fredag 12 december 2008

ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT

KAPITEL I: ETT OIDENTIFIERAT INTERSTELLÄRT OBJEKT

“Viktigt meddelande till kaptenen”.
Aristoteles röst var mjuk, övertydlig, könsneutral och motbjudande entonig. Sorlet i den lilla salen mattades något, men tilltog sedan igen.
“Det är din tur Enfa!” Den djupa basrösten tillhörde Dumm von Dönicken, maskinchefen ombord, en kort, kraftig, mörkhårig, svartskäggig man klädd i brunrutig skjorta och gröna shorts, samt svarta strumpor och skor.Tillsammans med honom satt sju andra personer runt det gula plastbordet på vilket det stod flaskor, glas, två skålar med sötsaker och en ask kex, som ingen öppnat därför att kexen smakade konstigt. En vas med gula rosor mitt på bordet spred en angenäm väldoft.
Förutom de sju runt bordet fanns det fyra personer i rummet. Vid ett annat bord satt tre kvinnor fördjupade i ett parti schack med en dator. De diskuterade ivrigt varje gång datorn valde ett drag. De höll förstås på att förlora. Bakom dem satt en gråhårig, vitskäggig man och läste en tjock bok. Då och då mumlade han för sig själv. ”Jaha, den rosenfingrade Eos igen,” eller ”han gav orden vingar” eller något liknande. Längst bak i ett hörn satt en mycket blek man orörlig framför en datorskärm. Han hade inte rört sig alls sedan kaptenen och hans besättning kom in i rummet. Antagligen var han död.
Den entoniga, motbjudande rösten ekade igen mellan de ockrafärgade metallväggarna, högre denna gång.
“Viktigt meddelande till kaptenen.”
”Storebror tycks ha något viktigt att säga dig boss,” påpekade von Dönicken. Kapten Enfaldo de Co suckade. “Just när jag har de bästa korten på flera månader.” Han slängde med en uppgiven gest korten på bordet, med framsidan nedåt, och drog med båda händerna genom sitt långa, gula hår. Han var av medellängd, medelgrov och medelålders. Allting hos kapten de Co var i själva verket medelmåttigt, inte minst hans intelligens. Liksom maskinchefen von Dönicken, som satt vid hans högra sida, var han klädd i rutig skjorta och byxor, dock ankellånga. Såväl skjortan som byxorna var knallgula. Gult var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Cos älsklingsfärg. Bakom ryggen kallades han gemenligen kycklingen.
“Vi kan väl fortsätta när du hört meddelandet, liksom,” protesterade maskinchefen. “Jag har också, vad heter det, mycket bra kort, och det ligger, öh liksom minst en miljon i potten. Inte kan vi sluta nu, alltså!” Han tittade uppfordrande på de andra personerna runt spelbordet, två kvinnor och tre män.
“Du hörde vad Arre sade,” svarade kaptenen med skärpa i rösten. ”Det är viktigt”. Han lyfte sitt glas och tömde med en grimas det sista av den bruna alkoholfria vätskan i blomvasen..
Den ljushåriga kvinnan på kaptenens vänstra sida slängde även hon sina kort på bordet, men med framsidan uppåt. Alla kunde se att hon endast hade lankor. “Det betyder arbete. Tillbaka till grottekvarnen. Slut på det roliga. Jag tycker att vi låter pengarna ligga tills vi får tid att spela igen. OK?” Kaija Lipponen-Kekkonen var hennes namn och hon var första styrman och första navigatör ombord. Också hon var klädd i rutig skjorta, men hennes jeans satt som gjutna över en väl tilltagen bak och smet åt över välformade ben. Hennes skjorta var bländande vit, medan jeansen var lika bländande svarta. Hon log mot kaptenen med perfekta, vita tänder.
På hennes vänstra sida muttrade Hans Nosring: ”Wer nicht arbeitet soll auch nicht essen.” Sedan sade han med högre röst: “Antagligen den förbannade improbalitetsdriven som krånglar igen.”
Nosring var andre navigatör och dataexpert, en äldre, gleshårig man som alltid såg dystert på tillvaron. Han bar en kortärmad grå blus, bruna byxor samt bruna strumpor i gråa tofflor. Musen kallades han allmänt. Han grep en ölflaska men fick endast några droppar i sitt tomma glas. ”Förstås,” muttrade han.
På andra sidan bordet, mittemot Nosring satt Aner Natas. “Det vore kanske en god idé om Enfaldo frågade Aristoteles vad saken gäller, “ sade han kyligt och spände sin isblå blick i dataexperten, som dystert studerade sina kort. Natas var lång, mycket mager, alltid lika noggrann med sin klädsel som med sitt uttal. Han var klädd i brun skjorta, röd kravatt och gråa, välpressade byxor. Hans bitande ironi och skarpa tunga var lika fruktade som hans knivskarpa intelligens. Han fann en njutning i att verbalt klippa till vem det vara må.
Vid hans sida satt en kort, men kraftig svarthårig kvinna som däremot rent fysiskt kunde klippa till vem än som försökte ställa till bråk. Överste Nevs Dufva var som vanligt iklädd reglementsenlig uniform. Vid bältet bar hon ett pistolhölster trots att ingen, allra minst hon själv, begrep vad det var bra för när det närmaste förbrytarna och terroristerna befann sig på tre ljusårs avstånd. Om någon frågade svarare hon torrt att hon var ansvarig för säkerheten ombord och därför alltid var reglementsenligt utrustad.
Med en generad blick på Aner Natas lutade sig kapten Enfaldo de Co tillbaka i stolen. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja kapten.”
“Hur lyder meddelandet?”
“Skall jag meddela till bryggan?”
“Nej, jag sitter i spelrummet,” svarade kaptenen otåligt. En nyfiken tystnad sänkte sig som ett lätt dis i rummet. Enfaldo trummade med högra handens fingrar på bordet. Kaija Lipponen-Kekkonen log obestämt ut i tomma luften och Hans Nosring gav henne en dyster grimas. Tystnaden fortsatte. “Nå Aristoteles!” utbrast kaptenen. “Sätt igång, låt höra. Förstår du inte vad jag säger?” Den entoniga, mjuka rösten svarade:
“Jag skannar andra än besättningsmän i spelsalen just nu. Är kapten medveten om detta?”
“Naturligtvis vet jag vilka som är här. Jag har ögon i huvudet. Två ungdomar, som spelar med oss, tre kvinnor från avdelning V, och en,” han tvekade och kastade en blick mot den gråhårige mannen som satt ensam med sin bok, “en äldre herreman.” Han reste sig och försökte göra sin röst myndig. “Hur lyder budskapet?” Nu svarade den entoniga rösten genast.
“Observatoriet meddelar att ett OIO har observerats på ett avstånd av ca 100 000 km på styrbords sida. Det rör sig med samma hastighet som vi och i samma riktning mot Alpha Centauri. Det närmar sig oss och beräknas skära vår kurs om ca en timme. En preliminär beräkning anger en genomskärning på minst 1000 m.”
Nyfikenheten förvandlades till häpen ordlöshet. Kapten de Co stirrade rakt fram med öppen mun. Dumm von Dönicken höll på att ramla av stolen. Överste Dufvas fyrkantiga ansikte fick ett beslutsamt uttryck och hon lade handen på pistolhölstret. Den gamle mannen tittade fundersamt upp från sin bok, men de schackspelande kvinnorna grälade högljutt om nästa drag.
Slutligen bröts tystnaden runt spelbordet av Natas´ sonora stämma: “Stäng munnen Enfaldo.” Samtidigt utbrast von Dönicken: “Omöjligt alltså!” Han slog sin kraftiga labb i bordet så korten yrde omkring. “Det kan inte, vad heter det, vara något oidentifierat interstellärt objekt, inte här ute liksom, i den totala tomheten alltså.” Han stirrade nästan vädjande på kaptenen. “En asteroid, en komet som rymt från ett solsystem...”. Natas´ ironiska skratt avbröt honom. “En asteroid som rör sig nära ljusets hastighet, Dumm?”
Innan den svartskäggige maskinchefen hann svara sträckte kapten Enfaldo på sin 180 cm långa, gulklädda kropp och förkunnade med myndig röst: “Slut på slöandet. Vi har ett jobb att göra, ett problem att lösa. Alla intar sina stationer omedelbart!” Han tittade uppfordrande på sin besättning, som tveksamt började resa sig. “OCH DET ÄR EN ORDER!”
von Dönicken kastade en ilsken blick mot Natas innan han skyndade mot dörren. Kaija Lipponen-Kekkonen gled med ett inåtvänt leende efter maskinchefen, Nosring lomande efter henne med dyster min, och överste Dufva marscherade i sin tur efter henne med bestämda steg. Kaptenen följde efter översten.
Kvar runt bordet satt Aner Natas och de två ungdomarna, en muskulös ung man och en bildskön, likaledes ung kvinna. Den äldre gråhårige mannen satt kvar vid sitt bord, men tittade långt efter de utmarscherande. ”Schack och matt,” förkunnade den schackspelande datorn och de tre kvinnorna började ivrigt diskutera spelet. Den unga kvinnan vid spelbordet satt fortfarande med sina spelkort i handen. Hon gav Natas en lång blick och sade spydiskt: “Har du ingen station att inta? Skall inte du som är så intelligent hjälpa vår stackars idiot till kapten?”
Den magre mannen samlade inhop en bunt spelkort och började långsamt blanda dem. Han fäste blicken på de schackspelande kvinnorna. “Jag är exobiolog,” svarade man med låg och kall röst. ”De brukar klara sig bra på bryggan utan min hjälp.” Långsamt vände han på huvudet och borrade in sin isblå blick i den frapperande vackra flickan. “Vad heter du förresten?” frågade han som om han först nu lagt märke till henne.
“Jag presenterade mig när jag kom,” svarade hon stelt och sträckte på sig. Det långa korpsvarta håret föll ner över axlarna, en ljusröd jumper omslöt perfekta kurvor och matchades av ett par grönrutiga jeans. De snygga benen avslutades med ett par högklackade röda, stövlar i äkta läder. En diamant blixtrade i vardera örat.
Den unge mannen, som satt bredvid henne, vände sig till Natas och sade inställsamt: “Hon heter Var de Vulva och hon är mycket intelligent...”. “Jag kan presentera mig själv, tack skall du ha James,” fräste flickan, och vände sig mot den magre mannen som nu studerade sina kort med stort intresse. “Jag heter, som James säger, Var de Vulva. Min far är den kände affärsmannen Adolf Fridolf de Vulva, ledande tillverkare av damunderkläder,” förkunnade hon stolt. Natas gäspade. “Jag har förresten fyra doktorsexamina,” fortsatte hon, irriterad över hans markerade likgiltighet, “nämligen i ekonomi, rymdrätt, sociologi och gourmetri.” “Jasså, verkligen. Pappas duktiga flicka.” “Min far tyckte att mina kunskaper kunde vara till stor nytta på den här expeditionen.” Flickan höjde rösten och rätade stolt på axlarna. ”Därför ordnade han så att jag fick plats ombord. Förresten är jag magister i humorologi också, om du vet vad det är.”
Den unge mannen reste sig, sträckte fram en kraftig hand mot Natas och sade snabbt och nervöst. “Jag har inte presenterat mig. Jag heter Smith, James Smith. Jag är bara en enkel smeds son från Soho, London.” Aner Natas ignorerade den utsträckta handen och den unge mannen fortsatte med förvirrad min. ”Jag har varit fascinerad av rymdresor ända sedan jag som barn såg gamla filmer som Star Wars och Star Treck i tv, jag...”
Den magre mannen fortsatte att blanda korten. James babblade nervöst vidare. “Jag föddes faktiskt samma år som den första bemannade resan till Mars genomfördes. Det är helt otroligt att jag fick komma med på den här första interstellära resan. Vi var minst tio miljoner sökande.” “Då hade du verkligen otur, ” inföll Natas torrt. “Tur menar du väl?” invände den unge mannen förvånad och fortsatte: “Av tio miljoner valdes 100 genom lottdragning. Jag kunde inte tro att det var sant, att lilla jag...”. Han tystnade när han märkte att de inte lyssnade till honom.
Den mörkhåriga kvinnan stirrade sammanbitet på Natas som likgiltigt började lägga patiens. James tittade buttert ner i bordet, vände sig sedan mot Natas och tillade häftigt: “Jag har ingen rik pappa, som Var har...”. ”Var har Var sin far?” mumlade Natas med ett snett leende. ”Vars far köpte plats till henne,”fortsatte James envist, ”för några miljoner behåer och trosor.” Han satte sig och tittade på flickan med fåraktig min.
Hon fortsatte att ignorera honom och talade i stället till den äldre mannen. “Vem var den där blonda vampen som smilade så glatt mot alla karlar.” Exobiologen gäspade och fortsatte att stirra på sina kort. Långsamt lyfte han huvudet och sade ogillande: “Välj dina ord flicka! Visserligen angår det inte dig, men hon heter Kaija Lipponen-Kekkonen...”. Den unga flickan brast i skratt. “Lipponen-Kekkonen! Det var det löjligaste namn jag hört. Man kan ju knappt uttala det.” “Hon är finne, från ett land som du antagligen inte hört talas om, Finland.” Natas höjde rösten och hans isblå ögon borrade sig som spjut in i hennes bruna. För sig själv tänkte han. Hon är en förfärlig högfärdsblåsa. Bortskämd som fan. Borde tas ner på jorden. Högt sade han: “Hon är trevlig och glad, som alla finskor.”
“Hur vet du att alla finskor är trevliga och glada,” muttrade James, surt. Natas fortsatte att betrakta Var när han svarade: “Därför att jag i min ungdom deltog i en konferens i exobiologi i Stockholm, som är Finlands huvudstad och...”
“Stockholm är inte alls Finlands huvudstad,” avbröt flickan med överlägsen min. “Den heter St Peter.., någonting. Det vet jag därför att min farmors mors faster föddes där och hon var finne.” James, som i smyg betraktade den unga kvinnan med stora fuktiga ögon, utbrast nu: “Ha, ni har fel båda två! Finland tillhör EU och EU:s huvudstad är Bryssel. Alltså är Bryssel Finlands huvudstad. Där har jag förresten varit en gång, i Bryssel alltså.”
“Ursäkta mig!” Den gamle, gråhårige mannen hade rest sig och kommit fram till spelbordet. “Beklagar,” log han,” men ni har fel allihop.” Medan han talade drog han ogenerat fram en stol och slog sig ner bredvid James. Den eleganta, svarthåriga kvinnan betraktad med avsmak gamlingens nötta bruna tröja och hans lika nötta byxor. Att han var barfota och att fötterna var täckta av gråa hår ökade hennes avsmak. “Såå gamle man,” sade hon högdraget, “och vad tror Ni att den heter då?”
James räckte glatt fram sin kraftiga näve mot den gamle mannen. “Jag heter, Smith, James Smith, vanlig knegare från London.” “Jag vet,” log den gamle och fattade hans hand i ett stadigt grepp med en mager, men stor och senig hand. “Själv har jag ett något ovanligare namn. Jag heter Notalp i förnamn, efter min farbror Sven, och Seletotsira, efter min morbror, som var hemma från Sumatra. Men mina ovänner kallar mig helt enkelt Nappe, efter Napoleon Bonaparte, om ni vet vem han var.”
Var stirrade förbluffad på den livlige gamlingen. “Det var ett konstigt namn, ja inte Napoleon, utan Ert namn, Notalp Sel...Sela..Selu.” “Seletotsira,” stönade Natas. “Lyssnar du aldrig när man talar kvinna.” “Vad kallas du av dina vänner då,” frågade James. “Nappe,” svarade Notalp Seletotsira med ett brett grin.
“Och vad tror du att Finlands huvudstad heter?” frågade Natas, som med likgiltig min fuskade vilt med sin patience. “Åbo,” löd det självsäkra svaret.
Samtidigt hördes kapten Enfaldo de Cos röst i högtalaren. “Aner Natas till bryggan omedelbart, OCH DET ÄR EN ORDER.” Den långe, magre mannen satt emellertid lugnt kvar och började blanda korten på ett sätt som blev alltmer enerverande. Flickan iakttog honom med stigande nyfikenhet. Han gjorde ingen min av att åtlyda befallningen. “Skall du inte lyda din kapten? De behöver dig.”
“Stockholm är Finlands huvudstad,” sade han med lugn, kall men bestämd röst. “Jag vet det därför att jag bodde där i en studentby, Frescati tror jag den kallades, under en konferens. Då träffade jag flera trevliga finska flickor.” Han tvekade, slängde kortpacken på bordet och vände sig mot den unga kvinnan. Med låg röst fortsatte han: “Faktum är att jag blev kär i en finsk flicka, Greta Obrag, hette hon.” Hans blick blev fjärrskådande. “Faktum är att hon blev mitt livs stora kärlek, ja förutom exobiologin förstås.”
“Vad hände?” Den unge mannen lutade sig intresserat fram över bordet, men med en aning av skadeglädje i blicken.
“VAR HÅLLER DU HUS?” dånade plötsligt kaptenens röst i högtalaren. “Det här är ditt område...du måste se det för att tro det. Sätt fart nu!” Den tilltalade suckade. ”Det är väl bäst att jag går dit innan han spränger en blodåder. Den där OIO:n tycks göra vår kapten nervös. Man kunde tro att det är ett främmande rymdskepp,” tillade han med ett torrt skratt. ”Det vore väl inte omöjligt,” inföll den gamle snabbt. Flickan skrattade högt. ”Små gröna män, aliens, predatorer, slemmiga monster. Hjälp, hjälp. De kommer för att kidnappa mig. Det är bara småbarn som tror på extraterrestrier. Lika gärna kunde man tro på jultomten.”
Natas reste sig med en hård blick på den unga kvinnan. “Aristoteles!” kommenderade han.
“Ja, Aner Natas?”Hur kan jag hjälpa?”
“Ge en kort beskrivning av formen på OIO:n.”
“Den preliminära beskrivningen är följande. Form: platt och cirkelrund. Genomskärning: över 1000 meter. Största tjocklek ca 100 meter.”
Den långe exobiologens ögon vidgades av häpnad. “Det var som satan!” utbrast han högt samtidigt som han vände sig så häftigt att stolen föll omkull. Utan att bevärdiga de andra med en blick eller förklaring rusade han mot dörren. De hörde bara ett: “Det var verkligen som satan!” just innan dörren slog igen efter den gänglige gestalten.
Den gamle mannen reste sig och återvände småleende till sitt bord och sin bok. De två ungdomarna tittade frågande på varandra. James slog ut med händerna. “Ingen aning.” Var fnyste, men ljusnade igen och sade: “Datorn bör ju veta vad det är frågan om. Aristoteles!” kommenderade hon med hög röst.
“Tyvärr,” svarade den obehagligt könlösa, enformiga rösten, “endast medlemmar av besättningen får använda mig.” Flickan pressade missnöjt ihop sina välmålade, ljuslila läppar. “Jag hör till besättningen,” ljög hon. “Jag befaller dig att besvara min frågan!”
“Tyvärr, jag har röstprov av alla i besättningen. Er röst finns inte med. Alltså kan jag inte ta emot några order av er.”
“Fuck you, din eländiga maskin,” fräste Var de Vulva, och vände sig mot den unge mannen som fortsatte att stirra på henne med en dyrkande hundblick. “Vad glor du på!” Han öppnade och slöt munnen flera gånger som en fisk på land, men lyckades till slut få fram: “ Kan vi.. vill du.. jag menar, följer du med på en drink i baren och sedan...”. “Var inte löjlig.” Hennes skratt pärlade fram som friskt vatten ur en källa. Hon reste sig för att gå, följd av den unge mannens trånande blickar, men kunde inte slå bort det okända objektet ur sitt nyfikna, unga sinne. Det var något speciellt med det, eftersom det fick en slö och likgiltig person som exobiolog Natas att bli så upphetsad att han t.o.m. använde tabubelagda svordomar. Att bli avspisad, först av en man, som låtsades att han inte alls påverkades av hennes skönhet, och sedan av en korkad maskin fick det att koka inom henne. Var de Vulva var inte van att bli avspisad.
Hon granskade den unge mannen med fundersam min. Många kvinnor skulle säkert anse honom stilig med rufsigt brunt hår, en kraftig bestämd haka med svag skäggstubb och bruna snälla ögon. Hundögon, tänkte hon. Han är inte alls min typ. En massa muskler men ingen hjärna. Men kanske ändå. Dum är han ju inte och jag kanske kan ha nytta av honom. Hon slog sig ner vid bordet igen.
“Nåväl, James,” sade hon. ”Jag skall ge dig en chans.” Hennes ord och ännu mer hennes leende fick honom att bli knäsvag. “Om du kan hitta på ett sätt att ta reda på varför den här OIO:n är så speciell så följer jag med på en drink, och på cyberdans och sen får vi se.”
“Gör du det? Verkligen? Inget skoj?” “Har jag någonsin lurat dig,” utbrast hon förnärmat. Många gånger, tänkte han, men högt förklarade han ivrigt att han skulle göra vad han kunde. Antagligen försöker hon lura mig, utnyttja mig, men vad har jag att förlora. Han tänkte på hur det skulle kännas att hålla henne i famnen, kyssa henne på halsen, på axlarna...Nej stopp nu, kommenderade hans ig själv. Högt sade han: “Men kan vi inte diskutera över en drink på baren?”
“Du får fem minuter på dig, från och med nu, att hitta på ett sätt att få veta vad som gjorde mallstroppen Natas så upphetsad.” Hon noterade tiden på sitt lilla armbandsur och tog sedan upp kortpacken för att lägga patiens.
James reste sig och sträckte på sin muskulösa kropp. Hans kortärmade bländvita, skjorta smet åt över deltamuskler och biceps. De spända ljusgrå, byxorna framhävde att också hans stjärtmuskler var väl utvecklade. Långsamt började han gå av och an i rummet intensivt funderande. Att fråga Aristoteles var lönlöst. De skulle säkert inte få komma in på bryggan, där experterna satt. Finns det någon annan möjlighet? Inte såvitt jag kan se. Minuterna tickade iväg medan den unge mannen rådbråkade sin hjärna. Notalp Seletotsira tittade upp från sin bok med ett svagt, medlidsamt leende på läpparna.
“Två minuter kvar,” konstaterade Var vänligt. Han skakade på huvudet som var lika tomt på idéer som en påse nötter. Som vanligt skulle han gå minste om chansen till en date med en vacker flicka. När han passerade gamlingen lyfte denne på huvudet, kastade en förstulen blick mot Var, som var upptagen av sina kort, och viskade: “Observatoriet.”
Jamen stannade, stirrade oförstående på den gamle, som formade sina stora nävar som en kikare framför ögonen.
“Tiden är ute, tyvärr!” ropade Var och reste sig för att lämna rummet. “Vänta! Jag vet ett sätt.” James hade äntligen förstått den gamles antydningar. “Vi kan gå till observatoriet. Där finns säkert någon astronom vi kan fråga. Kanske får vi själva studera OIOn i teleskopet.” Han betraktade förväntansfullt hennes perfekta, ovalformade ansikte, omramat av det svarta hårsvallet. “Det är ingen dum idé,” log hon, “men kommer vi in där?” Hon var nu så nära att hon måste böja huvudet bakåt för att se honom i ögonen. “Visst. Jag har varit där. Det är helt fantastiskt att sväva där i mörkret med hela vintergatan utbredd ovanför. Det är som om...ja som om man flöt ute i själva rymden.” “Sväva?” Hon höjde frågande de mörka ögonbrynen. “Observatoriet ligger utanför skeppets roterande del. Där finns ingen artificiell tyngdkraft,” förklarade han.
Hennes mjuka hand smekte honom lätt över kinden, grep sedan om hans kraftiga näve och drog honom ivrigt mot dörren. “Till observatoriet alltså. Visa vägen James!” skrattade hon, “och när vi har löst gåtan tar vi en drink, eller två, går på cyberdans och sen får vi se...”. James Smith tyckte att han gick på moln när han, med hennes mjuka, svala hand i sin stora kraftiga labb, steg ut i korridoren och började gå mot hissen som förde upp till utgången. Notalp Seletotsira tittade efter de två undomarna. Hans rynkiga ansikte drogs ihop i ett melankoliskt, vemodigt leende. “Lycka till James,” viskade han. Sedan slog han
ihop boken och reste sig. Också jag har ett problem att lösa, tänkte den gamle mannen.
Detta skepp plöjde inte blånande hav, utan den interstellära tomhetens oändliga vidder. Det fortsatte att rusa framåt i det nästan totala intet i riktning mot Alpha Centauri med så hög hastighet att till och med ljuset hade svårt att hänga med.

LÄSAREN FÅR GÄRNA KOMMENTERA DENNA BERÄTTELSE, T.EX. NÄR DET GÄLLER HUR JAG SKALL FORTSÄTTA.

torsdag 11 december 2008

KREATIONISTER I ANKDAMMEN

RELIGION: VI HAR VÅRA EGNA KREATIONISTER
MIRAKEL OCH UTVECKLING I ANKDAMMEN

De flesta tänkande människor har väl läst om kreationismen i USA. En majoritet av amerikanarna tror att skapelseberättelsen i Gamla testamentet bokstavligen är sann. De tror att en gud skapade världen, djur, växter, bakterier, virus och människan genom ett obegripligt mirakel för mindre än 10 000 år sedan. Allt annat är lögn och bedrägeri. Sådana troende kallas kreationister. En nyare benämning är ”intelligent design”, dvs intelligent skapande.
Det finns en rad kända amerikanska kreationister som gett ut många böcker i vilka de ”motbevisar” evolutionsteorin. Advokaten Philip E. Johnson finns översatt också till finska. Man kan dock undra om en advokat vet mer om biologi än experter på biologi. Michael Behe har, i motsats till Johnson, vetenskaplig utbildning. Kreationisterna hänvisar ofta till just honom därför att han är biokemist. Han har dock inte gjort några upptäckter eller annat som skulle göra honom värd att lyssna på. Inte heller har Jonathan Wells, som faktiskt har en doktorsgrad i biologi, bedrivit någon självständig forskning. Alla dessa är goda kristna men, enligt all expertis, dåliga biologer. De har trogna anhängare inom den konservativa, kristna högern i USA, men avfärdas som okunniga av alla kompetenta forskare. Med kompetent menar jag en som själv gjort upptäckter och publicerat artiklar i vetenskapliga fackidskrifter.
Vi finländare är betydligt mer upplysta. (Vi har ett bättre skolsystem än jänkarna). De flesta hos oss tror på evolutionen. Vi tror att allt som lever har sina rötter minst två miljarder år tillbaka i tiden, och att dagens miljontals arter är produkter av en utveckling, som kommer att fortgå så länge jorden existerar. Vi tror också att det har funnits hundratals miljoner arter som dött ut och att detta är förklaringen till de enorma mängder fossil man finner överallt i världen. Fossilen är jordens minne.
Det betyder dock inte att de flesta hos oss skulle vara ateister. Visserligen finns det proportionellt sett fler ateister hos oss än i USA, men också hos oss tror en stor majoritet på en gud och på gudomliga mirakel. Av de ofta återkommande religionsdebatterna framgår dock att bilden av denna gud varierar mycket. Somliga anser t.ex. att han godkänner abort och kvinnliga präster, andra förnekar detta.
Finns här inte en motsägelse? Å ena sidan tror man att vi uppstått genom en oerhört lång utveckling, å andra sidan att vi, och den övriga faunan, skapats av en gud. Det kan väl inte vara så att både Gud och evolutionen skapat oss? Jodå, menar majoriteten. Mina troende vänner säger att evolutionen visserligen är ett faktum, men de tror att en gud (deras gud) ingripit i evolutionen, som han själv skapat och planerat, på så sätt att en av arterna, en enda, utvecklat intelligens, kultur, vetenskap och religion. En av arterna har genom ett gudomligt mirakel formats till en avbild av denna gud. Evolutionen är därför inte, enligt denna tolkning, meningslös och utan riktning, utan den har en mening. Människan är evolutionens mening. Gud skapade sålunda sin egen avbild, inte fix och färdig av stoft, utan genom över 2 000 000 000 år av evolution. Berättelsen i början av GT är skriven av och för människor som inte hade någon aning om vetenskap och evolution. I dag vet vi så mycket mera och de flesta troende inser att skapelseberättelsen måste tolkas symboliskt.
Gud har, enligt denna tro, då och då under årmiljonernas lopp gjort små ingrepp i arvsmassan och därigenom styrt utvecklingen. Vi vet att det sker mutationer. Enligt vetenskapen är dessa slumpmässiga. Men kanske är det så att Gud, som inte är bunden av tiden och ser allt i ett evighetsperspektiv, ibland har styrt mutationerna i önskad riktning. Detta kan inte bevisas vetenskapligt, men det kan inte heller motbevisas. Här är alltså en möjlighet att, utan motsägelse, hålla fast vid både vetenskapen och sin barnatro på en gud.
Men det finns kreationister också i det man ironiskt kallar vår ankdamm. Under det gågna året har våra finlandssvenska kreationister varit rätt mycket ute och gått i spalterna, speciellt i Vasabladet och Kyrkpressen. Men också med påhälsningar i Hufvudstadsbladet. Nils Östman hör till de flitigaste. Han är starkt influerad av de mest kända och konservativa amerikanska kreationisterna. Han uppmanar sina läsare att läsa dem. Jag har läst en del av dem, men är föga imponerad. De tycks ha fått det mesta om bakfoten. Likt dem ser Östman tron på evolutionen som en viktig orsak till det mesta som gått snett i samhället. I somras menade han t.ex. i en insändare i Hufvudstadsbladet att det finns ett samband mellan massmorden i Jokela och Kauhajoki och tron på evolutionen. Det är onekligen en originell tolkning. Några bevis kan han förstås inte ge. Tidigare har han utpekat Darwins teori som en orsak till nazismen och dess folkmord.
Märkligt nog tycks Östman bortse ifrån att Europa varit kristet i över tusen år, men att européerna trots detta har utkämpat otaliga krig och begått outsägliga grymheter, ofta i kyrkans namn. Alla som deltagit har varit troende kristna, övertygade om att Gud står på deras sida. De lidanden de kristna orsakat i andra kulturer skall vi inte förglömma. Östman tycks också vara omedveten om att européerna blivit allt fredligare när vetenskapens inflytande ökat på bekostnad av vidskepelse och övertro. I dag är Europa den överlägset fredligaste delen av världen, men också den mest sekulariserade. Krigena tycks utkämpas i de länder där religionens makt är stor. I USA är det t.ex. den religiösa högern som är mest krigisk.
Börje Lindén tycks anse att om man upprepar samma påstående tillräckligt många gånger så börjar folk tro på det. Undervisningen i evolutionsläran i skolorna kallade han i en insändare ”..detta skojeri som nu pågår i våra skolor och fått så tråkiga konsekenser..”. Hans viktigaste vapen är ironi över dumbommarna som tror på ”..den beryktade Charles Darwin”. Hans trumfkort är att ”vetenskapen ännu inte fått till stånd en enda gnutta liv.” Nästa år blir säkert jobbigt för honom när hela världen kommer att fira ”dumbommen Darwin” som ett av alla tiders största vetenskapliga genier.
Östman och Lindén är kul att läsa, men de ersätter kunskap i biologi med stor trosnit. De föredrar att slåss mot en halmgubbe som de själva, eller snarare de amerikanska kreationisterna skapat, framom att ta reda på fakta om hur biologin utvecklats sedan Darwins dagar. Att lära sig biologi är jobbigt, att förstå evolutionens mekanismer är svårt, att sätta sig in i genetik är ännu jobbigare, att förstå evolutionens roll i samhällsutvecklingen är hart när omöjligt ens för experter.
Om Östman och Lindén är okunniga om darwinismen så kan man inte säga det om den tredje av de flitiga debattörerna, läkaren Pekka Reinikainen. Han har i åratal hävdat att den moderna evolutionsteorin inte kan stämma. Också han hämtar sin ammunition från Amerika. Argumentet går ut på att mutationer inte kan leda till förbättringar av arten. Som han själv säger: ”Evolutionens blinda urmakare kan bara riva sönder.” Slumpen kan aldrig, enligt detta argument, skapa något nytt, allra minst en ny art. (Kyrkpressen 13.11 -08)
Enligt biologerna av facket har Reinikainen fel därför att han inte beaktar att utvecklingen sker gradvis under mycket lång tid. Det är inte slumpen utan naturlagarna som styr. Ett öga, för att ta ett uttjatat exempel som redan Darwin grunnade på, uppstår inte av en slump. Ett öga uppstår ur en tidigare ljuskänslig struktur, som i sin tur uppstår ur kemiska reaktioner. Massor av olika slags ögon, dvs organ som reagerar på ljus, har uppstått hos massor av arter massor av gånger.
I Kyrkpressen 11.12 skriver Reinikainen att det finns en stor mängd olösta problem när det gäller de processer som leder fram till nya arter och nya strukturer. Detta håller säkert alla evolutionister med om. Det är ju därför som tusentals forskare jobbar inom detta område. Om alla problem vore lösta skulle forskningen upphöra. Det kommer säkert att finnas problem för forskning flera hundra år fram i tiden. Problem finns det inom alla forskningsområden. Reinikainen har nog inte tänkt efter ordentligt.
Inte heller tycks han ha tänkt efter när det gäller mutationerna. Han skriver att det finns över 700 enzymer som försöker bevara integriteten hos DNA. Jag förstår inte vad han vill säga med detta. Evolutionen är ju en klåpare. Den gör allting på ett väldigt komplicerat sätt. Detta bevisar, om något, att det inte finns någon ”ingenjör” som planerat systemet. Det är alltså ett klart argument för evolutionen. Allt som är möjligt förverkligas också. Ingen ingenjör skulle t.ex. skapa tusentals arter av myggor av vilka hundratals är så lika att de knappt kan skiljas från varandra. Men detta är just vad man kan vänta om evolutionsteorin stämmer. Det finns inga mål i naturen. Miljontals arter kan uppstå, men också utrotas i ett enda slag, och sen uppstår igen nya arter som fyller de tomma nischerna.
Enligt Reinikainen skapade Gud en felfri människa. Men efter syndafallet har människan och hela naturen blivit allt sämre. Evolutionen bygger aldrig upp något nytt. Den kan, menar han, bara förstöra och bryta ner. Några vetenskapliga argument för en sådan uppfattning finns självklart inte. För mig är detta en helt obegriplig åsikt. Jag förstår inte ens vad som menas med en felfri människa.

Såvitt jag vet är evolutionsteorin den enda förklaring som finns till allt det märkliga vi upptäckt om den levande naturen. Några tunga argument mot teorin känner jag inte till, och jag har ändå läst massvis i ämnet. Däremot finns det massvis med tunga argument för teorin. Jag har ingen svårighet att tro att evolutionen under 3000 miljoner år, eller mer, åstadkommit miljontals arter av t.ex. virus, bakterier och andra småkryp, men att tänka sig en gud som tänker ut alla dessa och knåpar ihop dem på sju dagar övergår min förmåga.
Kan naturlagarna verkligen vara skapande, kreativa? I dag vet vi att de t.o.m. skapar komplicerade molekyler, t.ex. aminosyror i stoftmoln ute i tomma rymden. Naturen själv är alltså kreativ. Detta innebär förstås att Naturen får egenskaper som tidigare tillskrevs gudarna. Inte underligt alltså att en del forskare, t.ex. Albert Einstein, som igen en gång ventilerats i Vasabladet under året som gått, tenderat att sätta likhetstecken mellan Gud och Naturen.
Nästa år är det 200 år sedan Darwin föddes och 150 år sedan Om arternas uppkomst kom ut. Många kommer säkert att få Darwin upp i halsen p.g.a. av alla tvprogram, konferenser, artiklar, böcker, debatter osv. som kommer att välla över oss.
För många av oss är den vetenskapliga bilden av människan långt mer spännande och utmanande än trons torftiga mirakel. I motsats till tron är det frågan om vetande, det är frågan om naturlagar och teorier som kan kontrolleras, testas och ibland bevisas bortom allt rimligt tvivel. Vi lever under en tid när kunskaperna om livet i alla dess former och de lagar som styr livet ökar explosionsartat. Detta är samtidigt skrämmande och fascinerande. Människans makt över naturen ökar men därmed står vi inför svåra etiska frågor. Hur långt får vi gå i vår önskan att ”leka Gud”? I teorin är det möjligt att skapa arter som dött ut för länge sedan. Men är det rätt? Men den yttersta etiska frågan är: är det rätt att skapa liv som aldrig tidigare funnits? Allt liv som existerar i dag har uppstått ur tidigare liv. Så har det varit i miljarder år. Vi står nu på gränsen till en ny era i jordens historia. En av jordens arter håller på och utrönar livets innersta hemligheter. Under de närmaste åren blir det möjligt att skapa enkla celler som reproducerar sig själva. Liv som inte uppstått ur tidigare liv utan ur forskarnas tankar. Borde utvecklingen stoppas? Kan den alls stoppas? Vart är vi egentligen på väg?

Hans Rosing
Vetenskapsfilosof

tisdag 18 november 2008

HURRA VAD JAG ÄR BRA!

JAG ÄR MILJÖVÄNLIGARE ÄN ALLA ANDRA

Okej, det kan finnas några få i vårt land som är något mer vänliga mot miljön, t.ex. Pentti Linkola och Göran Ekström, samt några andra pensionärer. Vill du ha bevis? Bli i så fall kvar på bloggen.
Att vara miljövänlig, grön, är i dag politiskt korrekt och inne i högsta grad. Under året som gått har jag noterat mer artiklar, tvprogram, radioprogram och snack i allmänhet om miljöhot och hur vi skall rädda världen än någonsin tidigare. Det har publicerats strömmar av böcker om hur vi hotar miljön, och därmed oss själva. Självklart har filmmakarna tagit fasta på samma tema. Filmer om jordens undergång, helst genom mänsklig dumhet, är lika inne som att vara allmänt grön. Undergång och katastrofer är gefundenes fressen för alla medier i dagens kapitalistiska recession.
Dagens unga är grönare än någon tidigare generation. Inte underligt eftersom de indoktrinerats med gröna ideal ända sedan grundskolan. Men, men, men! Det är lätt att vara grön i orden men svårare att vara grön på jorden. Skrapar man på ytan av en grön så kommer det fram blå, röda eller t.o.m. svarta nyanser. Grönheten är i själva verket ofta skenhelig. Den översätts inte till praktisk handling. Vi får veta att vi bör spara på allting för miljöns skull, men när jag skriver detta börjar julhysterin snart gripa kreti och pleti. I år kommer folk, trots recessionen, att köpa all världens skräp och onödiga prylar för större summor än någonsin. Hur många tänker på växthuseffekten när miljarder julljus lyser upp köpcentra, varje butik, varje gård och varje hem? Jag måste erkänna att jag själv är ganska utled på julen. Jag har inte köpt julklappar på många år, än mindre har jag tagit stress och trängts i affärer. Jag brukar ge en slant. Det är fullständigt ofarligt för miljön.
Det är omöjligt att vara snäll mot naturen om man bor i en stad. Städerna är i själva verket, ur naturens, växternas, djurens, mikrobernas och svamparnas perspektiv jättelika kräftsvulster på en frodig natur. Städerna är livsfarliga för allt som är naturligt. På alla sätt försöker stadsborna driva ut allt oordnat och oplanerat ur städerna och ersätta det med artificiella, planerade, sterila, noga kontrollerade strukturer. Oordning är det värsta som finns i en stad.
Under de senaste ca åtta månaderna har jag bott på landet, närmare bestämt i skärgården. Därmed har jag haft möjlighet, men också intresse av att försöka leva verkligt vänligt mot naturen. Att helt leva på naturens villkor är omöjligt för en civiliserad människa. Naturen producerar t.ex. inga böcker eller tidningar och för mig är det otänkbart att leva utan sådana.
Utan värme fryser vi ihjäl. Det är omöjligt för en människa att leva i detta kalla och mörka land utan värmekälla. Till all lycka finns det sätt att få värme som är absolut miljövänligt. Jag har eldat med ved. Vi har en vedspis och en kamin (Porin Matti) och i bastun finns en vedeldad ugn. Veden har den förträffliga egenskapen att den växer upp ur marken helt av sig själv. Den är fullständigt naturlig. Den består främst av kol (C). Detta kol tar veden – jag talar förstås om träden – ur luften. Träd lever bokstavligen på luft. Det är luftens koldioxid, dvs den så fruktade växthusgasen, som tas upp och kolet binds i träet. Syret avges därmot. Träden tar alltså upp kol ur luften och avger syre. Det är detta ur luften tagna kol som värmt mig under den tid jag varit på landet. När jag bränner trä så förenas syre med kolet i träet och koldioxid avges genom skorstenen. Men jag bidrar inte till växthuseffekten med ett enda gram därför att skogen och alla andra växter tar upp motsvarande mängd koldioxid. Min uppvärmning är därmed fullständigt naturlig. Den ingår i ett slutet kretslopp.
Vid förbränningen bildas förstås också aska. Den innehåller ämnen som är nyttiga för växterna som kalium, kalcium och fosfor plus mineraler. Genom att strö ut askan över gräsmattan, under bärbuskar och äppelträd, i trädgårdsland återför jag näringsämnena till naturen. Också askan ingår därför i det naturliga kretsloppet.
Allt biologiskt avfall komposterar jag. Allt som kan brännas bränner jag. Vi har torrdass och samlar upp avföringen i en så i vilken den blandas med flis eller liknande. Inga luktproblem uppstår och produkten kan återföras till naturen som jordförbättring. Urinen är en förträfflig dryck för växterna. Blomrabatterna prunkar otroligt när ”man pissar” på dem ibland. Förutom vatten innehåller urinen kväve, ett av de viktigaste ämnena för att växterna skall må bra. Genom dehär åtgärderna får jag ett praktiskt taget slutet kretslopp. I en stad är inget av detta möjligt.
Att producera mat innebär alltid en viss förstörelse av den naturliga miljön. Man måste t.ex. röja ett stycke mark om man vill odla egna grönsaker. Själv har jag i sommar odlat t.ex. sallat, potatis, ärter, gurka, tomat, morötter, majs och en del till. Därtill har vi äppel, plommon, bär etc. Också detta innebär ett slutet kretslopp.
Vi har nyligen fått veta att vi bör minska konsumtionen av kött därför att uppfödningen av slaktboskap, inklusive grisar, medför gasen metan som är en värre växthusgas än koldioxid. För mig är detta inget problem därför att vi fiskar rätt mycket och äter fisk två, ibland tre gånger i veckan. Också fisken, som man själv fångar och tillreder, ingår i ett fullkomligt naturvänligt kretslopp.
Med ekologiskt fotspår menas den mängd icke förnybara resurser ens livsstil kräver. Ju mer icke förnyelsebara desto större fotspår. Av det jag beskrivit ovan framgår att jag enbart använt resurser som ingår i naturens kretslopp, dvs som är förnyelsebara. Veden växer ständigt på nytt, det gör också grönsakerna, allt organiskt avfall återgår till naturen och blir nya träd och grönsaker. Nya fiskar växer varje år.
Detta är ju i själva verket det sätt som människorna levat på i århundraden innan industrialiseringen kom. (Men miljöförstörelse förekom redan då, framför allt genom att man högg ner skogarna. Hela Europa var en gång täckt av skog. Medelhavsområdet var täckt av skog innan de stora kulturerna, egyptier, perser, babylonier, greker, romare använde dem som bränsle och virke.)
Självklart måste jag i någon mån använda icke förnyelsebara resurser. Den viktigaste är bensin. I dagens värld kan man inte bo i skärgården utan att använda oljebaserade produkter. Mängden bensin som går åt i bilen och båten är dock liten, troligen under 100 liter på min andel. Vanligen är vi flera personer i bilen eller båten vilket innebär mindre fotavtryck per capita. Min inverkan på växthuseffekten är så mikroskopiskt liten att den knappast kan göras mindre med mindre än att jag kroppsligen återgår till naturens kretslopp.
Jag kunde fortsätta denna uppräkning men läsaren har säkert fattat min point, och håller nu säkert med om att jag bevisat att jag är miljövänligare än alla andra. Det är för övrigt det enda som jag är bäst i. Däremot är jag sämst i att flyga, åka tåg, åka med de flytande snabbköpen av och an till Tallin eller Stockholm, att köpa nya kläder, köpa all världens kosmetika och deodoranter och överhuvudtaget att bli lurad att sätta mina pengar på skräp som sedan samlas i jättelika soptippar.
Om jag är bäst i miljövänlighet så är jag i stället sämst i att jobba för alla regeringars stora mål – ekonomisk tillväxt. I det avseendet är jag rent av en farlig, asocial anarkist. Regeringen, handeln, industrin, bankerna, ja alla tunga institutioner i samhället vill ju att vi skall konsumera mera för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Utan tillväxt rasar hela det obegripligt invecklade globala informationssamhället samman. Och då kan det hända att många måste leva som jag, dvs med minimalt ekologiskt fotspår. Vilken katastrof !
Mitt råd till läsaren är alltså: lev inte som jag gör utan som de rika gör. Vi måste konsumera oss upp ur depressionen. Amen.

fredag 7 november 2008

OBAMA ÄR INGEN FRÄLSARE

BARAK OBAMA KOMMER INTE ATT ”RÄDDA VÄRLDEN”.

Presidentvalet i USA har fått betydligt mera utrymme i våra massmedier än det nyligen timade kommunalvalet. Före valet matades vi nästan dagligen med siffrorna från otaliga opinionsundersökningar, vi fick veta om allt som huvudkandidaterna sagt och gjort.
Varför? En utomstående kunde, på basen av den iver med vilken man hos oss följde valrörelsen, tro att Finland är en delstat i USA. Självklart hade valet ett visst underhållninsvärde, men spelar det sist och slutligen någon roll för oss vem som sitter i Vita huset? Svaret är uppenbart nej. Vi är mer beroende av situationen i t.ex. EU, Ryssland och t.o.m. Kina än av USA.

Att Obama blev vald väckte euforiska känslor hos hans anhängare i USA, speciellt hos de svarta. Det kan man förstå. Man kan också förstå att ryssarna hellre förhandlar med en demokrat än med en republikan, men att många hos oss drabbades av glädjefnatt är märkligare. I själva verket skulle vi troligen haft större nytta av McCain än Obama. Den förra är, som typisk republikan, anhängare av frihandel. Obama däremot kommer att försöka minska arbetslösheten genom att stöda den inhemska produktionen. Det betyder alla slags hinder för importen, också importen från Finland. (EU har för övrigt använt samma metod för att skydda sin, alltså vår, produktion, och kritiserats för detta av bl.a. USA).

Endast ca 20% av finländarna stödde McCain. Varför? Vid kommunalvalet blåste det högervindar. Majoriteten i vårt land tycks i själva verket ha värderingar som åtminstone delvis stämmer mer med republikanernas än demokraternas. Hos oss fäster de borgerliga partierna stor vikt vid det som var McCains ständiga käpphäst, alltså skattelättnader. Obama vill höja skatterna för höginkomsttagarna. Hos oss vill regeringen, precis som McCain, sänka dem. Hos oss vill man privatisera och avreglera, man är misstänksam mot ”herrarna i H.fors”. Detta är typiska republikanska idéer. Republikanerna vill ha hårdare straff, mer poliser, hård övervakning av sociala bidrag, begränsad invandring, hårda tag mot terrorister. Allt sådant som man i vida kretsar gillar hos oss. I motsvarande val i Finland skulle McCain troligen fått långt mer än 20% av rösterna. För att inte tala om att en svart aldrig skulle haft en chans att bli president i vårt land.

Många har höga förväntningar på att Obama skall ”rädda världen”. Han talade ju ständigt, liksom John Kennedy på sin tid, om förändring. (Jag kommer ihåg en 80-årig farbror, hemma från Vasa, som emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev rik. Någon tid efter att Kennedy blev vald kom han på besök till Vasa för att gifta sig med en hälften yngre kvinna, kusin till min mor. Han var enormt vital och höjde Kennedy till skyarna. Nu skulle det bli fart på Amerika, menade han, och prisade Kennedy. Vi vet hur det gick.)

Varför har så många så stora förväntningar på Obama? Att han är en god talare, har karisma, att han säger det som många vill höra spelar en stor roll. Många längtar efter en stark ledare som de kan beundra och se upp till. Men Obama är långtifrån den enda ”frälsargestalten” i världshistorien. Hittills har kritiken av honom varit ytterst lam. Också de som är kritiska mot USA vill tro på Obamas förändringsbudskap. Destovärre kommer de som har höga förväntningar på att Obama skall skapa en bättre värld att bli djupt besvikna. USA är på väg ner i en djup depression, som kan bli långvarig. Han kommer att ha fullt jobb på hemmaplan. Det blir inte mycket tid för ”att rädda världen”.

Den amerikanska presidenten är världens mäktigaste man. Men inte ens världens mäktigaste man kan göra särskilt mycket för en bättre värld. President Bush försökte åstadkomma en tryggare och mer demokratisk värld. Han störtade den hatade talibanregimen i Afganistan, liksom den lika hatade diktatorn i Irak. Han lovade infånga Usama bin Laden och krossa den islamska terrorismen. Han försökte hindra Nordkorea och Iran att skaffa kärnvapen. Alla dessa planer misslyckades i mer eller mindre hög grad. Obama har mindre chanser att lyckas än Bush. Världens diktatorer har inget att frukta av Obama som absolut inte har råd med något nytt krig. Allt tyder på att USA:s roll som supermakt, som redan är starkt reducerad, kommer att minska ännu mer under Obama. I stället blir EU:s, Rysslands, Kinas, Indiens och Brasiliens inflytande större.

De gröna hatade Bush för att han vägrade underteckna Kyotoprotokollet. Men hans motstånd blev svagare med åren och han erkände problemet. Obama kommer säkert att underteckna, men det kommer inte att ha någon omedelbar verkan, lika litet som inom EU. Kina har för övrigt gått förbi USA som den värsta boen när det gäller växthusgaser. Många delstater i USA, med Kalifornien i spetsen, har redan gjort mer än de flesta EU-länder för att minska växthusgaserna. USA är som bekant en miljöbov av stora mått, framför allt genom att alla kör egna bilar och eller åker billigt flyg. Dessutom konsumerar amerikanarna enorma mängder prylar. Man skall dock inte glömma att USA har massor av nationalparker och andra skyddade områden. Landet är lika stort som det geografiska Europa men har hälften mindre befolkning.
Ur miljösynvinkel är en depression en välsignelse, ju längre och djupare dess bättre. Konsumtionen minskar, man reser mindre, åker mindre bil, bygger färre vägar etc. USA håller nu på att glida ner i ett sådant ”miljövänligt” tillstånd. Det var en viktig orsak till att Obama blev vald. Bristen på pengar är ett effektivare hinder för miljöförstörelse än regler och lagar. (Sovjet saknade helt miljövård, ändå fanns där mer orörd natur än i något kapitalistiskt välfärdsland). Obama kommer att göra allt som står i hans makt för att vända utvecklingen och få igång konsumtionen igen. Målet är, som överallt, ekonomisk tillväxt och därmed ökad konsumtion av prylar och tjänster som man inte behöver. Att spara, skära ner, minska onödig konsumtion är inte ett alternativ för Obama.

söndag 26 oktober 2008

ÄR KAPITALISMEN PÅ FALLREPET?

HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?

För ca 20 år sedan brakade den kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid att all produktion ägs och planeras av staten.
Det gick ett euforiskt rus genom den kapitalistiska världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman. Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och därmed bevisat sin igen förträfflighet som ekonomiskt system.
Man kan gott tala om ett ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna. Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet som slagord.
Allt detta skulle styras av enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att producera mat var ute, att producera pengar var inne.
Euforin var, som alltid inom politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.
I dag skrivs det historia. Vi upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större och större lån.
Det är i främsta hand frågan om ett psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av att en del av affärerna sköts av datorer.
Om man i denna situation följer kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas alltid med ojämna mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för 80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering, att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser? Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.
I själva verket var kapitalismens seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi, motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt demokratin.
Att staterna i dag försöker stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och subventioner.
Den tyska filosofen F. Hegel hävdade att historien uppvisar en pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen leder obönhörligen till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt reglerad marknad kan vara svaret.

torsdag 9 oktober 2008

NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI - PROGNOSERNA SLOG FEL

NORDPOLEN BLEV INTE ISFRI

Under detta år har prognoserna om växthuseffekten duggat tätare än någonsin. Speciell uppmärksamhet har Nordpolens isar fått. ”Till och med själva Nordpolen kan i år vara isfri i september.” Så spådde isdatacentrets (NSIDC) glaciolog Mark Serreze i början av sommaren. Jari Haapla vid Havsforskningsinstitutet bedömde för ett år sedan att isen smälter snabbare än FN:s klimatpanel (IPCC) beräknat. I min blogg 10.9 skrev jag att själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Endast några dagar senare meddelade NSIDC att istäcket igen började växa mellan 10 och 14 september. Avsmältningen blev i själva verket betydligt mindre än vad expererna förutspådde. Det är inte bara så att Nordpolen förblev istäckt utan istäcket var som minst ca 10% större än senaste år. (När det var som minst var istäcket ca 13 gånger så stort som Finland). Prognoserna slog alltså fel – igen en gång måste man väl tillägga. Det blir verkligen intressant att se hur det går nästa sommar!
Enligt de senaste data av Global Carbon Project så ökade utsläppen av koldioxid betydligt snabbare, med i medeltal 3,5%, under perioden 2000-2007 än vad IPCC antagit i sina prognoser. De antropogena utsläppen av växthusgaser har alltså ökat mer än väntat. Om gaserna faktiskt värmer upp klimatet så som växthusteorin säger så borde jordens medeltemperatur ha stigit snabbare än vad IPCC prognosticerat under denna period. Så har inte skett. Det varmaste året man uppmätt var 1998. År 2005 var också mycket varmt. Men detta år tycks bli betydligt kallare. Förra vintern var den kallaste på åtta år. Enligt klimatskeptikern Jarl Ahlbeck vid Åbo Akademi har jordens medeltemperatur inte ökat under de senaste tolv åren. (Åbo Underrättelser 12.9) Han baserar sig på uppgifter från NASA:s hemsida.
Samtidigt som sådana data publiceras propageras det i medierna mer högljutt än någonsin för att vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att stoppa klimatförändringen. Vad skall man riktigt tro? Håller klimatförändringen på att bli en religion, något som man tror eller inte tror helt oberoende av bevis?
Man bör dock akta sig för att dra några slutsatser av isens beteende under ett enda år. Men det blir mer spännande att se hur det går nästa år. Förra vintern var ovanligt varm hos oss, men globalt var den kallare än under de åtta senaste åren. Det blir intressant att följa med temperaturerna under denna vinter. Enligt alla prognoser skall den globala medeltemperaturen stiga. Om vi får fler år liknande det som just sjunger på sista versen är det skäl för klimatexperterna att revidera sina prognoser.
Ytterligare en faktor som säkert kommer att inverka på koldioxidutsläppen är den globala recession som vi nu upplever. Om denna blir djup och långvarig kommer utsläppen av växthusgaser att minska kraftigt, helt oberoende av vad politikerna besluter. Om växthusteorin är riktig bör en långvarig recession också påverka klimatet, dvs bromsa uppvärmningen. Som man säger: inget ont som inte också har något gott med sig.
Det blir allt mer spännande att följa utvecklingen. Vem vågar göra en prognos om hurudan vinter vi får? Jag för min del tippar att den blir kallare än senaste vinter.

torsdag 2 oktober 2008

INHEMSKA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA

VÅRA EGNA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA

Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.

söndag 28 september 2008

ALBERT EINSTEINS STÖRSTA MISSTAG

EINSTEINS STÖRSTA MISSTAG

Albert Einstein upphör tydligen aldrig att fascinera. I Vasabladet har han figurerat då och då under sommaren 2008. Vanligen är det tyvärr hans eventuella religiösa tro som diskuteras. I själva verket var Einstein knappast något föredöme när det gäller moral och religion. Skilsmässan från den första frun var besvärlig, han ignorerade i hög grad sina barn, han hade utomäktenskapliga affärer och ett barn utom äktenskapet. Dessutom var han ovillig att ge erkännande åt sina föregångare. Han trivdes med att stå i rampljuset och att frottera sig med celebriteter som t.ex. Charles Chaplin och Siegmund Freud. Visserligen var han ett geni, men som många genier var han egoistisk och självcentrerad. Religion i vanlig bemärkelse spelade ingen roll i hans liv. Han blev dock en mediernas gunstling och allt vad han sade var hett nyhetsstoff.
För att förstå Einstein måste man ha ett hum om hans världsbild. Alla har hört talas om hur han revolutionerade fysiken genom sina två relativitetsteorier, men få förstår än i dag vad dessa egentligen innebär. Den speciella teorin, som han knåpade ihop ännu inte 26 år gammal, innebär att sunda förnuftets, den klassiska fysikens och Newtons bild av rum och tid är felaktig. Men det finns ett stort MEN här. De är felaktiga när vi talar om kroppar som rör sig med mycket höga hastigheter. De är INTE felaktiga när det gäller de rörelser och hastigheter vi normalt kommer i kontakt med. Då gäller den klassiska fysikens lagar lika mycket i dag som för 100 eller 200 år sedan.
Rum och tid existerar, enligt den speciella relativitetsteorin inte skilda för sig utan endast i förening som rum-tid. Det är inte bara så att allting existerar i denna utan att allt dessutom rör sig med samma hastighet som i princip är ljushastigheten. (Visst låter det absurt). Jag upprepar: Allt som finns rör sig med ljushastigheten i rumtiden. Varför märker vi inte detta? Det gör vi faktiskt! Kom ihåg att rummet inte är skilt från tiden. Vi rör oss med ljushastigheten i rumtiden, inte i rummet. Största delen av rörelsen sker längs tidsaxeln. Normalt rusar vi fram i tidsdimensionen (tiden flyger iväg), men sniglar oss fram i rummet. Tiden rör sig alltså närapå med ljusets hastighet. (Vilket igen låter absurt).
Visst märker vi att tiden flyger iväg. Men om vi börjar röra oss hastigare i rummet, t.ex. i ett rymdskepp så rör vi oss i stället långsammare i tidsriktningen i rumtiden. Ju mer av vår rörelse som sker i rumsdimensionerna (det finns tre) desto mindre sker i tidsdimensionen, klockorna går långsammare ju snabbare rymdskeppet rör sig. (Långsammare i förhållande till en observatör utanför rymdskeppet, t.ex. på jorden). Det finns också sådant som rusar fram i rumsdimesionen med en hastighet nära ljusets. Dessa måste då stå nästan stilla på tidsdimensionen. Ett vardagligt exempel är ljuset. Det rör sig i rumsdimensionerna med den högsta hastighet som är möjlig i rumtiden. Därför blir det ingen hastighet över för tidsdimensionen. För ljuset står tiden stilla. Hur många ljusår det än färdas genom universum åldras det inte ens en sekund. Fotonerna, ljuspartiklarna är evigt unga.
Det finns en skriande brist i den speciella relativitetsteorin. Den gäller bara för kroppar i likformig rörelse. I verkligheten är rörelsen sällan likformig. Den accelererar eller retarderar. Gravitationen påverkar all rörelse, men den ignoreras helt i teorin. Det tog tio år av hårt arbete för den unge Albert att integrera gravitationen i teorin, dvs att skapa den allmänna relativitetsteorin. Genom denna revolutionerade han fysiken ännu en gång. Det är inte bara så att allt som finns rör sig i rumtiden. Denna är dessutom krökt. Massa kröker rummet och rummets krökning bestämmer hur massan rör sig.
Att föreställa sig rumtid, dvs en verklighet där rum och tid bildar en odelbar enhet är svårt. Att dessutom föreställa sig rumtiden som krökt är hart när omöjligt. Vi kan föreställa oss krökta linjer och därför ett krökt rum, men krökt tid låter som en absurditet. Eftersom rum och tid bildar en odelbar helhet betyder en krökning av rummet också en krökning av tiden. I praktiken betyder det att klockor går olika beroende på rumtidens krökning. En klocka går t.ex. långsammare på solen än på jorden.
Einsteins lagar är strängt deterministiska. Varje partikels rörelse i den krökta rumtiden följer en s.k. världslinje, och varje världslinje är entydigt bestämd av naturlagarna. Sålunda har t.ex. varje människa sin världslinje, sin förutbestämda bana i livet. Det som vi kallar frihet, fri vilja, valfrihet, ansvar, skuld etc är i grund och botten illusioner. Allt som sker sker av nödvändighet. Han hänvisar ofta till 1600-talsfilosofen Spinoza, som var en konsekvent determinist. Mot denna bakgrund är det lätt att förstå vad Einstein menade med Gud. Enligt traditionell religion är det Gud som i sista hans styr allt som sker. Inte den minst sparv faller till marken utan att det är Guds vilja. Enligt Einstein styrs allt som sker av naturlagarna, som är strängt deterministiska. Alltså: den traditionella guden ersätts av naturlagarna. Naturens lagar är för honom den högsta, orubbliga, eviga makten, dvs Gud.
På 1920-talet skedde en ännu större revolution i fysiken än den Einstein orsakade. Denna gång gällde det inte rum och tid utan något så vardagligt som den materia allt består av. Efter långvarigt experimentellt och teoretiskt arbete kom en rad geniala fysiker på 1920-talet fram till att de lagar som styr materiens minsta beståndsdelar ingalunda är deterministiska, som man trott i århundaden, utan statistiska. Kvantfysiken, också kallad kvantmekaniken, föddes. (Men mekanik menas en teori om rörelsens natur). Det första steget togs av Planck redan år 1900 och det andra av Einstein 1905.
Kvantfysiken innebar ett dråpslag för determinismen, som i århundraden tagits för given av fysikerna. Den totala slumpen fick en fundamental roll i den fysikaliska världsbilden. Slumpen visar sig t.ex. i det radioaktiva sönderfallet som oroar så många människor. Uranatomer t.ex. sönderfaller helt slumpmässigt. En bestämd atom kan sönderfalla i dag eller om en miljon år. Det är slumpen som avgör. I dag vet forskarna inte i hur hög grad slumpmässigheten på mikronivån ”smittar av sig” på makronivån. Vi vet inte vilken roll den fundamentala slumpmässigheten spelar i större sammanhang. Det bedrivs en hel del forskning för att utröna hur kvanteffekter kan påverka det vardagliga livet, och hur man kan tänkas utnyttja dem inom teknologin. (Och förtjäna pengar på dem!) Effekterna kan vara större än man tidigare trott.
Einstein var en övertygad determinist och realist. För honom var det nästan en religion att allt styrs av orubbliga naturlagar. Det verkar som om denna tanke skulle han gett honom ett slags tröst i allt det elände som han tvingades genomleva under sitt långa liv. Om världskrigen, nationalismen, rasismen, judehatet, atombomben etc var oundvikliga var de lättare att stå ut med. Det var inte ondska utan naturens orubbliga ordning som låg bakom. I varje fall var han fast övertygad om att det fanns något fel i kvantteorin. Slumpen kunde, enligt hans intuition, inte vara det yttersta svaret. I flera berömda debatter, bl.a. med den danska fysikern Nils Bohr, som var en av skaparna av kvantmekaniken, försökte han bevisa att det måste finns något fundamentalt fel i kvantfysikens lagar.
Mest inflytelserikt är det argument mot kvantmekaniken som han tillsammans med två kolleger formulerade 1935. Han visade att under vissa förhållanden leder teorin till att partiklar kan påverka varandra ögonblickligen över hur stort avstånd som helst. Detta strider mot lokalitetsprincipen som säger att ingen effekt kan färdas snabbare än ljuset. Ögonblicklig påverkan eller samverkan är omöjlig enligt klassisk fysik. Fysikern E. Schrödinger föreslog termen ”entangelment” för partiklar som har denna, som Einstein uttryckte det, ”spöklika” egenskap att påverka varandra oberoende av avstånd. Argumentet ansågs länge vara en kuriositet, som man gärna diskuterade, men som inte kunde vare sig bevisas eller motbevisas genom experiment. Men 1964, nästan tio år efter Einsteins död, bevisade fysikern John Bell ett teorem som innebar att argumentet kunde testas experimentellt. Sedan dess har en mängd sådana experiment gjorts. Alla har gett stöd för kvantteorin. Entangelment, att partiklar under vissa förhållanden, ögonblickligen kan påverka varandra, är ett faktum. Det som Einstein litet ironiskt kallade spöklikt är verkligt. I dag forskas det mycket om hur denna spöklika effekt kan påverka mer vardagliga företeelser och hur man kan utnyttja den, t.ex. för att bygga en ny typ av supersnabb dator.
Alla Einsteins ansträngningar att rädda den klassiska fysikens världsbild misslyckades alltså. Han höll ända fram till sin död fast vid determinismen. Hans yngre kolleger arbetade ivrigt vidare med vad som blivit kallat standardmodellen. Einstein arbetade på sina egna idéer som emellertid aldrig ledde fram till nya upptäckter.
Kvantfysiken har sedan Einsteins död 1955 testats genom mängder av experiment. Alla har bekräftat teorin. Materien beter sig just så egendomligt som Einstein inte kunde förmå sig att tro. Vi kan därför konstatera att Einstein gjorde sitt livs största vetenskapliga misstag när han vägrade acceptera kvantteorin och därmed slumpen och ”spöklika effekter” som en fundamenal egenskap i naturen.

onsdag 17 september 2008

ODE TILL DET INHEMSKA ÄPPLET

Varje morgon under september månad har jag i den kyliga morgonstunden gått och plockat äpplen som fallit under natten. Vanligen har min fem liters hink blivit full och ibland har den inte räckt till. De flesta äpplena är av sorten Röd kanel. Vi har ett ca 35 år gammalt träd som i år bär frukt rikligare än någonsin tidigare.
Röd kanel är ett mycket vackert rött äpple. Enligt min mening är det med sin ofta djupröda, delvis gula, men rätt varierande färg ett av de vackraste äpplen som finns. En kvist med mogna röd kanel är en skönhetsupplevelse, men också en upplevelse för gommen (inte själva kvisten förstås). Dock icke för näsan. Äpplet har nästan ingen doft. Fruktköttet är ofta lätt rosa och har en söt, svagt syrlig smak med aningen av kanel. Ett gott äpple som dessvärre inte håller mer än ca tre veckor i kall källare.
Trädet är lätt att odla, tåligt och skjuter långa skott, också rikligt med s.k vattenskott, upp till en meter långa, tunna kvistar. Dessa bör man helst kapa, men jag har ibland låtit dem växa. I år bjöd vårt träd på en enorm blomsterprakt. Så har det gjort de senaste vårarna, men det är länge sedan vi fick en ordentlig äppelskörd. Senaste år förstördes äpplena totalt av rönnbärsmalen. Dess larver borrar ett fint nätverk av små hål i frukterna och gör dem. Jag var tvungen att kärra praktiskt taget hela äppelskörden på komposten. Äppelvecklarens larv är betydligt större. Den gnager ett hål in till kärnhuset. Men man kan ändå använda äpplet om man skär bort den angripna delen. Äppelvecklaren gör alltså inte lika stor skada som rönnbärsmalens mycket mindre larv.
Yrkesodlare besprutar sina träd med gifter för att sätta stopp för rönnbärsmalens och äppelvecklarens larv och andra skadedjur, men hobbyodlaren är ju inte beroende av att få en god skörd och bör helst undvika alla slag av gifter. För en hobbyodlare borde det vara självklart att inte använda gifter. De är ju ett främmande element i den naturliga balansen och de kan åstadkomma stor skada, som man inte ens är medveten om. Man vill ju att ens trädgård skall vara en giftfri, naturlig miljö och att alla grönsaker, frukter och bär skall vara fria från rester av gifter, dvs av människan skapade onaturliga ämnen. Själv har jag aldrig använt gifter i mina odlingar. Ett gott skäl att hålla sig med några egna äppelträd, om man har möjlighet, är just att man får garanterat giftfria frukter åtminstone under hösten. Har man dessutom ett eller ett par träd med vinteräppel, så som Åkerö, Lobo eller Röd atlas så kan man njuta av egna äpplen ända till julen.
Vi har haft både Lobo och Åkerö men tråkigt nog har de dött. De växte på ställen med alltför tunt jordlager. Så länge trädet är litet klarar det sig med mindre jord, men det växer till varje år och då måste det finnas rum för rötterna att sträcka ut sig och finna näring och fukt. Vi har ett träd av Röd atlas. Det är frodigt och växer bra, men tyvärr är äpplena känsliga för skorv. De flesta är skorviga, spricker och då blir det fest för bakterierna som börjar frossa på köttet och får hela äpplet att ruttna. Röd atlas kan man spara ända till julen. Det är godast när det lagrats några månader.
Enligt min mening är den godaste äppelsorten dock Melba. Äpplet blir vanligen större än Kanel. Utseendet är inte märkvärdigt, vertikalt rödstrimmig, några äpplen kan vara helt mörkröda. Det har inte samma lyster och vaxskikt som Kanel. Men luktar man på Melba får man en aning om att detta är en mycket aromrik frukt. Köttet hos ett fullmoget Melba är saftigare än kanel, något tydligare söt-syrligt, aromrikt, mycket gott. Godast är det när man äter det direkt från trädet. Om man skalar det framträder aromen ännu bättre. Typiskt är att man vill ha en bit till, och en bit till och...
Vi har två Melba-träd, men det ena växer i en skreva i berget och har alltför litet ”Lebensraum” för att kunna bli stort och mäktigt. Det är i dåligt skick och kommer troligen att dö. Men i sommar har det gett rikligt med frukt. Dess sista gåva till oss innan det dör. Vårt andra Melba-träd är ca fem meter högt och bär rikligt med frukt i år. Frukterna är mindre angripna av larver än Kanel.
Sävstaholm är en gammal äppelsort. Vi hade ett stort träd, men det dog för några år sedan. Jag sörjer inte över det, snarare var det bra. Det skuggade en del av mina grönsaksland och sög näring och fukt ur det tunna jordlagret. Äpplena är visserligen stora och vackra, men smaken är ganska menlös, speciellt när de är fullmogna. Sävstaholm var ett vanligt träd i trädgårdar förr, men i dag finns det så många godare sorter att det inte är någon idé att hålla sig med ett sådant.
Då anser jag att Transparence blanch är en klokare satsning. Vi har ett ganska ungt sådant träd. (Ett tidigare träd förstördes när en gran föll över det). I år har vi fått ca 15 stycken, mycket stora vitgula äpplen. Smaken är syrlig, men utan den sötma och arom som är typisk för Melba. Ingen doft. En fördel med Transparance är att det mognar tidigt. Vårt träd växer nästan helt i skugga, men ändå mognade frukterna i början av september. En annan fördel är att frukterna inte angrips av skorv och i allmänhet inte heller av larver. Kanske är det för surt för larvernas smak. I år var inget av äpplena angripet av larver. Stora felfria äpplen, utmärkta t.ex. att strimla i sallader.
Vårt nyaste äppelträd är nu hos oss andra sommaren. Det är blott drygt en och en halv meter högt men har ändå gett ett tiotal stora, något skorviga men annars felfria äpplen. Smaken är syrlig. Äpplet är definitivt godare än Transparence men inte så gott som Melba. Det mognar i början av september på den rätt skuggiga plats där vårt träd står. (Denna sommar har varit ovanligt kall). En varm sommar mognar äpplena förstås någon vecka tidigare. Trädet sägs vara en korsning av Huvitus (ett finskt sommaräpple med mycket kort hållbarhet) och Melba. Det kallas Vuokko. Trädet växer långsamt och det skall bli intressant att se om det ger god skörd också nästa år. Annars brukar träden hos en hobbyodlare inte ge konstant goda skördar.
Apeln är det enda fruktträd som inte bara växer och trivs i vårt kalla klimat utan som dessutom kan ge goda skördar av smakliga frukter t.o.m. långt uppe i norr. Under min bandom i Vasa på 50-talet var det ännu vanligt med äppelträd på gårdarna inne i staden. Vi bodde på Vasa elektriskas gård vid Kyrkoesplanaden 4. Mot brandgatan fanns inhägnade trädgårdar, som hörde till några av lägenheterna, (dock icke vår), och i dessa fanns stora och ståtliga äppelträd. Som barn gick jag och kollade i häcken som omgav trädgårdarna efter fallfrukt. Vi hade inga egna äppelträd så jag var inte bortskämd med äppel. I dag är både trädgårdar och äppelträd borta. I stället har man asfalterat och byggt parkeringsplatser.
Apeln växer också vild i södra Finland. Vi har av en slump råkat få ett vilt träd framför vår kökstrappa. För något år sedan märkte jag att ett träd hade börjat växa i blomsterrabatten. På basen av bladens form gissade jag att det var ett äppelträd och lät det växa av nyfikenhet på vad det skulle bli. Vi har ibland vattnat med diskvatten och i detta kan det finnas frön av frukter som vi ätit. Tydligen har ett frö av äppel råkat gro. De träd som man köper är ympade på grundstammar för att man skall få den sort man önskar. De är alltså kloner. Genetiska kopior av ett föräldraträd. Ett äppel som växer upp från frö är däremot en ”individ” man vet inte vad det blir. Liksom ett människobarn är det en produkt av arvsanlagen av två ”föräldrar”. Har man tur kan en sådan apel ge riktigt goda frukter. I år har vårt vilda träd för första gången gett frukt, tre mycket stora, gula äpplen. De påminner om Transparance, men är något större och rundare. Vi har smakat på ett äpple, men det verkar inte vara riktigt moget. Det är syrligare än Transparance och har mindre sötma. Fruktköttet är vitt men mörknar något efter några timmar. Kanske är det en sort som mognar sent. De två andra frukterna skall få vara i fred ännu ett par veckor, eller tills de faller.
Ett av livets många mysterier har för mig alltid varit varför folk köper utländska äppel på höstarna. Okej, jag kan förstå om de utländska är mycket billigare. Själv tycker jag att de utländska är rätt smaklösa och intetsägande jämförda med våra inhemska. De plockas halvråa för att inte förstöras under den långa transporten. Dessutom är de besprutade med allehanda gifter. Ett inhemskt äpple blir fort dåligt. Utländska kan hålla sig praktiskt taget hur länge som helst, vilket förstås är mot alla naturens lagar och bevisar att det behandlats med allehanda gifter.
Den här tiden på året äter jag mycket äpplen, speciellt förstås när våra egna träd ger god skörd. (Dessutom delar vi bort åt alla som vill ha). Men om vår skörd blir dålig köper vi inhemska lådvis. Det påstås att äppel är nyttiga för hälsan. Säkerligen är det så. Våra förfäder han ätit äppel så länge de existerat (förfäderna alltså, inte äpplena, de är säkert äldre än människan). Jag äter äppel för smakens skull. De är helt enkelt så goda att det är en gommens njutning att äta dem. Helst plockar jag dem mogna från trädet, skalar och skär bort kärnhuset och äter dem ute i trädgården. Det är frågan om en smakernas poesi, symfoni eller vilka lyriska uttryck man vill. Att inte äta inhemska äpplen är att missa ett av de enklast och billigaste och mest hälsosamma nöjen som står oss till buds i vår kalla nord.

onsdag 10 september 2008

STRIDEN OM KLIMATET - ETT SPÄNNANDE SKÅDESPEL

ETT SPÄNNANDE SKÅDESPEL

Sommaren 2008 skulle, enligt meteorologerna, bli varm och torr. I stället blev den svalare och våtare än på länge. Augustivädret var speciellt eländigt. Enligt min mätare kom det 150 mm regn under månaden. Detta skrivs 10 september och hittills har det kommit 90 mm regn denna månad. Havsvattnet har varit kallare än på länge och vi som ogärna går i vattnet när det är under 20 grader har fått hålla oss på land. Men i stället har algplågan varit lindrigare än tidigare och siktdjupet större.
Samtidigt som vi huttrat i regnet har vi fått läsa larmrapporter från klimatforskarna. Enligt en färsk rapport av Statens tekniska forskningsanstalt blir uppvärmningen som störst i de nordliga områdena, dvs bl.a. i vårt land. Åren 2070-2099 blir vintrarna 4-6 grader och somrarna 2-4 grader varmare. Desto värre är få av oss i livet om 60-70 år så vi får aldrig veta om prognosen slår in. En lekman undrar dock hur det är möjligt att förutsäga vädret i slutet av århundradet när prognoserna ett halvt år framåt inte är bättre än vilken spågubbe som helst kan åstadkomma.
Klimatmodeller har gjorts upp i ca 20 år. Hittills har deras prognoser oftare haft fel än rätt. Det är lätt att förstå varför. Väderleken påverkas av en stor mängd faktorer. Vilka dessa är, hur de inverkar, hur de samverkar med varandra osv är fortfarande dåligt känt. Hela vädersystemet drivs av solen, men inte ens om dess roll är forskarna eniga. Strålningen från solen är långtifrån konstant. Man kan undra om det överhuvudtaget är möjligt att skapa pålitliga klimatmodeller, hur fantastiska datorer forskarna än har till hands. Om man inte känner till alla orsaker hjälper det inte med enorm datorkapacitet. Väderleken envisas med att inte följa modellerna.
Jag har svårt att förstå vad det är för mening med att göra prognoser 60-70 år framåt i tiden. Om man för tio år sedan inte kunde förutsäga klimatet år 2008, hur kan någon då tro att man i dag kan förutsäga klimatet åren 2070-2099! Till försvar kunde man säga att prognosen förutsätter att alla parametrar i modellen är kända och konstanta. Men om vi vet något med säkerhet är det att så inte kommer att vara fallet. Vill man vara ironisk kunde man undra om forskarna vid forskningsanstalten inte har något nyttigare att göra än att göra ytterst opålitliga prognoser mycket långt in i framtiden. Sätt hellre ned mera arbete på en prognos för väderleken i vårt land om 10 år. Då kan vi kontrollera om den slog in. På det viset får vi ett verkligt test på modellens tillförlitlighet.
Enligt modellerna borde den globala medeltemperaturen stiga med någon tiondedels grad varje år. Så var det i slutet av 1900-talet, men de senaste tio åren har temperaturen stampat på stället. Under dessa tio år har jordens befolkning ökat med nästan 1000 miljoner människor, den ekonomiska tillväxten har varit hög, speciellt i jättestaterna Kina och Indien. De antropogena utsläppen har ökat mer än någonsin. Enligt växthusteorin borde den globala medeltemperaturen ha ökat mer än någonsin.
Det har den inte gjort. Hos oss var senaste vinter visserligen ovanligt varm, men globalt sett var den ovanligt kall. Detta år tycks bli kallare än väntat. Orsaken är enligt forskarna ett väderfenomen över Stilla havet som kallas La Nina. Tydligen hör La Nina till de faktorer som inte tagits med i modellerna. Men La Nina är i avtagande och de närmaste åren skall verkligen bli varmare – om inte något annat väderfenomen kommer och ställer till oreda i prognoserna.
Vi har länge fått läsa att polarisarna smälter snabbare än förr. För någon tid sedan rapporterade en amerikansk forskargrupp att om avsmältningen fortsätter kan själva nordpolen kan vara isfri i slutet av september. Detta är precis vad modellerna förutspår. Men de förutspår också att en motsvarande uppvärmning sker vid Sydpolen. Så har inte skett. Temperaturen har i stort sett varit konstant och t.o.m. sjunkit i vissa områden.
Jordens medeltemperatur har nu varit på samma nivå under tio år. Om växthusteorin stämmer är det hög tid att den börjar öka. Redan nu får skeptikerna vatten på sin kvarn. Det skall bli spännande att följa med temperaturerna de närmaste åren. Om mätningarna inte stämmer med teorin så är den illa ute.
Men tillsvidare är majoriteten av experter fast övertygade om att teorin stämmer. Nästa stora klimatkonferens ordnas i Köpenhamn om ett år. Då får vi se vartåt de senaste mätningarna pekar.
Det som gör frågan speciellt spännande är att den blivit genompolitiserad. Att stoppa klimatförändringen, eller rädda världen som det heter, har blivit den senaste stora ideologin med gröna förtecken. I en värld där livets mening tycks vara rent egoistisk, att jobba allt hårdare och att konsumera allt mera samtidigt som teknologin blir allt obegripligare och allt dyrare, finns det efterfrågan på enkla ideal som inte är krasst materialistiska.
Verkligheten börjar likna en katastroffilm från Hollywood. Världen är hotad, men vi kan rädda den genom personliga uppoffringar. Det senaste är att vi bör äta mindre kött. Men verkligheten är mer spännande än filmen därför att utgången är synnerligen oviss. Det är inte alls säkert att det är de goda som segrar. Det är inte ens klart vilka de goda är, eller att världen verkligen behöver räddas. Är det verkligen säkert att det klimat som nu råder, eller som rådde när mängden antropogena växthusgaser började öka för 100 år sedan, verkligen är det bästa möjliga? Frågorna är många, svaren få.

torsdag 28 augusti 2008

KRIGET I GEORGIEN AUGUSTI 2008

RÄTT OCH MORAL I GEORGIEN, KOSOVO OCH IRAK.

Rysslands överfall på Georgien fördömdes genast i skarpa ordalag av västvärldens ledare med USA:s president i spetsen. Sent omsider kom också vårt lands regering ut ur skåpet och fördömde angreppet. Märkligt nog har dock allmänheten och de intellektuella knappast reagerat alls. Inga demonstrationer utanför ryska ambassader, inga ilskna inlägg av akademiker, kulturarbetare, fredsvänner osv. När USA stått i ledningen för angrepp har insändarsidorna i våra tidningar fyllts av arga fördömanden. De fåtaliga inlägg som nu publiceras har närmast ursäktat den ryska regeringens handlande. Några enögda USA-hatare har t.o.m. velat lägga en del av skulden på den amerikanska regeringen!
När Saddams diktatur störtades svämmade t.ex. Hufvudstadsbladets insändasida över av inlägg som på det skarpaste fördömde USA och president Bush. Somliga ville t.o.m. att vi skulle bojkotta all import från USA. Bush och Blair hånades och beskylldes för lögn och bedrägeri. Ingen hånar vare sig Medvedev eller Putin. Tvärtom behandlas de med respekt i medierna. Under Gulfkriget 1991 och kriget 2003 betonades i våra medier att USA bedrev propaganda och att man bör vara skeptisk mot all officiell information. Ändå har USA en fri press som noggrannt berättade om egna förluster, om misstag och t.o.m. om brott begågna av soldaterna. Sådan yttrandefrihet saknas helt i Ryssland. USA hade stöd av FN i sökandet efter massförstörelsevapen, omän inte när det gäller själva invasionen. Ryssland har helt ignorerat FN, och skulle självklart inte ha fått något stöd i FN för angeppet.
Varför denna politiska dubbelmoral?
Ur både juridisk och moralisk synvinkel var övergreppet mot Georgien minst lika orätt om inte värre, än t.ex. Natos bombningar av Serbien 1999 och USA:s anfall mot Saddams diktatur 2003. Det borde därför väcka minst lika stor vrede och indignation, speciellt som Georgien hade mindre möjlighet att försvara sig mot den ryska björnen än Serbien och Irak.
Våren 1999 bombade Nato broarna i Belgrad och militära mål för att stoppa den serbiska armens övergrepp mot albanerna i Kosovo. Västmakterna försökte få fullmakt för angreppet av FN:s säkerhetsråd. Försöket stoppades av Ryssland, som stödde Milosevics regim. (Också Kina röstade emot). Ryssland hänvisade till folkrätten och förkunnade att kosovofrågan var en intern serbisk angelägenhet. I dag har Kosovo förklarat sig självständigt. Milosevic åtalades i Haag för folkmord, men dog under rättegången. Anfallet mot Serbien väckte häftig diskussion hos oss. Många intellektuella med filosofen Georg Henrik von Wright i spetsen fördömde anfallet i mycket hårda ordalag.
Inför anfallet mot Irak gjorde USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell stora ansträngningar för att få grönt ljus av FN:s säkerhetsråd. Ryssland röstade igen emot med hänvisning till folkrätten. Denna gång fördömde en stor majoritet av de intellektuella anfallet. Vår regering var inte sen att kritisera USA. ”Användandet av maktmedel utan säkerhetsrådets uttryckliga fullmakt kan inte godkännas,” förkunnade statsrådet. Ett stort antal experter på juridik förkunnade (bl.a. i Hbl 23.3 2003): ”Kriget är olagligt och hotar den internationella rättsordningen.” Som alla vet har Irak i dag, tack vare att president Bush bröt mot folkrätten, en demokratiskt vald regering. Saddam Hussein och hans medbrottslingar har dömts och avrättats av sina landsmän. (Det är mycket sällan en diktator åtalas och döms).
Det fanns ett moraliskt berättigande i angreppen på Serbien och Irak. I båda fallen utfördes angreppen efter långvariga förhandlingar av demokratiska stater i avsikt att försvara demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Sådana värderingar är främmande för den nuvarande ryska regeringen som har full kontroll över medierna och sålunda kan stoppa all intern kritik. I stället har Medvedev försvarat angreppet med att han vill skydda ryska medborgare.
Detta är speciellt oroande eftersom varken folkrätten eller moralen godkänner en sådan motivering för krig.
Åsikterna är som alltid i en stat med yttrandefrihet delade. Somliga visar stor förståelse för Rysslands agerande och lägger ansvaret på USA och Nato. Pierre Gilly skrev i Vasabladet 20.8: ”Det vi nu bevittnar är konsekvenserna av Natos angrepp på Serbien. I dag gör Ryssland mot Georgien vad USA gjorde mot Serbien 1999.” I själva verket var Frankrike och Tyskland de aktivaste 1999. Bill Clinton var ovillig att offra amerikanska liv. Filosofen Hannes Nykänen ser också en amerikansk konspiration bakom. Om vi får tro hans inlägg i Hufvudstadsbladet 20.8 så är det den amerikanska vapenindustrin som drar i trådarna bakom de politiska kulisserna. ”Ett uppenbart motiv är att ett nytt kallt krig skulle göra gott åt vapenindustrin,” skriver han. Men i så fall är det väl den ryska vapenindustrin, som har direkta kontakter till Kreml, som vi skall skylla på? Yrsa Stenius menar i sin kolumn i Åbo Underrättelser 28.8 att västvärlden inte har reagerat särskilt klokt och att ”USA och EU länge har bidragit till att en jordmån beretts för något som kunde kallas ryska överslagsreaktioner”.
Intressant är att de som nu visar en viss förståelse för det ryska angreppet på Georgien vanligen i hårda ordalag fördömde det amerikanska angreppet på diktaturen i Irak 2003. Ideologiskt hör de, eller har de hört, till vänstern. De har alltså sett den kapitalistiska stormakten USA som huvudfienden. Nu är de i den paradoxala situationen att de visar en viss förståelse för en stat som dels är en diktatur, dels mer kapitalistisk än det ärkekapitalistiska USA.
I allmänhet tycks dock kommentatorerna entydigt fördöma den ryska attacken. Somliga har sett likheter med Sovjets övergrepp mot Tjeckoslovakien 1968. Mer intressant är jämförelsen med Hitlers taktik i slutet av 1930-talet. Han domderade i sina tal om att Tyskland inte kunde tolerera förtryck av tyska minoriteter i grannstaterna. Sveriges utrikesminister Carl Bildt hör till dem som gjort denna skrämmande jämförelsen. Steven Frostdahl gör samma koppling i Vbl 23.8. ”Nationalismen är en tacksam täckmantel att ta upp när man skramlar med vapen mot sina grannar,” skriver han. Historikern Henrik Meinander skrev i Hufvudstadsbladet 21.8: ”Allt tyder på att Ryssland medvetet provocerade fram denna konflikt.” Själv håller jag med om denna tolkning. Det var säkert en noga genomtänkt och länge planerad åtgärd, en del i en långsiktig strategi för att stärka Rysslands inflytande i världspolitiken och för att skapa enighet inom landet. Att skaffa sig yttre fiender har i alla tider varit ett sätt att få folk att glömma missförhållanden och sluta upp bakom landets regering.
Vad kommer nu att hända? Magnus Londén, som drar det ibland tankeväckande radioprogrammet Eftersnack, sade för någon tid sedan att han fruktade allvarliga konsekvenser. Förmodligen menade han våld av något slag. Själv tror jag inte på några större förändringar. Ryssland har nått sina mål och EU och USA har händerna fulla med andra problem. Vi kan vänta oss en del argsint retorik från båda hållen, men inom ett år eller två börjar man glömma bort denna ryska operation på samma sätt som man glömt bort de mycket värre krigen i Tjetjenien. Det skall mycket mera till för att rubba jämvikten i världen. Terrorangreppet mot USA 11.9 2001 skrämde upp massor av människor. Skakade redaktörer menade att världen aldrig mer kommer att vara sig lik. Men egentligen har ingenting ändrats. Bevakningen mot terrorister har blivit effektivare, men det är i stort sett allt. När USA gick till anfall mot Irak, som hade en betydande armè, var många skärrade och förutspådde allehanda katastrofer. Krig mellan muslimer och kristna var ett populärt skräckscenarium. Men ingenting hände. Världspolitiken går i samma tröga banor som tidigare. Globaliseringen fortsätter och vanligt folk konsumerar och blir fetare än någonsin över hela världen.

lördag 16 augusti 2008

SVÅRT ATT SPARA ELEKTRICITET

INGA ENKLA LÖSNINGAR

Göran Ekström har i många år propagerat för en enklare, mer naturnära livsstil. Han gör det igen i Vasabladet 30.7 2008samtidigt som han kritiserar min analys av vårt behov av elektricitet. Enligt min analys kommer elkonsumtionen att stiga. Vi har alltså ännu inte nått toppen.
Vi är säkert många som i princip håller med Ekström. En anspråkslös livsstil är ett ideal värt att sträva efter. Några få försöker leva enligt idealet. Själv gör jag det inte. Jag erkänner att jag är alltför lat och bekväm. Samtidigt är vi medvetna om att den stora majoriteten drömmer om en högre levnadsstandard än den man redan har. De som redan har det bra vill tyvärr ofta ha högre lön och konsumera mera. Man bör också komma ihåg att många i vårt land knappt har mat för dagen. Många sparar redan av nödtvång in på allting. Klyftorna i vårt ”välfärdssamhälle” har vuxit sedan 1980-talet. Ekström påpekar, helt riktigt, att det inte finns några enkla lösningar. ”Allt är slutligen enkelt,” skriver han, ”utom den praktiska lösningen”. Men det är just praktiken som formar vår tillvaro, inte idealen.
Vad är en rimlig levandsstandard? När jag var barn bodde vi i ett trähus på Vasklot. Vi hade elbelysning och radio men mor lagade maten på en stor vedspis. Vi hade varken kyl eller frys och självklart varken tvätt- eller diskmaskin. Bastun eldades med ved. Bilar var sällsynta. Men inte led vi någon nöd. Tvärtom trivdes vi utmärkt. De flesta hade ungenfär samma standard på den tiden.
Men vem vill frivilligt leva så i dag? Vad som betrakas som rimlig levnadsstandard har ändrats radikalt. Elspisen är i dag ett måste, inte minst av miljöskäl. Vi är tvugna att ha kyl och frys. Tvättstugorna har försvunnit och ersatts av bekväma, men strömslukande tvättmaskiner. Det finns 2,5 miljoner bilar i vårt land, osv. Tvapparater, datorer och all annan hemelektronik kräver minst ett kärnkraftverk (alternativt 1000 vindmöllor).
Mika Granbacka har i flera inlägg i Vbl påstått att vi kan klara oss med mindre el. I princip har han förstås rätt. Men i paktiken är frågan mer komplicerad. Granbacka menar t.ex. att vi kan minska elkonsumtionen genom värmepumpar av olika slag. Men ofta leder värmepumpar i stället till ökad elkonsumtion. Jag har några bekanta som installerat sådana pumpar, men för alla innebär detta en kraftigt ökad elkonsumtion. En bekant har tidigare värmt upp sitt stora hus med ved. Nu har han installerat bergvärme. Vattnet cirkuleras av en 11 kW pump. Hans elförbrukning har ökat från 12000 kWh/år till över 20 000. En annan ersätter olja med bergvärme. Han installerar en 12 kW pump. Han slipper visserligen betala dyr olja, men får i stället en dubbelt så stor elräkning. Om alla hus som nu värms med olja övergick till värmepumpar av något slag så innebär det att elbehovet ökar kraftigt. Om 50 000 hushåll gör denna förändring ökar elbehovet med omkring 500 MW.
I Hufvudstadsbladet 9.8 2008 ingår en helsidesartikel med rubriken ”Busenkelt att spara”. Rubriken är fullständigt villseledande för att inte säga direkt lögnaktig. Artikeln visar i själva verket att det inte alls är lätt att spara ström, och att det i allmänhet kräver investeringar på tusentals euro. Vi uppmanas t.ex. att bada bastu två gånger i veckan i stället för fem. Men i hur många familjer badar man faktiskt fem gånger i veckan? Två gånger torde vara det vanliga. Vi bör använda mikro i stället för ugn sägs det. Själv prövade jag mikro för många år sedan men kunde snabbt konstatera att det är omöjligt att laga god mat genom att bestråla råvarorna med mikrovågor. Jag sålde bort min mikro. Jag lagar alltid maten själv och strävar att den skall vara god. Därför använder jag ofta en ordentlig ugn.
Det som genast faller i ögonen i artikeln i Hufvudstadsbladet är att vi uppmanas att ersätta gamla maskiner med nya och energisnåla. Vi bör t.ex. gå över till maskinell luftkonditionering. Att öppna fönster för att få frisk luft är helt förkastligt. Det sägs dock ingenting om vad sådan utrustning kostar. Vi bör köpa energisparande kylskåp och frysboxar. Hur miljövänligt är det att ersätta några miljoner gamla kylaggregat med nya`? Och hur dyrt blir det? Därom sägs inte ett ord. Gamla disk- och tvättmaskiner bör vi också esätta med nya och energisnåla. Dessutom bör vi skaffa ny duschutrustning.
Tydligen bör vi använda diskmaskin. Det betonas dock att den bör vara ny och att vi inte bör köra med havlfull maskin. Tydligen är det i dag otänkbart att diska för hand. Själv diskar jag alltid för hand och sparar på det viset massor av elektricitet.
För att spara måste vi alltså investera tusentals euro i nya maskiner. Man undrar vem som gjort upp dessa rekommendationer. De verkar skräddarsydda för köpmännen och industrin, inte för miljön och plånboken. Om vi följer råden kommer folk att köpa maskiner som aldrig förr, vilket självklart är bra för att öka den ekonomiska tillväxten. Men ekonomisk tillväxt i sin tur följs alltid av ökad elkonsumtion. Reglerna har föga förvånande gjorts upp av VTT, statens tekniska forskningscentral. Denna institution är ingalunda neutral utan driver på den tekniska utvecklingen (invecklingen).
De s.k. busenkla knepen att spara el är i själva verket knep för att få konsumenterna (dvs dem som har råd) att köpa de nyaste och mest invecklade maskinerna.
Hur mycket ström sparar man då genom att följa dessa råd. Enligt artikeln kan man spara hela 60 € veckan. Men också detta är ett bedrägeri. Det förutsätter att man slösar enormt och sedan investerar minst 5000 € i nya maskiner samt totalt ändrar sitt beteende. Den största inbesparingen, dvs 30 €, kan man enligt VTT göra genom att skaffa ny duschutrustning och duscha snabbare. Om duchandet faktiskt drar el för 32 € i veckan är det enklaste att sluta duscha. Om man badar två gånger i veckan borde det räcka för normal hygien. Dessutom värms vattnet ofta inte med el utan genom fjärrvärme. Om vi räknar bort duchandet så minskar inbesparingen med hälften. Den näststörsta inbesparingen kan göras genom att inte ha på motorvärmaren dygnet runt. Men hur många har det?
De verkliga besparingar en normal familj kan göra, utan att investera tusentals euro i ny utrustning rör sig om kanske 5-10 € i veckan. Den enda reella möjligheten att minska elräkningen är att avstå från någon eller några elslukande apparater. Men det innebär sänkt levnadsstandard och minskad konsumtion. Själv har jag nästan inga möjligheter att minska min elkonsumtion utan att samtidigt minska standarden.
Ekström menar att högre levandsstandard leder till ökad miljöförstörelse. Inte heller detta samband är enkelt. I vårt land har utvecklingen varit den motsatta. När våra basbehov är tillgodosedda kräver vi att miljön skall vara ren och att naturen skall skyddas – inom rimliga gränser. Vi vill ha en artrik flora och fauna, ren luft, rent vatten. Vi vill ha rena hav och sjöar att njuta av under semestern. På 1960-talet, när levnadsstandarden ännu var ganska låg, fruktade man att många arter helt skulle dö ut. I dag börjar vi ha motsatt problem. Sälarna är så många att de förstör yrkesfisket, björnar och vargar kommer in i tätorter. Det finns fler stora rovfåglar än på mycket länge. I själva verket börjar många djurarter vara ett allt större problem och en direkt fara, inte minst för att de plågas av en mängd parasiter som också går på människan.
Jag ser ingen anledning för oss att vara pessimister med dåligt samvete.