torsdag 1 januari 2015

MÖRKRETS FILOSOFI




Mörkret omger mig på alla håll.

 Jag vänder mig om och tittar ut mot havet, jag tittar mot strandens släta klippor, jag tittar inåt holmen mot de vindpinade tallarna och de risiga enbuskarna.. Mörkt, kolmörkt överallt. Nej, jag har inte blivit blind. Det är ett vanligt, naturligt finländskt höstmörker sent på kvällen en mulen dag i slutet av augusti i slutet av 1900-talet. Det är inte bara mörkt, det är tyst. Vinden har gått hem, fåglarna har lagt sig till ro för natten, det hörs inte längre några ljud av snabba båtar. En rogivande, lugn, mörk tystnad.

Försiktigt trevande tar jag mig fram. Jag är ensam ute på vår holme, men det känns som om jag vore ensam i hela världen. Lustigt eftersom det bara är två kilometer till närmaste tätort. Går jag upp på berget ser jag ljusen i båthamnen två kilometer norrut.

För en månad sedan var det ännu liv och rörelse i skärgården. Folk i de flesta av stugorna på holmarna runtomkring, segelbåtar i Hangö-farleden, motorbåtar av alla de slag i Rosala-farleden. Tusentals människor tillbringade semester eller veckoslut i skärgården. Men nu har de alla försvunnit in till städerna. Städerna har fått tillbaka sina invånare, blivit livligare, men skärgården har i stället nästan dött ut. Men nästa sommar kommer de igen, och breder ut sig likt gräshoppssvärmar, under några härliga (eller regniga) veckor från midsommar till början av augusti. Sedan drar de sig tillbaka igen och tystnaden och mörkret tar över för nästan ett halvt år.

Jag insuper tystnaden och ensamheten med alla sinnen. Förhållandena är idealiska för filosofisk kontemplation. Jag är ju faktiskt professionell filosof, akademielektor i vetenskapsfilosofi. Ingen tv lockar mig att slöstirra på polisserier eller filmer som jag sett många gånger tidigare. Vårt moderna samhälle kan bjuda på mångahanda upplevelser men inte på totalt mörker och tystnad och ensamhet. I en stad är det aldrig vare sig helt mörkt eller helt tyst.

Medan jag tänker dessa tankar har jag nått fram till min stuga. Det lyser hemtrevligt i köksfönstret. En oljelampa sprider sitt litet rödaktiga, mysiga ljus. Inne på verandan försöker en annan oljelampa driva skuggorna in i vrårna. Dess brinnande veke speglar sig i de svarta fönsterrutorna.

Jag går in i köket, tänder en låga i gasspisen och kokar upp vatten för en sen kopp te. Med den ångande tekoppen och en smörgås i handen slår jag mig ner vid verandabordet. Likt Viktor Rydbergs tomte ”grubblar jag och tänker”. Nej, jag grubblar inte, jag filosoferar.

Vad är mörker egentligen? I skolan fick vi lära oss att svart inte är en färg. Ett konstigt påstående eftersom svart alltid brukar ingå bland målfärgerna. Man behöver inte vara yrkesfilosof för att inse svaret. Mörker är helt enkelt avsaknad av ljus.

Vad är då ljus, dvs vad är det som saknas? I fysiken får vi lära oss att ljus är en typ av strålning som vi kallar elektromagnetisk. Vad betyder det? Skulle ljuset som strömmar ut ur oljelampan vara både elektriskt och magnetiskt? Det är enligt fysiken ett slags svängningar mellan elektricitet och magnetism i olika plan. Dessutom får vi lära oss att ljus består av ett slags partiklar som kallas fotoner. Ljus är alltså samtidigt svängningar, vågrörelser och partiklar. Svårt att förstå? Kanske. Eller kanske är vår hjärna inte anpassad till abstrakt teoretiserande. Kanske vore detta en självklarhet för mer intelligenta varelser.

Mörker skulle alltså vara avsaknad av ett slags vibrerande partiklar som sänds ut av atomerna. En del av dessa partiklar har våglängder, dvs vibrationer, som påverkar nervceller i vårt öga. Då uppstår elektriska impulser som passerar genom miljoner nervceller till bakre delen av hjärnan där de (på okänt sätt) ger upphov till våra medvetna synupplevelser. Jag ser den dåligt upplysta verandan omkring mig. Tack vare synsinnet kan jag lätt orientera mig i rummet förutsatt att det finns en eller flera ljuskällor, objekt som hela tiden sänder ut fotoner med våglängder som påverkar retina (näthinnan) i mitt öga. Men om jag sitter här några timmar kommer oljan i lampan att ta slut. Då finns det inte längre några fotoner i min omgivning som gör att jag kan orientera mig. Då sitter jag i totalt mörker.

Ett mjukt trummande på plasttaket ovanför mitt huvud avbryter för en stund mina tankar. En regnskur. Mörkret utanför blir om möjligt ännu tätare. Jag fortsätter att filosofera.

Hur kan någonting bestå i avsaknad? Någonting som saknas finns ju inte. Det är som de gamla grekiska filosoferna skulle säga ett ”icke-vara”. Betyder detta att mörkret egentligen inte finns? Såvitt jag kan förstå måste det betyda just detta. Mörkret finns genom att inte finnas. Hur skall detta förstås?

Redan en del gamla greker menade att världen ytterst består av två grundelement: atomer och tomrum. Men var blir då mörkret? I början av Bibeln läser vi att ”mörkret råder över djupen”. Men Gud säger ”Varde ljus!” och det blir ljust. Var det faktiskt mörkt innan universum uppstod? Enligt kosmologerna uppstod universum i något som brukar kallas ”the big bang”. Då undrar man om universum var tomt och mörkt innan det smällde. Man kan undra vad man vill, men då har vi gått över gränsen för vad man kan föra en filosofisk diskussion kring. Vi är inne på myternas och sagoberättandets område.

Mörker och ljus betraktas vanligen som varandras motsatser. Med rätta! Ljuset är allt det som mörkret inte är. Det mest uppenbara är att ljuset är begränsat i tid och rum, det uppstår och dör. Mörkret är däremot evigt. Det uppstår aldrig och dör aldrig. Det kan inte uppstå därför att det inte är någonting. Ingenting kan ju inte uppstå. Allting kan försvinna, dö, men inte mörkret, dvs inte ingenting.

Varför är ljuset begränsat men mörkret evigt? Svaret är uppenbart. Ljuset är en form av energi. Energi kan existera endast om det finns ett objekt, ett ting som producerar energi. Den brinnande veken i min oljelampa slocknar när oljan är slut. På samma sätt slocknar solen när bränslet, dvs väte och helium, är slut. Visserligen fortsätter den att lysa som en s.k. vit dvärg ännu några miljarder år, men till slut har all energi förbrukats och kvar blir endast en död och totalt mörk klump materia. Det eviga mörkret lägger sig över vårt solsystem. Planeterna fortsätter att rotera runt den förkrympta, döda solen. Rotationen kräver liksom mörkret ingen energi.

På samma sätt slocknar med tiden alla solar i universum. En efter en går de in i det eviga mörkret, och efter oräkneliga miljarder år avslutas hela det fantastiska skådespelet med att en oändlig mängd döda himlakroppar i evighet rör sig bort från varandra. Slutet blir tomhet, mörker och tystnad i evighet.

Låter det tragiskt, sorgligt, deprimerande? Vi kan trösta oss med att vi har några miljarder år på oss. Samtidigt skall vi komma ihåg att människan, ur kosmisk synvinkel, har uppstått alldeles nyligen. Vi är en ung art som har framtiden för sig. Vi kommer att förändras, att förändra oss själva. Om tusen år är vi något helt annat än i dag. Om en miljon är finns vi inte. Inte för att vi dött ut utan för att vi blivit något helt annat.

Mörkret associeras, med rätta, med olycka, sorg och död. Ljuset förknippar vi däremot sedan urminnes tider med liv, glädje och hopp. Det är ingen tillfällighet att alla religioner uppfattar de goda gudarna som ljusvarelser. Döden förnippas med mörker i religionerna. De gamla grekernas Hades var en plats i evigt mörker. Vi har en mängd talesätt som förknippar ljus med hopp. Vi talar om att skönja ljuset i ändan av tunneln. Det går upp ett ljus för oss.

Ljuset är liv, mörkret är död.

Allt liv är beroende av ljus därför att livet behöver energi och ljuset är just energi. Visserligen finns det livsformer som existerar och frodas i evigt mörker. Också de är dock helt beroende av att kunna suga i sig energi. Det som vi kallar ljus, det som vi ser med våra ögon, är blott en del av det elektromagnetiska spektret. Ljus i fysikalisk bemärkelse är ett mycket vidare begrepp än för oss synligt ljus. Energi är förstås ett ännu vidare begrepp. Partikelstrålning är också en form av energi.

Men för all energi gällder detsamma som för det synliga ljuset. Det dör till slut. Mörkret dör däremot  aldrig.

Jag sitter på min veranda en mörk kväll i slutet av augusti. Jag sitter på en liten ö i ett litet land som vi kallar Finland. På en planet i ett solsystem bland miljarder i en galax bland miljarder. Jag tror att jag, en obetydlig, begränsad anhopning av celler, kan veta någonting om hela detta obegripligt stora system. Jag tror att jag kan veta inte bara hur det ser ut just nu utan hur det kommer att se ut i all framtid. Jag tror att de teorier som tusentals forskare utvecklat under de senaste decennierna är den slutliga sanningen om hela det väldiga universum.

Kanske har jag alldeles fel. Kanske sanningen är mer komplicerad än en mänsklig hjärna kan förstå. Kanske kommer framtidens forskare att skapa en alldeles annan världsbild.

Regnet har slutat trumma på plasttaket. Jag har ätit upp min smörgås och druckit mitt blaskiga te. Det är snart midnatt. Jag reser mig, det har blivit kallt på verandan, släcker oljelamporna, klär av mig och kryper ner i min ensamma säng i mörkret.

2 kommentarer:

Frysa sa...

Fin reflektion!

Unknown sa...

Fina funderingar om smått men mest stort.

Mörker är det som är liv, till och med evigt liv då den alltid existerar utan att behöva någon energikälla. Så då tänker jag att vi borde sträva efter mörker och inte ljus. Är allt baklänges i denna värld grubblar jag vidare på.