VAD VAR DET JAG SADE? SADDAM, BUSH, IRAK OCH DEMOKRATIN.

Irak var för endast sju år sedan, under några mycket dramatiska månader, huvudnyheten i alla världens medier. Den 20 mars 2003 gick en koalition med USA i spetsen till angrepp mot Irak. Den 9 april möttes de amerikanska soldaterna av jublande folkmassor när de körde in i Bagdad.
USA, med president George W. Bush i spetsen, arbetade vintern 2003 energiskt på att få godkännande av FN:s säkerhetsråd för att störta Saddam Husseins långvariga, extremt blodiga och brutala diktatur. Säkerhetsrådet var oenigt och satte därmed tummen ned. Bush fick stöd av Tony Blair i England och några andra länder, bl.a. Danmark, och hotade med krig om Saddam inte gick med på att avgå. I Europa var man, med undantag för England, starkt emot krig. Frankrike och Tyskland motsatte sig ett krig. Det gjorde också Finland.
Mot hökarna i Washington stod duvorna i Europa. En djup politisk klyfta uppstod mellan USA och Europa. Förolämpningarna haglade åt båda hållen. Många trodde att splittringen skulle bli långvarig. Somliga såg t.o.m. USA som det värsta hotet mot den s.k. världsfreden (som ju aldrig existerat). Republikanen Bush var redan från början illa omtyckt i Europa, speciellt inom vänstern och den politiska mitten. I USA hade han däremot efter attacken 11.9 2001 starkt stöd över partigränserna vid denna tid.
Vintern 2003 fördes i stora delar av världen en av de häftigaste och mest omfattande debatterna någonsin. (Kina och Ryssland motsatte sig ett krig och självklart också Nordkorea. Inte underligt eftersom dessa själva är diktaturer, om än inte lika onda som Saddams diktatur). Massdemonstrationer mot Bush hölls i en mängd länder världen över. Självklart också i Irak där Saddam betecknade Bush som ”den store satan”. Några få personer (s.k. nyttiga politiska idioter) också från Finland, åkte till Irak för att fungera som en levande mur mot bombningar. Demonstrationerna tolkades av Saddam som stöd för honom och stärkte hans vilja att trotsa Bush. Han gjorde, liksom så många andra, en felbedömning av Bush och USA.
Också i våra medier fylldes insändarspalterna av inlägg. Mer än 70% av finländarna ställde sig i praktiken på Saddams sida genom att motsätta sig det krig som skulle innebära slutet för honom. En stor mängd finlandssvenska intellektuella kastade sig in i debatten. Jag räknade t.ex. till 27 insändare i Hufvudstadsbladet och hela nio ledare, kritiska mot USA, i samma tidning. Nästan alla ledare var skrivna av Sture Gadd. I dag är det ytterst intressant att läsa dessa inlägg. De vittnar om en nästan hysterisk oro för vad Saddam och hans anhängare, och vad al Qaida kommer att göra, samt om en tilltagande avsky, inte bara för Bush och hans administration utan för USA som supermakt.

MINIENKÄT I HBL
Den 18.2 2003 publicerade Hbl en minienkät i vilken åtta kända finlandssvenska intellektuella tillfrågades om sin åsikt. Professor Jan-Magnus Jansson var emot. ”Det vore oerhört farligt att släppa lös ett anfallskrig,” menade han, ”man vet aldrig hur ett krig sprider sig.” Specialforskaren vid försvarshögskolan Tomas Ries ansåg att det vore strategiskt klokare att inte gå till anfall. Han såg al Qaidas globala terrornätverk som det största hotet. Han fruktade en våg av terrordåd i USA och Europa. F.d. riksdagsman Georg C. Ehrnrooth försvarade ett militärt anfall. ”Det är hög tid att stoppa diktaturen nu,” menade han. Docent Anna Rotkirch sade: ”Det vore oroligt farligt, och mot all internationell rätt.” Lektor Hans Rosing vid Åbo Akademi menade dock: ”Det är moraliskt berättigat att avsätta Saddam med våld om det ger möjlighet för verklig demokrati i Irak.” Docenten, filosofen Kristian Klockars ansåg däremot ett anfall helt och hållet oberättigat. ”Vi kan vara säkra på”, bedömde han, ”att våld föder mera våld”. Journalisten Henrika Zilliacus sade: ”Jag är emot en attack. Det är absurt att tro att man får slut på terror genom krig.” Det sista miniinlägget gjordes av journalisten Annika Sandlund. Hon var helt emot en attack och trodde att man kan lösa problemen på politisk väg, t.ex. genom att häva sanktionerna mot Irak.”
Av de åtta tillfrågade var sex bestämt mot att Saddam störtades med våld och att demokrati tvingades på Irak. Endast jag och Ehrnrooth stödde Bush. (Jag gick som vanligt emot strömmen vilket inte gjorde mig populär, men mina många inlägg publicerades ändå. Någon censur drabbades jag aldrig av trots att jag argumenterade för demokrati!!)
Jag framförde mina argument i ett stort antal artiklar i olika tidningar. I dag har vi facit på hand och jag kan triumferande utbrista: ”Vad var det jag sade.”

BUSHS VISION
Bush hade en vision om att tvinga demokrati av västerländsk typ på Irak. Han var tydligt inspirerad av sin store föregångare Roosevelt, som tillsammans med Churchill, under det andra världskriget planerade att tvinga demokrati på världens då värsta diktaturer, den tyska och den japanska. De lyckades över förväntan. Jag för min del såg ingen anledning till att det inte skulle lyckas även denna gång. Däremot framträdde en rad experter, t.ex. professorn i religionshistoria Nils Holm och hävdade att västerländsk demokrati är främmande för den irakiska kulturen. Motståndarna hävdade allmänt att man inte kan tvinga demokrati på ett folk. De bortsåg då helt från att demokrati med stor framgång tvingades på Japan och Tyskland efter att de krossats militärt under det andra världskriget. I dag har det hållits flera demokratiska val i Irak, det senaste nu i början av mars. Alla de som sade att detta är omöjligt hade alltså fel. Om man är ärlig och uppriktig måste man medge att Bush lyckades. (Däremot hade han förstås fel när det gällde massföstörelsevapnen. Men dessa var alltid en bisak i min bedömning. Kampen för demokrati är, enligt min ideologi, viktigast av allt. Utan demokrati finns enligt min bedömning ingen framtid. Den kanpem måste utkämpas med alla medel. I nästan alla länder har man tillkämpat sig demokrati genom krig och våld, inte minst i USA, Frankrike och Tyskland. Också vi finländare har fått utkämpa blodiga krig för att först skaffa och sedan behålla vår demokrati.)
Att jag tog ställning för Bush berodde i främsta hand på min etiska övertygelse. Diktatur är, enligt min bedömning, det ondaste av alla politiska system. Jag är någorlunda väl insatt i hur diktaturer som Nazityskland, Stalinsovjet och många andra fungerat och fungerar. (Vi skall komma ihåg att det fortfarande finns många diktaturer i vår sargade värld.) När jag läser om dessa känner jag alltid en djup avsky, för att inte säga ett djupt hat blandat med fruktan. Personkult, persondiktatur avskyr jag mest av allt. Jag anser att det är en moralisk plikt att alltid bekämpa sådana system med de medel man har till sitt förfogande. Mitt enda medel är min ”penna” (dator). Bush hade däremot till sitt förfogande världens starkaste krigsmakt. Jag bedömde att Saddam och hans gäng kunde avlägsnas endast genom krig. Jag ansåg att regimen var så ond en regim kan bli. Att alla slickade Saddam av rädsla eller för att få fördelar upplevde jag som avskyvärt. I ett debattinlägg kallade jag de journalister som befann sig i Irak för ”Saddams knähundar”, vilket förstås väckte ilska bland journalisterna. De sålde, menade jag, sin själ för att få ett scoop. Detta utnyttjades självklart av Iraks propagandaministerium. (Den politiska strukturen i Saddams Irak påminde mycket om den i Hitlers Tyskland, ytterligare en faktor som ökade min avsky.)
Jag såg inga oöverkomliga hinder för demokrati i Irak och förutspådde att förhållandena kommer att normaliseras inom tio år. Jag hade dock fel på den punkten. Det gick betydligt snabbare!! Alla de som trodde att man inte kan skapa demokrati i Irak gjorde, som vi i dag vet, en total felbedömning.
I Irak har man redan hållit flera demokratiska val. Den 6 mars hölls ett parlamentsval som fick ampla lovord av utomstående observatörer. Obama betecknade valet som en milstolpe och Ashton såg det som ett bevis för att irakierna vill ha demokrati. Al Qaida hotade som vanligt att mörda alla som röstade, men röstningsprocenten blev trots detta imponerande 62%.

KRIGSMOTSTÅNDARNAS ARGUMENT
Nu i efterhand är det intressant och viktigt att ganska krigsmotståndarnas argument. Mitt allmänna intryck då, och nu, är att de flesta som uttalade sig hade dåliga kunskaper dels om Irak och dels om modern historia, men också om sociologi och psykologi.
En av de ivrigaste motståndarna var Carl Fredrik Sandelin som i flera långa debattartiklar i Hbl i hårda ordalag fördömde dels Bush och hans administration och dels USA:s utrikespolitik under de senaste decennierna. Han hörde till dem som trodde att demokrati inte kan påtvingas. 16.2 skrev han bl.a. i Hbl: ”När västvärlden hoppas på en demokratisk utveckling i Irak så måste den inse att en sådan kräver en lång, intern fredlig mognadsprocess och inte en supermakts ambitioner att sprida sina ideal världen runt.” Själv ansåg jag att detta innebar en grov underskattning av Iraks folk. Jag anser att man kan spåra en viss, visserligen omedveten, rasism eller snarare etnocentrism bakom sådana uttalanden.
Några menade att USA:s agerande försvagade FN. Detta hävdade t.ex. filosofen och journalisten Mårten Ringbom i Hbl 19.2. Han såg USA som det allvarligaste hotet mot FN. Själv tyckte jag att detta argument var naivt i överkant. FN har aldrig varit starkt. Det var redan så svagt och tandlöst som det kunde bli. FN lyckades inte ens förhindra folkmord i centrum av Europa när Jugoslavien föll samman. I Srebreniza mördades 1995 8000 civila mitt under näsan för FN.
Tyngre vägde då argumentet att USA handlade emot folkrätten. Det tråkiga med folkrätten är att den tillät Saddam att starta krig, terrorisera sin egen befolkning, begå folkmord på kurderna utan att ingripa. Men så fort någon på allvar ville stoppa Saddam så plockades folkrättsargumentet fram. Enligt min mening är en folkrätt som skyddar diktaturer inte värd att respekteras.
Ett av krigsmotståndarnas favoritargument var att Bush ingalunda hade några ädla mål, som att befria Iraks folk, stoppa terrorismen och låta folket välja sina ledare, utan att hans motiv var egoism och girighet. Han ville, menade man, helt enkelt lägga beslag på Iraks rika oljefält. Ekonomijournalisten vid Sveriges radio Henric Borgström visade i sin kolumn i Hbl 22.2 hur ihåligt detta argument var. ”Det är,” påpekade han, ”betydligt billigare att köpa Iraks olja på världsmarknaden.” I själva verket var kostnaderna för kriget och för att bygga upp landet på nytt enormt mycket större än det USA eventuellt kunde vinna på att få kontroll över oljan. Detta var min bedömning då och den har visat sig riktig. I dag är det Iraks regering som har kontrollen över oljan och som ger koncessioner åt lämpliga oljebolag.
Rent löjligt var argumentet att USA gick till anfall därför att man ville testa nya vapensystem.
Efteråt har det visat sig att Irak inte hade några lager av massförstörelsevapen. Många ansåg att USA kommer att ljuga och påstå att man hittat sådana, men i själva verket har demokratin och det öppna systemet i USA fungerat som det skall. USA har erkänt att inga sådana vapen hittats. Den formella orsaken till kriget var alltså felaktig. Men detta kunde man inte veta förrän USA gått in i landet och gjort en grundlig undersökning. Själv ansåg jag hela tiden att massförstörelsevapnen var en skenorsak som skulle ge ett juridiskt motiv för att störta den avskydda diktaturen.

Ingen av alla de fruktansvärda scenarier som motståndarna till kriget oroade sig för har inträffat. Tvärtom har Irak blivit en demokrati och har därmed, precis som Bush och Blair planerade, haft en stabiliserande inverkan inom regionen. Irak har i dag, tack vare att den av så många hatade president Bush vågade gå mot världsopinionen, goda utsikter att bli en välmående modern stat. Utan krig och utan Bush skulle situationen i Irak och i hela regionen i dag vara mycket svårare.