ANPASSNING ÄR ENDA VÄGEN

Min artikel om klimatmötet i Durban som ingick i Hbl 19.2 och som finns i föregående blogg har fått två personer att svara i samma tidning. Mikael Pihlström kritiserar mig 23.12. Han menar att jag har fel när jag påstår att det fortfarande råder betydande osäkerhet om hur klimatet förändras och om orsakerna. Enligt Pihlström råder det stor koncensus bland forskarna. I Hbl 2.1 har professor John Sumelius en lång artikel. Den går ut på att vi (dvs experterna) vet tillräckligt för att "begränsa utsläppen och börja anpassningen". Pihlström och Sumelius är eniga om att vi måste begränsa utsläppen. Men de missar helt min poäng som var att det inte finns någon vilja att göra detta. Min poäng var att Durban-konferensen var ett lika stort misslyckande som den i Köpenhamn. Att tala om att vi bör minska utsläppen låter fint och ädelt, men är blott önsketänkande. De stora syndarna är inte beredda att gå till Canossa.
På den punkten tycks vi vara högst oeniga.
Men såväl Pihlström som Sumelius är eniga med mig om att vi bör forska mera om hur vi kan anpassa oss till den klimatförändring som tycks vara oundviklig. I vårt land bör vi självklart främst undersöka vad vi kan göra och också i vilken mån vi kan dra nytta av den, av allt att döma, oundvikliga globala uppvärmningen. Som svar till Pihlström skrev jag artikeln nedan som ingick i Hbl 2.1.

”Valet mellan anpassning och radikal nedskärning är i grunden falskt,” skriver Mikael Pihlström 23.12 i sin kritik av min debattartikel 19.12. I en ideal värld, befolkad av lydiga, självuppoffrande människor styrda av en ofelbar vetenskap vore detta kanske sant. Men vår värld är (till all lycka) långtifrån idealisternas drömvärld. Vi måste ständigt välja mellan Skylla och Carybdis. I min artikel försökte jag göra en så realistisk bedömning som möjligt. Durban-konferensen bekräftade det som Köpenhamn-mötet 2009 redan visat. De stora och mäktiga är inte intresserade av att ingå några bindande avtal om radikala nedskärningar av växthusgaser. Ytterligare bekräftelse fick vi genom den ilska EU:s krav på en koldioxidavgift för flygtrafiken väckte i t.ex. Kina och USA. Flygtrafiken ökar hela tiden. Den är strängt taget onödig och bidrar kraftigt till utsläppen av växthusgaser. En avgift skulle göra resorna dyrare. Den som smutsar ner skulle få betala mer. Men inte ens en så logisk åtgärd kan länderna utanför EU svälja. Trots de årliga klimatkonferenserna har utsläppen hela tiden ökat. Kanada drog sig nyligen ur Kyoto-avtalet för att man vill börja utvinna olja ur oljesand. Inom EU har man länge lovat runt när det gäller utsläpp, men man har hållit tunt. Inte ens inom EU har utsläppen av koldioxid minskat. Man bör då komma ihåg att EU står för blott ca 15% av de globala utsläppen. Även om vi inom EU helt stoppade alla utsläpp, vilket självklart är omöjligt, skulle detta endast ha marginell betydelse för klimatet globalt sett.
Slutsatsen är oundviklig: anpassning. Vi bör satsa på att anpassa samhället och ekonomin till ett varmare klimat. Självklart bör vi också undersöka vilka fördelar vi kan dra av detta.
Det är ingen mening med att Finland är den snälla mönstereleven när resten av klassen domineras av busungar.