OM RACISM OCH ETNICISM

OM RACISM OCH ETNICISM (ETNOCENTRISM)

Artikeln nedan sände jag till Hbl tisd 26.1. Anledningen var att jag är missnöjd med den sloppiga användningen av ordet rasim i dagens debatt. Alla som anför något slags kritik mot strömmen av asylsökande stämplas (i en del kretsar) som rasister. I själva verket kan man givetvis vara kritisk utan att ha ett uns av rasism i sig. Själv har jag studerat den äkta rasismen, dvs den som var mycket stark under förra delen av 1900-talet, ungenfär fram till 1960-talet. Då upphörde (eller mildrades) segregeringen i en mängd länder, t.ex. I USA och Sydafrika. De mindervärdiga raserna ansågs då, av ”den vita rasen” vara negrerna, judarna och zigenarna. Rasismen var global. Japanerna ansåg sig vara en högrestående ras än de andra folken i Asien. Europeeerna ansåg sig dock vara en högrestående ras än ”den gula rasen”. Osv. I min ungdom hörde jag ibland rasistiska yttranden bland bekanta. ”Allt är judarnas fel”. ”Negrerna är ett slags halvapor”.

Jämfört med rasisterna på den tiden är dagens rasister, i den mån de faktiskt är äkta rasister, ganska snälla och liberala. Få av dem skulle vara beredda att behandla flyktingarna på samma sätt som nazisterna behandlade de "raser" de såg som "untermenschen".

Artikeln nedan publicerades i Hbl 1.2 -16. Debattredaktören ändrade dock rubriken till VI SER VÅR LIVSSTIL SOM EN SMULA BÄTTRE.

VEM ÄR INTE RASIST?

Rasismen har under den senaste tiden dansat runt i medierna och på nätet intensivare än på länge. Inget nytt i och för sig. Det nya är att rasismen blivit ett politiskt slagträ som man slår motståndare i huvudet med på ett onyanserat och oanalytiskt sätt. Debatten tenderar att bli svart-vit: de goda antirasisterna mot de onda rasisterna. Man strävar att plocka politiska poäng i stället för att bena ut problemen på ett seriöst sätt. Verkligheten är långt ifrån enkel och svart-vit.

Vem är verkligen inte rasist? Förr i världen var det lätt att svara på den frågan: ytterst få, om ens någon. Det som man då menade med rasism var en (ofta omedveten) teori om att människorna liksom t.ex. hundarna kan delas upp i naturliga raser med bestämda, ärftliga egenskaper. Rasismen var (och är) en lära om genetiska särdrag som kännetecknar klart avgränsade populationer. Vissa raser är högrestående än andra. De som faktiskt tror på denna lära i dag är en liten (ofta fanatisk) minoritet

I dagens debatt tycks antirasisterna sätta likhetstecken mellan rasism och ondska, eller t.o.m. mellan rasism och natzism. Å andra sidan vittnar tro på genetisk rasism om kompakt okunnighet om logik och vetenskapens resultat. Mer komplicerat blir det när man betänker att det finns ett litet uns av sanning i den genetiska rasismen. Frekvensen av ärftliga egenskaper, t.ex. blodgrupper, ärftliga sjukdomar, ögonfärg, skonummer, laktosintolerans etc varierar i viss mån mellan olika populationer.

Under senare år har det genetiska innehållet i begreppet urvattnats och ersatts av ett etniskt. Raser i denna mening kännetecknas inte av arvsanlagen utan av kulturella särdrag, av språk, livsstil, religion etc. Människor som tillhör samma kultur, som har samma religion, värderingar och moral etc bildar då något som (felaktigt) kallas en ras. Det är uppenbart att det finns ”raser” i denna mening och att vi (nästan) alla då är rasister.

Ordet ras borde aldrig användas i denna betydelse (om man inte medvetet vill hetsa upp publiken). Om man nödvändigt måste ha en term kan man tala om etnicism. En etnicist är då helt enkelt en person som värdesätter och försvarar den egna kulturen och livsstilen. Få av oss är rasister men nästan alla är i mer eller mindre hög grad etnicister. Alla har vi en tendens att anse att vår egen moral och livsstil är en smula bättre än andras. Alla har vi en tendens att vilja exportera våra egna ideal om jämlikhet, frihet, demokrati och tolerans till andra folk.

De fleta av dem som motsätter sig invandring är inte egentliga rasister utan etnicister, om de överhuvudtaget har någon genomtänkt grund för sin inställning. Många, kanske en majoritet, är helt enkelt rädda för de problem och kostnader (inbillade eller verkliga) som tiotusentals flyktingar från en främmande kultur oundvikligen föra med sig.

Om man håller detta i minnet finns det rum för en öppnare, ärligare och mer realistisk debatt. Man kan diskutera konkreta frågor såsom vad i vår egen kultur och livsstil vi anser omistligt och i vilka frågor vi kan kompromissa eller t.o.m. lära oss något nytt. Åtminstone när det gäller matkulturen tycks de flesta vara öppna för nya intryck. Vi bör också inse att det finns mycket i flyktingarnas livsstil som strider mot våra värderingar, t.ex. synen på mannen och kvinnans roller. Några tiotaltusen människor från andra kulturer kan inte hota den kultur fem och en halv miljon ganska envisa och konservativa finländare ser som den bästa i världen.

Hans Rosing

Filosof

Åbo