HUNDARNA SKÄLLER MEN ENERGIKARAVANEN DRAR VIDARE

Radioprogrammet Eftersnack på fredag eftermiddagar är ett småmysigt diskussionsprogram. Men fredagen 28.10 hettade det till en aning när programledaren Magnus Londén frågade de båda närvarande damerna om deras inställning till kärnkraften. Det visade sig att de, i motsats till Londén var positiva. Han blev riktigt upprörd när Pia-Maria Lehtola prisade kärnkraften för dess renhet. Någon riktig diskussion blev det inte eftersom Eftersnack går ut på att hoppa från ämne till ämne på ett underhållande sätt. Londén menade dock att kärnkraften medför stora risker. Vidare trodde han inte att den förbättrar sysselsättningen. Vi har stor arbetslöshet trots kärnkraften, påpekade han.

Pia-Maria Lehtolas ställningstagande förvånade mig. Jag har vant mig vid att folk som ägnar sig åt konstnärliga ämnen en masse är mot kärnkraft. Konstkännaren och mystikern Lehtola går tydligen mot den konstnärliga strömmen.

Eftersnack är inte ett forum ägnat för djupgående analys av vår energiproduktion. Däremot har denna diskuterats i pressen i olika sammanhang. Visst, frågan har ältats i det oändliga. Själv har jag varit med i diskussionen sedan slutet av 1970-talet.

Till Londén skulle jag, i all vänlighet, svara att vi skulle ha mycket större arbetslöshet utan kärnkraft. Detta därför att den ger exportindustrin billig basel som i sin tur betyder att vi kan konkurrera på den globala marknaden. Och exportindustrin sysselsätter massor av folk.

För övrigt har jag aldrig förstått dem som säger att kärnkraften medför väldiga risker. Sanningen är, om jag inte räknar alldeles fel, att den är den minst riskabla energikällan – åtminstone i vårt land. Vi har haft kärnkraft sedan slutet av 1970-talet, dvs i över 30 år. Under denna tid har ingen, såvitt jag vet, bevisligen dött av strålning från en finländsk reaktor. Många har fått cancer p.g.a. strålning, speciellt på grund av att de utsatts för radongas under åratal. Men då är det frågan om naturlig srålning. Själv har jag röntgats massor av gånger, men hittills inte fått cancer. Den som tillbringar lång tid i luften, t.ex. de som reser till Asien utsätts för kosmisk strålning. Det kan ge cancer hos några få.

Jag är sålunda inte ett dugg rädd för kärnkraft. Däremot är jag rädd varje gång jag åker bil. Under den tid vi ha haft kärnkraft har ca 15 000 människor dödats i trafiken och mångdubbelt fler har skadats allvarligt. Alkohol och tobak har skördat mer än tio gånger fler dödsoffer under denna tid. Att röka och supa innebär att ta helt vansinniga risker. Det är svårt att undvika att åka bil, men lätt att låta bli att supa och röka. Om vi summerar över dessa faror för den tid vi haft kärnkraft får vi ca 200 000 dödsfall. För kärnkraften får vi 0 dödsfall. Någon vill här kanske hänvisa till Tjernobyl. Faktum är dock att de främsta experterna bedömer att antalet dödsfall kommer att röra sig kring 4 000. Vi talar då om dödsfall som bevisligen orsakats av strålning från den havererade reaktorn. Jag har diskuterat denna fråga i flera artiklar. En sådan artikel publicerades i Vasabladet 5.4 2011. Den återges nedan.


HUR FARLIG ÄR STRÅLNINGEN?
(I Vbl 5.4 2011)

Katastrofen i Japan, den näst värsta efter Tjernobyl, har naturligt nog fått många att än en gång oroa sig för riskerna med att bli utsatt för strålning. Att stora stråldoser är livsfarliga vet alla, men hur är det med de små doser som hundratusentals människor utsätts för? Det har bedrivits mycket forskning kring den frågan, speciellt när det gäller effekterna av Tjernobyl-katastrofen.
Det mest oroande är när barn, som är mycket känsligare än vuxna, blir utsatta. Det finns en gammal, men omstridd hypotes, som säger att också svag strålning ökar risken för att barn skall drabbas av leukemi, som annars är en sällsynt barnsjukdom. Denna hypotes har testats i en mängd undersökningar under de senaste decennierna. Till all lycka tycks oron vara obefogad. (Som alltid finns det dock skeptiker, enstaka forskare som är av annan åsikt).
Eftersom barnleukemi är ovanlig är det lätt att observera hur antalet fall fördelar sig över olika regioner. Det finns knappast något annat land där man är så ängslig för barnens hälsa som i Sverige. Ändå har svenskarna haft mera kärnkraft än vi och mycket längre tid utan att observera någon ökning av antalet leukemifall på orter med kärnkraft. Antalet fall tycks fördela sig tämligen slumpmässigt både i länder med mycket kärnkraft och i länder utan sådan.
Diskussionen om barnleukemi har gått speciellt het i England. På 1980-talet misstänkte man att upparbetningsanläggningen för använt kärnbränsle i Sellafield kunde orsaka barnleukemi. År 1991 startades därför ett omfattande forskningsprojekt för att klargöra orsakerna till leukemi hos barn. I undersökningen deltog ca 10 000 barn av vilka 1700 hade leukemi. Resultaten publicerades år 2005. (Sammanfattning och referens finns i Nature 28.4 2005) Man kunde inte påvisa att vare sig radioaktiv strålning, kemiska ämnen eller högspänningsledningar hade någon signifikant effekt. Däremot fann man ett samband mellan ärftlighet, infektioner och leukemi. Enligt undersökningen löper barn som dels har en genetisk disposition och dels utsätts för infektioner en, visserligen liten, risk att få leukemi. Vidare fann man att barn tydligen kan utveckla en viss immunitet (dvs mindre risk) om de redan vid några månades ålder sätts i dagvård där de tidigt utsätts för virus som ger infektioner. De utvecklar tydligen större motståndskraft.
Tjernobylkatastrofen innebar att enorma mängder radioaktivt material blåste ut i atmosfären. Katastrofen gav forskarna ett ypperligt tillfälle att studera hur strålning påverkar människor, djur och växter. På basen av tidigare erfarenhet, framför allt från atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, förväntade man sig en kraftig ökning av antalet leukemifall. I januari 2002 publicerades en stor undersökning som utförts i regi av bl.a. UNICEF och WHO. Till allmän överraskning uteblev den väntade ökningen av denna svåra form av cancer. Enligt forskarna orsakade denna, den största katastrofen i kärnkraftens historia, en ökning av antalet cancerfall med 3% i det kontaminerade området.
Ett stort antal barn, siffran 1800 uppgavs, drabbades av cancer i sköldkörteln. Det tragiska är att denna cancerform enkelt kan förhindras, nämligen genom att man tar jodtabletter som mättar sköldkörteln med ofarligt jod och därmed hindrar den att ta upp den radioktiva isotopen. Denna sönderfaller till all lycka inom några veckor. Cancer i sköldkörteln kan behandlas effektivt och leder sällan till döden. Forskarna uppger att ca 99% av de drabbade tillfrisknar. (Sammanfattning finns i Nature 8.9 2005).
En tankeväckande upptäckt var att fattigdom, psykiska problem, stress, depression, självmord och ängslan utgjorde en större risk, ett större hälsoproblem än själva strålningen. Det är m.a.o. viktigt att motarbeta en överdriven, irrationell rädsla.

Hans Rosing
Dr. h.c.

I oktober 2011 har jag bl.a. debatterat med Mika Granbacka som i en stor debattartikel i Vbl 15.10 menade att vi klarar oss utmärkt utan kärnkraft. Han hävdade till och med att kärnkraften är omoralisk. Om man har så sträng moral kan man bara undra vad han anser om bilar, alkohol och tobak? I nedanstående inlägg, som publicerats i Vbl kommenterar jag Granbackas ståndpunkt.

HUR MYCKET EL BEHÖVER VI EGENTLIGEN?
(Vbl slutet av oktober 2011)
I Vasabladet 25.10 kunde vi läsa att Vasa Elnät Ab planerar att bygga en 110 kilovolts elledning från Gerby till Alskat. Den existerande 20 kilovolts ledningen räcker inte alls till för den ökande elkonsumtionen. I samma tidning berättas att Jakobstad vill satsa 20 miljoner på kärnkraft i Pyhäjoki medan en majoritet av fullmäktige i Karleby vill satsa drygt två miljoner i en fjärde, planerad kärnreaktor i Olkiluoto.
Men på debattsidan i samma tidning menar Mika Granbacka att det finns många möjligheter att minska elförbrukningen. I en längre artikel i Vbl 15.10 hävdade han samma sak och menade rentav att kärnkraften är omoralisk. Han påstår att elförbrukningen kan minskas avsevärt genom t.ex. frekvensomriktare, värmepumpar, solenergi och effektivare styrning. Granbacka är självklart inte ensam om dessa bedömningar. T.ex. den kända finlandssvenska gröna politikern Thomas Wallgren har länge propagerat för samma sak. I Vasabladet har Göran Ekström i tiotals år argumenterat för en radikal sänkning av levnadsstandarden och därmed energiförbrukningen. Tydligen har han blivit desillusionerad ty i Vbl 24.10 menar han helt frankt att idealismen är död. Det är väl ändå att ta i!
Tidigare i höst har man kunnat läsa om mycket vidlyftiga planer på vindmöllor t.ex. på Replot, utanför Kristinestad och på Kimitoön. Om alla möllor som planeras i dag faktiskt byggs kan vi ha närmare tusen med en kapacitet på ca 3000 MW (när det blåser) om tio år. Behöver vi verkligen så mycket ny kapacitet att producera el, speciellt med tanke på att vi nu befinner oss i en djup konjunktursvacka?
Vad skall man egentligen tro?
Tyskarna planerar att avveckla kärnkraften. (Det planerade svenskarna också, men det gick inte.) Varför kan inte vi om tyskarna kan? I Vbl 25.10 kunde man läsa att fissionsenergin i dag står för 25% av vår elproduktion. Enligt Mika Granberg kan vi lätt skära ner elkonsumtionen med denna mängd. Den verkliga siffran är dock över 30% på grund av att vi importerar mycket el från ryska kärnreaktorer. För att verkligen befria oss från denna ”omoraliska” energiform borde vi alltså skära ner med över 30%. Men detta räcker inte. Fossila bränslen, dvs stenkol och naturgas står i dag för ca 28%. Tar vi med torven är vi uppe i över 30%. Vi producerar därmed stora mängder växthusgaser. Lägg därtill att vi har 2,5 miljoner bensinslukande bilar på våra vägar. Vi borde skära ner flera tiotal procent när det gäller fossila bränslen. Det kan ju knappast anses moraliskt att avveckla den klimatneutrala kärnkraften men hålla fast vid de för klimatet (och också annars) skadliga fossila bränslena. Tågordningen borde självklart vara tvärtom.
Finland hör på grund av vår långa, mörka kalla vinter till de länder som har de största koldioxidutsläppen per kapita. Det gör att vi har ett ganska stort s.k. ekologiskt fotavtryck. Detta kan vi minska genom att minska användningen av fossila bränslen. Däremot skulle en avveckling av kärnkraften öka behovet av kemisk förbränning och därmed öka i stället för att minska vårt ekologiska fotavtryck.
För min personliga del ser jag inga möjligheter att minska elförbrukningen i vårt hushåll med 25% för att inte tala om ytterligare 30%. Detsamma gäller säkerligen de flesta hushåll i vårt glest befolkade, kalla och mörka land. Men vi skulle säkert klara oss utan de dyra skattesubventionerade möllorna som bara trissar upp elpriset.
Hans Rosing
Samhällsfilosof

Paul Håkans sågar kärnkraften i en lång men inte särskilt klar artikel i Vbl 27.10. Han förbluffar läsaren genom att förespråka mer fossila bränslen. ”Vill vi verkligen göra en insats för miljön bör vi...elda kol och fossila kolväten för allt vad pannorna håller.” Han slår också ett slag för solenergin. Detta i världens minst soliga land! Möjligen skämtar han? I varje fall skrev jag en insändare för att besvara den fråga han ställer i början av sin artikel. Insändaren har jag sänt till Vasabladet. Här är den.

KÄRNKRAFTEN MINSKAR VÅRA UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER

Paul Håkans tvivlar i Vbl 27.10 på att kärnkraft minskar utsläppen av koldioxid. Han frågar efter adresser till kolgruvor som stängts etc. Och tillägger: ”Något svar på den frågan har jag ännu inte fått och kommer antagligen inte att få.” Det är alltså hög tid att Håkans verkligen får ett svar.
Faktum är att behovet av kolkraft i vårt land minskat kraftigt sedan kärnkraften togs i bruk. Självklart har också andra energiformer, t.ex. naturgas, torv, biomassa bidragit till att vi använder mindre stenkol. (Destovärre har antalet fordon samtidigt ökat. Men genom elbilar kan inverkan på klimatet minskas.) Vi har 14 kolkraftverk i vårt land med en sammanlagd effekt på ca 6 000 MW. Däremot har vi blott 4 kärnreaktorer som tillsammans ger ca 2700 MW. Man skulle sålunda tro att dubbelt mer el produceras med stenkol än med kärnkraft, men så är det inte alls. I Vbl 25.10 finns ett diagram som visar att överlägset mest ström, dvs 25 %, senaste år producerades av de fyra reaktorerna. De 14 kolkraftverken av vilka de flesta har nästan samma effekt som en kärnreaktor stod för bara 16% av elproduktionen. Hur är detta möjligt?
Det beror självklart på just det som Håkans frågar efter, dvs att andra energikällor, och främst urankraften, ersätter det traditionella stenkolet. Kan man då inte skrota större delen av de gamla kraftverken? Det vore oklokt därför att vårt klimat är så extremt. Vi behöver väldigt mycket reglerkraft. Därtill kommer att en utbyggnad av vindkraften till planerade 2500 MW ytterligare ökar behovet av reglerkraft. Det finns självklart inga garantier för att det blåser friskt alla dagar mitt i mörka, smällkalla vintern. Vi behöver el även då alla möllor står stilla. Då räcker inte heller kärnkraften på långt när till. Senaste vinter måste alla gamla stenkolskraftverk köra igång för att vi skulle kunna hålla ”hjulen rullande”. Vi behöver alltså fortsättningsvis kolkraftverk, men som reserv. Ju kortare tid de körs desto mindre utsläpp av koldioxid.
När Olkiluoto 3 börjar köra ut ström i nätet är det främst kolet vi bör minska med. Man bör också komma ihåg att systemet med utsläppsrätter höjer priset på ström från stenkol (och naturgas) och gör kärnkraften mer förmånlig. Dessutom får vi inte glömma att EU har mycket ambitiösa mål med att minska utsläppen av växthusgaser. Det talas nu om en minskning på 30%. Tack vare kärnkraften, som i framtiden kan stå för kanske 50% av vår elproduktion, har vi utmärkta möjligheter att uppnå målen. Därmed minskar också vårt s.k. ekologiska fotspår. Vi blir bland de bästa i klassen också i detta avseende – tack vare kärnkraften.
Hans Rosing

Journalisten vid Hufvudstadsbladet Katarina Koivisto gör en helt realistisk bedömning när hon 16.10 skriver: ”Bara sol och vind är ingen lösning och den biokraft som nu byggs ut har visat sig besvärligare än man trott.” Det har i åratal talats mycket om alternativa energikällor liksom det har talats om energisparande. Men resultatet är mycket magert. Hur man än vrider och vänder på det blir svaret: kärnkraft.

Håkan P-H Rönnqvist har i flera artiklar i Vasabladet propagerat starkt för vindkraft. Jag har i stället varnat för alla negativa konsekvenser av att bygga massor av möllor. (Se t.ex. mina bloggar 10.9 2009 och 22.10 i år).Den 8.5 i år skrev Rönnqvist: ”..det är bara att konstatera att filosofen (dvs jag) har stagnerat i sitt tänkande.” Jag kan för mitt liv inte inse att den dyra, miljöförstörande, nyckfulla vindkraften skulle vara ett framsteg framom den billiga, miljövänliga, pålitliga kärnkraften. Katarina Koivisto påpekar att regeringen kommer att skära ner stödet till anläggningar som använder förnybar energi, dvs främst vind, med 25 miljoner. Själv kan jag inte alls förstå att man slösar skattepengar på att subventionera olönsam, ofta miljöförstörande energi när marknaden kan producera dubbelt billigare elström utan några som helst subventioner. Skattepengar borde användas endast för verkligt viktiga funktioner såsom skolor, hälsovård och åldringsvård.

Jag skriver denna artikel mitt på dagen. Men det är så mulet att jag måste ha på belysning för att se. Maskinen drar ström. Jag har elbatterier som slår på om temperaturen sjunker under 20 grader utomhus. Kylskåp och frys surrar. Jag har elspis och tvättmaskin samt en mängd eldrivna verktyg. Jag är glad att jag har trygg och säker tillgång till relativt billig och miljövänlig ström. Därför försvarar jag kärnkraften.