KLIMATMODELLERNAS BRISTER OCH JOHAN JANSÉNS KRITIK

OM KLIMATMODELLERNAS BRISTER. KOMMENTARER TILL JOHAN JANSÉN.
Johan Jansén i Pargas har nyligen skrivit en rad artiklar i vilka han går hårt ut mot de s.k. klimatskeptikerna. (Lustig benämning för övrigt. Som om någon skulle betvivla att klimatet existerar! Det som ”klimatskeptikerna” betvivlar är att en del forskares klimatmodeller är tillförlitliga.) Jansén har i hårda ordalag underkänt Jarl Ahlbeck i några artiklar i Åbo Underrättelser. (Se min blogg 29.1 i år). Därefter har han hävdat att jag använder oärliga knep som ”guilt by association” och felaktig induktion i två artiklar i Hufvudstadsbladet.
Jag har otaliga gånger betonat hur viktigt det är med fri kritik. Någon kunde tro att Janséns kritik förargar mig, men det stämmer inte, tvärtom. Han skriver bra, är skärpt och kunnig. Han är ärligt intresserad och engagerad. En klok människa uppskattar kritik och jag räknar mig som klok. (Om jag inte är det nu vid 65 års ålder så blir jag det aldrig).
I Hbl 25.1 betonade jag hur svårt det är att göra någorlunda pålitliga prognoser och menade att detta också gäller klimatprognoser. Jansén svarade i Hbl 31.1. Hans argumentering är rätt oklar. Dels menar han att jag har rätt. Han skriver t.ex. ”Men är då klimatmodellerna osäkra? Utan tvekan.” Men dels menar han att jag har fel. Han skriver: ”Det vore betydligt mer övertygande om Rosing kunde lägga fram verkliga argument för varför han tycker klimatmodellerna är så bristfälliga i stället för att använda sig av tvivelaktiga knep.” Jag svarade, mycket kort, i Hbl 2.2 att man bör vara rätt försiktig med att lita på modellerna. Jansén anser motsatsen och skrev i Hbl 8.2 att vi bör ta modellerna på största allvar. Han skrev bl.a.:”Det verkligt viktiga i sammanhanget är att våra ledande klimatforskare tar modellerna på största allvar.”
Vad betyder ”ta modellerna på allvar”? Jag har inTrycket att det för Jansén betyder att en enorm klimatkatastrof står för dörren om vi inte snabbt får ner koldioxidutsläppen. Den 31.1 skrev han att ”vi bör ta modellerna på allvar, innan det är för sent.” Det låter verkligt hotfullt. Men när är det då för sent? Vad tror han kommer att hända om vi inte gör såsom de ledande klimatforskarna rekommenderar?
I varje fall tycks han inte tro på världens undergång eftersom han 8.2 skriver: ”Vi [dvs de rika länderna] kommer undan med livet i behåll vilket är mer än man kan säga om de fattiga i tredje världen.” På den här punkten tycker jag att han resonerar fel. Enligt en FN-rapport för något år sedan är ca 1000 miljoner människor undernärda. Inte på grund av klimatförändringar utan av helt andra orsaker. Det logiska är väl då att vi satsar de resurser som finns på s.k. strukturförändringar i tredje världen för att hjälpa dem i dag. Om vi kan hjälpa dem att höja sin levnadsstandard så har de mycket större chans att klara av eventuella klimatförändringar.

Jansén undrar varför jag tycket att klimatmodellerna är bristfälliga. Jag skall nu försöka besvara den frågan ganska utförligt. (Antagligen tråkar jag ut läsaren, men själv tycker jag detta är högst intressant.)

KLIMATFORSKARNA LIDER AV HYBRIS
Jordens klimat är ett mycket komplext system. Att tro att detta system kan ”fångas” i matematiska modeller, låt vara komplexa, till den grad att man kan förutsäga temperaturen med 1 grads noggrannhet om 50 år förefaller mig vara höjden av vetenskaplig hybris. De forskare som sysslar med detta överskattar, enligt min bedömning, sin egen förmåga och sina kunskaper. De underskattar svårigheterna. Sådan hybris är inte ovanlig inom vetenskapen. Den som, i likhet med mig, studerat vetenskapens historia vet att det finns massor av exempel på att forskare varit säkra på att de förstår ett system, men där det senare visat sig att de haft fel.
Jordens yta är 500 miljoner kvadratkilometer. Klimatet påverkas av massor av kända faktorer och troligen av många okända. Redan att mäta jordens medeltemperatur under ett år med en decimals noggannhet verkar för mig tvivelaktigt. Hur mäter man temperaturen på en så enorm yta på ett pålitligt sätt? På nätet kan man läsa att GISS, Nasa, främst baserar sig på data från över 1000 väderleksstationer. Det bli i medeltal en station på 500 000 kvadatkilometer. Dvs en station på en yta ungenfär så stor som hela Sverige! Därtill kommer dock data från satelliter och från arktiska väderstationer.
Enligt GISS har jordens medeltemperatur ökat med 0.8 grader sedan 1880. Själv är jag beredd att tro på en ökning av denna storleksordning.
Jag förundrar mig för övrigt litet över att den s.k. kaosteorin inte tycks beaktas i detta sammanhang. Den fick stor uppmärksamhet för ett tiotal år sedan. Den innebär i princip att inte ens deterministiska system kan förutsägas för lång tid framåt därför att små variationer i utgångsdata kan leda till stora avvikelser längre fram i tiden. En populär illustration v principen var att en fjäril i Kina kan orsaka en orkan i Amerika genom en mycket lång kedja av händelser. En obetydlig faktor kan i det långa loppet få stora konsekvenser. Huruvida detta gäller för klimatmodellerna vet jag inte. Kanske någon kan upplysa mig?

DET FINNS MÅNGA AV EXEMPEL PÅ MODELLER SOM VISAT SIG VARA FELAKTIGA
Att göra matematiska modeller för komplexa system är självklart inget nytt. Mitt intresse för sådana modeller väcktes på 1960-talet. Då fanns det många experter som, på basen av modeller, varnade för kommande katastrofer om politikerna inte vidtog radikala åtgärder. Det fanns t.ex. en grupp vetenskapsmän som kallade sig Rom-klubben. De fick stor uppmärksamhet i medierna när de i slutet av 60-talet publicerade prognoser som visade att en rad viktiga råvaror höll på att ta slut. De menade att fortsatt ekonomisk tillväxt blir omöjligt, att råvarupriserna kommer att stiga snabbt, att vi kan vänta en ekonomisk katastrof. Det visade sig småningom att prognoserna var, kärvt utryckt, helt åt skogen. Vid samma tid ansågs överbefolkningen vara ett stort hot. Det gjordes prognoser om den framtida tillväxten som såg mycket dystra ut. Tjugo år senare började det bli klart att alla prognoser varit alltför pessimistiska. De hade inte beaktat att födelsetalen kunde falla så snabbt som de faktiskt gjorde. Nu har vissa områden, framför allt Europa negativa reproduktion.
Jag kommer speciellt ihåg den debatt som leddes av en amerikansk professor vid namn Georg Borgström. I en rad uppmärksammade böcker varnade han för att maten inte kommer att räcka till i framtiden. Den sista boken Banketten kom ut 1973. Hans prognoser visade sig felaktiga därför att han inte beaktade alla de innovationer som kommit inom livsmedelssektorn. (Det är omöjligt att veta i dag vilken teknik vi har i morgon).
Jag kunde fotsätta denna uppräkning av modeller som gett prognoser som sedan visat sig mer eller mindre felaktiga. Detta må räcka för denna gång. Den allmänna slutsats jag drar är att man i allmänhet har alltför stor tilltro till prognoser. Vetenskapsmän, också en majoritet, kan missta sig – ibland riktigt grundligt.
Självklart menar jag inte att man helt borde sluta att göra prognoser. Men man bör inse deras begränsningar. Självklart kan prognoserna ibland t.o.m. påverka politikerna och allmänheten att vidta åtgärder. Detta har skett t.ex. när det gäller miljövården. Om man fortsatt att släppa ut gifter i naturen lika sorglöst som fram till 1960-talet skulle det uppstått stora skador. Men då skall man komma ihåg att gifternas verkan kunde bevisas botom allt rimligt tvivel. Det behövdes inga invecklade matematiska modeller för att förstå att DDT, PCB, hormoslyr, kvicksilver, kadmium, bly, arsenik tog död på också ”nyttiga och önskvärda” växter och djur.

KLIMATPROGNOSERNA HAR HITTILLS STÄMT DÅLIGT
Jag betonar alltid hur viktigt det är att teorier och modeller testas noga innan man godtar dem. Därför har jag varit mycket intresserad av hur bra klimatmodellerna hittills lyckats förutspå tendenser i klimatet. Modeller har gjorts sedan 1980-talet. Resultatet är inte uppmuntrande. De enda data vi har gäller en rätt kort period, dvs i stort sett två decennier. Deras tillfärlitlighet är direkt dålig när det gäller begränsade områden och tidsperioder.
I Vasabladet 7.2 finns en artikel av FNB-TT där några av de färskaste mätningarna redovisas. Det har redan en tid varit klart att man inte kunnat mäta någon temperaturökning sedan det varma året 1998. Detta har betonats av bl.a. Jarl Ahlbeck. Enligt prognoserna borde vi kunna se en tydlig ökning under de senaste 12 åren. Perioden är tillräckligt lång för att en tendens borde vara tydlig. Vi vet att koldioxidmängden ökat med ca 15-20 ppm. I FNB-artikeln läser vi att ”temperaturerna på jorden har legat stilla sedan 1998, efter att ha ökat stadigt i två årtionden.” Från 1980 till 2000 var ökningen ca 0.2 grader per decennium. Ingen prognos har såvitt jag vet förutsagt denna stora avvikelse från den uppåtgående tendensen. Det blir ytterst intressant att se hur det går de närmaste åren.
Lägg märke till att för att vi skall få en ökning på endast en grad från 2000 till 2050 så måste vi i medeltal ha en ökning på 0.2 per decennium. (Samma som under 80- och 90-talet alltså). Men vi har inte haft någon ökning hittills. I själva verket har många prognoser förutspått en ökning på 2 grader eller mer fram till 2050. Vi borde enligt prognoserna ha en ökning på långt över 0.3 per decennium under fortsättningen av detta sekel för att prognoserna skall stämma. Detta förefaller mig högst osannolikt.
Vattenånga är den viktigaste växthusgasen. (Därom är alla eniga). Alla modeller utgår ifrån att ökad mängd koldioxid leder till att mängden vattenånga ökar.(Alla som varit i bastun vet att ju varmare det är desto mer vattenånga kan luften bära). Mer vattenånga innebär i sin tur starkare växthuseffekt. Jag citerar artikeln i Vbl: ”Nu visar forskarna....att mängden vattenånga i atmosfären märkligt nog minskade med ca 10% mellan 2000 och 2009.”
Det bör dock påpekas att det gågna decenniet var det varmaste sedan man börjat mäta. En viss uppvärmning har med hög sannolikhet skett. Men hur det går i fortsättningen är mycket osäkert.
Prognoserna har spått att isarna över nordpolen kommer att bli allt mindre under sommarhalvåret. De två senaste åren tycks avsmältningen dock ha stannat av. Därför är det speciellt spännande att se hur det går nästa sommar.
MODELLERNA INNEHÅLLER MÅNGA OSÄKRA ANTAGANDEN
Också klimatforskarna betonar att det finns stor osäkerhet beträffande t.ex. de faktorer som styr molnbildningen, aerosolernas inverkan (partiklar i luften, t.ex. ”black carbon”). Det finns stor osäkerhet beträffande extrema vädertyper, beträffande metan, ozon och självklart inverkan från sådant som vulkanutbrott. En god översikt av hur problematiskt det faktiskt är att skapa pålitliga klimatmodeller får man i Nature 21.1 2010. Den som är intresserad kan läsa artikeln på sidorna 284-287. När man läst den är man förundrad över den tvärsäkerhet som klimatforskarna ofta uppvisar.

EXPERTERNA ÄNDRAR OFTA SINA PROGNOSER
Ett tydligt bevis för att modellerna är tämligen otillförlitliga är att experterna hela tiden ändrar sina prognoser. Här är ett exempel bland många. (Min redogörelse är baserad på Nature 30.4 2009.) James Hansen är en av de främsta klimatforskarna, chef för GISS i USA. Han beräknade år 2007 att en koldioxidhalt på 450 ppm var gränsen för ”dangerous climate change”. (i dag är halten ca 380 ppm och den stiger med 1-2 ppm per år). För tre år sedan ansåg han att vi bör sträva till att inte överskrida detta värde. I så fall blir temperaturökningen mindre än 2 grader. Men ett år senare hade han räknat ut att detta var alldeles fel. Han hade nu kommit underfund med att den avgörande gränsen låg vid 350 ppm, dvs betydligt under den halt som redan existerade. Vi hade alltså redan passerat ”the point of no return”. Problemet, hotet var, menade han nu, mycket större än forskarna tidigare trott. Vi kommer alltså enligt Hansen under alla förhållanden att drabbas av en höjning på långt över 2 grader fram till 2050. Ökningen kan vara upp till 5 grader.

PROGNOSER EFTER KÖPENHAMN
Många, och framför allt de gröna, blev mycket besvikna efter det att den jättestora internationella klimatkonferensen i Köpenhamn i december blev ett totalt fiasko. Många klimatologer har räknat ut vad de anser att konsekvenserna kommer att bli. (Dessa siffror är hämtade från Nature 31.12 2009.) Enligt Climate Interactive i USA måste vi räkna med en ökning på 4 grader till år 2100. (0.4 per decennium alltså!) Den engelska klimatologen Martin Perry räknar med att ökningen blir mellan 3 och 3.5 grader.
Lägg märke till att man tidigare gjorde prognoser fram till 2050, men nu har man flyttat framåt till 2100. År 2050 börjar vara obehagligt nära! Det blir allt tydligare att de prognoser som tidigare gjordes fram till 2050 inte alls kommer att stämma.

DET ÄR SVÅRT ATT HÅLLA VETENSKAP OCH POLITIK ÅTSKILDA
Alla som bekantat sig med denna fråga är välmedvetna om att den väcker starka känslor. Här går jag dock inte närmare in på denna frågan. Dock vill jag notera ett faktum. Senaste år förekom ovanligt många larmrapporter om klimatet i medierna. De gick ut på att hotet är ”mycket större än man idigare trott” och att vi nu hade sista chansen att få en ändring till stånd, sedan är det för sent. Jag har intrycket att många forskare försökte skapa en så skrämmande hotbild som möjligt för att påverka politikerna i Köpenhamn. Nu när mötet inte lyckades åstadkomma några bindande begränsningar får vi plötsligt veta väldigt mycket om hur osäkra modellerna i själva verket är.