MANNERHEIM

I somras läste jag Stig Jägerskölds biografi över Mannerheim under perioden 1941-1944. Boken kom ut på Schildts förlag redan 1979 och jag har läst några kapitel i den för länge sedan. Nu läste jag den tämligen noggrannt från pärm till pärm. Varför började jag plötsligt läsa om Mannerheim? Det var en ren slump. Jag har under sommaren läst om en del av böckerna i min bokhylla, främst gamla deckare, men min blick fastnade då på denna bok. Eftersom jag är intresserad av historia och speciellt andra världskrigets historia fördjupade jag mig i Jägerskölds beskrivning av marskalkens handlande under kriget. (Jag har behandlat kriget i massor av tidningsartiklar främst på 1970-talet. Ett par bloggar behandlar ämnet, 22/7 -09 och 8/9 -09).

Det tycks råda något slags Mannerheim-boom för tillfället.

FST 5 har på söndageftermiddagar under hösten gett en tvserie i fem delar om Mannerheim. Som speaker fungerade Jörn Donner som också redigerat filmmaterialet, som består av gamla nyhetsfilmer och foton. Serien har tidigare gått i en finskspråkig kanal. Serien har varit lättsmält och ger en god översikt av Mannerheims liv och verksamhet. Lustigt nog har Mannerhein också behandlats i en utländsk tv serie som visats på kanalen Teema. På finska heter serien Hitlerin kätyrit (Hitlers hantlangare). Den handlar om politiker runt om i Europa som arbetade för nazisterna. Många av dem gjorde sig skyldiga till landsförräderi och till brott mot mänskligheten. Fransmannen Pierre Laval är det mest kända exemplet. De flesta av dem avrättades efter kriget.
Också Mannerheim behandlas i ett ca en timme långt program i serien. Det är dock en grov förolämpning att bunta ihop honom med nazistiska brottslingar. Självklart skall man inte idealisera honom. Han var en vanlig människa. Men det hör till vanlig mänsklig anständighet att vara rättvis. Alla andra som behandlas i denna serie var mer eller mindre anhängare av nazistiska ideal och beundrade Tyskland och Hitler. För den som är historiskt bevandrad är det välkänt att Mannerheim inte var någon vän av Tyskland. Allra minst var han någon beundrare av Hitler och minst av allt av nazismen. Mannerheim var verkligen ingen lydig hantlangare (kätyri) åt Hitler. Tvärtom gjorde han allt som stod i hans makt för att hindra en närmare anknytning till nazistregeringen.
Tyskarna gjorde en mängd påstötar för att få marskalken att handla enligt deras intressen. De sände generaler från överkommandot såsom Jodl och Keitel för att övertala honom. Hitler själv kom på ett blixtbesök sommaren 1942. De ville att han skulle delta i angreppet mot Leningrad, att han skulle skära av Murmanbanan, att han skulle vara mera offensiv. Mannerheim motsatte sig demonstrativt tyskarnas krav på att utlämna landets judar. Han vägrade bestämt att ingå något formellt fördrag med tyskarna. Han insisterade på att tyskarna endast var vapenbröder och att Finland förde ett eget försvarskrig. Till slut bröt han helt med tyskarna. I ett artigt brev till Hitler förklarade han att den enda möjligheten för Finland att överleva var att få en rimlig fred med Sovjet. Hitler blev förstås rasande över Mannerheims ”förräderi”, men hösten 1944 var det inte längre någonting han kunde göra för att straffa vårt folk. Tyskland var alltför försvagat. Mannerheim tvekade inte att leda sin armé mot den förra vapenbroderns stora styrkor i Lappland. Tyskarna drevs ut ur landet med militärt våld. Mer än 2 000 finska soldater stupade i denna kamp mot Hitlers soldater.

Det har skrivits massor av böcker om marsken. Själv har jag inte läst en enda, utom ovan nämnda del av Jägerskölds stora biografi. I min gröna ungdom på 1960-talet läste jag faktiskt hans självbiografi, eller i varje fall delar av den. Men Mannerheim har ständigt dykt upp i medierna under mitt liv. Han har debatterats och diskuterats i det oändliga. För något år sedan gällde frågan om han var homosexuell. Annars hade han rykte om sig att vara en kvinnokar. Donner berättar också i korthet om hans kärleksliv. I Hufvudstadsbladet 27/11 ingår en recension av ännu en bok som öser ur denna synbarligen outtömliga källa. Den är skriven av Eeva-Kaarina Aronen och heter (kostigt nog) Kallorumpu. I tidningen ingår också en intervju med författaren. Rubriken ”Alla älskar mysteriet Mannerheim” förvånade mig. Såvitt jag kan se lyckas den med konststycket att innehålla två fel. Jag skyller inte på Hbl. Det är förstås Aronens åsikt som uttrycks, men utan en antydan till kritik. Mannerheim är verkligen inget mysterium. Få militärer har blivit så sönderanalyserade. Vad finns det för mystiskt kvar? Att påstå att alla älskar honom är rent trams. Det fanns massor av finländare som hatade honom. Fortfarande 60 år efter hans död finns det många som är högst kritiska mot honom. Jag älskar honom definitivt inte, men än mindre hatar jag honom. En viss beundran känner jag dock. Han var realist, hade gott omdöme, var en skicklig diplomat, var alltid artig. Men att tro att han ensam räddade Finland 1918, och under andra världskriget, är bara naivt. Jag vill dock ge honom det erkännandet att han var en motkraft till de många militärer och politiker, såsom Talvela och Linkomies, som var beredda att gå mycket längre i samarbetet med nazisterna. Man bör komma ihåg att de finländska nazisterna var en liten minoritet. Henrik Ekberg har grundligt forskat i frågan. Jag hänvisar till hans bok Führerns trogna följeslagare – den finländska nazismen 1932-1944. (Avhandling 1991). Men man bör också komma ihåg att många, inte minst inom Svenska folkpartiet, ansåg att Mannerheim gick för långt i samarbetet.

Mannerheim dog 1951. Han fick statsbegravning som direkt refererades i radion. Jag var då sju år gammal, och ett av mina minnen från den tiden är att min mor, med tårar i ögonen, lyssnade till radion. ”Hur skall det nu gå för Finland?” undrade hon. Hon var, liksom så många av landets borgerligt orienterade kvinnor, en stor beundrare av Mannerheim. Själv förstod jag förstås inte något om politik, men radioreferatet har ändå blivit kvar som ett långsamt försvinnande minne från min alltmer avlägsna barndom.

Slutligen en liten påminnelse med anledning av att det i dag finns många som motarbetar svenska språket i Finland. Mannerheims modersmål var svenska. Han talade många språk och självklart också finska. Hans finska var flytande, men inte helt felfri. Större delen av hans korrespondens, speciellt de privata breven, var på svenska. Han hade speciellt många vänner i Sverige och var starkt nordiskt orienterad. Han ville ha ett försvarsförbund med Sverige. Under kriget hade han sitt högkvarter i St Michel. Där samlades ofta ledande generaler och politiker runt hans middagsbord. Samtalen fördes övervägande på svenska därför att många av generalerna och polikerna hade svenska som modersmål. T.ex. Paasikivi talade utmärkt svenska. Endast general Airo vägrade tala svenska.

Detta faktum vill man på finskt håll vanligen helst glömma. Den mest populära mannen i Finlands historia måste ju ha varit ren finne, inte finlandssvensk! I finska filmer om Mannerheim talar han därför genomgående finska. Men språket är viktigt för att man skall få en sanningsenlig bild av människan Mannerheim. Språket var en del av hans nordiska orientering och en grundläggande del av hans värderingar.