VÄRLDSBILD OCH VERKLIGHETSUPPFATTNING

VAD ÄR EN VERKLIGHETSUPPFATTNING?

Vad är skillnaden mellan verkligt och overkligt? De flesta skulle väl i dag svara att det som vetenskapligt kan bevisas är verkligt, men lämna öppet att det kan finnas mer än vi vet om som är verkligt. Kanske skulle många här hänvisa till den vetenskapliga världsbilden. Det är just denna som den här essän handlar, eller snarare inte handlar om. Jag förkastar hela idéen om ”den vetenskapliga världsbilden”. I stället försöker jag lansera begreppet verklighetsuppfattning.
De idéer som jag för fram här är inga tillfälliga hugskott, utan tankar som mognat under många års läsning av både vetenskapliga och ovetenskapliga texter. Inspiration att just nu skriva ner dessa tankar fick jag av att läsa Olli Lagerspets essä ”Har vetenskapen en världsbild?” i En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008). Flera andra skribenter tangerar samma tema i vänboken.

DET FINNS INGENTING SÅDANT SOM DEN VETENSKAPLIGA VÄRLDSBILDEN

Jag menar dels att termen ”världsbild” är grovt missvisande dels att det inte finns något sådant som den (märk den bestämda formen) vetenskapliga världsbilden. Om man vill hålla fast vid termen världsbild bör man betona att det funnits och finns flera sådana ”bilder”.
Själva ordet är missvisande därför att det inte är frågan om någon bild ens i en bildlik bemärkelse, men också därför att ordet ”värld” för tankarna i fel riktning. Vad vi talar om är snarare ett sätt att leva, vara och förhålla sig till sin omgivning, inklusive hur man talar. Det är frågan om vad man uppfattar som verkligt och overkligt.
Ordet världsbild ha sina rötter i den debatt som Kopernikus radikalt nya teori om solsystemet orsakade i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet. Man talade då om de två stora världssystemen, det ptolemaiska och det kopernikanska. Ordet världssystem (sistemi di mondi) ingår i själva verket i titeln på den mest berömda boken från denna tid, alltså Galileo Galileis bok från 1632. De konkurrerande systemen illustrerades med konkreta bilder. Det var lätt att med hjälp av dessa få en uppfattning om hur de skilde sig från varandra. I själva verket var bilderna grovt missvisande, men de illustrerade ändå några huvudpunkter.
Vid denna tid började man också använda ordet värld. Man började spekulera om att det kunde finnas andra världar. En av de många nytänkarna vid denna tid var Giordano Bruno. Han väckte de konservativas vrede och spott och spe genom att resa runt i Europa och predika att rymden är oändlig, att det finns många andra världar och att en del av dessa är bebodda av människor sådana som vi. Han var hängiven anhängare av en vid den tiden populär magiskt-mystisk verklighetsuppfattning som som kallas hermetisk. Han dömdes för kätteri av kyrkan och brändes på bål i Rom år 1600. Här kan också nämnas det unga geniet Blaise Pascal. Han spekulerade i början av 1600-talet om att det kan finnas ”världar inuti världar”. Det var en idé som sedan dök upp om och om igen till vår egen tid.
Begreppet vetenskaplig världsbild kom i bruk under senare delen av 1800-talet. Det användes framför allt i den då hårda kampen mellan den explosionsartat expanderande vetenskapen och teknologin och den konservativa kyrkan. Begreppet användes främst av sådana som kallade sig materialister och ateister. Det togs upp av den politiska vänstern och blev en hörnpelare inom den framväxande marxistiska rörelsen. Termen användes både av kommunister och socialdemokrater. Ett exempel är Lenins bok Materialism och empiriokriticism (1909). (Empiriokriticism är en annan benämning för positivism). I den försvarar han häftigt ”den vetenskapliga världsbilden” som, enligt honom, är materialistisk. Boken blev nästan en bibel bland kommunister och citerades flitigt ännu under 1960- och 70-talet.
I slutet av 1800-talet fanns det faktiskt något som kunde kallas den (dåtida) vetenskapliga världsbilden. En stor del av forskarna, kanske en majoritet, utgick ifrån denna. Man brukar i dag kalla denna världsbild ”den klassiska fysiken”. (Historikerna använder ordet klassisk i helt andra betydelser). I denna ”bild” ingick Newtons mekanik och gravitationsteori, Daltons atomteori, termodynamiken, och Maxwells teori om elektromagnetismen. Den kompletterades med Darwins evolutionsteori.
Men det fanns en alternativ världsbild, eller snarare ett alternativt sätt att uppfatta (tolka) dessa teorier, som av sina anhängare ansågs vara mera vetenskapligt än materialismen. Det var den positivistiska uppfattningen, som etablerades av Auguste Comte på 1830-talet och i sekelskiftet 1800/1900 hade en berömd förespråkare i geniet Ernst Mach. Positivismen var strängt ”antimetafysisk”, dvs man förkastade allt som inte kunde verifieras genom empiriska undersökningar. Daltons atomer t.ex. var omöjliga att observera, de var rent hypotetiska. Enligt positivismen var det därför ”vidskepelse” att tro att de existerade på samma sätt som t.ex. sandkorn.
Det fanns alltså vid denna tid två konkurrerande verklighetsuppfattningar som båda accepterade de teorier jag nämnde ovan. Båda ansåg sig vara den sanna vetenskapliga verklighetsuppfattningen.
Men det fanns ännu en uppfattning som gjorde anspråk på att vara sann. Inom filosofin dominerade under senare delen av 1800-talet en uppfattning som kallas idealism. Den gick tillbaka på Hegel, som dog 1930. I Sverige var Boström det stora namnet och i Finland J.V. Snellman. Dessa filosofer ansåg sig tränga djupare än naturvetenskapsmännen och hävdade att det som vi upplever som en materiell verklighet i själva verket är en andlig värld. Våra upplevelser finns inom oss, i själen. En känd legend om Boström berättar att han vid tenter brukade peka på en stor kakelugn och fråga: ”Kan kandidaten säga mig var denna kakelugn befinner sig?” För att blir godkände skulle kandidaten svara: ”Den finns som en subjektiv upplevelse i min själ.”

EXEMPEL PÅ VERKLIGHETSUPPFATTNINGAR

För att inte behöva skriva det långa ordet verklighetsuppfattning förkortar jag det till VU. Jag talar om en VU, VUn och VUar.
Om min mor (som dog 1987) såg en svart katt som sprang över vägen spottade hon alltid tre gånger och räknade först till tio och sedan baklänges från tio till ett. Varför? Därför att en svart katt är ett dåligt omen, ett varsel om olycka. Denna kan dock motverkas genom en avvärjningsritual. Föreställningar om varsel och avvärjningsritualer är urgamla. Vi finner sådana redan i den babyloniska kulturen för 4000 år sedan. De ingår i en typ av VUar som jag här buntar ihop under benämningen magiska. Min mor trodde också på andra varsel och på spöken. Det gjorde också hennes bröder. En broder försäkrade många gånger för mig att han i sin ungdom sett en svartklädd dam som gick på vattnet.
Själv skulle jag aldrig drömma om att tro på varsel, göra en avvärjningsritual eller tro på spöken. Jag har visserligen sett spöken, hört röster som ropat på mig fast jag varit ensam etc, men jag skulle aldrig drömma om att tro på spöken, anderöster eller någon form av magi. Jag tolkar alla berättelser om magi som misstag, suggestion, illusioner, slumpen eller som rena bedrägerier, inklusive självbedrägerier. I min VU finns inte rum för magi och det vi kallar övernaturligt. Man kan kalla min VU materialistisk eller vetenskaplig om man så vill.
Detta är två ganska triviala exempel på VUar. Ytterligare en typ av VU är de religiösa. T.ex. i de forntida babyloniska och egyptiska kulturerna spelade tron på gudarna en dominerande roll. Detta gällde förstås i lika hög grad den lilla israeliska kulturen. I dessa kulturer var det en självklarhet att allt som hände var gudarnas vilja och orsakades av dem. (Israelerna hade förstås bara en gud). Födelse och död, hälsa och sjukdom, krig och fred, god skörd och missväxt, allt berodde på gudarnas beslut. Eftersom gudarnas vilja var outgrundlig låg människans enda hopp i att lyda och ära gudarna och hålla dem på gott humör. Det gjorde man genom böner, ritualer och offer. Människan var dock inte helt utelämnad. Hon kunde i bästa fall utröna gudanas vilja genom att rätt tolka de tecken som gudarna gav. Allt som hände på himlavalvet kunde vara sådana tecken. Sålunda lande babylonierna grunden till astrologin. Än i dag är det många som tror att vårt öde kan ”utläsas i stjärnorna”. Själv anser jag det absurt att tro att den finns något slags samband mellan planeternas ställning vid födelseögonblicket och individens framtida öde.
I det medeltida Europa dominerade en kristen, katolsk VU. Det var inte samma som dagens katolska VU. Den medeltida VUn förenade bibeltro med idéer från Aristoteles och andra grekiska filosofer. Under renässansen fick den kristna VUn konkurrens av olika antika system som vi kallar magiska eller ockulta. Främst alkemi, hermetism och kabbala. Giordano Bruno, som jag nämnde ovan, var en hängiven förespråkare för sådana idéer. Genom Luther och reformationen splittrades den katolska VUn i två. Katolikerna höll fast vid en mängd medeltida idéer, medan protestanterna förkastade dessa. Katolikerna tror t.ex. på själens odödlighet men protestanterna på kroppens uppståndelse.

FINNS DET EN VETENSKAPLIG VERKLIGHETSUPPFATTNING?

De flesta historiker är eniga om att vetenskapen uppstod på 1600-talet. Förstås var det frågan om en gradvis utveckling. Det sägs ofta att forskarna då trodde på den mekaniska världsbilden. Detta är en missvisande förenkling. Det fanns många VUar under 1600- och också under 1700-talet. De religiösa dominerade fortfarande. (Jag talar här förstås bara om Europa, vår kultur). Men de magiska spelade också en stor roll. Detta var ju häxförföljelsernas förlovade tid och mera magisk än häxtron kan en uppfattning knappast bli. Galileo Galilei som mer än någon annan bidrog till att utforma vetenskapen var en god katolik. Newton som föddes samma år som Galileo dog var närmast fanatiskt religiös. I slutet av sitt epokgörande verk förklarar han att Gud styr allt. Han använde mycken tid på alkemi och på att söka dolda sanningar i Bibeln. Carl von Linné, grundaren av den botaniska vetenskapen, ansåg det självklart att Gud i begynnelsen skapat alla växter och djur just sådana som de nu är.
Forskarnas VU avvek ingalunda i någon högre grad från den dominerande religiösa VUn. Många av dem var dessutom påverkade av magiska tankar. Så vari bestod då det nya och radikala?
Man började utnyttja en nygammal förklaringsmodell. (Den hade använts av vissa skolor redan under antiken). Grundtanken var att materiella förändringar kunde förklaras genom kontaktkausalitet. All förändring i materia kunde förklaras genom tryck och stötar. Men enligt den rådande VUn var Gud och själarna inte materiella och kunde följaktligen inte förklaras med hjälp av denna modell. De flesta trodde alltså på en dualistisk VU.
I praktiken modifierades denna modell redan under 1700-talet i och med att man insåg att gravitation, magnetism och elektricitet inte kunde förklaras genom kontaktkausalitet.
Jag nämnde redan den s.k. klassiska fysiken under 1800-talet. Den ersattes under början av 1900-talet av två stora system, kvantfysiken och relativitetsfysiken. Båda är grundläggande i modern fysik och teknologi. Lustigt nog bygger de på två väldigt olika VUar. Einsteins relativitetsteori är en s.k. klassisk deterministisk teori. Varje kropp i rörelse beskriver enligt teorin en bestämd bana. Vid varje tidpunkt befinner den sig på en bestämd plats och har en bestämd rörelse. Enligt kvantfysiken är varje rörelse i viss mån är obestämd. Ingen kropp befinner sig någonsin på en viss punkt med en given hastighet vid en given tidpunkt. Ju mindre kroppen är desto större är osäkerheten. Motsättningen har gett upphov till mycken forskning men ännu har ingen lyckats förena dessa båda system i en ”teori om allting”.
I dagens fysik kan vi i själva verket urskilja en hel rad olika verklighetsuppfattningar. Det är inte bara relativitetsfysiken som är oförenlig med kvantfysiken. Inom den senare kan vi urskilja ett flertal VUar. Märk att kvantfysiken i sig inte är någon VU. Den består av en uppsättning formler och regler som används i praktiken och med stor framgång. Oenigheten gäller hur dessa formler skall tolkas. Det skulle dock föra för långt att här gå in på dem. (Det för bli till en senare blogg).

FINNS DET EN SANN VERKLIGHETSUPPFATTNING?

En babylonisk krukmakare för 4000 år sedan hade en mängd praktiska kunskaper om olika slag av leror, hur dessa kan formas till olika slags kärl, hur kärlen kan få större hållfasthet genom att brännas i en viss hetta under en viss tid. Att han trodde på gudar, bad böner innan han inledde sitt arbete, offrade etc spelade en stor roll för honom själv, men inverkade inte på krukornas kvalitet. (Han trodde förstås att det inverkade). En modern krukmakare har samma slags kunskaper och gör krukor hållfasta genom att bränna dem. VUarna har ändrats många gånger under årtusendenas lopp, men leran och dess egenskaper är desamma. Krukmakaren har praktisk, empirisk kunskap. Alla människor har sådan kunskap under alla tider. Denna kunskap varierar, den accumuleras, glöms bort när den inte behövs, men den förblir lika sann under alla tider. En pilbåge fungerar enligt precis samma principer i dag som för 10 000 år sedan. Torrt trä har brunnit alla tider och kött har blivit lättare att tugga genom att upphettas.
Den empiriskt praktiska kunskapen är grundvalen för vår existens. Utan kunskaper om vad vi kan äta, hur vi fortplantar oss, hur vi skyddar oss, hur vi fungerar som grupp, utan tekniska kunskaper dör vi snabbt ut. Denna kunskap är därför fundamental, den är den verkliga, orubbliga sanning som all mänsklig existens bygger på. (Detta gäller förstås också djuren, men i deras liv spelar instinkter en större roll än hos oss).
Denna kunskap räcker för att vi skall kunna leva och fortplanta oss. Men den räcker inte för att tillfredställa vår obotliga nyfikenhet. I motsats till djuren är vi högst intelligenta. Evolutionen har gjort intelligensen till vårt trumfkort i den stenhårda, grymma kampen för att överleva. Intelligensen gör att vi inte kan nöja oss med att veta hurudana sakerna är utan också måste undra varför de är som de är. Vi har ett behov att förstå meningen med sjukdom och död, framgång och motgång, lidande och lycka. För att tala med Douglas
Adams vill vi veta ”the meaning of life and everything”.
Svaren på sådana frågor söker vi genom att skapa VUar. Dessa är alltså skapelser av vår intelligens (och känsla). I den meningen liknar de konstverk. I själva verket är de ett slags konstverk därför att estetiska värderingar spelar en roll i vår bedömning av dem. I den meningen är de varken sanna eller falska, men mer eller mindre ändamålsenliga under olika förhållanden.