FORTSÄTTNING OM KAPITALISMEN.

HUR KAN VI PÅVERKA?

Jag har tidigare (BLOGG 31.10) nämnt några av de negativa, icke-önskade konsekvenserna av den globala kapitalism som dominerat, speciellt efter de socialistiska planekonomiernas sammanbrott under 1980-talet. Sovjetstaten föll sönder omkring 1990, men då hade det ekonomiska sönderfallet redan pågått i många år. Samtidigt som levnadsstandarden hela tiden steg i Väst förblev den på låg nivå i planekonomierna. Detta orsakade missnöje, uppgivenhet och att tron på socialismen tunnades ut och försvann. I stället hade folk i t.ex. Sovjet en orealistisk tro på att alla problem kunde lösas om man ändrade ekonomiskt system, dvs om man gav fria tyglar för privat företagsamhet.

                      Planekonomien orsakade många svåra problem. Men under det senaste decenniet har vi sett att också kapitalismen orsakar mängder av svåra problem. Förenklat kan man säga att planekonomin ger upphov till svår ineffektivitet medan problemet med kapitalismen är att den är alltför effektiv.

                      Vad kan man då göra? Om man tycker att allt är tämligen bra som det är finns förstås inga skäl att ställa den frågan. Då är det bara att tuta och köra hårt på vägen mot den eviga tillväxtens hägrande paradis. Många, förmodligen en majoritet av världens befolkning, har denna inställning. Men jag och många andra, tycker att allt långtifrån är bra. Vad borde vi, som vill ha en förändring, då göra? Vad kan vi göra? Kan en enskild, vanlig människa göra något alls?

Det har nyligen varit kommunalval i Finland. Röstningsprocenten blev mycket låg, endast 58% av de röstberättigade valde att försöka påverka. Varför lät över en och en halv miljon finländare bli att rösta? Om man frågar dem som inte röstat svarar de ofta att man ändå inte kan påverka. De menar att det är meningslöst att rösta därför att inget ändå förändras. Allt fortsätter som förut vem man än röstar på. M.a.o. anser de att vanligt folk inte kan påverka politiken.

Stämmer detta? Självklart inte när det gäller lokala problem. Och inte heller när det gäller riksproblem. Men hur är det när det gäller globala problem såsom nackdelarna med kapitalismen? Då är vi väl ändå helt maktlösa? Vi kan inte påverka Kina, Indien, USA och de andra jättekonomierna som helt dominerar den globala ekonomin.

VAD BORDE VI GÖRA?

                      Svaret beror på vad vi vill uppnå, vilka ”vi” är och hur mycket vi vill satsa. Jag vill genast säga att avskaffandet av kapitalismen inte är ett alternativ även om det vore möjligt – vilket det självklart inte är. (Man har under årens lopp försökt i många länder, men med uselt resultat.) Vi bör söka mer begränsade och realistiska mål. Det gäller att klargöra de värsta missförhållandena och fundera över vad man kan göra för att korrigera dem. Vi bör använda det som filosofen Karl Popper (1992-1994) kallade piecemeal social engineering (stegvis social ingenjörskonst). Den går ut på att man identifierar och avgränsar ett problem, tänker ut en möjlig lösning, testar lösningen i verkligheten, drar slutsatser. Om resultatet blir det önskade införs det permanent, men i annat fall förkastar man denna lösning och prövar en annan. På detta sätt kan man stegvis skapa bättre strukturer samtidigt som man undviker icke-önskade bieffekter..

(Här vill jag nämna att det i år publicerats en bok om Poppers filosofi på svenska. Ett tiotal kännare av Poppers filosofi har bidragit med artiklar. Själv deltar jag med ett bidrag om Popper och induktionen. Boken heter Från ett öppet universum. Studier i Karl Poppers filosofi. Bokförlaget h:ström – text och kultur, Umeå. Forlag.hostrom.se/akademi)

VAD VILL VI ÅSTADKOMMA?

                       En vanlig gräsrot har förstås minimala möjligheter att påverka. Dock kan vi i någon mån påverka vår närmaste omgivning. Antagandet att man inte kan göra någonting är grundfalskt och endast ett uttryck för likgiltighet eller storhetsvansinne. I själva verket är vi alla ständigt med och påverkar på olika sätt, inte bara genom att rösta eller inte rösta i val – den som inte röstar påverkar också – utan genom vad man äter, köper, hur man reser, vad man gör med sitt avfall, hur mycket och hurudan energi man använder osv. T.o.m. vad man säger eller inte säger kan ha en viss påverkan.

                      Man skall komma ihåg att 99% av världens sju miljarder människor är ”vanligt folk”. Men ändå är det just dessa 99% som bestämmer hur världen ser ut. Men den formella makten, och vanligen också den reella makten, ligger förstås hos dem som stiftar lagar och som ytterst bestämmer över ekonomin, dvs hos politikerna. Så om du verkligen vill ha stort inflytande så bör du bli politiker! (Med formell makt menar jag den makt som fastställs i respektive lands lagar.)

                      Men här kommer vi in på vad man vill satsa. Själv funderade jag ibland i yngre dagar på att ge mig in i politiken. Några av mina skolkamrater blev toppolitiker, personer med makt. Jag insåg dock att jag var alltför lat, alltför upptagen av många intressen osv. Jag var inte beredd att satsa till 100%. Visserligen kan man bli politiker med mindre, men då får man aldrig något större inflytande.

                      Låt oss då definiera ett mål och sedan fundera över vad vi kan göra. Desto värre finns det en nästan oändlig räcka missförhållanden. (Man bör också inse att det som en person ser som ett missförhållande ser en annan som helt normalt). Man kan t.ex. satsa på att minska fattigdomen, minska klyftorna i samhället, bekämpa skattefusk och skatteparadis, bekämpa korruption, stöda småföretagsamhet, minska ekonomisk brottslighet, motverka slaveri och att barn används som billig arbetskraft, minska stress på jobbet, motarbeta mobbning osv.

                      Det som intresserat mig mest under årens lopp är miljöfrågorna. Det är ingen tvekan om att en stigande levnadsstandard innebär en allt hårdare exploatering av planetens naturresurser. Samtidigt som levnadsstandarden stigit oerhört för de flesta under de senaste 50 åren har jordens folkmängd fördubblats. Det finns i dag ca 600 miljoner personbilar. Därtill kommer massvis av andra typer av fordon. Dessa förbränner dagligen väldiga mängder oljeprodukter. Därvid bildas koldioxid och andra avgaser som är ett miljöproblem. Stenkol är fortfarande det viktigaste bränslet för att hålla igång den ekonomiska tillväxten. Förbränningen orsakar bl.a. koldioxid. Majoriteten av experter anser att den ökande mängden koldioxid i atmosfären håller på att förändra jordens klimat. (Till det sämre förstås). Bilarna kräver vägar, vilket betyder att skogar, åkrar och ängar förvandlas till sterila asfaltöknar. Flygtrafiken kräver större och fler flygfält.

                      Kan vi då göra något för att motverka miljöförstörelsen? Det beror igen på vilka vi är. Du och jag ensamma kan inte göra mycket. Men om några miljoner människor ändrar sina liv i mer miljövänlig riktning så börjar en förändring ske. Desto värre tycks det vara mycket svårt att få massorna att ändra livsstil. I över 40 år har miljövännerna om och om igen pekat på lösningarna: använd inte bil eller flyg, promenera, cykla eller använd kollektivtrafiken. Om du vill resa använd tåg eller båt. Köp lokala produkter, släng inte kläder som är hela, följ inte modets växlingar. Återanvänd. Använd inte maskiner i onödan. Undvik statusprylar. ”Gräv där du står.” Prioritera relationer framom prylar. Diskutera, prata umgås, läs böcker, lek med barnen i stället för att titta på tv eller sitta framför datorn.

                      Det finns människor som följer dessa råd. Den gröna rörelsens skapare levde mycket anspråkslöst redan på 1960-talet. Finländaren Pentti Linkola levde utan moderna bekvämligheter som fiskare. Han använde häst i stället för bil. Norrmannen Arne Naess, den gröna rörelsens främsta teoretiker, bodde i en stuga på ett berg och högg sin ved själv. På 1970-talet nådde debatten om miljöförstörelsen sin kulmen. I Västvärlden oroade man sig för den tilltagande förstörelsen. Det uppstod något av en folkrörelse för en sundare livsstil. Bl.a. menade många att privatbilismen borde avskaffas. I mitt minne har en diskussion som jag förde med en student om privatbilismen fastnat. Studenten menade att den borde avskaffas. Jag hävdade att det var ett helt orealistiskt mål. Men dylika helt orealistiska ideal låg i luften vid den tiden. Själv deltog jag i många diskussioner i vilka man diskuterade det ”paradigmskifte” som höll på att ske. Jag hävdade att detta bara var en dröm. Jag hävdade att det bara var en liten minoritet som verkligen var beredd att leva anspråkslöst. I Norge uppstod en folkrörelse kallad ”framtiden i våra händer” som energiskt propagerade för lägre levnadsstandard, mera uhjälp och ett anspråkslösare liv. Den fick många anhängare i Sverige och en del i Finland. Jag kommer ihåg att Bo Stenström, dåvarande chefredaktör för Hufvudstadsbladet, skrev sympatiska ledare om rörelsen.  Den rörelsen tycks nu vara helt bortglömd.

                      Sedan kom 1980-talet. Det blev högkonjunktur. Tillväxten var stor. Allt fler miljoner fick råd med egen bil, större bostad, resor till Mallorca osv. Alltfler länder, med Kina i spetsen, började öppna sig för en kapitalistisk ekonomi. 70-talets gröna ideologi blev alltmer urvattnad. Kommunismen blev ett skällsord. Det uppstod något som man kan kalla en privatiseringshysteri. Under många decennier hade en sto del av världens ekonomier styrts genom hårda statliga regleringar. Nu slog pendeln (som så ofta sker i historien) över till motsatsen. USA, världens i särklass rikaste land på den tiden, var förstås modellen och idealet.

 Man bör dock inte tro att allt fortsatte som förut. Miljömedvetenheten hade kommit för att stanna. Det uppstod gröna partier som skapade ett politiskt tryck på beslutsfattarna. De började stifta lagar som tvingade till rening av avfall, minskning av avgaser, som ledde till grundandet av naturparker, till bättre djurskydd. Utsläppen och nedsmutsningen minskade i de rika länderna trots att levnadsstandarden höjdes. Rika människor vill inte leva i en skitig miljö!

                      Speciellt i Västvärlden och alldeles speciellt i de nordiska länderna har vi nått mycket långt när det gäller reningen av olika slag avfall och hantering av sopor. Ett belysande exempel är förebyggandet av oljeolyckor. Det var mycket vanligt med oljekatastrofer under 1900-talets sista decennier. Nästan dagligen kunde man läsa om utsläpp av olja och inte sällan bröts jättetankers sönder så att tusentals ton olja smutsade stränderna. Också hos oss var det rätt vanligt att stränderna smutsades av olja. I dag är detta mycket sällsynt och beredskapen är god trots att trafiken ökat kraftigt.

VÄXTHUSEFFEKTEN

                      Sedan 1960-talet har många, både lekmän och experter, oroat sig för att stora katastrofer väntar bakom hörnet. Det är en modern variant av den bibliska uppmaningen ”gören bättring ty undergången är nära”. Hoten har varierat men oron och rädslan har varit densamma. Miljögifter (kvicksilver, bly, kadmium, DDT, PCB etc), kärnvapenkrig, försurning, skogsdöd, överbefolkning, kärnkraft, pandemier, utrotning, förstörelse av regnskogen, förstörelse av ozonskiktet, datorernas sammanbrott år 2000 osv.

                      Allt detta har i mer eller mindre hög grad åtgärdats. Vi börjar lida brist på handfasta, reella katastrofer. Vi måste nöja oss med jordbävningar och stormar. (Om jag får vara litet ironisk).

                      Men i slutet av 1980-talet började en del forskare oroa sig för att utsläppen av koldioxid kommer att förändra jordens klimat till det sämre. Man förutspådde allehanda katastrofer. Sedan dess har denna s.k. växthuseffekt legat högst på listan bland hotbilder. Enorma mängder undersökningar om de antropogena utsläppens inverkan på klimatet har publicerats under de senaste 30 åren. Det är minst sagt svårt att få en helhetsbild för att bedöma hur stort hotet faktiskt är. Denna höst har det bl.a. kommit alarmerande rapporter om att avsmältningen av Nordpolens isar denna sommar varit större än man på basen av modellerna väntat. Isarealen har under september varit den lägsta någonsin.

                      En ofta diskuterad effekt av ett varmare klimat är att havsytan stiger i de stora världshaven. Det har talats om flera meter, att en mängd storstäder blir översvämmade. Enligt en ny modell (Nature 17.3 2011) kan ökningen vara runt en knapp cm i året. År 2050 kan ytan i värsta fall vara 30 cm högre än i dag. Knappast alarmerande jämfört t.ex. med de enorma översvämningar som tsunamis, skyfall och orkaner orsakat under senare år. Men direkta satellitmätningar har visat att ytan sjönk med ca fem mm mellan mars 2010 och maj 2011. Orsaken till detta antas vara väderfenomenet La Nina.

                      Sedan 1990-talet har förstörelsen av skog, främst regnskog ansetts vara en viktig orsak till att mängden koldioxid ökar. År 2007 bedömdes 20% av växthuseffekten bero på skogsskövling. Under de senaste åren har en mängd länder vidtagit åtgärder av olika slag och i många länder, t.ex. i Asien, har man planterat ny skog. I dag bedöms skogsskövlingens effekt vara mindre än hälften jämfört med för fem år sedan. I detta sammanhang kan också påpekas att allt större områden på vår planet fredas. Målet är att 15% av havsområdena och 10% av landområdena skall skyddas till år 2020. I dag är motsvaande siffror ca 12 resp 5%.

                      Vad har detta med kapitalismen att göra? Problemet är: Kan man skylla växthuseffekten på kapitalismen, dvs på den globala fria företagsamheten? Såvitt jag kan se är svaret nej. Något sådant direkt samband finns inte. Ofta har planekonomi och av staten styrda åtgärder varit mer destruktiva. I Indonesien t.ex. har den av staten stödda palmoljeindustrin medfört att stora skogsområden skövlats och ersatts med planteringar av oljepalmer. Detta har gett miljardinkomster till staten. Brasilien är ett annat exempel där statens varit avgörande för hur mycket regnskog som avverkas. I Finland subventionerar staten vindmöllor som innebär betydande förstörelse av skog och skärgård.

                      SLUTSATSER

                      I denna artikel har jag analyserat möjligheterna för vanligt folk att påverka kapitalismen, dvs att motverka icke önskade effekter av fri företagsamhet. Man kan tala om en sanerande effekt orsakad av konsumenternas preferenser. Detta kan kallas ett bottom-up-perspektiv på kapitalismen. Min generella slutsats är att det är möjligt att påverka i betydande grad därför att företag på en fri marknad måste vara lyhörda för konsumenternas önskemål för att kunna sälja. Vi kan alla påverka i någon mån, i den mån vi vill. (Även om vi inte vill så påverkar vi, men ofta i negativ riktning). Effektivast sker det genom konsumentorganisationer eller andra föreningar som noga kontrollerar hur varorna produceras, deras kvalitet osv. Medierna spelar en central roll genom att sprida info om missbruk. Om vi vet att en firma använder slavarbetskraft, svartjobbare, barnarbetskraft etc för att få större vinster kan vi vägra köpa dess produkter. Om vi vet att en firma skadar miljön kan vi likaledes låta bli dess varor. Om vi vet att en firma sysslar med skattefusk eller annat olagligt kan vi vägra utnyttja dess tjänster.

                      Vi bör dock inse att de flesta konsumenter ändå främst ser till priset. Är varan billig köper man utan att närmare fundera över moraliska frågor. Men det räcker med att en del konsumenter gör medvetna val. Om en firma förlorar t.ex. 10% av sin försäljning kommer det att sätta press på dess ledning att ändra metoderna. I ett kapitalistiskt system är vinstens storlek alltid det viktigaste, speciellt om det är frågan om aktiebolag eller investeringsbolag. Vinsten är företagets akilleshäl. Om man kan sätta en konsumtionspil i den kan man påverka hela företagets policy.

                      Det bör understrykas att man genom dessa metoder på sin höjd kan hindra de värsta avarterna av kapitalism, man att man inte påverkar kapitalismen som system. Om man vill ha radikalare ändringar i det ekonomiska systemet räcker dessa gräsrotsåtgärder inte långt. Då behövs ett top-down-perspektiv. Några tankar kring detta presenterar jag i en följande artikel om kapitalismen som småningom kommer på bloggen.