(För att förstå denna blogg bör man känna till en hel del om
nazityskland).
Hur illa man än tycker om Hitler måste man ändå medge att
han var intelligent. En intelligent galning skulle jag vilja säga. (Jag var
inne på detta tema i min blogg 22.7 2009). Däremot ger hans in i döden trogne
vapendragare Joseph Goebbels ett rätt enfaldigt intryck. Åtminstone på mig.
Jag har tidigare läst en hel del om Göring och Speer, två av
Hitlers närmaste män. De ger båda ett intryck av betydande intelligens. Många
bedömare tycks anse Göring som den intelligentaste av nazistpamparna. Speer var
definitivt snabb i tanken och en skarp analytiker. Man bör dock ha i minnet att
intelligens och klokhet, vishet inte alls är samma sak. En klok person behöver
inte vara intelligent och tvärtom.
Klokhet är en värdefullare egenskap än intelligens. Nu
undrar du antagligen vad jag menar med klokhet. Det undrar jag också, men den
frågan går jag inte in på i denna blogg som skall handla om Goebbels.
Anledningen till att jag skriver om honom är att jag i
somras läste den engelska historikern Peter Longerichs bok om Goebbels. En
recension av boken följer i slutet av denna blogg. Longerich ger en mycket
detaljerad översikt av mannens liv och verksamhet. Goebbels skrev dagbok under
hela sitt vuxna liv och dessa dagböcker är grunden för den engelska
historikerns analys.
HITLERS TROGNA KNÄHUND
Min bild av Goebbels ändrades en hel del genom boken. Han
framställs vanligen som en mycket smart och framgångsrik propagandist, som
Hitlers förtrogne och högra hand. I verkligheten var han snarare Hitlers trogna
knähund, en arbetsmyra till medelmåtta för vilken Hitler framstod som ett slags
halvgud. Det var Goebbels som inför presidentvalet år 1932 lanserade Hitler som
Tysklands frälsare. En central tanke i nazismen (och alla besläktade
ideologier) är ledarkulten. Den politiska makten bör innehas av en stark och
mäktig ledare som ensam fattar alla viktiga beslut. Denna tanke är central i
Mein Kampf. Det är uppenbart i den boken att Hitler hade en vision av sig själv
som en sådan stark ledare. Demokrati leder till kaos. Diktatur leder till
ordning och reda. Så lyder första budet i den nazistiska läran.
Goebbels hyste en obegränsad tilltro till och beundran för
Hitler. Alla ord av uppskattning och beundran från diktatorn slickade han i sig
medan till och med obetydlig kritik gjorde honom djupt nedslagen. Goebbels såg
sig själv som Hitlers gode vän och kamrat. Han anpassade sina egna åsikter
slaviskt efter Hitlers. Ändå fortsatte de att säga ni till varandra ända till
slutet. Hitler var alltid mycket sen att ”lägga bort titlarna”.
Något som man vanligen inte vet är att Goebbels innan han
blev Hitlers knähund hade sympatier för socialismen. Han hörde till
vänsterflygeln inom nazistpartiet. Men när Hitler slog till mot partiets
vänster var Goebbels snabb att vända kappan efter vinden. Likaså när det gällde
förhållandet till Sovjet. Goebbels kände sympati för rysk kultur, han hade läst
och beundrat t.ex. Dostojevskij och Tolstoj, och för det kommunistiska
systemet. Hitlers anfall på Sovjet var för honom en stor chock. Men han vände
åter kappan och började i sin propaganda framställa ryssarna som barbarer och
Untermenschen.
HITLERS ENDA MÅL VAR MAKT
Hur såg Hitler på Goebbels? Han noterade tidigt, omkring
1925, den dyrkande, beundrande blicken hos den unge filosofie doktorn. Man bör
notera att Hitler vid den tiden inte hade många anhängare med en akademisk
examen, allra minst med en doktorsexamen i litteratur. Hitler själv hade som
bekant ingen högre utbildning. Hitler drevs av ett enda mål, makt. Andra
människor var för honom endast medel för att uppnå detta mål. Och han såg i den
unge doktorn en svag karaktär som han kunde forma enligt sina önskningar.
Men Goebbels blev också ett sätt för honom att slappna av,
att koppla bort politiken och leva som privatperson. Longerich ägnar rätt
mycket utrymme åt Goebbels kärleksliv. I dagböckerna skriver han om kvinnor som
han träffar. Trots att han fysiskt sett inte var någon stilig karl, i själva
verket raka motsatsen till det nazistiska idealet, tycks han ha haft dragningskraft
på en del kvinnor. Han berättar i dagböckerna rätt öppet om affärer med ett
flertal kvinnor men i början av 1930-talet blir han kär i en blond skönhet vid
namn Magda Quant. Lustigt nog blir också Hitler förtjust i samma kvinna. Hon
var frånskild med ett barn. Hennes f.d. man var en äldre, rik företagare.
Longerich talar om ett triangeldrama. Hitler skulle säkert ha kunnat få Magda
till älskarinna eller hustru, men han ger sitt fulla stöd när Goebbels vill
gifta sig med henne. De gifter sig med Hitler som bröllopsvittne 1931. Hon får
sex barn och Goebbels är antagligen far till dem alla. Men Hitler tillbringar
ofta tid ensam med Magda som dyrkar honom lika mycket som hennes man gör.
Huruvida hon också var Hitlers älskarinna kommer vi aldrig att få veta. (Inte
för att det spelar någon roll. Men Hitlers sexliv väcker naturligt nog
nyfikenhet. Inte heller kommer vi någonsin att få veta om han hade samlag med
sin unga systerdotter Geli Raubal, som begick självmord, eller mördades).
Goebbels familj blir i praktiken också Hitlers, ett ställe där han kan koppla
av fullständigt.
Men det betyder inte att Hitler inviger Goebbels i sina
planer. Han berättar endast så mycket han anser att Goebbels behöver veta för
att sköta sin uppgift som propagandachef. Detta är typiskt för Hitlers sätt att
utöva makt. Efter maktövertagandet 1933 utser Hitler Goebbels till minister för
propaganda och folkuppfostran, men inte heller nu ger han honom sitt fulla
förtroende. Han låter armén och utrikesministeriet sköta sin egen propaganda.
Också andra ledande nazister har sina egen propaganda. Goebbels får sålunda
aldrig den totala makt som han drömmer om. Hitlers metod är, som alltid, att
hindra att någon får så stor makt att han kan bli en konkurrent.
GENOMSKÅDADE ALDRIG HITLER
Goebbels lyckas aldrig genomskåda Hitler, vare sig i detta
eller något annat avseende. Det är helt klart frågan om självbedrägeri. Men det
är överhuvudtaget typiskt för Goebbels att han tror på sin egen propaganda. Man
kan säga att han är ett offer för sitt försök att manipulera tyskarna. Han
målar upp en nazistisk idealbild och vägrar se verkligheten bakom.
Att Hitler inte inser betydelsen av kritiskt tänkande är
lätt att förklara. Hans personlighet hade formats som fattig, arbetslös,
frustrerad konstnär som slukade allehanda skräplitteratur. Goebbels hade
däremot en lång utbildning bakom sig. Han hade studerat vid flera universitet
och läst en lång rad av de främsta författarna. Han borde ha tränats i att
tänka kritiskt och självständigt. Som propagandachef jobbade han i stället
energiskt för att utrota allt kritiskt tänkande.
Bilden av den skickliga propagandisten är en myt, en myt som
han själv gjorde sitt bästa för att skapa och som han själv trodde på. I själva
verket var hans budskap ofta grova, överdrivna och motsägelsefulla. En stor del
av tyskarna sökte info från andra källor än från de officiella kanalerna.
Goebbels skrev massor av artiklar och höll oändliga mängder tal, men hans
publik var mest de övertygade nazisterna och folk som kommendrades att lyssna
och att skrika sina Heil.
FELAKTIG MÄNNISKOSYN
Såväl Goebbels som Hitler hade en förvriden och förenklad
människosyn. De såg allmänheten som en trög massa som kunde formas enligt
ledarnas vilja. Däremot betraktade de sig själva som överlägsna, som
övermänniskor, av ödet utvalda att styra och leda den anonyma massan. Sådant
brukar kallas storhetsvansinne.
Alla andra höga nazister är såpass intelligenta att de
senast i början av år 1945 inser att slutet är nära. De söker något sätt att ta
över makten efter Hitler men samtidigt också att rädda sitt eget skinn.
Goebbels kommer aldrig ens på tanken att göra detta, inte ens att rädda sina
barn.
Typiskt är att Goebbels är den enda av nazistledarna som
tror på Hitler ända in i döden. Han tar sin livslögn med sig i döden. Magda är
minst lika indoktrinerad i denna glansbild av Hitler. Efter det att Hitler och
hans hustru Eva begått självmord tar Magda tillsammans med sin man gift. Men
innan de på detta fega sätt smiter undan sitt ansvar mördar de sina sex
oskyldiga barn. Det yttersta offret på den i deras ögon gudomlige Hitlers
altare.
Här är min recension av boken:
Peter Longerich, Goebbels.
Antisemit och våldsfanatiker.
Norstedts, Stockholm 2013
JOSEPH GOEBBELS SOM
MÄNNISKA OCH SOM HITLERS PROPAGANDAMINISTER
Det finns många slag
av propaganda. Man kan propagera för tolerans, miljövård, nykterhet och mot
fördomar, våld och rasism. Men propgandan lämpar sig lika väl för att sprida
hat, nationalism, våldsdyrkan eller antisemitism. Gemensamt för all propaganda
är att den spelar på känslorna och strävar att manipulera oss både på ett
medvetet och ännu mer på ett omedvetet plan.
Ett
gruvligt exempel på det senare finner vi i den nazistiska propagandan i
Tyskland från 1920-talet till Tredje rikets sammanbrott våren 1945. Den
drivande kraften bakom denna var dr Joseph Goebbels, en liten man med storvulna
tankar och ett omättlig begär efter beundran och erkännande.
Den
engelska historikern Peter Longerich, författare till flera böcker om nazismen,
har på basen av Goebbels dagböcker (32 stycken publicerade 1993-2008)
analyserat och beskrivit såväl hans personlighet som hans karriär i boken
GOEBBELS. ANTISEMIT OCH VÅLDSFANATIKER (2013, ca 800 sidor).
Goebbels
började skriva dagbok redan i 20-årsåldern, långt innan han blev medlem i
nazistpartiet. Han fortsatte nästan dagligen att skriva ner händelser, intryck
och grubblerier ända till det för honom bittra slutet i april 1945. Typiskt för
hans starka drift att bli sedd är att samtliga dagböcker fotokopierades och
lagrades i ett bankvalv. Därigenom undgick de att förstöras i kaoset under
krigets slutskede. I motsats till de falska Hitler-dagböckerna, som lurade en
del historiker, är det inget tvivel om att dessa verkligen är skrivna av
Goebbels.
Vad
var då Goebbels för en människa, vad var det som drev honom, som gjorde honom
till fanatisk antisemit och våldsdyrkare och en hängiven, fullständigt
okritisk, hitlerbeundrare? Peter Longerich gör en mycket djupgående och
detaljerad analys som ger trovärdiga och väl underbyggda svar på dessa frågor.
Liksom
många unga män i alla tider var Goebbels en sökare. Han läste mycket såväl
skön- som facklitteratur, bl.a. ryska författare som Dostojevskij och Tolstoj.
Också nordiska författare som Lagerlöf, Stridberg etc läste han. Osvald Spengler
väckte vid denna tid stort uppseende med sina tankar om Untergang des
Abendlandes. Goebbels påverkades i pessimistisk riktning. Därtill kom religiösa
grubblerier. Vid sidan av de politiska och religiösa grubblerierna hade han ett
komplicerat kärleksliv som också beskrivs tämligen detaljerat. Goebbels hade
förhållanden med flera kvinnor, både efter varandra och samtidigt. Om kvinnorna
och sina känslor skriver han öppenhjärtigt i de tidigare dagböckerna.
Vi
denna tid hyser han inget judehat. En av hans flickvänner är t.o.m. halvjude,
som han uttrycker det. Inte heller ser han ryssarna som Untermenschen och för
socialismen uttrycker han närmast sympati. Han är m.a.o. en ganska ordinär
tysk, intellektuell ung man. Man kan känna sympati för honom i hans grubblande,
självcentrerade tankevärld. Likt så många andra unga sökte han sin plats, en
mening, en roll. Vad var det som gick snett?
Man
brukar säga att Hitler var en misslyckad målare. Han hade ambition men inte
begåvning. På samma sätt kan man säga att Goebbels var en misslyckad
författare. Han studerade litteratur och skrev t.o.m. en doktorsavhandling i
ämnet. Han drömde om att skriva romaner men refuserades. I stället skrev han
kortare noveller men fick dem sällan publicerade. Som författare fick han aldrig det erkännande
han drömde om. Inte heller hade han framgång som journalist. Vid 27 års ålder
var han en rätt deprimerad och desillusionerad man. Det mesta han försökt sig
på hade misslyckats.
År
1924 började han bekanta sig med de nazistiska idéerna. När han första gången
hörde Hitler tala i juli 1925 var det som en uppenbarelse. ”Jag står där ute
och gråter som ett litet barn...För den mannen är jag beredd att offra allt.”
Hitler blir i Goebbels ögon ett surrogat för den Gud han aldrig lyckas finna.
Hans beundran verkar, för en modern människa, rent sjuklig. Hitler lägger märke
till den dyrkande blicken och inser att han här har en man som han kan
utnyttja. Så får Goebbels starta sin karriär i den nazistiska partiapparaten,
som till slut år 1933 leder fram till posten som minister för propaganda och
folkfostran. Longerich beskriver mycket detaljerat Goebbels väg till maktens
tinnar.
Metoderna
för sin propaganda hämtade Goebbels från den kommersiella reklamens värld. Men
han läste också vad psykologerna hade att säga i ämnet. Receptet för framgång
var, ansåg han, att alltid rikta sig till känslorna, att förenkla och överdriva
och att ständig upprepa slogans som lätt fastnar i minnet. Med stor energi ordnade han massmöten med sig
själv som huvudtalare. Att mötena ofta ledde till bråk och slagsmål såg han som
en viktig manifestation av rörelsens styrka och beslutsamhet.
Efter
att han av Hitler utnämnts till minister för propgandan började han med stor
energi (försöka) ta kontroll över alla former av kultur. Tidigare chefer
sparkades och ersattes av trogna nazister. Tidningspressen likriktades steg för
steg, likaså radion. Han strävade att forma en filmindustri som skulle uttrycka
de nazistiska idealen. Men sällan var han nöjd med kvaliteten på produkterna.
Det
finns många myter om Goebbels och hans roll i tredje riket. Longerich gör sitt
bästa för att avliva dem och ge en nyanserad och objektiv bild. Enligt myterna
hade Goebbels total kontroll över de tyska medierna och över kulturen. I själva
verket var Hitler noga med att inte ge honom total kontroll. Armén och
utrikesministeriet, samt Rosenbergs ostministerium hade egna
propagandaorganisationer. Partiets förläggare Max Amann kontrollerade en stor
del av förlagsverksamheten. Enligt myterna var Goebbels propaganda ytterst
framgångsrik. I själva verket klagade han själv ofta över svaga resultat. Ett
exempel är att folk slutade läsa de likriktade tidningarna. Goebbels klagade
över att författarna och regissörerna inte lyckades producera nazistiska filmer
och skådespel av hög kvalitet. På nyhetsfilmer från den tiden kan man se enorma
folkmassor som kantar gatorna där Hitler med följe drar fram. I själva verket
var långtifrån alla där av fri vilja. Arbetsplatserna stängdes helt enkelt och
folk kommenderades ut på gatorna.
Man
vinner inte krig genom propaganda och Goebbels propaganda var ibland snarast
kontraproduktiv. (Den allierade propagandan var effektivare och många tyskar
lyssnade i hemlighet på denna). Hatkampanjerna mot judarna t.ex. var ofta så
överdrivna att många insåg att de var falska. I krigets slutskede arbetade han
hårt för att egga tyskarna till fanatiskt motstånd. Också det misslyckades. De
flesta insåg vid det laget att kriget var förlorat. De var krigströtta,
apatiska och ville bara ha fred.
I
motsats till flera av de ledande nazisterna var Goebbels endast måttligt
intelligent. Han blev, i likhet med många propagandister, ett offer för sin
egen propaganda. Han lät göra opinionsundersökningar, men insåg inte att
resultaten manipulerades så att de gav den bild han ville ha. Han noterade med
förtjusning alla berömmande omdömen om sina tal och skrifter, men förträngde
helt att han själv kontrollerade medierna. Han förstod inte kritikens betydelse
och saknade helt självkritik. På ett tidigt stadium rensade han bort alla som
tänkte självständigt. I stor utsräckning levde han därför i en illusion som han
själv skapat och som Hitler flitigt uppmuntrade. När de övriga toppnazisterna
började inse att kriget var förlorat fortsatte Goebbels att tro på Hitlers
genialitet och världshistoriska mission. Ett tydligt tecken på hans
självbedrägeri är att han i sina dagböcker knappast alls nämner något om
Hitlers förhållande till hans hustru Magda.. Magda älskade och dyrkade Hitler
och han var uppenbart förtjust i henne. Hon tillbringade ibland längre perioder
ensam med Hitler.
Goebbels
ville skapa en bild av sig själv som en skicklig, framgångsrik propagandist som
hängivet arbetade för fosterlandet och världshistoriens största politiska geni.
Bilden av den framgånsrika propagandisten levde länge kvar i allmänhetens
medvetande även efter kriget. Under senare år har bilden förändrats. Vad vi ser
i dag är en narcisstisk arbetsnarkoman, utnyttjad till det yttersta av Hitler,
som misslyckades med alla sina stora, megalomaniska projekt.
Också
slutet på hans bana var ett misslyckande. De andra nazistiska ledarna insåg mot
slutet av kriget att Hitler förlorat kontakten med verkligheten. De försökte
rädda sig själva. Goebbels, som antagligen inte skulle ha avrättats eftersom
han inte var ansvarig för kriget och inte heller för folkmorden, stannade
trofast vid Hitlers sida. Som nyligen omvänd hade han lovat att offra allt för
”denne man”. Han nöjde sig inte med att begå självmord. Han mördade också,
tillsammans med sin hustru, sina sex barn. Därmed visade han att han
fullständigt sålt sin själ till en av de ondaste männen i historien.
Hans Rosing
Fil.lic.
Lektor emeritus i filosofi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar