KÄRLEKENS MÅNGA ANSIKTEN. DEL 1.

KÄRLEKENS MÅNGA ANSIKTEN. DEL ETT.

KÄRLEK OCH VISDOM

Ordet filosofi är grekiska, en sammanställning av filos som betyder kärlek och sofia som betyder visdom, vishet. Att vara filosof betyder alltså att älska vishet. Jag har varit filosof i över 40 år. I 37 år förtjänade jag mitt uppehälle som universitetslärare i filosofi. Men älskar jag verkligen vishet? Kan man överhuvudtaget älska något så abstrakt? Vad innebär det i så fall?

                      Man kan beundra vishet, söka visdom, längta efter större visdom, men innebär då detta att man älskar visdomen? Det finns mycket man kan längta efter utan att älska det. Jag längtar ibland efter potatismos med aborrfiléer stekta i smör, men det betyder inte att jag älskar den rätten. Att älska innebär att längta men all längtan är inte kärlek. Kärlek är något mycket mer och större än längtan. Tyvärr har många i dag en tendens att trivialisera kärleksbegreppet. ”Hej älskling,” säger man till kreti och pleti, också till folk som man är likgiltig inför. ”Jag älskar den/det/de” utbrister man när man i just den stunden gillar någonting. Samma tendens att trivialisera gäller förresten kärlekens motsats, alltså hatet.

                      För egen del måste jag erkänna att jag är rätt likgiltig inför visdomen. Ärligt talat vet jag inte ens så noga vad vishet är. Därför vet jag inte heller om jag själv är vis. Det som jag däremot vet är att jag alltid varit nyfiken och alltid försökt få veta mera, få mera kunskap. Men min nyfikenhet, vetgirighet begränsar sig till rätt få områden. Det kan man se t.ex. i mina bloggar. Det finns massor av ämnen som jag inte behandlar, som jag inte vet någonting om och som inte intresserar mig. (Men jag hatar dem inte!) Ämnen som intresserar de flesta, men inte alls mig, är sport och idrott. Jag vet inte ens vilka fotbolls- och ishockeylag det finns i Finland. Jag har aldrig i mitt långa liv bevistat en fotbollsmatch eller ishokeymatch.

                      Blir man visare med åren? De flesta gamla människor jag känt har inte förefallit mig visa. De har tvärtom ofta förefallit fördomsfulla och okunniga i många frågor. Men kanske har de varit visa utan att jag förstått det? I dag när det är på modet att höja ungdomen till skyarna menar många att ungdomarna är visare än vi äldre. När detta mode grasserade som värst menade en del radikaler att lärarna borde lyssna till eleverna, att lärarna i våra skolor hade mycket att lära av eleverna.  

                     

                      För mig var denna tanke absurd. Varifrån skulle barnen och ungdomarna ha fått den vishet som lärarna, med lång utbildning och erfarenhet, inte hade fått? Jag upplevde detta som en extrem form av dumhet, för att inte säga åldersrasism. Under mina 37 år som lärare på universitetsnivå har jag inte lärt mig något alls av mina studenter. Jag har alltid varit övertygad om att jag vet väldigt mycket mera inom mitt område än mina studenter. Jag har varit övertygad om att jag har mycket att ge studenterna, inte bara i form av direkta fakta utan i social samverkan och respekt för den öppna debatten. Däremot vet studenterna självklart mera om mycket annat, t.ex. om sport och popmusik, om datorspel och klädmode, dvs om modeföreteelser som dyker upp och försvinner i snabb takt. Men skolans uppgift är knappast att lära lärarna vem som ligger högst på poplistorna eller det senaste i den oändliga raden av datorspel.

                      Under antiken fanns det i Grekland en person som kallades Oraklet i Delfi. Hen hade gudomlig förmåga att uttrycka djup visdom. Sokrates berättade att någon frågat oraklet vem som var Greklands visaste man. ”Sokrates” blev svaret. Detta förbryllade den fule mannen som var välkänd, till och med ökänd, på Atens gator. Han visste mycket väl att han inte alls var vis, tvärtom. Han gav sig ofta i slang med politiker, ämbetsmän, lärda av alla slag för att få veta t.ex. vad det innebär att vara ärlig, modig, tapper, fosterländsk, religiös, trofast osv. Men han fann alltid fel och brister i svaren. Därav drog han slutsatsen att de tillfrågade faktiskt inte visste svaren. De trodde att de visste, de var till och med helt säkra på att de visste, men en kritisk analys visade att de misstog sig. De var okunniga om sin egen okunnighet.

                      Sokrates däremot var mycket väl medveten om hur litet han visste och hur okunnig han var om det mesta. Han visste att han inte visste. Men hur kunde oraklet, som var ofelbart, peka ut honom, som visste att han inte visste, som Greklands visaste? Det måste, menade Sokrates, betyda att sann visdom innebär att man inser hur litet man vet.

                      Alla professionella filosofer är efterföljare till Sokrates. Men vi är inte alls lika ödmjuka. Det är snarare tvärtom. Vi filosofer tror oss veta svaren på DE STORA FRÅGORNA om människan, välden och allting. Själv är jag inte alls vis i den sokratiska bemärkelsen. Jag tror mig veta väldigt mycket inom de områden jag intresserar mig för. Var och en som t.ex. läser ett urval av mina ca 200 bloggar märker snabbt att jag tror mig ha svar på en massa STORA FRÅGOR. Den som läser ett urval av mina drygt 1000 tidningsartiklar kan inte dra annan slutsats än att jag är en obotlig besserwisser. Jag tror mig veta en massa, nej förresten, jag vet att jag vet en massa.

                      Så låt mig slå fast. Jag är inte alls vis i sokratisk bemärkelse. Men, det finns ett stort ABER. Jag tror att Sokrates hade fel. Jag tror att han var något av en populist. Han ville göra sig märkvärdig, göra reklam för sig själv. Utan tvekan visste han väldigt mycket. Denna story har en mycket djupare filosofisk innebörd än den Sokrates avsåg. Det är ju Platon som skrivit nästan allt vi vet och Sokrates, och han hade sin egen ko i diket. Och han var sannerligen en besserwisser. Men nu håller jag helt på att spåra ur. Ämnet för denna blogg skulle vara kärlek.

KÄRLEKSVISDOM

   

                      Jag erkände ovan att det finns många områden där jag är en total ignorant. Hur är det då med kärleken? Vet jag något om kärleken, eller hör den till de vita fläckarna i min bildning? Då uppstår frågan vad det innebär att ha kunskap om kärleken. Det mesta av mina kunskaper har jag fått genom att läsa. Men kan man veta vad kärlek är genom att blott läsa om den? Jag tvivlar. Varför?

                      Låt oss jämföra med en annan viktig känsla – svartsjuka. Hur skulle du beskriva svartsjuka? Jag har svårt att göra det. Visst vet jag att svartsjuka är vanligt, visst har jag observerat folk som är svartsjuka, men ändå vet jag inte riktigt vad svartsjuka innebär. Detsamma gäller avundsjuka. När jag försöker komma ihåg något tillfälle när jag varit svartsjuk eller avundsjuk så är mitt minne tomt. Antingen har jag förträngt dessa minnen eller så har jag inte benägenheten för dessa känslor eller så har jag inte haft orsak att vara svart- eller avundsjuk. Vad jag vill komma till är att man kan ha kunskap om dessa känslor endast om man själv har upplevt dem. Och detta är den allmänna regeln. Man kan ha kunskap om en känsla endast om man själv har upplevt den, eller en snarlik känsla.

                      Min slutsats blir då att man kan ha kunskap om vad kärlek är endast om man själv har upplevt den. Endast den som älskat vet vad kärlek är.

                      Ordet kärlek för i allmänhet tankarna till kärlek mellan man och kvinna, eller homokärlek, dvs kärlek med en sexuell sida, erotisk kärlek. Detta är i stort sett den enda form av kärlek som beskrivs i den oändliga mängden poplåtar som skvalar i medierna. Själv har jag i åratal varit utled på de enfaldiga kärlekstexterna. Inte så underligt kanske när man av och till lyssnat på radio i över 60 år. Den breda allmänheten tycks ha ett omättligt behov av romantiska, enkla kärlekstexter. ”Jag vill ha dig i mörkret hos mig”. Vem vill älska i mörker!? Tyvärr är mitt minne fullt med snuttar av låttexter. ”Marry me”, ack du milde.

                      Det som jag vill får fram med denna artikel är att kärleken har många ansikten. Världen är rik på sådant som lockar och drar oss. Kärleken är rik och mångsidig. Det är inte självklart, som de moderna poplåtarna påstår, att kärleken mellan man och kvinna är viktigast. Man kan leva ett mycket rikt liv, fullt av kärlek, även om man aldrig funnit den så kallade rätta, även om man aldrig upplevt den stora passionen.

RELIGIÖS KÄRLEK

”Så älskade Gud världen att han offrade sin son för att människorna skall få evigt liv.” Ordet kärlek är centralt i religiösa sammanhang. Åtminstone när det gäller kristendomen. Vi får ständigt höra att Gud älskar oss, också den fattigaste och eländigaste. Jag måste genast erkänna att jag inte begriper ett ord av detta. Varför älskar Gud smuts, förruttnelse, elände, fattigdom, krig och död, förintelse? Och hur vet vi detta? Hur vet vi att det inte bara är önsketänkande? Älskade han också Hitler och Stalin? Älskade hen världen därför att hen själv hade skapat den? Vi är ju benägna att gilla det vi själva skapar. Älskar han världen för att han inte har något val? Älskar han människan på samma sätt som en människa kan älska en liten hundvalp? Är det inte snarare så att Gud är likgiltig inför världen? Kanske är han faktiskt gammal och trött, som det sägs i en djuplodande visa av Cornelius W. Eller så är gudarna helt enkelt bara projektioner av mänskliga behov och av önsketänkande.

Litet lättare är det att förstå att människor kan älska Gud, Jesus eller Helgonen. Detta är dock en form av kärlek som jag inte har någon som helst erfarenhet av. Och en vis man talar inte om sådant som han inte vet något om. (Men som jag redan betonat: jag är inte vis.) Helt klart är kärleken till Gud oerhört viktig för oerhört många människor. Därför är det litet genant att inte veta något om den. I stället tillåter jag mig att spekulera. Jag undrar om inte kärleken till Gud i själva verket i hög grad är egenkärlek. Det som man älskar är egentligen sig själv. Alla är vi väl mer eller mindre egenkära. När denna kärlek går till överdrift blir den narcissism. Narcissos var ju så förälskad i sin egen skönhet att han inte gjorde annat än beundrade sig själv.

Poängen med att älska Gud är ju att man själv har eller kan få enorma fördelar av det. Förr trodde man att det är gudarna som bestämmer t.ex. vädret, skörden, krigslyckan och sjukdomar. Det låg alltså i vars och ens intresse att visa all tänkbar kärlek till den rätta guden för att få god skörd, krigslycka och hälsa. I dag väntar sig den som älskar sin Gud i främsta hand att få evigt liv.

I dagens västerländska samhälle tycks narcissismen bli alltmer utbredd och extrem. Aldrig har t.ex. så många människor satsat så mycket pengar och energi på att forma sin kropp, på kläder, på kosmetika, på skönhetsoperationer, på smycken, på tatueringar, på stajling, på hår, skägg, ögon, naglar osv. Och det är inte bara det yttre man vill framhäva. Allt skall stajlas, beteende, språk, small talk, image. Var och en skall bli ett unikt varumärke. (Kapitalismen har blivit religion). I stället har den traditionella religionen förlorat i betydelse.

Jag undrar: Vad är det man älskar om man älskar Gud? Den religiösa debatten har stundom varit häftig. Somliga älskar en sträng gud, en gud som avskyr kvinnliga präster, som avskyr homosexuella, som absolut inte kan tänka sig att samkönade par gifter sig. De älskar en gud som avskyr att människor som inte är gifta har sex med varandra. Andra älskar inte alls denna gud. De älskar i stället en tolerant gud, en gud som älskar var och en hur vi än beter oss. Denna gud tycker att kvinnor likaväl kan predika och ge sakramenen som män, att samkönade har rätt att inte bara ha sex utan att gifta sig i kyrkan, att sex utan kyrkans välsignelse är helt okay och att homor får skaffa barn. Somliga älskar en gud som hatar kärnkraft (som Gud själv skapat) medan andra älskar en gud som godkänner kärnkraft (som hen alltså själv är pappa till).

Detta får mig att dra följande slutsats: Det är ingalunda så att människorna älskar Gud utan de älskar den bild av gud de själva skapar. Den bild de skapar är i sin tur en produkt av deras egna behov och värderingar och dessa i sin tur formas i hög grad av den kultur man växer upp i och formas av.

Jag för min del har vuxit upp i en religiöst likgiltig, sekulariserad miljö och har därför aldrig skapat mig en gudsbild. Jag har helt enkelt ingen gud att älska. Jag måste rikta min kärlek mot annat.

ÄLSKA DIG SJÄLV!

”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Så säger Jesus i Bergspredikan (om jag minns rätt). Det är en orimlig begäran, men notera att den förutsätter att man verkligen älskar sig själv. Jesus utgår alltså ifrån att det är helt okej att älska sig själv.

Vad innebär det att älska sig själv? Svår fråga. Det är lättare att veta vad det innebär att inte älska sig själv. Vi talar om självhat, självförakt. Ungdomar drabbas speciellt lätt av denna åkomma. Antagligen drabbas de lättare i dag än någonsin tidigare. Ett uttryck för detta är fixeringen vid vad man äter, som lätt leder till olika grader av ätstörningar. Man är så rädd för att ens egen kropp inte skall duga att man slutar äta i avsikt att uppnå den idealkropp som modellerna visar upp. Men reaktionen kan också bli den motsatta. Jag duger ingenting till, jag äter för att trösta mig. Då får jag i alla fall någon njutning. Man får övervikt och behöver alltmer tröst. En chokladplatta, en glass tröstar för stunden.

Det är uppenbart att den som lider av störningar av denna typ inte är nöjd med sig själv, än mindre älskar sig själv. Den som älskar sig själv är övertygad om att hen duger vare sig hen är mager eller fet, stor eller liten osv. Att älska sig själv är att vara nöjd med sig själv, att trivas med sig, att inte bry sig så mycket om vad andra tänker och tycker. Jag är som jag är och tycker det är toppen. Strunt i det sociala trycket!

Att älska sig själv är, vill jag hävda, en form av visdom. Vidare vill jag hävda att den som älskar sig själv också har lättare att älska andra. Om man inte älskar sig själv blir ens kärlek till andra lätt förvrängd. Den kan leda till överdriven dyrkan. Man höjer objektet för sin kärlek till skyarna som något slags övermänniska, medan man själv är ”ett obetydligt kryp”. Den kan leda till att man blir beroende av den andra, att man villkorslöst underkastar sig, blir en slav. Den kan leda till orimliga förväntningar på förhållandet. Och i slutändan till djup besvikelse.

Tyvärr lever vi i en kultur som hela tiden betonar våra brister. Det sägs ständigt, ständigt att vi måste ha ambitioner, att vi måste utvecklas. Vi blir ständigt påminda om hur odugliga vi är. Vi äter fel, dricker fel, rör oss för litet, är alltför tysta, kan inte small talk, klär oss fel, har fel åsikter om det mesta. Vi får inte slå oss till ro, inte vara nöjda med det vi har. Än mindre får vi vara anspråkslösa och sträva till ett enklare liv. Inom ekonomin tar detta sig uttryck i den eviga tillväxtens evangelium.

Själv hoppade jag för många år sedan av från detta ekorrhjul. Jag var alldeles nöjd med vad jag hade, och jag är fortfarande mer än nöjd med att vara en anspråkslös pensionär. Mina kläder är gamlal och slitna, fullkomligt omoderna, jag använder inga kosmetiska produkter, följer inte med i den teknologiska utvecklingen. Jag lever så som jag alltid gjort och betraktar det moderna samhället med dess nästan hysteriska behov av ständiga förändringar och innovationer med ett medlidsamt leende.

Jag är lycklig.

FOSSILA BRÄNSLEN OCH FRAMTIDEN

Artiklarna nedan har under vårvintern 2013 publicerats i Vasabladet. De berör ett tema som jag behandlat i "otaliga" artiklar tidigare. Ingenting nytt alltså. Att jag debatterar med Göran Ekström, grön ideolog i Vasa, är sannerligen inte heller nytt. Jag lägger ut artiklarna på bloggen därför att jag hoppas att någon yngre läsare kan inspireras av min rätt optimistiska analys av framtiden.

  

DE FOSSILA BRÄNSLENA ÄR FORTFARANDE TILLVÄXTENS MOTOR

                      År 1973 drabbades världen för första gången av en s.k. oljekris. Äldre människor kommer förmodligen ihåg den panikvåg som chockhöjningen av oljepriset orsakade. Det som fastnat i mitt minne är att myndigheterna för första och enda gången under mitt långa liv på allvar gick in för att kraftigt minska beroendet av oljan. Under en kort tid var städerna mörka därför att alla reklamskyltar var släckta och man sparade på vägbelysnigen.

                      Många fruktade att råoljan höll på att ta slut. Som vanligt var experterna oeniga. Många varnade för att oljan inom en relativt snar framtid skulle sina. Jag var ung och naiv på den tiden och skrev själv artiklar under inflytande av dessa pessimistiska experter. Sedan dess har jag många gånger skrivit om tillgången på olja i pessimistiska ordalag. I dag måste jag konstatera att jag lyssnade till fel experter. Alla förutsägelser om att produktionen nått  sitt maximum och nu håller på att minska har visat sig felaktiga.

Som ung skribent var jag i slutet av 1970-talet med på en konferens för folk som sysslade med att popularisera vetenskap. Också oljefrågan togs upp till diskussion. En ärrad journalist varnade oss för att sätta tilltro till ryktena om att oljan snart tar slut. Under hans liv hade experterna många gånger förutspått att oljan snart tar slut. Så har det varit också under mitt liv, och så kommer det tydligen att vara länge ännu – om man får döma av de senaste rapporterna.

                      Göran Ekström har i flera decennier i Vbl varnat för att naturresurserna tar slut. I  princip har han förstås rätt. De enda oändliga resurserna är de utomjordiska, främst solenergin. Frågan är inte om resurserna tar slut utan när. Det är stor skillnad om det händer efter tio, femtio eller hundratals år.

                       Stenkol, olja, naturgas har i tvåhundra år varit drivkraften för den globala ekonomiska tillväxten. Än i dag står de för långt över 80% av all den energi som dagens energislukande samhälle använder (slösar bort, om man så vill uttrycka det). Pessimisterna, anförda av gröna ideologer som Göran Ekström i Vasa, har i många decennier ropat varg. Katastrofen står för dörren! Gören bättring! En mängd framstående forskare och tunga internationella organ har ända sedan Romklubbens dagar på 1960-talet varnat och varnat. I dag står två svenska, Johan Rockström och Anders Wijkman, forskare i spetsen för dem som ”målar fan på väggen”. På Vasabladets alltid energiska och aktuella debattsida har åtskilliga debattörer varnat för att energin tar slut. Ett exempel är Simon Gripenberg som 28.5 2012 skrev att vi snart rent av kommer att ”tvingas minska vår energiförbrukning radikalt”.

                      Debatten svänger som alltid mellan extrema poler. Svart pessimism, blå optimism. Just nu tycks pendeln igen vara på väg mot den blåögda optimismen. Medierna har i flera år mest talat om hur den ekonomiska depressionen ställer till allmänt elände. Nu kommer det plötsligt i stället allt mer optimistiska signaler från en mängd aktörer. Euron har stabiliserats, inom EU spår experterna en liten uppgång, från världens ekonomiska dynamo USA hörs alltmer optimistiska tongångar.

                      De stora oljebolagen förnekar att produktionen skulle minska. De kända reserverna av olja och gas är i dag 60% högre än 1991 (enligt Nature 29.11 2012). Med dagens konsumtion räcker de i 60 år. Då har man inte beaktat t.ex. att det säkert finns stora ännu okända reserver i och runt Norra ishavet. Att stenkol fortfarande (trots 200 år av konsumtion) finns för mer än 100 års förbrukning är välkänt. Allt tyder på att tillgången på fossila bränslen är tryggad för många decennier framåt. Vad som händer om 50 eller 100 år är i dag omöjligt att sia om. Själv är jag beredd att satsa en hacka på olika former av kärnkraft. Den är i princip obegränsad.

                      På 1990-talet fanns det en stark opinion för att minska användningen av fossila bränslen. 1997 ingick ett antal länder ett avtal om att kraftigt minska sina utsläpp av koldioxid i den japanska staden Kyoto. I dag tycks alla experter vara eniga om att det s.k. Kyoto-protokollet blev en total flopp. De största ”bovarna” Kina och USA vägrade gå med, och t.ex. Kanada, har senare stigit av. I själva verket har användningen av fossila bränslen, speciellt stenkol och naturgas, hela tiden ökat. Därför har mängden koldioxid som människan släpper ut i atmosfären ökat från år till år. Sedan Kyoto-protokollet manglades fram har mängden ökat från ca 24 miljarder ton till ca 34 miljarder ton årligen. Och nya kraftverk byggs hela tiden runt om i vär lden. Det tycks inte finnas minsta chans att man skall kunna hålla mängden koldioxid under den magiska gräns på 450 p.p.m. som en majoritet av klimatexperter satt som smärtgräns. Den gränsen kommer tydligen att överskridas med god marginal inom några decennier.

                      Vad händer då? Det beror på vilka experter och vilka modeller man väljer att tro på. Pessimisterna tror på scenarier av den typ Göran Ekström målar upp i Vbl 13.2. Optimisterna, till vilka jag hör, tror att vi kommer att klara också de nya utmaningarna, vilka de än blir. Det finns faktiskt en mängd olika förslag till vad man kan och bör göra. Mycket görs utan att det lyfs fram i medierna. Ett viktigt exempel är att USA under de senaste tio åren alltmer övergått från stenkol till naturgas. Gasen ger endast ca hälften av den mängd koldioxid som kolet orsakar. Rent teoretiskt kunde man tänka sig att växthuseffekten stoppades genom att allt stenkol ersattes med gas. Men som bekant finns det ingen fri lunch. Också utvinningen av naturgas orsakar miljöproblem. 

                      I dag är det som bekant inte global uppvärmning utan ekonomisk tillväxt som oroar världens ledande politiker. Det som alla talar om är hur man skall få igång tillväxten igen. Alla tycks tro att om vi bara får tillväxt så minskar arbetslösheten, undernäringen, fattigdomen, den ökande klassklyftorna och de sociala konflikterna. Om vi bara får tillväxt så ökar resurserna för skolor, åldringsvård, hälsovård och en mängd andra angelägna ändamål.

                       Vi finländare är ett av de få folk som uppfyllt de mål Kyoto-protokollet sätter. Våra utsläpp har minskat en smula. Men inte tack vare våra vindmöllor. De är betydelselösa i sammahanget. Det som kunde få betydelse är däremot solenergin. Om alla de hundratals miljoner som nu satsas eller kommer att satsas på vindkraft i stället satsades på solenergi skulle vi få ett stort energitillskott utan den miljöförstörelse och alla de upprivande strider mastodontmöllorna för med sig.

Hans Rosing

HURUDAN FRAMTID VILL VI HA?

Ett enkelt, anspråkslöst, naturnära liv, eller ett samhälle i ständig, dynamisk utveckling? Göran Ekström, aktiv grön ideolog i Vasa, har i decennier vältaligt argumenterat för det förra. Själv har jag ställt upp för det senare.

Kraftig minskning av energikonsumtionen, övergång till enbart förnyelsebara energikällor, bl.a. en massiv satsning på el producerad genom tusentals möllor. Så ser Ekströms recept för framtiden ut. Själv försvarar jag den nuvarande utvecklingen med en bred energibas, som visserligen innebär ökad användning av förnyelsebart, men också, för lång tid framåt, inkluderar fossila bränslen och kärnkraft. Däremot ser jag de tusentals monstermöllor som nu ligger på ritborden som inte bara onödiga utan som den värsta miljörisken i dagens samhälle. Möllorna riskerar att bli morgondagens mögelhus. En miljöförstörelse som till råga på allt subventioneras av en regering i vilken de gröna ingår.

Ekström ger i Vbl 18.3 en träffande beskrivning av skillnaderna mellan oss. Vi förespråkar motsatta synsätt. Han tror på människans vilja att ändra livsstil om hon bara får ”upp ögonen för sanningen”. Men han tror inte att problemen kan lösas genom forskning och ny teknik. Ekström menar att min filosofi är den rakt motsatta. Jag är, menar han, pessimist när det gäller människans beredskap att ändra sig, men optimist beträffande forskningens och teknologins möjligheter. Jag håller i stort sett med om denna analys, men vill tillägga att jag också tror på politiska lösningar.

Det som gör debatten mellan oss allmängiltig är att vi representerar två trender som redan länge existerat i det moderna samhället. Om man vill anknyta till historien (vilket tycks vara tabu i dagens samhälle) kan man kalla det som Ekström representerar rousseaunism (efter filosofen Rousseau ) och det jag förespråkar condorcetism (efter filosofen Condorcet). För Rousseau var slagordet ”tillbaka till naturen”, men för Condorcet var det utveckling mot allt högre nivåer.

Som jag ser det är båda ideologierna viktiga. Vidare tolkar jag historien så att de är i en s.k. dialektisk växelverkan. De är varandras motsatser, men samtidigt inverkar de på varandra så att de extrema tendenserna slipas bort. I stället växer det ständigt fram kompromisser som leder till nya motsättningar, som leder till nya kompromisser, men på ett högre plan.

De katastrofscenarier som ofta utmålas leder i allmänhet till reaktioner som mildrar katastroferna, men ofta påverkas utvecklingen av ovänade och oanade upptäckter eller händelser. Det blev aldrig något kärnvapenkrig mellan Öst och Väst. Skogsdöden som sågs som en enorm katastrof ännu på 1980-talet lyser i dag med sin frånvaro från rubrikerna. Regnskogarna är snart borta hette det på 1990-talet. De är fortfarande kvar. På många håll, t.ex. i Kina, ökar skogsarealen. Arealen av skyddade områden ökar globalt sett. Överbefolkningen ses inte mera som ett svårt problem. I stället håller barnlöshet på att bli ett problem. Jag kommer ihåg experter som på 1990-talet dystert förutspådde att ozonskiktet skulle förstöras med katastrofala konsekvenser för allt liv. En politisk lösning i form av ett internationellt avtal nåddes snabbt. I dag talar man knappt om det hotet längre. I dag är det klimathotet som gäller, men hur länge? Hos oss tycks klimatet snarare bli kallare.

Ekströms centrala budskap, som han upprepat i decennier, är att ”katastrofen står för dörren”. Han tycks dock ha blivit mer realistisk med åren. I Vbl 18.3 säger han att miljökatastrofen inte slår ner som en bomb, utan att det ”handlar om gradvisa, accelererande försämringar under lång tid”. Här skulle några konkreta exempel varit på sin plats. Om vi ser på miljön i Finland så är ju faktum att det under flera decennier handlat om gradvisa förbättringar. Sophanteringen är bland de effektivaste i världen. Skogsarealen har inte på århundraden varit så stor. Viltstammen är större än på många decennier. En lång rad djur håller på att konkurrera ut människan. Yrkesfiskarna är utrotningshotade, inte sälarna.

Ekström tänker kanske globalt. I så fall har han delvis rätt. Alla vet väl att  t.ex. Kina, världens folkrikaste stat har enorma miljöproblem samt att Indiens folkmängd fortsätter att växa. Problem finns i Afrika, t.ex. snabb folkökning, i Sydamerika, t.ex. regnskog skövlas för att man vill odla biobränsle. Men jag ser inte dessa problem som olösbara.

Ekström upprepar ständigt att vi borde leva ”småskaligare, lugnare och naturligare.” Problemet här är, som jag ser det, hur mycket vi borde ge avkall på.  Jag håller absolut med om att dagens hetsiga livsstil är skadlig både för hälsan och miljön. De flesta håller väl med om att man mår bättre av att ta det lugnt, äta närproducerad mat, att röra sig i naturen etc. Men samtidigt vill man ha stor bostad, sommarstuga, bil och alla tekniska rackerier. Många ser det som en självklarhet att kunna flyga till Dubai, Thailand eller vart som helst på semester. Jag anser att jag själv lever rätt anspråkslöst, men inte vill jag avstå från elspis, kyl, frysbox, tvättmaskin, elvärme, motorsåg, gräsklippare, tv, dator osv.

Framtiden ligger, enligt min bedömning, i något slags kompromiss mellan evig tillväxt och ”tillbaka till naturen”. Men denna kompromiss måste hela tiden revideras och förändras i enlighet med de föränderliga ekonomiska, politiska, kulturella och materiella förhållandena. En dynamisk, oförutsägbar, spännande framtid är i mina ögon både möjlig och önskvärd. Mänskligheten är på väg, på en fantastisk resa, en resa där själva resandet är målet.

Hans Rosing

Samhällsfilosof

 

HUR MÅNGA UNIVERSUM FINNS DET?

Denna artikel ingår i UBERSICHTLICHE DARSTELLUNG Vol 1. Nr 1. Utgiven med anledning av att min f.d. elev och kollega filosofen Olli Lagerspetz fyllde 50 år.

Av

Hans Rosing

Akademielektor emeritus, dr.h.c.

HAR FYSIKERNA GRIPITS AV STORHETSVANSINNE?

Frågan här är alltså: innebär vetenskapen en världsbild som radikalt skär sig med vardagens? Och kommer detta att innebära krav på nytänkande i vardagen?

Olli Lagerspetz i Advocatus Scientiae. 2008 s. 39.

Stephen Hawking (född 1942) är ett känt namn för var och en som ens har en gnutta intresse för fysik. Han har av sina beundrare jämförts med självaste Newton. I varje fall är han ingen ödmjuk och anspråkslös man. I sin senaste populärvetenskapliga bok Den stora planen (2011), skriven i samarbete med Leonard Mlodinow, menar han sig ha lösningen på DE STORA FRÅGORNA.

Sedan gammalt har filosoferna brottats med dessa frågor, men Hawking ger, i likhet med många andra av dagens framstående fysiker, inte mycket för filosofisk spekulation. I sina populära böcker brukar han ge en ordentlig spark åt filosoferna. I den aktuella boken skriver han: ”Av hävd har filosofin tagit hand om dessa frågor, men filosofin är död.” (s. 124) Det är, menar Hawking, fysikerna som tagit över facklan ur händerna på det filosofiska liket och nu för den vidare. I motsats till filosoferna baserar de sig, om vi får tro honom, på mätbara fakta, på matematik och hård logik. Utgående från den senaste forskningen ”kommer vi fram till en helt ny bild av universum”.(s. 7)

ETT MYSIGT UNIVERSUM

Låt oss spola filmen bakåt 500 år. Då låg jorden tryggt i världens centrum, omkretsad av solen, månen, planeterna och fixstjärnornas sfär. En perfekt skapelse av den gudomliga viljan, en skapelse tillägnad människan, Guds avbild. Allt hade en förklaring, och se, allt var mycket gott.

Men sedan kom ormen in i det kosmiska paradiset. Nikolaus Kopernikus rubbade Ptolemaios 1300 år gamla cirklar. Han flyttade solen i centrum och degraderade jorden till en planet bland andra. Galileo straffades nästan hundra år senare av kyrkan för Kopernikus synder, men Isaac Newton lade allt tillrätta genom att skapa den tidens ”teori för allting”, den klassiska fysiken. Universum blev nu oändligt, styrt av en handful naturlagar som Newton uttryckte i elegant matematisk form. The force was with him! Det som höll allt samman, som drog det fallande äpplet likaväl som den fallande månen var en gåtfull kraft, gravitationen. Den verkade, i motsats till alla andra krafter, ögonblickligen över hur stora avstånd som helst. Newton medgav att den var mystisk, men i själ och hjärta var han en religiös mystiker. Om han kunde svälja att Gud skapat hela det oändliga universum genom att vifta med sin Harry Potterska trollstav kunde han också svälja en kraft som verkar ögonblickligen över hur stora avstånd som helst. Förklaringarna var deterministiska, människan var fortfarande i centrum och Gud i sin himmel.

FYSIKEN FÖRLORAR SIN OSKULD

En vetenskaplig världsbild, om det är meningsfullt att tala om en sådan, omfattar alltså olika sätt att förklara och belysa det vi känner till från vardagen.

Olli Lagerspetz Advocatus Scientiae 2008 s. 39.

Newton hade äntligen avslöjat sanningen om universum och vår plats i det. Eller så inte...

Glädjen varade i cirka 200 år. Sedan kom Albert Einstein. Han rev upp Newtons begrepp, inte bara för rum och tid, utan också för rummets geometri. Grundpelaren för geometrin i 2000 år, parallellaxiomet, gällde inte längre – nämligen i Einsteins allmänna relativitetsteori (1915). Dessutom avskaffade han gravitationskraften. Den var ingen förklaring, blott en illusion. Varken äpplet eller månen dras ner av någon mystisk allt genomträngande kraft.

Visst, Newton hade rätt i att varje kropp fortsätter att röra sig i en rät linje. Men i Einsteins värld är den räta linjen krökt därför att själva rummet, rymden är krökt. Äpplet och månen rör sig utan att påverkas av någon kraft. Deras rörelse är, för att tala med Aristoteles naturlig i motsats till påtvingad. Naturlig rörelse i ett krökt rum. Och det som har makt att kröka, böja, förvrida själva rymden är materien. När materiens täthet blir tillräckligt stor kröks rummet ini sig själv och allt försvinner ner i naturens egen sopförbränningsanläggning – ett svart hål. Rum, tid och materia är inte fristående, som Newton menade, utan invävda i varandra. Materien kröker den fyrdimensionella rumtiden som i sin tur bestämmer hur materien rör sig..

Einstein blev sin tids, och kanske alla tiders mest berömda vetenskapsman, men mest för att ingen, utom fysikerna (om ens de), begrep hans nya världsbild. Vanligt folk fortsatte att tro på Newtons oändliga, oföränderliga universum där vi och vår galax befinner oss i centrum. (Hur det kan finnas ett centrum i ett oändligt rum grubblade man inte över). Allt var fortfarande ganska gott.

Visserligen måste Einstein införa en konstant i sin relativitetsteori för att hindra universum att expandera. Utan konstanten skulle allt försvinna till slut, och det gick ju inte för sig. Konstanten garanterade att vi lever i ett stabilt universum. Äntligen hade man den slutliga förklaringen till all rörelse. Einstein kom och allt var ljus, och ljusets hastighet blev en orubblig naturkonstant.

Men på 1920-talet rubbades den vackra bilden värre än någonsin. Genom Kopernikus förlorade vi vår ställning i universums centrum. Nu förlorade vår galax sin centrala ställning. Den blev plötsligt blott en obegripligt stor stjärnhop bland miljoner liknande stjärnhopar, galaxer. Och ännu värre. Ju längre bort en lysande galax befann sig desto mer var dess spektrum förskjutet mot rött. Ett bevis för att den rörde sig bort från oss. Vart man än vände teleskopen upptäckte man samma fenomen. Alla galaxer rusade bort ifrån oss som om vi lidit av fruktansvärt dålig andedräkt. Ju längre bort desto fortare avlägsnade sig galaxen. Vad betydde detta? Befinner vi oss trots allt i universums centrum? Tyvärr, alla galaxer rusar bort från varandra. Hela universum expanderar. Och det är inte bara materien som rusar iväg. Själva rummet, rymden växer i rasande takt. Universum blir hela tiden större.

 Einsteins konstant visade sig vara en dundertabbe och han skyndade sig att avlägsna den. Allt större teleskop avslöjade en ständigt växande kosmisk ocean av inte miljoner utan miljarder galaxer, var och en bestående av miljarder stjärnor. Men stjärnorna räckte inte till för att förklara galaxernas rörelser. Så kosmologerna måste anta existensen av någon slags osynlig ”svart materia” som bidrar till att kröka rummet. Vad den är, och om den finns, är ännu okänt. Vi är obetydligare än ett sandkorn i Sahara och Gud är den svarta energi som styr vårt universum..

Medan makrokosmos växte till obegriplig storlek minskade mikrokosmos till lika obegriplig litenhet. Newton hade bringat ordning och reda i  i världen. Nu skapade forskningen i den atomära världen i stället värre oreda än någonsin. När de (tidigare oförstörbara) atomerna krossades flög partiklar, som inte var partiklar, i tiotal och snart i hundratal omkring. Och de rörde sig inte som anständiga kroppar utan som drogade mystiker. Försvann från en plats och dök upp på en annan utan att ha rört sig genom mellanrummet. Samma partikel kunde dyka upp var som helst, till och med i ett annat solsystem. Ett vacuum var inte längre tomt utan kryllade av virtuella partiklar som gav det oändlig energi. Men eftersom partiklarna hade motsatta laddningar tog de alltid ut varandra så fort man försökte mäta energin.

                      OANSVARIGT FANTASTERI ELLER GALEN VERKLIGHET?

Min tes är att naturvetenskaplig forskning till sin natur är – eller har blivit - sådan att normalt sunt förnuft inte längre kan ha någon framträdande plats i den.

Hannes Nykänen Advucatus Scientiae s. 80.

Det är lätt att räkna ut att ju längre tillbaka i tiden man går desto mindre måste universum ha varit. Vi behöver inga tidsmaskiner. Vi kan helt enkelt titta in i det förflutna. Ju större teleskop desto längre bakåt i tiden ser vi. När vi tittar på Andromeda-galaxen ser vi den sådan den såg ut långt innan Homo sapiens existerade. Hur den ser ut just nu kan vi aldrig få veta. Enligt de nyaste beräkningarna måste universum ha varit litet som en punkt för ca                  13 700 000 000 år sedan. Med ett tillräckligt stort teleskop skulle vi kunna se ”världens skapelse” - eller åtminstone nästan.

Hannes Nykänen kritiserade i  Advocatus Scientiae (2008 s. 78 ) modern fysik för helt osannolikt fantasteri. Och vad är detta annat än fantasteri...eller? All universums materia samlad i en oändligt liten punkt. Och denna punkt var hela universum. Man vill med våld tänka sig en punkt i ett tomrum, men det är fel. Det fanns inget tomrum. Det fanns inget rum överhuvudtaget. Det fanns ingenting, inte ens ett intet. Så fort man tänker någonting alls är det för mycket.

Universum uppstod menar Hawking och många andra moderna kosmologer, genom en slumpmässig kvantumfluktuation i intet. Sådana fluktuationer är totalt slumpmässiga. Det finns ingen orsak till dem. Universum orsakades sålunda inte av någonting alls. Eller av en ren slump, om det låter trevligare. I begynnelsen var inte Ordet utan kvantumfluktuationen. Men vem vill dyrka en fluktuation?

Det skulle bli värre, mycket värre.

Denna teori, kallad Big-Bang-teorin av den berömda kosmologen Fred Hoyle, som hårdnackat försvarade det stabila, oföränderliga universum, utvecklades under 1960- och 70-talet. Den förklarade mycket, men skapade samtidigt en rad nya problem.

                      Materiens egenskaper förklaras av en teori som utecklats sedan 1920-talet. Den kallas helt enkelt standardmodellen. Det har länge funnits ett hål i den. För att sy ihop de teoretiska trådarna behövdes en partikel som fått namnet Higgs. Senaste sommar rapporterade fysikerna vid Cern, det europeiska kärnforskningscentret, att de med hög sannolikhet hade funnit denna partikel. Ännu en trumf för standardmodellen som ofta beskrivs som den mest exakta teorin i vetenskapens historia. Men en besvikelse för dem som hoppades att en dörr till ny spännande fysik skulle öppnas.

                      Varje skönhet har sina brister. Så också fysikernas moderna teori för materiens uppbyggnad. Urämnet, för att tala med De gamle, måste ha uppstått vid the Big Bang. Det finns förklaringar till hur detta har gått till, men här kommer ett stort ABER. För att standardmodellen skall ge rätta prediktioner måste man lägga in värden för ett tjugotal parametrar. För att vi skall få det slags stabila universum som vi lever i måste värdena på dessa vara mycket specifika. En liten avvikelse och materien får totalt andra egenskaper. T.ex. om partiklarnas elektriska laddning avviker ens en liten aning så faller materien sönder, klumpar ihop sig eller beter sig på något annat för oss mycket obehagligt sätt. Dessa värden kan inte härledas inom teorin utan bestäms genom empiriska mätningar. Teorin kan därför inte förklara varför materiens egenskaper bestäms av just dessa värden och inte av andra.

De är så att säga lösa trådar utan förklaring. Något som varje forskare värd sitt salt avskyr.

                      Här är sålunda ett mysterium att bita i. Varför har parametrarna just sådana värden att vårt universum är precis så stabilt att liv, och t.o.m. intelligent liv kan uppstå och frodas? Som Hawking säger: ”Varför förefaller värdena vara fininställda för att liv skall kunna uppstå?”

Anta att universum uppstod genom en kvantumfluktuation. Det bestod av fruktansvärt het plasma, energi utan struktur. Vad hände sedan? Vem manipulerade med naturlagarna så att ett beboeligt universum skulle bli möjligt? Måste vi trots allt ha med der Alte, (Einsteins benämning på Gud)? Att alla 20 parametrar antog rätta värden (för oss) av en ren slump är omöjligt. Eller...

Inte om vi tror på inflationsteorin. Denna teori utvecklades under början av 1980-talet. Under de första bråkdelarna av en sekund hände något som får den mest fantasifulla fantasy-författare att bli grön av avund. Universum blåstes upp till gigantiska proportioner. Jag citerar Hawking: ”Det var som om ett mynt med en diameter av en centimeter plötsligt skulle svälla till mer än tio miljoner gånger Vintergatans bredd.” (s. 124) Omöjligt? Ingenting kan röra sig fortare än ljuset. Så har ju den helige Einstein lärt oss. Inte alls. Det finns alltid kryphål i dagens fysik. En rörelse är alltid en rörelse i rummet. Det som hände nu var inte en rörelse i rummet, det var rummet självt som på bråkdelar av en sekund blåstes upp som en gigantisk ballong. Det är ett uttryck för fysikernas egendomliga skämtlynne att teorin kallas inflationsteorin.   

                      Vid denna process bildades otaliga ”bubblor” i det vansinnigt heta plasmat. Dessa var babyuniversa. En del av bubblorna fortsatte att expandera och blev till egna, självständiga universa, vart och ett med sina egna naturlagar. Isolerade från varandra både genom avstånd och genom totalt annorlunda naturlagar. Vårt universum är i själva verket, om vi får tro inflationsteorin, inte hela universum utan bara en extremt liten del. Kopernikus berövade oss platsen som universums centrum. På 1980-talet berövade ett antal fysiker vårt universum det unika karaktär. Vi är inte värda något alls i kosmiskt perspektiv.

 Hur många universa finns det då? En ofta citerad siffra är en etta följd av 500 nollor. Det är rätt många. Tillsammans utgör de ett multiversum. Det är något att bita i det!! Och sedan då. Finns det kanske flere multiversa? Hittills har kosmologerna nöjt sig med ett multiversum, innehållande en obegripligt stor mängd universa, av vilka en del innehåller miljarders miljarder galaxer, som var och en innehåller hundratals miljarder stjärnor, av vilka en stor del omkretsas av planeter, på en del av vilka det finns miljarder människor – av vilka de flesta är mer intresserade av European Song Contest, hamburgare och sex än av DE STORA FRÅGORNA.

                      Den är ingenting konstigt med att få sju rätt i lotto. Om tillräckligt många rader tippas måste någon få sju rätt. Samma sak gäller enligt Hawking med universum. Den kosmiska inflationen skapade en sådan vansinnig mängd universa att alla tänkbara världar förverkligades. En del mycket lika vårt universum, andra totalt annorlunda.

Vi är en kosmisk lottovinst.

ÄR DET VI SOM SKAPAR VÄRLDEN?

Vetenskapen förklarar vardagsföreteelser snarare än ersätter dem med något annat. Men just detta betyder att vardagsföreteelserna accepteras som verkliga.

Olli Lagerspetz Advocatus Scientiae, s. 49.

Så vad är sist och slutligen sanningen? Var det der Alte som skapade världen (av för oss outgrundliga skäl), eller har den alltid funnits som Fred Hoyle och andra anhängare av the steady state theory trodde ännu på 1960-talet, eller uppstod universum genom en Big Bang ur ett svart hål, eller skall vi tro på Hawkins multiversum och kvantumfluktuation? Skall vi tro på Einsteins deterministiska allmänna teori, eller på att slumpen styr allt som i standardmodellen? Sedan har vi strängteorin och M-teorin – för att nämna några andra omdiskuterade (och obegripliga) teorier.

                      Att det finns en vardaglig värd med länkkorv, tvprogram och arbetslöshet kan vi knappast tvivla på. Men varför finns den? Hur har den uppstått? Är alla sådana frågor meningslösa? Är vår värld kanske sist och slutligen, som positivisterna menade, blott och bart det vi upplever, och ingenting mer. Punkt och slut.

                      Nietzsche förkunnade att Gud är död. Hawking har förkunnat att filosofin är död, men liksom Nietzsche pratar han i nattmössan. Gud lever och det gör filosofin också, inte minst tack vare Hawkings rikedom på fascinerande tankar. Så vad tror han själv egentligen på? Sin syn på vetenskapen kallar han modellberoende realism. I själva verket är det en modern variant av en åsikt som diskuterats av vetenskapsfilosofer i minst tvåhundra år.

Jag känner själv, på gamla dagar, sympati för denna filosofi.

                      Vi tror alla, medvetet eller omedvetet, på olika slags teorier (i ordets vidaste bemärkelse). Dessa är, för att låna en liknelse från Kant, att förlikna med färgade glasögon. Om glasögonen är blåa ser vi allt i blått. Vår värld är då blå. Vi kan vara säkra på det därför att vi ser det ”med egna ögon”. Naturvetenskapen är sådana glasögon. Men det är också alla andra världsbilder. De är mentala strukturer inbyggda dels i oss själva dels i vår kultur. Vi ser världen genom dess begrepp och modeller. Den religiöse ser Guds verk, där ateisten endast ser slump och naturlagar.

Men kan vi inte ta av oss glasögonen och se världen sådan den är i sig själv? Das Ding an sich. Den sanna verkligheten, oberoende av alla teorier och trosuppfattningar. Så som vi alla ser en länkkorv just som en länkkorv. Eller gör vi det? Vad ser en person som aldrig tidigare sett en länkkorv?

 Vad händer om vi tar av oss glasögonen (förutsatt att det alls är möjligt). Då ser vi blott kaos. En blind person som vid vuxen ålder opereras och börjar se upplever i själva verket inte alls det som vi seende upplever. Hen upplever ett kaos av inryck. Hen måste mödosamt lära sig att se. Det innebär att hen måste lära sig och vänja sig vid nya mentala strukturer. Att se är att strukturera, men för att kunna strukturera måste man ha begrepp och modeller. Ju mer exakta begreppen är och ju mer detaljerade och generella modellerna är desto mer och bättre ser vi.

Vetenskapen har i 400 år jobbat med att lära oss se världen utgående från alldeles speciella principer. Men innebär detta inte att forskningen skapar inte bara en bild av världen utan också världen själv? Vi kan stiga ut ur bilden blott genom att stiga in i en annan av oss skapad bild. Genom att bygga upp teorier och modeller som ger en världsbild så skapar forskarna i praktiken den värld vi faktiskt upplever.

Och slutsatsen? Det är ingalunda så att världen skapar oss utan så att vi skapar den värld som skapar oss.

Vi är världens skapare. Amen

KAPITALISMEN SOM DRIVKRAFT FÖR VETENSKAPEN

                      Här fortsätter jag den undersökning av kapitalismens betydelse och inverkan som jag påbörjat i mina bloggar 20.11, 11.12 och 16.12 senaste år, och fortsatt 5.2 i år.

                      Anta att vi har en tidsmaskin och kan förflytta oss till 1600-talet. Anta vidare att vi rör oss i ett flygplan över de stora oceanerna. Vilka länders fartyg skulle vi då finna?

Om vi går ytterligare ca 200 år bakåt i tiden skulle vi inte se några fartyg alls ute på de stora haven. Oceanerna skulle vara paradisiskt oberörda av det farligaste djuret på jorden. Befolkade endast av enorma stim av fiskar, kräftdjur, plankton och förstås av miljontals valar. Fram till 1400-talet hade ingen människa satt sin fot ute i Atlanten eller Stilla havet. Vikingarna hade visserligen färdats från Island till Grönland och till och med till Nordamerika. Men ingen hade rört sig tvärs över Atlanten, än mindre över Stilla havet. (Tor Heyerdal påstod visserligen motsatsen och bevisade genom sin resa med flotten Kon-tiki att det var möjligt att färdas från Europa till Amerika med en flotte).

                      Men redan under 1600-talet skulle vi finna tusentals skepp på de stora vattnen. Ännu i början av 1600-talet skulle de flesta av skeppen ha varit portugisiska. Vi skulle finna portugiser längs Afrikas kuster, på Indiska oceanen, ända in i Persiska viken där de hade en handelsstation vid Hormuz-sundet. Vi skulle finna dem i Indien, på Ceylon, på Malacka-halvön. Ända borta i Japan skulle vi finna portugisiska skepp, bl.a. sådana som var lastade med europeiska vapen, musköter och kanoner, som var begärliga för de japanska härskarna. Men vi skulle också finna portugiser i Sydamerika, på väg från eller till den portugisiska kolonin Brasilien. Ända upp i Nordamerika skulle vi finna enstaka portugisiska fartyg som sökte möjligheter till handel, rofferi och goda vinster.

                      I Amerika hade portugiserna dock hård konkurrens av spanjorerna. Spanska fartyg skulle vi stöta på i mängd på Karibiska havet där lyxkryssare i dag transporterar amerikanska miljonärer i överdådig, luxuös miljö. På 1600-talet var miljön allt annat än överdådig. Vi kan knappast ens föreställa oss hur hårt livet till sjöss var. Också på Stilla havet, t.ex. utanför nuvarande Peru, dåvarande Inka-riket, skulle vi finna spanjorer. Liksom också längre norrut längs Amerikas kuster.

                      På 1600-talet hade portugiser och spanjorer fått hård konkurrens av holländarna, framför allt i områdena runt Indiska oceanen och ända borta i Japan. Amsterdam hade blivit Europas viktigaste hamnstad. Vid stadens kajer och ute på redden låg ständigt hundratals fartyg av olika nationaliteter. Också engelsmännen började göra sig gällande. T.o.m. ett och annat skepp från Sverige skulle vi finna i Amsterdam eller ute på de stora haven. Vi var sålunda med på ett litet hörn bland kolonisterna.

                     

VARFÖR HÄRSKADE EUROPA ÖVER HAVEN?

                     

Hela världens befolkning var vid denna tid ca 600 miljoner. Av dessa bodde ca 90 miljoner i Europa. Men i de stora europeiska hamnarna skulle vi inte stöta på ett enda fartyg från en annan högkultur. Inga fartyg från Kina, Japan eller Indien. Inga fartyg från Persien, Turkiet (det ottomanska riket) eller Egypten. Handeln på de stora oceanerna sköttes  av en handfull europeiska stater. Märkligt nog var två av dessa mycket små. Portugal och Nederländerna var små till ytan och befolkningen men störst på haven. Sedan kom Spanien, som i början av 1600-talet var Europas rikaste och mäktigaste stat på grund av sin exploatering av kolonierna i Amerika. Storbritannien, höll på att skapa ett imperium. Frankrike hade främst intresse för Nordamerika.

Under antiken och medeltiden hade Medelhavet varit den viktigaste handelsleden. Nu hade det för alltid förlorat sin huvudroll. Också Grekland, som nu var styrt av turkarna, och de många tidigare så rika italienska småstaterna hade förlorat sin betydelse i det globala spelet om marknader, makt och rikedomar.

                      Varför blev det européer som tog kontroll över haven och de nyupptäckta enorma landområdena? Varför blev det inte Kina, som hade hela det enorma Stilla havet framför köksdörren? Eller Japan som omges av hav? Eller något indiskt furstendöme? Kunde de inte bygga skepp?

                      Nej. T.ex. Kina hade alla tänkbara resurser. Nästan hundra år innan portugiserna kom till Ostafrika, Indien och Ostasien hade kineserna byggt mängder av jättestora skepp och färdats i alla dessa vatten. Men i början av 1400-talet upphörde de med sina färder. Japanerna hade livliga kontakter till fastlandet. De hade t.ex. skepp för att transportera en väldig arme på 100 000 man över Japanska havet för att försöka erövra Korea.

                     

                      Det som saknades hos alla de andra högkulturerna var viljan, visionerna och drivkraften. Makthavarna såg inga skäl att satsa på sjöfart. Det fanns inga starka motiv, inga drömmar om stora rikedomar och ingen brinnande nyfikenhet eller äventyrslust.. Och utan starka motiv gör man inget annat än ”det gamla vanliga”. Man kör, som det heter, i gamla hjulspår. Varför skulle man satsa stora resurser och ta väldiga risker om man inte vinner något på det?

                      Detta betyder inte att det inte fanns handel och industri i andra kulturer. I t.ex. Kina fanns bl.a. omfattande metallindustri, textilindustri, porslinsindustri. Kinesiskt porslin och kinesiska sidentyger hade stor efterfrågan i Europa. Men i stället för att själva transportera sina varor till den europeiska marknaden nöjde sig de kinesiska köpmännen med att sälja sina varor till européerna i de egna hamnarna. Transporterna sköttes av europeiska kompanier på europeiska kölar. Därigenom gick kineserna miste om de stora vinster man kunde göra i Europa. Ett europeiskt handelskompani kunde i Europa sälja en skeppslast kinesiska varor för ett pris som var tiofalt, eller t.o.m. hundrafalt högre än man betalat i Kina.

                      I våra dagar har kapitalismen fått enorm betydelse i Kina. I omkring 20 år har landet till följd av avregleringen av ekonomin upplevt en enorm tillväxt. Men för 400 år sedan var Kina ett strängt reglerat, konservativt, hierarkiskt och byråkratiskt samhälle. All makt utgick från kejsaren och hans främsta mål var stabilitet.  

DEN ANDLIGA KULTURENS BETYDELSE

Den avgörande faktorn här var inte de objektiva, materiella förhållandena, utan den rådande andliga kulturen. Därmed menar jag inte bara religion och världsbild utan också värderingar och normer och den politiska ideologin. De för oss främmande kulturerna dominerades av andra politiska system, andra ideologier och andra värderingar än dem som gällde i Europa.

                      I tidigare bloggar har jag beskrivit kapitalismens uppkomst och inverkan på kulturen. Det är självklart att kapitalismen var den starkaste drivkraften för sjöfarten. Men jag vill understryka att detta inte utesluter andra motiv. Vetgirighet, äventyrslystnad var andra egenskaper som var typiska för eliten i Europa. Dessa egenskaper hade i sin tur sina rötter i den revolution i människosynen som skedde under renässansen. (Se min blogg 16.12 -12).

                      Men varför blev två småstater, Portugal och Holland, med mellan 1 och 1,5 miljoner invånare dominerande på haven? Dels berodde det förstås på deras läge vid atlantkusten. Dels var fiske en viktig näringsgren vilket betydde att de fanns folk som var vana med sjön och att man hade kunniga skeppsbyggare. Viktigt var också att det inte fanns så många andra möjligheter att förtjäna sitt uppehälle i dessa länder. De hade inga begärliga råvaror såsom t.ex. Sverige med sin rikedom på järnmalm och skog. Inga stora bördiga markområden som Ryssland. Inga stora arealer som Spanien och Frankrike osv. Inga gruvor som Tyskland. Handel var enda möjligheten att bli rik. Havet var vägen till rikedom.

VARFÖR UPPSTOD VETENSKAPEN I EUROPA?

                     

Ännu under 1500-talet var vetenskapen i Europa inte överlägsen vetenskapen i de andra högkulturerna. Men under 1600-talet förändrades bilden radikalt. Europa drog ifrån och blev ledande inom vetenskapens alla områden. Hur skall detta förklaras? Vad fanns det för drivkrafter i Europa som inte fanns i de andra kulturerna?

                      Svaret är kapitalismen.

Här måste jag precisera vad jag menar med vetenskap därför att ordet används i många, ofta ganska allmänna och vaga betydelser. Jag avser en verksamhet som på basen av noggranna, systematiska observationer och/eller experiment bygger upp teorier som sedan testas på många sätt. Vidare söker man lagbundenheter som helst uttrycks matematiskt. Denna verksamhet är öppen och social. Det är frågan om ett samarbete som består dels i att publicera resultaten dels kritisera dem på basen av observationer och logik.

                      Fanns det ingen vetenskap i Europa före 1600-talet? Självklart kan man inte ge något exakt datum för när vetenskapen uppkom. Ordet uppkom är för övrigt missvisande. Vetenskapen skapades, den uppkom inte som något slags naturlig process. Vetenskap kan uppstå endast om människor aktivt och medvetet engagerar sig för den verksamhet jag beskrev i min definition. Historikerna är eniga om att den viktigaste bland de många som bidrog till att skapa denna nya verksamhet var italienaren Galileo Galilei (1564-1642). Han gjorde både praktiskt och teoretiskt arbete inom matematik, astronomi och fysik och skisserade upp målsättningen för verksamheten. Väl medveten om att han var med och grundade nya vetenskapsgrenar kallade han sitt viktigaste vetenskapliga arbete Due nuovo scienze (1638) (Två nya vetenskaper). Mest känt är dock hans bok i astronomi från 1632. Den har en mycket lång titel men brukar helt enkelt kallas Dialogen om de två stora världssystemen. Boken ledde till den beryktade rättegången. Men den boken Två nya vetenskaper är ur fysikalisk och teknisk synvinkel viktigare. Stephen Hawking menar att Galieo genom denna bok grundade den moderna fysiken. Jag instämmer helt i denna bedömning.

                      Vetenskap i ordets mer allmänna och vaga betydelse av att söka teoretisk, förklarande kunskap existerade redan under antiken, främst i den grekiska kulturen. Den skilde sig från den nya vetenskap som växte fram under 1600-talet genom att den var mycket spekulativ. Man var förtjust i att skapa teorier som föreföll rationella, men gjorde inga försöka att basera dem på omsorgsfulla experiment och mätningar. Teorierna var endast ”troliga berättelser”. Denna vetenskap övertogs av araberna på 700-talet och fick då sitt centrum i Mellersta östern och södra Spanien. Forskningen förlorade i betydelse i arabvärlden på 1100-talet, främst för att den konkurrerades ut av religionen. Men ungenfär samtidigt började den ekonomiska tillväxten i Europa och intresset för den antika kulturen ökade. Arabiska vetenskapliga skrifter i matematik, medicin, astronomi och alkemi översattes till latin och började användas som läroböcker vid de nygrundade universiteten i Europa. De första universiteten grundades omkring år 1200, först i Italien, sedan i Frankrike och ännu senare i land efter land i Europa. Vårt första universitet (vi var ju då svenskar, undersåtar under den svenska kungen) grundades i Uppsala 1477 för att utbilda präster. Åbo Akademi grundades 1640 som den första högskolan i den östra delen av riket.

 Den vetenskap som till en början lärdes ut vid universiteten innebar nästan enbart att man studerade de klassiska grekiska och arabiska auktoriteterna. Typiskt var att man fäste stor vikt vid att debattera och argumentera. I den konsten var Aristoteles den stora auktoriteten. Universitens främsta uppgift var att utbilda präster, men studier i matematik, ekonomi, astronomi och medicin hörde också till.

I dagens universitet är de viktigaste uppgifterna forskning och undervisning. Forskningens mål är att producera ny kunskap. Så var det inte före 1600-talet. Undervisningen var det centrala. Forskning i modern mening förekom nästan inte alls förrän mot mitten av 1500-talet. Man trodde att all viktig kunskap redan var känd, att den fanns i Bibeln och de klassiska skrifterna. Genom att noggrannt studera och diskutera dessa fick man, enligt tidens uppfattning, all den kunskap man behövde. Samma typ av tänkande, dvs att all viktig kunskap redan fanns, var typiskt för alla de andra högkulturerna vid denna tid.

Insikten om hur litet man i själva verket visste var den första förutsättningen för den nya vetenskapen. De stora upptäcksfärderna i slutet av 1400-talet och senare visade med förödande tydlighet hur okunniga européerna verkligen var. Största delen av vår planet med dess enorma variation av flora och fauna var ännu okänd. (Ännu i denna dag är betydande delar dåligt kända, speciellt i världshaven som täcker 70% av planetens yta.. Varje år upptäcks t.ex. nya arter av växter och djur. Bakterier, virus och annat mikroskopiskt liv och halvliv vet vi fortfarande rätt litet om.)

Under 1500-talet började en radikal förändring ske i synen på kunskapen. Det fanns många orsaker till denna förändring. Min tes är att den viktigaste orsaken var kapitalismen. Den skapade ett sug efter ny  och bättre kunskap. Det var vid denna tid som den engelska filosofen och juristen Fancis Bacon (död 1627), en av de mest kända förespråkarna för sökande efter ny kunskap, skapade uttrycket Scientia potestas est (kunskap är makt). Likaväl kunde han ha sagt att kunskap är profit. Ny och bättre kunskap ger en fördel i konkurrensen och större vinst.

I fortsättningen skall vi se vad detta innebar i praktiken inom några områden. Vi skall se hur kapitalismen drev på sökandet efter ny och bättre kunskap.

EN EPOKGÖRANDE UPPFINNING

Det finns många sätt att skriva. Kineserna har använt sin bildskrift i över 3000 år. Ännu äldre var sumerernas kilskrift och egyptiernas hieroglyfskrift. Vårt alfabet skapades av grekerna för omkring 2700 år sedan. Men oberoende av vilken skrift man använde så skrev man för hand. Från de första skrifterna på lertavlor, intryckta i form av små kilar, fram till de tjocka, konstnärligt utsirade biblarna under medeltiden och Boccacios erotiska berättelser under 1300-talet var allt skrivet för hand. I omkring 250 år var alla läroböcker vid universiteten skrivna för hand. 

Allt detta ändrades radikalt i mitten av 1400-talet när Johannes Gutenberg (död 1468) konstruerade den första tryckpressen som kunde massproducera skriven text. Det passar bra att ta upp just denna uppfinning som exempel på en innovation driven av kapitalismen. Hur Gutenberg fick sin idé att trycka skrift med lösa bokstavstyper vet historikerna inte. Men man vet att han den 17 oktober 1448 tog ett lån på 150 gulden till en ränta av 5% för att bygga en tryckpress. Man vet att han kontaktade bankirer och köpmän för att få ekonomiskt stöd för sitt projekt. År 1450 började han trycka sin första bok. Bibeln förstås. Det var ett typiskt kapitalistiskt projekt. En ny idé, sökandet efter finansiering, risktagning, en ny produkt som genast fick stor efterfrågan på marknaden.

Boktryckarkonstens historia börjar som ett rent privat projekt. Gutenberg fick inget stöd eller ens någon uppmuntran från några myndigheter. Men i Europa var tiden mogen för massproduktion av böcker och andra skrifter. Det fanns en enorm marknad och den hade i hög grad skapats av den ekonomiska tillväxten. Medelklassen hungrade efter böcker, som förstås var svindyra därför att de var handskrivna. Den nya tekniken spred sig mycket snabbt till de områden i Europa som var ekonomiskt starkast. Stefan Füssel skriver i sin bok Gutenberg och hans verk (2007): ”Inte ens tio år efter Gutenbergs död hade hans teknik spritts till de flesta europeiska länder. Sedan 1473 rycktes böcker i Utrecht, sedan 1474 i Valencia, sedan 1475 i Breslau, sedan 1476 i Bryssel, Pilsen och Krakow. Samma år i Westminster och sedan 1477 i London....Till Stockholm kom den 1483.” (s.52) Omkring år 1500 fanns det, enligt Flüsser mer än tusen boktryckerier i omkring 350 städer i Europa. Mellan åren 1450 och 1500 publicerades ungenför 30 000 titlar med en beräknad totalupplaga på nio miljoner band.

Detta är fantastiska siffror. (Datorerna är en modern motsvarighet. Konsten att trycka böcker var den tidens högteknologi.) Siffrorna visade att det fanns en hunger efter alla slags skrifter. Främst trycktes religiösa skrifter, men klassiska böcker i filosofi och vetenskap stod högt på listan. Dessutom trycktes s.k. flygblad, dvs propagandaskrifter i stora mängder. Tekniken började (liksom datorerna i dag) genast användas för politiska syften.

Eftersom Europeerna hade livliga handelsförbindelser med de mäktiga rikena i Asien spreds kunskapen om den nya tekniken ganska snabbt. Hur togs den emot bland turkar, araber, perser, indier, kineser, koreaner och japaner? Märkligt nog var intresset svagt eller obefintligt. Det fanns inte på samma sätt som i Europa en växande medelklass som hungrade efter kunskap och underhållning. Kineserna hade använt olika tryckningstekniker långt före Gutenberg. Men de var inte lika effektiva och användes rätt litet. Inte heller i den muslimska världen visade man något större intresse. En viktig orsak till detta var tydligen att kalligrafin, skönskriften hade mycket hög status. Det ansågs inte bara fint utan t.o.m. som en religiös plikt att skriva vackert för hand.

Resultatet blev att böcker producerades i allt större mängder i Europa medan utvecklingen på detta område släpade efter i den övriga världen. Att producera böcker och andra skrifter blev en viktig kapitalistisk industri. Den upplevdes, föga förvånande, snart som ett hot av dem som tidigare haft kontroll över spridningen av kunskapen, speciellt förstås av kyrkan. Böckerna gjorde det möjligt att sprida nya idéer, också radikala, omstörtande, kritiska. Makthavarna, vare sig de var världsliga eller kyrkliga, såg sig småningom tvugna att börja censurera. Yttrandefriheten blev, precis som i dag när det gäller internet, en hett omstridd fråga. Europa var emellertid synnerligen splittrat och därför kunde man alltid hitta någon förläggare som var beredd att ge ut ens alster. Hårdast blev censuren i de katolska länderna. Därför sände många sina manuskript norrut till Tyskland eller Holland där den katolska kyrkan inte hade så stor makt.  

För universiteten och för den framväxande vetenskapen var tryckpressarna självklart av enorm betydelse. Modern vetenskap skulle inte ha varit möjlig utan massproduktion av böcker. De betydde att exakt likadana böcker kunde framställas i tusental, att de blev billigare samt att forskarna kunde sprida sina resultat, sina teorier, sin kritik. Att Galileo mycket snabbt blev känd bland Europas lärde berodde på att hans böcker trycktes i stora upplagor och spreds från land till land. Hans Dialog om de två stora världssystemen blev som Dava Sobel skriver i sin utmärkta bok Galileos dotter (2000) en enorm succé. Hans epokgörande bok Due nuovo scienze publicerades i Holland därför att kyrkan 1633 satte honom i husarrest och förbjöd honom att publicera. Men han var inte ensam. Hundratals forskare publicerade sig. Från denna tid finns än i dag åtminstone något exemplar bevarat av de flesta vetenskapliga böckerna. T.ex. Nikolaus Kopernikus epokgörande bok De revolutionibus orbium coelestium (1542) (Om himlakropparnas rörelser) finns i ett hundratal ex i bibliotek runt om i Europa.

SJÖFART OCH GRUVDRIFT SOM DRIVKRAFTER

Sjöfarten var grunden för den ekonomiska blomstringen i Europa. Konkurrensen mellan olika stater och olika rederier blev hård. Här fungerade kapitalismen mycket tydligt som drivkraft. Det gällde, precis som i dag, att transportera snabbare och billigare än konkurrenterna. Ofta användes militärt våld i konkurrensen. Man bildade bolag, kompanier, som investerade kapital och fick ut vinster i relation till hur stort kapital man satsat. Speciellt viktig blev handeln på Asien runt Afrika. Den sköttes av stora bolag som gick under benämningen ostindiska kompanier. Också i Sverige grundades ett sådant.

Mäktigast blev det engelska East India Company som grundades redan i slutet av 1500-talet och fick monopol på handeln på Asien av Elisabet I:s regering år 1600. Den brittiska regeringen ville bryta den dominerande ställning som portugiser, spanjorer och holländare då hade. Från slutet av 1600-talet blev kompaniet ett slags brittisk lydstat i Indien. Det fick rätt att skapa ett eget myntväsen, ställa upp egna trupper och erövra landområden. År 1761 drev kompaniet ut motsvarande franska organisation ur Indien och blev den starkaste makten i det jättestora landet. Den brittiska regeringen stiftade 1784 en lag som innebar att staten tog kontroll över de områden som kompaniet innehade. Handelsmonopolet upphävdes 1813 men kompaniet fortsatte att spela en central roll i förvaltningen. År 1857 gjorde indierna uppror (Sepoy-upproret) och bristerna i kompaniets förvaltning gjorde att regeringen övertog kompaniets tillgångar och maktställning.

Ungenfär samtidigt som i England grundades ett ostindiskt kompani i den lilla staten Nederländerna. Med endast ca 1,5 miljoner invånare var denna lilla republik en osannolik kandidat till en stormakt. Men i likhet med portugiserna mer än hundra år tidigare drevs holländarna av starka både ekonomiska och moraliska värderingar. De blev kända inte bara som skickliga och hänsynslösa affärsmän utan också som extremt renliga, moraliska och anspråkslösa. I stället för att, som t.ex. Spanien, satsa sina vinster på lyxiga statussymboler, ståtliga kyrkor och slott investerades en stor del av vinsterna i nya företag. Dessa i sin tur gav ytterligare vinst och landet blev under de första decennierna av 1600-talet centrum för Europas ekonomi. Amsterdam blev Europas viktigaste handelsstad.

I slutet av 1500-talet var konkurrensen på haven stenhård. De holländska redarna insåg att de måste utnyttja modern teknik för att klara sig. Tekniken för att bygga oceangående skepp förbättrades. Massproduktion och ett slags löpande-band-teknik infördes. Man använde standardiserade delar, virket sågades i fabriker som drevs av vindkraft, lyftkranar minskade behovet av arbetare. Riggen förenklades så att skeppen kunde klara sig med mindre besättning än konkurrenterna. Lastkapaciteten ökades genom att man avtod från att beväpna handelsskeppen med kanoner. I stället eskorterades handelsskeppen vid behov av krigsskepp.

År 1599 återvände en flotta på fyra holländska skepp fullastade med muskot och kryddnejlika från den första större handelsfärden till ostindien. De som investerat i resan kunde kamma hem en vinst på flera hundra procent. Tre år senare bildade en grupp investerare Förenade Ostindiska kompaniet. Republikens politiska ledning gav kompaniet sitt fulla stöd. Det var alltså frågan om ett rent privat företag men med uppbackning från staten. Kompaniet fick inte bara rätt till handel utan också, vid behov, till krigföring mot konkurrenterna. I det avseendet följde man tidens anda, men mera effektivt än konkurrenterna. Snart etablerades handelsstationer speciellt i det område som nu är Indonesien. Holländarna hade kontroll över öarna ända till det andra världskriget. Därtill tog de kontakt med en mängd avstater i regionen. Under lång tid var holländarna de enda som hade tillåtelse av de japanska shogunerna att bedriva en begränsad handel i en del japanska hamnstäder. Också i Sydafrika och Nordamerika grundades kolonier. De flesta vet att holländarna grundade en koloni kallad Nya Amsterdam där New York nu ligger. I Sydafrika är de s.k. boerna ättlingar till holländare som började komma på 1600-talet för att utnyttja landets rikedomar.

Holländarna tvekade inte att ta till våld när det tjänade deras intressen. År 1628 angreps en spansk flotta lastad med silver från Mexiko. Silvret kom väl till pass för att finansiera det krig mot Spanien som då pågick. (Vid Westfaliska freden erkändes Nederländernas självständighet slutligen av Spanien). Till en början samarbetade holländarna med en annan makthungrig, växande kolonialmakt, England. När holländare och britter drivit bort portugiserna och de regionala handelsmännen i Ostasien började de konkurrera med varandra. Holländarna var snabba att ta till våld och började kapa engelska fartyg och arrestera och avrätta engelska medborgare. Resultatet blev förstås krig. Till en början kunde holländarna stå på sig men i det långa loppet förlorade de samtidigt som Englands makt ökade. Det var på god väg att bli det största imperiet i hela mänsklighetens historia. 

Sverige ville vara med och förtjäna på handeln med Kina. År 1731 grundades Ostindiska kompaniet med det engelska som förebild. Det existerade fram till 1809 då det gick i konkurs. Under de ca 80 år kompaniet var verksamt gjordes 132 resor med 40 olika fartyg främst till Kanton i Kina. Åtta av fartygen förliste, vilket för den tiden inte var speciellt mycket. Resan tog normalt 18 månader. Vanligen förde fartygen trävaror och järn från Sverige. Dessa varor såldes i Spanien för silver som sedan tjänade som betalningsmedel i Kina. I Kina köpte man de typiska varorna sidentyger, fint porslin och te. I Europa var siden och fint kinesiskt porslin typiska statusvaror. Överklassen, dvs kungahusen, adeln och det rika borgerskapet såg det som mycket viktigt att markera sin höga ställning genom kläder av siden och genom sitt vackra porslin. Den ekonomiska tillväxten innebar en växande marknad och därmed stora vinster för de ostindiska kompanierna.   

(Jag kunde skriva hur länge som helst om detta intressanta tema men denna analys är redan så lång att få läsare orkar igenom den. Gruvdriften sparar jag till en annan gång).