INHEMSKA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA

VÅRA EGNA PLOMMON ÄR GODARE OCH MER MILJÖVÄNLIGA

Jag brukar inte köpa plommon, och allra minst utländska plommon. Men det har ändå hänt att jag frestats av att de är stora och ser goda ut. Varje gång har jag blivit besviken. Ibland har de varit alldeles råa, ibland slafsiga i köttet, skalet är tjockt och segt, och smaken har alltid varit en besvikelse. Hur mycket de besprutats har jag ingen aning om, men fruktar det värsta. Att de transporterats långa vägar från centraleuropa gör dem inte mer miljövänliga, tvärtom. Kort sagt de är totalt onödiga.
Nu invänder säkert många av mina otaliga läsare att de alltid fått alldeles utmärkta utländska plommon i butiken. Okej, jag talar utgående från min egen begränsade erfarenhet. Valet är självklart fritt. Här talar jag enbart om färska plommon, inte om sviskon.
Vadan detta angrepp på plommonodlarna i centraleuropa? Det är inget angrepp, utan ett försvar för våra egna inhemska plommon. Om du har en plätt jord och bor i södra Finland så plantera ett plommonträd, (men efter att du planterat minst ett äppelträd). Om du inte har någon jordplätt så njut av inhemska plommon under den korta tid på hösten då de finns till salu. Destovärre finns det ofta inga inhemska i butikerna fast träden är fulla av frukter. Det tycks vara enklare och billigare att plocka plommon i t.ex. Polen, förpacka dem, lasta in dem i långtradare och köra dem 1000 km eller mer, än att plocka och transportera korta sträckor i vårt land.
Läsaren förstår säkert att jag gillar inhemska plommon. Jag har svårt att tro att någon som ätit sådana inte gillar dem. När jag var barn och ung var vi ofta några veckor av sommaren på ett skärgårdshemman, kallat Uppgård, i Holma by i dåvarande Hitis kommun (senare Dagsfjärds kommun, och nästa år Kimitoöns kommun, nästa gång blir det väl Väståbolands kommun). Runt den gamla stuga i vilken vi bodde växte täta buskage av s.k. bondplommon. Ibland fanns det massor av karter på grenarna, men frukterna hann aldrig mogna under den tid vi var där. Att äta mogna plommon från buskarna förblev en dröm. I Österbotten, där jag bodde ända till vuxen ålder, är klimatet för kallt för plommon. Så jag måste leva en plommonfri barn- och ungdom. (Med undantag för sviskon förstås).
I dag har jag fem plommonträd. Tre har jag själv planterat. I år har plommonskörden varit sällsynt god. Jag har m.a.o. fått mitt lystmäte. Det började redan i mitten av augusti med Sinikka. Det är en sort som mognar tidigt. Trädet växer långsamt och ger mycket rikliga skördar vartannat år. Vårt träd är 10 år gammalt men endast drygt två meter högt. Senaste år fick vi blott en handfull av de små, blå men mycket söta och goda produkterna. I år slog trädet däremot verkligen på stort. Massvis, massvis. Mer än vi orkade äta. Härligt söta och saftiga med ett något surt skal. En betydande del ramlade på marken. Varje gång jag gick förbi trädet plockade jag några i munnen. En månad senare var det dags för det enligt min mening finaste plommon vi har, Viktoria. (Ett träffande namn eftersom Victoria är latin och betyder segrarinna.)
Viktoria är raka motsatsen till Sinikka. Jag har ett träd som jag planterade för 4 år sedan. Det var då ca en heter högt. Nu är det drygt tre meter och yvigt. Typiskt för viktoria är årsskott på en halv meter eller mer. Det gör att kvistarna blir långa. Eftersom mängden plommon under goda år kan vara enorm brister kvistarna lätt. Därför är det nödvändigt att gallra karterna kraftigt. Vi har ett ca 25 år gammalt Viktoria-träd som nu är ca fyra meter högt. Det blommade duktigt i våras och satte massvis av karter. Att gallra karter i ett stort träd är ett tråkigt jobb därför blev gallrandet en halvmesyr. Vilket leder till att en stor del plommon blir små och inte särskilt goda. Ett perfekt Vikrotia-plommon är stort, nästan som ett hönsägg, varierar från ljus-till mörkrött, är mycket saftigt, fast i konsistensen och mycket sött. (Jag kan inte ens tänka på ett utan att snålvattnet börjar rinna). Man kollar för övrigt om ett plommon är moget genom att se om stenen lätt lossar från fruktköttet. Sitter köttet fast är det ännu inte riktigt moget.
Om man inte gallrar kan Viktoria producera så mycket att hon dör av utmattning. Vi hade ett stort träd som till slut dog av utmattning. Ett annat Viktoria-träd dog för att det växte på ett ställe med mycket tunt jordlager. Men från roten växte det upp ett plommonbuskage som nu är tre meter högt. Det är alltså frågan om rotskott från den grundstam som Viktoria ympats på. Också dessa buskar ger plommon men helt annorlunda än Viktoria. Frukterna är rätt små och påminner om gröna, stora vindruvor. Smaken är intressant, inte oäven. Jag skulle beskriva den som kärvt söt, en vild smak.
Vårt femte plommonträd är ett vanligt bondplommon. Jag vet ännu inte om det är rött eller gult därför att det ännu inte burit frukt. Troligen får vi den första skörden nästa år.
Någon undrar kanske vad vi gör med alla plommon om alla dessa träd ger skörd samtidigt. Det är osannolikt att så sker, men med flera träd ökar förstås chansen att vi varje år skall få åtminstone en del av dessa förträffliga frukter.
Det är lätt att odla plommon. Växten är självfertil så man behöver inte bekymra sig för pollineringen. Den är också rätt anspråkslös med avseende på marken, men gödsel ger större skördar. Vi gräver ner en bytta från torrdasset någon gång under sommaren. Träden behöver inte beskäras, men tar, enligt min erfarenhet, inte skada fast man klipper av onödiga skott och kvistar. Frukterna drabbas i allmänhet inte särskilt svårt av skadedjur. Jag har aldrig besprutat våra träd med något slag av insektgift. Litet skadeinsekter måste man tåla. Man skall som hobbyodlare samarbeta med naturen inte våldta den.
Den största nackdelen är att plommon har kort hållbarhet. En vecka är ungenfär max. Färska inhemska plommon är en njutning för gommen, men tyvärr en ganska kortvarig njutning. Desto större anledning att ta vara på den när den erbjuds. Dessutom kan man äta med fullkomligt rent miljösamvete.