TANKAR OM NOLLTILLVÄXT

Artikeln nedan publicerades i Vasabladet 25.7 -10. Rubriken är litet missvisande. (Det är vanligen den ansvariga redaktören vid tidningen som sätter rubrikerna, inte författaren). Mitt budskap är i korthet att det är möjligt att både äta kakan och ha den kvar, eller med ett politiskt begrepp, att hållbar utveckling är möjlig. Vi kan ha en måttlig tillväxt och ändå få ett allt bättre miljöskydd. I själva verket kan en måttlig tillväxt göra det lättare att få resurser för miljöskyddet. Ex: om folk har råd med miljöbilar så går det snabbare att ersätta de gamla smutsiga bilarna med renare.
Hållbar utveckling är förstås inget nytt begrepp. För många är det väl snarare en självklarhet.

Här vill jag ännu nämna en rent personlig observation som ett konkret exempel på hållbar utveckling. I sommar har jag noterat att vattnet vid vår holme i Holma by, Kimito kommun, är klarare än det varit på många år. Siktdjupet är ca tre meter. De långa trådalger som tidigare växte på alla stenar har minskat avsevärt. Under flera somrar var blåstången helt borta, men nu ser man tångruskor här och där längs stränderna. Ännu är det långt kvar till de massiva tångbälten som omgav holmen ännu på 1970-talet, men det verkar som om utvecklingen skulle gå åt rätt håll. Skärgårdshavet blir renare. Trots att det varit exceptionellt varmt under juli har vi inte upplevt någon betydande algblomning i sommar. Det har varit ett nöje att få simma i det relativt rena vattnet.
Alla de resurser som satts ner på att minska utsläppen, minska eutrofieringen, har redan nu gett synliga resultat. Det finns gott hopp om att denna utveckling skall fortsätta, men självklart förutsätter det fortsatta ansträngningar.
Det är mycket glädjande.



BORDE VI STOPPA TILLVÄXTEN?

Den globala ekonomiska depressionen inverkade, visserligen med en viss eftersläpning, kraftigt också hos oss. Efter många år med tillväxt stod vi plötsligt där med en minskande BNP. Exporten slutade dra, efterfrågan minskade, firmorna permitterade eller sparkade folk, arbetslösheten ökade. Statens och kommunernas sociala utgifter ökade samtidigt som skatteinkomsterna minskade. Receptet blev nedskärningar plus att staten lånade upp pengar för att klara utgifterna.

Det var frågan om påtvingad, inte bara nolltillväxt, utan sjunkande BNP. En del debattörer såg detta som ett gyllene tillfälle att medvetet gå in för en sänkt levnadsstandard, för en lugnare, mer miljövänlig livsstil. Tanken är förstås inte ny. Den har upprepats av en mängd tänkare och gröna samhällsfilosofer alltsedan 1960-talet. Mest prominent bland dessa i vårt land var den internationellt respekterade filosofen Georg Henrik von Wright. I ett flertal böcker och artiklar skrivna i slutet av 1900-talet varnade han för alla negativa konsekvenser av tillväxtideologin.

Alla dessa varningar och uppmaningar har dock klingat för döva öron. Varken konsumenterna, företagarna eller politikerna har tagit dem ad notam. Inte ens de gröna har konsekvent gått in för nolltillväxt. Varför? Är det faktiskt omöjligt att ända kursen på samhällsskutan?

Problemet är i korthet att vi inte har kontroll över de ekonomiska krafterna. Detta visas av den senaste tidens ekonomiska osäkerhet, men det visas också att all erfarenhet. Ekonomin är helt enkelt beroende av alltför många samverkande faktorer. Trots en enorm mängd forskare och en ofantlig mängd avhandlingar och böcker i ekonomi är förståelsen av detta komplexa system bristfällig. (Till alla lycka, kunde man tillägga).

Hur skulle en kursändring gå till? Många talar vitt och brett om hur nödvändig en förändring är, men ingen har ett svar på denna enkla, praktiska fråga. Skulle riksdagen stifta lagar som begränsar konsumtionen, fryser priserna, förbjuder strejker för högre lön, förbjuda effektivisering, datorer och robotar? Allt detta har prövats på olika håll i världen. Det mest extrema exemplet på total statlig kontroll har vi i Nordkorea. Ett annat exempel är Kubas socialistiska ekonomi. Den enda möjligheten till en total kursändring tycks vara en totalitär stat styrd av en grön elit, i praktiken en grön diktatur. Självklart en omöjlighet i dagens västerländska kultur.

Men leder inte fortsatt tillväxt till en total miljöförstörelse och att alla naturresurser uttöms? Så enkelt är det inte. Valet står ingalunda mellan grön diktatur och allt värre natur- och andra katastrofer. Om ekonomin är komplex så är den dynamik som förändrar en hel kultur än mer komplex. Historien vittnar om detta. (Ingen borde delta i samhällsdebatten utan att ha gedigna historiska kunskaper). Att förutspå samhällsutvecklingen på lång sikt är t.o.m. svårare än att förutspå klimatet. T.ex. på 1960-talet, när den ideologiska debatten var som livligast, kunde ingen drömma om att Europa skulle marginaliseras i så hög grad som faktiskt skett. För 100 år sedan härskade Europa över nästan hela världen. I dag härskar vi knappt över vår egen lilla världsdel.

Strängt taget har samhällsskutan långsamt, men säkert ändrat kurs under de senaste decennierna. Den gröna kritiken har visserligen inte lett till nolltillväxt men den har ändå inte varit verkningslös, tvärtom. Kapitalismen har utan större besvär anpassat sig till en ökande omsorg om naturen och respekt för flora och fauna. Den liberala demokratin har visat sin styrka genom att skapa en ökande medvetenhet inte bara om problemen utan också om lösningarna. Trots tillväxten har vattendragen blivit renare, mängden avgaser har minskat, sophanteringen har blivit allt mer effektiv, djurskyddet har blivit strängare, allt fler områden skyddas. De större rovdjuren har blivit så talrika att de börjar bli ett problem.

I själva verket har den gröna ideologin blivit en kraft som driver på tillväxten genom att den kräver ny produktion och nya investeringar i miljardklassen. Lågenergilampor är miljardbusiness, likaså (skattesubventionerade) vindmöllor. Miljöbilar är en annan sektor som kommer att expandera oerhört. Miljöhus är ännu mest en dröm, men kommer att bli en växande sektor. Trots att Europa marginaliseras så har vi varit ledande när det gäller miljöteknologi och ideologi. Det bör vi fortsätta med.

Hans Rosing
Samhällsfilosof