KAN FINLÄNDARNAS MORAL FÖRBÄTTRAS?

Denna artikel publicerades i Hufvudstadsbladet 20.2 2018. Artikeln innehåller funderingar kring möjligheterna att förbättra vår moral. Sådana försök har gjorts många gånger tidigare, men med klent resultat. Ändå vill jag ge ett erkännande åt dem som tror på en bättring och kämpar för den. 

I slutet av 1950- och början av 1960-talet diskuterade man livligt en rörelse med rötter i USA som kallades moralisk upprustning (moral rearmament). Jag kommer ihåg att man t.ex. visade amerikanska filmer som propagerade för konservativa, kristna värderingar i skolorna. Målsättningen var att skapa en folkrörelse för att förbättra moralen i västvärlden. Rörelsen var avsedd att vara ett svar på det växande socialistiska inflytandet i väst efter det andra världskriget.

Det gick inte så bra. I stället skakades västvärlden av den mest radikala kulturella revolutionen sedan franska revolutionen. Alla har väl hört talas om studentrevolten i slutet av 1960-talet, men studenternas våldsamma demonstrationer var bara toppen av isberget. Det fanns ett djupgående missnöje, speciellt bland unga och medelålders med de lagar och regler som var gällande. Den gamla, kristna, borgerliga moralen raserades bit för bit. Äktenskapet var inte mera heligt, samboförhållanden blev vanliga, homosexualiteten, pornografin avkriminaliserades, likaså prostitutionen. De tidigare s.k. brännvinskorten avskaffades och den som fyllt 18 kunde köpa ut så mycket hen ville. Mellanöl kunde köpas i varje mjölkbutik. P-piller blev vanliga, aborten fri osv, Jämlikheten ökade radikalt. I den akademiska världen krävde en högljudd grupp studenter rösträtt i akademiska ärenden. I Sverige begick en del radaktörer ”majestätsbrott” genom att dua kungen. Vitsorden avskaffades i Sverige, men inte i Finland. När jag gick i skolan var det ett svårt brott att röka på skolgården. Nu skapades i frihetens namn s.k. rökrutor vid skolorna. De mest radikala ville att hasch skulle säljas fritt, men det var ett av de krav som man inte lyckades genomdriva.

En välkänd sociologisk lag säger att historien har en tendens att pendla mellan ytterligheter. I dag tycks vi befinna i ett stadium som i i hög grad är en återgång till den strängare moralen före 1960-talet. Inte bara har rökrutorna avskaffats utan staten har som mål att avskaffa rökningen helt och hållet. I Sverige talar man om att återinföra skolvitsorden. Sexualiteten har igen reglerats. Gatuprostitutionen är förbjuden, det är förbjudet att köpa sexuella tjänster. I Svrige vill man utsträcka förbudet att gälla också svenskar som köper sex t.ex. i Tyskland. Sextidningarna har försvunnit ur kioskerna och de nakna kvinnorna från löpsedlarna. Minderårigas spritbruk kontrolleras allt hårdare. Ingen duar längre kungen, och niandet har i viss mån kommit tillbaka.

Mitten av 1900-talet var en tid av frigörelse, liberalism. Början av detta sekel är i stället en tid av reglering och ständigt hårdnande övervakning. Hela livet från vaggan till graven är i dag omgivet av lagar och förordningar. Den tidigare patriarkala moralen har alltmer ersatts av en matriarkal. Sex skall ske på kvinnans villkor.

Det tycks i dag existera ett starkt moraliskt patos, nymoralism brukar man tala om. Allting skall planeras, kontrolleras, regleras, övervakas. Ingen skall ostraffat få bryta mot idealen. Också språket måste, som vi läst i en del insändare i Hbl, regleras. Tidigare vanliga ord som neger, zigenare, lapp, sinnessjuk osv bör rensas ut ur modernt språkbruk. Vi skall alla om inte direkt älska varandra så respektera, berömma och krama om kreti och pleti.

Kommer denna utopi, ett samhälle utan mobbning, utan sextrakasserier, utan rökare, utan knarkare, utan näthat etc att kunna förverkligas? Själv är jag skeptisk, inte bara till utopin utan till idéen om en moralisk människa. Filosofins historia visar oss en stor mängd idealistiska utopier som kloka män och kvinnor tänkt ut. Inte ett enda av dem har förverkligats. Och sist och slutligen: skulle inte ett samhälle utan strider och konflikter bli olidligt tråkigt?

Hans Rosing

pensionerad filosof, Åbo

HUR MÅNGA BORDE VI FINLÄNDARE VARA?

Denna artikel publicerades i Vasabladet 10.3 2018.

När Finland utropades till självständig stat för 100 år sedan bodde här ca 3,5 miljoner människor. De flesta bodde på landet och fick sitt bröd av jordbruk. Hela landet var bebott och betydligt större ytor än i dag användes som åkrar och betesmark.

I dag är vi fem och en halv miljoner, dvs två miljoner flera. Men de flesta bor i storstäderna i söder och längs kusten. I stora delar av landet har skogen och ödemarken återerövrat det som våra förfäder med svett och möda odlat upp. Hur kommer det då att gå under nästa sekel? Kommer folkökningen att fortsätta? Kommer vi att vara 2 – 3 miljoner flera år 2118? Är detta önskvärt?

I Finland har nativiteten minskat så mycket under de senaste åren att den naturliga folkökningen upphört. Det föds i dag omkring 50 000 barn om året medan antalet avlidna är något flera. Detta är visserligen unikt i vårt lands historia, men globalt sett är det inte märkligt. I många industriländer, speciellt i Europa, har nativiteten redan länge varit så låg att folkökningen har upphört. I vissa länder som t.ex. Ryssland och Japan har folkmängden i själva verket minskat under flera år.

Samtidigt som ökningen upphört i några länder fortsätter den i snabb takt i stora delar av världen och speciellt i Afrika. Jordens totala befolkning, som nu är drygt 7 500 miljoner, fortsätter årligen att öka med ett antal som är mer än tio gånger hela Finlands befolkning. Att detta är ohållbart är självklart. Många länder är redan svårt överbefolkade. Omkring 800 miljoner lever i yttersta fattigdom.

Borde den låga nativiteten i vårt land oroa oss? Borde vi på alla sätt motivera de unga kvinnorna att skaffa fler barn? Borde Finlands folkmängd fortsätta att växa? Hur länge i så fall?

I åratal har mängder av experter varnat för de negativa konsekvenserna av en ständigt ökande befolkning. Nu upphör ökningen faktiskt i några länder. Men nu oroar sig mängder av politiker i stället för konsekvenserna av en åldrande befolkning. Det är aldrig bra!

I själva verket borde vi vara nöjda, för att inte säga glada över dessa tendenser. De ger möjlighet för en ljusare framtid. Vi har i decennier matats med dystopier om alla möjliga slags katastrofscenarier. Alla baserar sig på att resurserna tar slut samtidigt som mängden avfall av alla slag från koldioxid i atmosfären till plast i haven ökar. Vår egen inhemska dysterkvist Pentti Linkola menade redan för många år sedan att ”kvar på jorden kommer att bli bara råttor, sparvar och tarmbakterier.”

Ett ofrånkomligt faktum är att varje människa kräver ett mått av jordens resurser. Ju rikare människan är desto mer resurser utnyttjar hon. Men också fattiga behöver mat och vatten varje dag, de behöver något slags hälsovård, utbildning, bostad och arbete. Redan i dag använder jordens 7500 miljoner människor årligen mera av de förnybara resurserna än jorden kan producera. Vi använder resurser motsvarande ett och ett halvt jordklot.

Som alla vet står världen inför enorma problem i dag. FN:s olika underorgan poängterar detta ständigt. En stabilisering av folkmängden är ett nödvändigt villkor för en fredlig och rättvis framtid. I det avseendet är vårt land i dag inte en del av problemet utan en del av lösningen. Vi kan fungera som förebild och ideal för en överbefolkad värld. Vår låga nativitet är alltså något att vara stolta över. Förr eller senare måste alla länder följa vårt exempel.

Visserligen ökar Finlands folkmängd fortfarande, men det beror på att flera människor flyttar till vårt land än som flyttar bort.

Hans Rosing, samhällsfilosof