ALBERT EINSTEIN TRODDE INTE PÅ GUD

ALBERT EINSTEIN TRODDE INTE PÅ GUD

Under årens lopp har jag då och då roat mig med att skriva en artikel om tro och vetenskap. Varje gång jag gjort detta har någon troende läsare förgrymmat eller skadeglatt påstått att jag är okunnig om att Albert Einstein, den största av alla vetenskapsmän, de facto trodde på Gud. Ibland antyder de dessutom att jag försöker sopa detta under mattan. Senast i Vasabladet 24.8 2007. Då skrev Herbert Lindén: ”Men det är väl litet taskigt för en ateist att nämna att han, den störste av dem alla, visste att Gud finns.” Första gången jag debatterade denna fråga var i själva verket för jämt 30 år sedan. Jag skrev då två artiklar om Einstein och religionen i Hufvudstadsbladet. De ingick 16.7 och 6.9. Det kom en mängd insändare som hävdade att jag inte bara hade fel utan borde förpassas till en betydligt hetare plats.
Redan i unga år gjorde Einstein uppror mot alla auktoriteter. Varken judendomen, kristendomen, islam eller någon annan religion fann nåd inför hans ögon. Det som under årens lopp fått så många att missförstå honom är att han gärna använde Gud som en metafor för naturlagarna i sin filosofi. Hans mest kända och ofta upprepade yttrande är “Gott würfelt nicht” (Gud kastar inte tärning). Detta yttrande är riktat mot den nya teori om atomerna som utvecklades under 1920-talet. Enligt denna styrs atomerna av rent slumpmässiga processer. Slumpmässigheten är, enligt den nya fysik som utvecklades, en fundamental egenskap i universum. Detta kunde Albert inte acceptera. Han var djupt övertygad om att universum styrs av deterministiska lagar. Denna övertygelse är, kan man säga, av religiös natur. Det var en tro, en övertygelse för Albert. På denna punkt hade Einstein, enligt de flesta moderna experter, fullständigt fel.
Einstein tillfrågades många gånger om han trodde på Gud. Han brukade svara att han inte trodde på “Jahwe eller Jupiter utan på Spinozas immanenta Gud”. Spinoza var en märklig och fascinerande holländsk-judisk filosof som levde på 1600-talet. Han hävdade inte bara att Gud och Naturen är ett och detsamma, utan dessutom att allting i världen sker med logisk nödvändighet. Spinoza betraktades, föga överraskande, som ateist av sin samtid. Det finns enligt honom ingen Gud i betydelsen en person som hör bön och styr och ställer enligt egen vilja. Med en ”immanent Gud” menas en gud som finns i världen, inte utanför den. Därför kunde både Spinoza och Einstein tro att den fria viljan är en illusion och att det bara finns en enda logisk möjlighet för världen att utvecklas. Einstein drömde om att upptäcka deterministiska naturlagar som styr allting. Hans relativitetsteorier är just av denna typ. I dag har så gott som alla fysiker övergett denna åsikt.
Nyligen har Richard Dawkins förklarat Einsteins inställning till religionen i sin bok The God Delusion (2006). Den store fysikern fick ta emot många hatbrev av kristna för att han så öppet förde fram sin åsikt. Dawkins citerar några exempel. (Ss. 16-17) Detta är inte förvånande för han sade bl.a.: ”Jag tror inte på en personlig gud och har aldrig förnekat detta utan öppet uttryckt det.” ”Idén om en personlig gud är helt främmande för mig och förefaller t.o.m. naiv”. (s. 15)
Slutligen vill jag påpeka att Einstein gjorde allt han kunde för att stöda den unga staten Israel. Han fick t.o.m. erbjudande om att bli Israels president, men tackade nej. I unga år var han pacifist, men ändrade åsikt när Hitler kom till makten. Han ansåg att judarna måste hålla ihop och, om nödvändigt försvara sig med våld därför att, som historien visar, är ingen annan beredd att försvara dem.