ARGUMENT FÖR NOLLTILLVÄXT

Artikeln, som följer efter denna inledning, publicerades i Vasabladet 2.4.

Den behandlar ett ämne som blir alltmer aktuellt ju svårare de ekonomiska kriserna blir. Frågan är hur länge vi skall, och ännu viktigare bör, sträva till s.k. ekonomisk tillväxt. Hur länge till skall vi sträva till att bli rikare och rikare i materiellt avseende? Hur länge till skall vi sträva att öka vår konsumtion av varor och tjänster?
Det är uppenbart att de flesta i västvärlden redan har en materiell standard som är högre än vad som egentligen är nyttigt. Det är också uppenbart att priset för denna standard under de senaste decennierna har varit allt större klyftor mellan fattiga och rika. Klassamhället håller på att återuppstå.
Det som jag efterlyser, men naturligtvis förgäves, är en djupare diskussion om hur ett rättvist, jämlikt samhälle i någorlunda ekonomisk jämvikt skulle kunna uppnås. Hur kunde vi skapa ett samhälle där trivsel är viktigare än effektivitet, där verklig social samvaro är viktigare än det slags tekniskt surrogat som kallas sociala medier? Hur kan vi värdera kreativitet utan att den nödvändigt måste leda till stora ekonomiska vinster?
Jag har diskuterat dessa frågor många gånger tidigare och kommer att göra det igen. Hoppas bara få fler att delta i debatten, för eller emot nolltillväxt.

ÄR DEN EKONOMISKA TILLVÄXTENS TID FÖRBI?

Miljontals människor inom EU kommer under de närmaste åren att tvingas leva med mindre inkomster än tidigare. Därför måste de också minska sin konsumtion av varor och tjänster. Ingen kan ha undgått att höra om hur grekerna måste skära ner och betala högre skatter. Ingen är väl heller ovetande om den höga arbetslösheten i t.ex. Spanien. Nedskärningar, arbetslöshet, höjda skatter är i dag lika allmänna inom EU som miljardstöden till banker och regeringar. Orsakerna är många och varierande.

Betyder detta att den ekonomiska tillväxtens tid är förbi? Betyder det att vi i framtiden måste nöja oss med nolltillväxt eller t.o.m. s.k. negativ tillväxt (degrowth)?

Nolltillväxt är inget nytt begrepp. Det har förespråkats av idealister, speciellt inom den gröna rörelsen, sedan 1960-talet. Nolltillväxten är i själva verket nästan lika gammal som idén om den ständiga ekonomiska tillväxten. Många tror att ekonomisk tillväxt alltid varit ett övergripande ideal inom politiken, men så är det inte alls. Det var först på 1950-talet, efter det andra världskrigets fruktansvärda förstörelse, som tillväxten upphöjdes till det viktigaste målet inom politiken. Idén hade sitt ursprung i Tyskland som tidigare hade drivits av stormaktsdrömmar. När dessa drömmar störtade samman under de allierades bombmattor måste man finna andra ideal att leva för. Ekonomin blev den sektor där tyskarna kunde förverkliga sina ”stormaktsdrömmar” utan krig. Sedan dess har Tyskland varit den viktigaste ekonomiska motorn i Europa.

Den ekonomiska tillväxens evangelium har sedan kommunismens sammanbrott spridit sig över hela världen. Större delen av världens stater har under de senaste decennierna upplevt en större ekonomisk tillväxt än någonsin tidigare. Speciellt stor har tillväxten varit i Asien. En orsak till detta har varit att man börjat från extrem fattigdom. Världens folkrikaste land har under senare år haft en tillväxt på upp till 10%. När privat företagsamhet (ekonomisk kapitalism) infördes i landet fanns det nästan inga bilar. I dag ökar bilarnas antal i Kina med flera miljoner varje år. Kina är på god väg att bli världens största ekonomi. Indien följer samma väg. Brasilien är inte långt efter.

I Europa har vi i århundraden vant oss att vara störst, starkast, rikast och mäktigast i världen. Den tiden är nu förbi. Vi har varit föregångare inom de flesta områden. Andra har tagit efter oss och ofta slagit oss inom vårt eget område. Vi har allt svårare att hävda oss i konkurrensen med de nya ekonomiska jättarna.

Våra politiker, ekonomiska experter, teknologer osv tror fortfarande stenhårt på att den ekonomiska tillväxten är den enda saliggörande vägen in i framtiden. De menar att vi måste jobba ännu hårdare, bli ännu effektivare, utveckla ännu mer avancerade produkter för att kunna hålla igång tillväxten och hävda oss i konkurrensen med de växande ekonomierna i Asien. Detta är, menar majoriteten av ekonomer, det enda sättet att hålla kvar den välfärd vi ännu har, att motverka arbetslösheten och överhuvud att hålla fast vid den samhällsstruktur vi har. Mera och ännu bättre av samma sak är parollen. Jobba hårdare, effektivare, längre så kan du konsumera mera av allt marknaden bjuder.

Det finns en mängd argument för att denna samhällsideologi kommit till vägs ände i den s.k. rika världen. Inget av argumenten är nytt. Dels har vi etiska argument som främst betonas av idealisterna. Den rika världens tillväxt sker i hög grad genom att utnyttja billiga råvaror från uländerna. Dels har vi ekonomiska argument. Hela det globala ekonomiska systemet är instabilt med ständigt återkommande kriser och recessioner. Just nu är vi inom EU inne i en mycket djup ekonomisk kris, som ytterst skapats genom tillväxtideologin. Förväntningarna på tillväxt skapar risktagningar, skuldsättning, chansningar, spekulationer utan realistisk grund. Dels har vi rättviseargumentet. Den okontrollerade ekonomiska tillväxten sedan den djupa depressionen i början av 1990-talet har skapat ett nytt klassamhälle. Vi har fått en mycket rik överklass, en stor rätt välbärgad medelklass, men också en växande fattig underklass av arbetslösa, ensamförsörjare, pensionärer och folk med mycket låg lön för nedvärderade jobb. Men de argument som väger tyngst i mångas ögon är att jordens resurser är ändliga, att miljöförstörelsen ökar och att klimatet förändras.

Det finns starkare skäl än någonsin att börja undersöka hur ett samhälle med nolltillväxt kunde se ut.