söndag 25 maj 2008

DEN VETENSKAPLIGA VÄRLDSBILDEN ÄR NÄSTAN FÄRDIG

DEN VETENSKAPLIGA VÄRLDSBILDEN ÄR NÄSTAN FÄRDIG

Dagens naturvetenskap och speciellt fysiken befinner sig i ett förnedringstillstånd, i varje fall om vi får tro FD, filosofen Hannes Nykänen. Han tycker att fysikerna förlorat all kontakt med sunt förnuft och att de sysslar med fantasterier. Som exempel på fantasteri ger han diskussionen om multipla universa. I sin artikel ”Filosofin och de exakta vetenskaperna: Förståelse och fantasteri”, i boken Advocatus scientiae. En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008) säger han sig vilja ”förebrå naturvetenskaperna för att de tenderar att förutsätta en ansvarslös attityd till vetenskapen” (75).
Det påstås ibland att jag är provokativ i mina artiklar, men mina provokationer är småpotatis jämfört med Nykänens. Att angripa hela bunten av hundratusentals naturvetare är inte bara djärvt, det är rent och skärt fantasteri. När man dessutom vet att Nykänens kunskaper i naturvetenskap är ganska ytliga blir hans åsikter helt utan grund.
Självklart tar jag i och med dessa ord på mig rollen som advokatus scientiae. Det är en roll jag med stor glädje spelat alltsedan jag började skriva om vetenskap i slutet av 1960-talet. Egentligen är det konstigt att jag tagit den rollen eftersom min formella utbildning är humanistisk. Jag har t.ex. läst latin i gymnasiet och har ingen formell utbildning i någon naturvetenskap. Men jag ser detta mera som en styrka än som en svaghet. Jag kan betrakta naturvetenskaperna utifrån, mera neutralt och objektivt, än om jag vore indoktrinerad i t.ex. fysikens matematik.
Jag har följt utvecklingen inom naturvetenskaperna med ett halvt öga i ca 40 år, men inte kunnat upptäcka några tecken på förnedring. Tvärtom har utvecklingen allmänt taget gått mot större öppenhet, demokratisering och internationalisering. Ännu på 1930-talet var det en liten grupp tyska, engelska och franska forskare som helt dominerade fysiken. I dag finns det massor av duktiga fysiker i t.ex. Japan, Kina och Indien. Endast Afrika är i dag en svart fläck på den naturvetenskapliga kartan. Den nationalism som tidigare var stark har ersatts av internationalism. Mest positivt är att rasismen, som fram till mitten av 50-talet var en självklarhet inom forskningen, i dag är på utdöende.
Det finns i dag en öppnare debatt än tidigare. Det som Nykänen upplever som förnedring är i själva verket uttryck för ett öppet debattklimat. Det finns ingen auktoritet som ser till att oliktänkarna håller käften. Jag tycker att det enbart är bra att olika åsikter ventileras. Vetenskapen är ju ingen religion som försvaras av ett självutnämnt prästerskap.
Nykänen kritiserar det han kallar fantasteri. Vad som uppfattas som fantasteri är högst tids- och kulturbundet. I slutet av 1500-talet skulle han ha hört till dem som ansåg att Kopernikus teori var fantasteri i flagrant strid mot sunt förnuft. På 1600-talet skulle han ha ansett att Newtons gravitationsteori strider mot allt sunt förnuft därför att den förutsätter att en kropp som solen kan hålla en annan kropp som jorden i ett järngrepp över ett enormt tomrum. Vetenskapen är full av idéer som först betraktades som fantasterier, i strid med sunt förnuft, men som sedan godtas som triviala sanningar. Själv tycker jag att det just är dessa ”fantasterier” som gör naturvetenskapen mer spännande än humaniora.

VETENSKAPENS VÄRLDSBILD I ETT NÖTSKAL
Vad säger dagens naturvetenskap egenligen om vår värld? Det är inte många som i dag har en helhetsbild. Det gäller framför allt humanister. Även en ytlig beskrivning av resultaten inom fysik, astronomi, kosmologi, kemi, geologi, biologi osv skulle, som alla inser, fylla hundratals volymer. Nedan pressar jag ihop denna kunskap till några sidor för att ge läsaren ett hum om vad dagens naturvetenskap kommit fram till. Jag skisserar alltså ett ramverk utan detaljer och utan att tala om de hundratals teorier som bygger upp bilden och utan att ange vare sig bevis eller metoder. Följ med på en hisnande intellektuell resa genom kunskap som samlats av mänsklighetens främsta forskare under århundraden!
Beskrivningen är i främsta hand baserad på den naturvetenskapliga tidskriften Nature. Artiklarna i den är skrivna av världens ledande forskare inom naturvetenskap.

Vår värld, vårt universum uppstod för ca 15 miljarder år sedan genom vad som kallas ”a hot big bang”, en urexplosion som orsakade enorm hetta och ett fantastiskt tryck. Vad som föregick denna ”stora smäll” kan vi i dag endast spekulera om. Explosionen skapade inte bara fantastiska mängder energi utan också rum och tid. Urexplosionen inräffade alltså inte vid en viss tidpunkt och på en viss plats. Före explosionen fanns det ingenting, inte ens ett tomrum, än mindre någon tid. Rummet började expandera och därmed avkyldes energin så att en del av den började övergå till materia, till det enklaste grundämnet, väte. Än i dag är väte det vanligaste grundämnet i universum.
Den kraft som dominerar universum är gravitationen. Genom denna kraft och p.g.a. små oregelbundenheter i strålningen började väteatomerna samlas i moln. Dessa drog ihop sig till tätare gasklot, vilket innebar att trycket och temperaturen inne i klotet steg. När det var tillräckligt stort började en annan kraft verka, kärnkraften. Väteatomerna pressades ihop till helium och senare till andra lätta grundämnen samtidigt som de förlorade en del av sin energi. Denna energi hettade upp hela gasmassan och fick den att stråla ut enorma mängder energi på alla våglängder. En stjärna hade fötts.
Antalet stjärnor vi kan se med blotta ögat är ca 5000, men dessa är färre än en liten bråkdel av alla som finns. Man kan gott säga att stjärnorna är ”otaliga”. Enbart i vår galax, vintergatan kan det finnas 200 miljarder och det finns antagligen miljarder galaxer. Stjärnor dör ständigt, men nya uppstår hela tiden ur de massor av stoft och gas som fyller universum. Det finns jättestjärnor, stora som hela vårt solsystem och dvärgstjärnor. Det finns s.k. vita dvärgar och antagligen massor av ”döda”stjärnor, dvs stjärnor som upphört att stråla ut energi. De minsta kända stjärnorna är de s.k. pulsarerna, stjärnor vars hela massa genom en explosion pressats ihop så att atomkärnorna ligger invid varandra. De är endast några kilometer i genomskärning och en tändsticksask med deras materia väger lika mycket som en jättestor oljetanker. (Min första längre artikel i Hufvudstadsbladet, en s.k. ”understreckare” handlade just om pulsarer. Den publicerades 1969).
Genom gravitationen samlades gas och sjärnor i hopar som började rotera. Sålunda bildades galaxer bestående av miljarder stjärnor. Galaxerna i sin tur drogs mot varandra till galaxhopar, vilka i sin tur bildade superhopar. Vi lever i en av universums miljarder galaxer. I centrum av många galaxer finns en formation som inte den mest galna fantasi kunde ha förutspått, ett svart hål, ett område i universum som inte är något område i någon normal mening hos ordet. Ett svart hål suger i sig allt, materia och energi och krossar den ”out of existence”. Det utövar en enormt stark gravitation och det är genom denna man kan få indikationer på dess exisens. Inne i hålet finns en värld som inte fungerar enligt några kända naturlagar. Hålet kallas en singularitet därför att där inte finns någon typ av känd materia. I centrum av vår galax finns ett svart hål med en massa motsvarande fyra miljoner solar.
Eftersom universum fick sin början genom en enorm explosion är det logiskt att det expanderar. Enligt standardmodellen rör sig galaxerna fortfarande, 15 miljarder år efter smällen, bort ifrån varandra. De flyger iväg som granatsplitter. Men granatsplitter faller snart till marken p.g.a. gravitationen. De senaste mätningarna tyder på att vårt universum kommer att expandera i all evighet. Avstånden mellan galaxerna blir större och större. Om ytterligare 15 miljarder år kommer den lokala galaxhopen, den grupp av galaxer i vilken vår vintergata ingår att utgöra allt vi kan se av universum.
De flesta stjärnorna har ett långt liv. En gul stjärna som vår sol kan leva i 10 miljarder år. Sedan blossar den upp till en röd jätte, förbränner alla närliggande planeter och krymper ihop till en vit dvärg som kan lysa i ytterligare många miljarder år. Men slutet blir en död och kall kropp, svävande i tomhet i evighet. Stjärnor som är betydligt större förbrukar snabbare sitt väte för att sedan få energi från fusion av helium. Trycket blir snart så stort att hela stjärnan exploderar, en supernova uppstår. Det enorma trycket vid explosionen gör att lätta atomer fusioneras till tunga. Vid explosionen bildas tunga grundämnen, t.ex. metallerna, som sedan flyger ut i den omgivande rymden. (Granatsplittret igen).
De grundämnen av vilka vi består, utom väte, har uppstått i stjärnorna. Genom kärnreaktioner inne i stjärnorna uppstår lätta grundämnen och genom supernovaexplosioner uppstår tunga grundämnen såsom metallerna. Den ursprungliga vätgasen blandas sålunda med tiden med allt större mängder av andra grundämnen. Dessa ämnen bildar väldiga gas- och stoftmoln som man kan beundra i vackra fotografier tagna av stora teleskop. Gravitationen gör att gas och stoft tenderar att samlas och börja rotera, nya stjärnor och planesystem uppstår. Allt stoft samlas dock inte i stjärnan utan det bildas mängder av andra kroppar av olika typ. Ibland uppstår flera stjärnor som börjar kretsa runt varandra, dubbelstjärnor, trippelstjärnor, och runt stjärnorna samlas stoft och gas till mindre kroppar från små korn till stora planeter.
Vårt solsystem är ett av otaliga som uppstått ur ett moln av vätgas och stjärnstoft. Runt vår sol kretsar åtta planeter. (Pluto klassas inte längre som en planet). Runt de flesta planeter kretsar många månar av vilka en del snarare är småplaneter. Dessutom finns det miljoner andra kroppar, asteroider och kometer, i vårt system, plus stoft i väldiga mängder. När jorden passerar genom ett stoftmoln ser vi ”stjärnfall”. Varje dygn regnar det ner tonvis med stoft på jorden. Genom hela systemet blåser ständigt en solvind, dvs strömmar av elekriskt laddade partiklar som kastas ut från solen. Denna vind är ytterligt tunn, men forskarna diskuterar i dag på fullt allvar möjligheten att segla genom solsystemet på solvinden.
Solvinden är dödligt farlig för högrestående liv på samma sätt som stark radioaktiv strålning. På jorden skyddas vi mot solvinden genom jordens magnetfält som avböjer de laddade partiklarna. Detta magnetfält har existerat i minst 3,5 miljarder år och genereras av en kärna av järn i jordens centrum. Ett sådant skyddande magnetfält finns varken på månen eller mars. Därför måste framtida rymdfarare skyddas mot solvinden.
Varje atom i vår kropp, i hela vår planet härstammar antingen från universums begynnelse eller från en supernova. Tala om återanvändning! Väteatomerna i det vatten du dricker i dag har uppstått kort efter universums begynnelse och syreatomerna härstammar från någon supernova för eoner sedan. I dag är de i din kropp i sitt eviga kretslopp. De kommer att bestå likadana till ”tidens ände”. Den grekiska filosofen Demokritos hävdade för 2400 år sedan att atomerna är eviga och oförstörbara, universums grundmateria. I princip hade han alldeles rätt.
Jorden är den enda planet i vårt system som är gynnsam för liv, men så är den också extremt gynnsam. Eftersom det finns ett oräkneligt antal stjärnor och ännu flera planeter så måste det ha funnits, finnas och komma att finnas massvis av planeter sådana som jorden. Under de senaste åren har forskarna upptäckt ca 200 planeter runt stjärnor i vårt gannskap i universum. Nya ännu bättre teleskop är under byggnad och genom dem kommer man säkert att upptäcka mångdubbelt fler.
Jorden uppstod för ca 4700 miljoner år sedan. Den var då mycket het, men under några hundra miljoner år svalnade jordskorpan så att en kemisk evolution kunde ta sin början. Nu kommer den tredje fundamentala kraften in i bilden, den elektromagnetiska kraften. Den styr hur atomerna förenas till molekyler och hur molekylerna bildar en enorm mängd olika slags föreningar. På den unga jorden var förhållandena optimala för att alla slags kemiska föreningar skulle bildas, men också för att de skulle sönderfalla och ombildas. Bland de ämnen som fanns i riklig mängd fanns aminosyrorna, som brukar kallas livets byggstenar. De bygger upp proteinerna som i sin tur har en mängd funktioner i levande organismer. Aminosyror bildas för övrigt också i stoftmoln ute i rymden. Mängder av aminosyror och andra ämnen regnade ner på den unga jorden.
Med kemisk evolution menas att de ”starkaste” molekylerna, de mest stabila, ”överlever” och utnyttjar de svagare. Naturligtvis är detta en helt blind process styrd av slumpen och atomernas och molekylernas egenskaper. Varje slag av molekyl har olika egenskaper och kemins lagar ger obegränsade möjligheter att bilda molekyler. Inom dagens industri tillverkas tiotusentals olika molekyler, som inte finns i naturen. Det mesta omkring oss består i dag av artificiella molekyler. Men naturen tillverkar ändå oändligt många fler slag av molekyler. I en regnskog finns ofantliga mängder av olika slags molekyler som bygger upp enorma mängder olika ämnen. En stor del av dessa och deras verkningar är ännu okända.
För omkring 3500 miljarder år sedan, möjligen några hundra miljoner år tidigare, när jorden knappt hunnit svalna på ytan, uppstod ansamlingar av molekyler, omgivna av en hinna. Ett slags mikroskopiska geleklumpar, som kunde kopiera sig själva genom delning. Hinnan släppte igenom en del molekyler i omgivningen och dessa reagerade med molekylerna inne i klumpen så att de kopierade sig själva. Detta är än i dag principen för all förökning. Celldelning sker miljoner gånger varje dag i vår kropp. Allt detta styrs av långa DNA- och RNA-molekyler, som dock är baserade på en förvånande enkel ”kod” bestående av endast fyra ”bokstäver”. Sådana molekyler uppstod tidigt och har sedan dess ombildats i det oändliga och utgör grunden för allt liv sådant vi känner det. Hur otroligt det än låter så härstammar växterna, fåglarna, blåvalarna och vi själva från ytterst enkla och primitiva bakterier i jordens barndom. Varje organism på jorden, dvs hundratals miljoner, kanske t.o.m. miljarder arter har formats, formas nu och kommer att formas i framtiden av dessa livets molekyler. Det är omöjligt att veta hur många arter det finns i dag, ca 1,5 miljoner finns beskrivna men miljontals, mest småkryp, växter, organismer i världshaven, lavar, bakterier etc har ännu inte studerats av forskarna.
Liv kan definieras som självreproducerande materia som undergår darwinistisk evolution. Gränsen mellan levande och icke levande materia är, som man kan vänta, flytande. Vi känner livet från ett enda ställe i universum och vet därför ingenting om hur vanlig eller ovanlig vår form av liv är. Vi vet i alla fall att jordiskt liv har varit, är och kommer att förbli fantastiskt diversifierat. Det finns liv överallt, i Sydpolens isande kyla, i oceanernas djupaste gravar, långt ner i berggrunden, i heta källor och högt upp i atmosfären.
De första organismerna var primitiva bakterier. Det fanns inget syre i atmosfären, så organismerna var anaeroba. Men småningom uppstod en grupp kallad cyanobakterier. Dessa producerade syre och när det fanns triljoner av dem började de påverka atmosfärens sammansättning. Det var första gången som livet påverkade atmosfären. Den tillfördes en växande mänga syre, vilket i sin tur gav förutsättningar för mycket effektivare metabolism. Men det dröjde oerhört länge, kanske 2500 miljoner år innan de första flercelliga organismerna uppstod. Detta är värt att notera! Det tog ”bara” några hunda miljoner år innan de första primitiva, encelliga bakterierna uppstod. (Det finns fortfarande en typ av bakterier, kallade stromatoliter, som antas likna dessa urorganismer.) Men sedan dröjde det en fantastiskt lång tid innan flera bakterier ”slog sig ihop” och bildade en helt ny typ av liv, en flercellig organism där cellerna hade specialiserade funktioner. Men när detta skett blev evolutionen, i geologiskt perspektiv, enormt snabb. Antalet arter exploderade, haven översvämmades av de mest märkliga organismer.
Av detta kan vi lära att ”död” materia ganska snabbt, (om man kan kalla hundratals miljoner år snabbt), kan organiseras av slumpen till självreproducerande ”levande” materia. Steget från död till levande materia är under gynnsamma förhållanden ganska litet. Att liv uppstår av en slump är allså sannolikt. Men steget från encelligt liv till flercelliga organismer är är ett väldigt kliv. Att sådant liv uppstår är alltså osannolikt. Men när det väl uppstått leder det till en enorm variation. Från bakterie till flercellig organism tog det kanske 3000 miljoner år, men från den senare till människa tog det kanske 800 miljoner år. I varje fall anses en del fiskar ha börjat invadera land för omkring 400 miljoner år sedan.
Dinosaurierna tog makten för drygt 200 miljoner år sedan. De första fåglarna utvecklades ur små dinosaurier för 140 miljoner år sedan. Men sedan kom den stora skrällen som utplånade dinosaurierna och en stor del av allt annat för 65 miljoner år sedan. Det finns flera teorier om orsaken. Därmed fick däggdjuren sin chans. De utvecklades i snabb takt till den dominerande makrodjurarten. På blott ca 60 miljoner år skapade evolutionen en fantastisk variation av däggdjur. För 6-7 miljoner år sedan fanns ett apliknande djur som blev stamfader för de s.k. homininerna. Inom denna gren uppstod som alltid i evolutionen massor med arter. De kända fossilen tyder på ett tjugotal arter, men det har säkert funnits fler. I Afrika hade denna gren för 4 miljoner år sedan gett upphov till människoliknande varelser, hominider. Alla dessa arter dog, som vanligt ut, utom en enda, den nuvarande människan. Vi är de enda som finns kvar på en gren som gav upphov till massor av arter. Våra sista nära släktingar bland hominiderna, neandertalmänniskorna, (homo sapiens neanderthalensis), dog ut för mellan 30- och 40 000 år sedan.
Då var människan, homo sapiens, redan ett uppfinningsrikt djur med ett avancerat språk, som använde eld, bodde i grottor, jagade med spjut och båge och grubblande över månen, solen och stjärnorna. Hon levde i små stamsamhällen, flyttade när maten tog slut, hon slogs med andra stammar och rövade deras kvinnor, och betedde sig i stort sett som i dag.
För ca 10 000 år sedan började människan odla jorden i Eufrat- och Tigrisområdet. En ny epok i jordens historia inleddes. För första gången fanns det en djurart som inte var beroende av att samla och jaga utan som producerade sin mat själv. Men det dröjde ännu 5000 år innan de första högkulturerna baserade på skriftspråk uppstod. Därmed började igen en ny epok. Någonting totalt nytt hade skapats av naturen. Därmed började historien och det som studeras av de humanistiska vetenskaperna.

Detta är naturligtvis en ytterst grov beskrivning av naturvetenskapens nuvarande uppfattning av hur vår värld ser ut och fungerar. Jag har lämnat bort massor, t.ex. alla grundläggande teorier. I dag bedrivs det forskning om allt som beskrivs ovan. Forskningen har m.a.o. en väldig bredd. Det finns hur många olösta detaljfrågor som helst, men de stora ramarna kommer knappast att ändras. Detta är i huvuddrag den slutgiltiga sanningen om vår värld.

lördag 24 maj 2008

OM TILLIT TILL EN HÖGRE MAKT

OM TILLIT TILL EN HÖGRE MAKT

Denna essä är en kommentar till TD, professor Tage Kurténs artikel ”Religiös och irreligiös humanism” som ingår i boken Advocatus Scientiae. En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008).

Den handlar främst om vad sann religion är, samt om tillit, både som begrepp och som känsla och attityd. Jag vill tacka Kurtén för hans bidrag som fått mig att fösöka tänka djupare än tidigare kring frågan om tillit, vad den innebär och vad den kan leda till.

Jag har flera gånger tidigare haft nöjet att debattera med Kurtén. Vi har vädrat våra åsikter och argument i Hufvudstadsbladet, i Finsk Tidskrift och mer privat genom e-post. Jag säger nöjet därför att Kurtén i motsats till de flesta troende personer jag debatterat med har djupa insikter inte bara i sitt specialområde, teologin, utan också i mitt gebit, filosofin.

ATEISMEN

Det är inte helt klart för mig vad vi är oeniga om därför att Kurtén sällan direkt säger vad han tror och inte tror på. Jag har alltid försökt presentera mina egna åsikter och argument så klart som möjligt. Jag ”kom ur skåpet” med min ateistiska livssyn offentligt redan på 1970-talet. Sedan dess har jag debatterat med en stor mängd religiösa personer i en stor mängd artiklar i flera tidningar och tidskrifter. I min blogg 9.5 -08 diskuterar jag ateismen med utgångspunkt i dagens förmodligen mest kända ”kämpande ateist”, biologen Richard Dawkins. Min skeptiska inställning framgår också av mina bloggar 27.1 -08 (Vad är meningen med Gud?) och 29.2 (Om Einsteins ateism).
I mina ögon är religionerna, för att uttrycka det provokativt, olika former av vidskepelse. Lustigt nog var det den katolska kyrkan som först började använda begreppet vidskepelse. Kristendomen har självklart ända sedan begynnelsen ansett sig vara den enda och sanna tron. Därför har den bekämpat alla andra former av tro. Dessa har betraktats som ond magi och trolldom. Astrologin hör till denna kategori. Under 1600-talet var tron på häxor allmän, men mot slutet av århundadet och under 1700-talet blev det vanligt att kalla häxtron för folklig vidskepelse. Under 1800-talet började positivisterna, som ansåg sig vara strikt vetenskapliga, använda ordet vidskepelse om allt som inte ”vetenskapligt kunde bevisas”. Själv är jag positivist i denna bemärkelse.
Naturligtvis är jag medveten om att det länge varit omodernt att sympatisera med positivismen. Det enda som i dag är värre än att vara positivist och ateist är att vara kommunist. Själv har jag alltid varit såväl antikommunist som antinazist. Jag är medveten om att de troende själva upplever religionen som någonting upphöjt, rent, heligt, något som står över allt annat. Därför kräver de att alla, också ateisterna, skall visa stor respekt och pietet för deras tro. Det är ett krav som jag vägrar gå med på. Jag ser det som en skyldighet att respektera trosfriheten (inom rimliga gränser) men inte att respektera den tro och verklighetsuppfattning som den troende har. Speciellt motbjudande finner jag sådan tro som antar att alla som inte delar tron skall plågas och pinas i helvetet i evighet. T.ex. i Koranen sägs tiotals gånger att de otrogna skall brinna i helvetet. Likaså finner jag det motbjudande, t.o.m. omoraliskt, att den som tror på rätt gud utlovas ett paradis efter döden. En gud som belönar dem som tror på honom men bestraffar dem som inte tror är i mina ögon varken upphöjd eller ren, inte värd en moralisk människas respekt. Evigt liv förefaller mig inte bara vara absurt som begrepp utan också direkt motbjudande som en dröm. Vad vore det för mening med ett sådant liv. (Denna och många andra tankar utvecklar jag i detalj i min bok Är Gud en osynlig krokodil, som jag skrev sommaren för 14 år sedan. I den boken argumenterar jag t.o.m. för att det är vår plikt att dö. Vi har alltså ingen moralisk rätt att leva längre än ett långt människoliv. Allra minst har vi rätt till evigt liv. Boken finns på nätet på adressen http://web.abo.fi/fak/hf/filosofi/HRlogik/.html/ ).

Det finns ett ordspråk som säger att när fan blir gammal blir han religiös. Jag är gammal men ser inga tecken hos mig själv på att jag blivit mer sympatiskt inställd till religionerna än tidigare. Snarare har utvecklingen under de senaste 20 åren med alla sexskandaler, alla terrorism, åsiksförföljelser och fundamentalism gjort mig mera avogt inställd.
KURTÉNS KRITIK AV ATEISTERNAS KRITIK
Kurtén menar att ateisternas kritik av tron vanligen (alltid?) missar målet med många hästlängder därför att de inte förstår vad sann religion egentligen är. Vi ateister skapar alltså en högubbe (eng. straw man) som vi sedan, med lätthet sliter i stycken med våra argument. Kurtén skriver: ”Gudstron görs till något kognitivt och kontrollerbart och därmed öppet för förnuftets prövning.” (27) Litet längre ner på samma sida skriver han beträffande ateisternas argument: ”Såvitt jag kan se är dock den mest betydelsefulla formen av religiös tro därmed inte alls berörd.” Han avslutar sin artikel genom att citera den danska filosofen Sören Kirkegaards berömda ord om att tron är ”ett språng ut på tusen famnars djup”. Den är alltså ett språng ut i det okända. Här kunde man tillägga den medeltida frasen ”Credo quia absurdum”. (Jag tror därför att det är orimligt).
De ateistiska kritikernas misstag är alltså, enligt Kurtén, att de utgår ifrån att man kan diskutera tron med rationella argument. Lägg märke till att han använder uttrycket ”den mest betydelsefulla formen av religiös tro”. Det implicerar att det finns andra, visserligen mindre betydelsefulla, former av tro. Jag kan inte ta ställning till vilken form av tro som är mest betydelsefull. Att den typ av tro som han talar om faktiskt existerar och är viktig kan det inte råda några tvivel om. Men lika säkert är att mängdera av teologer och troende menar att det finns rationella grunder för att tro. Det är t.ex. den största kristna kyrkan, dvs katolicismens officiella ståndpunkt. Ända sedan Thomas av Aquinos dagar har katolikerna ansett att det inte kan finnas någon konflikt mellan sann tro och sann vetenskap. Det är främst mot denna typ av religion som ateisterna riktar sina rationella argument.
Men kan man inte rikta en rationell kritik också mot Kirkegaards form av absurd tro? Det tror jag att man kan göra. Men den kritiken riktar sig inte mot trons innehåll utan mot själva förhållningssättet till det man dyrkar. Den riktar sig mot en speciell form av tillit.
I förbigående finns det ännu en form av religion. Jag har hört svenska teologer säga sådant som ”Gud finns i våra relationer” och ”Gud är kärleken”. Denna tolkning förutsätter inte någon allsmäktig, utomvärldslig gud. Därför är det en religion som också ateister kan omfatta. Den drabbas inte av ateisternas kritik.
ANALYS AV BEGREPPET TILLIT
I den form av tro Kurtén menar att vi ateister inte förstår spelar begreppet tillit en central roll. Vad innebär tillit? Vilken är logiken hos detta begrepp? Sådana frågor innebär att vi är inne på den analytiska filosofins hemmaplan. Georg Henrik von Wright, Finlands internationellt sett främsta filosof, var specialist på sådana analyser. Hans analys av orsaksbegreppet i boken Explanation and Understanding är ett briljant exempel på analytisk filosofi. Låt oss allså börja med en begreppsanalys av ”tillit”, eller, för att uttrycka oss mera vardagligt av uttrycket ”lita på”.
Normalt är det så att en människa litar på en annan människa i något visst avseende. Ex. Kalle litar på att Maja betalar tillbaka lånet nästa vecka. Eller formellt: en person A litar på en person B med avseende på X.
För att det skall vara frågan om tillit måste A ha ett fritt val. Han/hon måste medvetet välja att lita på B. Man kan därför inte säga att ett barn litar på sina föräldrar. Barnet har inga alternativ och är inte medvetet om sin tillit. Det ligger i barndomens natur att ett barn är totalt beroende av sina föräldrar, eller av andra vuxna som tar hand om det. Det som barnet lär sig av föräldrarna är därför mycket djupgående. Det anammas med nödvändighet kritiklöst. Det kommer i hög grad att styra barnets beteende när det blir vuxet.
När barnet blir tonåring börjar det alltmer tänka självständigt. Det blir då medvetet om att det finns andra åsikter, värderingar etc än föräldrarnas. Det blir därmed medvetet om att föräldrarna kan ha fel. De är inte länge ofelbara auktoriteter. Barnet genomgår en process som innebär att det, i bästa fall, frigör sig från föräldrarna och börjar tänka självständigt. I värsta fall blir frigörelsen ett trotsigt uppror mot allt vad föräldrarna tror på. I den situationen är tonåringen speciellt utsatt för allehanda inflytanden. Hon söker någon auktoritet eller ledare som talar om hur hon skall leva. I dagens värld är tonåringen utsatt för påtryckningar från stat och myndigheter, manipulering av reklamen, lockelser från ungdomskulturen med popmusik, alkohol, sex och droger. Det är inte underligt att många undomar reagerar med stressymptom som självsvält, att skära sig, promiskuös sex, att röka och supa etc.
Vad är då B? För att det skall kunna vara frågan om tillit måste B vara en människa, eller i varje fall en intelligent varelse som vet att någon litar på den. Vidare måste B kunna svika tilliten. Det måste alltså finnas en möjlighet att B inte handlar som A förväntar sig. Man kan t.ex. inte lita på naturlagarna. De kan aldrig svika. Man kan inte heller lita på en person som är tvungen att göra som man vill. Ex. En terrorist tar en familj som gisslan och sänder fadern att hämta mat. Det är inte så att terroristen litar på fadern utan han använder våld för att tvinga fadern att utföra den önskade handlingen.
Vad är då X? Det kan vara vad som helst som det står i B:s makt att förverkliga. A kan alltså inte lita på att B gör något som inte står i B:s makt.
Detta är självklarheter när det gäller människor. Men hur blir det när ordet tillit används som ett religiöst begrepp. Vad innebär tillit då? Om vi utgår från min analys ovan så får vi att A är en människa och B en gud, men vad är X? I religiöst språkbruk finner vi uttryck som ”Jag litar på att Gud ha en mening med mitt liv”. Vi är nu inne på teologins domäner och jag kan inte längre agera ciceron därför att mitt rationella tänkande upphör att gälla.
SUND TILLIT OCH BLIND TILLIT
Ordet tillit betecknar en psykologisk process som både är en attityd och en känsla.
Jag började fundera över tillit första gången för många år sedan när jag läste om hur tyskarna förhöll sig till Adolf Hitler. Det är igen tvekan om att majoriteten av tyskar kände en stor tillit till Hitler när han blev utnämnd till rikskansler 1933. De litade på att han skulle avskaffa arbetslösheten, bekämpa kommunisterna, göra Tyskland respekterat utomlands etc. Häri låg ingenting märkligt. Det som jag upplevde som märkligt var att så många fortsatte att lita på Hitler trots att det blev allt tydligare att han var en skurk. Missförhållandena blev allt svårare, men man vägrade inse att de var Hitlers fel. I stället skyllde man på underhuggare. ”Om Hitler visste om det här så skulle han vidta åtgärder”, sade man. Man kunde inte förmå sig att inse att Hitler hela tiden svek den tillit folket kände.
Senare har jag kunnat konstatera att denna typ av tillit, som jag kallar blind tillit, är mycket vanlig. Diktatorer försöker alltid genom propaganda, indokrinering och hård censur upprätthålla en sådan tillit. Jag förundade mig över att Mao-tse-tung ännu under 70-talet var föremål för stor tillit i vänsterkretsar och speciellt bland en del ungdomar hos oss.
På ett mera konkret plan förundrade jag mig över den tillit en del personer kände till predikanter. I en del extrema fall har denna tillit lett till hela sektens undergång.
Självklart kan vi inte fungera socialt helt utan tillit. Varje samhälle bygger på en viss grad av tillit. Men mot den blinda tilliten ställer jag den sunda tilliten. Den innebär att man inte är blind för att den man litar på kan svika en. Den innebär att tilliten är baserad på erfarenhet, egen och andras. En speciell typ av sund tillit är den rationella tilliten. Den förutsätter en förmåga att kritiskt bedöma. Tilliten är då inte en allt eller intet attityd utan något som kan variera. De flesta av oss har en stark tillit till släkt och vänner, men mindre tillit till främlingar.
Själv har jag en stark tillit till vetenskapen. Det betyder inte att jag är blind för att enskilda forskare ibland misstar sig, att de drivs av egoistiska motiv, att det förefommer rena bedrägerier. I det avseendet är forskarna helt normala människor. Men jag litar på att forskarna som samfund korrigerar sig själv. Jag kan inte kolla alla resultat. Jag litar på det som majoriteten av experter hävdar. I ganska stor utsträckning kan jag faktiskt kolla t.ex. det som står i läroböckerna och det har visat sig stämma. Jag anser mig därför ha rationella skäl till min tillit till vetenskapen.
För två år sedan hade jag ett svårt hjärtfel, som relativt snart skulle ha lett till en plågsam död (hjärtsvikt). Läkarna gav mig ett val: operation som medförde en viss risk att jag dör men som kan bota felet eller medicinering som kan lindra symptomen men inte bota. Jag litade på läkarvetenskapen och valde operation. I dag fungerar mitt hjärta mycket bättre än för två år sedan. Jag gjorde en rationell bedömning som innebar att jag litade på den bild läkarna gav och de risker de pekade på. Det var inte första gången. Vetenskapen har räddat min syn, liksom också min förmåga att gå. (Jag har proteser i vardera höftleden).
BLIND TILLIT ÄR FARLIG
Vad har då allt detta med tillit till en gud att göra? Om jag förstår Kurtén rätt menar han att religion i ordets djupaste mening innebär en blind tillit till att Gud älskar villkorslöst och vad man än gör. Gud är beredd att förlåta allting blott man uppriktigt ångrar sig. Denna gudstillit är blind i den meninen att man inte har några vetenskapligt-rationella argument för sin tillit. I vetenskaplig mening är sannolikheten för att det existerar en sådan gud, att han älskar just mig villkorslöst och att han har en djupt meningsfull plan med just mitt obetydliga liv ytterligt liten, för att inte säga noll. Att ändå tro, trots att det är absurt är just vad Kirkegaard menar med ett ”språng ut på tusen famnars djup”.
Jag har någon gång lyssnat till ärkebiskop, numera emeritus, John Vikströms predikningar i tv. Han har betonat att man inte rationellt kan bevisa Guds existens men inte heller att han inte existerar. Han uttrycker sig ofta med satser av typen ”vi får tro att...”. Vi får t.ex. tro att Gud älskar oss.
Kurten har rätt i att denna typ av tro inte drabbas av ateisternas argument. Om ateisten betonar att det är ytterst osannolikt att det existerar en sådan gud så håller den troende med. Hon betonar att hennes tro inte är en produkt av rationellt övervägande, den är i stället en följd av ett språng som vi kallar omvändelse..
Kurtén använder liknelsen med en man som litar på sin hustrus kärlek. Han skriver: ”Tro i betydelsen tillit framstår alltså som en relation som får sin mening av ett helt liv.” (28) Liknelsen haltar dock betänkligt. Knappast finns det många män, om ens någon som efter många år blint litar på sin hustru.”En relation som vilar på misstänksam prövning, andas,” skriver han,” inte längre den djupa tillit som vi startade med.” Det är sant. Ett förhållande som vilar på misstänksam prövning blir aldrig förtroendefullt. Misstänksam prövning hör hemma inom t.ex. vetenskapen, affärslivet, polisväsendet osv. Inte inom vänskap och kärlek. Men det finns ett stort spelrum mellan misstänksam prövning och blind tillit. Under den första förälskelsen är man ofta blind för den älskades brister, men med åren lär man sig hur kvinnan beter sig och när man kan lita på henne och när inte. Men då använder man sitt förnuft, man påverkas av fakta och omvärderar sin bedömning av hustrun. Den häftiga förälskelsen övergår under alla de år man lever samman till en djupare relation av samhörighet. Men, och detta är min poäng, en sund tillit inkluderar också kritik. Den innebär att man inser den älskades brister, men accepterar dem och anpassar sig till dem. Ett sunt förhållande kan inte byggas på blind tillit till den andras kärlek utan måste baseras på insikten att världen, man själv och den andra förändras. I ett sunt förhållande ingår kritik i betydelsen en öppenhet för brister och en beredskap att diskutera dem.
Detsamma gäller inte för relationen till Gud. Att lita på gud innebär att man aldrig använder sitt förnuft eller påverkas av fakta. Man klänger sig fast vid tilliten till guds kärlek så att man blir blind för alla kritik. Hur många människor har inte t.ex. fått uppleva att ens barn dör. För en ateist är det bara något som man måste ta sig igenom. Naturen är grym, men det måste vi leva med. För en troende är barnets död Guds vilja. Hon står inför frågan: Hur kan Gud, som älskar mig, vara så grym att han tar mitt älskade barn ifrån mig. Om hennes tillit är sund utesluter den inte kritik av Gud som kan leda till en ändrad gudsbild, eller t.o.m. till skepticism. Men om tilliten är blind intalar hon sig att barnets död är en del av Guds plan. Meningen kan hon inte förstå, men hon litar på att den finns. Steget från ett barns död är inte långt till tusentals barns död i malaria varje år. Hon litar på att också detta är en del i Guds stora plan. Inget pris är för högt för att hålla fast vid tilliten till Gud. Digerdöden, holocaust och andra folkmord, aids är obegripliga för en svag liten människa. Men vi måste blint lita på att de inte är totalt meningslösa grymheter utan delar av Guds plan. I slutändan kan den blint troende acceptera vad som helst, t.ex. att bli självmordsbombare och vara övertygad om att hon utför Guds vilja när hon dödar sig själv och tiotals medmänniskor.
Min slutsats: Sund tillit är viktig, men den förutsätter öppen diskussion och en beredskap att ändra åsikt. Detta innebär inte misstänksamhet utan en realistisk hållning i en mycket ofullkomlig värld. Blind tillit innebär en farlig återvändsgränd. Det må sedan gälla blind tillit till en diktator eller en gud. I värsta fall leder den till förinelse av en själv och många medmänniskor.

torsdag 15 maj 2008

VÄRLDSBILD OCH VERKLIGHETSUPPFATTNING

VAD ÄR EN VERKLIGHETSUPPFATTNING?

Vad är skillnaden mellan verkligt och overkligt? De flesta skulle väl i dag svara att det som vetenskapligt kan bevisas är verkligt, men lämna öppet att det kan finnas mer än vi vet om som är verkligt. Kanske skulle många här hänvisa till den vetenskapliga världsbilden. Det är just denna som den här essän handlar, eller snarare inte handlar om. Jag förkastar hela idéen om ”den vetenskapliga världsbilden”. I stället försöker jag lansera begreppet verklighetsuppfattning.
De idéer som jag för fram här är inga tillfälliga hugskott, utan tankar som mognat under många års läsning av både vetenskapliga och ovetenskapliga texter. Inspiration att just nu skriva ner dessa tankar fick jag av att läsa Olli Lagerspets essä ”Har vetenskapen en världsbild?” i En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008). Flera andra skribenter tangerar samma tema i vänboken.

DET FINNS INGENTING SÅDANT SOM DEN VETENSKAPLIGA VÄRLDSBILDEN

Jag menar dels att termen ”världsbild” är grovt missvisande dels att det inte finns något sådant som den (märk den bestämda formen) vetenskapliga världsbilden. Om man vill hålla fast vid termen världsbild bör man betona att det funnits och finns flera sådana ”bilder”.
Själva ordet är missvisande därför att det inte är frågan om någon bild ens i en bildlik bemärkelse, men också därför att ordet ”värld” för tankarna i fel riktning. Vad vi talar om är snarare ett sätt att leva, vara och förhålla sig till sin omgivning, inklusive hur man talar. Det är frågan om vad man uppfattar som verkligt och overkligt.
Ordet världsbild ha sina rötter i den debatt som Kopernikus radikalt nya teori om solsystemet orsakade i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Man talade då om de två stora världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska. Ordet världssystem (sistemi di mondi) ingår i själva verket i titeln på den mest berömda boken från denna tid, alltså Galileo Galileis bok från 1632. De konkurrerande systemen illustrerades med konkreta bilder. Det var lätt att med hjälp av dessa få en uppfattning om hur de skilde sig från varandra. I själva verket var bilderna grovt missvisande, men de illustrerade ändå några huvudpunkter.
Vid denna tid började man också använda ordet värld. Man började spekulera om att det kunde finnas andra världar. En av de många nytänkarna vid denna tid var Giordano Bruno. Han väckte de konservativas vrede och spott och spe genom att resa runt i Europa och predika att rymden är oändlig, att det finns många andra världar och att en del av dessa är bebodda av människor sådana som vi. Han var hängiven anhängare av en vid den tiden populär magiskt-mystisk verklighetsuppfattning som som kallas hermetisk. Han dömdes för kätteri av kyrkan och brändes på bål i Rom år 1600. Här kan också nämnas det unga geniet Blaise Pascal. Han spekulerade i början av 1600-talet om att det kan finnas ”världar inuti världar”. Det var en idé som sedan dök upp om och om igen till vår egen tid.
Begreppet vetenskaplig världsbild kom i bruk under senare delen av 1800-talet. Det användes framför allt i den då hårda kampen mellan den explosionsartat expanderande vetenskapen och teknologin och den konservativa kyrkan. Begreppet användes främst av sådana som kallade sig materialister och ateister. Det togs upp av den politiska vänstern och blev en hörnpelare inom den framväxande marxistiska rörelsen. Termen användes både av kommunister och socialdemokrater. Ett exempel är Lenins bok Materialism och empiriokriticism (1909). (Empiriokriticism är en annan benämning för positivism). I den försvarar han häftigt ”den vetenskapliga världsbilden” som, enligt honom, är materialistisk. Boken blev nästan en bibel bland kommunister och citerades flitigt ännu under 1960- och 70-talet.
I slutet av 1800-talet fanns det faktiskt något som kunde kallas den (dåtida) vetenskapliga världsbilden. En stor del av forskarna, kanske en majoritet, utgick ifrån denna. Man brukar i dag kalla denna världsbild ”den klassiska fysiken”. (Historikerna använder ordet klassisk i helt andra betydelser). I denna ”bild” ingick Newtons mekanik och gravitationsteori, Daltons atomteori, termodynamiken, och Maxwells teori om elektromagnetismen. Den kompletterades med Darwins evolutionsteori.
Men det fanns en alternativ världsbild, eller snarare ett alternativt sätt att uppfatta (tolka) dessa teorier, som av sina anhängare ansågs vara mera vetenskapligt än materialismen. Det var den positivistiska uppfattningen, som etablerades av Auguste Comte på 1830-talet och i sekelskiftet 1800/1900 hade en berömd förespråkare i geniet Ernst Mach. Positivismen var strängt ”antimetafysisk”, dvs man förkastade allt som inte kunde verifieras genom empiriska undersökningar. Daltons atomer t.ex. var omöjliga att observera, de var rent hypotetiska. Enligt positivismen var det därför ”vidskepelse” att tro att de existerade på samma sätt som t.ex. sandkorn.
Det fanns alltså vid denna tid två konkurrerande verklighetsuppfattningar som båda accepterade de teorier jag nämnde ovan. Båda ansåg sig vara den sanna vetenskapliga verklighetsuppfattningen.
Men det fanns ännu en uppfattning som gjorde anspråk på att vara sann. Inom filosofin dominerade under senare delen av 1800-talet en uppfattning som kallas idealism. Den gick tillbaka på Hegel, som dog 1930. I Sverige var Boström det stora namnet och i Finland J.V. Snellman. Dessa filosofer ansåg sig tränga djupare än naturvetenskapsmännen och hävdade att det som vi upplever som en materiell verklighet i själva verket är en andlig värld. Våra upplevelser finns inom oss, i själen. En känd legend om Boström berättar att han vid tenter brukade peka på en stor kakelugn och fråga: ”Kan kandidaten säga mig var denna kakelugn befinner sig?” För att blir godkände skulle kandidaten svara: ”Den finns som en subjektiv upplevelse i min själ.”

EXEMPEL PÅ VERKLIGHETSUPPFATTNINGAR

För att inte behöva skriva det långa ordet verklighetsuppfattning förkortar jag det till VU. Jag talar om en VU, VUn och VUar.
Om min mor (som dog 1987) såg en svart katt som sprang över vägen spottade hon alltid tre gånger och räknade först till tio och sedan baklänges från tio till ett. Varför? Därför att en svart katt är ett dåligt omen, ett varsel om olycka. Denna kan dock motverkas genom en avvärjningsritual. Föreställningar om varsel och avvärjningsritualer är urgamla. Vi finner sådana redan i den babyloniska kulturen för 4000 år sedan. De ingår i en typ av VUar som jag här buntar ihop under benämningen magiska. Min mor trodde också på andra varsel och på spöken. Det gjorde också hennes bröder. En broder försäkrade många gånger för mig att han i sin ungdom sett en svartklädd dam som gick på vattnet.
Själv skulle jag aldrig drömma om att tro på varsel, göra en avvärjningsritual eller tro på spöken. Jag har visserligen sett spöken, hört röster som ropat på mig fast jag varit ensam etc, men jag skulle aldrig drömma om att tro på spöken, anderöster eller någon form av magi. Jag tolkar alla berättelser om magi som misstag, suggestion, illusioner, slumpen eller som rena bedrägerier, inklusive självbedrägerier. I min VU finns inte rum för magi och det vi kallar övernaturligt. Man kan kalla min VU materialistisk eller vetenskaplig om man så vill.
Detta är två ganska triviala exempel på VUar. Ytterligare en typ av VU är de religiösa. T.ex. i de forntida babyloniska och egyptiska kulturerna spelade tron på gudarna en dominerande roll. Detta gällde förstås i lika hög grad den lilla israeliska kulturen. I dessa kulturer var det en självklarhet att allt som hände var gudarnas vilja och orsakades av dem. (Israelerna hade förstås bara en gud). Födelse och död, hälsa och sjukdom, krig och fred, god skörd och missväxt, allt berodde på gudarnas beslut. Eftersom gudarnas vilja var outgrundlig låg människans enda hopp i att lyda och ära gudarna och hålla dem på gott humör. Det gjorde man genom böner, ritualer och offer. Människan var dock inte helt utelämnad. Hon kunde i bästa fall utröna gudanas vilja genom att rätt tolka de tecken som gudarna gav. Allt som hände på himlavalvet kunde vara sådana tecken. Sålunda lande babylonierna grunden till astrologin. Än i dag är det många som tror att vårt öde kan ”utläsas i stjärnorna”. Själv anser jag det absurt att tro att den finns något slags samband mellan planeternas ställning vid födelseögonblicket och individens framtida öde.
I det medeltida Europa dominerade en kristen, katolsk VU. Det var inte samma som dagens katolska VU. Den medeltida VUn förenade bibeltro med idéer från Aristoteles och andra grekiska filosofer. Under renässansen fick den kristna VUn konkurrens av olika antika system som vi kallar magiska eller ockulta. Främst alkemi, hermetism och kabbala. Giordano Bruno, som jag nämnde ovan, var en hängiven förespråkare för sådana idéer. Genom Luther och reformationen splittrades den katolska VUn i två. Katolikerna höll fast vid en mängd medeltida idéer, medan protestanterna förkastade dessa. Katolikerna tror t.ex. på själens odödlighet men protestanterna på kroppens uppståndelse.

FINNS DET EN VETENSKAPLIG VERKLIGHETSUPPFATTNING?

De flesta historiker är eniga om att vetenskapen uppstod på 1600-talet. Förstås var det frågan om en gradvis utveckling. Det sägs ofta att forskarna då trodde på den mekaniska världsbilden. Detta är en missvisande förenkling. Det fanns många VUar under 1600- och också under 1700-talet. De religiösa dominerade fortfarande. (Jag talar här förstås bara om Europa, vår kultur). Men de magiska spelade också en stor roll. Detta var ju häxförföljelsernas förlovade tid och mera magisk än häxtron kan en uppfattning knappast bli. Galileo Galilei som mer än någon annan bidrog till att utforma vetenskapen var en god katolik. Newton som föddes samma år som Galileo dog var närmast fanatiskt religiös. I slutet av sitt epokgörande verk förklarar han att Gud styr allt. Han använde mycken tid på alkemi och på att söka dolda sanningar i Bibeln. Carl von Linné, grundaren av den botaniska vetenskapen, ansåg det självklart att Gud i begynnelsen skapat alla växter och djur just sådana som de nu är.
Forskarnas VU avvek ingalunda i någon högre grad från den dominerande religiösa VUn. Många av dem var dessutom påverkade av magiska tankar. Så vari bestod då det nya och radikala?
Man började utnyttja en nygammal förklaringsmodell. (Den hade använts av vissa skolor redan under antiken). Grundtanken var att materiella förändringar kunde förklaras genom kontaktkausalitet. All förändring i materia kunde förklaras genom tryck och stötar. Men enligt den rådande VUn var Gud och själarna inte materiella och kunde följaktligen inte förklaras med hjälp av denna modell. De flesta trodde alltså på en dualistisk VU.
I praktiken modifierades denna modell redan under 1700-talet i och med att man insåg att gravitation, magnetism och elektricitet inte kunde förklaras genom kontaktkausalitet.
Jag nämnde redan den s.k. klassiska fysiken under 1800-talet. Den ersattes under början av 1900-talet av två stora system, kvantfysiken och relativitetsfysiken. Båda är grundläggande i modern fysik och teknologi. Lustigt nog bygger de på två väldigt olika VUar. Einsteins relativitetsteori är en s.k. klassisk deterministisk teori. Varje kropp i rörelse beskriver enligt teorin en bestämd bana. Vid varje tidpunkt befinner den sig på en bestämd plats och har en bestämd rörelse. Enligt kvantfysiken är varje rörelse i viss mån är obestämd. Ingen kropp befinner sig någonsin på en viss punkt med en given hastighet vid en given tidpunkt. Ju mindre kroppen är desto större är osäkerheten. Motsättningen har gett upphov till mycken forskning men ännu har ingen lyckats förena dessa båda system i en ”teori om allting”.
I dagens fysik kan vi i själva verket urskilja en hel rad olika verklighetsuppfattningar. Det är inte bara relativitetsfysiken som är oförenlig med kvantfysiken. Inom den senare kan vi urskilja ett flertal VUar. Märk att kvantfysiken i sig inte är någon VU. Den består av en uppsättning formler och regler som används i praktiken och med stor framgång. Oenigheten gäller hur dessa formler skall tolkas. Det skulle dock föra för långt att här gå in på dem. (Det för bli till en senare blogg).

FINNS DET EN SANN VERKLIGHETSUPPFATTNING?

En babylonisk krukmakare för 4000 år sedan hade en mängd praktiska kunskaper om olika slag av leror, hur dessa kan formas till olika slags kärl, hur kärlen kan få större hållfasthet genom att brännas i en viss hetta under en viss tid. Att han trodde på gudar, bad böner innan han inledde sitt arbete, offrade etc spelade en stor roll för honom själv, men inverkade inte på krukornas kvalitet. (Han trodde förstås att det inverkade). En modern krukmakare har samma slags kunskaper och gör krukor hållfasta genom att bränna dem. VUarna har ändrats många gånger under årtusendenas lopp, men leran och dess egenskaper är desamma. Krukmakaren har praktisk, empirisk kunskap. Alla människor har sådan kunskap under alla tider. Denna kunskap varierar, den accumuleras, glöms bort när den inte behövs, men den förblir lika sann under alla tider. En pilbåge fungerar enligt precis samma principer i dag som för 10 000 år sedan. Torrt trä har brunnit alla tider och kött har blivit lättare att tugga genom att upphettas.
Den empiriskt praktiska kunskapen är grundvalen för vår existens. Utan kunskaper om vad vi kan äta, hur vi fortplantar oss, hur vi skyddar oss, hur vi fungerar som grupp, utan tekniska kunskaper dör vi snabbt ut. Denna kunskap är därför fundamental, den är den verkliga, orubbliga sanning som all mänsklig existens bygger på. (Detta gäller förstås också djuren, men i deras liv spelar instinkter en större roll än hos oss).
Denna kunskap räcker för att vi skall kunna leva och fortplanta oss. Men den räcker inte för att tillfredställa vår obotliga nyfikenhet. I motsats till djuren är vi högst intelligenta. Evolutionen har gjort intelligensen till vårt trumfkort i den stenhårda, grymma kampen för att överleva. Intelligensen gör att vi inte kan nöja oss med att veta hurudana sakerna är utan också måste undra varför de är som de är. Vi har ett behov att förstå meningen med sjukdom och död, framgång och motgång, lidande och lycka. För att tala med Douglas
Adams vill vi veta ”the meaning of life and everything”.
Svaren på sådana frågor söker vi genom att skapa VUar. Dessa är alltså skapelser av vår intelligens (och känsla). I den meningen liknar de konstverk. I själva verket är de ett slags konstverk därför att estetiska värderingar spelar en roll i vår bedömning av dem. I den meningen är de varken sanna eller falska, men mer eller mindre ändamålsenliga under olika förhållanden.

fredag 9 maj 2008

OM RICHARD DAWKINS OCH ATEISMEN

Denna artikel erbjöd jag åt Finsk Tidskrifts huvudredaktör TD Peter Nynäs 17.2 -o8. Han svarade, efter en påstöt, 26.2 att han "skall återkomma" till artikeln. Han gav dock inget löfte om att publicera den. Kanske finns det någon som är intresserad. Därför lägger jag ut artikeln på min blogg.

ÄR GUD EN INBILLNING?

Finns Gud eller finns han inte? Majoriteten av jordens folk har i alla tider trott på en eller flere gudar, men föga förvånande, tycks det också ha funnits skeptiker, ateister, under alla tider. Redan i Gamla testamentet fördöms ateisterna, t.ex. i psalm 14 som börjar med orden: ”Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.” Konfucius och Budda utvecklade för ca 2500 år sedan livsåskådningar som inte grundar sig på några gudar. Ungenfär samtidigt utecklades i antikens Grekland filosofiska läror som var ateistiska. Av dem är epikureismen bäst känd. Den betonade att döden är slutet, att det sålunda inte finns vare sig straff eller belöningar bortom döden. Ironiskt nog har många, kanske de flesta västerlänningar, i dag samma mål i livet som epikuréerna, nämligen hedoné, dvs lust, njutning, tillfredställelse. Hur ofta hör man inte i dag människor säga att man skall njuta av livet. Så talar en sann epikuré!
Under upplysningstiden på 1700-talet började en och annan våghalsig dissident öppet diskutera ateismen. Men dess stora genombrott kom med Karl Marx och hans efterföljare. En av Marx´ mest berömda aforismer ”Religionen är opium för folket” blev ett slagord inom den globala kommunistiska rörelsen. I den kommunistiska världen rådde formell religionsfrihet, men i praktiken lärdes ateismen ut som sanningen om gudarna.
Men det var inte bara i de kommunistiska länderna som många började tvivla på fädernas tro. I England gick filosofen, logikern och nobelpristagaren Bertrand Russell till hårt angrepp mot religionerna, och enkannerligen då den tro som han själv växt upp med. Hans bok Varför jag inte är kristen väckte stor debatt. I Sverige kom filosofen Ingmar Hedenius genom böckerna Tro och vetande (1949) och Helvetesläran (1972) att bidra till den ”urvattning” av kristendomen som är så typisk för dagens Sverige.
Efter kommunismens fall har religionerna upplevt ett starkt uppsving i de gamla öststaterna, men ännu mera i Asien och Afrika. Också i USA har religionernas, och speciellt de konservativas, inflytande ökat. I Finland har trenden däremot varit den motsatta. Senaste år skrev 37 000 personer ut sig ur kyrkan (statskyrkan). Drygt 80% av befolkningen hör nu till kyrkan. Det betyder självklart inte att 80% tror på den gud kyrkan predikar om. I själva verket tycks det i dag vara så att majoriteten inte tror på kyrkans gudsbild. Samma tendenser finns inom de flesta EU-länderna.
I dagens värld finns det inga ateister av samma dignitet som Marx, Russell, Sartre, Hedenius etc. Detta är kanske en av anledningarna till att den engelska biologen Richard Dawkins fått mycket utrymme i medierna. Genom boken The God Delusion (2006) har han retat upp de troende och fått redaktörerna att gnugga händerna. Dawkins är en av samtidens främsta biologer, men i motsats till sina kolleger har han länge fört ett ”korståg” mot religionerna. Han har under ett antal år gjort antireligiösa tv-program och deltagit i otaliga debatter.
De berömda ateister jag nämnde ovan var alla humanister. Dawkins är biolog och alltså naturvetenskapsman. Det märks i boken. Hans sätt att angripa frågan är inte den lärde humanistens utan den experimenterande och observerande naturforskarens. Litet ironiskt kunde man sammanfatta hans argumentering i frasen: Gud kan inte påvisas genom någon objektiv vetenskaplig undersökning.. Alltså är han en inbillning.
I förordet till den 400 sidor tjocka boken fastslår författaren sitt mål. Han skriver: ”Om den här boken fungerar som jag avser kommer religiösa personer som öppnar den att vara ateister när de lägger ner den.” Boken är elegant, lättläst och övertygande skriven och innehåller massor med konkreta exempel på missbruk av religion. Det skulle inte förvåna mig om många som är svaga i tron faktiskt blir ateister. På mig har den ingen effekt eftersom jag förlorade min barnatro redan när jag var 15 år gammal. För den som redan är ateist fungerar den ungenfär som Bibeln för en troende, den bekräftar det som man redan är övertygad om. Fundamentalisterna inom alla religioner kommer självklart att sätta den på listan över strängt förbjudna böcker. Enligt den kreationistiska sajten http://preachingyoufuneral.com är Dawkins ”en av de mest onda människor som någonsin gått på jorden”.

Dawkins ägnar sig åt ett slags omvänd frälsning. Vi är vana att troende människor vill omvända oss till den enda rätta tron (deras egen förstås). Själv har jag träffat tröttsamt många som velat omvända mig. Jag har t.ex. diskuterat med Jehovas vittnen, vanligen två unga kvinnor, med mormoner, två unga, trevliga, välklädda amerikanska män med mycket märkliga åsikter, men mest arbete för att rädda min själ, på uppmaning av Gud förstås, satte en äldre dam som tillhörde Livets ord. Hon var bl.a. övertygad om att Gud gör mirakel bara man ber tillräckligt intensivt. Hon berättade på fullt allvar att Gud gett henne pengar till en ny bil när den gamla var slut. En dag bara fanns det en tjock bunt sedlar i en låda! Vid den tiden led jag av så svår artros i båda höftlederna att jag hade svårt att gå. Denna dam undrade om hon och en förbönsgrupp fick be till Gud att han skulle bota min artros. Självklart svarade jag ja och lovade omvända mig om jag faktiskt blev frisk. Hur hade jag reagerat om jag fakiskt blivit botad? Klart är att den verklighetsuppfattning jag haft i 40 år i så fall skulle ha skakats i sina grundvalar. Eftersom jag är en ärlig människa skulle jag ha gått ut i offentligheten och berättat om miraklet. Men antingen finns Gud inte eller så ville han inte hjälpa mig trots de snälla damernas många böner. Däremot ville vår förträffliga hälsovård hjälpa mig. I dag kan jag gå utan problem tack vare vetenskapen. Jag tror på vetenskapen därför att den bevisligen flera gånger har räddat mig (och otaliga andra) från olika svåra lidanden. Men varför har jag drabbats av dessa svåra sjukdomar? Slumpen enligt min tro. Guds straff enligt fundamentalisterna.
För att kunna avgöra om man tror på något måste man veta vad detta är. Vad är alltså Gud egentligen för något? Var och en som läser litet religionsfilosofi märker att ordet Gud används i många helt olika betydelser. Om Gud = Naturen, som många, bl.a. den berömda 1600-talsfilosofen Spinoza ”bevisade” så finns det inte många ateister. Ingen vill väl påstå att naturen är en inbillning. (Det finns dock filosofer som påstått detta. De har vanligen varit religiösa.) Om Gud = naturlagarna, vilket bl.a. Einstein menade så finns Gud definitivt. Om Gud = kärleken, så gäller samma sak. Ingen tror väl att kärleken är en inbillning. Men om Gud = en gammal man uppe i himlen så är de flesta säkert ateister.
Dawkins diskuterar detta problem och betonar hur viktigt det är med en klar definition. Han definierar Gud som övermänsklig, övernaturlig intelligens som avsiktligt planerade och skapade universum och allting i det. Den som tror på en sådan intelligens är i Dawkins terminologi teist, den som inte tror ateist. Denna definition påminner mig om det svar som den kände finske filosofen Esa Saarinen brukar ge när han tillfrågas om han tror på Gud. ”Jag har aldrig lyckas begripa vad som menas med Gud.” För min del finner jag Dawkins definition lika obegriplig. Jag förstår inte ens ordet övermänsklig. Är det ett slags människa som är mera mänsklig? Såvitt jag förstår antas Gud vara osynlig. I så fall kan han väl inte på något sätt vara mänsklig utan snarast totalt icke-mänsklig? Ännu svårare har jag att beripa termen övernaturlig. Antas detta vara en annan natur med helt andra naturlagar, eller helt utan naturlagar eller är det en icke-natur? Dawkins är ingen filosof och ägnar sig aldrig åt filosofernas favoritsysselsättning, begreppsanalys. Det har däremot jag gjort i 40 år.
Gud är enligt definitionen en intelligens. Enligt Dawkins är intelligens en komplex egenskap som kan uppstå endast genom en oerhört lång evolution. Det kan alltså inte ha funnits någon superkomplex intelligens i universums början, men varelser med sådan intelligens kan uppstå i ett universum som existerat mycket länge.
Ärkebiskop emeritus John Vikström brukar säga att Guds existens inte kan bevisas, men inte heller motbevisas. Detta torde vara en ganska vanlig uppfattning bland protestantiska teologer. Många vetenskapsmän, också ateister, har haft samma åsikt. Biologen Richard Dawkins hävdar i stället att frågan om Gud ingalunda ligger helt utanför vetenskapens kompetensområde. Han menar att i den mån Gud påstås vara något verkligt som påverkar världen så kan man anföra bevis för eller emot. För Dawkins är Guds existens därför en hypotes och inte en ren trosfråga. Därför ägnar han ett par kapitel åt att gå igenom bevisen för och emot. I Kapitel 3 granskar han argumenten för. Han går t.ex. igenom Thomas av Aquinos bevis från 1200-talet (som den katolska kyrkan fortfarande i princip godkänner), han demolerar det ännu äldre ontologiska beviset och går sedan till nyare bevis såsom skönhetsbeviset, den personliga upplevelsen som bevis, skriften som bevis och Pascals bevis. I följande kapitel fortsätter han att destruera bevis, nu av modernare snitt. Design-beviset har han vederlagt utförligt tidigare i boken The Blind Watchmaker (1986), men han gör det ännu en gång. Ett av de nyaste bevisen, som upprepats i det oändliga av kreationisterna, också hos oss, är irreducerbar komplexitet. Misstaget med detta, samt med argumentet att det inte finns mellanformer, förklarar han rätt utförligt. Såvitt jag förstår är hans argumentering korrekt och den livas upp av många anekdoter och skildringar av debatter han deltagit i.
Självklart kommer han fram till att Guds-hypotesen är falsk, något annat är ju inte att vänta. Något förvånande är dock att hypotesen, enligt Dawkins, inte är falsk med säkerhet utan med mycket hög sannolikhet. Detta innebär att han lämnar en liten möjlighet för motsatsen öppen. Varför? Tydligen är Dawkins influerad av den vetenskapsfilosofi som kallas positivism. Positivisterna brukar göra stort nummer av att vi inte kan veta någonting med absolut säkerhet utan endast med mer eller mindre stor sannolikhet.
Märkligt nog nämner Dawkins inte några av de mest uppenbara bevisen för att Gud är en inbillning. Han nämner t.ex. inte teodicé-beviset. Här är en version av det. Jag har oturen att vara försedd med stark förmåga att känna medlidande. Jag undviker t.o.m. att se våldsfilmer därför att de får mig att må dåligt. Om jag hade stor makt skulle jag inte kunna låta bli att stoppa allt grymt och omänskligt våld, jag skulle avskaffa alla plågsamma sjukdomar etc. Inte därför att jag är god, inte därför att jag älskar människorna, utan därför att jag lider av att se andra lida, det plågar mig. Om det funnes en Gud är det otänkbart att han skulle vara mindre god än jag. Men världen är full av grymt lidande och ännu mer är att vänta i framtiden. Alltså kan det inte finnas någon Gud. Här är ett annorlunda bevis. Antingen har Gud skapat människan, eller människan skapat Gud. Gud kan inte ha skapat något som är så fysiskt och psykiskt misslyckat som människan. Alltså är det människan som skapat Gud. Jag slänger in ännu ett bonusbevis. Gud har inget behov av att skapa människan, men människan har en mängd behov av att tro på Gud. Alltså har människan skapat Gud. Q.E.D.
En rationell diskussion av bevisen för och emot Guds existens har i själva verket mycket liten effekt på människors tro. Det är helt andra faktorer som formar vår inställning i dylika frågor. Dawkins är i sin egenskap av naturvetenskapsman utbildad och van att tänka rationellt och logiskt. Han har svårt att föreställa sig att de flesta människor inte gör det. Därför har han en överdriven tro på att hans argument kan påverka folk.
Anta att Dawkins har rätt, att Oden, Zeus, Amon, Jahweh, Allah, Shiva och allt vad de heter är inbillningar. Hur skall vi då förklara att människorna i nästan alla kulturer trott och fortfarande tror på gudar? Är det kanske så, som många sociologer menat, att vi har ett religiöst behov på samma sätt som vi har behov av mat, sex, ömhet, stimulans etc? Hans försök att förklara religionerna är det svagaste avsnittet i boken.
Dawkins blev en vetenskaplig kändis genom boken The Selfish Gene (1976), som till dags dato utkommit i hela 30 upplagor. Hans huvudtanke är att försöka förklara så mycket som möjligt av det mänskliga beteendet utgående från evolutionsteorin. Därför förväntar man sig att han skall förklara också religionen enligt samma mönster. Grundidén i darwinismen är, som bekant, att beteenden som är till fördel för arten utvecklas och sprider sig medan beteenden som är skadliga försvinner. Eftersom religioner funnits i tusentals år borde de, enligt darwinismen, vara till nytta. Troende borde ha större chans att överleva än ateister. Men Dawkins hävdar i starka ordalag att religionerna i själva verket är långt mer skadliga än nyttiga. De konsumerar en mängd energi och resurser, leder till krig och stridigheter osv. Enorma resurser och otaliga fattiga människors liv har offats för att bygga katedraler som inte är av någon praktisk nytta. Om vi utgår från Dawkins egna antaganden om religionernas skadlighet så borde de ha dött ut för länge sedan. Men det har de definitivt inte gjort, tvärtom. Hur klarar han sig ur detta dilemma?
Dawkins förklaring går ut på att religion är en skadlig biprodukt av något i och för sig nyttigt beteende. Vilken är då denna goda medfödda benägenhet som har så skadliga bieffekter? Han medger att han endast har vaga idéer på den punkten. Barn har en genetiskt betingad benägenhet att lita på auktoriteter. Detta är till nytta därför att barnen därigenom snabbt suger i sig de äldres kunskaper och erfarenheter. Men det innebär också att barnen okritiskt anammar de äldres vidskepelse och dumheter. Men detta löser inte problemet därför att det förblir oförklarat varför de äldre håller fast vid skadliga beteenden. Sådana föeställningar borde överhuvud aldrig ha haft en chans att uppstå, än mindre att få en central roll i livet.
Som jag tidigare betonat är Dawkins naturvetare, inte humanist. Hans kunskaper i historia och framför allt i idéhistoria är mycket magra. Hans bild av religionernas roll i olika kulturer under historiens gång är milt sagt ensidigt mörk. Det är ingen överdrift att kalla honom fundamentalist, men en ateistisk sådan. De religiösa fundamentalisterna är övertygade om att allt ont kommer från ateismen. Dawkins är förstås inte så enfaldig att han tror att allt ont kommer från religionerna, men han är övertygad om att religionerna för med sig mycket mera ont än gott. I själva verket är det svårt att hitta ett enda positivt omdöme om religiös tro i boken.
Dawkins är självklart långtifrån den första som försökt ge en vetenskaplig förklaring till religiös tro. Redan Darwin tog upp frågan, Sigmund Freud behandlade ämnet och under senare år har en mängd böcker i ämnet publicerats. Själv är jag benägen att hålla med Dawkins om att det religiösa beteendet, åtminstone i sina grunddrag kan förklaras darwinistiskt. Men jag anser att Dawkins, på grund av egna tråkiga erfarenheter av konservativa, fördömande, makthungriga religiösa ”fanatiker”, har fått en fundamentalt skev bild av religionen som socialt fenomen.
Om vi studerar historien finner vi att religionen ofta är det ”kitt” som hållit samman många mäktiga kulturer. Den äldsta av alla högkulturer, den egyptiska var helt och hållet uppbyggd kring religionen. Farao var både kung och gud. Muhammed lade grunden till ett väldigt imperium och en blomstrande kultur just genom sin religion. Kristendomen var grunden för all kultur i det medeltida Europa. Det var genom de kristna institutionerna som arvet från antiken bevarades. På en tid när jämlikhet, frihet och demokrati var okända begrepp kunde ett stort rike baseras endast på lydnad, offervilja, en känsla av gemenskap gentemot ”det främmande”, samt enkla idéer om livets mening, om hinsides straff och belöningar. Religionerna höll så att säga folken i ”herrans tunkt och förmaning”.
De kulturer som byggde på en religion och som därigenom fick ett starkt grepp om folket hade den största chansen att klara sig i ”kampen om tillvaron”. De stora och starka religionerna slog ut de svaga (t.ex. vikingarnas asatro och finnarnas Kalevala-sägner) och assimilerade dem. Vi känner igen ett typiskt darwinistiskt mönster.
Utgående från denna teori är det inte förvånande att religionerna fortfarande spelar en viktig roll. Att försöka utrota dem är en hopplös och t.o.m. meningslös uppgift. Rationella argument biter inte. Det som vi ateister kan och bör göra är att alliera oss med de, enligt våra värderingar, ”goda krafterna” inom de olika religionerna, dvs med dem som predikar kärlek, tolerans och hjälpsamhet, som godtar och respekterar vetenskapen och inte ser den som en fiende, och som bekämpar all slags rasism, sexism och diskriminering. Tillsammans bör vi bekämpa sådan religion som strävar att stänga in människorna, redan som små oskyldiga barn, i stela rustningar av intoleranta, föråldade dogmer.
Ateisten är oförmögen att söka tröst och mening i tron på en övernaturlig verklighet som motsvarar hennes/hans drömmar. Tror ateisterna överhuvudtaget på någonting? Dawkins har, liksom de flesta ateister, en ganska positiv människosyn. Han tror att det finns en medfödd känsla för rätt och orätt och att vi kan leva och dö utan att klamra oss fast vid hoppet om en övernaturlig, mäktig fadersgestalt och ett evigt liv. Om döden påpekar han det som ateisterna framhållit ända sedan antiken.Här kan jag inte låta bli att citera en av mina favoritfilosofer, Lucretius som levde för litet mer än 2000 år sedan. ”Se tillbaka på den evighet som förflöt före vår födelse: den betyder intet för oss. Naturen håller här fram en spegel till oss där vi kan se framtiden, när vi skall vara döda.” (De rerum natura, slutet av bok III) Dawkins citerar en modernare och roligare ateist, Mark Twain. ”Jag fruktar inte döden. Jag hade varit död under miljarder och miljarder år innan jag föddes, och har inte på något sätt lidit av det.” (354) Knappast lider han desto mera under alla de oändligt många år han kommer att fortsätta att vara död. (En del troende hoppas förstås att han nu pinas i helvetet).
Men räcker det bara med epikuréernas hedoné? Räcker det bara att ta ut den njutning man kan få av livet och sedan dö nöjd? Dawkins menar att människor som inte tror på högre makters styrning söker mening på olika vägar. ”Min väg inkluderar en stor dos vetenskap,” förklarar han föga överraskande. Typiskt för vetenskapen är att den är ett socialt projekt som pågår i århundraden och där varje forskare lämnar sitt bidrag, det må i allmänhet vara obetydligt, till ett gemensamt giganiskt bygge. Forskare känner vanligen en stark gemensamhet med gågna generationer och med kommande. Vill vi ironisera litet kan vi säga att vetenskapen hos Dawkins fyller den roll som Gud fyller hos den troende. Laboratoriet är hans helgedom och forskningen hans andakt.
Själv har jag varit fascinerad av vetenskapen hela mitt vuxna liv, men jag känner mig i främsta hand som del i en gemenskap av filosofer som sträcker sig från antikens greker in i en okänd framtid. För många år sedan gav den franska 1600-talsfilosofen Blaise Pascal mig en ahaupplevelse. Han var ett vetenskapligt geni som, efter en personlig kris, blev en religiös mystiker. Men innan han försjönk i en betraktelse av Gud var han optimist och trodde på människan. Mänskligheten är, menade han, som en enda människa som ständigt utvecklas och aldrig dör. Genom att vara människor har vi del i denna odödliga mänsklighet och därigenom del i ett slags odödlighet. Vi är som de miljarder cellerna i vår kropp, nödvändiga för dess existens, men ersätts ständigt av nya likadana celler. Allt det som är väsentligt för kroppen fortlever i de nya cellerna. På samma sätt fortlever allt det väsentliga i att vara människa, allt det väsentliga i var och en av oss, i ständigt nya generationer, i en mänsklighet som lever och utvecklas i evighet.

Richard Dawkins The God Delusion. Houghton Mifflin Company, 2006
Den som vill veta mera om Dawkins verksamhet kan gå till www.richarddawkins.net.