ENSAM I SKOGEN OCH MÖRKRET

En grå och fuktig dimma lägger sig långsamt över havet. Tallarna susar sin dystra novemberpsalm. Loja vågor slickar strändernas slemmiga stenar. Mellan skogens mäktiga, mörka tallstammar smyger sig mörkret sakta ut över gräsmattan, omfamnar de bladlösa, spretiga fruktträden, täcker in de uppgrävda rädgårdslanden, men stoppas av lampor på gården och upplysta fönster.

Plötsligt skär en hackspetts gälla skrik genom skogens svaga sus. Sedan är det tyst, så tyst att det nästan susar i mina öron. Dödstyst. Eller snarare sömntyst. Naturen har gått till vila. Men djupt därinne i mörkret hörs ljudlöst tassande steg: en katt, en mårdhund?

Jag står ute på bryggan och stirrar in i det tilltagande mörkret. Ingenstans syns något ljus. Jag vet att det finns ett tiotal stugor runt stränderna. Under sommaren är det folk nästan överallt. Men nu är det tyst. Människorna har flyttat, eller snarare flytt, flytt undan köld, mörker och den annalkande vintern. De har flytt in till tätorternas värme, ljus och buller. De har flytt från ensamheten till flersamheten.

Jag är ensam kvar ute i skogen, mörkret och tystnaden.

Det har gått drygt en vecka sedan min hustru och yngre son åkte in till Åbo. De avskyr de långa mörka kvällarna. Ibland är hela dagen mörk. Och en månad framåt fortsätter det att bli allt mörkare.

Det är visserligen inte första gången i mitt liv som jag är ensam. Men det är första gången jag upplever att dagarna går utan att jag träffar en enda människa. Alla grannarna är borta, trafiken på skogsvägen har upphört. Aldrig tidigare har jag varit ensam i skogen och mörkret så långa perioder.

Under större delen av mitt liv har höstarna gått i arbetets tecken. Som lärare på universitetsnivå har jag haft full sysselsättning med föreläsningar, övningar, möten, föredrag, handledning, skrivande och forskning. Mestadels har jag haft undervisning i Åbo, men varje höst har jag också hållit föreläsningar i Vasa och Jakobstad. Kvällarna har jag främst tillbringat med familjen men också med att läsa och titta på tv.

Allt detta är sedan länge förbi. Pensionen kommer in på mitt konto varje månad utan att jag rör ett finger. Jag kunde tillbringa hösten liggande i soffan hemma i varma, ljusa stan surfande på tv-kanaler.

Varför flyttar jag då inte in till stan som andra förnuftiga stadsbor? Därför att det är olidligt tråkigt i Åbo för en pensionär som gillar skog, mark och hav bättre än asfalt och betong. Hellre håller jag en yxa, såg eller hammare i handen än en fjärrkontroll. Hellre upplever jag skogen, havet, vinden, hackspetten och mesarna med mina egna sinnen än genom att stirra på naturprogram i tv.

Vad gör en filosof som lever själv (som dom säger i Sverige) i höstmörkret? Hen filosoferar förstås. Hen funderar över vad mörker är, vad ensamhet innebär, hen undrar över vår rädsla för ensamhet och mörker.

JAG VANDRAR I MÖRKA SKOGEN

Jag släcker ficklampan. Mörkret omfamnar mig och jag ser absolut ingenting. Klockan är tio på kvällen, det är fullständigt tyst. Det enda jag hör är grusets svaga krasande under mina gummistövlar när jag med försiktiga steg kliver framåt längs den smala vägen. Jag har gått på denna väg sedan sommaren 1970. Jag kommer att tänka på en gång för ca 40 år sedan när jag gick här med min svärfar. Det var nästan lika mörkt som nu. Plötsligt hörde vi steg framför oss. Vad gör man när någon kommer emot i praktiskt taget totalt mörker? Man säger hej. Det visade sig vara en bonde med fru som var på väg till oss på helt oväntad visit i kvällningen. (De är alla döda sedan länge. Byn är praktiskt taget död.)

Varför vandrar jag här i kolmörkret? Vandrar är förresten fel ord. Trevar mig fram är mer träffande. Jag vill bekanta mig med mörkret. Jag vill veta hur jag reagerar i totalt mörker. Jag vill veta om jag hittar hem till mitt upplysta hus. Dit är det några hundra meter men skogen står absolut tät och mörk.

Jag är praktiskt taget hjälplös. Ibland känner jag gräs under stövlarna. Då är jag nära diket. Men hur nära? Mina steg blir ännu mer tvekande, försiktiga. Att ramla i diket kan vara högst ohälsosamt. Var är jag nu, var är avtagsvägen mot vårt garage? Jag tror att jag borde vara nära garaget, jag är till och med rädd att gå rakt i garageväggen. På något sätt anar jag att jag håller på att gå rakt in i en stor tall. Till slut vågar jag inte gå längre. Jag tänder ficklampan. Till min förvåning är jag inte alls där jag trodde mig vara. Det är nästan 30 meter till garaget och jag står vid sidan av vägen.

Dagens människor upplever sällan mörker. Skymning, halvmörker, ja, men inte riktigt, kolsvart mörker. I städer och tätorter är det aldrig riktigt mörkt. När vi rör oss i mörker har vi vanligen med oss något slags lampa. Vi har ingen vana vid att röra oss ute i mörker, ingen vana att sköta olika uppgifter i mörker. Elektriciteten innebar en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia genom att den förverkligade Bibelns ord ”varde ljus” (fiat lux). Det var i slutet av 1800-talet som man började installera elektrisk belysning i stället för oljelampor och gaslyktor. Sedan dess har nätterna på vår planet blivit allt ljusare allteftersom belysning installerats i alltfler områden. Det är fascinerande att betrakta bilder av vår planets nattsida. Den har varit svart ända sedan jorden bildades för ca 4,5 miljarder år sedan. Men för drygt 100 år sedan dök små ljuspunkter upp i nattmörkret. Dessa har sedan ökat och spridit sig med rasande fart. Efter 4500 miljoner år av mörker har planetens nattsida plötsligt exploderat av ljus.

Varför klarar jag mig så dåligt i mörkret? Jag är ju ett däggdjur med alla däggdjurets sinnen. Katter, mårdhundar, grävlingar, lodjur för att inte tala om råttor och möss klarar sig mycket bättre. Många däggdjur jagar ju i själva verket just på natten. Orsaken är uppenbar. Jag lever ett extremt onaturligt liv. Tack vare vetenskapen kan jag använda synsinnet lika väl på natten som på dagen. Jag behöver bara trycka på en knapp så har jag så mycket ljus jag behöver.

Men detta har varit möjligt endast under, historiskt sett, mycket kort tid. Våra förfäder har utnyttjat sina sinnen mycket effektivare än vi. Också jag skulle kunna träna mig att klara mig utan synen i mörkret. Blinda människor har inget val, men de kan klara sig bra i en bekant omgivning. Vilka sinnen kan vi då använda i mörker? Hörseln är viktig. Mörkret kan förefalla absolut tyst, men när jag rör mig bildas ljud, dessa reflekteras eller absorberas beroende på omgivningen. Många djur är skickliga att orientera sig med hjälp av ljud. Känseln spelar en roll, vad har jag under fötterna, svaga vinddrag, inga vinddrag. Vi människor övar nästan aldrig luktsinnet. Ändå är det mycket känsligt omän inte alls av samma klass som t,ex, hundars luktsinne. Många djur har sinnen som vi inte har. Fladdermössen är ett fascinerande exempel. Ibland hör jag hur de susar förbi i mörkret men ser dem inte. Vissa djur känner värmestrålning (infraröd strålning).

Jag tvivlar inte alls på att jag kunde öva upp min förmåga att röra mig i mörker. Visserligen är jag litet för gammal för att nå några märkliga resultat, men en ung människa skulle kunna bli mycket skicklig. Man borde ordna tävlinga i att klara olika uppgifter i totalt mörker!!

ÄR MÖRKRET FARLIGT?

Det är mulet, inget månsken, kolmörkt.. Jag skall gå ut till vedlidret, föra ut ett sopämbar, släcka belysningen i lidret. Det är inget problem. Vi har gårdsbelysning och jag har ficklampa. Men jag kunde klara av allt detta i mörker eftersom jag känner vår gård som min egen ficka.

 När jag var barn och ung var jag mörkrädd, inte panikartat rädd, men jag hade en krypande känsla av att någon eller något kunde lura på mig, iaktta mig. På 1960-talet var jag intresserad av astronomi. Jag hade fått ett litet teleskop (en refraktor) av min mor. På sensommaren, när kvällarna började mörkna satt jag med mitt teleskop vid vår sommarvilla utanför Vasa och tittade på planeter och stjärnor. Vackrast var Saturnus med sin ring som syntes klart i min lilla kikare.

När jag satt där i mörkret fick jag ofta en krypande känsla av att någon eller någonting stod eller lurade i mörkret bakom mig. Jag var säker på att där inte fanns något annat än den välbekanta björken och hammocken. Jag hörde inga ljud bakom mig. Ibland koncentrerade jag mig så starkt på någon planet att känslan försvann. Men om tanken ”bakom mig i mörkret finns någonting” dök upp i mitt medvetande började jag få en pirrande känsla av obehag. Ibland blev känslan så stark att jag måste vända mig om och speja in i mörkret bakom mig. Naturligtvis fanns där ingenting. Var det enbart självsuggestion eller har vi en medfödd rädsla för mörker?

Troligen är en viss grad av mörkrädsla medfödd. För våra förfäder var mörkret de facto farligt, inte i och för sig förstås men därför att det kunde dölja farliga djur. Människan har enligt forskningen utvecklats i Afrika. Där finns gott om farliga djur från stora kattdjur, som lätt sliter ihjäl en människa till giftiga ormar och spindlar. Rädslan för mörker har haft en viktig funktion för att öka chansen att överleva. Våra förfäder har haft större chanser att överleva om de undvikit att röra sig i mörker. Det naturliga urvalet har eliminerat dem som oförsiktigt trampat omkring i den afrikanska natten. Evolutionen vill att vi skall sova på natten, helst på en skyddad plats.

Det moderna teknologiska samhället håller på att förstöra denna liksom så många andra av våra naturliga instinkter.

En orsak som förstärkte min medfödda benägenhet och gjorde mig suggestibel var att jag under ungdomen hörde många spökhistorier. Spökena rör sig, som alla barn får veta, företrädesvis om natten. Sommartid bodde vi i en stor villa på två våningar. Villan byggdes i början av 1900-talet av min mormors far, som var köpman i Vasa. På 1800-talet fanns en fiskarstuga på platsen. Villa saknade alla moderna bekvämligheter. Jag är alltså köpmannens dotters dotterson. Jag var fjärde generationen som bodde där.

Mången mörk augustikväll satt vi barn i stora salen på nedre botten och lyssnade till de äldres berättelser om kusliga upplevelser på Komlet. (Holsterkomlet var namnet på området enligt min mormor). Såväl min mor som hennes två bröder trodde på spöken. De hade alla upplevt något som de tolkade som spöken. Min ena morbror t.ex. hävdade hela livet i sten att han hade sett en svartklädd kvinna som vandrade eller gled över vattnet invid vår villa. Min far var mera skeptisk. Mina föräldrar gifte sig år 1942 mitt under brinnande krig. De tillbringade sin ”smekmånad” på Komlet där de sov i övre våningen. Mitt i natten hörde de plötsligt ljud från köket i nedre våningen. Min mor var övertygad om att ”det spökade”. Min far däremot sade alltid att ljuden hördes från hamnen i Vasklot på ca en kilometers avstånd. Enligt min mors berättelse hade hon uppmanat far att gå ner och undersöka om där var någon. Han vägrade dock.

Trots att far var mera skeptisk trodde han t.ex. på en typisk spökhistoria som hans mor (min farmor berättade). Den inträffade på ön Holma i Åbolands skärgård. Min farmor hade en bror som var sjöman under det första världskriget. En afton såg farmor och några andra i bondgården honom komma vandrande upp mot huset. Så som de sett honom många gånger. ”Jasså, du är hemma nu,” ropade farmor. Men då försvann gestalten. Man sökte men fann inga spår av honom. Några dagar senare kom meddelandet att han omkommit när fartyget torpederats.

Dylika spökhistorier påverkade mig som ung. Jag trodde inte på spöken men jag var rädd för dem. Jag var också, typiskt nog fascinerad av dem. Jag deltog t.o.m. i några debatter om spöken. Jag minns t.ex. en debatt i Hufvudstadsbladet i början av 1970-talet. I ett längre inlägg med rubriken Det finns inga spöken förde jag fram min tolkning.

Hur kunde jag vara rädd för något som jag inte trodde på? Svaret är suggestion och fantasi. Som ung hade jag livlig fantasi. Jag kunde lätt föreställa mig obehagliga varelser, ”apparitioner” som lurade i mörkret. Rädslan för spöken hänger uppenbarligen ihop med den mer generella medfödda rädslan för mörker. Det finns inga logiska skäl till att avlidnas andar skulle visa sig just i mörker, i skymning, i gamla hus etc. Däremot finns det synnerligen starka logiska skäl till att vi tolkar en upplevelse som övernaturlig under sådana förhållanden. I mörkret får fantasin vingar. I dagsljus är en buska bara en buske, men i mörker blir den med suggestionens hjälp lätt en lurande gestalt.

I dag tror jag inte på spöken och jag är inte rädd för dem. Min 70-åriga hjärna kan inte längre producera fantasier. Den livliga fantasi jag hade som ung är död. Som ung kunde jag se mina fantasier nästan som en film. Jag kunde bli så engagerad att jag inte kunde somna på kvällen. Ingenting lurar mera i mörkret. Jag är rädd för det endast därför att jag kan ramla och skada mig. I värsta fall kan jag bli liggande med ett brutet ben, ensam i mörkret. Det vore betydligt hemskare än något spöke.