fredag 29 februari 2008

ALBERT EINSTEIN TRODDE INTE PÅ GUD

ALBERT EINSTEIN TRODDE INTE PÅ GUD

Under årens lopp har jag då och då roat mig med att skriva en artikel om tro och vetenskap. Varje gång jag gjort detta har någon troende läsare förgrymmat eller skadeglatt påstått att jag är okunnig om att Albert Einstein, den största av alla vetenskapsmän, de facto trodde på Gud. Ibland antyder de dessutom att jag försöker sopa detta under mattan. Senast i Vasabladet 24.8 2007. Då skrev Herbert Lindén: ”Men det är väl litet taskigt för en ateist att nämna att han, den störste av dem alla, visste att Gud finns.” Första gången jag debatterade denna fråga var i själva verket för jämt 30 år sedan. Jag skrev då två artiklar om Einstein och religionen i Hufvudstadsbladet. De ingick 16.7 och 6.9. Det kom en mängd insändare som hävdade att jag inte bara hade fel utan borde förpassas till en betydligt hetare plats.
Redan i unga år gjorde Einstein uppror mot alla auktoriteter. Varken judendomen, kristendomen, islam eller någon annan religion fann nåd inför hans ögon. Det som under årens lopp fått så många att missförstå honom är att han gärna använde Gud som en metafor för naturlagarna i sin filosofi. Hans mest kända och ofta upprepade yttrande är “Gott würfelt nicht” (Gud kastar inte tärning). Detta yttrande är riktat mot den nya teori om atomerna som utvecklades under 1920-talet. Enligt denna styrs atomerna av rent slumpmässiga processer. Slumpmässigheten är, enligt den nya fysik som utvecklades, en fundamental egenskap i universum. Detta kunde Albert inte acceptera. Han var djupt övertygad om att universum styrs av deterministiska lagar. Denna övertygelse är, kan man säga, av religiös natur. Det var en tro, en övertygelse för Albert. På denna punkt hade Einstein, enligt de flesta moderna experter, fullständigt fel.
Einstein tillfrågades många gånger om han trodde på Gud. Han brukade svara att han inte trodde på “Jahwe eller Jupiter utan på Spinozas immanenta Gud”. Spinoza var en märklig och fascinerande holländsk-judisk filosof som levde på 1600-talet. Han hävdade inte bara att Gud och Naturen är ett och detsamma, utan dessutom att allting i världen sker med logisk nödvändighet. Spinoza betraktades, föga överraskande, som ateist av sin samtid. Det finns enligt honom ingen Gud i betydelsen en person som hör bön och styr och ställer enligt egen vilja. Med en ”immanent Gud” menas en gud som finns i världen, inte utanför den. Därför kunde både Spinoza och Einstein tro att den fria viljan är en illusion och att det bara finns en enda logisk möjlighet för världen att utvecklas. Einstein drömde om att upptäcka deterministiska naturlagar som styr allting. Hans relativitetsteorier är just av denna typ. I dag har så gott som alla fysiker övergett denna åsikt.
Nyligen har Richard Dawkins förklarat Einsteins inställning till religionen i sin bok The God Delusion (2006). Den store fysikern fick ta emot många hatbrev av kristna för att han så öppet förde fram sin åsikt. Dawkins citerar några exempel. (Ss. 16-17) Detta är inte förvånande för han sade bl.a.: ”Jag tror inte på en personlig gud och har aldrig förnekat detta utan öppet uttryckt det.” ”Idén om en personlig gud är helt främmande för mig och förefaller t.o.m. naiv”. (s. 15)
Slutligen vill jag påpeka att Einstein gjorde allt han kunde för att stöda den unga staten Israel. Han fick t.o.m. erbjudande om att bli Israels president, men tackade nej. I unga år var han pacifist, men ändrade åsikt när Hitler kom till makten. Han ansåg att judarna måste hålla ihop och, om nödvändigt försvara sig med våld därför att, som historien visar, är ingen annan beredd att försvara dem.

onsdag 27 februari 2008

ENERGI: KAN KÄRNKRAFTEN ERSÄTTAS MED VINDKRAFT?

ÄR VINDKRAFT BÄTTRE ÄN KÄRNKRAFT?

Kärnkraften har utdömts i en mängd inlägg i Vasabladet nyligen. Debattörerna anser att kärnkraften är frukansvärt farlig och borde avvecklas snarast. Att kärnkraften medför risker förnekar ingen. Oenigheten gäller hur stora riskerna är och om det är värt att ta dem.(Se mina bloggar om Tjernobylkatastrofen och atomsoporna). Man bör alltid komma ihåg att det är omöjligt att producera de enorma mängder el som vårt högteknologiska samhälle behöver utan att ta risker. Hur vi än producerar, eller låter bli att producera ström så tar vi risker. Att spara el är ingalunda så riskfritt som många tror. Om vi t.ex. ersätter lamporna med lågenergilampor så kommer vi att ha stora mängder giftigt kvicksilver, ett problemavfall, i omlopp. Avsikten är förstås att varje lampa skall föras till en anläggning för problemavfall, men om det finns tiotals miljoner lampor kommer en del att slås sönder och hamna ut i naturen. LED-lamporna är en intressant lösning, men det återstår att se hur vanliga de blir.

Att bli utan ström eller bli helt beroende av import är också riskabelt. Problemet är akut i dag därför att vår främsta källa för elproduktion, dvs stenkolet är ett fossilt bränsle som är en av de viktigaste orsakerna till den mycket fruktade klimatförändringen. Det råder stor enighet om att vi kraftigt måste minska användningen av fossila bränslen. EU kräver att Finland minskar utsläppen av koldioxid med 16%. Samtidigt vet vi att de äldsta kärnreaktorerna och många stenkolskraftverk måste tas ur bruk inom 10-20 år. Det betyder att 2000 MW eller mer faller bort. Till all lycka kompenseras detta delvis när den femte reaktorn tas i bruk. Utan kärnkraft skulle vi inte under dessa 10-20 år kunna upprätthålla vår ekonomiska tillväxt och vårt välfärdssamhälle. Detta torde också de ivrigaste motståndarna till kärnkraft medge. Att snabbt avveckla kärnkraften skulle leda till ekonomisk katastrof för att inte tala om ett enormt folkligt missnöje som inget parti skulle kunna överleva.

Motståndarna till kärnkraft pekar ofta på vindkraften som lösningen. Regeringen har beslutat att vi skall ha mera vindkraft. En mängd vindparker håller nu på att planeras. En del av kolkraften måste ersättas av vindkraft för att vi skall uppnå målet 16%. Varför kan vi inte driva alla våra elektriska prylar med vindel i framtiden? Varför kan vi inte ersätta också kärnkraften?

För närvarande får vi 0.2 % av strömmen från skyarna. Den installerade effekten är 110 MW. Kärnkraften står för ca 25%. Vi behöver alltså bygga åtskilliga möllor för att ersätta kärnkraften, för att inte tala om kolkraften. I havet utanför Korsnäs planeras för närvarande landets största vindkraftspark. Den skall bestå av 150 jättestora torn. I toppen på vart och ett finns en vindturbin med 5 MW effekt. De kommer att täcka en havsyta på 18 000 ha. Den sammanlagda effekten blir alltså 750 MW. Parken motsvarar därmed ett stort kolkrafterk. (Vi har 11 stycken kolkraftverk på över 400 MW i vårt land). När och om denna park blir färdig kommer vindkraftens andel på sin höjd att stiga till 1,5% av produktionen. (Man får ut hela effekten endast när det blåser hårt). Var och en kan själv räkna ut hur många vindparker som behövs för att ersätta kärnkraften, för att inte tala om kolkraften.

Flera andra vindparker håller på att byggas eller planeras. Under byggnad är en vindpark i Kemi på 30 MW. I havet utanför Kristinestad planeras en park som skall bestå av 65-100 turbiner med en effekt på 200-300 MW. Och på Replot norr om Vasa vill EPV bygga 15-25 möllor. Om några år kan vi sålunda ha närmare 1500 MW vindkraft i bruk. Men först skall miljökonsekvenserna utredas och eventuella protester och besvär utredas. Det blir intressant att se hur det går. Men med alla dessa parker kommer vindkraften inte ens att kunna producera lika mycket el som den femte reaktorn i Olkiluoto. Någon chans att de skulle kunna ersätta kärnkraften finns inte.

Vattenkraft ger den billigaste strömmen, men den är osäker. Den stod för ca 16% år 2007. Torra somrar och höstar minskar produktionen kraftigt. Dessutom är den till största delen utbyggd. Uran och stenkol medför trygg produktion, till ett relativt billigt pris. Hur är det då med vindkraften? Den stora nackdelen är förstås att det ibland blåser för litet och ibland för mycket, och att man inte på förhand vet hur mycket ström som produceras. Verkningsgraden är låg och därför blir strömmen dyr. När konsumtionen är som störst och alla kraftverk behövs mitt i smällkalla vintern kan det vara alldeles lugnt.
Självklart kan vi inte stänga kylen, frysboxen låta bli att laga mat, låta tågen stå och friställa folk från industrin när det inte blåser. Om man bygger en park som den i Korsnäs måste man samtidigt bygga en viss mängd reglerkraft som snabbt kan fås igång när Korsnäs-möllorna stannar. Det enklaste och billigaste är att använda vattenkraft. Enligt energiindustrins beräkningar är behovet 300 MW reservkraft per 1000 MW vindkraft. Det finns fortfarande möjlighet att bygga vattenkraft i vårt land. Alla har t.ex. hört talas om Vuotos-bassängen. Men vill vi faktiskt ha ett kraftverk i varje fors? Borde inte de som finns kvar sparas så att kommande generationer får se hur en fors ser ut? De flesta naturvänner är, i likhet med mig, emot detta. En annan möjlighet är att bygga naturgasturbiner som reservkraft. Det blir betydligt dyrare, medför koldioxid och gör oss beroende av import.
Kärnkraften, släpper visserligen ut kylvatten, men är annars miljövänlig. Uranbrytningen medför självklart en viss skada på miljön. Hur är det då med vindkraftparker, kan de betraktas som miljövänliga? Därom tycks åsikterna vara mycket delade. Det blir intressant att se vad miljökonsekvensutredningen av Korsnäs-parken kommer fram till.

tisdag 26 februari 2008

DEL 2. OM RYMDEN: SOLENS NÄRMASTE GRANNAR

Vårt solsystem har utforskats grundligt under de senaste decennierna. Vi har fått många överraskningar, men i dag finns det knappast längre något helt nytt att upptäcka. Vi vet redan mycket om de övriga sju planeterna (Pluto räknas inte längre som planet därför att den är så liten). Vi känner till ett hundratal månar. De flesta är små och kretsar runt jätteplaneterna Jupiter och Saturnus. Till de mest spännande månarna hör den isklädda Europa som möjligen hyser någon form av liv, och Titan, också den iskall, men med atmosfär, regn och floder av metan och ammoniak. Vi vet att vårt solsystem befolkas av miljontals kometer, ”smutsiga snöbollar” som förr skrämde vettet ur folk när de fick svans i solens närhet. Vi känner till asteroiderna, tiotusentals stenbumlingar som seglar omkring och i värsta fall kan kollidera med jorden och orsaka enorma katastrofer. Vi känner solvinden som blåser genom planetsystemet, dvs elektriskt laddade partiklar som ständigt slungas ut från solen. Somliga forskare drömmer om att bygga rymdskepp med enorma segel som drivs av denna vind. Det låter nästan romantiskt. Att segla i solvinden på rymdens väldiga ocean. Liksom när det gäller att segla på jordens hav behöver man inte bära med sig stora mängder bränsle. På solvinden kan rymdsonder segla ända ut till det ganska nyligen upptäckta Kuiper-bätet, ett område av stenar, stoft och gas, rester av det stoft och gasmoln ur vilket solen och planeterna uppstod, som breder ut sig på 10 000 miljoner kilometers avstånd, i den yttersta utmarken av vår värld.
Vad finner vi bortom Kuiper-bältet? Den mänskliga nyfikenheten är omättlig. Själv hör jag till de notoriskt nyfikna, inte på det som ”vanligt folk” är nyfikna på, dvs popstjärnor, prinsessan Viktoria, politiker och tvsåpor, utan på varför vi finns och hur världen ser ut. Jag vill veta vad som finns bortom det iskalla, tomma rymdhav som omger vårt ”mysiga” lilla solsystem. Finns det liknande system eller är vårt unikt? Om det finns andra system, hur ser de då ut? Vad finns där?
Science-fictionlitteraturen bär oss på fantasins vingar hur långt som helst i universum. Vi som är äldre och tittat på tv sedan 60-talet har fått följa med rymdskeppet Enterprise i tvserien Star Trek när det färdats till de mest märkliga områden i universum. Måttot har varit ”to boldly go where no man has gone before”. Kapten Kirk driver sitt skepp tio gånger snabbare än ljuset utan några konstiga konsekvenser. I Isaac Asimovs berömda böcker om Stiftelsen är hela vintergatan med dess miljarder stjärnor skådeplats för de dramatiska händelserna. Huvudpersonerna hoppar bekymmerslöst från en del av galaxen till en annan. I filmserien Stjärnornas krig åker Skyvalker och Darth Vader runt mellan planetsystemen som om de skulle köra bil mellan olika supermarketar. För författarna finns det inga gränser och inga järnhårda naturlagar. Däri ligger författandets charm, men också dess begränsning. Om allt är möjligt så är ingenting möjligt.
Jag har alltid varit road av sf-litteratur, men den tillfredställer inte min obotliga nyfikenhet. Vad finns där ute på riktigt? Enda möjligheten att få ett svar är att vända sig till forskningen.
I föregående blogg om rymden (Del 1) föreställde vi oss att vi färdas med den bästa teknologi vi har i dag. Att färdas till den närmaste grannsolen tar då lika länge som mänskligheten existerat som art. Vi måste har bättre fart om vi skall hinna fram under en livstid, och inte likt Harry Martinssons Aniara, irra fram över oändliga rymder i generation efter generation.
Så låt oss gå ombord på Eva, en rymdfarkost som rör sig med den högsta möjliga hastigheten, dvs den elektromagnetiska strålningens, kallad c av fysikerna. 300 000 km på en sekund är inte dåligt. Vi hinner nästan tio varv runt jorden på ett ögonblick. Visserligen vet vi att det är fysikaliskt omöjligt att accelerera ett skepp till så hög hastighet. Skeppets massa ökar snabbt när vi närmar oss c och blir oändligt stor när vi nått c. I teorin skulle vi dock kunna komma ganska nära c. Låt oss alltså inte hänga upp oss på småsaker, vi färdas ju ändå bara i teorin, även om allt baseras på verkliga astronomiska observationer. Vi bryr oss inte heller om att tiden ombord på skeppet går långsammare ju fortare vi rör oss. Det är ju för övrigt bara bra. Om vi rör oss med c så står tiden, skeppets Eigenzeit, stilla. Resan går i ett huj för oss som är ombord. På jorden går det däremot många år.
Vart skall vi styra kosan? Mot den närmaste solen förstås. Men vilken är den och hur vet vi att den är närmast? Under årtusenden har astronomerna undrat hur långt borta stjärnorna är. Redan de gamla grekerna spekulerade om frågan för nästan 2500 år sedan. Men det dröjde till en bit in på 1800-talet innan tekniken utvecklats så långt att astronomerna kunde mäta parallaxer för de närmaste stjärnorna och därmed bestämma avståndet till dem. Det visade sig att den närmaste stjärnan är Alfa Centauri, en klart lysande punkt, som dock kan ses endast på det södra halvklotet. (Vad menas med parallax undrar säkert en och annan av mina många läsare. Kort sagt är det den skenbara förskjutningen av en stjärnas position i förhållande till bakgrunden, dvs alla stjärnor runtomkring, när man observerar den med ett halvt års mellanrum. Denna förskjutning är större ju närmare oss stjärnan är. Men det är frågan om en en mycket liten vinkel. För den närmaste stjärnan är vinkeln 1,3 bågsekunder. Det dröjde till 1800-talet innan man hade så noggranna instrument att parallaxer för de närmaste stjärnorna kunde mätas.)
Alfa Centauri är därför det naturliga första resmålet om vi vill utforska solens grannskap. Så låt oss sätta kurs mot den och färdas med ljusets hastighet. Färden tar utgående från jordtid drygt fyra år. Det betyder att stjärnan befinner sig på ett avstånd av fyra ljusår. (Man mäter alltså avstånd med hjälp av tid inom astronomin. Fackmännen använder dock en måttenhet som kallas parsek. Ordet är en förkortning av parallaxsekund. En parsek är 3.26 ljusår eller 30 000 000 000 000 (30 biljoner) km. Alfa Centauri befinner sig på ett avstånd av 1.3 parsek.)
När vi startar från jorden tar det flera månader att accelerera skeppet till c. Även om det i teorin kunde gå snabbare skulle vi inte överleva därför att vi skulle uppleva detsamma som astronauter som lyfter med en rymdraket, dvs att vi våldsamt pressas bakåt samtidigt som raketen ökar farten framåt. Men när vi väl nått c skulle vår Eigenzeit stå stilla. Varför? Alla har väl hört om att Einstein revolutionerade fysiken genom att upptäcka att rum och tid inte är två helt olika storheter, utan kopplade till varanda i en enda storhet, kallad rumtid. Ju snabbare vi färdas i rumsdimensionen desto långsammare rör vi oss i tidsdimensionen. Nu färdas vi med den högsta möjliga hastigheten i rumsdimensionen och därmed med den lägsta möjliga i tidsdimensionen. Vi står stilla i tiden. Under den tid vi rör oss med c åldras vi sålunda inte alls. Men när vi närmar oss målet måste vi bromsa, decelerera i flera månader. Vad kommer vi att se när vi är framme vid målet? Det får bli en fråga för nästa gång. (Del 3).

torsdag 21 februari 2008

HUR MÅNGA DÖDSOFFER ORSAKADE TJERNOBYLKATASROFEN?

Detta är ett reviderat avsnitt ur min bok RISKFILOSOFI.

Hur många cancerfall har Tjernobylkatastrofen till dags dato orsakat? självklart kan inget exakt svar ges. Även om katastrofen inte inträffat skulle tiotusentals personer i regionen drabbats av varierance typer av cancer årligen. En ökning med några hundra fall årligen försvinner sålunda lätt i det statistiska “bruset”. Leukemi är den första cancerform som teoretiskt förväntas. Antalet leukemifall förväntas öka inom några år efter en stor stråldos. Eftersom leukemi inte är någon särskilt vanlig cancerform borde en ökning lätt kunna påvisas. Märkligt nog har man ännu i dag inte kunnat upptäcka någon ökning i leukemifrekvensen. (Nature, sept. 2005, s.181)Leukemihypotesen har sålunda inte bekräftats i detta fall. Hur skall detta tolkas? Ingen vet. Vid explosionen spreds stora mängder radioaktivt jod. Jod tas upp från födan i sköldkörteln. Radioaktivt jod försvinner visserligen snabbt eftersom det sönderfaller inom åtta dagar, men många hann ändå få i sig så mycket att sköldkörteln utsattes för en stor dos strålning. Speciellt barn var utsatta eftersom de drack mjölk som innehöll radioaktivt jod. Eftersom sköldkörtelcancer hos barn är ganska sällsynt är det lätt att märka om antalet fall ökar. Hittills har man funnit 1 800 barn med sköldkörtelcancer (tyroidcancer). Man räknar med att antalet skall öka och totalt bli 6-8 000. Det verkliga antalet fall förefaller stanna vid hälften av dessa forskares nedre gräns. Det bör kraftigt understrykas att sköldkörtelcancer nästan alltid kan botas. dödligheten är endast ca 1%. Enligt den omfattande FN-rapport, utarbetad av mer än 100 experter, som Nature (se ovan) refererar kan man vänta sig att det totala antalet dödsfall som direkt orsakats av strålningen från katastrofen stannar vid ca 4000. (I Finland beräknas ca 5000 dö p.g.a. tobak och 2000 p.g.a. alkohol VARJE ÅR!)
Efter katastrofen sändes 4 700 unga män från Estland för att göra olika arbeten inom det kontaminerade området. Dessa har undersökts av en forskargrupp med representanter från Estland, Finland och USA. I genomsnitt beräknas de ha fått en stråldos på 110 mSv. Sju år efter olyckan hittades inga fall av leukemi eller sköldkörtelcancer i gruppen! När det gäller övriga cancerformer var frekvensen inte högre än normalt. Däremot var självmordsfrekvensen i gruppen mycket hög, 50 % högre än genomsnittet. Härav bör man förstås inte dra slutsatsen att joniserande strålning kan orsaka självmord! Dessa unga män upplevde uppenbarligen sin situation som mycket stressande. Detta är för övrigt ett genomgående drag hos dem som evakuerades från de kontaminerade områdena. Depressioner, apati, ökat alkoholbruk, rökning, stressrelaterade sjukdomar, självmord hör till bilden. Orsaken är förstås inte strålningen i sig utan den oro och ängslan som katastrofen, evakueringen, osäkerheten o.s.v. medförde. Tjernobyl är ett typiskt exempel på hur viktiga de psykologiska faktorerna är. Det är möjligt att oro, depression, apati, alkohol, självmord etc, som följt i katastrofens spår, orsakat större skada och skördat flera offer än själva strålningen. Detta är igen en bekräftelse på att oro, stress och depression är viktiga faror. Den som fått en förhöjd stråldos intalar sig lätt att han snart kommer att dö och att det därför är meningslöst att planera för framtiden, ta nya tag, skaffa familj o.s.v. Denna rädsla beror i sin tur i främsta hand på okunnighet om de verkliga riskerna. Inte ens stråldoser på 100 mSv, motsvarande en normal livstida dos, medför någon dramatiskt förhöjd risk. Man bör också ha i minnet att om man får en 100 mSv dos så tar det troligen flera decennier innan man får cancer. Chansen är mycket stor att man inte får cancer p.g.a. denna stråldos. Man hinner sålunda få vuxna barn innan man möjligen drabbas. Om man ändå får cancer beror det troligen på något annat såsom, rökning alkohol, mat, luftföroreningar, radon eller liknande.
Vilka slutsatser följer av detta? Man bör akta sig noga för att överskatta och dramatisera en fara. Hellre bör man underskatta den en smula, om det finns en stor osäkerhet. Om man skrämmer upp folk måste man räkna med att faran själv skördar offer men att också rädslan leder till stora skador. Mot detta måste man förstås väga att rädslan också kan ha en positiv effekt genom att den får folk att vara försiktigare. Man bör komma ihåg att en massevakuering i sig själv medför en mängd negativa konsekvenser. Dessa måste vägas mot konsekvenserna av den ursprungliga faran. I dag lever många människor, främst äldre, inom det kontaminerade området vid Tjernobyl. Många av dem kommer att dö i cancer. Men deras livslängd kommer troligen att bli längre när de får leva i en välkänd miljö, som de känner och är vana med, jämfört med om de flyttats till en främmande omgivning. Framför allt kommer deras livskvalitet att vara bättre.
Helst bör myndigheterna förstås ge så korrekta och utförliga uppgifter som möjligt. Massmedierna har också ett stort ansvar för att hotet varken överdramatiseras, för att locka tittare eller läsare, eller förringas, för att inte stöta sig med myndigheter eller mäktiga företag. För att kunna ge korrekt kunskap bör medierna överlåta rapporteringen till sådana redaktörer, som är insatta i riskproblematiken, och känner till elementära begrepp, metoder, fakta och teorier.

onsdag 20 februari 2008

(DEL 1) OM RYMDEN: VI ÄR OERHÖRT SMÅ OCH VÄLDIGT STORA

Som tonåring brukade jag låna böcker i stadsbiblioteket i Vasa. En gång råkade jag få syn på en bok i astronomi och beslöt att titta närmare på den. Det var en stor bok med många bilder. Liksom de flesta hade jag mången stjärnklar kväll stått och tittat upp mot det praktfulla himlavalvet och undrat över vad som finns där. I boken fick jag, i lättsmält form, svar på en del av mina frågor. Det som fascinerade mig mest var storleken, avstånden och hur obetydliga jorden och vi människor är i den enorma rymden. Storleken är väl det som först slår var och en som börjar fundera. Men sedan är det mängder av andra frågor som tränger sig på. Jag skall diskutera en del av dem i framtida bloggar om rymden.
När vi talar om rymden rör vi oss hela tiden med oerhört, ofta ofattbart stora tal. Det är miljarder hit och biljoner dit. Solen är som bekant den närmaste stjärnan, ett giganiskt oerhört hett gasklot, ett kosmiskt kärnkraftverk på blott 150 miljoner km:s avstånd. Ett tuppfjät i rymden. Det är solarna som är huvudpersoner på den kosmiska arenan. Våra förfäder dyrkade solen som en gud. Det var i själva verket ingen dum idé. Betydligt klokare än att dyrka något slags osynligt människoliknande väsen. Det är solarna som gör planetsystem möjliga, och som gör liv möjligt. Vi kan t.o.m. säga att solarna skapar och upprätthåller de förhållanden som gör liv möjligt. Ja, solarna skapar t.o.m. den materia av vilken vi, jorden och allt annat är uppbyggt. (Utom det som består av väte, det enklaste av alla grundämnen.) Och det är slutligen solarna, som, när de blir gamla och trötta, förintar allt liv i sina planetsystem.
När vi blickar upp mot stjärnhimmeln ser vi tusentals solar. Med en fältkikare ökar deras mängd tiodubbelt. I ett teleskop ser vi miljontals. Universum tycks vara fyllt till bredden av solar. Men i själva verket är vi utsatta för en illusion. I själva verket är universum tomt, oerhört tomt. Strängt taget är det inte just annat än ett oerhört kallt tomrum.
Det blir klart om vi försöker färdas till den närmaste grannstjärnan. Den består i själva verket av tre stjärnor som kretsar runt varandra. Den största kallas Alfa Centauri. Avståndet till solen är, som nämnts, 150 miljoner km. Dit kan vi med dagens teknologi färdas på en månad. I själva verket har en rymdsond nyligen nått fram till Merkurius, den planet som ligger närmast solen. Och det var inte den första. Men anta nu att vi med samma teknologi styr kosan mot Alfa Centauri. Hur länge dröjer det innan vi är famme? Det tar nästan en miljon gånger längre än till solen, en miljon månader, nära 100 000 år!! Efter ett tiotal år lämnar vi vårt solsystem och kommer ut i den interstellära rymden. (Det finns en rymdsond som redan kommit så långt). I tusentals år färdas vi genom tom, iskall rymd. Visserligen ser vi stjärnor vartåt vi än vänder blicken, men t.o.m. vår egen sol blir snart blott en ljusprick bland miljoner andra. Man kan inte vara mer ensam än i ett rymdskepp i den interstellära rymden.
Eller kan man? I själva verket befinner vi oss hela tiden långt inne i ett gigantiskt system av ca 200 miljarder stjärnor. Vi färdas inne i vår egen galax, Vintergatan. Ur kosmisk synvinkel befinner vi oss i ett tättbestjärnat område. När vi kommer fram till Alfa Centauri märker vi att det är ungenfär lika långt till de stjärnor som ligger närmast oss. Men om vi färdas inåt mot galaxens centrum några hundra miljoner år så märker vi att stjärnorna ligger närmare varandra. Vi märker att natt inte längre är ett användbart begrepp. Hela himlen strålar av stjärnornas ljus dygnet runt. Solar i miljontal fyller himlen runtom oss.
Om vi planerar att passera genom galaxens centrum så är det bäst att tänka en gång till. Enligt forskarna finns det ett gigantiskt svart hål i centrum. Ett av de mest märkliga tingen i universum. Kommer vi för nära slukas vi, atomerna i oss pressas ihop till ingenting. Vi förvandlas till energi, till gravitationsenergi.
Att färdas i den interstellära rymden med den teknologi vi har i dag är förstås ett stendött företag. Vi människor är alltför kortlivade. Kanske kommer det alltid att vara dödfött. T.ex. den kända sf-författaren Isaac Asimov, som också skrev en mängd populärvetenskapliga böcker, menade att människan aldrig kommer att lämna detta solsystem. Eller kanske en långt mer avancerad framtida vetenskap kommer att göra det möjligt? Ho vet!
Men varför skulle vi alls, likt rymdskeppet Enterprise i tv-serien Star trek ”boldly go where no man has gone before”. Vi har till vårt förfogande något som är bättre än rymdskepp. Vi har något som i en mening gör oss större än universum. Vi har intelligens och fantasi. Med deras hjälp kan vi resa kors och tvärs i rymden, inte bara i rummet utan också i tiden. Ja vi kan t.o.m. resa till andra universa.
Vi behöver inte resa till andra världar för att få reda på något om dem därför att de hela tiden sänder och har sänt budskap, information till oss. Dessa budskap färdas snabbare än något rymdskepp. De färdas med ljusets hastighet, 300 000 km i sekunden. Budskapet färdas i form av vad fysikerna kallar fotoner, eller elektromagnetisk strålning. Därtill kommer partiklar som kallas kosmisk strålning. Den stora utmaningen är att samla in så mycket strålning av olika slag som möjligt och att kunna tolka den. Under de senaste hundra åren har vi gjort fantastiska framsteg på detta område. Sedan 1950-talet, när jag började intressera mig för astronomi, har kunskapen formligen exploderat. Det har varit ett av mitt livs stora upplevelser att få följa med denna utveckling alltifrån uppskjutningen av Sputnik 1 1957 till dagens rymdteleskop. Om detta kommer jag att skriva då och då i framtida bloggar.

fredag 15 februari 2008

ATOMSOPORNA ÄR INGENTING ATT OROA SIG ÖVER

Det finns i dag stora mängder kärnavfall ”atomsopor” i världen. Varje år ökar mängden. Borde vi vara oroliga? Utgör de en allvarlig fara för världens 6,5 miljarder människor, för naturen, för otaliga framtida generationer?
Varje gång kärnkraften debatteras förkunnar motståndarna med darr på rösten att avfallet är livsfarligt och avfallsproblemet olöst. Detta har upprepats i Vbl otaliga gånger. T.ex. menar Tom Sörhannus i Vbl 7.2 att kärnkraften ”förmodligen är den smutsigaste energiformen” p.g.a. det avfall som produceras.

I dag förvaras soporna vanligen i cisterner ovan jord där avfallet får svalna i några decennier. De kortlivade isotoperna hinner då sönderfalla till stabila ämnen. Att förvara på detta sätt är onekligen riskabelt, men det är riskabelt för oss som drar nytta av strömmen, inte för framtida generationer. Man kan säga att riskerna är det pris vi får betala för att få billig el i stora mängder. Detta pris skall dock jämföras med de skador andra energiformer orsakar. I själva verket har det inte förekommit några stora katastrofer med använt kärnbränsle i demokratiska stater. (Sovjet var ett kapitel för sig).
Kärnkraften står i dag för ca 15% av den elenergi vi använder. I princip kunde vi stänga alla de fyra reaktorer, som nu är i drift, genom att skära ner elkonsumtionen med 15%. I teorin vore detta förstås fullt möjligt. Men att samtidigt följa EU:s direktiv är omöjligt. Direktivet kräver att vi skall minska utsläppen av koldioxid med 16% och öka användningen av förnybara energikällor med 10%. Vi måste välja. Själv anser jag att vi bör hålla fast vid välfärdssamhället samt försöka uppfylla EU:s krav. I så fall behöver vi snarare mera kärnkraft än mindre.
Såvitt jag förstår vore det höjden av dumhet att nu avveckla kärnkraften. Vi kan ju inte avveckla avfallet. Det finns där och måste tas om hand. Om vi avvecklar så förlorar vi all den nytta vi kan ha av reaktorerna i form av trygg tillgång på billig ström under lång tid framåt, men måste ändå dras med alla negativa konsekvenser, främst förstås soporna. Ju längre tid vi använder kärnkraft desto billigare blir det relativt sett att bygga förvaringsrum och stoppa in ”skiten” där.
Hos oss tänker industrin placera atomsoporna djupt nere i berggrunden. Därmed kommer riskerna för oss, och framför allt för framtida generationer att minska dramatiskt. Knappast finns det i framtiden någon så fanatisk och dum terrorist att han försöker borra sig 500 meter ner i beggrunden för att få tag i plutonium. Somliga oroar sig för att radioaktiva ämnen löses i grundvattnet och genom sprickor i bergen om tusen år eller så når upp till jordytan. (Plutonium är för övrigt en metall som inte är löslig i vatten. Man kan t.ex. inte förgifta en stad genom att slänga en bit plutonium i dess vattenreserv. Biten blir liggande på bottnet och inget händer. Den avger förstås strålning, men denna bromsas snabbt av vattnet. Plutoniets farlighet överdrivs vanligen enormt.)
Tänk om någon av våra efterkommande i n:te led får cancer p.g.a. våra sopor!
Möjligheten kan inte helt uteslutas. Men sannolikheten måste betraktas som extremt liten. Radioaktivitet är ju lätt att upptäcka och i framtiden torde man både kunna upptäcka eventuella läckor samt bota skador som kan uppstå. Redan i dag kan vi bota en stor mängd av cancerfall, och medicinen är säkert oerhört mycket effektivare om tusen år.
Använda bränslestavar innehåller plutonium som av kärnkraftsmotståndarna brukar utpekas som det farligaste ämne som finns. Tom Sörhannus säger att det finns tillräckligt med plutonium för att utplåna hela mänskligheten flera gånger om. I teorin stämmer detta säkert, men det stämmer för alla giftiga ämnen. Det finns också tillräckligt med bly, kvicksilver, kadmium, asenik, ja t.o.m. tobak och alkohol för att ta livet av hela mänskligheten. Detta är tom retorik. Om vi räknar i termer av antalet offer hör tobak och alkohol till de farligaste ämnen som finns. De dödar fler människor årligen än t.ex. malaria. Självklart måste det någon gång hända att folk skadas av atomsopor. Eftersom de som arbetar med soporna övervakas noga löper de i själva verket mycket mindre risk att få cancer än gemene man. Alla är vi ju hela tiden utsatta för strålning. I Finland är radon i berggrunden ett speciellt stort problem.
Jag har inga siffror på hur många som dör p.g.a. kärnkraften i Finland men de måste vara oerhört få. Annars skulle motståndarna hela tiden slå oss i huvudet med dessa siffror.
Jag håller helt med Tom Sörhannus att vi bör handla ansvarsmedvetet. Detta innebär att vi noggrannt bör väga för- och nackdelar för olika energiformer mot varandra. Vi bör t.ex. inte, i likhet med många motståndare till kärnkraft, okritiskt acceptera vindkraften. Skall vi stänga datorna och tvapparaterna, låta kylskåpet bli varmt och frysen tina när det inte blåser? Skall tågtrafiken stå stilla när det är stiltje? Skall vi sitta i mörker i smällkalla vintern när högtryck råder och vinden gått och lagt sig? Retoriska överdrifter? Javisst, men de visar på vindkraftens begränsning. Vi behöver stabil och pålitlig basproduktion av el.

onsdag 6 februari 2008

OM KRIG: DE FINSKA GENERALERNAS STÖRSTA BLUNDER

Under den senaste tiden har två krigsfilmer som skildrar fortsättningskriget fått stor uppmärksamhet i medierna. Filmen Framom främsta linjen berättar i främsta hand om hur en bestämd soldat, Harry Järv och en grupp under hans kommando smög sig genom fiendens linjer och åstadkom förstörelse. Den andra filmen Tali-Ihantala 1944 skildrar det stora slaget norr om Viborg som stoppade den ryska framryckningen. Filmerna ger en heroisk bild av både officerare och soldater, en bild som i viss mån avviker från den som Väinö Linna ger i boken Okänd soldat. Också i de två filmatiseringarna av Okänd soldat kommer de negativa sidorna mera fram. Ju mer tiden går desto mer tycks fortsättningskriget idealiseras. Förr sade man att Finland förlorade kriget. Nu betonar man i stället att Finland segrade i betydelsen stoppade den ryska anstormningen. Man använder termen avvärjninsseger.
Det finns en tendens att det obehagliga glöms bort och det heroiska betonas. Det är mänskligt och naturligt. Men samtidigt är det självklart att ledarna på alla nivåer, inklusive Mannerheim, gjorde misstag. Bilden är, som alltid, komplicerad. Jag har förvånat mig över att den finska militära ledningen faktiskt gjorde så många allvarliga misstag.
Ett misstag som jag speciellt fäst mig vid är att det ryska storanfallet på Karelska näset den 9 juni 1944 kom som en fullständig överraskning. Armén var inte alls beredd på ett så omfattande och kraftfullt anfall. Man undrar om inte en avvärjningsseger kunde ha uppnåtts med mindre förluster förutsatt att generalerna insett hur stort hotet var.
Man har diskuterat vem som var ansvarig för att anfallet kom som en överraskning. För mig förefaller det klart att det i främsta hand var de ansvariga generalerna som gjorde svåra felbedömningar. Docent Stefan Forss skriver i sin lättlästa bok Tali-Ihantala 1944 (Schildts 2007) att det är svårt att värja sig för att generalernas beslut delvis berodde på slentrian och bekvämlighet. ”..någon hade just fått en ny fin bastu klar..” (s. 14) Märkligt nog användes en del av tiden, inte till att bygga skyttegravar, skyddsrum etc utan till fina korsur, bastur etc. Resultatet blev att Finland var en hårsmån ifrån ett totalt militärt nederlag. Först i mitten av juli lyckades armén med uppbjudande av sina yttersta krafter och med tysk hjälp stoppa den ryska framryckningen.
Här vill jag genast påpeka att man inte kan klandra Mannerheim. Tvärtom tycks han ha varit en av de få i den högsta ledningen som hade klart för sig att ett ryskt storanfall var att vänta. Enligt Stig Jägerskiölds bok Marskalken av Finland. Gustaf Mannerheim 1941-1944 gav han upprepade gånger order om att försvaret på näset skulle stärkas på alla tänkbara sätt. Men dessa order åtlyddes inte alls med den energi överbefälhavaren krävde. Den 10 maj en månad före anfallet kom ännu en order i, som Jägerskiöld skriver, ”ett vredgat tonfall”. (s. 393) Trots alla dessa befallningar från högsta ort var försvarsställningarna endast i ett halvfärdigt skick när anfallet kom. En stor del av manskapet hade inte fått tillräcklig träning i att avvärja storanfall.
Stig Jägerskiöld skriver att Mannerheim var säker på att ryssarna kommer att anfalla men att ”flera av generalerna inte trodde att någon omedelbar fara hotar.” (s. 398) Generalerna tycks ha ansett att Mannerheim var alldeles för pessimistisk. Denna generalernas optimism är svår att förstå mot bakgrund av att det inte var någon hemlighet att Röda armén hade besegrat der Wehrmacht vid Stalingrad, vid Kursk och på en mängd andra ställen, samt drivit bort tyskarna från Leningradområdet. Inte heller var ryssarnas nya vapen och nya taktik med massiv artillerield, bombanfall och sedan angrepp med pansar tillsammans med infanteri någon hemlighet. Det logiska hade varit att bygga ut försvarsställningarna just med tanke på att de skulle hålla för massivt bombardemang, samt att träna trupperna för just sådana anfall. I själva verket betonade Mannerheim just detta t.ex. i sin dagorder av 3.3 1944. (s. 393) Om generalerna hade följt ordern till punkt och pricka hade ryssarna fått ett betydligt hårdare motstånd redan från början.
Ryssarna hade dragit samman en väldig anfallsstyrka på Karelska näset. Hur var det möjligt att den finska spaningen som i allmänhet var mycket effektiv inte märkte detta? I själva verket tycks man genom radioavlyssning, flygspaning, krigsfångar, spioneri, diplomater och genom att observera vad som hände framför fronten ha haft klart för sig att något stort var i görningen. Men denna information tycks inte ha tolkas rätt i högkvarteret och inte heller av generalerna, allra minst av den general som ledde den armékår som först drabbades av anfallet dvs. generallöjtnant Laatikainen. Han hörde till de mest flegmaiska och överoptimistiska generalerna. Varken han eller de andra generalerna vidtog de åtgärder som hade varit möjliga och taktiskt riktiga inför ett storanfall. Chefen för pansardivisionen, generalmajor Lagus, var väl i viss mån ett undantag. Han drev hårt på ständiga övningar och träning. Men så var pansardivisionen också ett elitförband som sattes in där de ryska angeppen var som häftigast.
Överstelöjtnant Käkelä skriver i sin bok Lagus stormkanoner (Schildts 2005) att en major Ketonen den 24 maj hade låtit göra en bedömning av fiendens avsikter. Han kom fram till att ett anfall på Karelska näset var att räkna med inom två veckor. (Kursiverat av Käkelä) (s. 134) Rapporten medförde inga åtgärder. Fyra dagar före anfallet höll chefen för högkvarterets underrättelseavdelning överste Paasonen en föredragning inför överbefälhavaren och försvarsministern (Walden) och ”gav bilden av en överhängande fara”. (Jägerskiöld s. 399) Det logiska hade varit att ge order om högsta beredskap, att dra in alla permissioner, att intensifiera spaningen och att angripa de ryska truppkoncentrationerna med artilleri och flyg. (Finland hade ca 40 bombplan som kunde ha använts). I stället lät man soldater och officerare åka på permission eller på kommenderingar, traktorer och andra fordon som behövdes för artilleriet lånades ut till jordbruket osv. Man tog det, kort sagt, mycket lugnt.
Men också Mannerheim gjorde ett fatalt misstag. Generalerna ville att huvuddelen av trupperna skulle placeras i den s.k. VK linjen som gick ett tiotal kilometer bakom frontlinjen. Den var delvis befäst och terrängen var lämplig för försvar. Mannerheim beslöt dock att trupperna skulle förläggas i själva frontlinjen. Problemet var att terrängen i södra delen av näset i Valkeasaari-trakten var mycket olämplig för försvar. Marken var sandig, terrängen öppen och det fanns inte naturliga hinder som vatten, kärr, berg eller liknande. Det var idealiskt område för stora pansarstyrkor och för att mosa försvarsställningarna genom bomber och artilleri. Det var precis i detta område som den ryska befälhavaren för anfallet generalöverste Gusev beslöt att sätta in sina bästa trupper.
När jag var i RUK i Fredrikshamn år 1964 och utbildades till reservofficer vid artilleriet hade vi en lärare, en major, som hade varit med i slaget vid Ihantala. Han beskrev hur det finska artilleriet vid Ihantala hade samordnat elden från över 200 pjäser och utsatt de anfallande ryssarna för svåra förluster och därmed kraftigt bidragit till att anfallet stoppades. Men detta ger en missvisande bild av hur artilleriet utnyttjades i fösöken att stoppa ryssarna. Det stöd trupperna fick av artilleriet under de första veckorna var ofta svagt eller obefintligt. Ett exempel är motanfallet vid Kuuterselkä. Ryssarna hade brutit igenom VK-linjen vid Kuuterselkä by, som var den svagaste, sämst befästa punkten i linjen. En del av den finska pansardivisionen gick till motanfall på kvällen den 14 juni. Ca 50 kanoner sköt för att mjuka upp ryssarna, men som Käkelä skriver gav detta ”inte något särskilt övertygande resultat”. Innan anfallet sköt man en ”förberedelse på endast en minut”. (s. 151) Motanfallet blev en av de våldsammaste enskilda striderna under kriget, men artilleriet gjorde en svag insats.
Slutligen vill jag nämna ännu en märklig blunder som visar hur litet man gjorde för att förbereda försvaret. Tyskarna hade utvecklat ett nytt pansarvärnsvapen som kunde skötas av en enda man. Det var frågan om ett raketvapen, ett för mycket nära håll ”Panzerfaust” och ett för upp till 100 m avstånd ”Panzerschreck”. Enligt Käkelä fick Finska armén en första sändning av dessa vapen redan den 11 april, dvs nästan två månader innan storanfallet. Dessa vapen hade varit till stor nytta mot den stora mängden ryska pansarvagnar som översvämmade ställningarna och på många håll orsakade ren panik. Men när anfallet kom hade soldaterna ännu inte fått instruktioner i hur dessa vapen används, än mindre övats. När anfallet kom låg de ännu i armens lager och samlade damm. Sedan när frontlinjen och VK-linjen brutit samman och ryssarna ryckte fram mot Viborg fick man bråttom att dela ut dessa vapen till trupperna. Nya leveranser kom den 12 och den 19 juni och dessa vapen bidrog i hög grad till att stoppa de ryska pansarmonstren.
Hade utgången av kriget blivit en annan om generalerna vidtagit de riktiga åtgärderna? I varje fall skulle ryssarna ha mött ett betydligt hårdare motstånd. Kanske kunde man t.o.m. ha vunnit en avvärjningsseger innan ryssarna, nästan utan motstånd, rullade in i Finlands vid den tiden näststörsta stad, Viborg.
Slutligen vill jag notera att samtidigt som ryssarna bröt igenom VK-linjen och situationen var ytterst kritisk så föddes på BB i Vasa ett välskapt gossebarn, som sedan döptes till Hans Ole Eugen. Till all lycka visste min mor, lika litet som den övriga befolkningen, hur kritiskt läget var. De visste inte att Mannerheim och regeringen övervägde om man borde gå med på Stalins krav på ovillkorlig kapitulation. När min mor kom hem med sin förstfödde fick hon veta att Viborg hade intagits av ryssarna. Men i slutet av juni hårdnade motståndet. Ryssarna slogs tillbaka vid Tienhaara, väster om Viborg på vägen mot Helsingfors, av det finlandssvenska regementet JR 61. Vid Ihantala stoppades anfallet av massiva artillerikoncentrationer, pansardivisionens stormkanoner, av finska och tyska bombplan och naturligtvis i främsta hand av de finska soldaternas beslutsamhet och hjältemod. Vid Vuosalmi hindrades ryssarna att komma över Vuoksen av bl.a. Adolf Ehrnroots regemente.
Genom sina uppoffringar skapade soldaterna handlingsutrymme för regeringen. Ovillkorliga kapitulation var inte längre ett alternativ. Det fanns en möjlighet till ett fredsslut som bevarade landets självständighet.