DEN KATOLSKA KYRKANS CENSUR

UNDER MÅNGA ÅRHUNDRADEN BEDREV DEN KATOLSKA KYRKAN HÅRD CENSUR.

Enligt den katolska läran finns det vissa orubbliga dogmer, t.ex. att det finns en och endast en gud och att frälsning (dvs räddning undan döden = evigt liv) kan nås endast genom att tro på och följa denna lära. Eftersom kyrkan ansåg att dess uppgift var att frälsa människorna, dvs att rädda deras odödliga själar, och eftersom frälsning var möjlig endast genom kyrkan, var det konsekvent att införa hård censur. Allt som kunde få folk att tro fel eller handla fel och därmed hamna i helvetet måste på det bestämdaste bekämpas. Allt som stred mot den officiella läran betraktades som kätteri. Kyrkans motiv var sålunda, utifrån dess egen världsbild, i teorin goda och ädla. I praktiken spelade förstås mer egoistiska motiv ofta en stor roll. Den katolska kyrkan blev sålunda den första mäktiga organisation som införde kontroll över medierna.
Under medeltiden var denna uppgift inte särskilt svår därför att det inte fanns några egentliga massmedier. De böcker som fanns i omlopp, som rika människor kunde köpa, skrevs för det mesta av munkar. Upplagorna var små. Dessutom var vanligt folk analfabeter. De fick sina kunskaper i stor utsträckning via tal och predikningar i kyrkan och via kyrkomålningar, skulpturer och liknande. Prästerna var de viktigaste nyhetsförmedlarna genom att från predikstolen varje söndag meddela om viktiga händelser. Annars var “vanligt folk” hänvisat till skvaller för att få veta något om vad som hände i byn och i stora världen.
När konsten att trycka text och bilder uppfanns och snabbt spred sig i mitten av 1400-talet ändrades förutsättningarna för masskommunikation radikalt. Snart fanns det tusentals små och större tryckerier i hundratals städer som producerade en ström av relativt billiga böcker. Man tryckte också pamfletter, flygblad, propagandaskrifter etc. Samtidigt ökade läskunnigheten. Därmed blev det allt svårare att övervaka att inte kätterska tankar började spridas.
1500-talet var en orolig tid i Europa. Martin Luther gjorde uppror mot påvemakten och startade därmed reformationen. Bönderna i Tyskland var missnöjda och ställde till oroligheter och uppror. Turkarna hotade Europa från sydost och kom ända fram till Wien innan de slogs tillbaka. Oron underblåstes av böcker, pamfletter och flygblad med “farliga tankar”, som trycktes och spreds i stora mängder. I den situationen såg sig de katolska ledarna i Vatikanen tvugna att vidta kraftfulla åtgärder för att häva sina anspråk på att inneha den enda sanna kunskapen och kännedom om den enda vägen till frälsning. De startade den s.k. motreformationen för att skydda och sprida den rena läran.
Redan i slutet av 1100-talet hade den katolska kyrkan skapat en speciell avdelning, inkvisitionen, vars uppgift var att spåra upp och döma kättare. (Av latin inquisitio = undersökning, samlande av bevismaterial. Ordet kättare kommer av grekiska katharos = ren.) Inkvisitionens viktigaste mål var att utrota kätteriet bland katarer, en vid den tiden vida spridd religiösa riktningar som inte godkände kyrkans dogmer. Inkvisitionen fick en fast organisation omkring år 1230 av påven Gregorius IX. Då började man grunda speciella inkvisitionsdomstolar som lydde direkt under påven. Dessa stod över de världsliga domstolarna. 1252 fastställdes att tortyr var tillåten som medel att få fram bekännelser. Den som av en inkvisitionsdomstol dömts för kätteri kunde avrättas genom att brännas på bål. Själva straffet verkställdes dock alltid av de världsliga myndigheterna. Kyrkan ville inte ha ”blod på sina händer”. Inkvisitionen blev sålunda det första exemplet på vad man i dag brukar kalla en “hemlig polis”, dvs en polis som tar sig rätten att bruka vilka medel som helst, också tortyr, för att nå sina mål, och som arbetar utanför all offentlig insyn och kontroll.
Inkvisitionen höll förstås ett vakande öga över allt som publicerades. I mitten av 1500-talet, i samband med att motreformationen inleddes, beslöt Vatikanen att skärpa greppet över medierna. Man gjorde upp en lista över böcker som en katolik inte fick inneha eller läsa. Listan kallades index librorum prohibitorum (förteckning över förbjudna böcker), eller kort och gott index. Den publicerades första gången 1559. Böcker som fanns på listan måste brännas.
En vanlig uppfattning i dag är att Nikolaus Kopernikus bok Om de himmelska sfärernas rotationer (1543), i vilken han lägger fram sin berömda heliocentriska hypotes, hamnade på index. Detta stämmer dock inte. Boken kunde fritt tryckas, köpas och användas. Däremot förbjöds själva teorin år 1616, dvs 73 år efter Kopernikus död. En av påven Paulus V tillsatt expertgrupp på elva teologer konstaterade då enhälligt att teorin var “formellt kättersk” och “enfaldig och orimlig”. Faktum är att största delen av Kopernikus bok består av regler för att beräkna en stor mängd astronomiska parametrar. Den fungerade sålunda som en rent teknisk handbok i astronomiska beräkningar och användes också som sådan av astronomerna. Endast i några få satser i början av boken hävdar Kopernikus att solen står stilla och jorden rör sig. Indexförsamlingen krävde att dessa få satser skulle strykas. Annars var det fritt fram att använda boken.
Läsaren bör notera uttrycket “formellt kättersk”. Kätteri betraktades, sedan flera århundrades, av kyrkan som ett ytterst allvarligt brott. Det innebar att man förnekade den enda sanna och rätta läran och i stället spred falska läror, villoläror. Den som trodde på sådana läror hamnade i helvetet efter döden. Genom att bekämpa kätteriet ansåg sig kyrkan kämpa för själarnas eviga existens i paradiset. Straffet för kätteri var därefter. Om man gjorde avbön och ångrade sig kunde kyrkan förlåta, men den som höll fast vid sin “kätterska tro” straffades hårt. I värsta fall brändes han/hon på bål, ett grymt straff som illustrerar tidens allmänna grymhet. Vid denna tid, dvs i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var häxhysterin som värst. En häxa var per definition en kättare. Tiotusentals människor i Europa fängslades, torterades och brändes på bål som kättare. Speciellt stor uppmärksamhet väckte det när en man vid namn Giordano Bruno år 1600 brändes på bål i själva Rom. Bruno hade bl.a. förkunnat att universum är oändligt, att det finns andra solsystem och annat som stred mot kyrkans världsbild.
Den mest berömda bok, som hamnade på listan, var Galileo Galileis Dialog om de två världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska (1632). Galileo åtalades 1633 som misstänkt för kätteri. Han dömdes att avsvära sig tron på Kopernikus teori samt till livslång husarrest. Hans bok förbjöds och existerande exemplar måste brännas. (Självklart var det många som inte löd denna order.) Först år 1835 beslöt påven att det var fritt fram för en god katolik att läsa Galileos skrifter! Men det dröjde ända till år 1966 innan Vatikanen äntligen avskaffade index. Då hade listan självklart redan förlorat all praktisk betydelse. Men det dröjde till 1992 innan Vatikanen, med påven Johannes Paulus röst, medgav att man gjort ett misstag genom att åtala och döma Galileo 360 år tidigare.
Galileo tillbringade resten av sitt liv dvs nio år i husarrest. Under den tiden skrev han i hemlighet sitt viktigaste vetenskapliga verk Dialog om två nya vetenskaper. Manuskriptet smugglades ut ur Italien och boken trycktes av den kände holländske boktryckaren Elzevier i Leiden 1638. Galileo dog 1642.
En annan berömd forskare som råkade ut för censuren var fransmannen René Descartes (1596-1650). Han strävade att vara en god katolik och kyrkans underdåniga tjänare. En av böckerna, Le monde, som handlade om fysik stoppade han själv just som den skulle gå till tryckpressarna. Han hade jobbat fyra år på boken, men fick, just när den var färdig, höra om hur det gått för Galileo Galilei. Descartes insåg, liksom de flesta fysiker vid denna tid, att Kopernikus hade rätt, men han var rädd att reta kyrkan. Hans underdånighet hjälpte inte. Han var en radikal nytänkare och det räckte för att hans böcker skulle hamna på index. Detta skedde visserligen 1663, dvs efter hans död. 1685 förbjöd Ludvid VIX undervisning i Descartes filosofi i Frankrike. Först i början av 1800-talet fick han erkännande som en av de stora vetenskapsmännen och filosoferna genom tiderna.