DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?

NÄR LANDSTIGER DEN FÖRSTA MÄNNISKAN PÅ PLANETEN MARS?

På tvkanalen Teema har astronomen Esko Valtaoja i fem program diskuterat kring människan och universum med ett par gäster. om liv i universum och människans framtid i rymden. Tisdagen 20.9 var gästerna astronomen Tuija Pulkkinen och konstnären Antti Tanttu. Då tog Valtaoja bl.a. upp den gamla frågan om när människan första gången kommer att landa på vår näst närmaste planetgranne, dvs den röda planeten Mars.

Som bekant landsteg de första människorna på månen i juli 1969. Landstigningen visades i tv mitt i natten. Jag var då 25 år och mycket intresserad av astronomi. Den natten satt jag ensam och stirrade på de suddiga svartvita bilderna på mina morföräldrars tv på Strandgatan i Vasa. Landningen var ett spännande äventyr som följdes över stora delar av världen. För en kort stund kunde mänskligheten känna ett slags gemenskap.

På den tiden trodde man allmänt att människan kommit till månen för att stanna. Man föreställde sig permanenta forskningsstationer. Följande steg skulle sedan bli en färd till Mars. De mest optimistiska trodde att den skulle ske innan seklet var slut.

År 1972 genomfördes den sista bemannade flygningen till månen. Det är nästan 40 år sedan! Under dessa 40 år har oerhört mycket hänt inom politik, vetenskap och teknologi, men inte en enda människa har varit längre ut i rymden än till den internationella rymdstationen, dvs några hundra kilometer upp. De bemannade rymdflygningarna tog slut för nästan 40 år sedan! Varför? Valtaoja och hans gäster pratade inte alls om denna centrala fråga.

USA finansierade och genomförde dessa flygningar utan stöd utifrån. Vid denna tid var USA världens i särklass rikaste och mäktigaste stat. Sedan dess har det gått utför med jänkarna, medan andra jättestater som Kina, Indien och Brasilien blivit allt rikare och mäktigare. Apolloflygningarna blev en dyr historia för de amerikanska skattebetalarna. Det har talats om 20 miljarder dollar. Månlandningarna väckte ett enormt intresse, eller snarare fanns intresset redan tidigare och gjorde det möjligt för politikerna att satsa de nödiga medlen. Att hela världen upplevde att det faktiskt pågick en kapplöpning till månen mellan USA och den andra supermakten, Sovjet, gjorde politikerna och allmänheten villiga att betala. Man skall inte heller glömma den laddade ideologiska kampen på den tiden. Det s.k. kalla kriget mellan kommunism och kapitalism pågick för fullt. Att komma först till månen sågs som ett bevis för den segrande partens ideologiska överlägsenhet.

I ett berömt tal inför kongressen 25.5 1961 lovade president Kennedy att USA kommer att landsätta människor på månen innan decenniet är slut. Talet väckte stor entusiasm, inte minst för att Sovjet då hade ledningen inom rymdteknologin. Kongressen var genast villig att nästan fördubbla NASAs anslag. Följande år skedde ännu en ny fördubbling av anslagen. Inga starka protester hördes. Antalet anställda vid NASA fördubblades till ca 30 000.
(Om kapplöpningen till månen kan man t.ex. läsa i Scientific American, juni 1994.)

Men vad gör man när man kommit i mål efter ett superspännande lopp? Man lugnar ner sig och ägnar sig åt annat. Exakt detta hände i början av 1970-talet. Allmänhetens intresse svalnade snabbt och det innebar att politikerna började skära i kostnaderna för rymdforskning. Allt flera klagade över att enorma summor kastades i sjön, eller i rymden, fast det fanns massor av angelägna projekt som blev utan pengar. Sedan dess har NASAs budget gång på gång skurits ner. I dag får organisationen en bråkdel av vad man fick i slutet av 1960-talet. USAs stasskuld är i dag astronomisk. Obamas regering skär ner överallt. Självklart drabbas också forskningen, inklusive rymdforskningen. Det finns inga pengar för en bemannad färd till Mars, och det finns inte heller några som helst utsikter att politikerna i USA skulle vara villiga att radikalt öka anslagen inom överskådlig framtid.

USA har säkert de teknologiska kunskaperna, en stor mängd kompetenta vetenskapare, villiga astronauter, men det viktigaste saknas: allmänhetens intresse och därmed pengarna.

Valtaoja och Pulkkinen menade att den första bemannade landningen på Mars kommer att ske inom ca 30 år. Några skäl för en så vilt optimistisk bedömning gav de inte. De diskuterade inte alls vad resan skulle kosta och vem som skulle vara villig att betalan de 100 miljarder dollar eller mer som äventyret skulle kosta. De glömde också helt bort frågan varför. Varför i all världen skulle någon stat vilja satsa enorma summor på en riskfylld tur-och-returresa till denna extremt ogästvänliga planet? Vad skulle man uppnå som skulle vara värt pengarna. Det är lätt att förstå att astronomer som mer eller mindre lever i de högre sfärerna drömmer om resor i rymden. De skulle dra den största nyttan utan att behöva betala för dem. Men vad har vanliga skattebetalare att vinna? Svaret är ingenting!

Mars är inte längre någon okänd värld, tvärtom. I många avssenden vet forskarna mer om Mars än om jorden som är mycket svårare att utforska p.g.a. väldiga hav, en mycket komplicerad atmosfär, enorm växtlighet, otaliga levande organismer. Mars är i stort sett en iskall öken som då och då skyms av väldiga stoftstormar. Där finns inga växter, djur, hav etc. Möjligen kan där finnas någon primitiv livsform eller fossil av någon sådan, men också det är osannolikt.

För en bråkdel av priset på en bemannad landning kan man sända robotar som kör omkring och analyserar stoftet, filmar omgivningen och ger oss det mesta av den info vi vill ha. Flera sådana robotar har redan utforskat delar av planeten.

Mars kommer säkert att få många besökare under de kommande 30 åren, men inte i form av människor utan som alltmer sofistikerade robotar. Dessa behöver inte mat, vatten, syre och skydd mot den kosmiska strålningen. De drabbas inte av psykiska problem och de jobbar dag och natt. En robot kan i bästa fall fungera i flera år och ge kontinuerlig info om omgivningen.
Men framför allt är den billig jämfört med att sända människor.

USA kommer säkert inte att sända någon expedition till Mars inom 30 år, men hur är det med andra länder? Kina har i dag de största valutareserverna i världen. Valtaoja gissade att kineserna blir de första att landstiga på Mars röda, torra ökenstoft. Många tror i dag att Kinas regering har för avsikt att snart sända ett bemannat skepp till månen för att bli den andra nationen som når detta mål. Kina har säkert råd. Däremot har landet tills vidare ganska liten erfarenhet av rymdfärder. Men säkert kan landet utveckla den nödvändiga teknologin för en månlandning. Det skulle inte förvåna mig om det sker inom de närmaste tio åren.

Men en resa till månen är småpotatis jämfört med en färd till Mars som är hundra gånger längre bort när den kommer som allra närmast. Landet har inte den teknologiska och vetenskapliga kompetens, för att inte tala om erfarenhet, som behövs. Under Apollo-projektet använde sig NASA av ca 200 000 underleverantörer. USA hade ju från tidigare en mycket omfattande flygindustri, missilindustri, militärindustri, expertis inom elektronik- och datasbranschen. Sådant tar lång tid att bygga upp. Till detta kommer att Kina är ett land med enorma interna problem. Miljöproblemen kräver mycket pengar och teknologiska resurser. Största delen av befolkningen är mycket fattig och blir alltmer missnöjd när en del lever i överflöd och lyx. Jag är rädd att Kina inte kommer att vara ett stabilt och fredligt land under de kommande trettio åren.

Finns det då ingen som kan tänkas finansiera och genomföra en resa till Mars under de kommande 30 åren? Svaret är kort och gott nej.

Betyder det att människor aldrig kommer att vandra på den sterila, röda sanden? Naturligtvis inte. Min egen gissning är att människor kommer att besöka Mars inom detta sekel. Men det kommer då att ske som ett internationellt projekt i vilket en mängd stater deltar. Då blir kostnaderna för en enskild stat rimliga samtidigt som projektet skapar en vi-känsla, en insikt om att vi alla hör ihop på denna planet.

Som modell kan man ta CERN, den europeiska unionen för kärnforskning. Alla stater inom EU har bidragit till den väldiga LHC- anläggningen utanför Geneve. Den lär hittills ha slukat ca 7 000 miljoner euro. Småpotatis jämfört med vad en resa till Mars skulle sätta sprätt på, men ett utmärkt exempel på hur stora projekt måste fenomföras i framtiden.