fredag 19 februari 2010

KAPITEL 2. NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN.

Första kapitlet av denna hårresande spännande rymdroman finner du på min blogg 5.2 2010. Läs det först så att du kommer in i handlingen. (Om du redan läst det så kan du läsa det en gång till och se om du finner alla dolda budskap och anspelningar).

Stämningen på bryggan var spänd. Halvmörkret lystes upp av flera bildskärmar på vilka siffror, figurer, bilder och ibland, dataspel, dansade sina eviga teknologiska ringlekar. Den största skärmen upptog nästan hela den ena väggen. På denna avtecknade sig nu, mot rymdens djupa mörker, bilden av ett diskusformat, silverglänsande föremål. Föremålets yta verkade vara alldeles slät, det var tjockast på mitten och tunnare mot periferin.
“Diavolos amigo! Vad säger du nu? Imponerande eller vad?” Kapten Enfaldo de Co vände sig mot exobiologen, som just skyndat in i rummet, och nu förbluffad stod och stirrade på skärmen. Den långe, magre mannen svarade inte. Hans blick var som fastnitad vid bildskärmen. Kaptenen fortsatte nervöst att prata. “Det är förstås en rekonstruktion,” sade han, “ännu är OIO:n så långt borta att vi inte får någon bra fotografisk bild, men det här är det bästa vi kan få fram just nu på basen av radarekona och de visuella observationerna.”

Abel Natas rörde sig inte. Han var endast vagt medveten om kaptenens prat. Den annars så kylige och ironiske exobiologen var chockad, men samtidigt egendomligt upphetsad. Hans inre var i uppror. Känslor som han inte visste att han ägde tumlade runt i hans medvetande. Pulsen hamrade och händerna darrade. Aldrig tidigare hade han varit så chokerad och så upphetsad.
I 30 år hade Abel Natas varit professor i exobiologi vid Harward University. Han hade skrivit tio böcker och hundratals artiklar om sökandet efter utomjordiskt liv och framför allt om UI, dvs utomjordisk intelligens. Hans forskning hade rönt föga förståelse. Kollegerna inom de etablerade vetenskaperna kallade honom ironiskt exoteolog. “En vetenskap om något som inte finns,” fnös belackarna. “Slöseri med universitetets knappa resurser,” klagade byråkraterna och försökte upprepade gånger dra in hela hans institution. Men exobiologin hade en hängiven krets anhängare, Natas skrifter sålde bra, och han hade några rika beundrare, bl.a. Amerikas rikaste kvinna, så han satt envist kvar, föreläste, forskade och skrev.
Som ung hoppades han att man skulle finna primitivt liv på Mars, på Europa eller på någon annan måne. Man fann ingenting annat än ett slags protobakterier. Han var en ivrig anhängare av SETI-projektet, sökandet efter intelligenta signaler i rymdens eviga radiobrus. De jättelika radioteleskopen riktades mot stjärna efter stjärna. Tusentals stjärnor, tiotusentals avlyssnades på tusentals frekvenser. Novor, kvasarer, pulsarer, gasmoln, stjärnor fyllde rymden med elektromagnetisk- och partikelstrålning. Big Bang spelade sin stillsamma bakgrundmusik från tidens begynnelse. Rymden brusade som miljoner muttrande, berusade gubbar, men inte ett pip av intelligens hördes. Abel Natas blev med tiden alltmer inåtvänd. Han förlorade hoppet och resignerade. Visserligen trodde han fortfarande på liv, men inte inte i jordens närhet.
När han fick erbjudandet att följa med den första interstellära expeditionen tackade han bestämt nej. Han hade endast några år kvar till pensionen. Ett bekvämt liv omgiven av några katter och många orkidéer var vad han längtade efter. Att bege sig ut på en synnerligen riskabel färd, att sitta inlåst i en plåtburk i rymden i tio år var sannerligen inte något för en klok 70 år gammal man.
Men hans anhängare bubblade av entusiasm. Hans e-post svämmade över av tiotusentals ivriga uppmaningar att gripa denna fantastiska möjlighet. Styrelsen vid universitetet krävde att han antog erbjudandet. När slutligen Amerikas rikaste kvinna meddelade att hon tänkte dra in sitt stöd till hans institution, om han inte åkte, gav han upp. Han tröstade sig med att tiden ombord på rymdskeppet, som rörde sig nära ljushastigheten, skulle gå så långsamt att han ännu skulle ha många år kvar med kattor och orkidéer efter sin återkomst – om det blev en återkomst. Trots att resan skulle ta över tio år räknade han med att på grund av tidens relativitet åldras endast omkring 3 år.

Och här stod han nu och stirrade på bilden av vad som med hög sannolikhet var ett främmande rymdskepp. Den hemliga önskan han livnärt under hela sitt liv höll på att gå i uppfyllelse. Han var förstummad.
“Ingen tvekan om att det är en artefakt amigo...en sensation... en enorm sensation!” Kaptenen nästan hoppade av iver i sin stol.
Till höger om kaptenen satt den kraftige, svarthårige maskinchefen omgiven av mätare, blinkande olikfärgade lampor, strömbrytare, tangenter och displayer. Bland alla de tekniska apparaterna hängde en ensam, brun teddybjörn på ett snöre. En påminnelse om liv i en djungel av död teknologi. Dumm von Dönicken lutade sig fram mot exobiologen. “Om det, vad heter det, var ett naturligt objekt skulle det vara ärrat av meteoritnedslag liksom, fullt med kratrar liksom. Öh, ett främmande rymdskepp, det är jag säker på.” Kaptenen nickade instämmande. “En enorm sensation! Ett historiskt möte! Vi hamnar i historieböckerna”. Dumm nickade häftigt. ”Närkontakt av tredje graden!” brummade han. ”Close encounter of the third kind”, upprepade kaptenen entusiastiskt. ”Det har skett otaliga gånger i böcker och på film, men nu sker det i verkligheten.”

Abel stod fortfarande tyst. Han lade armarna i kors över bröstet, tvingade sig att andas djupt, slöt ögonen och började långsamt räkna till tio. Sedan räknade han baklänges till noll. Långsamt fick han kontroll över kroppen och tankarna. Långsamt vände hans sig mot den blonda första styrmannen, Kaija Lipponen-Kekkonen, som satt vid sin kontrollpanel, en kopia av kaptenens. Hennes annars så ungdomliga, leende ansikte var nu mycket allvarligt. Hon såg upp mot den långe mannen och sade irriterat. “Nå, vi väntar på din bedömning. Dy påstås vara en av de främsta experterna på UI.”
”Alea iacta est,” inföll Hans Nosring plötsligt med hes röst. Han satt bakom kaptenen vid en arbetspanel, omgiven av dataskärmar. Ingen brydde sig om honom utom Kaija, som med trött röst, stönade: ”Turpa kinni, tomppeli.”
Abel vände blicken mot den blonda kvinnan vid sin vänstra sida. Han noterade att hon hade ryndkor i ansiktet som man inte lade märke till när hon log. “Kaija,” sade han släpigt. Hon såg frågande upp mot honom. De övriga lyssnade förväntansfullt.
“Vad heter Finlands huvudstad?”

En förstummad tystnad följde. Kaptenen gapade och von Dönicken skakade på huvudet och mumlade: ”Han har fått en knäpp, alltså.” Kaija hämtade sig dock snabbt. “Helsingfors,” svarade hon med rynkad panna, “men varför..”. “Är du säker?” Som första styrman kände hon ett tungt ansvar, och nu studerade hon den äldre mannen med tydlig oro. Tre år ute i rymden kunde göra folk mycket konstiga. “Klart jag är säker. Jag är jy född och uppvyxen där...” hon tvekade ett ögonblick, men fortsatte sedan med en aning av darr på rösten, “innan vi startade var jag där och tog avsked av mina föräldrar... och av, av mitt barn, min tolvårige son...”.
“Stäng munnen Enfaldo,” utbrast Dumm barskt. “Vi har faktiskt liksom en SITUATION här, mänsklighetens första möte med en utomjordisk intelligens alltså, och ni tjattrar..”.
“CARAMBA, NU FÅR DET VARA NOG SVAMLAT!” röt Enfaldo plötsligt samtidigt som han slog näven i kontrollpanelen framför sig. Destovärre råkade han träffa en röd knapp omvanför vilken texten alarm.allm kunde läsas. Rummet fylldes plötsligt till brädden av sirentjut. Överallt i skeppet klämtade alarmklockorna.

Under några sekunder stod, respektive satt, alla på bryggan som förlamade. Abel var den förste som reagerade. Han kastade sig fram över kaptenen, som satt förstummad, igen med öppen mun, och trycka ner den röda knappen i tre sekunder. Oljudet upphörde och det blev i stället dödstyst. Enfaldo reagerade genom att bryskt knuffa undan den magre exobiologen och sedan vända sig mot maskinchefen. Med anfådd röst sade han: “Dumm meddela genast att alarmet berodde på ett tekniskt missöde”. “Varför meddelar du inte själv?” protesterade maskinchefen ilsket. “DET ÄR EN ORDER!” röt Enfaldo nästan hysteriskt. Maskinchefen grep buttert en mikrofon och sade: “Detta är chifen Dumm von Dönicken som talar. Alarmet berodde, vad heter det, på ett tekniskt misstag alltså.” Han tittade långt på kaptenen. “Vi håller på och liksom klarlägger orsaken till misstaget. Allting är alltså i sin ordning alltså. Fortsätt som normalt. Tack liksom!”

“Excuzes-moi, men har ni försökt få kontakt med dem?” hördes en försynt röst i halvdunklet nära dörren. Allas ögon vändes mot den talande och de kunde urskilja den gamle, gråhårige mannen lutad mot väggen alldeles innanför dörren. Han stod med händerna i de nötta byxfickorna, med den tjocka boken under armen, och ett ursäktande leende i sitt rynkiga, välmenande ansikte. ”Det här är kanske lika spännande för dem som för oss. För dem måste vi vara en främmande, exotisk kultur.” Med djup tillförsikt i sin vänliga, nästan hypnotiska röst tillade han: ”De brinner säkert lika mycket av längtan att få kontakt med oss som vi med dem.”
Kaptenen tittade förvånad på den gamle, men sade med hög röst: “Aristoteles!”
“Ja, kapten.”
“Sänder OIO:n signaler av något slag på någon frekvens?” Det dröjde innan datorn svarade. Enfaldo trummade nervöst med högra handens fingrar på panelen men undvek noggrannt att nudda knappar och tangenter. Abel studerade den stora bildskärmen med intensiv koncentration. Den mekaniska rösten lät om möjligt ännu mer motbjudande än vanligt, nästan hånfull, åtminstone i kaptenens öron.
“Jag har inget program för att besvara den frågan.”
“Nosring,” röt Enfaldo så högt att Hans Nosring, som satt och hamrade på ett tangentbord bakom honom, hoppade till. “Varför är Arre inte programmerad för att söka efter intelligenta signaler?” Den gråklädde dataexperten suckade, lutade sig bakåt i stolen och började tålmodigt, med entonig röst att förklara: “Vår huvudantenn är riktad mot jorden. Dit sänder vi, som du vet, regelbundet rapporter och därifrån tar vi emot meddelanden. Arre är programmerad att sköta den trafiken och att lagra all info som utväxlas. Om vi vänder antennen i annan riktning och börjar söka efter eventuella intelligenta signaler i det ständiga bakgrundsbruset kan vi missa viktig info från jorden.”
“Bra, bra,” avbröt kaptenen med lugnare röst. “Det visste jag förstås, men jag ville kolla. Men nu vill jag veta om OIO:n sänder ut något slags signaler. Du får vända huvudantennen mot den för en stund.” “Det behövs inte,” suckade den äldre mannen med lidande min. “OIO:n är så nära att vi kan uppfatta eventuella signaler med en liten antenn. Jag håller på att rikta in A 3, den är i rätt läge.” “Sätt fart då! Snart har vi det där väldiga åbäket i nacken på oss.” “Festina lente,” mumlade datorexperten, men fortsatte med högre röst. “Jag måste hitta ett program som söker av tusentals frekvenser i allt bruset och känner igen intelligenta signaler.” “Jag hoppas verkligen vi har ett sådant,” utbrast kaptenen otåligt. “Det är dags att vi börjar sköta det här effektivt och proffessionellt.”
“Det är klart att vi har ett sådant program,” inföll exobiologen snabbt och satte sig ner vid en terminal invid Nosring. “Det är ju därför jag är med ombord. För alla eventualiteters skull sade de. En bekväm resa sade de. Jag får ligga i dvala största delen av resan sade de.” Han började hamra på terminalens tangenter och displayen fylldes av koder och figurer medan han tänkte: De tvingade mig att lämna en skön och bekväm tillvaro som professor vid jordens största institut för exobiologisk forskning. De långa magra fingrarna dansade ilsket över tangenterna. Fem år till och jag skulle ha gått i pension. Jag skulle äntligen ha fått ägna mig på heltid åt mina katter och orkidéer, men nej, i stället sitter jag här i tomma rymden. Inlåst i en plåtburk med en bunt knäppskallar och idioter. Inte en katt, inte en orkidé. Fingrarnas dans upphörde. “Här är programmet Hans. Det kan avläsa hundra frekvenser i minuten och markerar alla signaler som kan vara koder av något slag.”

Kaptenen, som stått bakom exobiologen, klappade honom nu på axeln. “Bra gjort amigo. Hans, nu kör du igång programmet och riktar in antennen så fort som möjligt.”
De magra fingrarna började igen dansa över terminalens hundratals tangenter. “Vad gör du nu?” undrade kaptenen. “Något som du borde ha tänkt på genast,” kom det ironiska svaret. Kaptenens ansikte mulnade. “Varför jag? Jag är astronaut, jag kör denhär bussen. Ni andra är specialister och ansvariga för era specialområden. Du har totalansvar för allt som har med exobiologi att göra.” Kaija nickade allvarligt och inföll. “Han har rätt Abel. Det är dig tet hänker på ny. Dy måste sköta regin ny. Vi litar på dej.”

Med en blandning av obehag och triumf märkte Abel Natas att alla i rummet tittade på honom. Han hade aldrig velat ta ansvar för andra, aldrig velat ge befallningar åt andra än sina studenter, men nu fanns det ingen annan på en parseks avstånd. Det som ingen räknat med, det som hans själv avfärdat som alltför otroligt för att bry sig om, hade inträffat. Men nu var han plötsligt den viktigaste personen ombord. Nu var han ledaren, mannen som fattade de tunga besluten. Och han märke till sin överraskning att han tyckte om det.
Abel Natas, mannen som alltid blivit sedd över axeln, som aldrig haft någon längan efter makt och inflytande, fylldes nu av en berusande känsla av triumf och spänning. Han insåg plötsligt att detta var det största ögonblicket i hans enformiga liv. Med en rysning insåg han, att just han nu hade chansen att gå till historien som den första människa, som kom i kontakt med, inte bara utomjordiskt liv, utan dessutom utomjordisk intelligens. Han kunde inte hindra rösten att skälva när han vände sig till dataspecialisten vid sin sida. “Hans, här är ett program som har utvecklats för att kontakta UI. Det sänder matematiska tecken och bilder på några av de vanligaste frekvenserna. Om vi får svar så övergår vi till andra program som kan fördjupa kontakten. Jag har en hel kasse full med sådana program.”

Den normalt så kylige exobiologen kunde inte längre behärska sig. Hans ansikte sprack upp i ett fåraktigt leende, han reste sig och grep kaptenen om ena armen. De båda männen flinande emot varandra. Den ungdomlige, smärte, långhårige Enfaldo de Co helt i vitt, med ett öppet ansikte och den äldre, magre exobiologen vars isblå ögon nu strålade av vänlig faderlighet. “Nu Enfaldo...”. Hans röst stockade sig, han fann inga ord. Han kunde inte kontrollera sina känslor. I stället slog han armarna om den överraskade kaptenen och gav honom en björnkram. Skrattande besvarade kaptenen omfamningen och ropade: “Besättningen på rymdskeppet Odysseus, de första människorna i världshistorien som fick kontakt med en främmande civilisation.” Med rösten bräddfull av stolthet tillade han: “Skeppets befälhavare var rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co.”
“Visst, visst,” inföll Hans Nosring och reste sig också han. För en gångs skull log han brett, om än något sorgmodigt. “Vi blir mer berömda än Armstrong och Aldrin. Mer berömda än Gagarin.” Sedan lyste hans ansikte upp änn mer. “Kanske kommer till och med jag att få framgång med kvinnorna efter det här. Om vi någonsin återvänder till jorden förstås.” “Garanterat,” skrattade Kaija, som nu också rest sig. Hon vände sig mot dataexperten. “Vackra kvinnor kommer att hänga i massor rynt dig.” Hon slog armarna om den generade dataexperten och kysste honom grundligt.

När överste News Duva öppnade dörren och steg in på bryggan trodde hon först att besättningen drabbts av plötslig galenskap. Alla skrattade och pratade i munnen på varandra. Kaija kramade om Abel och Enfaldo, Dumm och Hans dunkade varandra i ryggen och pratade fullkomligt nonsens om sköna kvinnor. ”Schtå eta?” ropade hon barskt. “Nej, vi är inte galna,” hickade Enfaldo när han såg den kraftfulla överstens höjda ögonbryn. “Vi skall gå till historien alltså, liksom,” skrockade Dumm och dansade fram till översten, grep hennes händer och började valsa runt med henne samtidigt som han osammanhängade försökte förklara deras upprymdhet.
Ingen märkte att den vitskäggige gamle mannen, med boken under armen, tyst slank ut ur rummet.

Detta djupsinniga drama, som är av samma klass som Shakespeares trevliga berättelser, fortsätter med kapitel 3 om ca två veckor. Missa inte det!!

2 kommentarer:

Lotus Eklips sa...

Hallå där! Jag har just, med stort nöje, läst de första två kapitlen. Romanen verkar mycket lovande!
Jag skrev ut dem på papper för ett par dagar sedan, för att få mer bekväm läsning. Döm om min förvåning, som det heter, när jag idag går in för att ladda hem följande kapitel, och får se att texten i de kapitel jag nyss läste har ändrats på flera ställen. Texter upplagda för tre år sedan ändras hux flux över en natt. Ska jag avvakta ett tag och se vad du kommer att ändra i de följande kapitlen, eller står de fast?

Sign. "Nybliven intresserad läsare"

Lotus Eklips sa...

Ojdå! Jag har visst blandat ihop:"RYMDROMAN. KAPITEL 2" från februari 2008, med "KAPITEL 2. NÄRKONTAKT AV TREDJE GRADEN." från februari 2010.

Det finns alltså en äldre och en yngre version. De är påfallande lika. Även Kapitel 1 verkar finnas i två snarlika versioner.

Jag ber om överseende med min förvirring. Jag tror att jag ska börja om och koncentrera mig på 2010-varianten.