DEN NORSKA MASSMÖRDAGENS IDEOLOGI

Jag är en av de få personer som inte följt med mediabevakningen av den galna norska massmördaren. Jag avskyr våld, och speciellt överlagt mord på vanliga, oskyldiga människor. I medierna rapporteras dagligen om alla slags mord och grymma våldsdåd. Att läsa om sådant för att inte tala om att se det på tv får mig att må dåligt. Till all lycka behöver jag inte vare sig läsa eller titta, än mindre fördjupa mig i fallen. Att undvika sådant är ett slags mental hygien för mig. Jag behöver inte läsa om det dagligen för att veta att det finns massvis av onda, mer eller mindre galna människor. Det finns ingen form av ondska eller våld som inte utövas någonstans på jorden just nu. I vårt land dödas en människa ungenfär varannan dag. Varje dag misshandlas tiotals om inte hundratals. Jag har diskuterat våld i min blogg 9.3.



Många är på något sätt sjukligt fascinerade av våld. Själv känner jag bara rädsla och avsky, t.o.m. ett visst hat mot dem som utövar våld.


Den galna norska massmördaren har fått enorm uppmärksamhet i medierna, också hos oss. Han har varit huvudnyhet i en mängd kanaler i flera dagar, han har diskuterats i en mängd debattprogram och han har fått uppmärksamhet i en mängd ledare. Jag läser inte inlägg på nätet och inte heller bloggar, men det finns säkert massvis av inlägg och åsikter där. Du som läser detta vet mera om detta än jag.


Att han fått denna enorma uppmärksamhet är, enligt min bedömning, ett stort misstag, men samtidigt ett förståeligt och förklarligt misstag. Det bästa hade varit om han endast i korthet hade utpekats som en galen, ideologiskt förvirrad massmördare och förpassats till livstids fängelse. Sådana massmördare är, dystert nog, inte ovanliga i Europa, för att inte tala om USA och resten av världen.






Man kan därför undra varför jag skrivit två artiklar om den norska massmördaren. Artiklarna finns nedan.






Förklaringen är att jag har sysslat mycket med idéhistoria, t.o.m. undervisat i ämnet vid Åbo Akademi. Den norske mördaren har tagit till sig, integrerat som det heter, några av de värsta idéerna ur Europas enorma skattekista av politiska ideologier. Dessa idéer har påverkat och påverkar fortfarande miljoner européer. I mindre doser och i kombination med mer liberala och demokratiska idéer är de ganska ofarliga. Men när de, som i det norska fallet drivs till sin spets och inte modifieras av någon kritk, eller något förnuftigt tänkande blir de livsfarliga.






Jag omnämner Breivik som en galen massmördare. I psykiatrisk mening är han inte sinnessjuk, men i en mer vardaglig mening är han uppenbart galen. Han är galen i samma mening som hans förebild och ideal Adolf Hitler var galen. Visserligen nämner han inte Hitler och nazismen, det skulle om möjligt göra honom än mer avskydd i Norge, men det är uppenbart att han har en lika fanatisk tro på samma galna idéer. Förrädaren Quisling, Hitlers trogna hantlangare i det av nazisterna våldtagna Norge, är ju den mest hatade mannen i Norges moderna historia. Quisling dömdes till döden och avrättades. Efter kriget användes dödsstraff allmänt överallt i Europa. Nazisternas hantlangare avrättades. Norsk lag känner inte dödsstraffet. Breivik avrättade 77 personer, men själv kommer han att få leva till hög ålder på statens bekostnad. Vi kan bara hoppas att han inte får några efterföljare.







Denna artikel publicerades i Vasabladet 18.4.



DEMOKRATIN HAR MÅNGA FIENDER



Den som är historiskt bevandrad kan inte undgå att se parallellerna mellan den norska rättegången mot Breivik och en annan rättegång mot en annan nationalistisk rasist år 1924. Jag tänker förstås på åtalet mot en viss karismatisk, fanatisk och ytterst talför kuppmakare vid namn Adolf Hitler. Tillsammans med en skara anhängare försökte man roffa åt sig makten i en operettartad putsch i München i november 1923. Försöket misslyckades snöpligt och Hitler åtalades för landsförräderi. Men i stället för att visa ånger uppträdde han inför domstolen snarare som åklagare än som åtalad. Han höll långa bombastiska utläggningar om de faror som hotade den tyska nationen. Rättegången fick stor publicitet i medierna och gjorde Hitler till en rikskändis. Långtifrån att avskräcka hans anhängare fick den många att börja fundera på om det inte kunde ligga något i mannens våldsamma samhällskritik.

Breivik är ingen Hitler och Norge har självklart ingen likhet med Tyskland efter första världskriget. Men det är svårt att tro annat än att han direkt, eller på indirekt väg, tagit starka inryck av hur Hitler använde rättegången för att marknadsföra sin fanatiska ideologi. Släktskapen mellan Breiviks och Hitlers tankevärld är uppenbar. Det finns en stor missnöjd och frustrerad minoritet i Europa av i dag som lyssnar till fanatikernas lockrop.

Men det är frågan om en minoritet. Den stora och växande europeiska medelklassen har vant sig vid att inte bara leva fritt, diskutera fritt utan också röra sig fritt över gränserna och resa vart den vill. Den är inte villiga till de begränsningar nationalisterna drömmer om. Europa av i dag är ett helt annat än på 1920- och 1930-talet.

Men det betyder inte att demokratin är tryggad för all framtid. Hoten kommer i dag inte i främsta hand från höger, och ännu mindre från vänster, utan märkligt nog från mitten. Alltför stor tolerans kan i längden bli farlig.

I en kolumn i Vasabladet 25.3 diskuterade Lars-Johan Sandvik civilkurage. Att ha civilkurage är, menar han alltid något gott och beundransvärt. Även om man inte är av samma åsikt måste man sätta värde på modet att gå mot strömmen, benägenheten att våga stå för det man tror på, att våga vara politiskt inkorrekt. Att ha civilkurage innebär, säger han, att våga stå för sin övertygelse även när det innebär en personlig risk.

Det är inget tvivel om att såväl Hitler som Breivik hade (har) civilkurage i den definierade bemärkelsen. De stod upp för de ideal de trodde på trots att de visste att de tog en stor risk. Hitler slapp undan med ett löjligt lindrigt straff. Breivik kommer säkert att få sitta inlåst en stor del av sitt liv. Men skadan är redan skedd. För en liten grupp fanatiker kommer han att bli en martyr. Den enorma mediebevakningen, som är både en förutsättning för och en akilleshäl för demokratin, har redan gjort honom till en superkändis. Många kommer att anse att det ligger en viss sanning i hand tankar.

Självklart vill jag inte antyda att Sandvik skulle ha någon som helst sympati för rasism och extrem nationalism. Vad jag däremot vill antyda är att vissa åsikter och ideal är så destruktiva och ondskefulla att anhängarna av dem, bildlikt bör stenas och stigmatiseras. I en demokrati måste man dra upp gränser för vad som är tillåtet. En gammal sanning säger att vi bör vara toleranta, vi måste acceptera oliktänkare. Yttrandefriheten är ett centralt värde om vi värdesätter fred och frihet. Så långt är jag helt enig med Sandvik. Men likaså är det en gammal sanning att vi inte får tolerera intoleransen. Vi bör m.a.o. av ren självbevarelsedrift vara fanatiskt intoleranta mot dem som vill beröva oss vår yttandefrihet, mot dem som vill beröva oss rätten att debattera, kritisera, att bekanta oss med andra kulturer, att resa. Vi bör förakta folk som föraktar folk som inte är som de själva.

Det som Sandvik egentligen är ute efter är inte politiska ideologier utan religiösa. Han menar att de som bekämpar kvinnopräster och homosexuella på grund av religiös övertygelse skall respekteras därför att de visar civilkurage. De tror ärligt på det de predikar. Men vad finns det för skillnad mellan att av politiska skäl bekämpa t.ex. muslimer, och att av religiösa skäl bekämpa homosexuella? Har inte båda grupperna gått över gränsen för det vi kan och bör tolerera?



Denna artikel sände jag till Hufvudstadsbladet 20.4.



EN DYSTER EUROPEISK TRADITION



Vi läser nästan dagligen om terrordåd och massmord, men de sker långt borta, i t.ex. Irak, Afganistan och Somalien. Sådant händer inte här i våra lugna, trygga nordiska välfärdssamhällen.

”Sånt händer inte här”. Åsikten är lika vanlig som egendomlig och orealistisk. Den är t.o.m. smått rasistisk. Som om vi nordbor på något sätt till vår natur vore mer fredliga, mindre benägna för våld och fanatism än andra folk.

I själva verket är åsikten att det inte kan hända här förstås en illusion. Om vi granskar vår historia så finner vi samma slags våld, terror, förtryck, samma slags extrema och förvrängda ideal, samma slags benägenhet att tvinga motsträviga folkmassor att anpassa sig till de egna övertygelserna. Det finns en utbredd fascination för inte minst nazismen som ständigt på nytt blir återfödd i filmskaparnas värld. Nu senast som en absurd scififilm om hur nazismen överlevt och frodats på månens baksida. En parodi självklart, men också debatten om att alla utlänningar borde bära ett igenkänningsmärke var en parodi. En parodi med mycket dålig eftersmak.

Hos oss har inbördeskriget än en gång lyfts upp ur historiens glömska genom flera filmer. Breiviks massmord förefaller mindre viktigt jämfört med den våg av blodshämnd som drog över vår sargade, nyss självständiga stat och som resulterade i tusentals döda ”röda”. Det hat, den frustration och de starka passioner som kom till utlopp under inbördeskriget dog desto värre inte ut när freden kom. Också under senare år har vi haft en historia av massmord där både bombdåd och massmord på skolelever ingår.

Norge framstår för de flesta som ett land av trevliga och godmodiga, naturälskande människor. Därför förefaller Breiviks vansinnesdåd som desto mer obegripligt. Men sett i ett vidare europeiskt perspektiv blir det mindre ett vansinnesdåd än uttryck för en dyster tradition i vår europeiska kultur.

Rättegången mot Breivik påminner inte så litet om rättegången mot en annan mordisk extremist för för 88 år sedan. Då stod en ung man vid namn Adolf Hitler åtalade för landsförräderi. Också han fick enorm publicitet och utnyttjade denna för att sprida precis samma slags idéer som Breivik fått ge luft åt inför den norska domstolen. Man kan knappast undgå att se ett direkt samband. Men då skall man komma ihåg att varken Hitler eller Breivik var (är) några originella tänkare. De är tvärtom fanatiska virrhjärnor som har ett starkt behov av en mening i livet. Det behovet finns väl i viss mån hos oss alla, men sällan vill någon gå över högar av lik för att förverkliga denna mening.

Denna ideologi brukar kallas högerextremism. Den består av olika element hämtade ur europas idéhistoria, element som man gärna hoppar över eller glömmer i historieskrivningen. Det är naturligt att vi vill se den europeiska kulturen som en förebild. Men den har en mycket dyster, men samtidigt viktig och inflytelserik baksida. Rasismen är urgammal och har tagit sig olika uttryck, men det värsta är hatet mot den s.k. judiska rasen, ett hat som oegentligt kallas antisemitism. Kristendomen har haft en dyster roll i upprätthållandet och försvaret av detta imbecilla hat. I dag har muslimerna i mångas ögon fått judarnas roll. Den andra komponenten i högerextremismen är den extrema nationalismen. Den har sina rötter i 1800-talets nya statsideologi. Enligt denna skall en stat bestå av folk av samma nation, dvs av samma ras och kultur. Den tredje komponenten är något modernare. Den är uttryck för den borgerliga skräcken för den revolterande arbetarklassen i början av 1900-talet. Hatet mot marxismen var ett lika bärande tema hos Hitler som hos Breivik. Slutligen omfattar högerextremisterna det som nazisterna kallade ”Führerprincipen”, dvs idéen o m en stark ledare som kan samla och entusiasmera massorna.