förändrad väderlek under de femtio kommande åren, öknarna och de bördiga områdena flyttar på sig, de tropiska stormarna blir häftigare och havsytan stiger.” Låter detta bekant? Det skrevs för 26 år sedan och är, enligt alarmisterna, lika aktuellt i dag. En av de mest kända ”profeterna” Stephen Schneider menade redan då att utsläppen av koldioxid måste minskas kraftigt. ”Västhuseffekten är den minst kontroversiella teorin inom atmosfärforskningen,” sade han.

                      LARMRAPPORT I SCIENTIFIC AMERICAN 1989
Ur mina tidningshögar har jag letat fram SCIENTIFIC AMERICAN för april 1989. I en lång artikel förklarar klimatforskarna R.A. Houghton och G.M. Woodwell att klimatexperterna är eniga om att människan genom sina utsläpp av koldioxid och metangas håller på att värma upp jordens klimat. De skriver att omedelbar handling (immediate action) är nödvändig. Världens stater bör skära ner användningen av fossila bränslen med 50%, stoppa skogsskövlingen och gå in för ett massivt återskogningsprogram (reforestation). Enligt författarna blev starka bevis för uppvärmningen tillgängliga 1988. I de nordliga områdena (i vilka vi ingår) kommer temperaturökningen att vara dubbelt så stor som för övriga områden. Fram till 2030 kan medeltemperaturen ha stigit med 2-3 grader. kan ”the winter temperature in Minneapolis approach from four to six degrees C, or abour one degree per decade.”
Detta vore en enorm ökning och det är, utgående från detta antagande, inte underligt att forskarna menade att kraftiga och omedelbara åtgärder var absolute nödvändiga. Vi har nu 17 år kvar till 2030 och till all lycka har ökningen varit mindre än en tiondedel av den som modellerna förutspådde för 24 år sedan. Senare justerades förutsägelserna kraftigt neråt. Forskarna började tala om en ökning på 0,2 grader per decennium. Det senaste är att även denna siffra justerats neråt en aning.

                      HUR HAR DET GÅTT?
Hur har det då gått? På en punkt är alla experter eniga. De kraftiga nedskärningar som Schneider, Hansen och de andra klimatologerna krävde för 26 år sedan har inte förverkligats. Tvärtom har mängden koldioxid i atmosfären ökat snabbare än man räknade med på den tiden. Det som man inte kunde beakta 1987 var att den ekonomiska tillväxten i Asien skulle bli mycket snabb under de kommande decennierna. Och denna tillväxt har till största delen baserats på energi från fossila bränslen. Från litet över 300 ppm har andelen koldioxid i atmosfären ökat till över 400 ppm..

Däremot är de förutspådda effekterna, lindrigt sagt, problematiska. År 1987 menade man att effekterna skulle vara dramatiska redan efter 50 år. Det har nu gått drygt halva den tiden. Effekterna borde vara klart synliga, men är de faktiskt det?  I början av sommaren, den 19.6, publicerade jag i Vasabladet en artikel som mycket kort sammanfattade en rad aktuella forskningsresultat. Jag skrev följande:

FORSKARNA ÄR VISST OENIGA OM KLIMATET

Mikael Fortelius, professor i paleontologi vid Helsingfors universitet, påstår i Vbl 6.6 att forskarna visst är överens om att klimatet blir varmare på grund av människans utsläpp av s.k. växthusgaser. Han hör till en grupp på 520 forskare som skrivit på ett upprop till världens folk som manar till snabba åtgärder för att minska utsläppen. Uppropet är baserat på en artikel i Nature 17.6 2012.

Sådana upprop är ingenting nytt. Alarmrapporter av olika slag har publicerats av forskare sedan Romklubbens dagar och sedan Pugwash-rörelsen på 1960-talet. Deras effekt och betydelse är svår att bedöma. I varje fall har de varit viktiga genom att skapa debatt och göra folk medvetna om viktiga frågor. Det finns väl knappast någon som är ovetande om den globala uppvärmningen i dag. Däremot är få villiga att göra något konkret för att stoppa den.

Man bör dock komma ihåg att det i dag finns miljoner forskare i världen. Enbart i Finland är de över 10 000. (Själv räknar jag mig till den gruppen även om jag huvudsakligen sysslat med undervisning på universitetsnivå). Man kan undra varför antalet undertecknare inte är större än 520.

Är då alla klimatexperter faktiskt eniga om att människan orsakar en katastrofal klimatförändring?

Att människan lokalt och regionalt påverkar klimatet har varit uppenbart sedan 1700-talet. Redan under antiken höggs skogarna runt Medelhavet och i Mellersta östern ned och detta gjorde att klimatet blev torrare och hetare. Det är också uppenbart att dagens svåra översvämningar till stor del orsakas av att människan dikat ut våtmarkerna och asfalterat stora områden. Det finns inte längre bufferzoner som dämpar växlingarna mellan tolka och översvämning.

Den stora frågan i dag är inte om klimatet blir varmare. Det har blivit varmare sedan senaste istid som upphörde för ca 10 000 år sedan. Alla djur som i dag finns i vårt land har invandrat sedan dess, och invandringen fortsätter. Den stora frågan är hur mycket människan genom utsläpp av koldioxid inverkar och vilka konsekvenser detta kommer att få.

Jag har följt med diskussionen i många år, men är ännu inte övertygad om att människan i katastrofal grad håller på att förändra planetens klimat. Den bild jag fått genom att läsa en mängd rapporter är att det råder stor osäkerhet bland forskarna om det mesta.

Hur stor är uppvärmningen egentligen? I många är har det talats om 0.2 grader per decennium. I en färsk undersökning baserad på mätningar under perioden 1980-2011 kom Stefan Rahmsdorf och kolleger i Potsdam fram till ett värde på 0.16 grader per decennium.  Detta skulle ge en temperaturökning på 1,6 grader på hundra år, vilket är långt under de 2-4 grader som tidigare angetts. Kritikerna har under den senaste tiden hänvisat till siffror från Met Office i Storbritannien som anger att temperaturen i stort sett varit konstant sedan 1998. Enligt deras modell sker ingen ökning under de närmaste åren. Somliga menar att uppvärmningen upphört, andra säger att den ökar. Det är faktiskt spännande att följa med vad som händer på den fronten.

I många år har en del forskare hävdat att varmare klimat kommer att medföra att extrem väderlek, t.ex. stormar, torka och mycket regn blir allt vanligare. Senaste sommar drabbades Mellanvästern i USA av extrem torka. James Hansen, som slog larm redan för över 20 år sedan, menar att orsaken är antropogena utsläpp av koldioxid. Andra forskare, t.ex. Martin Hoerling, menar att torkan ryms inom ramen för naturliga variationer. Området har många gånger tidigare drabbats av torka. Klimatmodellerna tycks i själva verket vara odugliga när det gäller att beräkna var och när extrem torka uppstår. Vid en stor undersökning visade det sig att ingen modell kunde räkna ut de kända torrperioder under de senaste 1000 åren. Modellerna tycks inte heller kunna räkna ut förändringar i nederbörden. Somliga modeller anger ökad nederbörd, andra minskad för samma område.

I en rätt färsk artikel i Nature (11.4 2013) sägs: ”Hittills har forskarna inte kunnat upptäcka någon ökning av extrem väderlek.” Tidigare modeller varnade för svår torka i Amazon-området, men nyare resultat tyder på att skogen klarar en temperaturökning bättre än man tidigare trott. Enligt en undersökning av Peter Cox och kolleger är regnskogarna, till experternas förvåning, mindre känslig för klimatförändringen än tidigare modeller visat. (Nature 21.2 2013)


 Avsmältningen av Nordpolens isar var rekordstor senaste sommar. Detta stämmer bra med teorin. Men de nyaste mätningarna av Sydpolens isar visar ingen motsvarande avsmältning. Enligt Nature 6.6 2013 minskar ismassan på vissa områden men ökar på andra. Författarna betonar att stor osäkerhet råder. Deras beräkningar tyder på att avsmältningen på Sydpolen och Grönland ger en höjning av havsytan på ca 1 mm per år, dvs 10 cm på hundra år. Knappast katastrofalt!

När det gäller konsekvenserna av uppvärmningen är oenigheten ännu större. Somliga varnar för folkvandringar och t.o.m. ”klimatkrig”. Andra talar om svält och minskande produktiv areal. Många studier har gjorts av hur djur och växtliv kommer att påverkas. Det finns en tendens att alla förändringar tillskrivs koldioxiden och att de är skadliga. Man tycks utgå ifrån att det som vi är vana vid är idealet. Men glömmer då att världen alltid förändrats. För vår del kommer en uppvärmning att medföra mer fördelar än nackdelar, åtminstone under de kommande decennierna. Men det tycks i det närmaste vara tabu att nämna detta.

Jag har läst åtskilliga rapporter och noterat att forskarna ständigt betonar att resultaten är osäkra och att fortsatt forskning behövs för att avgöra frågan. Att förneka detta är att villseleda allmänheten.

Men osäkerhet är i och för sig inte ett hållbart skäl att inte vidta åtgärder. I EU:s lagstiftning finns något som kallas försiktighetsprincipen. Den säger att ”avsaknad av vetenskapliga belägg inte får vara ett motiv för att uppskjuta åtgärder om risk för allvarlig skada på hälsa eller miljö föreligger.” Frågan blir då hur stor risken för allvarlig skada de facto är. Därom råder, såvitt jag kunnat utröna, stor både osäkerhet och oenighet.

Hans Rosing
Vetenskapsteoretiker

DET AVGÖRANDE TESTET
 I forskningen är det viktigt att tänka ut avgörande test. Ett sådant bör härledas ut hypotesen i kombination med nödvändiga antaganden och utgångsvärden. Man behöver inte vara högt utbildad forskare för att inse vad det avgörande testet för växthushypotesen är. Hypotesen säger att klimatet blir varmare. Det vi behöver göra är att mäta temperaturen på tusentals orter under några decennier. Om mätningarna visar en uppvärmning så är hypotesen bekräftad (men inte bevisad). Om de däremot visar en konstant medeltemperatur eller en sjunkande (inom ramen för mätfelet) så är hypotesen inte bekräftad (men inte en gång för alla motbevisad). Dess trovärdighet har då sjunkit kraftigt.

Vi behöver alltså pålitliga värden på medeltemperaturen från tusentals orter spridda över hela planeten. Är det faktiskt möjligt att få sådana? Jag diskuterade frågan i korthet i föregående blogg och går inte in på den igen. Låt oss utgå från de värden forskarna ger ut. (Vad kan vi annat göra?)

I artikeln i Scientific American hänvisas till en undersökning som gett som resultat att jordens medeltemp sedan 1860, dvs på drygt ett sekel, stigit med mellan 0,5 och 0,7 grader. Det är inte mycket jämfört med den ökning på 1 grad per decennium som angavs för de kommande åren i samma artikel. Man kan, men goda skäl, undra varför klimatologerna i slutet av 1980-talet plötsligt började tro på en dramatisk ändring av denna svaga uppåtgående tendens.

Den viktigaste orsaken är att man under 1980-talet upplevde många ovanligt varma år. Denna tendens fortsatte under 1990-talet för att kulminera år 1998 som är det varmaste man någonsin uppmätt. Också i fortsättningen har vi haft många varma år även om rekordet från 1998 fortfarande står sig.

Om man extrapolerar från siffrorna under 1980 och 1990-talen så får man en kraftigt ökande tendens. IPCC publicerade sina första resultat 1990 och förutspådde då att temperaturen år 2100 kan vara 5 grader högre, Förutsatt att utsläppen fortsätter att öka i samma takt som tidigare. (I själva verket har de hittills ökat mer än man då väntade). I alla senare rapporter har man hållit fast vid en ökning på 4-5 grader, förutsatt att utsläppen fortsätter. Om utsläppen däremot minskar blir temperaturökningen självklart mindre.

HAR TEMPERATUREN SLUTAT STIGA?

Om temperaturen hade stigit med omkring 0,3 grader under de senaste 15 åren skulle saken vara biff. I så fall skulle vi skeptiker slänga in handduken. Jag skulle sätta större tilltro till klimatologerna än jag nu gör. Då skulle jag i stället skriva om vilken nytta respektive skada temperaturökningen orsakar.

Men temperaturen har inte stigit.

Jarl Ahlbeck, docent och universitetslärare i miljöteknologi, är troligen den mest kända klimatskeptikern i vår finlandssvenska ankdamm. Han har redan i många år hävdat att temperaturen slutat stiga. Han har avfärdats som inkompetent klimatamatör av alarmisterna, men under den allra senaste tiden tycks allt flere hålla med honom.
Jag har länge väntat på att den vetenskapliga tidskriften Nature skall ta upp detta problem. Den 11 juli i år hände det äntligen. I en kort artikel på sidan 140 finner vi en artikel med rubriken WHY HAS THE WARMING SLOWED? Ett av de största mysterierna (biggest mysteries) i klimatvetenskapen är, enligt artikeln, att de globala temperaturerna inte har ökat under mer än ett decennium. Under 15 år har ingen märkbar ökning skett.

Hur mycket borde tempen ha ökat enligt modellerna? Som vi såg ovan ansåg amerikanarna Houghton och Woodwell att ökningen kunde bli så hög som en grad per decennium. Fullständigt åt skogen alltså! Under de senaste åren har man räknat med ca 0,2 grader. Enligt dessa modeller borde vi ha uppmätt en ökning på ca 0,3 grader. I stället ligger ökningen kring noll.

Som jag nämnde i min föregående blogg har IPCC nyligen gett ut sin femte rapport. Jag väntade mig att denna illustra församling av jordens främsta klimatexperter skulle nämna detta som Nature kallade det ”största klimatmysteriet”. Jag hade väntat något slags förklaring. Och jag var inte ensam. En lång ledare i Nature 19.9 i år avslutas med, visserligen inlindad och vänlig, kritik mot IPCC för att man inte tagit upp frågan om varför temperaturen inte ökat på 15 år. IPCC är, enligt ledaren, den rätta organisationen att lösa mysteriet. ”But it need not wait six years to do so.” (Dvs. vänta tills den sjätte rapporten ges ut).

För det kan väl inte vara så att världens främsta klimatologer har fel? Omöjligt! Något sådant är otänkbart därför att det skulle innebära en enorm prestigeförlust. Alla världens klimatologer skulle i 30 års tid ha satsat på fel häst!

Det skulle dock inte vara första gången i världshistorien som majoriteten av forskare haft fel.

FÖRSVINNER VÄRMEN NER I VÄRLDSHAVEN?

Indiern Rajendra Pachauri uttalade sig i denna fråga i en intervju i Hufvudstadsbladet 29.9. (Han var på ett blixtbesök i H:fors). Hans övertygelse har inte rubbats. ”Vi ska inte låta en liten avmattning under en kort tid villseleda oss,” sade han. En kritiker undrar om 15 år faktiskt är en så kort tid att den kan viftas bort. Svaret är ja enligt Pachauri. Han menar att vi behöver data från en period av minst 30-40 år innan vi kan dra några slutsatser om klimatet. Detta betyder att vi måste vänta ytterligare minst 15 år innan vi kan dra några slutsatser. Då kommer Pachauri som nu är 73 år att, högst sannolikt, vara död (liksom också jag som är tre år yngre).
Själv blir jag allt mer skeptisk ju fler år som går utan ökning. Tidigare har man sagt att man behöver data från en period av 20 år för en utvärdering. I så fall behöver vi bara vänta ytterligare 5 år. Om värmen klart börjar stiga under denna period ökar min tilltro till hypotesen. Men om utjämningen fortsätter så kan vi nog bereda oss på att avskriva hypotesen som ytterligare ett av vetenskapens stora misstag.

En som inte hyser några tvivel är författaren Lars Sund. Han är ivrig grön och har tidigare starkt engagerat sig mot kärnkraften. Nu är han en vältalig propagandist för växthushypotesen. I somras 7.7 publicerade Hufvudstadsbladet en artikel av Sund som sträckte sig över ett dubbeluppslag. Han hävdar kategoriskt: ”Uppvärmningen har inte avstannat – i stället förefaller den att ha accelererat.” Han påstår alltså raka motsatsen till vad Jarl Ahlbeck redan i många år upprepat i Åbo Underrättelser. Ahlbeck brukar dessutom illustrera sina artiklar med diagram över temperaturkurvor, både uppmätta och teoretiskt beräknade på basen av olika modeller. I ÅU 4.10 finns två mycket intressanta diagram. Det ena visar på avmattningen mätt i atmosfären på basen av satellitdata. Ingen förnekar dessa data. Inte ens Lars Sund. Det andra visar en jämförelse mellan uppmätta data och de kurvor man får utgående från 73 olika klimatmodeller. Ingen modell stämmer med de uppmätta värdena för de senaste 15 åren. Alla modeller visar alldeles för hög uppvärmning.

Hur skall man tolka detta? Den enkla slutsatsen är att modellerna är grovt felaktiga. (Det är något som många forskare nu, sent omsider, börjar fundera över).

Finns det några andra möjliga förklaringar? Kan det vara så att värmen genast försvinner från atmosfären någon annanstans? Det finns inte många alternativ för så enorma mängder värme. 70% av jordens yta täcks av hav. Pachauri menar att det inte är luften som värms upp av koldioxiden utan världshaven. Lars Sund hävdar kategoriskt: värmen försvinner ner i haven. Jarl Ahlbeck däremot skriver att denna hypotes är absurd därför att modellerna redan beaktar absorptionen i haven. Om denna hjälphypotes stämmer så innebär det att haven tar upp värme mycket snabbare än någon modell kunnat förutspå.
Hur detta går till tycks ingen i dag kunna förklara. För en lekman förefaller det uppenbart att eftersom koldioxiden finns i atmosfären så borde denna uppvärmas först. Sedan med en betydande fördröjning bör oceanernas ytvatten bli varmare. Denna värme sprider sig sedan långsamt till djupare vattenlager.
Att mäta världshavens temperatur på olika djup över hela planeten med 0,1 grads noggrannhet över perioder av många decennier är verkligen en enorm uppgift. Det är en större beställning än att mäta temperaturökningen i luften. Men det ger forskarna sysselsättning många tiotal år framåt.

Nu avslutar jag denna blogg om den intressantaste vetenskapliga frågan just nu. Men det finns många nya resultat som jag inte ännu behandlat. Hoppas återkomma till dem i en följande blogg. Nu måste jag börja tillreda korvsoppa. Delvis av grönsaker från egna land. Korven är dock köpt. Ute är det ovanligt kallt för årstiden!

fredag 11 oktober 2013

KAN VI LITA PÅ FN:S KLIMATPANEL IPCC?



VÄXANDE OSÄKERHET?

IPCC (förkortning för international panel of climate change) har denna höst (dvs 2013) publicerat sin femte rapport, digrare än någon av de fyra tidigare. Den första kom redan 1990. I alla rapporter har forskarna kommit till samma slutsats: mänsklighetens utsläpp av koldioxid ändrar i någon mån på jordens klimat så att det långsamt blir varmare. Detta bedöms sedan vara skadligt på en mängd sätt. Man talar gärna i medierna om klimatkatastrof utan att närmare precisera.

Vilken inverkan detta har på den väderlek som vi dagligen upplever tycks förbli oklart. Själv har jag upplevt vädret i snart 70 år men inte märkt t.ex. att vintrarna skulle ha blivit varmare och regnigare. Variationen har alltid varit stor. Och då skall man notera att mängden koldioxid i atmosfären under den tiden ökat med ca en fjärdedel. (315 ppm när mätningarna började på Hawaii 1958 och 400 ppm i dag).

Föregående rapport år 2007 väckte enorm uppmärksamhet. Massor av experter och andra påverkare menade att drastiska nedskärningar i utsläppen av s.k. västhusgaser är nödvändiga för att ”rädda jordens klimat”. Inför den stora klimatkonferensen i Köpenhamn 2009 kördes en enorm propaganda för att detta var sista chansen att stoppa den katastrofala utveckling som pågår. Men konferensen blev en enorm flopp. Stora ord, men nästan inga konkreta åtgärder. Endast ett fåtal länder, bland dem Finland (som skulle ha stor nytta av ett varmare klimat), har minskat utsläppen. Det är paradoxalt att de länder som skulle ha mest nytta av ett varmare klimat jobbar hårdast för att motverka uppvärmningen.

Denna gång har medierna i stort sett mött rapporten med tystnad. Klimatfrågan hör inte längre till det som lyfts fram i medierna. I dag är det ekonomin, arbetslösheten, skattefusk, terrorism, kriget i Syrien, högerextremism osv som ständigt hålls över nyhetströskeln.

Själv fortsätter jag med stort intresse att följa hur det går med den ytterst komplexa klimatfrågan. IPCC:s senaste rapport fick mig att skriva ihop den kritiska artikeln nedan. Jag sände den till Vasabladet som publicerade den söndagen 6.10.Under början av sommaren hade Vbl en mängd inlägg i klimatfrågan. Själv skrev jag flera kritiska artiklar då och de publicerades. Ämnet är onekligen ganska uttjatat.

Här är artikeln som ingick 6.10.

STÖRRE OSÄKERHET OM KLIMATET I DEN SENASTE FN-RAPPORTEN

FN:s klimatpanel IPCC, en enorm organisation av klimatologer från hela världen, har publicerat sin fjärde rapport, en lunta på drygt 2000 sidor. Föregående rapport gavs offentlighet för sex år sedan. Då väckte den enorm uppmärksamhet i medierna och vi fick veta att vi nu (dvs år 2007) hade sista chansen att ”rädda klimatet”

Vad har hänt sedan dess? I stort sett ingenting. Även om enstaka länder, t.ex. Finland, minskat sina utsläpp av koldioxid har de globalt sett hela tiden ökat. Den politiska viljan att ”rädda klimatet” är mycket svag. Kyotoavtalet, som en del industriländer, inklusive Finland, skrev under blev en total flopp. Utsläppsrättigheterna säljs i dag till reapris.

Vad har då hänt inom forskningen? Vad har den ständigt växande armén av välavlönade experter för nytt att komma med? I stort sett ingenting. Redan i den första rapporten år 1990 (endast ca 400 sidor) sägs att människan påverkar klimatet med sina utsläpp av koldioxid. I varje ny rapport har forskarna blivt allt säkrare. I senaste rapport (ca 2000 sidor) beräknar de att risken för misstag endast är 5% (en chans på tjugo). De lämnar alltså fortfarande en liten möjlighet att världens främsta klimatexperter faktiskt misstar sig.

 Hur mycket varmare blir det och hur snabbt? Forskarnas svar är: Vi vet inte. Det kan hända att det är 5 grader varmare år 2100, men det kan också hända att tempen stiger så litet som 0,3 grader. I det senare fallet har vi verkligen ingenting att oroa oss för. (Under 1900-talet blev det mellan 0,5 och 0,8 grader varmare, om man får tro forskarna). Osäkerhetsmarginalen är nu lika stor som 1990. Vad som än händer kan forskarna hävda att deras förutsägelse slog in!

Också när det gäller havsytan är osäkerheten mycket stor. Om 90 år kan havsytan, i värsta fall, vara ca 1 meter högre, i bästa fall blott 20 cm. Detta är långtifrån de enorma katastrofscenarier, med storstäder som New York helt under vatten, som förutspåddes i slutet av 1990-talet. Det finns gott om tid att anpassa sig. Tsunamis är ett mycket större hot och det gäller i dag. Att nya tsunamis är att vänta är 100% säkert.

Det mest spännande är att den uppmätta temperaturen inte stigit under de senaste 15 åren. Till och med den vetenskapliga tidskriften Nature, som tidigare hört till alarmisterna, medgav sent omsider 11.7 i år att temperaturen inte stigit under de senaste 15 åren och att detta förbryllar forskarna. Chefen för IPCC, Rajendra Pachauri, menar  dock att det blott är frågan om en tillfällig svacka. Han är övertygad om att uppvärmningen snart fortsätter.

Den som lever får se, men i vårt land är vi minsann inte bortskämda med värme. I år har den första kölden kommit ovanligt tidigt. Enligt alla modeller borde det vara tvärtom. Somrarna skall bli allt längre och vintrarna allt ljummare och regnigare.

Vad borde man göra? Med tanke på den stora osäkerhet som tycks råda är det klokt att vänta minst tio år till och se vad som händer. Om temperaturerna då börjar gå uppåt i den takt som modellerna länge förutspått är det dags att skrida till kraftfulla åtgärder. Men till dess har jordens folk alldeles tillräckligt med omedelbara och svåra problem såsom undernäring, fattigdom, arbetslöshet, miljöförstöring och religiös och politisk extremism att kämpa med. Vi måste satsa resurserna på att lösa dagens problem, inte på att lösa problem som möjligen är akuta om 50 eller 100 år.

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof

Jag har funderat över klimatfrågan i många tidigare bloggar och i en mängd tidningsartiklar. Jag var t.o.m. med i en tv-diskussion för några år sedan. Det mest naturliga vore väl att jag blir alltmer övertygad ju fler undersökningar jag läser. Men det har gått tvärtom. Ju mer jag läser och tänker desto mer fundersam blir jag. Det som jag alltmer undrar över är om det faktiskt är möjligt att förutsäga klimatet på denna stora planet 50 eller t.o.m. 100 år framåt i tiden. Känner forskarna faktiskt till alla de naturlagar som styr klimatet? Känner de till dem med så stor noggrannhet att de kan göra förutsägelser med en grads noggrannhet? Men jag undrar också om klimatet faktiskt styrs av deterministiska lagar. För många år sedan upptäckte forskarna att t.o.m. planeternas rörelser är ett kaotiskt system. Det betyder att en mycket liten avvikelse i något värde på lång sikt kan leda till plötsliga avvikelser från de beräknade värdena. (Den berömda fjärilen i Kina som ändrar väderleken i t.ex. USA).

På 1980-talet trodde många forskare att man skulle kunna utveckla modeller som gör det möjligt att förutsäga jordbävningar. Sådana modeller vore naturligtvis till stor nytta. Om man t.ex. kunde färutsäga att Tokyo kommer att drabbas av ett stort jordskalv en viss dag så kunde man i god tid evakuera det område som kommer att drabbas. Det visade sig dock att det var omöjligt att beakta alla processer och alla data som kunde vara relevanta. Till slut övergavs hela detta projekt. Forskarna insåg att de vetenskapliga kunskaper, metoder och matematiska modeller vi har i dag inte räcker för uppgiften.

Jag har börjat undra om inte klimatforskningen är i en liknande situation.

BAKGRUNDEN TILL KLIMATDEBATTEN

Det är svårt att förstå en debatt om man inte känner till bakgrunden. Därför skisserar jag här situationen sådan som jag tolkar den. I slutet av 1980-talet slog några forskare med amerikanen James Hansen i spetsen larm om att människans utsläpp av koldioxid orsakar en global uppvärmning. (Lars Sund hade en mycket lång men saklig artikel om växthusteorins uppkomst i Hufvudstadsbladet 7.7). Hypotesen väckte stor oro och inom ramen för FN skapades en organisation bestående av olika slags experter, främst klimatologer, som fick i uppgift att med vetenskapliga metoder utreda om ett hot förelåg och hur stort det var. IPCC hade sett dagens ljus. Redan 1990 publicerades den första rapporten. Slutsatsen var att sannolikheten för antropogen uppvärmning var stor. Slutsatsen baserades på endast två modeller.

Varför väckte den hypotetiska uppvärmningen så stor oro? Det var bara några år sedan Tjernobyl-katastrofen. Rädslan för kärnkraften var så stor att man upphörde att bygga nya kärnverk i västvärlden. Kärnkraften utpekades, speciellt inom den gröna rörelsen, som ett av människan skapat hot mot oss själva och framtida generationer. Redan innan debatten om kärnkraften kom igång på allvar hade försurningen av skogar och vattenddrag lyfts upp som ett allvarligt av människan, speciellt av industrin, orsakat hot mot naturen. Man kunde läsa att Europas skogar håller på att dö, att tusentals sjöar är så försurade att fisken dör. På 1980-talet upptäckte forskarna dessutom att ozonlagret i atmosfären, som skyddar allt liv från den farliga ultravioletta solstrålningen i rask takt håller på att förtunnas.

I slutet av 1900-talet verkade det som om människan höll på att förstöra denna planet. Det var i alla fall den bild man fick i medierna. Om man då var okritisk och hade benägenhet för att oroa sig var man mycket mottaglig för undergångsstämningar. Man var väldigt mottaglig för nya hotbilder. Det fanns en s.k. social beställning på sådana. Den globala uppvärmningen var då bara ytterligare en bekräftelse på det som man redan visste (eller trodde att man visste) nämligen att människan förstör framtida generationers livsbetingelser. Uppvärmningen måste alltså stoppas. Man hade ju stoppat försurningen, kärnkraften och utsläppen av ozonförstörande ämnen. Nu gällde det att stoppa utsläppen av växthusgaser.

BEGREPPSFÖRVIRRING

Hur stort är hotet? Hur allvarligt är det? I vilken mån beror det på antropogena utsläpp? När börjar katastroferna på allvar? Hur vet vi det? Vem drabbas? Vem är skyldig? Och vi skall inte glömma att fråga vem som har nytta av att måla upp katastrofscenarier.

Frågorna är många och IPCC har gjort sitt bästa för att besvara åtminstone en del av dem. Men de ledande forskarna inom IPCC har också utsatts för hård kritik. I medierna kan man läsa högst motstridiga påståenden. Nästan alla klimatforskare är eniga om att människan orsakar snabb uppvärmning. Nej, det finns en betydande oenighet på en rad punkter. Uppvärmningen är ett faktum. Nej, den är bara en hypotes. Det finns en mängd bevis. Nej, det finns andra möjliga förklaringar. Så fortsätter debatten.
Jag har undervisat i vetenskapsfilosofi och logik på universitetsnivå i över 30 år så jag har bättre kunskaper om vetenskapliga begrepp och metoder än de flesta. Här kommer en liten grundkurs. Vetenskapen strävar att förklara det vi observerar genom att ställa upp teorier (som en del hellre vill kalla hypoteser). Själv använder jag helst det ärevördiga ordet teori.  En teori har karaktären av en gissning baserad på vad man vid den tidpunkten betraktar som kunskap. Teorin förklarar genom att anta orsakssamband. I vardagslag ställer vi hela tiden upp teorier, mestadels om varför människor gör på ett visst sätt. I vetenskapen måste teorierna testas. Testningen går till så att man ur teorin logiskt härleder konsekvenser om konkreta situationer. Dessa jämförs sedan med observerade fakta. Om vi kan påvisa att teorin stämmer med alla kända fakta så accepteras den. Det betyder dock inte att den en gång för alla är bevisad. Endast att den är sannolik. Om vi däremot finner fakta som strider mot teorin, som är logiskt oförenliga med den så måste den vara felaktig. Då måste den förkastas eller åtminstone ändras och sedan testas på nytt.

Hur kommer då modellerna in i bilden? Ofta används orden teori och modell synonymt. Det leder dock till oklarhet och förvirring. En modell är en matematisk struktur, t.ex. en uppsättning med ekvationer. Modellerna är viktiga därför att de gör det möjligt att exakt beräkna vad som kommer att hända om man gör bestämda antaganden. Klimatologerna har under de senaste drygt 20 åren skapat en stor mängd olika modeller. Alla är baserade på teorin om global uppvärmning, men de varierar när det gäller vilka ekvationer som ingår och hur de behandlar olika processer. Det betyder att de skiljer sig i frågan om de antaganden man bygger in i modellen. Det lär i dag finnas ca 45 olika modeller. Varje modell bygger på hundratals antaganden. När man lägger in värden i modellen kan en dator räkna bakåt eller framåt hur klimatet kommer att se ut. Däremot kan man inte förutse väderleken ens för en nära framtid.

Det sägs ofta att uppvärmningen är ett vetenskapligt faktum därför att majoriteten av klimatologer tror på den. Men detta är ett missförstånd. En åsikt blir inte ett faktum därför att en majoritet av något slag tror på den. Experterna kan ha fel. Ett faktum är något som vi, vem som helst kan observera. Temperaturen, vindstyrkan, nederbörden på en viss plats vid en viss tidpunkt är ett faktum. Dessa kan mätas objektivt. Den globala uppvärmningen kan inte mätas. Den är alltså inte ett faktum. Det bästa forskarna kan göra är att samla mätvärden från en stor mängd olika platser och sedan beräkna något slag av medelvärde vid en viss tidpunkt. Vanligen anges ett medelvärde för ett helt år. Ex: Vid tusentals mätstationer på fast mark, på oceanerna, i atmosfären görs dagliga mätningar. För varje station beräknas medelvärdet under ett år. Dessa tusentals medelvärden samlas in och på basen av dem beräknas ett medelvärde för hela jorden för ett år. Jordens temperatur är alltså ett medelvärde beräknat på basen av tusentals medelvärden.
Dessutom måste man korrigera för kända faktorer som kan ge snedvridning, t.ex. om mätstationen ligger nära en storstad eller i en ödemark, om det nyligen varit ett stort vulkanutbrott (kyler ner), att mängden värden är någorlunda representativa för hela planeten etc.. Vad vi får är sålunda inte ett faktum utan ett teoretiskt beräknat värde. Forskarna tycks ha stor tillit till dessa beräkningar eftersom man anser sig kunna beräkna jordens medeltemperatur för ett visst år med 0.1 grads noggrannhet. Under 1900-talet när mängden koldioxid ökat med ca en tredjedel har jordens medeltemperatur, enligt olika beräkningar, ökat med mellan 0,5 och 0,8 grader. Under 2000-talet kommer den, enligt IPCC:s modeller, att öka minst tre-fyra gånger snabbare, med mellan 2 och 4 grader.

BLANDA INTE IHOP POLITIK OCH VETENSKAP

Vetenskapen har i dag en mycket hög status. För många är den till och med något av en religion. Man har en starkt överdriven tillit till det forskarna säger. Den tråkiga sanningen är dock att vetenskapens logik och metoder endast kan användas för att lösa problem som har att göra med hur något är, hur det fungerar, vad som orsakar det. Men den kan inte alls hjälpa oss när vi vill veta hur något borde vara. Än mindre kan den säga oss vad som är värdefullt, nyttigt, önskvärt etc. Allra minst kan den säga hur vi borde leva våra liv.

Sådana frågor hör till ideologiernas sfär. En ideologi är just en lära om ideal, vad som är värdefullt, önskvärt, om vad som är ont och gott, vackert och fult, vem som borde bestämma vad etc. Det finns olika slag av ideologier. Religiösa ideologier tycks i dag spela en större roll än på länge. Efter Sovjets sammanbrott hävdade en del okritiska drömmare att de politiska ideologierna är döda och att den västerländska demokratiska liberalismen har gått segrande ur striden. Det var mycket förhastat. Min bedömning är att vi alltid kommer att ha olika politiska ideologier. Kommunismen är försvagad men ingalunda död. Det finns en mängd auktoritära system. Det som i medierna kallas högerextremism får alltflere sympasitörer. En av de viktigaste och den nyaste ideologin är den gröna. Den uppstod som en mycket radikal rörelse på 1960-talet men i likhet med socialismen ca 100 år tidigare splittrades den i en moderat (revisionistisk) gren och en ortodox, ganska extrem gren. De moderata anpassade sig till de demokratiska spelreglerna och sitter nu med i många regeringar.

Nedsmutsningen, skogsdöden, försurningen av vattendrag, Harrisburg, Tjernobyl, förstörelse av regnskog, ozonhålet och andra miljöproblem gjorde att de gröna fick växande understöd. Men de etablerade, gamla partierna var inte dummare än att de såg tidens tecken. Alla partier gjorde upp miljöprogram för att markera att också de var gröna. Detta i sin tur ledde till massvis av lagstiftning och konkreta åtgärder, vilket givetvis förbättrade miljön i avsevärd grad. Detta i sin tur försvagade de grönas politiska makt. De fick sitt främsta stöd hos unga, intellektuella, urbana människor. I stor utsträckning har de gröna sugit upp dem som tidigare sympatiserade med den mer radikala socialismen. (Inte socialdemokratin!)

I slutet av 1900-talet blev det vanligt att rena rökgaser, utbyggnaden av kärnkraften stoppades i västvärlden (utom i vårt land), reningen av vatten förbättrades, lagstiftning som stoppade ozonförstörande ämnen infördes. Skogsskövlingen minskade, djurskyddet förbättrades. De moderata grönas program förverkligades i stor utsträckning. De gamla partierna tillsatte den s.k. Bruntland-kommissionen som gjorde upp ett program för s.k. hållbar utveckling. Enligt detta skulle den ekonomiska tillväxten fortsätta men med större hänsyn till miljön. Tillväxt var tillåten och önskvärd förutsatt att den inte skadade kommande generationers livsmöjligheter. Allt detta tog vinden ur seglen för den gröna rörelsen.

 Då kom den globala uppvärmningen som en ”räddande ängel”.

 Nu fick de gröna ny ammunition för att kräva radikala ändringar i livsstilen. Förbränningen av fossila bränslen, själva motorn för tillväxten, måste minskas kraftigt. I annat fall drabbas våra barn, barnbarn etc av allt värre klimatkatastrofer: öknarna breder ut sig, skördarna minskar, antalet heta dagar ökar drastiskt, orkaner blir allt vanligare, likaså översvämningar, världshaven stiger och dränker en mängd kuststäder, tusentals arter utrotas osv.

En radikal ändring av livsstilen var inte längre blott ett grönt ideal utan ett av vetenskapen bevisat krav.

Och där är vi i dag.

HÅLLER BEVISEN FÖR KRITISK GRANSKNING?

Kan vi lita på klimatexperterna? Kan vi lita på att de är objektiva och inte påverkas av den gröna ideologin? Jag har själv alltid varit rätt misstänksam mot experter. Orsaken är att experter har stor makt att påverka och jag har en instinktiv benägenhet att se på makthavare med misstänksamhet. Ingalunda så att jag tror att de alla är onda, skurkar, egoister, strebrar etc. Men så att jag tror att alla makthavare är vanliga människor. Och det ligger i människans natur att sträva efter status, erkännande, inflytande och makt. Det ligger också i människans natur att tro att just jag har rätt, att alla som tycker annorlunda har fel. Ofta är vanliga människor inte ens medvetna om vilka motiv som driver dem, eller så bedrar de sig själva genom att tro att deras motiv är ädla och osjälviska. Det är naturligt att människor som har en stark grön övertygelse söker sig till positioner i samhället där de kan driva sin sak, t.ex. till Greenpeace, WWF, till miljöministerier eller till forskning om miljön. Det betyder också att de är starkt motiverade och jobbar hårt för sin sak. Men det är en allmän lag att ju starkare övertygelse man har ju blindare är man för andra synsätt. Man ser bara det som passar in i ens världsbild.

Jag tror att det finns en risk att en del klimatforskare (inte alla) omedvetet påverkas av sin övertygelse. De gör då ett logiskt kardinalfel. De söker bekräftelser för sin teori. Men det är väl inget fel? Jo därför att forskaren bör testa, kritiskt granska sin teori. Hen bör söka fakta som motbevisar teorin. Endast dessa har verkligt bevisvärde. Detta låter som nonsens, men är den enda möjligheten att verkligen få reda på sanningen.

Vilka är då bevisen för antropogen global uppvärmning? Man får ofta höra en lång rad ”bevis”. Glaciärerna i Himalaya smälter, inlandsisen på Grönland smälter, polarisarna blir allt mindre under sommarhalvåret, antalet värmeböljor ökar, extrem väderlek ökar, orkanerna blir fler och kraftigare, världshaven stiger. För vårt land gäller att vintrarna blir allt varmare, snart finns det snö endast i Lappland, det blir allt regnigare, barrskogen försvinner och ersätts av lövskog. Det tråkiga är att ingenting av detta har observerats vid noggranna mätningar. Denna typ av ”bevis” kallas anekdotiskt. Det duger inte i vetenskapen. Nya forskningsrapporter baserade på noggranna mätningar publiceras hela tiden och de blir allt osäkrare när det gäller uppvärmningen. Jag har nämnt en del av dem i mina artiklar.

Nu håller denna blogg på att bli alltför lång. Ingen orkar läsa långa artiklar i dag. Därför slutar jag här. Jag granskar bevisfrågan i en kommande blogg. (Det är härligt, blåsigt, regnsjukt väder, men ganska varmt när jag skriver detta. Jag längtar efter att få komma ut och syssla samt njuta av höstvädret och -stämningen).

tisdag 14 maj 2013

ARTIKLAR OM HÅLLBARHET, RESURSER OCH ENERGI



DESSA ARTIKLAR HANDLAR OM INVECKLING, HÅLLBARHET, RESURSER, ENERGI OCH VINDKRAFT

Nedan lägger jag ut en rad artiklar som jag publicerat i Hufvudstadsbladet, Vasabladet och Åbo Underrättelser under våren 2013.

Artikeln nedan är insänd till Vbl men har när detta skrivs ännu inte publicerats. Det sägs ibland att växthuseffekten är ett bevisat faktum, att ingen seriös debatt förekommer. Denna artikel är baserad på info i Nature, en tidskrift som länge ansett att effekten är ett faktum.

NYA RÖN OM DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN

Våren är minst en till två veckor försenad. Vintern slog till med full kraft, med köld och snö redan i november. Hur passar detta ihop med att jordens klimat (enligt majoriteten av experter) blivit allt varmare sedan mitten av 1900-talet? Borde vintern inte starta allt senare och våren komma tidigare? Jo, det varnade experterna högljutt för ännu för några år sedan. Vad är det som hänt?

Senaste sommar var kall och våt hos oss, men i stora delar av USA svettades man under den värsta värmeböljan i mannaminne. Många delstater drabbades av svår torka. Man mätte en medeltemp på 25,3 grader, en hårsmån över det tidigare rekordet från 1936. James Hansen, världens mest kända klimatexpert och mannen som slog larm om växthuseffekten redan 1988 och sedan dess kämpat för att övertyga skeptikerna, hävdade att detta var ytterligare ett bevis för att utsläppen av koldioxid orsakar en snabb global uppvärmning.

Man kan undra varför de senaste årens värme orsakades av människan medan den lika svåra hettan 1936 hade helt naturliga orsaker. Meteorologen Martin Hoerling (som inte är någon klimatskeptiker) undrade just detta. Han och många andra experter menade att värmeböljor av denna typ kan förklaras inom ramen för naturliga variationer. Det stora problemet är att forskarna inte har kunnat bevisa något orsakssamband mellan global uppvärmning och extrem väderlek. Också Hansen erkänner detta (enligt Nature 9.8 2012) och betonar att hans argumentering bygger på statistik.

Klimatforskarnas viktigaste redskap är enormt komplicerade matematiska modeller som är avsedda att på ett teoretiskt plan avbilda de processer som styr klimatet. Det finns minst ett 40-tal sådana modeller och forskarnas jobb består till stor del i att försöka förbättra dem. Men de senaste åren har visat att modellerna fortfarande lider av stora brister. I ett stort projekt (Se t.ex. Nature 18.4 2013) testade man ett antal modeller för att se om de kunde förutse några av de svåra perioder av hetta och torka som mänskligheten då och då drabbats av under de senaste 1000 åren. Det visade sig att ingen av modellerna korrekt kunde förutspå värmeperioderna. Att förutsäga framtida perioder av ökad nederbörd eller svår torka med sådana modeller är minst sagt tvivelaktigt.

Senaste höst hade polarisarna minskat rekordartat. Aldrig tidigare hade istäcket över norra ishavet varit så litet, blott ca 3.7 miljoner kvadratkilometer, i september. Visserligen har forskarna länge varnat för att avsmältningen ökar men att den blev så dramatisk just senaste år kom som en total överraskning. Än en gång hade klimatmodellern helt misslyckats. Under den gångna vintern växte istäcket i stället i rekordsnabb takt. Hur skall detta förklaras? Hypoteserna varierar. Forskarna tycks vara rätt eniga om att koldioxiden inte kan vara den enda orsaken. Dominerande varma vindar, varma havsströmmar och antropogena sotpartiklar hör till de orsaker som framkastats. Det blir intressant att se hur snabb avsmältningen blir denna sommar.

De tiotusentals glaciärerna i det enorma Himalaya-massivet håller på att smälta i allt snabbare takt. Om ett tiotal år kan de vara borta om mänskligheten inte genast minskar utsläppen av växthusgaser. Detta alarmerande budskap kunde man läsa i IPCC:s rapport år 2007. Det väckte enorm uppmärksamhet men blev slutligen en första rangens vetenskapliga skandal. Det visade sig att slutsatsen baserades på helt opålitliga data. Vad visar då den senaste forskningen om dessa glaciärer som ger upphov till älvar och floder vilka är livsviktiga för hundratals miljoner människor? Att få pålitliga mätdata från dessa extremt otillgängliga trakter är ytterst vanskligt. Mätningar från satelliter spelar därför en viktig roll. Hypotesen att glaciärerna snabbt håller på att försvinna är enligt Nature 23.8 2012 lätt att motbevisa. Den bild som vuxit fram genom mätningar de allra senaste åren är, föga förvånande med tanke på att vi talar om tiotusentals glaciärer, komplicerad. Kort sagt har man funnit regioner där avsmältningen är stor men också stora områden där glaciärerna växer i omfång. Ingenting tyder på att glaciärerna försvinner inom överskådlig framtid. Detsamma gäller för övrigt inlandsisen på Grönland. Också beträffande den är osäkerheten stor.

I över 30 år har klimatexperterna utpekat utsläppen av koldioxid som den viktigaste orsaken till global uppvärmning. Ju mer koldioxid vi släpper ut desto mer stiger jordens feber, desto sjukare blir vår planet. Så lyder den teori som blivit något av en trossats bland klimatologerna och de gröna. Och utsläppen fortsätter att öka, speciellt i Asien där den ekonomiska tillväxten är hög. Därför borde jordens medeltemperatur stiga i motsvarande mån. Men det gör den inte enligt de senaste årens mätningar. Den har snarare, som klimatskeptikerna skadeglatt upprepat om och om igen, stampat på stället sedan slutet av 1990-talet.

Naturen tycks sålunda strunta i forskarnas mest sofistikerade och invecklade datamodeller. Hur detta skall tolkas är i dagens läge oklart. Enormt mycket forskning pågår. Jag kan inte låta bli att tänka på den forskning som på 1970-talet gjordes för att kunna förutsäga jordbävningar. Till slut gav man upp hela projektet. Processerna var så komplicerade att man måste se utbrotten som rent slumpmässiga. Man kan med hög sannolikhet säga att en stor jordbävning är på kommande i t.ex. San Fransisco-regionen, men när är omöjligt att predicera. Det börjar alltmer verka som om jordens klimat är lika svårt att fånga i en datamodell. Kanske måste forskarna erkänna sig besegrade av naturen. Bäst är att vara beredd på en varmare framtid, men också på en fortsättning som nu, eller på kalla, långa och snötyngda vintrar. Framtidens klimat är omöjligt att förusäga med vetenskaplig precision.
Och kanske är det bäst så.

Artikeln nedan publicerades i Vbl 27.3. Den återspeglar rätt väl min egen inställning när det gäller jordens resurser och framtiden.

HURUDAN FRAMTID VILL VI HA?

Ett enkelt, anspråkslöst, naturnära liv, eller ett samhälle i ständig, dynamisk utveckling? Göran Ekström, aktiv grön ideolog i Vasa, har i decennier vältaligt argumenterat för det förra. Själv har jag ställt upp för det senare.
Kraftig minskning av energikonsumtionen, övergång till enbart förnyelsebara energikällor, bl.a. en massiv satsning på el producerad genom tusentals möllor. Så ser Ekströms recept för framtiden ut. Själv försvarar jag den nuvarande utvecklingen med en bred energibas, som visserligen innebär ökad användning av förnyelsebart, men också, för lång tid framåt, inkluderar fossila bränslen och kärnkraft. Däremot ser jag de tusentals monstermöllor som nu ligger på ritborden som inte bara onödiga utan som den värsta miljörisken i dagens samhälle. Möllorna riskerar att bli morgondagens mögelhus. En miljöförstörelse som till råga på allt subventioneras av en regering i vilken de gröna ingår.

Ekström ger i Vbl 18.3 en träffande beskrivning av skillnaderna mellan oss. Vi förespråkar motsatta synsätt. Han tror på människans vilja att ändra livsstil om hon bara får ”upp ögonen för sanningen”. Men han tror inte att problemen kan lösas genom forskning och ny teknik. Ekström menar att min filosofi är den rakt motsatta. Jag är, menar han, pessimist när det gäller människans beredskap att ändra sig, men optimist beträffande forskningens och teknologins möjligheter. Jag håller i stort sett med om denna analys, men vill tillägga att jag också tror på politiska lösningar.
Det som gör debatten mellan oss allmängiltig är att vi representerar två trender som redan länge existerat i det moderna samhället. Om man vill anknyta till historien (vilket tycks vara tabu i dagens samhälle) kan man kalla det som Ekström representerar rousseaunism (efter filosofen Rousseau ) och det jag förespråkar condorcetism (efter filosofen Condorcet). För Rousseau var slagordet ”tillbaka till naturen”, men för Condorcet var det utveckling mot allt högre nivåer.
Som jag ser det är båda ideologierna viktiga. Vidare tolkar jag historien så att de är i en s.k. dialektisk växelverkan. De är varandras motsatser, men samtidigt inverkar de på varandra så att de extrema tendenserna slipas bort. I stället växer det ständigt fram kompromisser som leder till nya motsättningar, som leder till nya kompromisser, men på ett högre plan.
De katastrofscenarier som ofta utmålas leder i allmänhet till reaktioner som mildrar katastroferna, men ofta påverkas utvecklingen av ovänade och oanade upptäckter eller händelser. Det blev aldrig något kärnvapenkrig mellan Öst och Väst. Skogsdöden som sågs som en enorm katastrof ännu på 1980-talet lyser i dag med sin frånvaro från rubrikerna. Regnskogarna är snart borta hette det på 1990-talet. De är fortfarande kvar. På många håll, t.ex. i Kina, ökar skogsarealen. Arealen av skyddade områden ökar globalt sett. Överbefolkningen ses inte mera som ett svårt problem. I stället håller barnlöshet på att bli ett problem. Jag kommer ihåg experter som på 1990-talet dystert förutspådde att ozonskiktet skulle förstöras med katastrofala konsekvenser för allt liv. En politisk lösning i form av ett internationellt avtal nåddes snabbt. I dag talar man knappt om det hotet längre. I dag är det klimathotet som gäller, men hur länge? Hos oss tycks klimatet snarare bli kallare.
Ekströms centrala budskap, som han upprepat i decennier, är att ”katastrofen står för dörren”. Han tycks dock ha blivit mer realistisk med åren. I Vbl 18.3 säger han att miljökatastrofen inte slår ner som en bomb, utan att det ”handlar om gradvisa, accelererande försämringar under lång tid”. Här skulle några konkreta exempel varit på sin plats. Om vi ser på miljön i Finland så är ju faktum att det under flera decennier handlat om gradvisa förbättringar. Sophanteringen är bland de effektivaste i världen. Skogsarealen har inte på århundraden varit så stor. Viltstammen är större än på många decennier. En lång rad djur håller på att konkurrera ut människan. Yrkesfiskarna är utrotningshotade, inte sälarna.
Ekström tänker kanske globalt. I så fall har han delvis rätt. Alla vet väl att  t.ex. Kina, världens folkrikaste stat har enorma miljöproblem samt att Indiens folkmängd fortsätter att växa. Problem finns i Afrika, t.ex. snabb folkökning, i Sydamerika, t.ex. regnskog skövlas för att man vill odla biobränsle. Men jag ser inte dessa problem som olösbara.
Ekström upprepar ständigt att vi borde leva ”småskaligare, lugnare och naturligare.” Problemet här är, som jag ser det, hur mycket vi borde ge avkall på.  Jag håller absolut med om att dagens hetsiga livsstil är skadlig både för hälsan och miljön. De flesta håller väl med om att man mår bättre av att ta det lugnt, äta närproducerad mat, att röra sig i naturen etc. Men samtidigt vill man ha stor bostad, sommarstuga, bil och alla tekniska rackerier. Många ser det som en självklarhet att kunna flyga till Dubai, Thailand eller vart som helst på semester. Jag anser att jag själv lever rätt anspråkslöst, men inte vill jag avstå från elspis, kyl, frysbox, tvättmaskin, elvärme, motorsåg, gräsklippare, tv, dator osv.
Framtiden ligger, enligt min bedömning, i något slags kompromiss mellan evig tillväxt och ”tillbaka till naturen”. Men denna kompromiss måste hela tiden revideras och förändras i enlighet med de föränderliga ekonomiska, politiska, kulturella och materiella förhållandena. En dynamisk, oförutsägbar, spännande framtid är i mina ögon både möjlig och önskvärd. Mänskligheten är på väg, på en fantastisk resa, en resa där själva resandet är målet.

Jag har länge varit mycket kritisk till planerna att bygga upp till 1000 jättestora vindkraftverk längs våra kuster. Under vintern och våren har jag igen kommit med kritik. Det blir intressant
att se hur det går, t.ex. på Kimitoön där flera sådana industriområden nu planeras.
Denna artikel ingick i Åbo Underrättelser 8.5.

VEM VINNER PÅ VINDEN?

Vindkraften har debatterats häftigt i våra finlandssvenska dagstidningar under vintern och våren. Vi har alla skäl att mycket noggrannt diskutera för- och nackdelar med detta (ineffektiva) sätt att producera ström nu. Om något år är det för sent. Då står vi inför fait accompli, inför skogar av hundratals jättemöllor och tusentals km nya skogsvägar och gator för elkablar. En fråga som inte belysts tillräckligt är: vem vinner och vem förlorar på detta för våra förhållanden enorma projekt? I dag skall man sträva efter s.k. win-win-lösningar, dvs lösningar som ger någon fördel åt envar.
Destovärre tycks en sådan lösning vara omöjlig när det gäller vindenergin. Problemets kärna är förstås att vinden är nyckfull och energin mycket ”utspridd”. Därför måste man bygga ett stort antal jättestora möllor för att få t.ex. lika mycket el som ur ett enda medelstort kolkraftverk. För att inte tala om kärnkraften. Den nya reaktorn i Olkiluoto kommer att producera mera el på ett pålitligare sätt och under längre tid än alla de tusentals jättemöllor som nu planeras. Utan att störa vare sig flora eller fauna, och utan att förändra den traditionella landsskskapsbilden i våra kustregioner.
Vem vinner på monstermöllorna?
Självklart byggs de inte av rent ideella skäl. Firmorna som bygger, både inhemska och utländska är normala affärsföretag som skall dels betala ut goda löner åt sina anställda (ofta utomlands) och dels vinster till sina ägare. (För övrigt går det knackligt för många utländska företag i branschen. Det finns en stor överkapacitet.) Nya arbetsplatser då? Hur många får jobb i en s.k. vindpark? Den frågan brukar företagen, med goda skäl, undvika. Möllorna är helt datorstyrda. Någon sysselsättande effekt har de inte. De enda som verkligen förtjänar är de fåtal markägare som kan lyfta några tusen euro i markarrende. Det unnar man gärna ekonomiskt pressade bönder, men marken ägs ofta av stiftelser eller andra som redan klarar sig bra. Många menar att kommunen har nytta av möllorna. Desto fler möllor på kommunens område, desto mera skatter kommer det in i kommunens magra kassa. Det är svårt att avgöra i vilken mån detta stämmer. Somliga kommuner vinner antagligen. Speciellt kommuner som ”håller på att dö”. Några vindparker kan för en sådan kommun vara en ekonomisk injektionsspruta. Mot detta skall man väga kostnader i form av sjunkande markpriser, effekter på turism, sommarbosättning och på naturvärden som i framtiden lockar allt flera till orter med spännade natur, flora och fauna.
Det finns också immateriella kostnader, framför allt i form av samhörighet och trivsel. Säkert är att en mängd jättemöllor kommer att förarga, störa, reta och irritera många. Man måste noga överväga om detta är ett pris som man inom kommunen vill betala.
Vem, eller snarare vilka är det då som förlorar?
Såvitt jag lyckats utröna är det vi vanliga elkonsumenter. Självklart är det vi som skall betala kalaset. Eftersom vindelen är alltför dyr för att någon frivilligt skall betala den måste bolagen få statligt understöd, dvs subventioner. Bolagen får ett pris som ligger ca dubbelt högre än priset på den fria elmarknaden. (Markandespriset varierar förstås hela tiden, men har under den senaste tiden snarare haft en sjunkande än stigande tendens. Priset på stenkol har t.ex. sjunkit så man nu kan producera el billigt genom kol, speciellt som utsläppsrätterna sjunkit drastiskt.) I praktiken betalas en stor del av alla kostnader för vindkraft genom statsskatten. Själv anser jag det absurt att regeringen skär ner på allting, att alla understöd minskar, medan regeringen avser att betala ut hundratals miljoner i form av subventioner till vindkraftsbolagen. De som förlorar är, såvitt jag förstår, vi vanliga elkonsumenter, skattebatalare och naturvänner.

Denna korta kommentar publicerades i Vasabladet under våren.

HELLRE SOLENERGI ÄN MONSTERMÖLLOR

Patrik Holm har argumenterat kunnigt och skickligt för sitt eget område vindkraft i en rad långa artiklar i Vbl. Det har blivit mycket info av en fackman för den intresserade läsaren.

Det finns dock oklara punkter som ännu borde utredas. Inmatningstarifferna innebär att vindbolagen inte spelar på marknadens villkor. Bolagen får av staten ett garantipris på omkring 80-100 €/ MWh. Om jag förstått saken rätt får de detta pris även om priset på Nordpol sjunker till t.ex. 20 €/MWh. Skattebetalarna står då för mellanskillnaden på 60€. Men vad får vi för detta? Vore det då inte bättre att alltid låta möllorna stå stilla när priset på spotmarknaden är lågt? Då behöver vi inte betala mellanskillnaden. Om det är ett regnigt år, som senaste år, och Norge och Sverige säljer billig vattenel verkar det tokigt att köpa dyr vindel av våra bolag. (Dessutom går en del av subventionerna i utländska fickor). Detsamma gäller produktionen från våra gamla kärnreaktorer. När skulderna är amorterade blir kärnelen betydligt billigare än vindelen.
Vid konsumtionstopparna under vintern behövs extra kapacitet, men vi har inga garantier för att det blåser just då. Det kan hända att de flesta möllorna står när de bäst behövs. Dels producerar de ofta dyr el när de inte behövs, dels producerar de ofta ingenting alls när de behövs. Jag har svårt att se någon logik i en sådan produktion.
Om de summor som nu och i framtiden satsas på garantipriser på vindkraft i stället skulle satsas på att stöda enskilda medborgare och företag som börjar använda solenergi skulle vi få alternativ energi utan hundratals monstermöllor, miljöförstöring, förändringar i landskapet, utan risker för sjukdomar, utan upprivande strider om var möllor får placeras. På denna punkt kunde vi med fördel ta tyskarna som förebild. Och pengarna skulle hamna i våra egna fickor.

Denna artikel om Kyotoprotokollet ingick i Vasabladet 22.4 under rubriken Dags att skrota Kyotoavtalet. Att avtalet, av en mängd orsaker, blev ett totalt fiasko borde öppet erkännas.

KYOTOPROTOKOLLET: UPP SOM EN SOL, NER SOM EN PANNKAKA.

Kyotoprotokollet är ett ord som då och då figurerat i nyheterna under de senaste 16 åren. Alltflera experter menar att hela protokollet visat sig värdelöst, att det borde slopas.

Vad är det egentligen frågan om?

Protokollet är ett internationellt avtal som manglades fram under sega förhandlingar i Kyoto, Japan år 1997. Avsikten var ”att rädda klimatet”. De ständigt ökande utsläppen av koldioxid började redan i slutet av 1980-talet oroa en växande skara klimatexperter. Man noterade flera ovanligt varma år. År 1997 var rekordvarmt. Experterna blev övertygade om att ökande utsläpp av koldioxid påverkar klimatet så att jorden ”får feber”, som någon uttryckte det. Experterna lyckades få stöd hos många politiker, främst förstås bland de gröna, och inom FN. Inom EU beslöt politikerna att arbeta för att minska utsläppen. De borde skäras ner till nivån 1990.

Politikerna utarbetade ett fördrag som fick namn efter staden Kyoto. Målet var att så många stater som möjligt skulle ratificera (godkänna) avtalet. Under de följande åren ratificerades det i främsta hand inom EU och det trädde i kraft 2005. Men protokollet blev ett slag i luften (eller i koldioxiden) därför att de värsta ”koldioxidbovarna” dvs. Kina, USA, Indien och en rad andra länder vägrade ratificiera det. (Finland är ett av de få länder som faktiskt uppfyllt avtalet. Främst för att vi har så mycket kärnkraft. Ännu mer minskar våra utsläpp när Olkiluoto 3:an tas i drift.) Inom EU infördes handel med utsläppsrätter som medel för att motivera industrin (men inte privatpersoner) till nedskärningar. Experterna hoppades att länderna utanför Europa småningom skulle ansluta sig till protokollet, ”hoppa ombord” som det hette.

Hur har det gått?

Några siffror ger svaret. Basåret 1990 producerade världens länder ca 23 miljarder ton koldioxid. Det var till den nivån man år 1997 önskade återvända för att stoppa den globala uppvärmningen. Men samma år var de globala utsläppen redan uppe i nästan 25 miljarder ton. Efter det att avtalet ratificierats inom EU har utsläppen inte minskat utan ökat mer än någon kunde tro i slutet av 1990-talet. Utsläppen har globalt ökat med drygt 10 miljarder ton sedan basåret 1990!  År 2011 släppte världens länder, med Kina och USA som de värsta skurkarna, ut den enorma mängden av 34 miljarder ton koldioxid. Och nya kolkraftverk tas ständigt i bruk utanför EU.

Ordet misslyckande är alltför svagt. Man kan gott säga att det blev pannkaka av protokollet som skulle rädda världen undan värmedöden.

Varför blev fördraget ett misslyckande? Det finns mängder av förklaringar och analyser och en del experter vill inte ens ännu erkänna att protokollet blev en total flopp. I den senaste konferensen, i Doha förra sommaren, höll man fortfarande fast vid fördraget. Främst antagligen därför att det är det enda globala fördrag för att minska utsläppen som finns. Om man skjuter det i sank är, menar man, fältet öppet för varje land att handla enligt egna egoistiska intressen.
(Ett uselt argument eftersom de värsta bovarna ändå inte godkänner avtalet).

Inom EU har utsläppen minskat en aning, men inte på grund av fördraget utan därför att unionen drabbats av en svår ekonomisk depression. Den ekonomiska tillväxten har upphört, massor av fabriker har slagit igen eller skurit ner, arbeslösheten har ökat dramatiskt. Samtidigt har priserna på utsläppsrätter rasat till botten. Man kan i dag köpa dem för en spottstyver. Inte ens inom Europa, som drev fram protokollet, motiverar de till begränsningar av utsläppen.

De enda som vunnit på protokollet är de tusentals tjänstemän och politiker som lyft höga löner för att jobba med det och fått resa gratis med flyg från den ena internationella konferensen till den andra. Det finns mer koldioxid i atmosfären än någonsin, men konstigt nog har vi haft tre kalla och snöiga vintrar efter varandra. Polarisarna i norr och söder breder just nu ut sig över en yta av 18 miljoner kvadratkilometer. Sommaren borde bli extremt varm om vi vågar tro på växthusteorin. Man kan alltid hoppas.

Det är dags att skrota protokollet och det värdelösa byråkratiska systemet med utsläppsrätter.
Det finns många alternativ.

I denna artikel som ingick i Hbl 4.5 kritiserar jag tendensen att det mesta i vårt samhälle görs alltmer invecklat och byråkratiserat.

OHÅLLBAR INVECKLING

Utveckling har länge varit ett ideal, nästan en religion. Alla vill utvecklas, allt skall utvecklas, dvs förbättras. Inget är bra som det är, än mindre som det var. Men vad innebär allt detta tal om utveckling i praktiken? Det innebär att nästan allting mekaniseras, datoriseras, det innebär ständigt nya lagar och regler, ökande byråkratisering (naturligtvis!), allt större centralisering och toppstyrning, det innebär en ständigt fortgående infoexplosion och förstås en strävan att effektivisera allting. Och metoden för allt detta är en specialisering i det oändliga. Generalisterna (sådana som jag) är en utdöende art. Vi lever i experternas, konsulternas och specialisternas tidevarv.

Den rätta termen är inte utveckling, som har en positiv klang, utan inveckling. Samhället är redan så invecklat att ingen förstår det. Det förändras av sig själv utan att någon har kontroll. Ett bra exempel är den ekonomiska krisen inom EU. Meningen med unionen var inte att skapa den värsta arbetslösheten i Europas historia. Det bara blev så därför att ingen riktigt förstod vilka konsekvenserna skulle bli. Det finns fler experter i dagens Europa än någonsin tidigare men de orsakar flera problem än de löser.

Om invecklingen vore hållbar kunde man stå ut med den. Men lika litet som utveckling har begreppet hållbarhet någon klar mening. Det finns hela arméer av experter som förkunnar att utvecklingen går ”käpprätt åt helvete”. Men ännu fler experter jobbar stenhårt på att ”utvecklingen skall gå framåt”.

Begreppet hållbar utveckling skapades redan i början av 1980-talet. Det var etablissemangets reaktion på den hårda kritik av tillväxtideologin som den på den tiden radikala gröna rörelsen (helt befogat) kom med. Den tidens gröna ville att tillväxten skulle stoppas, privatbilismen avskaffas, de hävdade att ”small is beautiful” osv. Pentti Linkola försörjde sig som fiskare och Arne Naess lämnade sitt toppjobb som professor i filosofi för att leva enkelt och propagera för en radikal ändring av livsstilen.

År 1987 publicerades en diger FN-rapport (Brundtland-rapporten) som skulle ligga till grund för den framtida utvecklingen. Nu skulle hela världen gå in för dels utveckling, dels hållbarhet. Vad detta innebar i praktiken lämnades till vars och ens egen bedömning. Därför har alla kunnat hävda att de jobbar för både hållbarhet och utveckling. Hur har det gått?

Antalet bilar har ökat från ca 400 miljoner då till 800 miljoner i dag, och ökningen fortsätter. Flygtrafiken har mångdubblats och de flesta jättestora aerodromer måste ständigt göras ännu större. Konsumtionen av fossila bränslen har fortsatt att öka. Utsläppen av koldioxid är i dag dubbelt större än för 25 år sedan. Kärnkraften har nästan stoppats inom EU i tron att några hundratusen jättemöllor med åtföljande naturförstörelse är bättre för djur och natur än några få ytterst miljövänliga kärnreaktorer. Så kunde man fortsätta uppräkningen av exempel. Enligt många experter har vi för länge sedan passerat gränsen. Enligt andra lika lärda och kloka finns det alltid alternativ när någon viss naturresurs börjar sina.

Somliga oroar sig för den stora katastrof som de anar inom en svårgripbar framtid. Vi bör dock inte glömma de positiva sidorna av invecklingen. Barndödligheten har minskat, den föväntade livslängden ökat, hundratals miljoner (främst i Kina och Indien) har lyckats kravla sig upp ur fattigdomsträsket. Fler barn än någonsin får gå i skola, kvinnornas, de sexuella minoriteternas, de handikappades och sjukas situation har globalt sett förbättrats. Svält, krig och undernäring har minskat. I många avseenden har världen ändå, globalt sett blivit mycket bättre. 

Läsaren noterar säkert att  jag på det stora hela är optimistisk när det gäller framtiden. Jag tror inte på några stora katastrofer. Men jag tror inte heller på att människorna skall bli anspråkslösa, förnuftiga, fredliga. Jag tror i stället att framtiden kommer att bli ungenfär likadan som det förflutna. Genom att studera historien lär vi oss om framtiden. Och personligen tycker jag att detta är det bästa alternativet. Leibniz hade rätt: Vi lever i den bästa av världar!!

torsdag 25 april 2013

KÄRLEKENS MÅNGA ANSIKTEN. DEL 1.



KÄRLEKENS MÅNGA ANSIKTEN. DEL ETT.

KÄRLEK OCH VISDOM

Ordet filosofi är grekiska, en sammanställning av filos som betyder kärlek och sofia som betyder visdom, vishet. Att vara filosof betyder alltså att älska vishet. Jag har varit filosof i över 40 år. I 37 år förtjänade jag mitt uppehälle som universitetslärare i filosofi. Men älskar jag verkligen vishet? Kan man överhuvudtaget älska något så abstrakt? Vad innebär det i så fall?
                      Man kan beundra vishet, söka visdom, längta efter större visdom, men innebär då detta att man älskar visdomen? Det finns mycket man kan längta efter utan att älska det. Jag längtar ibland efter potatismos med aborrfiléer stekta i smör, men det betyder inte att jag älskar den rätten. Att älska innebär att längta men all längtan är inte kärlek. Kärlek är något mycket mer och större än längtan. Tyvärr har många i dag en tendens att trivialisera kärleksbegreppet. ”Hej älskling,” säger man till kreti och pleti, också till folk som man är likgiltig inför. ”Jag älskar den/det/de” utbrister man när man i just den stunden gillar någonting. Samma tendens att trivialisera gäller förresten kärlekens motsats, alltså hatet.

                      För egen del måste jag erkänna att jag är rätt likgiltig inför visdomen. Ärligt talat vet jag inte ens så noga vad vishet är. Därför vet jag inte heller om jag själv är vis. Det som jag däremot vet är att jag alltid varit nyfiken och alltid försökt få veta mera, få mera kunskap. Men min nyfikenhet, vetgirighet begränsar sig till rätt få områden. Det kan man se t.ex. i mina bloggar. Det finns massor av ämnen som jag inte behandlar, som jag inte vet någonting om och som inte intresserar mig. (Men jag hatar dem inte!) Ämnen som intresserar de flesta, men inte alls mig, är sport och idrott. Jag vet inte ens vilka fotbolls- och ishockeylag det finns i Finland. Jag har aldrig i mitt långa liv bevistat en fotbollsmatch eller ishokeymatch.

                      Blir man visare med åren? De flesta gamla människor jag känt har inte förefallit mig visa. De har tvärtom ofta förefallit fördomsfulla och okunniga i många frågor. Men kanske har de varit visa utan att jag förstått det? I dag när det är på modet att höja ungdomen till skyarna menar många att ungdomarna är visare än vi äldre. När detta mode grasserade som värst menade en del radikaler att lärarna borde lyssna till eleverna, att lärarna i våra skolor hade mycket att lära av eleverna.  
                     
                      För mig var denna tanke absurd. Varifrån skulle barnen och ungdomarna ha fått den vishet som lärarna, med lång utbildning och erfarenhet, inte hade fått? Jag upplevde detta som en extrem form av dumhet, för att inte säga åldersrasism. Under mina 37 år som lärare på universitetsnivå har jag inte lärt mig något alls av mina studenter. Jag har alltid varit övertygad om att jag vet väldigt mycket mera inom mitt område än mina studenter. Jag har varit övertygad om att jag har mycket att ge studenterna, inte bara i form av direkta fakta utan i social samverkan och respekt för den öppna debatten. Däremot vet studenterna självklart mera om mycket annat, t.ex. om sport och popmusik, om datorspel och klädmode, dvs om modeföreteelser som dyker upp och försvinner i snabb takt. Men skolans uppgift är knappast att lära lärarna vem som ligger högst på poplistorna eller det senaste i den oändliga raden av datorspel.

                      Under antiken fanns det i Grekland en person som kallades Oraklet i Delfi. Hen hade gudomlig förmåga att uttrycka djup visdom. Sokrates berättade att någon frågat oraklet vem som var Greklands visaste man. ”Sokrates” blev svaret. Detta förbryllade den fule mannen som var välkänd, till och med ökänd, på Atens gator. Han visste mycket väl att han inte alls var vis, tvärtom. Han gav sig ofta i slang med politiker, ämbetsmän, lärda av alla slag för att få veta t.ex. vad det innebär att vara ärlig, modig, tapper, fosterländsk, religiös, trofast osv. Men han fann alltid fel och brister i svaren. Därav drog han slutsatsen att de tillfrågade faktiskt inte visste svaren. De trodde att de visste, de var till och med helt säkra på att de visste, men en kritisk analys visade att de misstog sig. De var okunniga om sin egen okunnighet.

                      Sokrates däremot var mycket väl medveten om hur litet han visste och hur okunnig han var om det mesta. Han visste att han inte visste. Men hur kunde oraklet, som var ofelbart, peka ut honom, som visste att han inte visste, som Greklands visaste? Det måste, menade Sokrates, betyda att sann visdom innebär att man inser hur litet man vet.

                      Alla professionella filosofer är efterföljare till Sokrates. Men vi är inte alls lika ödmjuka. Det är snarare tvärtom. Vi filosofer tror oss veta svaren på DE STORA FRÅGORNA om människan, välden och allting. Själv är jag inte alls vis i den sokratiska bemärkelsen. Jag tror mig veta väldigt mycket inom de områden jag intresserar mig för. Var och en som t.ex. läser ett urval av mina ca 200 bloggar märker snabbt att jag tror mig ha svar på en massa STORA FRÅGOR. Den som läser ett urval av mina drygt 1000 tidningsartiklar kan inte dra annan slutsats än att jag är en obotlig besserwisser. Jag tror mig veta en massa, nej förresten, jag vet att jag vet en massa.

                      Så låt mig slå fast. Jag är inte alls vis i sokratisk bemärkelse. Men, det finns ett stort ABER. Jag tror att Sokrates hade fel. Jag tror att han var något av en populist. Han ville göra sig märkvärdig, göra reklam för sig själv. Utan tvekan visste han väldigt mycket. Denna story har en mycket djupare filosofisk innebörd än den Sokrates avsåg. Det är ju Platon som skrivit nästan allt vi vet och Sokrates, och han hade sin egen ko i diket. Och han var sannerligen en besserwisser. Men nu håller jag helt på att spåra ur. Ämnet för denna blogg skulle vara kärlek.

KÄRLEKSVISDOM
   
                      Jag erkände ovan att det finns många områden där jag är en total ignorant. Hur är det då med kärleken? Vet jag något om kärleken, eller hör den till de vita fläckarna i min bildning? Då uppstår frågan vad det innebär att ha kunskap om kärleken. Det mesta av mina kunskaper har jag fått genom att läsa. Men kan man veta vad kärlek är genom att blott läsa om den? Jag tvivlar. Varför?

                      Låt oss jämföra med en annan viktig känsla – svartsjuka. Hur skulle du beskriva svartsjuka? Jag har svårt att göra det. Visst vet jag att svartsjuka är vanligt, visst har jag observerat folk som är svartsjuka, men ändå vet jag inte riktigt vad svartsjuka innebär. Detsamma gäller avundsjuka. När jag försöker komma ihåg något tillfälle när jag varit svartsjuk eller avundsjuk så är mitt minne tomt. Antingen har jag förträngt dessa minnen eller så har jag inte benägenheten för dessa känslor eller så har jag inte haft orsak att vara svart- eller avundsjuk. Vad jag vill komma till är att man kan ha kunskap om dessa känslor endast om man själv har upplevt dem. Och detta är den allmänna regeln. Man kan ha kunskap om en känsla endast om man själv har upplevt den, eller en snarlik känsla.

                      Min slutsats blir då att man kan ha kunskap om vad kärlek är endast om man själv har upplevt den. Endast den som älskat vet vad kärlek är.

                      Ordet kärlek för i allmänhet tankarna till kärlek mellan man och kvinna, eller homokärlek, dvs kärlek med en sexuell sida, erotisk kärlek. Detta är i stort sett den enda form av kärlek som beskrivs i den oändliga mängden poplåtar som skvalar i medierna. Själv har jag i åratal varit utled på de enfaldiga kärlekstexterna. Inte så underligt kanske när man av och till lyssnat på radio i över 60 år. Den breda allmänheten tycks ha ett omättligt behov av romantiska, enkla kärlekstexter. ”Jag vill ha dig i mörkret hos mig”. Vem vill älska i mörker!? Tyvärr är mitt minne fullt med snuttar av låttexter. ”Marry me”, ack du milde.

                      Det som jag vill får fram med denna artikel är att kärleken har många ansikten. Världen är rik på sådant som lockar och drar oss. Kärleken är rik och mångsidig. Det är inte självklart, som de moderna poplåtarna påstår, att kärleken mellan man och kvinna är viktigast. Man kan leva ett mycket rikt liv, fullt av kärlek, även om man aldrig funnit den så kallade rätta, även om man aldrig upplevt den stora passionen.

RELIGIÖS KÄRLEK
”Så älskade Gud världen att han offrade sin son för att människorna skall få evigt liv.” Ordet kärlek är centralt i religiösa sammanhang. Åtminstone när det gäller kristendomen. Vi får ständigt höra att Gud älskar oss, också den fattigaste och eländigaste. Jag måste genast erkänna att jag inte begriper ett ord av detta. Varför älskar Gud smuts, förruttnelse, elände, fattigdom, krig och död, förintelse? Och hur vet vi detta? Hur vet vi att det inte bara är önsketänkande? Älskade han också Hitler och Stalin? Älskade hen världen därför att hen själv hade skapat den? Vi är ju benägna att gilla det vi själva skapar. Älskar han världen för att han inte har något val? Älskar han människan på samma sätt som en människa kan älska en liten hundvalp? Är det inte snarare så att Gud är likgiltig inför världen? Kanske är han faktiskt gammal och trött, som det sägs i en djuplodande visa av Cornelius W. Eller så är gudarna helt enkelt bara projektioner av mänskliga behov och av önsketänkande.

Litet lättare är det att förstå att människor kan älska Gud, Jesus eller Helgonen. Detta är dock en form av kärlek som jag inte har någon som helst erfarenhet av. Och en vis man talar inte om sådant som han inte vet något om. (Men som jag redan betonat: jag är inte vis.) Helt klart är kärleken till Gud oerhört viktig för oerhört många människor. Därför är det litet genant att inte veta något om den. I stället tillåter jag mig att spekulera. Jag undrar om inte kärleken till Gud i själva verket i hög grad är egenkärlek. Det som man älskar är egentligen sig själv. Alla är vi väl mer eller mindre egenkära. När denna kärlek går till överdrift blir den narcissism. Narcissos var ju så förälskad i sin egen skönhet att han inte gjorde annat än beundrade sig själv.
Poängen med att älska Gud är ju att man själv har eller kan få enorma fördelar av det. Förr trodde man att det är gudarna som bestämmer t.ex. vädret, skörden, krigslyckan och sjukdomar. Det låg alltså i vars och ens intresse att visa all tänkbar kärlek till den rätta guden för att få god skörd, krigslycka och hälsa. I dag väntar sig den som älskar sin Gud i främsta hand att få evigt liv.

I dagens västerländska samhälle tycks narcissismen bli alltmer utbredd och extrem. Aldrig har t.ex. så många människor satsat så mycket pengar och energi på att forma sin kropp, på kläder, på kosmetika, på skönhetsoperationer, på smycken, på tatueringar, på stajling, på hår, skägg, ögon, naglar osv. Och det är inte bara det yttre man vill framhäva. Allt skall stajlas, beteende, språk, small talk, image. Var och en skall bli ett unikt varumärke. (Kapitalismen har blivit religion). I stället har den traditionella religionen förlorat i betydelse.

Jag undrar: Vad är det man älskar om man älskar Gud? Den religiösa debatten har stundom varit häftig. Somliga älskar en sträng gud, en gud som avskyr kvinnliga präster, som avskyr homosexuella, som absolut inte kan tänka sig att samkönade par gifter sig. De älskar en gud som avskyr att människor som inte är gifta har sex med varandra. Andra älskar inte alls denna gud. De älskar i stället en tolerant gud, en gud som älskar var och en hur vi än beter oss. Denna gud tycker att kvinnor likaväl kan predika och ge sakramenen som män, att samkönade har rätt att inte bara ha sex utan att gifta sig i kyrkan, att sex utan kyrkans välsignelse är helt okay och att homor får skaffa barn. Somliga älskar en gud som hatar kärnkraft (som Gud själv skapat) medan andra älskar en gud som godkänner kärnkraft (som hen alltså själv är pappa till).

Detta får mig att dra följande slutsats: Det är ingalunda så att människorna älskar Gud utan de älskar den bild av gud de själva skapar. Den bild de skapar är i sin tur en produkt av deras egna behov och värderingar och dessa i sin tur formas i hög grad av den kultur man växer upp i och formas av.

Jag för min del har vuxit upp i en religiöst likgiltig, sekulariserad miljö och har därför aldrig skapat mig en gudsbild. Jag har helt enkelt ingen gud att älska. Jag måste rikta min kärlek mot annat.

ÄLSKA DIG SJÄLV!

”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Så säger Jesus i Bergspredikan (om jag minns rätt). Det är en orimlig begäran, men notera att den förutsätter att man verkligen älskar sig själv. Jesus utgår alltså ifrån att det är helt okej att älska sig själv.
Vad innebär det att älska sig själv? Svår fråga. Det är lättare att veta vad det innebär att inte älska sig själv. Vi talar om självhat, självförakt. Ungdomar drabbas speciellt lätt av denna åkomma. Antagligen drabbas de lättare i dag än någonsin tidigare. Ett uttryck för detta är fixeringen vid vad man äter, som lätt leder till olika grader av ätstörningar. Man är så rädd för att ens egen kropp inte skall duga att man slutar äta i avsikt att uppnå den idealkropp som modellerna visar upp. Men reaktionen kan också bli den motsatta. Jag duger ingenting till, jag äter för att trösta mig. Då får jag i alla fall någon njutning. Man får övervikt och behöver alltmer tröst. En chokladplatta, en glass tröstar för stunden.

Det är uppenbart att den som lider av störningar av denna typ inte är nöjd med sig själv, än mindre älskar sig själv. Den som älskar sig själv är övertygad om att hen duger vare sig hen är mager eller fet, stor eller liten osv. Att älska sig själv är att vara nöjd med sig själv, att trivas med sig, att inte bry sig så mycket om vad andra tänker och tycker. Jag är som jag är och tycker det är toppen. Strunt i det sociala trycket!

Att älska sig själv är, vill jag hävda, en form av visdom. Vidare vill jag hävda att den som älskar sig själv också har lättare att älska andra. Om man inte älskar sig själv blir ens kärlek till andra lätt förvrängd. Den kan leda till överdriven dyrkan. Man höjer objektet för sin kärlek till skyarna som något slags övermänniska, medan man själv är ”ett obetydligt kryp”. Den kan leda till att man blir beroende av den andra, att man villkorslöst underkastar sig, blir en slav. Den kan leda till orimliga förväntningar på förhållandet. Och i slutändan till djup besvikelse.

Tyvärr lever vi i en kultur som hela tiden betonar våra brister. Det sägs ständigt, ständigt att vi måste ha ambitioner, att vi måste utvecklas. Vi blir ständigt påminda om hur odugliga vi är. Vi äter fel, dricker fel, rör oss för litet, är alltför tysta, kan inte small talk, klär oss fel, har fel åsikter om det mesta. Vi får inte slå oss till ro, inte vara nöjda med det vi har. Än mindre får vi vara anspråkslösa och sträva till ett enklare liv. Inom ekonomin tar detta sig uttryck i den eviga tillväxtens evangelium.

Själv hoppade jag för många år sedan av från detta ekorrhjul. Jag var alldeles nöjd med vad jag hade, och jag är fortfarande mer än nöjd med att vara en anspråkslös pensionär. Mina kläder är gamlal och slitna, fullkomligt omoderna, jag använder inga kosmetiska produkter, följer inte med i den teknologiska utvecklingen. Jag lever så som jag alltid gjort och betraktar det moderna samhället med dess nästan hysteriska behov av ständiga förändringar och innovationer med ett medlidsamt leende.

Jag är lycklig.