ODE TILL DET INHEMSKA ÄPPLET

Varje morgon under september månad har jag i den kyliga morgonstunden gått och plockat äpplen som fallit under natten. Vanligen har min fem liters hink blivit full och ibland har den inte räckt till. De flesta äpplena är av sorten Röd kanel. Vi har ett ca 35 år gammalt träd som i år bär frukt rikligare än någonsin tidigare.
Röd kanel är ett mycket vackert rött äpple. Enligt min mening är det med sin ofta djupröda, delvis gula, men rätt varierande färg ett av de vackraste äpplen som finns. En kvist med mogna röd kanel är en skönhetsupplevelse, men också en upplevelse för gommen (inte själva kvisten förstås). Dock icke för näsan. Äpplet har nästan ingen doft. Fruktköttet är ofta lätt rosa och har en söt, svagt syrlig smak med aningen av kanel. Ett gott äpple som dessvärre inte håller mer än ca tre veckor i kall källare.
Trädet är lätt att odla, tåligt och skjuter långa skott, också rikligt med s.k vattenskott, upp till en meter långa, tunna kvistar. Dessa bör man helst kapa, men jag har ibland låtit dem växa. I år bjöd vårt träd på en enorm blomsterprakt. Så har det gjort de senaste vårarna, men det är länge sedan vi fick en ordentlig äppelskörd. Senaste år förstördes äpplena totalt av rönnbärsmalen. Dess larver borrar ett fint nätverk av små hål i frukterna och gör dem. Jag var tvungen att kärra praktiskt taget hela äppelskörden på komposten. Äppelvecklarens larv är betydligt större. Den gnager ett hål in till kärnhuset. Men man kan ändå använda äpplet om man skär bort den angripna delen. Äppelvecklaren gör alltså inte lika stor skada som rönnbärsmalens mycket mindre larv.
Yrkesodlare besprutar sina träd med gifter för att sätta stopp för rönnbärsmalens och äppelvecklarens larv och andra skadedjur, men hobbyodlaren är ju inte beroende av att få en god skörd och bör helst undvika alla slag av gifter. För en hobbyodlare borde det vara självklart att inte använda gifter. De är ju ett främmande element i den naturliga balansen och de kan åstadkomma stor skada, som man inte ens är medveten om. Man vill ju att ens trädgård skall vara en giftfri, naturlig miljö och att alla grönsaker, frukter och bär skall vara fria från rester av gifter, dvs av människan skapade onaturliga ämnen. Själv har jag aldrig använt gifter i mina odlingar. Ett gott skäl att hålla sig med några egna äppelträd, om man har möjlighet, är just att man får garanterat giftfria frukter åtminstone under hösten. Har man dessutom ett eller ett par träd med vinteräppel, så som Åkerö, Lobo eller Röd atlas så kan man njuta av egna äpplen ända till julen.
Vi har haft både Lobo och Åkerö men tråkigt nog har de dött. De växte på ställen med alltför tunt jordlager. Så länge trädet är litet klarar det sig med mindre jord, men det växer till varje år och då måste det finnas rum för rötterna att sträcka ut sig och finna näring och fukt. Vi har ett träd av Röd atlas. Det är frodigt och växer bra, men tyvärr är äpplena känsliga för skorv. De flesta är skorviga, spricker och då blir det fest för bakterierna som börjar frossa på köttet och får hela äpplet att ruttna. Röd atlas kan man spara ända till julen. Det är godast när det lagrats några månader.
Enligt min mening är den godaste äppelsorten dock Melba. Äpplet blir vanligen större än Kanel. Utseendet är inte märkvärdigt, vertikalt rödstrimmig, några äpplen kan vara helt mörkröda. Det har inte samma lyster och vaxskikt som Kanel. Men luktar man på Melba får man en aning om att detta är en mycket aromrik frukt. Köttet hos ett fullmoget Melba är saftigare än kanel, något tydligare söt-syrligt, aromrikt, mycket gott. Godast är det när man äter det direkt från trädet. Om man skalar det framträder aromen ännu bättre. Typiskt är att man vill ha en bit till, och en bit till och...
Vi har två Melba-träd, men det ena växer i en skreva i berget och har alltför litet ”Lebensraum” för att kunna bli stort och mäktigt. Det är i dåligt skick och kommer troligen att dö. Men i sommar har det gett rikligt med frukt. Dess sista gåva till oss innan det dör. Vårt andra Melba-träd är ca fem meter högt och bär rikligt med frukt i år. Frukterna är mindre angripna av larver än Kanel.
Sävstaholm är en gammal äppelsort. Vi hade ett stort träd, men det dog för några år sedan. Jag sörjer inte över det, snarare var det bra. Det skuggade en del av mina grönsaksland och sög näring och fukt ur det tunna jordlagret. Äpplena är visserligen stora och vackra, men smaken är ganska menlös, speciellt när de är fullmogna. Sävstaholm var ett vanligt träd i trädgårdar förr, men i dag finns det så många godare sorter att det inte är någon idé att hålla sig med ett sådant.
Då anser jag att Transparence blanch är en klokare satsning. Vi har ett ganska ungt sådant träd. (Ett tidigare träd förstördes när en gran föll över det). I år har vi fått ca 15 stycken, mycket stora vitgula äpplen. Smaken är syrlig, men utan den sötma och arom som är typisk för Melba. Ingen doft. En fördel med Transparance är att det mognar tidigt. Vårt träd växer nästan helt i skugga, men ändå mognade frukterna i början av september. En annan fördel är att frukterna inte angrips av skorv och i allmänhet inte heller av larver. Kanske är det för surt för larvernas smak. I år var inget av äpplena angripet av larver. Stora felfria äpplen, utmärkta t.ex. att strimla i sallader.
Vårt nyaste äppelträd är nu hos oss andra sommaren. Det är blott drygt en och en halv meter högt men har ändå gett ett tiotal stora, något skorviga men annars felfria äpplen. Smaken är syrlig. Äpplet är definitivt godare än Transparence men inte så gott som Melba. Det mognar i början av september på den rätt skuggiga plats där vårt träd står. (Denna sommar har varit ovanligt kall). En varm sommar mognar äpplena förstås någon vecka tidigare. Trädet sägs vara en korsning av Huvitus (ett finskt sommaräpple med mycket kort hållbarhet) och Melba. Det kallas Vuokko. Trädet växer långsamt och det skall bli intressant att se om det ger god skörd också nästa år. Annars brukar träden hos en hobbyodlare inte ge konstant goda skördar.
Apeln är det enda fruktträd som inte bara växer och trivs i vårt kalla klimat utan som dessutom kan ge goda skördar av smakliga frukter t.o.m. långt uppe i norr. Under min bandom i Vasa på 50-talet var det ännu vanligt med äppelträd på gårdarna inne i staden. Vi bodde på Vasa elektriskas gård vid Kyrkoesplanaden 4. Mot brandgatan fanns inhägnade trädgårdar, som hörde till några av lägenheterna, (dock icke vår), och i dessa fanns stora och ståtliga äppelträd. Som barn gick jag och kollade i häcken som omgav trädgårdarna efter fallfrukt. Vi hade inga egna äppelträd så jag var inte bortskämd med äppel. I dag är både trädgårdar och äppelträd borta. I stället har man asfalterat och byggt parkeringsplatser.
Apeln växer också vild i södra Finland. Vi har av en slump råkat få ett vilt träd framför vår kökstrappa. För något år sedan märkte jag att ett träd hade börjat växa i blomsterrabatten. På basen av bladens form gissade jag att det var ett äppelträd och lät det växa av nyfikenhet på vad det skulle bli. Vi har ibland vattnat med diskvatten och i detta kan det finnas frön av frukter som vi ätit. Tydligen har ett frö av äppel råkat gro. De träd som man köper är ympade på grundstammar för att man skall få den sort man önskar. De är alltså kloner. Genetiska kopior av ett föräldraträd. Ett äppel som växer upp från frö är däremot en ”individ” man vet inte vad det blir. Liksom ett människobarn är det en produkt av arvsanlagen av två ”föräldrar”. Har man tur kan en sådan apel ge riktigt goda frukter. I år har vårt vilda träd för första gången gett frukt, tre mycket stora, gula äpplen. De påminner om Transparance, men är något större och rundare. Vi har smakat på ett äpple, men det verkar inte vara riktigt moget. Det är syrligare än Transparance och har mindre sötma. Fruktköttet är vitt men mörknar något efter några timmar. Kanske är det en sort som mognar sent. De två andra frukterna skall få vara i fred ännu ett par veckor, eller tills de faller.
Ett av livets många mysterier har för mig alltid varit varför folk köper utländska äppel på höstarna. Okej, jag kan förstå om de utländska är mycket billigare. Själv tycker jag att de utländska är rätt smaklösa och intetsägande jämförda med våra inhemska. De plockas halvråa för att inte förstöras under den långa transporten. Dessutom är de besprutade med allehanda gifter. Ett inhemskt äpple blir fort dåligt. Utländska kan hålla sig praktiskt taget hur länge som helst, vilket förstås är mot alla naturens lagar och bevisar att det behandlats med allehanda gifter.
Den här tiden på året äter jag mycket äpplen, speciellt förstås när våra egna träd ger god skörd. (Dessutom delar vi bort åt alla som vill ha). Men om vår skörd blir dålig köper vi inhemska lådvis. Det påstås att äppel är nyttiga för hälsan. Säkerligen är det så. Våra förfäder han ätit äppel så länge de existerat (förfäderna alltså, inte äpplena, de är säkert äldre än människan). Jag äter äppel för smakens skull. De är helt enkelt så goda att det är en gommens njutning att äta dem. Helst plockar jag dem mogna från trädet, skalar och skär bort kärnhuset och äter dem ute i trädgården. Det är frågan om en smakernas poesi, symfoni eller vilka lyriska uttryck man vill. Att inte äta inhemska äpplen är att missa ett av de enklast och billigaste och mest hälsosamma nöjen som står oss till buds i vår kalla nord.