[Tyvärr har jag inte, p.g.a. sjukdom kunnat hålla den utlovade tidtabellen för min rymdroman. Kroniska magbesvär (ibs = irritable bowel syndrom) gör att jag inte kan sitta framför datorn någon längre tid. Några kapitel är dock färdigskrivna sedan i vintras. Här följer att av dem, kapitel 6. Läs tidigare kapitel om du vill komma in i handlingen. Föregående kapitel finns på bloggen 8.4.]
Vad skulle du göra om du, fullkomligt oväntat, mötte ett främmande rymdskepp ute i den totala tomheten? Skulle du bli skräckslagen, nyfiken, chokerad eller rent av bindgalen? Följ med ombord på Odysseus och se hur våra vänner, de som bär det tunga ansvaret i mänsklighetens första kontakt med en främmande civilisation, reagerar. Notera för övrigt att jag ibland lägger in spår som pekar i en viss riktning. Läsaren kan av dessa ana sig till en del av det som komma skall.
KAPITEL 6
RYMDKONFERENS
Kapten Enfaldo de Co stod rak i ryggen med armarna i kors över bröstet och försökte, så gott det gick för en person som gemenligen kallades duvan, utstråla auktoritet och beslutsamhet. Runt bordet satt maskinchefen, exobiologen, första styrman och säkerhetschefen. Läkaren satt hopsjunken och stirrade tomt framför sig. Kaptenen försökte undvika deras blickar, speciellt exobiologens. Självsäkerheten hade en tendens att avdunsta när han mötte Abels blå, ironiska, cyniska blick. Att han nu också anade ett visst mått av medlidande och sympati i blicken gjorde inte saken bättre.
”El condor pasa...”, började kaptenen, men avbröt sig snabbt. Varför i fridens namn sade jag det där, tänkte han förskräckt. Det känns som om jag vore styrd av någon annans vilja. Nej, nu måste jag ta mig i kragen. Det här är mitt livs största ögonblick. Han harklade sig och fortsatte: ”Som ni vet är detta en historisk konferens.” Han gjorde en paus och blickade högtidligt in i den kamera som filmade konferensen. Med en röst som darrade av rörelse förkunnade rymdkaptenen av I klass Enfaldo de Co: ”För första gången i mänsklighetens historia står vi på tröskeln till kontakt med en civilisation från en främmande värld. Ingen människa har någonsin tidigare stått inför en likadan situation. Vi har ingen tidigare erfarenhet att bygga på. Det är, om jag får uttrycka mig bildlikt...” Maskinchefen stönade högt men Kaija log uppmuntrande och exobiologen nickade vänligt. ”Vi måste kasta oss ut på sju famnars vatten. Dyka i det okända. Vi irrar i mörker utan lykta och kompass.” ”Kom till saken Enfo,” avbröt Dumm med ännu ett stönande.
”Låt honom tala till pynkt,” inföll första styrmannen och kastade argt med sitt blonda hår. ”Försök för en kångs skyll visa litet förståelse för andras känslor och...”. ”Glöm inte Dumm,” sade exobiologen, ”att allt som sägs på den här konferensen spelas in. Det kommer att sändas till jorden och bli en vändpunkt i jordens historia. Miljarder människor kommer att lyssna på vad vi säger i dag. Våra namn kommer i historieböckerna vid sidan av namn som Columbus, Gagarin, Armstrong och Aldrin, Chang-li, Gorov och Brown.” Dumm von Dönicken såg snopen ut och mumlade ett: ”Ursäkta, jag tänkte mig inte för, alltså.” ”För hundraelfte gången,” mumlade Kaja.
”Vi har övat alla tänkbara katastrofer,” fortsatte kaptenen och spände ut bröstet, ”vi har instruktioner för allt, till och med för att dö utan smärta och lidande om vi står inför ett totalt haveri. Vi är alla här frivilligt med full vetskap om riskerna. Vi har noggranna reglementen för allt tänkbart, men nu är vi hänvisade till oss själva. Vi måste besluta om en strategi. Hur vi skall...”.
Exobiologen kunde inte längre behärska sig. Han reste sig häftigt utan att bry sig om kaptenen. ”Jag varnade,” utbrast han med hög röst. ”Jag betonade om och om igen att vi måste beakta att vi kunde stöta på tecken på liv, på intelligent liv. Okej, chansen var liten, men den fanns, och den borde ha studeras grundligt.” Han började gå av och an i rummet samtidigt som han underströk sina ord med händerna. Plötsligt stannade han och sade med låg röst. ”Man skrattade åt mig!” Sedan med skallande stämma. ”Man skrattade åt mig. Förlöjligade mig. Och se nu vad detta lett fram till..”.
”Ja, ja”, utbrast Dumm och slog ut med sina kraftiga armar. ”Vi hade fel. Du hade rätt. Vi ber om ursäkt. Men nu måste vi gå vidare alltså.” Kaptenen grep den magre mannen i armen. ”Vi behandlade sig orättvist Abel, men nu behöver vi dig. Vi behöver din kunskap, din erfarenhet.” Han vände sig mot den mörkskäggige, dystert blickande Dumm. ”Är det inte så Dumm att vi nu måste låta Abel leda oss?” Den tilltalade tvekade, men tittade sedan rakt på exobiologen. ”Abel, vi två blir nog aldrig goda vänner, alltså...men ta mig tusan jag har alltid tyckt att du är en förbaskat intelligent karl. Och nu behöver vi dig, liksom...”.
Kaptenen förkunnade pompöst: ”Du har fått din upprättelse. Hela världen kommer att få veta att du hade rätt. Men låt oss nu försöka finna en strategi.” ”Just det,” nickade Kaija. ”Vad gör vi ny? Vi behöver konkreta förslak. Vi måste ha en akenda för olika alternativ.” ”Var dröjer Maja Petterson förresten?” inföll kaptenen otåligt.
News Dufva sträckte helt formellt upp handen. ”Jag ber om ordet gaspadjin kapten.” ”Varsågod! Överste Dufva har ordet.” Hon reste sig snabbt och militäriskt. I sin gråa uniform, med breda axlar, det mörka, kortklippta håret bakåtstruket, rak i ryggen och med stadig blick betaktade hon de närvarande. ”Låt oss kalla de eventuella varelserna för främlingar. Vi vet ingenting om dessa främlingar. Inte det minsta. Troligen är de fredliga, och vi har inget att frukta, dvs i militärt avsseende. Men det är fullt möjligt att de är ute efter att kidnappa oss, erövra skeppet eller rent av förinta oss. Jag föreslår därför att vi intar full militär beredskap så att vi kan bita ifrån oss – om det behövs.”
”Struntprat! Nonsens!” hördes en bestämd och argsint altröst. ”Struntprat, News!” In genom dörren seglade en fetlagd, blond kvinna, klädd i djupt urringad röd jumper och svart, snäv kjol. Ovanligt nog bar hon högklackade svarta skor. ”Äntligen Maja,” sade Enfaldo bistert. ”Varsågod och sitt, vi har redan börjat.” Maja Petterson slog sig med stor värdighet ner mitt emot maskinchefen som log brett mot henne och ogenerat beundrade hennes djupa urringning. Hon blinkade mot honom. Ingen noterade att den gamle mannen, med den stora boken under armen, samtidigt slank in genom dörren och tyst satte sig vid ett sidobord.
Översten betrakade den blonda humanisten med bistert rynkade ögonbryn och fortsatte att tala. ”Jag vill ha grönt ljus för att dela ut vapen åt väktarna och de inom besättningen som har militär träning. Jag vill också ha tillstånd att i värsta fall använda laservapen och missiler med kärnspetsar.” Kaptenen stirrade förbluffad på översten. ”Har vi sådana vapen med ombord? Det hade jag ingen aning om.” News tittade med oskyldig min på kaptenen. ”Har du glömt att du gav mig befogenhet att ta med allt som behövs för att garantera skeppets säkerhet?” ”Ja, men,” stammade kaptenen, ”missiler, kärnvapen, jag tänkte...”. ”Du lämnade över ansvaret till mig och jag tog det villigt. Som högsta chef är det dock du som bestämmer vilka vapen vi eventuellt får använda. Jag är militär, jag lyder order. Du är chefen och bär ansvaret.”
”Det här är inget krigsskepp,” fräste Maja och stirrade på den stående officeren med ett par ilskna djupblå ögon. ”Jag förbjuder dig absolut att införa militär beredskap. De, främlingarna alltså, kommer att märka det och svara med samma mynt. Vi måste till varje pris undvika allt som kan provocera dem.” Dumm von Dönicken nickade instämmande och fortsatte att le brett mot den blonda humanisten. ”Si vis pacem, para bellum,” svarade News bestämt och militäriskt. ”O sankta simplicitas! Du kommer ingen vart med enfaldiga latinska fraser. Vi är inte i det gamla Rom nu. Vi är långt ifrån panem et circenses. Non omnia possumus omnes.” Maskinchefen tittade menande på första styrman som gjorde en grimas.
”Stopp nu!” avbröt Enfaldo med upprörd röst. ”Det är väl ändå jag som är chef ombord. Det är jag som fattar beslut om eventuell militär beredskap. Men jag vill få mera information innan jag fattar något beslut,” Han vände sig till Abel Natas som fortfarande stegade av och an med händerna på ryggen och ett frånvarande uttyck i ansiktet. ”Abel, får jag be dig göra en analys av vad vi kan vänta oss.” Men en sträng blick på News och Maja tillade han. ”Ni andra är tysta och låter Abel tala till punkt.”
”Jag vill ändå framhålla, ”började översten som fortfarande stod i stram givakt.
”HÅLL KÄFTEN OCH SITT NER!” röt kaptenen till allas, inte minst sin egen förvåning. Jösses jag är verkligen nervös, tänkte han. News har sannerligen utnyttjat sina befogenheter till det yttersta. Kärnvapen, missiler, laserkanoner. Caramba! Undrar var hon lagrat dem. Skeppet är stort förstås. Hoppas verkligen Abel har något konkret att komma med. Skönt att han är med i alla fall, fast jag i min enfald ansåg att det var helt onödigt.
”Vi har inte mycket tid på oss,” började exobiologen. ”Ingen onödigt snarvel alltså!” Han betraktade de närvarande med den hårda och kalla blick de var vana vid. ”Alltså, det är ingen tvekan om att den är en artefakt. Den styrs av en intelligens. Då har vi flera möjligheter. Det kan finnas biologiska varelser, låt oss kalla dem främlingar, ombord. Frågan är då hur de ser ut, men framför allt hur de tänker. Men Diskusen kan också styras av robotar, cyborger eller av en dator med samma princip som Aristoteles. Är vi överens så här långt?”
När inga invändningar hördes fortsatte han: ”Låt oss först utgå ifrån att Diskusen är ett skepp av samma typ som vårt, dvs bemannat och kontrollerat av biologiska, intelligenta varelser.” Åhörarna mumlade bifall och den magre mannen fortsatte att tala allt medan han vandrade av och an med händerna på ryggen och fjärrskådande blick. ”Hur ser i så fall dessa varelser ut? Kan vi förstå dem? Har vi något gemensamt med dem?” ”Knappast. De kan ju se ut hur som helst. Möjligheterna är oändliga.” Suriv Silifys, chefsläkaren tittade på exobiologen med trotsig blick. ”Det är meningslöst att spekulera.” ”Det har du alltid påstått,” bet den långa mannen av, ”men jag fick rätt.” Kaptenen kom emellan och sade: ”Låt honom tala till punkt Suriv. Du får komma med invändningar när han är färdig.”
”Suriv har fel, ännu en gång,” sade Abel allvarligt. ”Hon har uppenbarligen inte tänkt igenom saken ordentligt.” Läkaren ryckte på axlarna och tittade surmulet ner i bordet. Han fortsatte: ”Fysikens och kemins lagar är desamma överallt i universum. Det betyder att också biologins lagar är desamma. Det i sin tur betyder att intelligenta varelser kan uppstå endast genom en mycket långvarig evolution.” ”Nu börjar han med en av sina långa föreläsningar,” viskade Dumm till Maja.
Exobiologen ignorerade honom. ”Vilka förutsättningar är nödvändiga för att varelser skall utvecklas så långt att de kan skapa en teknologisk civilisation som kan färdas i den interstellära rymden? Skulle fiskar kunna göra det? Nej, hur intelligenta de än är så kan de inte lära sig kontrollera elden. Utan eld kan man inte framställa vare sig energi eller metaller. För att hantera eld, bryta malm, framställa metaller, bearbeta metallen, bygga fordon, flygplan osv måsta man ha händer, dvs ett slags biologiska gripverktyg med stor rörlighet och flexibilitet. Varelserna i diskusen måste alltså ha händer.”
”Okej, men hur många, och hur många fingrar?” inföll kaptenen. ”En enda hand är till föga nytta. Vi har två händer och det har visat sig vara ytterst effektivt. Det räcker bevisligen med två händer för att man skall kunna bygga praktiskt taget vad som helst. Men kan det inte tänkas att främlingarna har tre eller fler händer?” Han tittade uppfordrande på sin publik.
Maja Petterson upphov genast sin något gälla röst. ”Evolutionen gör ingenting i onödan. Två händer är optimalt. Låt oss anta en varelse med t.ex. fyra händer. Självklart måste händerna sitta på armar med stor rörlighet. Vidare måste vi anta att varelsen kan förflytta sig med något slags ben. Två extra armar innebär att varelsen behöver ett betydligt större nervsystem för att kunna kontrollera alla på en gång. Hos intelligenta varelser som vi använder hjärnan en stor del av kroppens energi. Nyttan av två extra armar är marginell, men de innebär en stor kostnad i energi. Mer än två armar och gripverktyg är slöseri, därför har evolutionen på jorden aldrig skapat varelser med fler lemmar än vad som är optimalt.” ”Bläckfiskar har ju många armar,” inföll läkaren lamt. ”Men inga händer,” svarade Maja, ”och de kan inte röra sig på land.”
Exobiologen nickade gillande. ”Chimpanserna har i princip fyra händer. De är ett optimalt system för en trädlevande varelse. Men varelser som har en avancerad teknologi och bygger rymdskepp måste leva på marken. Två ben och två armar är i själva verket det optimala. Tack vare våra två ben och två händer kan vi bygga rymdskepp.”
”Din slutsats är alltså att främlingarna i själva verket liknar oss väldigt mycket,” sade Suriv surt. ”De är inga så kallade ”bugeyed monsters”, inga geleklumpar, inga fiskar etc,” svarade Abel. ”För att kunna skapa en avancerad teknologi måste man också ha god syn. Vi kan alltså utgå ifrån att främlingarna har ögon liknande våra.” ”De kan väl vara känsliga för någon annan våglängd,” invände Suriv. ”Jag kommer ihåg en gammal sf-film som jag såg för länge sedan. Varelserna i den, kallade predatorer, hade ögon som endast såg infrarött, dvs värmestrålning.”
Exobiologen skakade på huvudet. ”Jag har sett filmerna. Logiskt sett är de nonsens, bara ren våldsunderhållning. Sådana varelser skulle inte kunna se metall. Och om man inte kan se metall så kan man inte heller bearbeta den, inte skapa en avancerad teknologisk kultur. Nej, främlingarna har armar och ben, de ser och hör som vi. Dessutom är de troligen ungenfär lika stora som vi av skäl som jag inte nu går in på.” ”Nej nu, vet du vad,” utbrast läkaren, ”nu får du väl ändå ge dig. Du är ju så antropocentrisk att det stinker om det...”.
”Vaddå antropo...någonting,” inföll Dumm genast. ”Tala så man begriper kvinna!” ”Antropos är det grekiska ordet för människa,” förklarade Maja vänligt. ”Suriv menar att Abel omedvetet tror att vi är den optimala livsformen och att alla andra intelligenta livsformer måste likna oss.” Läkaren nickade och öppnade munnen men exobiologen fortsatte raskt: ”Jag har faktiskt skrivit en hel del om just den frågan. Min slutsats var, och är att intelligenta varelser inte alls behöver se ut som vi. Det kan till och med finnas intelligens, dvs förmåga att lösa problem på ett effektivt sätt, som är helt annorlunda. Men här diskuterar vi inte intelligens i allmänhet utan intelligens som leder till mycket avancerade teknologiska civilisationer som bygger rymdskepp liknande våra. Vi vet t.ex. att delfiner är rätt intelligenta. Det kan finnas, ja finns säkert, vattenvärldar där varelser i havet är lika intelligenta som vi. Min poäng är att de aldrig kan bygga upp en teknisk kultur som bygger jättelika rymdskepp drivna av kärnkraft, antimateria eller liknande. Endast landlevande varelser som rör sig med ben, har armar och händer, som har samma typ av sinnen som vi, kan göra det. Och allt vad vi vet om diskusen tyder på att den är ett rymdskepp av samma typ som vårt.”
Kaptenen hade lyssnat med intensiv uppmärksamhet och sade nu: ”Gratias, väl talat, tack skall du ha Abel. Detta är väl det bästa vi kan åstadkomma tills vidare. Vi får säkert snart mera information och får ändra bilden efterhand. Frågan är nu: Hur skall vi få kontakt med dem?” Han tittade frågande på de närvarande och märkte att Abel tittade på den gamle mannen som om han först nu lagt märke till honom. Gubben satt med den tjocka boken framför sig på bordet och följde allt som sades med uppmärksam min.
”Vad gör du här?” frågade exobiologen burdust. Gamlingen log sitt vänligaste, ödmjukaste leende. Ansiktets rynkor blev ännu djupare och de grå ögonen glänste spjuveraktigt. ”Jag heter Notalp Seletotsira, mina vänner kallar mig...” ”Jag vet vad du heter för helvete,” röt exobiologen. ”Du har ingenting här att göra. Du hör inte till besättningen. Och varför släpar du din bok överallt?” Den gamla klappade på boken: ”Un bon livre est un bon ami.” Maja lutade sig fram över bordet och viskade till Dumm, som hade svårt att slita blicken från hennes urringning: ”Han säger att en god bok är en god vän. Något som du också borde lära dig.”
Gamlingen slog ut med sina ovanligt stora, kraftiga händer. ”Pardon moi. Jag är bara så väldigt nyfiken.” Han vände sina vädjande, djupa grå ögon mot kaptenen för att finna stöd. ”Låt honom vara,” sade Enfaldo kort. ”Han gör ingen skada.”
”Merci!” Den gamles röst var len som sammet. ”Gratulerar Kain...nej förlåt Abel...för din briljanta analys.” ”Gubbel är litet senil,” viskade Dumm till Maja. Den mjuka rösten fick honom dock att slappna av på ett behagligt sätt. ”Jag vill tillägga,” fortsatte den gamle, ”att en avancerad rymdteknologi också tyder på en fredlig attityd.” ”Varför det?” frågade Enfaldo vänligt leende. Innan den gamle hann svara sade Abel: ”Därför att krigiska civilisationer med kärnvapen, biologiska vapen, giftgaser, nanovapen, stridsrobotar och annat fanskap har en tendens att utplåna sig själva. En civilisation som har tillgång till allt detta, såsom vi har, måste ha lärt sig att leva i fred för att överleva. Den skulle utplåna sig själv innan den börjar färdas i rymden.” ”Alldeles riktigt log gubben. Därför är det ytterst sannolikt att folket, främlingarna, extraterrestrierna – vad ni vill kalla dem – ombord på den snurrande diskusen där ute är lika fredliga som vi, eller snarare fredligare än vi eftersom deras kultur förmodligen är betydligt äldre. Maja har rätt. Vi måste absolut undvika att provocera dem.” ”Varför utgår du ifrån att deras kultur är äldre än vår,” frågade Abel med en misstänksam blick på den gamle.
Han fick inget svar för i samma stund hördes Hans Nosrings ivriga, upprörda röst i interkomen. ”Enfaldo! Hör du mig?” ”Jag lyssnar Hans.” ”Jag pratade nyss med Noalp. Diskusen sänder signaler mot oss. Kraftiga signaler.”
Det blev dödstyst i konferensrummet. Man kunde ha hört en nål i en höstack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar