STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN

STOREBROR I SEPTIKBRUNNEN ELLER FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN

Under de senaste decennierna har vi fått allt fler lagar och förordningar för att skydda miljön. I allmänhet har dessa varit kloka och genomtänkta och naturen har blivit allt renare. Men det som vi alltmer borde diskutera är var vi skall dra gränsen? Hur mycket makt och befogenheter skall vi ge miljötjänstemännen? Hur mycket skall vi betala för en renare miljö? Vem skall betala? Och varför tillåts vissa skadliga verksamheter såsom att flyga och köra bil i onödan medan andra mindre skadliga förbjuds? Varför drabbas vissa, vanligen med låga inkomster, medan andra betydligt rikare kan göra som de vill? Dessa frågor har aktualiserats genom den omtvistade förordningen om avfallsvattnet från år 2004. Själv ansåg jag redan från början att gränsen hade överskridits genom denna förordning. I nedanstående artikel som publicerades i Hufvudstadsbladet 19.10 förklarar jag min ståndpunkt.
Jag tycker att miljömyndigheterna alltmer börjar få en karaktär av Storebror. Det finns t.o.m. en viss tendens till vad vi kunde kalla ”miljöfascism”. Eller har jag fel? Vad tycker du?



VEM VINNER PÅ FÖRORDNINGEN OM AVLOPPSVATTEN?

Statens lagar och förordningar, som alltmer inskränker vår frihet, väcker sällan någon entusiasm hos medborgarna. Men förordningen om avloppsvattnet tar nog priset i detta avseende. Förordningen, som trädde i kraft 1.1 2004 har orsakat osäkerhet, oro, förvirring och fått många att göra dyra inveseringar i dåligt fungerande reningsanläggningar. Många är rent förbannade och underblåser det s.k. politikerföraktet. För de gröna är förordningen direkt pinsam.

Under de senaste årtiondena har statsmakten skapat en snårskog av lagar och förordningar gällande miljön. Samtidigt har ett stort antal tjänster inrättats för att övervaka att påbuden följs men också för forskning och utveckling. Vi har fått en miljöbyråkrati vid sidan av alla andra byråkratier. I allmänhet har de nya inskränkningarna godtagits av folket utan större missnöje. Det ligger i allas intresse att vi har rena sjöar, vattendrag och hav, att luften vi andas är ren, att skräp inte kastas var som helst, att vi återvinner etc. Till en början riktades åtgärderna mot industrin samt mot städer och tätorter, men när dessa utsläpp minskat har miljöbyråktatins intresse alltmer flyttats till glesbygden och skärgården. Traditionellt har folk i glesbygden själva fått bestämma och ta ansvar för sin närmiljö. Och det har fungerat bra i århundraden.

Det har länge varit tydligt att miljöbyråkraterna varit på kollisionskurs med befolkningen i glesbygden. En del åtgärder har dock godkänts utan större problem. Avfallshaneringen i glesbygden är mestadels välordnad. Fastigheternas ägare betalar utan att knota. De som både har bostad i en tätort och en sommarstuga måste betala dubbla avgifter. I vissa fall är avgifterna absurda. Själv har jag betalat 70€ för en stuga som på sin höjd bebos två veckor per sommar. Trots att jag och min fru producerar ytterst litet avfall har vi i flera år betalat avfallsavgift för tre lägenheter.

Miljöbyråkraterna hamnade, som de flesta torde veta, i direkt kollision med skärgårdsbefolkningen när det gällde gråsälen och storskarven. Såväl yrkes- som hobbyfiskare drabbades hårt. Sälarna åt inte bara upp laxen utan förstörde också redskapen. Storskarven satte i sig stora mängder abborre och gös som hör till de viktigaste fiskarna. Nu har byråkraterna visserligen pressats till att ge efter en smula så att en viss avskjutning är tillåten, s.k. skyddsjakt. Frågan handlar mera om prestige och makt än om skydd av naturen. Miljötjänstemännen vill hävda sitt revir. Samtidigt som miljöbyråkraterna skyddar djur som gör stor skada för för folk i glesbygderna satsar de stora summor på att utrota andra djur, t.ex. mårdhunden och minken, som inte gör någon större skada för människan.

Självklart finns det en mängd hot mot naturen fortfarande. Man brukar nämna den ständigt ökande biltrafiken, nya vägar, oljetransporter, flygtrafiken, nya flygfält, den ständigt ökande konsumtionen, idrottshallar som är uppvärmda året runt, simhallar som är behagligt varma när det är -20 grader ute osv osv. Och nu när tillväxten tar fart igen kan vi vänta fortsatt utveckling i samma riktning. Detta tycks dock inte bekymra miljöministeriet. Varför?

Vad har detta med avloppsvattenförordningen att göra? Den är en del i ett större sammanhang, i ett mönster som blir allt tydligare. Miljöbyråkratin har blivit en del av etablissemanget. Den går hand i hand med industrin, företagarna och forskningen. Den starka satsningen på vindkraft är ett aktuellt exempel. Här öppnas möjligheter för projekt i miljardklassen. Att man tidigare varit mån om att skydda skärgårdsmiljön glöms bort. Förr skulle den traditionella profilen bevaras. Så är det tydligen inte längre. Lågenergilamporna är ett annat exempel. Förr var kvicksilver ett svårt hot i miljön. Nu öppnas emellertid en marknad som rör sig om miljarder. Då är kvicksilver inte längre så farligt.

I åratal har man i glesbygden skött sitt avloppsvatten utan inblandning av byråkraterna och de gröna i Helsigfors. Några större olägenheter har detta sällan medfört. (Vi talar inte här om jordbruket). Verksamhetsledare Bernt Nordman lägger i Hbl 8.10 skulden på företagarna i branschen som ”fått härja fritt med massiv desinformation” för att sälja dyra anläggningar. Men i själva verket är det tjänstemännen på miljöministeriet som är skyldiga till det kaos och den oreda som uppstått. Nordman anser att miljöförvaltningen borde stärkas avsevärt. I klartext vill han ha betydligt flere miljöbyråkrater. Snarare borde denna byråkrati skäras ner kraftigt och pengarna och resurserna satsas på vård av sjuka och gamla.