KAPITEL 5. RYMDDYNAMIT

Varsågod och slå dig ner i Bistro, krogen ombord på rymdskeppet. Läs de föregående avsnitten så kommer du in i handlingen. Kapitel 4 finns på bloggen 10.3.

Baren ombord på Odysseus var inte stor. Den gick under benämningen Bistro. Tio små runda plastbord längs väggarna, två större bord i mitten, belysningen var dämpad, doften av hyacinter och hästgödsel fyllde varje hörn. Det var meningen att Bistro skulle andas lantlig ro. För en stund kunde man drömma sig tillbaka till ett värdshus i en lantlig idyll på jorden. Väggen mitt emot dörren visade en något vildvuxen park i vilken en bred gång försvann i fjärran, kantad av blommar, buskar och ett och annat lövträd. Några ankor vaggade på vägen, fjärilar fladdrade från blomma till blomma till blomma i sin envetna jakt på nektar. Gästerna fick intrycket att de satt ute i en park i kvällningen. Effekten förstärktes ytterligare av att stora krukor med levande växter stod här och där, av ett svagt luftdrag som ibland fick löven att prassla, av en lärkas avlägsna förkunnelser och en koltrasts sköna men sporadiska drillar. Som grädde på moset kom därtill humlors surr och livslevande myggor som ivrigt sög gästernas blod. Att döda dem var förbjudet.
Mitt i rummet låg en brun, raggig hund platt på magen med huvudet på tassarna. Den lyfte sömnigt på vänstra ögonbrynet när James och Var kom in i baren. Endast fem av borden var upptagna. Invid dörren satt de tre kvinnorna från spelsalen inbegripna i ett ivrigt samtal med en högrest man iklädd svart rock med vit krage. Han hade långt brunt hår och ett välansat grått skägg. De tystnade när de båda ungdomarna passerade, och kvinnorna tittade på den långe, muskulöse mannen med gillande blickar. ”Bongiorno James,” sade den högreste mannen glatt när de passerade. ”Goddag Halla,” svarade James en smula stelt.
James visste att de tre kvinnorna var med på expeditionen därför att de var dataloger, experter på programmering och robotologi. De skötte om de otaliga datasystemen ombord. Vid ett annat bord satt fyra mörkhåriga män och spelade rymdpoker. Hur maffian lyckats få med fyra mafioso ombord på den första interstellära expeditionen kunde James inte begripa. En kort och fet ung man satt ensam invid väggen och spelade melankoliska melodier på en färgfiol. Två grönklädda, uttråkade väktare, en man och en kvinna, satt invid den motsatta väggen och drack te med scones.
James Brand och Var de Vulva slog sig ner vid ett bord mellan en stor cypress i kruka och ett bananträd fullt med gröna bananer, så långt bort från de andra som möjligt. ”Vem är den där mannen som hälsade på dig?” frågade Var. James vände på huvudet och såg att den skäggige mannen betraktade honom med fundersam min. ”Han heter Halla Dug.” James ryckte på axlarna. ”Han är något slags inofficiell skeppspräst.” ”Präst,” utbrast Var, ”vad gör vi med en präst ombord på ett hypermodernt rymdskepp?” ”Inte vet jag. Vad vill du ha att dricka?” James betraktade frågande den unga kvinnans sköna, men bleka anlete. “Någonting uppiggande?” Hon svarade inte men vinkade till kyparen att de ville beställa. Ljudlöst rullade serveringsroboten fram till deras bord.

“Välkomna. Mitt namn är Karel Čapek. Vad får det lov att vara?”

“Jag vill ha en rymddynamit,” sade Var bestämt. James gav henne en förvånad blick. “Men är den inte...” “Jag dricker väl vad jag vill,” fräste flickan, “du är inte min pappa eller ens min pojkvän.” Robotens fyra armar blandade flinkt ihop den önskade drinken. Den satte ner glaset på bordet framför Var med orden:
“Varsågod. Denna drink innehåller alkohol. Alkohol kan vara skadligt för hälsan.”
Den unge mannen ryckte på sina breda axlar. “Jag tar en likadan drink. Men den skall vara skakad, inte rörd.” De fick sina drinkar samt en skål med nötter och roboten avlägsnade sig.

”Varför hälsade han på dig? Hur kommer det sig att du är bekant med en präst?” frågade Var misstänksamt. ”Är du religiös?” Den unge mannen skakade på huvudet och log urskuldande. ”Tja, jag är inte troende eller så, men jag ville veta litet mera om religion. I skolan lyssnade jag aldrig när religionerna behandlades på historielektionerna. Och hemma talade vi aldrig om religion. Jag vet att det finns många sekter och kyrkor, men.. Nyfikenhet...Har du inte märkt hur nyfiken jag är på allt? Och Halla ville hemskt gärna berätta för mig.” ”Försökte han omvända dig?” frågade hon med rynkade ögonbryn. ”Nej, nej inte alls...eller kanske, jag vet inte. Vi bara pratade och han har senare några gånger kommit och talat med mig. Trevlig gosse.”
En lång stund satt de i egna tankar. Var de Vulva betraktade sitt glas med dess bärnstensfärgade innehåll utan att se det. James betraktade flickan och han var synnerligen medveten om vad han såg, om hennes långa böljande, svarta hår, om de lilafärgade, fylliga läpparna, om de smala händerna med lilafärgade naglar, om de spetsiga brösten som spände ut den vita blusen. Var suckade och lyfte blicken mot den unge mannen. Det var egentligen inget fel på honom. Muskulös, starka händer med långa fingrar. Hur skulle det kännas att bli kramad på brösten av dessa händer? Att känna dem... Nej, vad är det jag tänker. Stopp nu. Brunt, litet lockigt hår och snälla bruna ögon som fick något fuktigt, hundlikt över sig när han betraktade henne. Han skulle säkert vara en bra och ömsint älskare. Hon visste att det var henne det var fel på, och det retade henne.
“Skål då Var!” Han lyfte sitt glas. Hon följde mekaniskt hans exempel. “Var,” sade han med en aning av ängslan i rösten. “Ja, vad är det James? Vad är det du grubblar på? Jag hoppas du inte tänker fria till mig.” Han drog ett djupt andetag. “Varför följde du egentligen med på den här resan? Du är ju inte rymdgalen som jag.”

De mörka ögonen betraktade honom med stadig blick över kanten på glaset. Hon tog en djup klunk, gjorde en grimas, och talade sedan med låg röst. “Pappa ville att jag skulle följa med. Han köpte plats till mig för hundra miljoner euro.” James nickade. Det var allmänt känt, en offentlig hemlighet. Alla i besättningen var valda på helt rättvisa, objektiva grunder. Alla hade genomgått noggranna personlighetstest. Det var den officiella versionen. I praktiken följde de som fattade besluten, som vanligt, inte alltid de vackra principerna. Expeditionen var ofantligt dyr. Det dyraste enskilda företaget i mänsklighetens historia. ESA, Earth Space Administration, hade överskridit sin budget flera gånger. Man hade varit tvungen att ta varje bidrag man kunde få. Men att man till och med tagit emot pengar från maffian. Det var ändå att gå för långt, funderade han.
Var tog en ny klunk och fortsatte: “Pappa tjatade om vilken stor tillgång jag vore för expeditionen med mina omfattande akademiska kunskaper, han betonade vilken ära det var för mig och för hela vår familj.” “Vad ansåg din mor?” Var fnös. “Hon tyckte alltid detsamma som pappa. Vad angår det dig förresten,” tillade hon häftigt och stjälpte i sig resten av rymddynamiten i ett enda drag. Hon tystnade och betraktade sitt tomma glas.
“Varför glor du på mig på det där viset?” “På vilket vis?” frågade han. “Som om du tyckte synd om mig.” “Jag är bara nyfiken, jag menar att jag är intresserad. Du är en mycket spännande flicka. Du har så mycket lärdom.” Han avbröt sig med smått förvirrad min.
“Pappa har gjort allt för mig,” utbrast hon bestämt. “Han tog hjälp av världens främsta experter på genmodifiering för att ge mig den bästa uppsättning gener en flicka kan ha. Han ville att hans dotter skulle vara lika vacker som hon var intelligent.”
“Det lyckades han verkligen med,” fastslog James med eftertryck. Hon drog händerna genom sin böljande svarta hårman, spände ut bysten och log självmedvetet. “Skål för dig Var!” James höjde sitt glas. Var gjorde detsamma, men fann att glaset var tomt. “Jag behöver nog en dynamit till.” Hon vinkade till robotkyparen. ”Čapek!” ropade hon.
Den unge mannen skakade beklagande på sin bruna kalufs. “Det går inte.” “Varför inte? Vad menar du?” “Man får aldrig mer än en alkoholdrink per dag ombord.
Roboten kom fram till deras bord.

“Vad får det lov att vara?”

“Jag vill ha en rymddynamit till,” förkunnade Var med onödigt hög röst och med en trotsig blick på James. Robotens röst var lika mjuk och känslolöst vänlig som alltid.
“Tyvärr. Det är förbjudet att servera mer än en alkoholdryck per dag och person. Får det vara något annat, kaffe, te, choklad, läsk, coca eller isad akkak? Vi har också fruktjuice..”
“Fuck you! Eländiga maskin!”
“Tyvärr serverar vi ingenting som heter Fuck you.”
“Vi skall ingenting ha,” förklarade James vänligt, och maskinen rullade iväg till de fyra svarthårigas bord. “I varje fall har experterna inte modifierat dina aggressivitetsgener,” log han. “Ha, ha. Mycket lustigt.” Hon sträckte sig snabbt fram över bordet och grep hans halvfulla glas. “Nej, stopp där!” Men hon hade redan fört glaset till läpparna och stjälpt i sig hälften av innehållet. “Du borde inte..” Han sträckte sig efter glaset men hon vägrade ge det. “Du är precis som pappa. Du behandlar mig som en liten flicka som måste skyddas och daltas med.”
De mörka ögonen smalnade av ilska. “Vet du vad han gjorde när jag ville ta över den juridiska avdelningen efter att jag doktorerat i juridik. Han vägrade. Sade att jag inte hade någon praktisk erfarenhet.” De tre datologerna hade tystnat och de svartmuskiga männen tittade åt deras håll. “Tala inte så högt,” mumlade James generat.
Var lutade sig fram över bordet och talade med låg röst. “Pappa tog mig med på möten och konferenser. Han är kort och tjock, men han ville ha mig vid sin sida, iklädd kort kjol och urringad blus, när han trädde in i ett rum. På det viset lade ingen av männen, det var mest män förstås, märke till honom.” Hon grep hans stora, högra hand i ett stadigt grepp. “Visst njöt jag av det, i många år. Jag fick vilka kläder och smycken jag ville ha. Unga män uppvaktade mig. Men...” Hon tystnade, och fick ett bittret drag runt munnen. “I varje fall. Jag studerade flitigt, ivrigt påhejad av pappa. Varje gång jag tog en examen ordnade han en stor fest.” Nu grep hon också om hans vänstra hand och kramade den hårt.
“Jag blev medlem i styrelsen, men han ville att jag alltid skulle hålla med honom. Ibland fattade han dåliga beslut. Jag försökte avråda honom, försökte förklara vad som var fel, jag pekade på hans misstag. Men han vägrade lyssna. Han bara skrattade, gav mig en kram och kallade mig sin geniala musa, rosenknopp och allt möjligt annat larvigt.” Hennes röst hade igen ökat i volym och James viskade: “Sssch!” Hon kastade arga blickar omkring sig, men fortsatte i lugnare ton. “Herreg ... jag menar jösses, jag var ju 32 år gammal och pappa behandlade mig som en omogen tonåring. Till slut hotade jag med att grunda en egen firma. Han lovade att jag skulle få bli chef för modeavdelningen, men först när jag fyllt 35 år – modeavdelningen! Som om jag vore något slags kläddocka.” Hemmes naglar grävde sig in i hans labbar. “Då fick jag nog. Jag gav honom ett ultimatum. Antingen blir jag chef genast för den juridiska avdelningen eller så grundar jag en egen firma. Han blev rasande. Kallade mig en otacksam, bortskämd unge. Förklarade hur mycket han gjort för mig.” Hennes mörka ögon stod fulla av tårar.

“Och då beslöt du att anmäla dig till den här expeditionen?” “Nej, nej. Det var pappa som anmälde mig. Följande dag kom han och bad om förlåtelse. Han bedyrade att jag skulle få bli chef inom firman, men ville att jag först skulle få erfarenhet av annat än det bekväma liv jag vant mig vid. Han förklarade hur viktig den här expeditionen är för hela mänskligheten, vilken ära det är att vara med, hur nyttiga mina kunskaper skulle vara..” Vilka snälla bruna ögon han har, tänkte hon plötsligt. Och så starka händer. Hon kramade de stora labbarna och log så varmt att James Smith kände sig konstigt yr. Hennes ögon var så blå, mörkblå med långa ögonfransar som nu sänktes litet. Det fanns ett sug i hennes blick som gjorde honom förvirrad och förlägen. ”Du är en så fin lyssnare. Du förstår mig så bra,” viskade hon.

”Deus vobiscum, kära vänner,” hördes en djup röst bakom James. Motvilligt släppte de varandra med blicken och tittade upp på den svartklädde Halla Dug, som faderligt leende frågade: ”Jag stör väl inte. Får jag slå mig ner...James och jag har haft många spännande samtal..” James tittade generat upp i prästens godlynta ansikte. ”Ja, vi vill ju faktiskt ... jag menar.” ”Jag vill förstås inte avbryta något viktigt. Två unga vackra människor ... åh jag förstår så bra att ni..”. Han drog ogenerat ut en stol för att slå sig ner när Var fräste: ”Förstår du inte att vi är så in i helvete ointresserade av ditt sällskap. Stick och brinn.” Leendet slocknade i mannens ansikte. ”Ja, för all del då,” sade han stelt. ”Jag kan se att jag är ovälkommen. Jag försäkrar att jag inte...” ”Sluta att försäkra och försvinn i stället.” Vars ögon var nu kalla och hårda. Han klappade James lätt på axeln: ”Arrividerci James” och gick sedan med raska steg tillbaka till de tre blondinerna samtidigt som han viskade:”Ave Maria, ora pro nobis peccatoribus.”
De höll fortfarande varann i händerna. Han smeke hennes mjuka lena hud, beundrade de nätta fingrarna med långa lilamålade naglar. ”Låt oss gå någonstans där vi får vara i fred,” viskade hon och tittade honom djupt i ögonen. ”Der Liebe ist blind und macht blind,” fortsatte hon med ett underfundigt leende. ”Vilket betyder?” Han höjde ögonbrynen.

“Ursäkta mig,” hördes en välkänd, vänlig gammelmansröst. Notalp Seletotsiras rynkiga, gamla ansikte log ner mot de båda ungdomarna samtidigt som han drog fram en stol och slog sin ner. ”Ah, les enfantes terribles.“ ”Hej Nappe,” hälsade James, förargad över att den gamle bröt den relation som höll på att uppstå mellan honom och Var. ”Ni har varit och förpestat tillvaron för vår åldrige chefsastronom?” Den gråhårige gamlingen tittade sedan menande på de två tomma glasen framför den unga kvinnan. “Starka saker, men du är en stark kvinna. Du tål säkert litet alkohol.” De giftiga ord hon hade på tungan kom aldrig fram över de välmålade läpparna. Hon nöjde sig med att fnysa och betraktade föraktfullt gubbens nötta kläder. Han var fortfarande barfota, noterade hon. En verkligt äcklig gubbe. En snuskgubbe utan tivel, tänkte hon.
Hunden hade rest sig och kom nu lojt fram till den gamle. Den gläfste och han sträckte fram handen för att klia den på halsen. “Hur är det med dig Laika?” Hunden gläfste glatt till svar. ”Nå vad fick ni reda på i observatoriet...” fortsatte gubben, men avbröts av Aristoteles entoniga, men genomträngande robotröst.
”Viktigt meddelande till alla. Var vänliga lyssna noga. Maskinchefen Dumm von Dönicken skall tala.”
Efter en kort paus hördes ett harklande och mumlande och sedan von Dönickens kännspaka mullrande basröst. ”Chifen här. Jag har ett viktigt meddelande lik..öh. Ett mycket viktigt meddelande till och med. Kanske det viktigaste al...” ”Kom till saken någon gång,” väste en röst i bakgrunden. ”Ja, ja avbryt mig inte. Alltså, vi har observerat ett oidentifierat objekt. Dvs det är inte oidentifierat för vi har identifierat det som ett rymdskepp, så egentligen är det ingen OIO utan en IIO, vilket betyder ett identifierat interstellärt objekt.., men vi vet inte säkert att det är identifierat som ett skepp. Det kan också vara något annat.” Det hördes ett stönande i bakgrunden, men von Dönicken fortsatte alltmer obesvärat: ”Vi tror alltså att det är ett främmande rymdskepp, alla tiders sensation alltså. Jag överför det nu till alla bildskärmar. Ni upplever nu...öööh historiens så kallade vingslag. Här ser ni något ni aldrig tidigare sett.”
På den ena väggen fanns en stor bildskärm på vilken psykedelisk popmusik hela tidens visats utan att någon brytt sig om den. Nu uppenbarade sig i stället en stor, rund diskus, som glänste vitgrå mot den svarta stjärnbeströdda rymden. De tre kvinnorna flämtade till, reste sig upp och gestikulerade livligt. Maffiamännen stirrade med öppen mun, den fiolspelande mannen tappade instrumentet i golvet med ett brak och de två grönklädda väktarna reste sig oroligt. ”Imponerande eller hur,” konstaterade den mullrande basrösten belåtet. ”Den är på väg mot oss. Men ni behöver inte vara oroliga, alltså. Det är ingen fara. Vi har liksom allt under kontroll. Öh, vad heter det, och om det är fientligt, vilket det säkert inte är, så är vi beredda på hårda tag alltså...” Han tystnade och talade med någon i bakrunden, sen återkom han och sade snabbt: ”Vi håller er underrättade. Ingen behöver vara orolig. Ta det lugnt bara. Vi har visserligen en Advocatus diaboli här men....” Det blev tyst.

James och Var stirrade förvånade på den gamle mannen. Han hade uppenbart svårt att inte brista ut i gapskratt. ”Nom de Dieu! Den där Dumm. Han är obetalbar, borde ha blivit stand-up komiker,” flämtade han. ”Men nu vet vi i alla fall allt som finns att veta just nu.” Han plirade nyfiket mot de båda ungdomarna med sina vänliga ögon. James märkte att han hade svårt att slita blicken från dessa ögon eftersom de gjorde att han kände sig lugn och avslappad. ”Vad tror ni ungdomar? Tror ni att vi kommer att få träffa varelser från en annan värld? Och vad vill de? Är de lika nyfikna som vi? Själv tror jag inte ett ögonblick att de är farliga eller fientliga.”
Var hade motvilligt släppt den unge mannens starka händer och tittade på gubben med rynkade ögonbryn. Varför skall han alltid komma och störa, tänkte hon, och just som jag börjar lära känna James närmare, och gilla honom. Hon tvekade, försökte än en gång bestämma vad hon egentligen kände för denne pojkaktige unge man, men fattade sedan sitt beslut.
James började just tala till gubben när Var häftigt reste sig och kommenderade: ”Kom James, vi skall, vi måste...”. Utan att vända sig om började hon gå mot utgången, förbi kvinnorna och maffiamännen som nu satt tillsammans och och pratade alltmer högljutt. Den unge mannen ryckte på axlarna, tittade urskuldande på gubben. ”Sorry, have to go.” ”Jag förstår,” log gubben, ”the force seems to be with you.” Med raska steg klev James iväg efter Var.


Skall James och Var bli ett kärlekspar? Tålamod! Du får snart veta vad Var har beslutit. Men vad vill det främmande rymdskeppet egentligen? Kapitel 6 kommer på bloggen om ca två

veckor.