KOMMENTARER TILL "RÄDDA VÄRLDEN - ARTIKELN"

Världen behöver nog räddas. Åtminstone om vi skall tro Kristian von Essen och Göran Ekström. Men enligt Marcus Rosenlund klarar sig världen utmärkt utan våra räddningsaktioner. Min artikel ”Det handlar inte alls om att rädda världen” i Hufvudstadsbladet 28.6 har väckt en del reaktioner i form av insändare i Hbl. Artikeln finns på min blogg 30.6. Jag har sänt in följande svar till mina kritiker till Hbl.

VEM BEHÖVER RÄDDAS?

Det är alltid stimulerande att få respons på en debattartikel i Hbl. Självklart är det de som anser att jag har så in i vassen fel som tar till datorn, inte de många som anser att jag har rätt. Yleredaktören Marcus Rosenlund håller 3.7 med om att världen inte behöver räddas. (Att tala om ”att rädda världen” är i själva verket rena megalomanin). Kristian von Essen håller 3.7 däremot inte med mig och Rosenlund. ”Om det inte handlar om att rädda världen vad handlar det då om?” frågar han. Svaret är att det handlar om en massa olika saker, som det inte finns rum att gå in på här. Den gröna extremisten Göran Ekström är alltför pessimistisk i sitt inlägg 9.7. Det är sant att människan utrotar en mängd arter, men samtidigt skyddar hon mängder av arter och biotoper. I Finland är artrikedomen i dag, tack vare människan, större än om landet vore orört av människohand. I framtiden kan utdöda arter t.o.m. återupplivas genom genteknologi. Massor av arter håller på att anpassa sig till människan och till olika stadsmiljöer.
Enligt Rosenlund handlar det om att rädda oss själva. (Vad han nu kan mena med det. Känner sig Marcus Rosenlund hotad?) Min bedömning efter mer än 40 års filosoferande är att världen klarar sig utmärkt utan vår hjälp, och att mänskligheten inte löper någon nämnvärd risk att utplånas inom överskådlig framtid. Att drygt hundra miljoner människor dör varje år, till en del genom undernäring, smittosamma sjukdomar, genom tobaksrökning, drogbruk och andra dumheter har en marginell effekt. Befolkningen ökar i Asien, Afrika och Sydamerika med ca 50 miljoner varje år. Vi européer däremot minskar i antal. Många områden blir alltmer folktomma. Naturen får ta över. Ursprungliga arter kommer tillbaka. Kanske är det vi européer, upphovet till dagens teknologiska kapitalism och humanistiska ljusgröna moral, som behöver räddas?

Hans Rosing
Pensionerad proffsfilosof


SVAR TILL GÖRAN EKSTRÖM

Hbl tar inte in några långa svar, men här på bloggen kan jag skriva hur långt jag vill. (En annan sak är om någon orkar läsa det). Göran Ekströms inlägg i Hbl 9.7 är lika långt som min artikel, som han kommenterar. Bra så! Här passar jag på att svara honom mera utförligt.

Ekström och jag har debatterat i Vasabladet åtskilliga gånger sedan 1980-talet. Han är en av de få svenskspråkiga gröna extremister som tänker mycket och djupt och gärna breder ut sig i långa artiklar, främst i Vasabladet. Senaste år gav han ut en liten bok Utopia pelastaa maailman (Biofilos 2009) där han för fram sin extrema gröna filosofi. Jag skrev en i mitt tycke rätt positiv recension av boken i Vbl.

Anledningen till att jag så ofta debaterar med G.E. är att vi är intresserade av samma frågor, men är djupt oeniga om det mesta. Jag räknar mig som naturvän och har länge varit intresserad av miljöfilosofi. Det finns en rad långa artiklar i ämnet på min blogg senaste år.

Jag har funderat över varför vi är så djupt oeniga. Här är mina slutsatser.

För en del tycks den gröna ideologin vara ett slags religionssurrogat. (Detta har jag hävdat många gånger, också i Hbl). De kan inte tro på en traditionell allsmäktig och god gud. I stället blir naturen, och speciellt den levande naturen deras gud. Det evangelium (glada budskap) de vill sprida är att frälsningen ligger i ett anspråkslöst liv och dyrkan av alla livsformer. Så måste man förstå G.E. I själva verket har han ofta uttalat sig uppskattande om religionen och betonat begreppet helighet.

Själv är jag ateist och materialist. För mig är begreppet helig ett tomt ord, liksom begreppet gud. Jag tror på fritt tänkande, demokrati, jämlikhet, humanism samt på forskning och framsteg. Såsom jag upplever världen är människan det enda djur som har ett egenvärde. Varje enskild människa har ett värde i sig. Därför är det ett svårt brott att döda eller skada en människa. Tanken att enskilda djur, arter av djur, enskilda biotoper eller hela biosfären skulle ha ett egenvärde är främmande, ja nästan obegriplig för mig (varför skulle t.ex. en fästing ha ett egenvärde?).

T.ex. i en lång artikel i Vbl 20.4 2009 skrev G.E. ”I djupekologin har man livet självt som värderingsgrund och alla livsformer har sitt egenvärde och bör skyddas även för sin egen skull, inte bara för att människan skall klara sig i längden.” Han kallar denna uppfattning bioetik.
På denna punkt är vi fundamentalt oeniga. Jag kan inte tro på bioetiken. Den verkar t.o.m. absurd. Som hobbyodlare vet jag att odlandet är en ständig kamp mot naturen. Mina grönsaksland fylls snabbt av ogräs. Jag river obörhörligt upp massor av natagräs och allt möjligt annat utan tanke på att det skulle ha ett egenvärde. Det finns nästan oändligt många sorter av skadedjur, från jordloppor till hjortar och älgar. (Självklart finns det också en massa nyttiga växter och djur). Vidare drabbas jag av myggor, bromsar, getingar, fästingar, ettergaddor och andra kryp. Också dessa dödar jag utan samvetsförebråelser. Huggormar vill jag inte heller ha i trädgården. Osv. Ändå är vårt land fattigt på farliga djur och växter. I varmare länder är problemen som orsakas av skadedjur och –växter mycket större.

Vi människor är ju en del av naturen. Vi måste kämpa för att överleva på samma sätt som alla andra arter. Naturen är obarmhärtig mot de svaga.
Detta torde räcka för att förklara varför jag inte kan tro på bioetiken.

UTROTNING
”Det är från människans hänsynslösa framfart jorden måste räddas,” skriver G.E. i Hbl. Det som måste räddas är tydligen arterna, och inte bara vissa arter som pandan och bergsgorillan utan alla arter utan undantag. Han hävdar att ”utrotningen accelererar” och att ”flera arter per timme utplånas”.
Att han är upprörd är logiskt utgående från hans egen övertygelse om att alla livsformer är heliga, har ett egenvärde. (Märk dock att han medvetet uttrycker sig vagt. Han använder inte ord som art, individ eller biotop utan det diffusa livsform. Men vad menar han med livsform?)

Själv tror jag att endast människan, dvs varje människa, har ett egenvärde. Därför är utrotningen för mig mera ett praktiskt än ett moraliskt problem. I själva verket anser jag att många arter borde decimeras och i vissa fall t.o.m. utrotas. Jag skulle gärna se att fästingarna t.ex. försvinner. Varje sommar försöker någon fästing suga mitt blod. Det finns massor av sjukdomsalstrande livsformer som gärna, för mig, skulle få utrotas. Faktum är att många naturvänner gör sitt bästa för att utrota vissa arter i vårt land, t.ex. mink, mårdhund och en del växter.

Hur vet G.E. att flera arter per timme utplånas? Det vet han förstås inte. Det är omöjligt att veta ens hur många arter som utplånas av människan varje år. Det är t.o.m. omöjligt att veta hur många arter det finns. Omkring 1,5 miljoner arter är beskrivna, men detta är enligt experterna bara en liten del av det totala antalet. Inte ens i vårt artfattiga land är antalet arter känt. Spelar det någon roll om några arter av myggor, spindlar eller skalbaggar dör ut när det finns miljontals arter av dem kvar?

Man bör också observera att alla arter dör ut förr eller senare. Enligt experterna lever en art i snitt 1-2 miljoner år. De flesta är alltså ur geologisk synvinkel kortlivade. Naturen själv sköter om att massvis av arter håller på att dö ut, men samtidigt håller massvis av nya på att utvecklas.

Vårt land är mycket artfattigt därför att den senaste istiden tog död på allt som fanns här. Men också hos oss finns förstås svaga arter. Många kommer att dö ut. Men är detta så sorgligt? Måste vi försöka rädda varje spindelart, varje svamp etc? Självklart inte. I själva verket har mängden arter hos oss ökat hela tiden sedan istiden. Om klimatet blir varmare kommer massor av nya arter att spridas till oss. Många ser detta som ett problem. (Man kan få allting till ett svårt problem om man bara vill!) Själv tycker jag inte det är något att ta stress för. Naturen är ständigt föränderlig. Vi behöver inte ha kontroll över allting. Låt oss i stället följa med vad som händer och dra den nytta och glädje vi kan av det under den sorgligt korta tid vi är en del av biosfären.