FILOSOFISKA TANKAR I TRÄDGÅRDEN JUNI 2011

Odlar du grönsaker? Blommor? Gräsmatta? Ingenting alls?

År för år tycks hobbyodling av olika slag bli allt populärare. Utbudet på frön, plantor, redskap, broschyrer, böcker blir bara större och vid varje bensinmack ser man denna tid på året hela berg av torv-, mull- och andra säckar.
Varför är hobbyodling så populär i dag?

Själv har jag sysslat med hobbyodling sedan 1970-talet, långt innan det blev en grej på modet. Jag har odlat det mesta som går att odla i mycket små jordplättar. Tillsammans har jag kanske 20 kvadratmeter odlingsyta fördelad på flera små land och odlingsbänkar. Jag har satt ner både massor av arbete och en del pengar. Varför? Vad är det som gör att jag år efter år ägnar så mycket tid åt odling?
Jag började föra sporadisk dagbok 1978. I dagboken för söndagen 13.5 1979 står det: ”Jag har sått svartrot, rädisor, rovor, kålrabbi och märgärter.” Jordgubbar har jag haft sedan början av 1970-talet, likaså tomater, ibland mer ibland mindre. Men varför håller jag på med detta i stället för att bara njuta av sommarvädret?
Det finns men mängd orsaker och skäl. Men i sista hand är det frågan om känslor, inte förnuft. Det finns så mycket att njuta av alltifrån den tidiga våren, när snön smälter och jag gör landen redo för sådd till sena hösten när jag skördar de sista morötterna, den sista kålen och när vinteräpplena är mogna. Som familjens kock är det en njutning att kunna hämta pinfärska råvaror som jag egenhändigt odlat och mixa ihop en sallad, koka majskolvar, göra försfylld squash, för att inte glömma nöjet att koka färsk potatis som jag just tagit upp. Men njutningen är väl allra störst när jag och familjen kan äta jordgubbar, bär, kålrabbi, ärter, äpplen osv direkt från trädgården. Att mina grödor är giftfria, obesprutade är självklart.

Vad jag odlar i år? Trots att mina krämpor, mina magbesvär och hjärtbesvär blir värre med åren har jag också i år en mängd odlingar. Jag har satt ut 5 kg potatis (Timo). I bästa fall får jag färskpotatis till midsommar. En påse sättlök har gett ca 40 plantor. Jag har nästan 50 plantor av kålrabbi som alla i familjen gillar att äta rå. (Däremot har jag slutat odla majrovor. De är mycket kinkigare än kålrabbi och blir lätt larvätna. Kålrabbi är lätt att odla bara man har tillräckligt avstånd mellan plantorna och ser upp med kålfjärilen). Jag har ca 20 plantor med broccoli. Rädisor och dill och sallat förstås. Dillen är nästan ett ogräs i mina land. Tomater brukar jag ha varje år. I år har jag åtta plantor bifftomat. Gurka och märgärter växer och jag har sått rödbetor. Tjugo majsplantor är ännu bara 5 cm höga. Morötter har jag ännu tänkt så fast det börjar vara sent.
I allmänhet brukar jag pröva någon ny växt varje år, men det finns nästan ingenting kvar som jag inte prövat efter nästan 40 år. En nyhet har jag, trädgårdshallon, tre buskar. Annars brukar vi hålla oss till vilda hallon som växer litet här och där på tomten. Men de är högst osäkra. Ibland torkar de bort helt. Växter som kräver många års odling, såsom vindruvor och sparris, har jag inte tålamod med.

Det finns såvitt jag kan se enbart fördelar med att odla grönsaker, bär, frukter och förstås också blommor. Det är jobbigt, kräver rätt mycket kunskaper, tålamod och man måste inse att ibland slår en odling alldeles fel. Det finns många hot mot växtligheten, torka, alltför mycket fukt, skadedjur, näringsbrist, ogräs, djur som äter allt man odlar. Men allt detta räknar jag till fördelarna. Det gör odlandet till en spännande utmaning. Det kräver dels att man rör på sig, dvs man får massor av motion (gratis!!) genom att gräva, vattna, rensa ogräs, plocka osv, och dels att man tänker, planerar, dvs att man använder sin hjärna. Man bör känna till de olika grödorna, vilken slags jord de trivs i, vilken näring de behöver, när de skall sås eller planteras, hur de skall skötas.
Många sliter sitt hår i förtvivlan när landen täcks in i frodigt ogräs. De jobbar för att få helt ogräsfria odlingar. Själv tycker jag inte att man skall ta ogräset så allvarligt. Jag låter det växa så länge det inte är ett direkt hot mot de odlade växterna. Mina land är vanligen fulla av ogräs. Ibland river jag bort det värsta, men ogräset bekymrar mig mindre än skadedjur och torka. För en stund sedan rev jag bort vitrot, vårarv (natagräs), styvmorsviol, förgätmigej, rölleka och fettistel runt några jordgubbsplantor. Det finns många andra ogräs i mina land och jag tycker det är intressant att lära känna dem alla. De har alla sin egen personlighet. Många ogräs är dessutom mycket vackra. Kan man finna vackrare gula, lysande blommor är ranunkelns (solöga, smörblomma i Sverige).

I dag är det på modet att vara klimatsmart, och vad är klimatsmartare än att odla en del av sin egen mat. Självklart bör man kompostera sitt avfall, både från hushållet och trädgården. På det viset får man ett kretslopp i näringskedjan. Att spola ner urinen i toaletten är slöseri med höggradig gödsel. Jag tar vara på varje droppe, späder ut den med fem till tio delar vatten och vattnar. Gratis kväve- och fosforgödsel! Har man ett utedass kan man dessutom ta vara på avföringen. Den skall, på lämpligt sätt komposterad, vi blandar ut med flix, förstås inte användas i grönsakslanden, men kan grävas ner vid fruktträd, bärbuskar, i rabatter med växter som man inte äter. På det viset får man ett nästan slutet kretslopp och minskar sitt ekologiska fotspår i hög grad.
Jag har alltid varit fascinerad av livet i alla dess former. Växter är en spännande form av liv på många sätt. Ett litet, obetydligt frö. Så länge det är i fröpåsen händer ingenting. Men när fröet kommer i jorden och den är lagom fuktig så väcks fröet till liv. (Väcks till liv är egentligen fel uttryck. Fröet är ju inte dött. Man kunde kanske säga att det sover.) Den genetiska koden i fröet aktiveras och cellerna börjar dela sig. Koden börjar bygga molekyler genom att ta upp kemiska ämnen i jorden för att använda som byggstenar. Inom en eller två veckor sticker ett litet skott upp. Till en början växer det långsamt men ju större växten blir desto snabbare växer den. Gurkor t.ex. växer förbluffande snabbt mitt i sommarvärmen.

Men tillbaka till huvudfrågan. Varför har odlandet blivit så populärt under de senaste åren? Som vanligt finns det säkert flera skäl. Jag tror dock att vi måste söka en viktig delförklaring i att samhället teknologiserats i mycket snabb takt under de senaste åren. Allt fler funktioner som tidigare skötts av människor har övertagits av maskiner. Nej, vänta. ”Övertagits” är fel ord. Det är förstås människor (ingenjörer) som konstruerat maskiner som tar över andra människors (inte deras egna!) jobb. Maskinerna själva har inte övertagit någonting. De gör bara vad vissa människor konstruerat dem för att göra. Och ingenjörerna gör det de är anställda för att göra. Så vem är det egentligen som bestämt att alltfler funktioner i samhället skall skötas av maskiner?
Stopp! Nu hamnar jag in på ett sidospår. Jag skulle ju skriva om hobbyodling. Min hypotes är att dagens människa som lever (måste leva) i en alltmer mekaniserad värld har ett behov av få kontakt med den levande naturen. Ju mer mekanisk vår tillvaro blir desto större är vårt behov att ha kontakt med någonting som lever. Vi umgås ju snart mera med maskiner än med levande varelser. En följd av detta är att vi själva blir alltmer maskinlika. Men vi är biologiska varelser och har ett grundläggande behov av kontakt med vår natur. Då är en trädgård mer sitt myller av liv, växter, insekter, fjärilar, ödlor, sniglar, grodor, fåglar, för att inte glömma de större djuren sorkar, mullvadar, harar etc ett andningshål. Vi skall inte heller glömma det myller av mikroskopiskt liv i jorden som är en förutsättning för att de större varelserna, inklusive vi själva skall kunna existera. Trädgården är en motpol till alla de döda maskiner som normalt belamrar vår tillvaro, hemma, på jobbet, i skolorna, på vattnet, i luften osv. genom odlingen får vi kontakt med det primära i oss själva, med själva livskraften, den urkraft som driver allting inklusive maskinkulturen. Maskinerna förökar sig inte, de varken lever eller dör. De blir bara skrot när de upphör att fungera. Skrot som inte ingår i naturliga kretslopp. Livet är däremot evigt. Växterna dör inte i egentlig mening. De återföds ständigt i nya exemplar av samma art. Växtens död är bara en del av själva livskraften. Utan död skulle den inte kunna existera. I trädgården har vi direkt kontakt med livets eviga, enormt komplicerade, på ett sätt superintelligenta, ständigt kreativa kretslopp. I trädgården är vi hemma hos moder natur.