KLOCKMAKAREN OCH ANDRA MAGISKA MASKINER

Resume: En filosofisk betraktelse kring fantasylitteratur med utgångspunkt i Rowling och Reynolds.

I en kommentar till min blogg FÅR MAN ÄTA SMÅ SÖTA LAMM (3.4) skriver Ulrica om en bok, tydligen en scifibok, om köttätandet i framtiden. Själv tror jag inte att konsumtionen av olika slags kött kommer att ändras drastiskt inom någon nära framtid. Hur det går i ett längre perspektiv kan man inte annat än gissa. Kanske blir det som i Douglas Adams kultförklarade scifibok LIFTARENS GUIDE TILL GALAXEN. I Adams universum har man genmanipulerat fram nötkreatur vars högsta önskan är att bli ätna av människor. Dessa djur kan t.o.m. tala. De kommer fram till bordet i en restaurang och bjuder ut olika kroppsdelar av sig själva. Den ultimata lösningen när det gäller etisk köttkonsumtion?

Våren är en fin tid att bo ute på landet som jag gjort sedan 1.3. Helst sysslar jag med göromål utomhus, men när krafterna tar slut, vilket de gör ganska ofta när man snart fyller 68 år, går jag och rotar i mina bokhyllor efter något underhållande och avslappnande att läsa. Under mars månad läste jag (andra gången) de två sista (mastiga) volymerna av J.K. Rowlings hyperkända Harry Potter serie. Det är en bok för äldre barn och ungdomar så den passar för bra för en pensionär som börjar gå i barndom! Antagligen är det inte särskilt många vuxna som orkar läsa dessa böcker. För mig var det ofta ”heavy going”, men nyfikenheten vann över kravet på åtminstone ett uns av realism. Rowlings fantasi är minst sagt hämningslös. Barn som flyger på kvastar! Hum, hum...
Jag har ingenting emot magi. I själva verket var jag som ung intresserad av allt som smakade magiskt och övernaturligt. Jag har heller ingenting emot fantasy-litteraturen. Tvärtom. Men när man släpper in magin så har man en tendens att slänga ut logiken. Det är svårt att förena magiska krafter med en trovärdig story och trovärdiga romangestalter. En som briljant lyckades med det konststycket var Tolkien i sin SAGAN OM RINGEN serie. De böckerna har jag avnjutit flera gånger om. Också den senaste filmen, eller filmerna, är högst njutbar(a).
Rowling för oss till en värld som är raka motsatsen till de världar vi möter i scifilitteraturen. Hon för oss bakåt i tiden. Ungenfärligen till medeltiden, till en tid när man trodde på all slags trolldom och magi, på varulvar, jättar, drakar, fågel fenix, obelisker, de vises sten och magiska ramsor och föremål. Allt sådant som man under upplysningstiden på 1700-talet i bildade kretsar började stämpla som vidskepelse. Som ett plus räknar jag att böckerna innehåller en del latin. (Visst, jag läste latin i skolan och avlade s.k. pro excercitio i latin vid Åbo Akademi i slutet av 1960-talet).
I Rowlings sagovärld är en del människor, tydligen en minoritet, födda med förmåga att trolla. Men för att verkligen kunna åstadkomma mirakel måste man dels ha en trollstav, en synnerligen magisk träpinne, och dels kunna de rätta trollformlerna. Man kan t.o.m. döda en människa bara genom att peka på henne med pinnen och yttra den dödliga formeln. (För säkerhets skull skriver jag inte ut den här).
Rowlings böcker hör till genren fantasy. Science fiction är också en typ av fantasy, men händelserna i scifi är förlagda till en mer eller mindre avlägsen framtid. Om Rowling utnyttjar tankar ur medeltida (och äldre) vidskepelse så använder scififörfattarna teknologiska fantasier, drömmar och mardrömmar från vår egen tid.
När jag senast sökte något underhållande fastnade mina läshungriga ögon på Alastair Reynolds bok THE PREFECT (2007). (Jag fick boken år 2008 som gåva av filosofen, journalisten, författaren – välj det som önskas – Marcus Prest. I likhet med mig är han ett scififan, men av mycket yngre årgång. ) Jag har läst boken för ca fyra år sedan, men en fördel med att bli gammal är att man inte kommer ihåg vad man läst. Man kan läsa sina gamla böcker om och om igen. Sparar mycket pengar. Dessutom är det så att har man läst 1000 böcker så har man läst alla tänkbara stories. Det är inte stor idé att köpa nya böcker. De innehåller ändå ingentig som man inte läst tidigare.
THE PREFECT är en måttligt spännande och underhållande roman om en ärlig och hederlig polis (kallad prefekt) som kämpar mot en nattsvart skurk. En utsliten, men alltid lika gångbar stomme att hänga upp en story på. Händelserna är förlagda till ett annat solsystem, men alla personer är, eller har varit människor. Storyn är i grund och botten densamma som i Rowling-böckerna. I hennes böcker är Harry Potter den goda och ädla, självuppoffrande, men inte speciellt smarta hjälten som kämpar mot den nattsvart onda trollkarlen Voldemort. ( Mortus = död på latin, voll = full på tyska, Voldemort = fullkomligt död.)
Voldemort är en ytterst mäktig trollkarl. Han strävar att bli diktator och mördar folk med en viftning av trollstaven. Men han vill inte bara bli en Hitler för vilken alla som inte är födda med magisk förmåga är Untermenschen utan han vill också bli odödlig. Om det inte vore för Potter och hans vänner skulle han ha lyckats. I stället blir han dödad och alla (de som överlever) lever sedan lyckliga i alla sina dagar, som sig bör i en riktig saga.
I Reynolds framtidsvärld har skurken ett namn från den grekiska mytologin. Hon, ja det är i princip en kvinna, heter Aurora. (I grek mytologi morgonrodnadens gudinna). Men hon är inte en människa utan ett slags korsning mellan människa och superdator. Hon är produkten av ett experiment som får katastrofala konsekvenser. (Låter det bekant?) Liksom Vordemort har hon mirakulösa egenskaper. Men i stället för magi utnyttjar hon teknologi. Hon är ett slags mänsklig dator, ett slags supermobiltelefon. Hon kan avlyssna och påverka all telekommunikation. (Kommer någon att tänka på CIA?) Liksom Voldemort vill hon bli diktator, hon mördar massor av folk utan att blinka, och naturligtvis vill hon också bli odödlig.
Grundelementen i dessa båda berättelser, i sagan och i framtidsfantasin, är desamma. De är uråldriga och typiskt mänskliga. De kan antagligen förklaras rent biologiskt, men det är ett sidospår som jag inte nu skall växla in på. I stället skall jag ta fasta på en viktig skillnad som gör att läsningen av THE PREFECT för mig är mycket mera givande än Potter-böckerna.
Det som händer i Potterböckerna är kort och gott omöjligt. Visserligen finns här en historisk bakgrund. I de flesta kulturer, inte minst i den västerländska, har de flesta trott på olika slag av magi. Men vi vet i dag att man inte kan förvandla sig till en annan person genom en trolldryck, att man inte kan förflytta sig från punkt A till punkt B bara genom att yttra en trollformel etc. Trolldom har alltid varit ett slags dröm, en längtan att vara något slags gud. De enda som tror på trolldom i dag är de religiösa. Jag menar då de som verkligen tror att deras Gud hela tiden gör underverk eller som tror att heliga reliker kan bota sjukdomar etc.
För övrigt kommer jag ihåg att jag som barn, kanske i 10-12 års ålder tänkte att önskningar kanske kunde bli verklighet om man kunde de rätta knepen. Det var barnsligt önsketänkande. Massor av barnböcker, speciellt tidigare, handlade om att drömmar gick i uppfyllelse på magiskt vis. Förmodligen var jag påverkad av BRÖDERNA GRIMMS SAGOR som fanns i min mors bokhylla.
Det mesta som händer i Reynolds bok är åtminstone teoretiskt möjligt. Det strider inte mot några naturlagar. En skicklig scififörfattare extrapolerar utgående från dagens värld och teknologi till en framtida fantasivärld. Men Reynolds behöver i många fall inte ens extrapolera. Det som han talar om finns redan. Datorer, internet, laser, kärnvapen, rymdskepp, avancerad kirurgi, brainscanning, etiskt tvivelaktiga experiment med människor spelar centrala roller. Därför känns den värld Reynolds målar upp 400 år framåt i tiden egentligen mycket mer realistisk än den Rowling målar upp i vår egen tid. (Harry Potter lever i dagens England).
Det finns inga helt nya och annorlunda innovationer i Reynolds värld. I det avseendet är berättelsen helt orealistisk. Om 400 år kommer världen säkert att se mycket mer annorlunda ut än den värld han målar upp. I de scifiböcker som jag läste som ung var det ingen som förutspådde t.ex. internet. Men det vore självklart absurt att kräva att en författare skulle kunna göra verkliga förutsägelser. Det kunde inte ens NOSTRADAMUS.
Jag har skrivit många bloggar om aliens, om ufon, flygande tefat, liv på andra planeter denna vinter. Finns det inga ”bugeyed monsters”, inga äckliga aliens eller skrämmande predatorer hos Reynolds? Nej, också i det avseendet håller han sig till det som i dag är teoretiskt möjligt. Men för att skapa stämning inför han ändå något helt främmande och obekant för människorna. På vissa ställen i rymden har man träffat på något som kallas Shroud. Det är områden av totalt mörker. En del människor har färdats in i dessa och försvunnit. Några få har kommit tillbaka men de har då varit mentalt utbrända, inte kunnat berätta något om vad de upplevt.
På detta sätt får Reynolds in ett element av kittlande mystik i sin berättelse. En enda människa har överlevt, men han var en dator programmerad med en människas personlighet. När han kommer tillbaka är han förändrad till något slags superdator. Han kallas THE CLOCKMAKER. Lustigt nog påminner han rätt mycket om Voldemort. Han har en förmåga att göra vad som helst. I motsats till Aurora är han dock inte helt ond, utan snarare hämndlysten. I idéen om klockmakaren flyter sagan och scifin ihop. Han är lika mycket en figur ur en saga som något som kunde ens teoretiskt tänkas i verkligheten. Man kan t.o.m. se honom som ett slags gud, en deus ex machina som skall rädda världen undan den nattsvarta Aurora som spelar djävulens roll.
Idén med något fundamentalt obegripligt men oerhört intelligent som människan stöter på i rymden förekommer i mängder av scifiromaner. Bland annat kommer jag att tänka på Fred Hoyles DET SVARTA MOLNET och DEN FEMTE PLANETEN samt på Arthur C. Clarks serie om fyra böcker som börjar med 2001 A SPACE ODYSSEY. Filmen baserad på den första boken är en av de mest berömda scififilmerna. Jag såg den första gången redan på 1960-talet. Den är väldigt suggestiv, men samtidigt väldigt omodern. Det finns ju ingen egentlig action!! I Clarks serie spelar gåtfulla svarta monoliter en central roll. I filmen får vi följa med hur en av personerna försvinner in i en dylik jättestor, svart monlit i vårt eget solsystem. I den sista boken får vi i alla fall veta vad dessa monoliter egentligen är. Och då försvinner den kittlande mystiken. Men så var Clark också allt annat än mystiker.
Han var en rationalist, en som söker förklaringar. Det är jag också. Men jag är en rationalist som ändå känner lockelsen hos det mystiska. Kanske världen i grund och botten är mystisk, obegriplig.