OM TILLIT TILL EN HÖGRE MAKT

OM TILLIT TILL EN HÖGRE MAKT

Denna essä är en kommentar till TD, professor Tage Kurténs artikel ”Religiös och irreligiös humanism” som ingår i boken Advocatus Scientiae. En filosofisk vänbok tillägnad Hans Rosing (2008).

Den handlar främst om vad sann religion är, samt om tillit, både som begrepp och som känsla och attityd. Jag vill tacka Kurtén för hans bidrag som fått mig att fösöka tänka djupare än tidigare kring frågan om tillit, vad den innebär och vad den kan leda till.

Jag har flera gånger tidigare haft nöjet att debattera med Kurtén. Vi har vädrat våra åsikter och argument i Hufvudstadsbladet, i Finsk Tidskrift och mer privat genom e-post. Jag säger nöjet därför att Kurtén i motsats till de flesta troende personer jag debatterat med har djupa insikter inte bara i sitt specialområde, teologin, utan också i mitt gebit, filosofin.

ATEISMEN

Det är inte helt klart för mig vad vi är oeniga om därför att Kurtén sällan direkt säger vad han tror och inte tror på. Jag har alltid försökt presentera mina egna åsikter och argument så klart som möjligt. Jag ”kom ur skåpet” med min ateistiska livssyn offentligt redan på 1970-talet. Sedan dess har jag debatterat med en stor mängd religiösa personer i en stor mängd artiklar i flera tidningar och tidskrifter. I min blogg 9.5 -08 diskuterar jag ateismen med utgångspunkt i dagens förmodligen mest kända ”kämpande ateist”, biologen Richard Dawkins. Min skeptiska inställning framgår också av mina bloggar 27.1 -08 (Vad är meningen med Gud?) och 29.2 (Om Einsteins ateism).
I mina ögon är religionerna, för att uttrycka det provokativt, olika former av vidskepelse. Lustigt nog var det den katolska kyrkan som först började använda begreppet vidskepelse. Kristendomen har självklart ända sedan begynnelsen ansett sig vara den enda och sanna tron. Därför har den bekämpat alla andra former av tro. Dessa har betraktats som ond magi och trolldom. Astrologin hör till denna kategori. Under 1600-talet var tron på häxor allmän, men mot slutet av århundadet och under 1700-talet blev det vanligt att kalla häxtron för folklig vidskepelse. Under 1800-talet började positivisterna, som ansåg sig vara strikt vetenskapliga, använda ordet vidskepelse om allt som inte ”vetenskapligt kunde bevisas”. Själv är jag positivist i denna bemärkelse.
Naturligtvis är jag medveten om att det länge varit omodernt att sympatisera med positivismen. Det enda som i dag är värre än att vara positivist och ateist är att vara kommunist. Själv har jag alltid varit såväl antikommunist som antinazist. Jag är medveten om att de troende själva upplever religionen som någonting upphöjt, rent, heligt, något som står över allt annat. Därför kräver de att alla, också ateisterna, skall visa stor respekt och pietet för deras tro. Det är ett krav som jag vägrar gå med på. Jag ser det som en skyldighet att respektera trosfriheten (inom rimliga gränser) men inte att respektera den tro och verklighetsuppfattning som den troende har. Speciellt motbjudande finner jag sådan tro som antar att alla som inte delar tron skall plågas och pinas i helvetet i evighet. T.ex. i Koranen sägs tiotals gånger att de otrogna skall brinna i helvetet. Likaså finner jag det motbjudande, t.o.m. omoraliskt, att den som tror på rätt gud utlovas ett paradis efter döden. En gud som belönar dem som tror på honom men bestraffar dem som inte tror är i mina ögon varken upphöjd eller ren, inte värd en moralisk människas respekt. Evigt liv förefaller mig inte bara vara absurt som begrepp utan också direkt motbjudande som en dröm. Vad vore det för mening med ett sådant liv. (Denna och många andra tankar utvecklar jag i detalj i min bok Är Gud en osynlig krokodil, som jag skrev sommaren för 14 år sedan. I den boken argumenterar jag t.o.m. för att det är vår plikt att dö. Vi har alltså ingen moralisk rätt att leva längre än ett långt människoliv. Allra minst har vi rätt till evigt liv. Boken finns på nätet på adressen http://web.abo.fi/fak/hf/filosofi/HRlogik/.html/ ).

Det finns ett ordspråk som säger att när fan blir gammal blir han religiös. Jag är gammal men ser inga tecken hos mig själv på att jag blivit mer sympatiskt inställd till religionerna än tidigare. Snarare har utvecklingen under de senaste 20 åren med alla sexskandaler, alla terrorism, åsiksförföljelser och fundamentalism gjort mig mera avogt inställd.
KURTÉNS KRITIK AV ATEISTERNAS KRITIK
Kurtén menar att ateisternas kritik av tron vanligen (alltid?) missar målet med många hästlängder därför att de inte förstår vad sann religion egentligen är. Vi ateister skapar alltså en högubbe (eng. straw man) som vi sedan, med lätthet sliter i stycken med våra argument. Kurtén skriver: ”Gudstron görs till något kognitivt och kontrollerbart och därmed öppet för förnuftets prövning.” (27) Litet längre ner på samma sida skriver han beträffande ateisternas argument: ”Såvitt jag kan se är dock den mest betydelsefulla formen av religiös tro därmed inte alls berörd.” Han avslutar sin artikel genom att citera den danska filosofen Sören Kirkegaards berömda ord om att tron är ”ett språng ut på tusen famnars djup”. Den är alltså ett språng ut i det okända. Här kunde man tillägga den medeltida frasen ”Credo quia absurdum”. (Jag tror därför att det är orimligt).
De ateistiska kritikernas misstag är alltså, enligt Kurtén, att de utgår ifrån att man kan diskutera tron med rationella argument. Lägg märke till att han använder uttrycket ”den mest betydelsefulla formen av religiös tro”. Det implicerar att det finns andra, visserligen mindre betydelsefulla, former av tro. Jag kan inte ta ställning till vilken form av tro som är mest betydelsefull. Att den typ av tro som han talar om faktiskt existerar och är viktig kan det inte råda några tvivel om. Men lika säkert är att mängdera av teologer och troende menar att det finns rationella grunder för att tro. Det är t.ex. den största kristna kyrkan, dvs katolicismens officiella ståndpunkt. Ända sedan Thomas av Aquinos dagar har katolikerna ansett att det inte kan finnas någon konflikt mellan sann tro och sann vetenskap. Det är främst mot denna typ av religion som ateisterna riktar sina rationella argument.
Men kan man inte rikta en rationell kritik också mot Kirkegaards form av absurd tro? Det tror jag att man kan göra. Men den kritiken riktar sig inte mot trons innehåll utan mot själva förhållningssättet till det man dyrkar. Den riktar sig mot en speciell form av tillit.
I förbigående finns det ännu en form av religion. Jag har hört svenska teologer säga sådant som ”Gud finns i våra relationer” och ”Gud är kärleken”. Denna tolkning förutsätter inte någon allsmäktig, utomvärldslig gud. Därför är det en religion som också ateister kan omfatta. Den drabbas inte av ateisternas kritik.
ANALYS AV BEGREPPET TILLIT
I den form av tro Kurtén menar att vi ateister inte förstår spelar begreppet tillit en central roll. Vad innebär tillit? Vilken är logiken hos detta begrepp? Sådana frågor innebär att vi är inne på den analytiska filosofins hemmaplan. Georg Henrik von Wright, Finlands internationellt sett främsta filosof, var specialist på sådana analyser. Hans analys av orsaksbegreppet i boken Explanation and Understanding är ett briljant exempel på analytisk filosofi. Låt oss allså börja med en begreppsanalys av ”tillit”, eller, för att uttrycka oss mera vardagligt av uttrycket ”lita på”.
Normalt är det så att en människa litar på en annan människa i något visst avseende. Ex. Kalle litar på att Maja betalar tillbaka lånet nästa vecka. Eller formellt: en person A litar på en person B med avseende på X.
För att det skall vara frågan om tillit måste A ha ett fritt val. Han/hon måste medvetet välja att lita på B. Man kan därför inte säga att ett barn litar på sina föräldrar. Barnet har inga alternativ och är inte medvetet om sin tillit. Det ligger i barndomens natur att ett barn är totalt beroende av sina föräldrar, eller av andra vuxna som tar hand om det. Det som barnet lär sig av föräldrarna är därför mycket djupgående. Det anammas med nödvändighet kritiklöst. Det kommer i hög grad att styra barnets beteende när det blir vuxet.
När barnet blir tonåring börjar det alltmer tänka självständigt. Det blir då medvetet om att det finns andra åsikter, värderingar etc än föräldrarnas. Det blir därmed medvetet om att föräldrarna kan ha fel. De är inte länge ofelbara auktoriteter. Barnet genomgår en process som innebär att det, i bästa fall, frigör sig från föräldrarna och börjar tänka självständigt. I värsta fall blir frigörelsen ett trotsigt uppror mot allt vad föräldrarna tror på. I den situationen är tonåringen speciellt utsatt för allehanda inflytanden. Hon söker någon auktoritet eller ledare som talar om hur hon skall leva. I dagens värld är tonåringen utsatt för påtryckningar från stat och myndigheter, manipulering av reklamen, lockelser från ungdomskulturen med popmusik, alkohol, sex och droger. Det är inte underligt att många undomar reagerar med stressymptom som självsvält, att skära sig, promiskuös sex, att röka och supa etc.
Vad är då B? För att det skall kunna vara frågan om tillit måste B vara en människa, eller i varje fall en intelligent varelse som vet att någon litar på den. Vidare måste B kunna svika tilliten. Det måste alltså finnas en möjlighet att B inte handlar som A förväntar sig. Man kan t.ex. inte lita på naturlagarna. De kan aldrig svika. Man kan inte heller lita på en person som är tvungen att göra som man vill. Ex. En terrorist tar en familj som gisslan och sänder fadern att hämta mat. Det är inte så att terroristen litar på fadern utan han använder våld för att tvinga fadern att utföra den önskade handlingen.
Vad är då X? Det kan vara vad som helst som det står i B:s makt att förverkliga. A kan alltså inte lita på att B gör något som inte står i B:s makt.
Detta är självklarheter när det gäller människor. Men hur blir det när ordet tillit används som ett religiöst begrepp. Vad innebär tillit då? Om vi utgår från min analys ovan så får vi att A är en människa och B en gud, men vad är X? I religiöst språkbruk finner vi uttryck som ”Jag litar på att Gud ha en mening med mitt liv”. Vi är nu inne på teologins domäner och jag kan inte längre agera ciceron därför att mitt rationella tänkande upphör att gälla.
SUND TILLIT OCH BLIND TILLIT
Ordet tillit betecknar en psykologisk process som både är en attityd och en känsla.
Jag började fundera över tillit första gången för många år sedan när jag läste om hur tyskarna förhöll sig till Adolf Hitler. Det är igen tvekan om att majoriteten av tyskar kände en stor tillit till Hitler när han blev utnämnd till rikskansler 1933. De litade på att han skulle avskaffa arbetslösheten, bekämpa kommunisterna, göra Tyskland respekterat utomlands etc. Häri låg ingenting märkligt. Det som jag upplevde som märkligt var att så många fortsatte att lita på Hitler trots att det blev allt tydligare att han var en skurk. Missförhållandena blev allt svårare, men man vägrade inse att de var Hitlers fel. I stället skyllde man på underhuggare. ”Om Hitler visste om det här så skulle han vidta åtgärder”, sade man. Man kunde inte förmå sig att inse att Hitler hela tiden svek den tillit folket kände.
Senare har jag kunnat konstatera att denna typ av tillit, som jag kallar blind tillit, är mycket vanlig. Diktatorer försöker alltid genom propaganda, indokrinering och hård censur upprätthålla en sådan tillit. Jag förundade mig över att Mao-tse-tung ännu under 70-talet var föremål för stor tillit i vänsterkretsar och speciellt bland en del ungdomar hos oss.
På ett mera konkret plan förundrade jag mig över den tillit en del personer kände till predikanter. I en del extrema fall har denna tillit lett till hela sektens undergång.
Självklart kan vi inte fungera socialt helt utan tillit. Varje samhälle bygger på en viss grad av tillit. Men mot den blinda tilliten ställer jag den sunda tilliten. Den innebär att man inte är blind för att den man litar på kan svika en. Den innebär att tilliten är baserad på erfarenhet, egen och andras. En speciell typ av sund tillit är den rationella tilliten. Den förutsätter en förmåga att kritiskt bedöma. Tilliten är då inte en allt eller intet attityd utan något som kan variera. De flesta av oss har en stark tillit till släkt och vänner, men mindre tillit till främlingar.
Själv har jag en stark tillit till vetenskapen. Det betyder inte att jag är blind för att enskilda forskare ibland misstar sig, att de drivs av egoistiska motiv, att det förefommer rena bedrägerier. I det avseendet är forskarna helt normala människor. Men jag litar på att forskarna som samfund korrigerar sig själv. Jag kan inte kolla alla resultat. Jag litar på det som majoriteten av experter hävdar. I ganska stor utsträckning kan jag faktiskt kolla t.ex. det som står i läroböckerna och det har visat sig stämma. Jag anser mig därför ha rationella skäl till min tillit till vetenskapen.
För två år sedan hade jag ett svårt hjärtfel, som relativt snart skulle ha lett till en plågsam död (hjärtsvikt). Läkarna gav mig ett val: operation som medförde en viss risk att jag dör men som kan bota felet eller medicinering som kan lindra symptomen men inte bota. Jag litade på läkarvetenskapen och valde operation. I dag fungerar mitt hjärta mycket bättre än för två år sedan. Jag gjorde en rationell bedömning som innebar att jag litade på den bild läkarna gav och de risker de pekade på. Det var inte första gången. Vetenskapen har räddat min syn, liksom också min förmåga att gå. (Jag har proteser i vardera höftleden).
BLIND TILLIT ÄR FARLIG
Vad har då allt detta med tillit till en gud att göra? Om jag förstår Kurtén rätt menar han att religion i ordets djupaste mening innebär en blind tillit till att Gud älskar villkorslöst och vad man än gör. Gud är beredd att förlåta allting blott man uppriktigt ångrar sig. Denna gudstillit är blind i den meninen att man inte har några vetenskapligt-rationella argument för sin tillit. I vetenskaplig mening är sannolikheten för att det existerar en sådan gud, att han älskar just mig villkorslöst och att han har en djupt meningsfull plan med just mitt obetydliga liv ytterligt liten, för att inte säga noll. Att ändå tro, trots att det är absurt är just vad Kirkegaard menar med ett ”språng ut på tusen famnars djup”.
Jag har någon gång lyssnat till ärkebiskop, numera emeritus, John Vikströms predikningar i tv. Han har betonat att man inte rationellt kan bevisa Guds existens men inte heller att han inte existerar. Han uttrycker sig ofta med satser av typen ”vi får tro att...”. Vi får t.ex. tro att Gud älskar oss.
Kurten har rätt i att denna typ av tro inte drabbas av ateisternas argument. Om ateisten betonar att det är ytterst osannolikt att det existerar en sådan gud så håller den troende med. Hon betonar att hennes tro inte är en produkt av rationellt övervägande, den är i stället en följd av ett språng som vi kallar omvändelse..
Kurtén använder liknelsen med en man som litar på sin hustrus kärlek. Han skriver: ”Tro i betydelsen tillit framstår alltså som en relation som får sin mening av ett helt liv.” (28) Liknelsen haltar dock betänkligt. Knappast finns det många män, om ens någon som efter många år blint litar på sin hustru.”En relation som vilar på misstänksam prövning, andas,” skriver han,” inte längre den djupa tillit som vi startade med.” Det är sant. Ett förhållande som vilar på misstänksam prövning blir aldrig förtroendefullt. Misstänksam prövning hör hemma inom t.ex. vetenskapen, affärslivet, polisväsendet osv. Inte inom vänskap och kärlek. Men det finns ett stort spelrum mellan misstänksam prövning och blind tillit. Under den första förälskelsen är man ofta blind för den älskades brister, men med åren lär man sig hur kvinnan beter sig och när man kan lita på henne och när inte. Men då använder man sitt förnuft, man påverkas av fakta och omvärderar sin bedömning av hustrun. Den häftiga förälskelsen övergår under alla de år man lever samman till en djupare relation av samhörighet. Men, och detta är min poäng, en sund tillit inkluderar också kritik. Den innebär att man inser den älskades brister, men accepterar dem och anpassar sig till dem. Ett sunt förhållande kan inte byggas på blind tillit till den andras kärlek utan måste baseras på insikten att världen, man själv och den andra förändras. I ett sunt förhållande ingår kritik i betydelsen en öppenhet för brister och en beredskap att diskutera dem.
Detsamma gäller inte för relationen till Gud. Att lita på gud innebär att man aldrig använder sitt förnuft eller påverkas av fakta. Man klänger sig fast vid tilliten till guds kärlek så att man blir blind för alla kritik. Hur många människor har inte t.ex. fått uppleva att ens barn dör. För en ateist är det bara något som man måste ta sig igenom. Naturen är grym, men det måste vi leva med. För en troende är barnets död Guds vilja. Hon står inför frågan: Hur kan Gud, som älskar mig, vara så grym att han tar mitt älskade barn ifrån mig. Om hennes tillit är sund utesluter den inte kritik av Gud som kan leda till en ändrad gudsbild, eller t.o.m. till skepticism. Men om tilliten är blind intalar hon sig att barnets död är en del av Guds plan. Meningen kan hon inte förstå, men hon litar på att den finns. Steget från ett barns död är inte långt till tusentals barns död i malaria varje år. Hon litar på att också detta är en del i Guds stora plan. Inget pris är för högt för att hålla fast vid tilliten till Gud. Digerdöden, holocaust och andra folkmord, aids är obegripliga för en svag liten människa. Men vi måste blint lita på att de inte är totalt meningslösa grymheter utan delar av Guds plan. I slutändan kan den blint troende acceptera vad som helst, t.ex. att bli självmordsbombare och vara övertygad om att hon utför Guds vilja när hon dödar sig själv och tiotals medmänniskor.
Min slutsats: Sund tillit är viktig, men den förutsätter öppen diskussion och en beredskap att ändra åsikt. Detta innebär inte misstänksamhet utan en realistisk hållning i en mycket ofullkomlig värld. Blind tillit innebär en farlig återvändsgränd. Det må sedan gälla blind tillit till en diktator eller en gud. I värsta fall leder den till förinelse av en själv och många medmänniskor.