OM RICHARD DAWKINS OCH ATEISMEN

Denna artikel erbjöd jag åt Finsk Tidskrifts huvudredaktör TD Peter Nynäs 17.2 -o8. Han svarade, efter en påstöt, 26.2 att han "skall återkomma" till artikeln. Han gav dock inget löfte om att publicera den. Kanske finns det någon som är intresserad. Därför lägger jag ut artikeln på min blogg.

ÄR GUD EN INBILLNING?

Finns Gud eller finns han inte? Majoriteten av jordens folk har i alla tider trott på en eller flere gudar, men föga förvånande, tycks det också ha funnits skeptiker, ateister, under alla tider. Redan i Gamla testamentet fördöms ateisterna, t.ex. i psalm 14 som börjar med orden: ”Dårarna säger i sina hjärtan: Det finns ingen Gud.” Konfucius och Budda utvecklade för ca 2500 år sedan livsåskådningar som inte grundar sig på några gudar. Ungenfär samtidigt utecklades i antikens Grekland filosofiska läror som var ateistiska. Av dem är epikureismen bäst känd. Den betonade att döden är slutet, att det sålunda inte finns vare sig straff eller belöningar bortom döden. Ironiskt nog har många, kanske de flesta västerlänningar, i dag samma mål i livet som epikuréerna, nämligen hedoné, dvs lust, njutning, tillfredställelse. Hur ofta hör man inte i dag människor säga att man skall njuta av livet. Så talar en sann epikuré!
Under upplysningstiden på 1700-talet började en och annan våghalsig dissident öppet diskutera ateismen. Men dess stora genombrott kom med Karl Marx och hans efterföljare. En av Marx´ mest berömda aforismer ”Religionen är opium för folket” blev ett slagord inom den globala kommunistiska rörelsen. I den kommunistiska världen rådde formell religionsfrihet, men i praktiken lärdes ateismen ut som sanningen om gudarna.
Men det var inte bara i de kommunistiska länderna som många började tvivla på fädernas tro. I England gick filosofen, logikern och nobelpristagaren Bertrand Russell till hårt angrepp mot religionerna, och enkannerligen då den tro som han själv växt upp med. Hans bok Varför jag inte är kristen väckte stor debatt. I Sverige kom filosofen Ingmar Hedenius genom böckerna Tro och vetande (1949) och Helvetesläran (1972) att bidra till den ”urvattning” av kristendomen som är så typisk för dagens Sverige.
Efter kommunismens fall har religionerna upplevt ett starkt uppsving i de gamla öststaterna, men ännu mera i Asien och Afrika. Också i USA har religionernas, och speciellt de konservativas, inflytande ökat. I Finland har trenden däremot varit den motsatta. Senaste år skrev 37 000 personer ut sig ur kyrkan (statskyrkan). Drygt 80% av befolkningen hör nu till kyrkan. Det betyder självklart inte att 80% tror på den gud kyrkan predikar om. I själva verket tycks det i dag vara så att majoriteten inte tror på kyrkans gudsbild. Samma tendenser finns inom de flesta EU-länderna.
I dagens värld finns det inga ateister av samma dignitet som Marx, Russell, Sartre, Hedenius etc. Detta är kanske en av anledningarna till att den engelska biologen Richard Dawkins fått mycket utrymme i medierna. Genom boken The God Delusion (2006) har han retat upp de troende och fått redaktörerna att gnugga händerna. Dawkins är en av samtidens främsta biologer, men i motsats till sina kolleger har han länge fört ett ”korståg” mot religionerna. Han har under ett antal år gjort antireligiösa tv-program och deltagit i otaliga debatter.
De berömda ateister jag nämnde ovan var alla humanister. Dawkins är biolog och alltså naturvetenskapsman. Det märks i boken. Hans sätt att angripa frågan är inte den lärde humanistens utan den experimenterande och observerande naturforskarens. Litet ironiskt kunde man sammanfatta hans argumentering i frasen: Gud kan inte påvisas genom någon objektiv vetenskaplig undersökning.. Alltså är han en inbillning.
I förordet till den 400 sidor tjocka boken fastslår författaren sitt mål. Han skriver: ”Om den här boken fungerar som jag avser kommer religiösa personer som öppnar den att vara ateister när de lägger ner den.” Boken är elegant, lättläst och övertygande skriven och innehåller massor med konkreta exempel på missbruk av religion. Det skulle inte förvåna mig om många som är svaga i tron faktiskt blir ateister. På mig har den ingen effekt eftersom jag förlorade min barnatro redan när jag var 15 år gammal. För den som redan är ateist fungerar den ungenfär som Bibeln för en troende, den bekräftar det som man redan är övertygad om. Fundamentalisterna inom alla religioner kommer självklart att sätta den på listan över strängt förbjudna böcker. Enligt den kreationistiska sajten http://preachingyoufuneral.com är Dawkins ”en av de mest onda människor som någonsin gått på jorden”.

Dawkins ägnar sig åt ett slags omvänd frälsning. Vi är vana att troende människor vill omvända oss till den enda rätta tron (deras egen förstås). Själv har jag träffat tröttsamt många som velat omvända mig. Jag har t.ex. diskuterat med Jehovas vittnen, vanligen två unga kvinnor, med mormoner, två unga, trevliga, välklädda amerikanska män med mycket märkliga åsikter, men mest arbete för att rädda min själ, på uppmaning av Gud förstås, satte en äldre dam som tillhörde Livets ord. Hon var bl.a. övertygad om att Gud gör mirakel bara man ber tillräckligt intensivt. Hon berättade på fullt allvar att Gud gett henne pengar till en ny bil när den gamla var slut. En dag bara fanns det en tjock bunt sedlar i en låda! Vid den tiden led jag av så svår artros i båda höftlederna att jag hade svårt att gå. Denna dam undrade om hon och en förbönsgrupp fick be till Gud att han skulle bota min artros. Självklart svarade jag ja och lovade omvända mig om jag faktiskt blev frisk. Hur hade jag reagerat om jag fakiskt blivit botad? Klart är att den verklighetsuppfattning jag haft i 40 år i så fall skulle ha skakats i sina grundvalar. Eftersom jag är en ärlig människa skulle jag ha gått ut i offentligheten och berättat om miraklet. Men antingen finns Gud inte eller så ville han inte hjälpa mig trots de snälla damernas många böner. Däremot ville vår förträffliga hälsovård hjälpa mig. I dag kan jag gå utan problem tack vare vetenskapen. Jag tror på vetenskapen därför att den bevisligen flera gånger har räddat mig (och otaliga andra) från olika svåra lidanden. Men varför har jag drabbats av dessa svåra sjukdomar? Slumpen enligt min tro. Guds straff enligt fundamentalisterna.
För att kunna avgöra om man tror på något måste man veta vad detta är. Vad är alltså Gud egentligen för något? Var och en som läser litet religionsfilosofi märker att ordet Gud används i många helt olika betydelser. Om Gud = Naturen, som många, bl.a. den berömda 1600-talsfilosofen Spinoza ”bevisade” så finns det inte många ateister. Ingen vill väl påstå att naturen är en inbillning. (Det finns dock filosofer som påstått detta. De har vanligen varit religiösa.) Om Gud = naturlagarna, vilket bl.a. Einstein menade så finns Gud definitivt. Om Gud = kärleken, så gäller samma sak. Ingen tror väl att kärleken är en inbillning. Men om Gud = en gammal man uppe i himlen så är de flesta säkert ateister.
Dawkins diskuterar detta problem och betonar hur viktigt det är med en klar definition. Han definierar Gud som övermänsklig, övernaturlig intelligens som avsiktligt planerade och skapade universum och allting i det. Den som tror på en sådan intelligens är i Dawkins terminologi teist, den som inte tror ateist. Denna definition påminner mig om det svar som den kände finske filosofen Esa Saarinen brukar ge när han tillfrågas om han tror på Gud. ”Jag har aldrig lyckas begripa vad som menas med Gud.” För min del finner jag Dawkins definition lika obegriplig. Jag förstår inte ens ordet övermänsklig. Är det ett slags människa som är mera mänsklig? Såvitt jag förstår antas Gud vara osynlig. I så fall kan han väl inte på något sätt vara mänsklig utan snarast totalt icke-mänsklig? Ännu svårare har jag att beripa termen övernaturlig. Antas detta vara en annan natur med helt andra naturlagar, eller helt utan naturlagar eller är det en icke-natur? Dawkins är ingen filosof och ägnar sig aldrig åt filosofernas favoritsysselsättning, begreppsanalys. Det har däremot jag gjort i 40 år.
Gud är enligt definitionen en intelligens. Enligt Dawkins är intelligens en komplex egenskap som kan uppstå endast genom en oerhört lång evolution. Det kan alltså inte ha funnits någon superkomplex intelligens i universums början, men varelser med sådan intelligens kan uppstå i ett universum som existerat mycket länge.
Ärkebiskop emeritus John Vikström brukar säga att Guds existens inte kan bevisas, men inte heller motbevisas. Detta torde vara en ganska vanlig uppfattning bland protestantiska teologer. Många vetenskapsmän, också ateister, har haft samma åsikt. Biologen Richard Dawkins hävdar i stället att frågan om Gud ingalunda ligger helt utanför vetenskapens kompetensområde. Han menar att i den mån Gud påstås vara något verkligt som påverkar världen så kan man anföra bevis för eller emot. För Dawkins är Guds existens därför en hypotes och inte en ren trosfråga. Därför ägnar han ett par kapitel åt att gå igenom bevisen för och emot. I Kapitel 3 granskar han argumenten för. Han går t.ex. igenom Thomas av Aquinos bevis från 1200-talet (som den katolska kyrkan fortfarande i princip godkänner), han demolerar det ännu äldre ontologiska beviset och går sedan till nyare bevis såsom skönhetsbeviset, den personliga upplevelsen som bevis, skriften som bevis och Pascals bevis. I följande kapitel fortsätter han att destruera bevis, nu av modernare snitt. Design-beviset har han vederlagt utförligt tidigare i boken The Blind Watchmaker (1986), men han gör det ännu en gång. Ett av de nyaste bevisen, som upprepats i det oändliga av kreationisterna, också hos oss, är irreducerbar komplexitet. Misstaget med detta, samt med argumentet att det inte finns mellanformer, förklarar han rätt utförligt. Såvitt jag förstår är hans argumentering korrekt och den livas upp av många anekdoter och skildringar av debatter han deltagit i.
Självklart kommer han fram till att Guds-hypotesen är falsk, något annat är ju inte att vänta. Något förvånande är dock att hypotesen, enligt Dawkins, inte är falsk med säkerhet utan med mycket hög sannolikhet. Detta innebär att han lämnar en liten möjlighet för motsatsen öppen. Varför? Tydligen är Dawkins influerad av den vetenskapsfilosofi som kallas positivism. Positivisterna brukar göra stort nummer av att vi inte kan veta någonting med absolut säkerhet utan endast med mer eller mindre stor sannolikhet.
Märkligt nog nämner Dawkins inte några av de mest uppenbara bevisen för att Gud är en inbillning. Han nämner t.ex. inte teodicé-beviset. Här är en version av det. Jag har oturen att vara försedd med stark förmåga att känna medlidande. Jag undviker t.o.m. att se våldsfilmer därför att de får mig att må dåligt. Om jag hade stor makt skulle jag inte kunna låta bli att stoppa allt grymt och omänskligt våld, jag skulle avskaffa alla plågsamma sjukdomar etc. Inte därför att jag är god, inte därför att jag älskar människorna, utan därför att jag lider av att se andra lida, det plågar mig. Om det funnes en Gud är det otänkbart att han skulle vara mindre god än jag. Men världen är full av grymt lidande och ännu mer är att vänta i framtiden. Alltså kan det inte finnas någon Gud. Här är ett annorlunda bevis. Antingen har Gud skapat människan, eller människan skapat Gud. Gud kan inte ha skapat något som är så fysiskt och psykiskt misslyckat som människan. Alltså är det människan som skapat Gud. Jag slänger in ännu ett bonusbevis. Gud har inget behov av att skapa människan, men människan har en mängd behov av att tro på Gud. Alltså har människan skapat Gud. Q.E.D.
En rationell diskussion av bevisen för och emot Guds existens har i själva verket mycket liten effekt på människors tro. Det är helt andra faktorer som formar vår inställning i dylika frågor. Dawkins är i sin egenskap av naturvetenskapsman utbildad och van att tänka rationellt och logiskt. Han har svårt att föreställa sig att de flesta människor inte gör det. Därför har han en överdriven tro på att hans argument kan påverka folk.
Anta att Dawkins har rätt, att Oden, Zeus, Amon, Jahweh, Allah, Shiva och allt vad de heter är inbillningar. Hur skall vi då förklara att människorna i nästan alla kulturer trott och fortfarande tror på gudar? Är det kanske så, som många sociologer menat, att vi har ett religiöst behov på samma sätt som vi har behov av mat, sex, ömhet, stimulans etc? Hans försök att förklara religionerna är det svagaste avsnittet i boken.
Dawkins blev en vetenskaplig kändis genom boken The Selfish Gene (1976), som till dags dato utkommit i hela 30 upplagor. Hans huvudtanke är att försöka förklara så mycket som möjligt av det mänskliga beteendet utgående från evolutionsteorin. Därför förväntar man sig att han skall förklara också religionen enligt samma mönster. Grundidén i darwinismen är, som bekant, att beteenden som är till fördel för arten utvecklas och sprider sig medan beteenden som är skadliga försvinner. Eftersom religioner funnits i tusentals år borde de, enligt darwinismen, vara till nytta. Troende borde ha större chans att överleva än ateister. Men Dawkins hävdar i starka ordalag att religionerna i själva verket är långt mer skadliga än nyttiga. De konsumerar en mängd energi och resurser, leder till krig och stridigheter osv. Enorma resurser och otaliga fattiga människors liv har offats för att bygga katedraler som inte är av någon praktisk nytta. Om vi utgår från Dawkins egna antaganden om religionernas skadlighet så borde de ha dött ut för länge sedan. Men det har de definitivt inte gjort, tvärtom. Hur klarar han sig ur detta dilemma?
Dawkins förklaring går ut på att religion är en skadlig biprodukt av något i och för sig nyttigt beteende. Vilken är då denna goda medfödda benägenhet som har så skadliga bieffekter? Han medger att han endast har vaga idéer på den punkten. Barn har en genetiskt betingad benägenhet att lita på auktoriteter. Detta är till nytta därför att barnen därigenom snabbt suger i sig de äldres kunskaper och erfarenheter. Men det innebär också att barnen okritiskt anammar de äldres vidskepelse och dumheter. Men detta löser inte problemet därför att det förblir oförklarat varför de äldre håller fast vid skadliga beteenden. Sådana föeställningar borde överhuvud aldrig ha haft en chans att uppstå, än mindre att få en central roll i livet.
Som jag tidigare betonat är Dawkins naturvetare, inte humanist. Hans kunskaper i historia och framför allt i idéhistoria är mycket magra. Hans bild av religionernas roll i olika kulturer under historiens gång är milt sagt ensidigt mörk. Det är ingen överdrift att kalla honom fundamentalist, men en ateistisk sådan. De religiösa fundamentalisterna är övertygade om att allt ont kommer från ateismen. Dawkins är förstås inte så enfaldig att han tror att allt ont kommer från religionerna, men han är övertygad om att religionerna för med sig mycket mera ont än gott. I själva verket är det svårt att hitta ett enda positivt omdöme om religiös tro i boken.
Dawkins är självklart långtifrån den första som försökt ge en vetenskaplig förklaring till religiös tro. Redan Darwin tog upp frågan, Sigmund Freud behandlade ämnet och under senare år har en mängd böcker i ämnet publicerats. Själv är jag benägen att hålla med Dawkins om att det religiösa beteendet, åtminstone i sina grunddrag kan förklaras darwinistiskt. Men jag anser att Dawkins, på grund av egna tråkiga erfarenheter av konservativa, fördömande, makthungriga religiösa ”fanatiker”, har fått en fundamentalt skev bild av religionen som socialt fenomen.
Om vi studerar historien finner vi att religionen ofta är det ”kitt” som hållit samman många mäktiga kulturer. Den äldsta av alla högkulturer, den egyptiska var helt och hållet uppbyggd kring religionen. Farao var både kung och gud. Muhammed lade grunden till ett väldigt imperium och en blomstrande kultur just genom sin religion. Kristendomen var grunden för all kultur i det medeltida Europa. Det var genom de kristna institutionerna som arvet från antiken bevarades. På en tid när jämlikhet, frihet och demokrati var okända begrepp kunde ett stort rike baseras endast på lydnad, offervilja, en känsla av gemenskap gentemot ”det främmande”, samt enkla idéer om livets mening, om hinsides straff och belöningar. Religionerna höll så att säga folken i ”herrans tunkt och förmaning”.
De kulturer som byggde på en religion och som därigenom fick ett starkt grepp om folket hade den största chansen att klara sig i ”kampen om tillvaron”. De stora och starka religionerna slog ut de svaga (t.ex. vikingarnas asatro och finnarnas Kalevala-sägner) och assimilerade dem. Vi känner igen ett typiskt darwinistiskt mönster.
Utgående från denna teori är det inte förvånande att religionerna fortfarande spelar en viktig roll. Att försöka utrota dem är en hopplös och t.o.m. meningslös uppgift. Rationella argument biter inte. Det som vi ateister kan och bör göra är att alliera oss med de, enligt våra värderingar, ”goda krafterna” inom de olika religionerna, dvs med dem som predikar kärlek, tolerans och hjälpsamhet, som godtar och respekterar vetenskapen och inte ser den som en fiende, och som bekämpar all slags rasism, sexism och diskriminering. Tillsammans bör vi bekämpa sådan religion som strävar att stänga in människorna, redan som små oskyldiga barn, i stela rustningar av intoleranta, föråldade dogmer.
Ateisten är oförmögen att söka tröst och mening i tron på en övernaturlig verklighet som motsvarar hennes/hans drömmar. Tror ateisterna överhuvudtaget på någonting? Dawkins har, liksom de flesta ateister, en ganska positiv människosyn. Han tror att det finns en medfödd känsla för rätt och orätt och att vi kan leva och dö utan att klamra oss fast vid hoppet om en övernaturlig, mäktig fadersgestalt och ett evigt liv. Om döden påpekar han det som ateisterna framhållit ända sedan antiken.Här kan jag inte låta bli att citera en av mina favoritfilosofer, Lucretius som levde för litet mer än 2000 år sedan. ”Se tillbaka på den evighet som förflöt före vår födelse: den betyder intet för oss. Naturen håller här fram en spegel till oss där vi kan se framtiden, när vi skall vara döda.” (De rerum natura, slutet av bok III) Dawkins citerar en modernare och roligare ateist, Mark Twain. ”Jag fruktar inte döden. Jag hade varit död under miljarder och miljarder år innan jag föddes, och har inte på något sätt lidit av det.” (354) Knappast lider han desto mera under alla de oändligt många år han kommer att fortsätta att vara död. (En del troende hoppas förstås att han nu pinas i helvetet).
Men räcker det bara med epikuréernas hedoné? Räcker det bara att ta ut den njutning man kan få av livet och sedan dö nöjd? Dawkins menar att människor som inte tror på högre makters styrning söker mening på olika vägar. ”Min väg inkluderar en stor dos vetenskap,” förklarar han föga överraskande. Typiskt för vetenskapen är att den är ett socialt projekt som pågår i århundraden och där varje forskare lämnar sitt bidrag, det må i allmänhet vara obetydligt, till ett gemensamt giganiskt bygge. Forskare känner vanligen en stark gemensamhet med gågna generationer och med kommande. Vill vi ironisera litet kan vi säga att vetenskapen hos Dawkins fyller den roll som Gud fyller hos den troende. Laboratoriet är hans helgedom och forskningen hans andakt.
Själv har jag varit fascinerad av vetenskapen hela mitt vuxna liv, men jag känner mig i främsta hand som del i en gemenskap av filosofer som sträcker sig från antikens greker in i en okänd framtid. För många år sedan gav den franska 1600-talsfilosofen Blaise Pascal mig en ahaupplevelse. Han var ett vetenskapligt geni som, efter en personlig kris, blev en religiös mystiker. Men innan han försjönk i en betraktelse av Gud var han optimist och trodde på människan. Mänskligheten är, menade han, som en enda människa som ständigt utvecklas och aldrig dör. Genom att vara människor har vi del i denna odödliga mänsklighet och därigenom del i ett slags odödlighet. Vi är som de miljarder cellerna i vår kropp, nödvändiga för dess existens, men ersätts ständigt av nya likadana celler. Allt det som är väsentligt för kroppen fortlever i de nya cellerna. På samma sätt fortlever allt det väsentliga i att vara människa, allt det väsentliga i var och en av oss, i ständigt nya generationer, i en mänsklighet som lever och utvecklas i evighet.

Richard Dawkins The God Delusion. Houghton Mifflin Company, 2006
Den som vill veta mera om Dawkins verksamhet kan gå till www.richarddawkins.net.