HURRA VAD JAG ÄR BRA!

JAG ÄR MILJÖVÄNLIGARE ÄN ALLA ANDRA

Okej, det kan finnas några få i vårt land som är något mer vänliga mot miljön, t.ex. Pentti Linkola och Göran Ekström, samt några andra pensionärer. Vill du ha bevis? Bli i så fall kvar på bloggen.
Att vara miljövänlig, grön, är i dag politiskt korrekt och inne i högsta grad. Under året som gått har jag noterat mer artiklar, tvprogram, radioprogram och snack i allmänhet om miljöhot och hur vi skall rädda världen än någonsin tidigare. Det har publicerats strömmar av böcker om hur vi hotar miljön, och därmed oss själva. Självklart har filmmakarna tagit fasta på samma tema. Filmer om jordens undergång, helst genom mänsklig dumhet, är lika inne som att vara allmänt grön. Undergång och katastrofer är gefundenes fressen för alla medier i dagens kapitalistiska recession.
Dagens unga är grönare än någon tidigare generation. Inte underligt eftersom de indoktrinerats med gröna ideal ända sedan grundskolan. Men, men, men! Det är lätt att vara grön i orden men svårare att vara grön på jorden. Skrapar man på ytan av en grön så kommer det fram blå, röda eller t.o.m. svarta nyanser. Grönheten är i själva verket ofta skenhelig. Den översätts inte till praktisk handling. Vi får veta att vi bör spara på allting för miljöns skull, men när jag skriver detta börjar julhysterin snart gripa kreti och pleti. I år kommer folk, trots recessionen, att köpa all världens skräp och onödiga prylar för större summor än någonsin. Hur många tänker på växthuseffekten när miljarder julljus lyser upp köpcentra, varje butik, varje gård och varje hem? Jag måste erkänna att jag själv är ganska utled på julen. Jag har inte köpt julklappar på många år, än mindre har jag tagit stress och trängts i affärer. Jag brukar ge en slant. Det är fullständigt ofarligt för miljön.
Det är omöjligt att vara snäll mot naturen om man bor i en stad. Städerna är i själva verket, ur naturens, växternas, djurens, mikrobernas och svamparnas perspektiv jättelika kräftsvulster på en frodig natur. Städerna är livsfarliga för allt som är naturligt. På alla sätt försöker stadsborna driva ut allt oordnat och oplanerat ur städerna och ersätta det med artificiella, planerade, sterila, noga kontrollerade strukturer. Oordning är det värsta som finns i en stad.
Under de senaste ca åtta månaderna har jag bott på landet, närmare bestämt i skärgården. Därmed har jag haft möjlighet, men också intresse av att försöka leva verkligt vänligt mot naturen. Att helt leva på naturens villkor är omöjligt för en civiliserad människa. Naturen producerar t.ex. inga böcker eller tidningar och för mig är det otänkbart att leva utan sådana.
Utan värme fryser vi ihjäl. Det är omöjligt för en människa att leva i detta kalla och mörka land utan värmekälla. Till all lycka finns det sätt att få värme som är absolut miljövänligt. Jag har eldat med ved. Vi har en vedspis och en kamin (Porin Matti) och i bastun finns en vedeldad ugn. Veden har den förträffliga egenskapen att den växer upp ur marken helt av sig själv. Den är fullständigt naturlig. Den består främst av kol (C). Detta kol tar veden – jag talar förstås om träden – ur luften. Träd lever bokstavligen på luft. Det är luftens koldioxid, dvs den så fruktade växthusgasen, som tas upp och kolet binds i träet. Syret avges därmot. Träden tar alltså upp kol ur luften och avger syre. Det är detta ur luften tagna kol som värmt mig under den tid jag varit på landet. När jag bränner trä så förenas syre med kolet i träet och koldioxid avges genom skorstenen. Men jag bidrar inte till växthuseffekten med ett enda gram därför att skogen och alla andra växter tar upp motsvarande mängd koldioxid. Min uppvärmning är därmed fullständigt naturlig. Den ingår i ett slutet kretslopp.
Vid förbränningen bildas förstås också aska. Den innehåller ämnen som är nyttiga för växterna som kalium, kalcium och fosfor plus mineraler. Genom att strö ut askan över gräsmattan, under bärbuskar och äppelträd, i trädgårdsland återför jag näringsämnena till naturen. Också askan ingår därför i det naturliga kretsloppet.
Allt biologiskt avfall komposterar jag. Allt som kan brännas bränner jag. Vi har torrdass och samlar upp avföringen i en så i vilken den blandas med flis eller liknande. Inga luktproblem uppstår och produkten kan återföras till naturen som jordförbättring. Urinen är en förträfflig dryck för växterna. Blomrabatterna prunkar otroligt när ”man pissar” på dem ibland. Förutom vatten innehåller urinen kväve, ett av de viktigaste ämnena för att växterna skall må bra. Genom dehär åtgärderna får jag ett praktiskt taget slutet kretslopp. I en stad är inget av detta möjligt.
Att producera mat innebär alltid en viss förstörelse av den naturliga miljön. Man måste t.ex. röja ett stycke mark om man vill odla egna grönsaker. Själv har jag i sommar odlat t.ex. sallat, potatis, ärter, gurka, tomat, morötter, majs och en del till. Därtill har vi äppel, plommon, bär etc. Också detta innebär ett slutet kretslopp.
Vi har nyligen fått veta att vi bör minska konsumtionen av kött därför att uppfödningen av slaktboskap, inklusive grisar, medför gasen metan som är en värre växthusgas än koldioxid. För mig är detta inget problem därför att vi fiskar rätt mycket och äter fisk två, ibland tre gånger i veckan. Också fisken, som man själv fångar och tillreder, ingår i ett fullkomligt naturvänligt kretslopp.
Med ekologiskt fotspår menas den mängd icke förnybara resurser ens livsstil kräver. Ju mer icke förnyelsebara desto större fotspår. Av det jag beskrivit ovan framgår att jag enbart använt resurser som ingår i naturens kretslopp, dvs som är förnyelsebara. Veden växer ständigt på nytt, det gör också grönsakerna, allt organiskt avfall återgår till naturen och blir nya träd och grönsaker. Nya fiskar växer varje år.
Detta är ju i själva verket det sätt som människorna levat på i århundraden innan industrialiseringen kom. (Men miljöförstörelse förekom redan då, framför allt genom att man högg ner skogarna. Hela Europa var en gång täckt av skog. Medelhavsområdet var täckt av skog innan de stora kulturerna, egyptier, perser, babylonier, greker, romare använde dem som bränsle och virke.)
Självklart måste jag i någon mån använda icke förnyelsebara resurser. Den viktigaste är bensin. I dagens värld kan man inte bo i skärgården utan att använda oljebaserade produkter. Mängden bensin som går åt i bilen och båten är dock liten, troligen under 100 liter på min andel. Vanligen är vi flera personer i bilen eller båten vilket innebär mindre fotavtryck per capita. Min inverkan på växthuseffekten är så mikroskopiskt liten att den knappast kan göras mindre med mindre än att jag kroppsligen återgår till naturens kretslopp.
Jag kunde fortsätta denna uppräkning men läsaren har säkert fattat min point, och håller nu säkert med om att jag bevisat att jag är miljövänligare än alla andra. Det är för övrigt det enda som jag är bäst i. Däremot är jag sämst i att flyga, åka tåg, åka med de flytande snabbköpen av och an till Tallin eller Stockholm, att köpa nya kläder, köpa all världens kosmetika och deodoranter och överhuvudtaget att bli lurad att sätta mina pengar på skräp som sedan samlas i jättelika soptippar.
Om jag är bäst i miljövänlighet så är jag i stället sämst i att jobba för alla regeringars stora mål – ekonomisk tillväxt. I det avseendet är jag rent av en farlig, asocial anarkist. Regeringen, handeln, industrin, bankerna, ja alla tunga institutioner i samhället vill ju att vi skall konsumera mera för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Utan tillväxt rasar hela det obegripligt invecklade globala informationssamhället samman. Och då kan det hända att många måste leva som jag, dvs med minimalt ekologiskt fotspår. Vilken katastrof !
Mitt råd till läsaren är alltså: lev inte som jag gör utan som de rika gör. Vi måste konsumera oss upp ur depressionen. Amen.