KRIGET I GEORGIEN AUGUSTI 2008

RÄTT OCH MORAL I GEORGIEN, KOSOVO OCH IRAK.

Rysslands överfall på Georgien fördömdes genast i skarpa ordalag av västvärldens ledare med USA:s president i spetsen. Sent omsider kom också vårt lands regering ut ur skåpet och fördömde angreppet. Märkligt nog har dock allmänheten och de intellektuella knappast reagerat alls. Inga demonstrationer utanför ryska ambassader, inga ilskna inlägg av akademiker, kulturarbetare, fredsvänner osv. När USA stått i ledningen för angrepp har insändarsidorna i våra tidningar fyllts av arga fördömanden. De fåtaliga inlägg som nu publiceras har närmast ursäktat den ryska regeringens handlande. Några enögda USA-hatare har t.o.m. velat lägga en del av skulden på den amerikanska regeringen!
När Saddams diktatur störtades svämmade t.ex. Hufvudstadsbladets insändasida över av inlägg som på det skarpaste fördömde USA och president Bush. Somliga ville t.o.m. att vi skulle bojkotta all import från USA. Bush och Blair hånades och beskylldes för lögn och bedrägeri. Ingen hånar vare sig Medvedev eller Putin. Tvärtom behandlas de med respekt i medierna. Under Gulfkriget 1991 och kriget 2003 betonades i våra medier att USA bedrev propaganda och att man bör vara skeptisk mot all officiell information. Ändå har USA en fri press som noggrannt berättade om egna förluster, om misstag och t.o.m. om brott begågna av soldaterna. Sådan yttrandefrihet saknas helt i Ryssland. USA hade stöd av FN i sökandet efter massförstörelsevapen, omän inte när det gäller själva invasionen. Ryssland har helt ignorerat FN, och skulle självklart inte ha fått något stöd i FN för angeppet.
Varför denna politiska dubbelmoral?
Ur både juridisk och moralisk synvinkel var övergreppet mot Georgien minst lika orätt om inte värre, än t.ex. Natos bombningar av Serbien 1999 och USA:s anfall mot Saddams diktatur 2003. Det borde därför väcka minst lika stor vrede och indignation, speciellt som Georgien hade mindre möjlighet att försvara sig mot den ryska björnen än Serbien och Irak.
Våren 1999 bombade Nato broarna i Belgrad och militära mål för att stoppa den serbiska armens övergrepp mot albanerna i Kosovo. Västmakterna försökte få fullmakt för angreppet av FN:s säkerhetsråd. Försöket stoppades av Ryssland, som stödde Milosevics regim. (Också Kina röstade emot). Ryssland hänvisade till folkrätten och förkunnade att kosovofrågan var en intern serbisk angelägenhet. I dag har Kosovo förklarat sig självständigt. Milosevic åtalades i Haag för folkmord, men dog under rättegången. Anfallet mot Serbien väckte häftig diskussion hos oss. Många intellektuella med filosofen Georg Henrik von Wright i spetsen fördömde anfallet i mycket hårda ordalag.
Inför anfallet mot Irak gjorde USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell stora ansträngningar för att få grönt ljus av FN:s säkerhetsråd. Ryssland röstade igen emot med hänvisning till folkrätten. Denna gång fördömde en stor majoritet av de intellektuella anfallet. Vår regering var inte sen att kritisera USA. ”Användandet av maktmedel utan säkerhetsrådets uttryckliga fullmakt kan inte godkännas,” förkunnade statsrådet. Ett stort antal experter på juridik förkunnade (bl.a. i Hbl 23.3 2003): ”Kriget är olagligt och hotar den internationella rättsordningen.” Som alla vet har Irak i dag, tack vare att president Bush bröt mot folkrätten, en demokratiskt vald regering. Saddam Hussein och hans medbrottslingar har dömts och avrättats av sina landsmän. (Det är mycket sällan en diktator åtalas och döms).
Det fanns ett moraliskt berättigande i angreppen på Serbien och Irak. I båda fallen utfördes angreppen efter långvariga förhandlingar av demokratiska stater i avsikt att försvara demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Sådana värderingar är främmande för den nuvarande ryska regeringen som har full kontroll över medierna och sålunda kan stoppa all intern kritik. I stället har Medvedev försvarat angreppet med att han vill skydda ryska medborgare.
Detta är speciellt oroande eftersom varken folkrätten eller moralen godkänner en sådan motivering för krig.
Åsikterna är som alltid i en stat med yttrandefrihet delade. Somliga visar stor förståelse för Rysslands agerande och lägger ansvaret på USA och Nato. Pierre Gilly skrev i Vasabladet 20.8: ”Det vi nu bevittnar är konsekvenserna av Natos angrepp på Serbien. I dag gör Ryssland mot Georgien vad USA gjorde mot Serbien 1999.” I själva verket var Frankrike och Tyskland de aktivaste 1999. Bill Clinton var ovillig att offra amerikanska liv. Filosofen Hannes Nykänen ser också en amerikansk konspiration bakom. Om vi får tro hans inlägg i Hufvudstadsbladet 20.8 så är det den amerikanska vapenindustrin som drar i trådarna bakom de politiska kulisserna. ”Ett uppenbart motiv är att ett nytt kallt krig skulle göra gott åt vapenindustrin,” skriver han. Men i så fall är det väl den ryska vapenindustrin, som har direkta kontakter till Kreml, som vi skall skylla på? Yrsa Stenius menar i sin kolumn i Åbo Underrättelser 28.8 att västvärlden inte har reagerat särskilt klokt och att ”USA och EU länge har bidragit till att en jordmån beretts för något som kunde kallas ryska överslagsreaktioner”.
Intressant är att de som nu visar en viss förståelse för det ryska angreppet på Georgien vanligen i hårda ordalag fördömde det amerikanska angreppet på diktaturen i Irak 2003. Ideologiskt hör de, eller har de hört, till vänstern. De har alltså sett den kapitalistiska stormakten USA som huvudfienden. Nu är de i den paradoxala situationen att de visar en viss förståelse för en stat som dels är en diktatur, dels mer kapitalistisk än det ärkekapitalistiska USA.
I allmänhet tycks dock kommentatorerna entydigt fördöma den ryska attacken. Somliga har sett likheter med Sovjets övergrepp mot Tjeckoslovakien 1968. Mer intressant är jämförelsen med Hitlers taktik i slutet av 1930-talet. Han domderade i sina tal om att Tyskland inte kunde tolerera förtryck av tyska minoriteter i grannstaterna. Sveriges utrikesminister Carl Bildt hör till dem som gjort denna skrämmande jämförelsen. Steven Frostdahl gör samma koppling i Vbl 23.8. ”Nationalismen är en tacksam täckmantel att ta upp när man skramlar med vapen mot sina grannar,” skriver han. Historikern Henrik Meinander skrev i Hufvudstadsbladet 21.8: ”Allt tyder på att Ryssland medvetet provocerade fram denna konflikt.” Själv håller jag med om denna tolkning. Det var säkert en noga genomtänkt och länge planerad åtgärd, en del i en långsiktig strategi för att stärka Rysslands inflytande i världspolitiken och för att skapa enighet inom landet. Att skaffa sig yttre fiender har i alla tider varit ett sätt att få folk att glömma missförhållanden och sluta upp bakom landets regering.
Vad kommer nu att hända? Magnus Londén, som drar det ibland tankeväckande radioprogrammet Eftersnack, sade för någon tid sedan att han fruktade allvarliga konsekvenser. Förmodligen menade han våld av något slag. Själv tror jag inte på några större förändringar. Ryssland har nått sina mål och EU och USA har händerna fulla med andra problem. Vi kan vänta oss en del argsint retorik från båda hållen, men inom ett år eller två börjar man glömma bort denna ryska operation på samma sätt som man glömt bort de mycket värre krigen i Tjetjenien. Det skall mycket mera till för att rubba jämvikten i världen. Terrorangreppet mot USA 11.9 2001 skrämde upp massor av människor. Skakade redaktörer menade att världen aldrig mer kommer att vara sig lik. Men egentligen har ingenting ändrats. Bevakningen mot terrorister har blivit effektivare, men det är i stort sett allt. När USA gick till anfall mot Irak, som hade en betydande armè, var många skärrade och förutspådde allehanda katastrofer. Krig mellan muslimer och kristna var ett populärt skräckscenarium. Men ingenting hände. Världspolitiken går i samma tröga banor som tidigare. Globaliseringen fortsätter och vanligt folk konsumerar och blir fetare än någonsin över hela världen.