I min blogg 8.2 skrev
jag om hur jag kom till denna värld. När man har så gott som hela livet bakom
sig är det naturligt att se tillbaka, att fundera över vad det blev och varför
det blev. (Jag är dock ännu mer intresserad av framtiden, inte av min framtid,
utan av mina efterkommandes framtid, Svensk-finlands framtid, Finlands och hela
mänsklighetens framtid. Men det får bli till en annan gång).
Vem kan då vara intresserad av att läsa om min barndom? Av mer allmänt intresse är hur det var att
vara barn i Finland några få år efter att vårt land utkämpat tre blodiga krig.
(Vinterkriget november 1939 till mars 1940,, fortsättningskriget juni 1941 till
september 1944 i vapenbrödraskap med Hitlers Tyskland och kriget i Lappland
senhösten 1944 till våren 1945 för att driva bort 200 000 tyskar från
norra Finland). Hur var det att vara barn i ett land som förlorat 80 000
unga män av en befolkning på 3,7 miljoner, ett land som måste ta hand om
400 000 flyktingar från Karelen, som måste sköta tusentals krigsinvalider
och som därtill måste betala ett enormt s.k. krigsskadestånd till Sovjet?
Det jag berättar kan vara intressant i ett annat avsende.
Vårt land har förändrats oerhört under de senaste sju decennierna. Det som jag
beskriver är en förgången värld, sådant som dagens unga och medelålders på sin
höjd har läst om i historieböcker. Jag försöker beskriva hur det var i mina
ögon. Hur det var rent konkret för ett barn bland hundratusentals andra födda under
1940-talet.
Talade de vuxna mycket om
kriget? Präglades min barndom av de äldres hemska, traumatiska upplevelser?
Fyra år av krig, dödsrisker, ängslan och oro måste ju ha satt djupa spår i vårt
folk? I dag talar man i västvärlden mycket om de psykiska skador krig orsakar.
Man betonar behovet av krishjälp och psykterapi för dem som drabbas. Sådant
fanns förstås inte för 70 år sedan. Man fick klara sig bäst man kunde.
Faktum är att vid denna tid, dvs
i slutet av 1940-talet, talade de vuxna ganska litet om sina upplevelser under
krigen. Säkert förekom det, men inte i någon stor utsträckning. Däremot minns
jag att de vuxna några år senare livligt diskuterade det blodiga Koreakriget
(1953-1956). Åren efter krigen var de vuxna helt inriktade på det närvarande,
att klara vardagen, och på den bättre framtid man ville bygga upp. Det var
först ca 10 år senare, främst under 1960-talet som diskussionen om krigen kom
igång. En växande ström av tidningar, artiklar, debattinlägg, bokserier,
faktaböcker, filmer etc producerades. Själv läste jag då massor i ämnet. Det
började jag med redan i mitten av 50-talet. Från slutet av 1960-talet skrev jag
en rad artiklar om andra världskriget som publicerades stort uppslagna i
Hufvudstadsbladet och i Vasabladet. (Jag erbjöd aldrig samma artikel till båda
tidningarna. Den regeln har jag följt hela livet.) Som tonåring och äldre fick
jag lyssna till många berättelser av dem som var med under kriget, men tyvärr
frågade jag inte särskilt mycket. Jag kände många som hade varit med om hårda
strider, men jag kände mig generad att fråga ut veteranerna. Mycket fick jag
dock höra.
Jag hade tur. Mina föräldrar klarade sig genom krigen utan
skador. Så gjorde också mina släktingar även om många av dem på olika sätt
deltog i krigen. Min mor jobbade som kontorist på järnvägen i Vasa.
Järnvägsstationen bombades och vid ett angrepp dödades ett flertal personer.
Min mor råkade inte vara i tjänst just då. Min far var maskinmästare på ett
fraktfartyg. Han var med om flera bombardemang när båten låg i Åbo men fartyget
klarade sig utan skador. Inte heller råkade de stöta på ryska ubåtar under sina
resor mellan Finland och tyska östersjöhamnar. Det fanns massor av minor i
Finska viken, men också i Östersjön, men hans fartyg klarade också minfaran.
Min far levde till 79 års ålder.
VI MÅDDE BRA!
Varje barn har förstås sin unika historia, men det finns
mycket som var rätt typiskt för de flesta. I vissa avseenden var jag likadan
som de flesta, men i andra avseenden var jag mer ovanlig. (Liksom mumintrollets
pappa var jag ett ganska speciellt barn).
Man kunde tro att barn som växte
upp i skuggan av ett grymt och blodigt krig skulle drabbas av allehanda
psykiska problem och störningar. I själva verket påverkades min barndom, såvitt
jag kan minnas, föga av de svåra tiderna. I stort sett gäller detsamma de stora
årskullar som föddes åren efter krigen. Vi blev med tiden en arbetsam,
energisk, positiv, kreativ, disciplinerad generation av arbetare, tjänstemän,
företagare, konstnärer, politiker och forskare som under de kommande
decennierna byggde upp välfärden i detta land. I dag är vi överlag rätt glada
och aktiva pensionärer. De flesta av mina kamrater från den tiden lever ännu
och är verksamma på många sätt.
Det kan låta absurt, men i många
avseenden mådde barnen troligen bättre i den tidens fattigfinland än i dagens
rika överflödssamhälle. Den stress, de förväntningar, de krav som är så typiska
för dagens samhälle fanns helt enkelt inte. Vi var inte utsatta för all slags
reklam, det fanns inga märkeskläder som man absolut måste ha, ingen idoldyrkan,
inga underförstådda krav på att man måste vara vacker, välklädd, väldoftande
osv osv. Skolorna orsakade inte pestationsångest. Ätstörningar var ännu inte en
benämning på en vanlig sjukdom. Övervikt förekom knappast bland barn.
Ungdomsdiabetes hade man inte hört talas om. Vi var ständigt i rörelse utomhus.
Den elektronik som skapat en överviktig, stillasittande generation med dålig
kondition existerade ännu inte. Barnen åt en visserligen rätt ensidig men på
det stora hela mera hälsosam kost än i dag. Det fanns inte miljoner olika
sorter med godis, massvis med olika läskedrycker, skräpmat av alla de slag.
Ingen hade hört talas om hamburgare eller pizza. Det var normalt att hela
familjen åt tillsammans. Alkoholen var strängt reglerad, nästan omöjlig att få
tag på för ungdomar. I dag kan ungdomarna få tag på massvis av olika slags
narkotiska preparat. Det eländet besparades vi.
Det farligaste vi kunde dra i oss var tobaksrök, men vi var ständigt
övervakade och syndare straffades.
Den atmosfär av ängslan, rädsla
och oro som är så typisk för dagens samhälle och som hela tiden underblåses av
medierna existerade inte. Vi barn kunde röra oss fritt på gården och i skogen. Det
fanns ingen som övervakade oss. Vi klättrade i träd, vi sprang på tak, lekte
vid stranden, var ute på svaga isar, hittade på hyss utan att de vuxna kände
någon större oro. Risken att skadas, att bli sjuk, t.o.m. att dö var
naturligtvis långt större än i dag, men oron var långt mindre. Det kan låta
paradoxalt, men är i själva verket naturligt. Man kan med fog säga att vi med
åren blivit ”trygghetsknarkare”. Ju tryggare livet blir desto ängsligare blir
vi och desto mera satsar vi på att ytterligare öka tryggheten. Det som i dag
hägrar är det absolut trygga samhället. Ett samhälle där myndigheterna
övervakar varje steg vi tar. För 70 år sedan insåg man att absolut trygghet är
en chimär. Livet är fullt av risker, vi kommer alla att dö. Man insåg
instinktivt att det är viktigare att leva livet fullt så länge man har det än
att ängsligt undvika alla faror.
Dagens 5-åringar kommer genom
medierna (helt i onödan) i kontakt med mycket av eländet i världen. Som 5-åring var jag lyckligt omedveten om allt
annat än det som hände i min omedelbara omgivning. Och det skrämde mig inte.
Jag blev t.ex. aldrig mobbad av de fem äldre pojkarna på gården.
ETT MEDELKLASSBARN PÅ 1940-TALET
Min far Georg Alexander växte
upp i ett arbetarhem i Dalsbruk i Åboland. Hans far Emil jobbade nästan hela
livet som gjutare på järnverket. Tillsammans med sin fru Helmi ägde de ett
litet skärgårdshemman som vid denna tid sköttes av fru Helmi. Hon hade växt upp
i skärgården och visste allt om fiske, kreatursskötsel och en smula jordbruk.
Efter 6 år i folkskola gick min far till sjöss. Efter att ha jobbat som matros
i några år sökte han till den svenskspråkiga Tekniska skolan i Helsingfors. Där
gick han i tre år tills han fick behörighet som maskinmästare inriktad på
ångmaskiner. Därefter gick han till sjöss igen, men nu som medlem i befälet
ombord.
Följande episod berättar en hel
del om den tidens inställning till effektivitet. Ibland passerade min fars
fartyg ganska nära den holme där farmors och farfars skärgårdshemman låg.
(Holmen heter originellt nog Holma). (De körde den inre farleden mellan Hangö och Åbo som går förbi byn Högsåra.).
Min far berättade följande: En gång bad han kaptenen att ankra några timmar
utanför Högsåra så att han skulle kunna åka till Holma för att hälsa på
föräldrarna och bekanta. Han fick som han ville. Den stora ångbåten stoppade
maskin och ankrade utanför Högsåra. Min far fick tag i en motorbåt (eller så
rodde han, jag är inte säker). I sena kvällen överraskade han sina anhöriga och
stannade för att prata några timmar. Sedan åkte han tillbaka till fartyget och
resan fortsatte. Fartyget stod stilla i flera timmar för att en av befälet
skulle kunna hälsa på sina föräldrar. Så kunde det gå till i den tidens
Finland!
Min far berättade vid flera
tillfällen när vi satt på vår holme Lilla Ängeskär hur det kändes att som
maskinmästare stå högt uppe på bryggan av ett stort fartyg och passera de
trakter där han tillbringade en stor del av sin barndom. Han kände en klump i
halsen av stolthet men också lycka att få se den skärgård som han älskade. Den
sista sommaren, dvs 1991, tillbringade han här i de trakter han lärde känna
redan som barn. Min far hade gjort vad man i dag i Sverige kallar en klassresa.
Han hade kommit några pinnhål högre i den sociala hierarkin.
Min mor Anna Valdine växte upp i
ett medelklasshem på Vasklot i Vasa. Hennes far Gustav Valdemar hade blivit
student vid Vasa Svenska Lycéeum. Han hade t.o.m. skrivit in sig för studier
vid Finlands på den tiden enda universitet, Alexandersuniversitetet i
Helsingfors.. Jag har fortfarande kvar hans inskrivningsbevis. I det räknar man
bl.a. upp de regler som gäller för de studerande. Han inledde dock aldrig
studierna. I stället fick han anställning som tjänsteman vid järnvägen. Han
fick jobb i östra Finland på en ort som heter Asunta. När det blev en tjänst
ledig vid den lilla järnvägsstationen i Vasklot sökte han och fick jobb som
bokhållare. Han fick också tjänstebostad alldeles invid järnvägen. I och runt
det huset tillbringade jag och min bror åtskillig tid under barndomen. Vasklot hamn blev ett
välbekant ställe för oss.
Min mor klarade sig bra i
skolan. Efter fyra klasser folkskola kom hon till flicklycéet i hörnet av
Kyrkoesplanaden och Biblioteksgatan i Vasa. Hon gick sju klasser men blev
aldrig student. Hennes far ansåg att det var onödigt för en flicka att bli
student. Han ansåg det självklart att hon skulle bli hemmafru och sköta barn.
Hon lärde sig både tyska och engelska som hon senare i livet hade nytta av
bl.a. som tolk när min far hade utländska gäster å arbetets vägnar. (Min far
kunde inga andra språk än svenska och en knagglig finska). Hon blev mycket
intresserad av litteratur. De många böcker som vi hade hemma hade hon skaffat.
Min far läste på sin höjd en pocketdeckare någon gång. Jag läste en stor del av
mors böcker, speciellt som tonåring. Den bok som gjorde störst inryck på mitt
sinne var Väinö Linnas Okänd soldat. Jag läste den flera gånger och den står än
i dag i min bokhylla.
Jag växte sålunda upp i en
ganska typisk medelklassmiljö. Dock fick jag också genom min farfar och farmor
och en faster och hennes man erfarenhet av arbetarmiljö och bondemiljö.
ETT TYPISKT MEDELKLASSHEM
Min mor var hemmafru. Det var
det vanliga, det normala enligt den tidens värderingar. I dag har ordet
hemmafru en nedsättande klang. För 60 år sedan var det tvärtom. Det var fint
att vara hemmafru. Mor hann dock jobba som kontorist på järnvägen i flera år
innan hon som 26-årig gifte sig. Hon trivdes med jobbet och skulle gärna ha
fortsatt. Men min far krävde att hon skulle bli hemma och sköta oss barn. Far
var väldigt konventionell. Han var noga med att följa rådande normer och
värderingar. Att ha hemmafru med barn var för honom ett bevis på social status,
ett bevis på att han var en ”riktig karl” enligt den tidens värderingar. Att
kunna försörja fru och barn var ett tecken på att en karl lyckats i livet. I
arbetarfamiljer räckte mannens lön ofta inte till och hustrun var då också
tvungen att jobba. (I själva verket var detta inte något klokt val. Min
barndoms upplevelser lärde mig att båda måste ha egna löneinkomster i en
familj.)
I Holmlunds gård bodde två andra
barnfamiljer. I båda var mamman hemmafru. Fruarna träffades ofta över en kopp
kaffe och satt då vanligen och stickade. Också detta var typiskt för tidens medelklass. Det vanliga var att ogifta
kvinnor hade förvärvsarbete. De var tvugna att försörja sig själva. Några av
min mors väninnor förblev ogifta hela livet, något som de ofta pikades för. De
hade misslyckats med att ”skaffa sig en karl”. En av mors väninnor, som hette
Hulda, jobbade som servitris på en restaurang i Vasa som hette Koti. Hon
började missbruka alkohol och droger. Min far förbjöd mor att träffa henne. Han
ansåg att hon var en ”dålig kvinna”. Mor besökte henne ändå. En gång var jag
med. Hulda bodde i en vindsvåning. Jag kommer ihåg vinden och att mor strängt
förbjöd mig att berätta för far att vi varit hos Hulda.
Vårt hem vid denna tid var rätt
typiskt för hundratusentals medelklasshem i den tidens Finland. Holmlunds gård
var byggd före krigen men ganska modern. Vi hade elström och centralvärme. Vid
denna tid var det ännu vanligt med vedspis i köket. Vi hade dock en elplatta
med sladd. Men när mor lagade mat måste hon tända eld i spisen. I källaren hade
varje lägenhet en avbalkning, ett vedlider. Att bära upp tunga vedkorgar i den
branta trappan till andra våningen var bra motion. Kylskåp hade vi inte och
ännu mindre frys. Det fanns ett ganska stort s.k. kallt skafferi. Det var
visserligen kallt på vintern, men lika varmt som ute på sommaren. Allt arbete i
köket gjordes för hand och krävde betydande kunskap och skicklighet, men också
en viss muskelstyrka. Kaffe t.ex. köptes i form av bönor som malades hemma. Att
stå och mala kaffe var ett tråkigt jobb som mor gärna delegerade åt oss barn.
Vi barn drack förstås inte kaffe. Men inte heller drack vi läsk. Mjölk var vår
standarddryck.
I dag finns det minst ett WC (en
vattenklosett) i varje lägenhet. För 70 år sedan fanns det wc endast i nyare
hus. Vi hade wc. Den fanns i ett liten skrubb strax till vänster innanför
ytterdörren. Men det fanns också ett dass (skithus som man sade då) på gården.
I Vasa, där gamla trähus dominerade stadsbilden ännu vid denna tid, var det
vanligt att ha dass ute på gården. (Ordet dass användes inte på den tiden. Man
talade i stället om tuppen.) Såväl min mormor och morfar som farmor och farfar
var tvugna att gå ut på gården till ett skithus för att bajsa och kissa (skita
och pissa sade man på den tiden). Det fanns vanligen flera sitthål i ett
skithus och det var helt normalt att flera personer satt i samma dass samtidigt.
I mina morföräldrars tupp fanns hela tre hål. Dasset var gemensamt för två
hushåll. I dag har man fint wcpapper att torka sig med. Sådant var en lyx på
den tiden. På dasset fanns vanligen några dagstidningar. Man fick riva loss
lämpliga bitar att torka sig med. Själv brukade jag gnugga,skrynkla pappret
litet för att göra det mjukare. Det var inte så noga med renligheten och
skithusen omgavs ofta av kraftfulla odörer. Men ur miljösynvinkel var skithusen
mycket bättre än dagens system. Det utgjorde ett enkelt, okomplicerat system
att lösa skitproblemet. Dassen tömdes regelbundet av s.k. skitkuskar. Tidigare
sköttes detta viktiga jobb av kuskar som körde med häst och vagn. På Holmlunds
gård fanns vad man i dag kallar en septikbrunn till vilken bajset rann från de
fyra wcna i huset. Brunnen tömdes, såvitt jag minns, med hinkar men transporten
sköttes vanligen med bil.
”Skitkulturen” har förändrats
radikalt sedan dess. I dag bajsar man ensam i ett kliniskt rent rum. Man
använder mjukt wcpapper och bidédusch. Tydligen har människornas stjärtar
(rövar sade man på den tiden) blivit ömtåligare, liksom det mesta annat i
dagens samhälle. Ett egendomligt hyss som jag kommer ihåg är att låsa in en
person på dasset på dennes namnsdag. Idéen var att man skulle smyga fram och
sätta på haspen utifrån när namnsdagsbarnet uträttade sina behov. Även annars var detta ett vanligt hyss. Det
ansågs
vara kul när den som blev inlåst
skrek och bultade på dörren.
Finland var ett fattigt land för
70 år sedan. Ändå, eller kanske därför, var servicen mycket bättre än i dagens
datoriserade samhälle. Man fick personlig service överallt. Ett exempel är
posten. Den delades ut två gånger om dagen, på förmiddag och eftermiddag. På
lördagar delades den en gång. Det fanns ett postkontor vid Vasklot hamn och
därifrån gjorde postiljonerna en runda två gånger om dagen. På den tiden
kommunicerade (som det heter i dag) man främst genom att sända brev och kort. Typiskt
för tiden var också att man kom och hälsade på utan inbjudan. Bekanta kunde
komma in och sitta och prata en stund som en helt naturlig sak. Ytterdörrarna
var vanligen olåsta om dagarna.
Dagens hem är fyllda av
elektronik. För 65 år sedan hade man på sin höjd en trådtelefon och en radio.
Vi hade inte telefon, men nog radio. Transistorn var ännu inte uppfunnen.,
radion gick med vacuumrör. Det var knappt 30 år sedan rundradion inledde sin
verksamhet. När mina föräldrar var små fanns ännu inga radioutsändningar även
om radion nog var uppfunnen. Min mor hade ofta på radion. Jag kommer ihåg att
hon gärna lyssnade på radioteatern. Det var något som jag ogillade eftersom de
så ofta skrek och grälade. Jag förstod ju inte att det inte var på riktigt.
Alltsedan den tiden har jag haft obehag för skrik och gräl. Kanske är jag
speciellt känslig, men jag har alltid undvikit gräl. I dag skulle jag kallas
konflikträdd. Jag tycker att gräl och slagsmål är under en förnuftig människas
värdighet. Troligen är jag i detta avseende påverkad av min far. Han höjde
aldrig rösten, grälade aldrig, svor och förbannade aldrig. Min mor kunde
däremot nog tappa kontrollen.
Tvn uppfanns i mitten av
1930-talet. I min barndom fanns det tv t.ex. i USA, men det skulle ännu dröja
ett decennium innan man i Finland började utveckla detta revolutionerande nya
medium. Däremot var biograferna populära. De hade sin glansperiod under min
ungdom. Mitt första biobesök gjorde jag tillsammans med min far i en biograf
som hette Scala. Den låg på Hovrättsesplanaden nära torget. Huset är sedan
länge rivet. Vi såg ett antal korta Disney-filmer. En av filmerna måste ha
gjort ett stort intryck på mitt barnasinne för jag kommer ihåg den än i dag. Den
handlade om hur Musse Pigg kämpade mot en jätte. Dessa gamla filmer finns i dag
på DVD. Just den filmen finns i dag bland mina skivor. Under min barndom fanns
det hela sex biografer i Vasa. Jag hann under barn- och ungdom se filmer i dem
alla. Min mor var intresserad av film. Hon var t.ex. en stor beundrare av den
tidens superstjärna Greta Garbo.
Här är ett ”radiominne”.
Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning och denna refererades i radion.
Vår radio stod på hela tiden medan den högtidliga förrättningen pågick. Detta
har fastnat i mitt minne därför att min mor grät. Hon sade ungenfär: ”Hur skall
det gå för Finland nu när Mannerheim är borta.” I själva verket hade han varit
borta från politiken sedan 1946. Mor var en stor patriot och en stor beundrare
av Mannerheim. Också detta var typiskt för medelklassen, för den s.k.
borgerligheten.
Dagens värld är full av
allehanda musik. Detta är ingenting nytt. Musik av alla slag spelades under min
barndom och för övrigt också under mina föräldrars barndom. Musiken spelades
förstås live på restauranger, på dansbanor, på konserter. I radion sändes
mycket musik. Grammofoner var vanliga. Vi hade dock ingen grammofon vid denna
tid. I dag berättar många hur de lyssnade till musik redan i mycket unga år.
Jag var inte ett dugg intresserad av
musik. Min mor dyrkade en del av den tidens populära sångare, t.ex. Zara
Leander, men i det avseendet påverkade hon inte alls mig. Tyvärr ärvde jag min
fars omusikalitet. Inte ens när jag blev tonåring kände jag någonting för
superidoler som Elvis, Tommy Steele och Paul Anka. Jag tyckte mina kompisar var
löjliga som häftigt käbblade om vem som var bäst.
Långt senare kom jag underfund
med att jag var tondöv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar