söndag 19 januari 2014

ÄR VI ALLTFÖR MÅNGA PÅ PLANETEN?



ÄR PLANETEN ÖVERBEFOLKAD?

Senaste höst var jag ibland ensam på vår sommarstuga på Kimitoön. Det kunde gå dagar utan att jag såg en enda människa (utom på tv). Då skall man notera att jag inte befann mig i Lappland eller någon annan glesbygd utan i trängselfinland. Var och en som t.ex. åker bil i södra Finland noterar att man huvudsakligen rör sig genom skog. Vårt land är verkligen inte överbefolkat.
Men är världen, planeten som vi bor på alltmänt taget överbefolkad? Därom har det tvistats i långliga tider och jag har många gånger diskuterat frågan under de senaste 40 åren. Några debattörer tog igen upp frågan i Huvudstadsbladet nyligen. Jag hakade på debatten och framförde min analys i två artiklar. De återges nedan.

Fyra personer hade inlägg enligt vilka världen är svårt överbefolkad. Deras argument var rätt oklara. Det vanligaste argumentet har alltid varit att resurserna inte räcker till. Problemet här är att man är alltför vag. Vilka resurser? I över 40 år har vi fått höra att oljan tar slut. Ändå produceras mer olja än någonsin. Antagligen tar den slut någon gång. Än sen då? Vem har sagt att vi inte kan överleva utan olja? I själva verket vore det ju bra om den tog slut så snart som möjligt. Då skulle utsläppen av växthusgaser minska så radikalt att det problemet vore ur världen.
Ett annar och allvarligare argument är att överbefolkning medför utrotning av många djurarter. Detta är dock snarare ett lokalt än globalt problem. I många områden t.ex. i vårt land ökar antalet arter. Det finns en mängd organisationer som strävar att skydda utrotningshotade arter och hittills har de lyckats rätt bra. Många av de arter som avskrevs för 40 år sedan, t.ex. bergsgorillor, tigrar och pandor, existerar fortfarande.


Denna artikel publicerades i Vasabladet.

ÄR VI ALLTFÖR MÅNGA?

Anders Lundberg, pensionerad professor i Sverige, efterlyste i Vbl 3.6 ”förnyad debatt i befolkningsfrågan”. Enligt Anders, som jag tidigare haft djupgående diskussioner med, är överbefolkningen praktiskt taget tabu i dagens medievärld. Man vågar inte säga rent ut att jordens resurser inte räcker för dagens enorma befolkning, som dessutom ökar med runt 70 miljoner varje år. Lundberg menar, i likhet med t.ex. nordiska forskare som Rockström, Wijkman, Randers att det är nödvändigt att ökningen stoppas och att folkmängden minskar till en mer hållbar nivå..

Själv har jag intresserat mig för denna fråga sedan slutet av 1960-talet. På 1970-talet var befolkningsexplosionen, en term som härstammade från Paul Ehrlichs bok The Population Bomb (1968), hett stoff i medierna. Med goda skäl därför att jordens befolkning då ökade med ca 2% årligen. Det som man då inte visste var att vi redan hade passerat toppen på kurvan. Ännu på 1980-talet talade prognoserna om en årlig ökning på 100 miljoner en bit in på 2000-talet. I själva verket minskade födelsetalen globalt sett snabbare än någon väntat sig. Ökningen sjönk under 1.55% redan i början av 1990-talet. I dag är ökningen runt 1% och fortsätter att sjunka.

Min bedömning har länge varit att ”befolkningsexplosionen” inte längre är ett av de stora globala hoten.

Däremot är den ett lokalt hot i vissa regioner i Södra Asien och i Afrika söder om Sahara. Länder som Bangladesh, Indien, Egypten, Nigeria etc är, men våra mått mätt, svårt överbefolkade. Kina har med sina nästan 1400 miljoner invånare enorma miljöproblem, men det av kommunistpartiet påtvingade ettbarnsystemet har räddat landet från en total katastrof. Något sådant system finns inte i det demokratiska Indien och landet kommer inom en snar framtid att gå om Kina som jordens folkrikaste stat. Ändå tycks indierna själva inte uppleva den enorma folkmängden som något brännande problem.

Detta låter nästan som ett dåligt skämt, men sedan början av detta århundrade har många i västvärlden börjat oroa sig över alltför låga födelsetal. Det föds alltför få barn i Europa, Ryssland, Japan och några andra industriländer.Tidskriften Newsweek hade folkminskningen på pärmbilden 27.9 2004 och 4.7 2005. Enligt Newsweek (2005) kommer Europa att ha förlorat 41 miljoner människor år 2030! (Åtta gånger Finlands befolkning).

  För att folkmängden skall förbli konstant måste varje kvinna, statistiskt sett, föda 2.1 barn. Men för en lång rad industriländer har födelsetalet redan länge legat långt under 2. Också i många uländer, t.ex. i Kuba, Sri Lanka, Thailand, flertalet länder i Karibien, Indonesien är födelsetalet under eller runt 2. I Ryssland har folkmängden redan länge minskat. Bl. a. har Putin uttryckt oro över det låga födelsetalet. Inom EU blir vi färre i de flesta länder och när de stora årsklasserna dör bort accelererar minskningen. Också i den muslimska världen sjunker födelsetalet allteftersom kvinnorna får bättre utbildning och blir medvetna. Detta oroar konservativa muslimer. Turkiets premiärminister Erdogan har uppmanat varje turkisk kvinna att föda minst tre barn.

Finland och övriga Norden har väl utbyggda sociala system för att ta hand om barn och barnfamiljer. Ändå ligger födelsetalen något under 2,1. Vi blir alltså färre, omän mycket långsamt. Att folkmängden ändå växer beror på en stor invandring. I de baltiska länderna och i östeuropa ligger födelsetalen i regel långt under 2. I Lettland 1,2. I det katolska sydeuropa föds det likaså alltför få barn för en konstant befolkning. Man kunde tro att påvens förbud mot preventivmedel och abort leder till höga födelsetal i sydeuropa, men i själva verket ligger födelsetalen i Grekland, Italien och Spanien kring så lågt som kring 1,6. Kvinnorna lyder inte påven.

När kommer den globala folkökninen att plana ut? Tidigare har prognoserna talat om ett maximum runt 9-10 miljarder år 2050. I dag talar de mest optimistiska prognoserna om ett maximum på 7,5 miljarder runt 2030 och därefter en nedgång och förmodligen en stabilisering. Men prognoser längre fram i tiden är självklart bara gissningar.

Vi européer har alla skäl att oroa oss för att vi globalt sett blir en allt mindre minoritet. I USA däremot växer befolkningen. Amerikanarna fortsätter också i det avseendet att vara en dominerande stormakt. Rysslnads befolkning minskar med flera hundratusen årligen.

Det som i decennier oroat en del forskare, t.ex. den kända amerikanen Paul Ehrlich, är att planeten inte kan föda de växande, hungriga människomassorna. Han förutspådde svår hungersnöd redan för 40 år sedan. I själva verket har den relativa andelen undernärda minskat kraftigt. Maten räcker nog till. Men det är chokerande att läsa undersökningar som visar att en stor del av den mat som produceras förstörs på olika sätt. I Vasabladet kunde man senaste sommar (3.7) läsa att miljoner indier hungrar medan enorma mängder spannmål ruttnar. Minst en tredjedel av all mat som produceras förstörs eller kastas, för att inte tala om att stora mängder används för hundratals miljoner husdjur. I dag konkurrerar dessutom den subventionerade odlingen av växter för bioenergi med odlingen av föda. Jordbruksexperterna, bland dem professor U.B. Lindström som informerat i Hufvudstadsbladet i decennier, tycks vara eniga om att det finns stora möjligheter att effektivera produktionen samtidigt som miljövården förbättras. I Nature 20.10 2011 presenterade ett tjugotal experter en detaljerad analys för hur produktionen kan förbättras utan att miljön blir lidande.

Befolkningsprognoserna har nästan alltid slagit fel. Det är omöjligt att veta hur mänskligheten kommer att reproducera sig i framtiden. En orsak till detta är pandemierna. Aids-pandemin dödar årligen miljoner. Nya pandemier kommer med säkerhet att uppstå. Naturen själv har många gånger decimerat människosläktet. Vi utkämpar i ett ständigt krig mot farliga virus, bakterier och andra sjukdomsalstrare. Sedan vaccineringen togs i bruk och efter upptäckten av antibiotika har vi haft ett övertag men det finns oroande tecken på att ”fienden” skapar mutationer som är resistenta mot hela arsenalen av antibiotika. Det är inte så länge sedan t.ex. tuberkulosen skördade tusentals dödsoffer årligen enbart i vårt land. I dag finns det varianter av tuberkelbakterien som är resistenta. Tuberkulos har igen blivit en dödlig sjukdom. Risken att det uppstår nya, resistenta sjukdomsalstrare är stor.



Hans Rosing
Samhällsfilosof

Såhär skrev jag i Hufvudstadsbladet 4.1 2014. Jag gjorde ett stort slarvfel när jag skrev 120 000 hungriga munnar. Det skall förstås vara 1 200 000 hungriga munnar i veckan.

ALLTFÖR MÅNGA MÄNNISKOR?

Vilket är det största problemet i dagens värld? Läser man Hufvudstadsbladet från de senaste åren verkar klimatförändringen vara det värsta hotet. Massor av experter kräver snabba och radikala åtgärder.Tage Jarolf menar i hbl 27.12 att överbefolkningen är det största problemet. Vi är nu över 7 000 miljoner och folkmängden växer med ca 120 000 hungriga munnar till varje vecka.

Hur stort är detta hot egentligen? Tage Jarolf har rätt i att problemet knappast alls behandlas i medierna. Däremot behandlas det nog bland forskare och experter. Nya böcker i ämnet publiceras hela tiden. Men som vanligt är experterna djupt oeniga. Jag har följt med debatten i över 40 år och kan konstatera att experterna inom ekonomi, politik, energi, jordbruk etc i allmänhet är optimistiska medan mer biologiskt inriktade fackmän är djupt pessimistiska.

Jarolf har rätt i att frågan ligger under nyhetströskeln. Varför? Svaret är enkelt. I den industrialiserade världen ligger nativiteten i dag under reproduktionströskeln. I klarspråk betyder det att det föds så få barn att folkmängden redan håller på att sjunka eller kommer att göra det inom en snar framtid. Finland hör förstås till den gruppen. När de stora åldersgrupperna, födda under 1940- och 1950-talet, dör bort börjar antalet finländare minska från nuvarande ca 5,5 miljoner. I länder som Ryssland, Japan, Italien etc har minskningen redan pågått i flera år. Samtidigt fortsätter urbaniseringen över hela världen, vilket betyder att människorna överger landsbygden. I Europa har detta pågått länge.

Överbefolkningen är inte ett globalt problem, inte ens ett regionalt problem utan lokalt. I stora delar av Afrika skaffar familjerna fortfarande många barn. På 40 år har Afrikas folkmängd i stort sett fördubblats. Men också i Afrika är tendensen minskande.

Många experter ser i dag inte antalet människor som det stora problemet utan förändringen av åldersstrukturen. Antalet gamla och mycket gamla ökar snabbt samtidigt som antalet unga minskar. Alla prognoser pekar i dag på att tillväxten kommer att kulminera vid en nivår på 9-10 miljarder. Det stora problemet är inte det totala antalet utan att vissa länder har en alltför stor folkmängd medan andra har en alltför liten. Men också detta problem kan lösas. Danmark t.ex. som till ytan endast är en tiondedel av Finland har lika stor befolkning som Finland. Och danskarna tycks trivas bra med att trängas. Dessutom producerar de stora mängder livsmedel för export.

Räcker resurserna till? Den frågan har varit omstridd bland experterna i över 40 år. Man brukar påpeka att 20-30% av all mat som produceras går till spillo på olika sätt. I vårt land har vi i medierna fått på tafsen för att vi kastar bort stora mängder mat. Samtidigt forskas det om nya effektivare sätt att producera. Genmodifiering ses som en metod med stor potential. Det forskas om alger, insekter, cellkulturer, aquakulturer etc.

Problemet är inte brist på mat, på energi eller dylikt utan brist på politisk vilja. Och värderingar, ideal, religion, ojämlikhet och brist på utbildning rår man inte på genom forskning, än mindre genom debatt i våra medier. Det är de lokala politikerna som bestämmer.

Hans Rosing
Samhällsfilosof


Detta svar till mina kritiker ingick i Hufvudstadsbladet 17.1 2014.

VILKA ÄR ALLTFÖR MÅNGA?

Vi är över 7 miljarder mänskor mycket ojämnt utspridda över vår planet. Alltför många? Hur många borde vi då vara? Carl Lindgren hävdar i Hbl 8.1 att folkmängden borde minskas till en tredjedel av nuvarande för att vi skall kunna ”dricka rent vatten och andas ren luft”. Men vilka borde då minska sin nativitet? Finland är ett av världens glesast befolkade länder. Vi är  ca 15 individer per kvadratkilometer. I Danmark är siffran tio gånger större. Menar Lindgren att Danmarks befolkning borde minska till en tiondedel av dagens nivå? Eller borde t.ex. antalet kineser skäras ner med 800 miljoner?
Jan-Erik Ingvall anser i Hbl 10.1 att till och med Finland är överbefolkat. En absurd tanke i ett land där det i stort sett bara finns skog, skog och ännu mera skog. Det finns ca 500 metropoler i dagens värld. Inte en enda av dem finns i vårt land. Den senaste forskningen har för övrigt visat att det finns många fördelar ur miljösynvinkel med att världen urbaniseras. Om hundra år är, om nuvarande trender fortsätter, största delen av vårt land ödemark där vargarna ylar.
Pekka Kuusi, framstående samhällsforskare och ideolog, behandlade frågan om folkökningen grundligt i sin bok Tämä ihmisen maailma (1983) (som jag i många år använde i min undervisning). Han såg ökningen som ett av de största hoten. Sedan dess har inställningen bland experterna blivit alltmer optimistisk. Under de senaste decennierna har ökningen varit mindre än prognoserna från 1980-talet förutspådde. Magnus Kjaernested nämner 12.1 professor Hans Rosling som profilerat sig i Sverige genom att poängtera att världen faktiskt blivit bättre i de flesta avseenden. Annars är de svenska medierna mycket förtjusta i att måla upp dystopier.
 Kjaernested efterlyser radikala åtgärder. ”Skall vi göra något själva eller skall vi låta naturen sköta frågan?” Han är tydligen inte medveten om att politiker på toppnivå varit medvetna om problemet sedan 1960-talet. Väldigt mycket har gjorts. Tyvärr har många program för barnbegränsning varit misslyckade. Inom FN har frågan varit upp i massor av konferenser. Men dessa leder alltid till konflikter mellan konservativa och progressiva. Motståndet kommer främst från religiöst håll och från anhängare av föråldrade värderingar och traditioner. Lösningen har redan länge varit känd: Utbildning för kvinnorna, demokrati, stabila politiska system, sekularisering och urbanisering
Det finns inga möjligheter att inom de närmaste decennierna minska jordens befolkning. I stället måste vi satsa på att skapa rimlig livskvalitet för alla. Detta är ingen omöjlighet. Det är en målsättning inom FN. Och vi skogsmänniskor i Finland behöver inte avstå från att skaffa barn för att rädda världen.

Hans Rosing
Samhällsfilosof

Är jag alltför optimistisk? Jag försöker min vana trogen göra en så realistisk analys som möjligt. Säkert är att folkökningen kommer att fortsätta ännu några decennier, men i avtagande takt. Hur det går sedan kan man bara göra intelligenta gissningar om. Själv gissar jag att jorden år 2100 har en stabil befolkning på ca 10 000 000 000 individer. Däremot är jag inte optimist när det gäller fattigdomen. Flera miljarder människor i Asien och Afrika kommer att leva i extrem fattigdom.

1 kommentar:

DagL sa...

Tack för initierad analys men jag är övertygad om att vi skapar en bättre värld 2100 om vi försöker minska fertiliteten nu. Pressen på miljön och resurserna blir mindre med 10% färre människor 2100. Det är inget alternativ utan ett komplement till att på andra sätt göra det bättre.
Generna är själviska! Den blinda evolutionen har givit oss gener som styr instinkterna mot högre fertilitet. Detta sker omedvetet på många plan. Men resultatet är att diskussionen inte blir helt objektiv och argument mot stor befolkning blir politiskt inkorrekta och tabu.