ÄR KAPITALISMEN PÅ FALLREPET?

HÅLLER KAPITALISMEN PÅ ATT GÅ UNDER?

För ca 20 år sedan brakade den kommunistiska, statsreglerade planekonomin samman under tyngden av sina inneboende svagheter. Sovjet gick till historien. Ekonomin avreglerades under kaotiska former och ersattes för en tid av vad man i väst kallade rövarkapitalism. Den andra kommunistiska stormakten, Kina, avreglerade en stor del av sin industri. Man införde en avgränsad kapitalism. En stor del av produktionen förblev dock i statens ägo. Jorden i Kina ägs t.ex. fortfarande av staten. I Vietnam, som efter det långa, blodiga och grymma kriget, blev kommunistiskt har ledarna delvis avreglerat en del av produktionen. Man har alltså infört en partiell kapitalism. Endast i ett fåtal obetydliga stater såsom Nordkorea och Kuba har man hållit fast vid en sträng kommunism, dvs vid att all produktion ägs och planeras av staten.
Det gick ett euforiskt rus genom den kapitalistiska världen när den kommunistiska planekonomin rasade samman. Kriget mellan kapitalism och kommunism, som startade genom den ryska revolutionen 1917, hade äntligen tagit slut. Kapitalismen hade segrat och därmed bevisat sin igen förträfflighet som ekonomiskt system.
Man kan gott tala om ett ideologiskt paradigmskifte under 1980-talet. Det märktes tydligt också i vårt land. Marknaden skulle lösa alla problem som den statliga regleringen gått bet på. Avreglering, privatisering, konkurrens, större löneskillnader, sänkta skatter, optioner, och ständigt ökande produktion och konsumtion blev de nya slagorden. Livets mål och mening blev, enligt de nyfrälsta ideologerna, att jobba allt mer, och allt hårdare, för att producera allt mera, och sedan konsumera, konsumera och sedan ytterligare konsumera en liten smula till. Och hade man inte pengar för de senaste teknologiska prylarna så fick man låna. Bankerna var rundhänta med lån. Habegäret och egoismen upphöjdes till den starkaste drivkraften. Skäm bort dig själv ersatte solidaritet och jämlikhet som slagord.
Allt detta skulle styras av enorma elektroniska, globala penningströmmar som sköttes av internationella jättebanker. Bankdirektörerna blev spindlarna i nätet. De skulle belönas med saftiga optioner för sitt skickliga arbete. De styrde de astronomiska penningflödena och därmed var de rikaste, mäktigaste och vackraste. Att producera mat var ute, att producera pengar var inne.
Euforin var, som alltid inom politiken, förhastad. Långtifrån alla (inklusive undertecknad) var övertygade om kapitalismens ofelbarhet. Liksom statsreglerad planekonomi har en oreglerad marknad en mängd inneboende svagheter. De starka vinner, de svaga slås ut. Ett slags socialdarwinism alltså. Under de senaste åren har svagheterna blivit alltmer tydliga. Själv har jag länge väntat den depression vi nu är på väg ner i. Jag väntade en liknande utveckling i slutet av 80-talet och sålde då bort mina (fåtaliga) aktier när priserna var på en fantasinivå.
I dag skrivs det historia. Vi upplever nu att den oreglerade penningmarknaden rasar samman som ett gigantiskt korthus. Att sammanbrottet började i USA, kapitalismens högborg, var symptomatiskt. Tar man bort ett kort, ett globalt kreditinstitut, så börjar de andra rasa. Vi får en dominoeffekt. Aktiemarknaden grips av panik, kurserna råkar i fritt fall. Aktieägarna förlorar varje dag astronomiska summor. Självklart kan man inte i evighet hålla igång en tillväxt genom att bankerna ger större och större lån.
Det är i främsta hand frågan om ett psykologiskt fenomen. En del aktieägare blir rädda att förlora pengar och säljer ut. Därmed sjunker kursen. Andra som ser att kursen sjunker skyndar sig att sälja så länge man ännu får ett hyggligt pris. Detta leder till att kursen sjunker ytteligare, vilket i sin tur leder till allmän panik som gör att kurserna, också på solida firmor, rasar i botten. Hela processen underblåses av att en del av affärerna sköts av datorer.
Om man i denna situation följer kapitalismens lagar, dvs. låter marknaden lösa problemen, så hamnar vi i en djup depression. I och för sig inget nytt. En fri marknad drabbas alltid med ojämna mellanrum av depressioner. Vad en sådan kan leda till fick världen erfara för 80 år sedan. Det finns bara ett sätt att försöka hindra en katastrof: reglering, att staten ingriper och försöker kontrollera penningmarknaden. I princip är det frågan om ett slags socialism, om än begränsad sådan. Men om ekonomin trots allt går igenom denna kris någorlunda intakt så uppstår frågan: hur skall man garantera att detta inte upprepas, eventuellt med ännu värre konsekvenser? Ingen kris varar i evighet. När den är över är det dags att grundligt diskutera hur förträfflig en oreglerad kapitalism sist och slutligen är.
I själva verket var kapitalismens seger ganska ihålig. I våra dagar existerar det knappast någon renodlad kapitalism någonstans. Vi måste gå tillbaka till 1800-talet för att finna en fri och oreglerad marknad. Kapitalismen genererade då, som varje ideologi, motkrafter. De viktigaste var socialismen och fackföreningarna och framför allt demokratin.
Att staterna i dag försöker stoppa paniken inom penningmarknaden är ett uttryck för en ideologi som redan länge i tysthet utvecklats av de demokratiska institutionerna. Den innebär i själva verket ett steg tillbaka mot socialism och planekonomi. Staterna har redan länge ökat regleringen av nästan all ekonomisk verksamhet. Det senaste är försöken att stoppa växthuseffekten. Före det har otaliga lagar stiftats för att reglera marknadens utnyttjande av miljön. Vi kallar det miljövård. Förr kunde man bygga när och hur man ville. I dag får man knappt bygga ett utedass utan detaljerade ritningar och myndigheternas tillstånd. Energiproduktionen blir allt strängare reglerad. Stenkol finns i enorma mängder och är en billig energikälla. Men dess användning begränsas av ständigt strängare regler. En fri marknad stöder inte förnybar energi. Oljepriserna fluktuerar vilt. Alltså måste staterna kommer in också här i avsikt att styra marknaden genom lagar och subventioner.
Den tyska filosofen F. Hegel hävdade att historien uppvisar en pendling mellan ytterligheter. Den ena ytterligheten, tesen leder obönhörligen till sin motsats, antitesen. Denna i sin tur är ohållbar. Tes och antites förenas småningom i ett högre tillstånd, syntesen. Det blir intressant att se om planekonomi och kapitalism skall kunna förenas i en syntes, ett system som förenar systemens goda sidor, men undviker de katastrofala svagheterna. En demokratiskt reglerad marknad kan vara svaret.