EU har figurerat i nyheterna dagligen på grund av den
pågående ekonomiska krisen. Det är märkligt att ingen tycks ha insett att den
typ av ekonomiska problem som politikerna nu försöker handskas med skulle
uppstå när den ekonomiska unionen EMU skapades för drygt tio år sedan. Ändå
lade man, genom att binda ihop alla valutor utan några hårda krav på
budgetdisciplin, grunden för just den ansvarslösa låntagning som nu exploderat
i händerna på politikerna i Grekland, Spanien, Portugal och Italien.
Grundproblemet ligger förstås i den blandning av kapitalism
och socialism som är så typisk för Europa. Dels har man en fri marknad, fria
banker, dels tar staten ansvaret för ekonomin. Egentligen är detta en omöjlig
ekvation. Enligt kapitalismen går dåliga företag i konkurs. Därmed jämnt. Men
enligt socialismen är staten ansvarig för medborgarnas välfärd. Därför stöder
staterna och EU banker som inte sköter sig. Principen är densamma för
individer. Enligt kapitalismen går individen i konkurs om hen inte kan betala
sina lån. Enligt socialismen går staten in och tar hand om alla som inte kan
sköta sig.
Problemet blir akut genom att den moderna konsumtionsideologin.
Det finns i dag ett starkt socialt tryck på att du skall konsumera så mycket
som möjligt. Om du inte har pengar så får du låna, nästan hur mycket som helst
och på hur lång tid som helst. Bankerna lever ju på att vi lånar så mycket som
möjligt. Staterna fungerar enligt samma ideologi. Hela ekonomin är uppbyggd på
lån. För att hindra misär garanterar staterna att alla låntagare skall klara
sig.
Ett sådant system är i längden ohållbart. Men det vill ingen
öppet tala om.
Denna artikel publicerades i Åbo Underrättelser 5 juni.
Det skall bli mycket intressant att se hur det går. Själv
har jag ännu inte känt av EU:s kris på något sätt. Har du?
VARFÖR BEFINNER SIG EU STÄNDIGT I KRIS?
EU skapades med stora förhoppningar och på basen av höga
ideal. Arkitekterna hade visionen av en ekonomiskt blomstrande världsdel som
skulle vara en förebild när det gäller solidaritet, tolerans, demokrati,
miljövård och mänskliga rättigheter. I en värld där det splittrade Europa alltmer
höll på att förlora sitt inflytande var ett närmare samarbete det enda sättet
att behålla åtminstone någon tyngd i den globala konkurrensen. Tyskland och
Frankrike, sedan gammalt de mäktigaste staterna i Europa, utgjorde den hårda
kärna runt vilken de övriga staterna mer eller mindre villigt formerade sig.
Vi vet alla hur det har gått. EU har gått från kris till
kris. Just nu upplever vi den värsta krisen sedan EU skapades. Varför har det
gått såhär? Konstigt nog tycks den frågan inte intressera. Det borde vara dags
för en djupgående europeisk självanalys.
Det är inte svårt att finna orsaker.
Grundorsaken är att EU från början skapades uppifrån.
Unionen var en tanke hos kraftfulla politiker som ville ge Europa en tyngre
position internationellt. Det var alltså inte frågan om en naturlig process
driven av de stora massornas intressen, önskningar och värderingar. Snarare var
det tvärtom. De olika staterna gick med för
att effektivare driva sina egna nationella intressen inte för att man trodde på
de höga idealen. Främst var man ute efter de ekonomiska fördelar man kunde
uppnå. Resultaten av denna politik ser vi i dag. Grundproblemet, den ansvarslösa
statliga låntagning som länge varit tydlig i visa stater, tycks vara omöjligt
att lösa inom unionen. Tidigare löste man dylika problem genom att devalvera.
Att bunta ihop helt olika typer av ekonomier och ekonomiska värderingar för att
skapa ett enheltligt, blomstrande system var från början en alltför okritisk
och blåögd vision.
Europa har alltid varit toppstyrt. Demokratin har varit
svag. De styrande har löst problemen genom att bygga upp nya byråkratier. Det
var därför oundvikligt att skapandet av EU i praktiken innebar skapandet av
ytterligare en tung och otymplig byråkratisk struktur i vår världsdel. Massor
av tjänstemän planerar i detalj hur EU skall fungera. Direktiv har producerats
i massor. Också detta är typisk för det europiska sättet att tänka.
Byråkratin är kanske inte så ansiktslös som i Fans Kafkas
klassiska bok Processen, men inte heller långtifrån. Avståndet mellan
byråkraerna i Bryssel och de olika europeiska folken kan räknas i ljusår.
Typiskt är att systemet är extremt toppstyrt.
Beroende på traditioner och historia reagerar olika folk olika
på direktiven. I Sydeuropa har människorna av tradition förhållit sig skeptiska
till överheten. Man ignorerar lagar och förordningar som inte är förankrade i
folklig tradition. I Frankrike går folket ut på gatorna när missnöjet svämmar
över. I Nordeuropa är folken lydigare. Allra mest lydiga är finländarna. Vi har
en lång tradition av underdånighet och protestantisk pliktmoral. Finland är väl
det enda land som noggrannt försöker följa alla EU:s direktiv hur orealistiska
dessa än är.
Många drömmer om att lämna EU, att återfå sin nationella
”handlingsfrihet”. Men det är en hopplös dröm. Tiden har gått förbi
nationalstaterna. Framtiden ligger i samarbete, hur haltande det är är och
kommer att förbli.
Hans Rosing
Västanfjärd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar