RYMDROMAN. KAPITEL 2

Detta är det andra kapitlet i den SF-berättelse jag inledde i min blogg 12.12 2008. Jag har läst åtskilliga SF-stories i mina dagar, men aldrig någon lik den jag nu skriver. Jag skriver den berättelse jag hade velat läsa som ung. Om man vill läsa något bra får man skriva det själv! Alla romaner är en produkt av författarens fantasi. Genom att skriva gör man sig till Gud, dvs man skapar en värld. Många berömda författare skapar fantasivärldar i avsikt att kritisera vårt samhälle. Jag tänker t.ex. på H.G. Wells, Kafka, Huxley, Orwell och Harry Martinsons Aniara. Jag har inga sådana ambitioner. Min enda ambition är att roa läsaren och mig själv. På ett sätt skiljer sig min berättelse från typisk SF. Jag försöker hålla mig inom ramarna för vad som är möjligt på basen av dagens vetenskap. Avstånden i rymden är enorma. Därför brukar författarna hitta på sätt att fördas som bryter mot naturlagarna. De hittar t.ex. på en hyperrymd där man kan färdas från punkt A till B utan att gå genom rumtiden mellan dem. Sånt tycke jag är tråkigt. Sånt gör SF till sagoberättande, magi, fantasy. Ofta bortser författarna från att man är viktlös i rymden. Ett framtida rymdskepp måste skapa artificiell gravitation för att människor skall kunna leva i det i åratal.

KAPITEL 2: UPPSTÅNDELSE PÅ BRYGGAN

Stämningen på bryggan var spänd. Halvmörkret lystes upp av flera bildskärmar på vilka siffror, figurer, bilder och ibland, dataspel, dansade sina eviga teknologiska ringlekar. Den största skärmen upptog nästan hela den ena väggen. På denna avecknade sig nu mot rymdens djupa mörker bilden av ett stort, diskusformat, silverglänsande föremål. Föremålets yta verkade vara alldeles slät, det var tjockast på mitten och tunnare mot periferin.
“Nå Aner, vad säger du? Imponerande eller vad?” Kapten Enfaldo de Co vände sig mot exobiologen som och ställde sig bredvid hans kommandoplats. Den långe, magre mannen svarade inte. Hans blick var som fastnitad vid bildskärmen. Kaptenen fortsatte nervöst att prata. “Det är förstås en rekonstruktion,” sade han, “ännu är OIO:n så långt borta att vi inte får någon bra fotografisk bild, men det här är det bästa vi kan få fram just nu på basen av radarekona och de visuella observationerna från observatoriet.”
Aner Natas rörde sig inte. Han var endast vagt medveten om kaptenens prat. Hans inre var i uppror. Känslor som han inte visste att han ägde piskade som stormvindar genom hans medvetande. Han kände hur pulsen hamrade och händerna darrade. Aldrig tidigare hade han varit så chokerad och så upphetsad.
I 20 år hade Aner Natas varit professor i exobiologi vid Harward University. Han hade skrivit tio böcker och hundratals artiklar om sökandet efter utomjordiskt liv och framför allt om UI, dvs utomjordisk intelligens. Hans forskning hade rönt föga förståelse. Kollegerna inom de etablerade vetenskaperna kallade honom ironiskt exoteolog. “En vetenskap om något som inte finns,” fnös belackarna. “Slöseri med universitetets knappa resurser,” klagade stiftelsen och försökte upprepade gånger dra in hela hans institution. Men exobiologin hade en hängiven krets anhängare, Natas skrifter sålde bra, och han hade några rika beundrare, bl.a. Amerikas rikaste kvinna, så han satt envist kvar, föreläste, forskade och skrev.
Som ung hoppades han att man skulle finna primitivt liv på Mars, Europa eller någon annan måne. Man fann ingenting. Han var en ivrig anhängare av SETI-projektet, sökandet efter intelligenta signaler i rymdens eviga radiobrus. De jättelika radioteleskopen riktades mot stjärna efter stjärna. Tusentals stjärnor, tiotusentals avlyssnades på tusentals frekvenser. Novor, kvasarer, pulsarer, gasmoln, stjärnor fyllde rymden med elektromagnetisk- och partikelstrålning. Big Bang spelade sin stillsamma bakgrundmusik från tidens begynnelse. Rymden brusade som miljoner muttande, berusade gubbar, men inte ett pip av intelligens hördes. Aner Natas blev med tiden alltmer inåtvänd. Han förlorade hoppet och resignerade. Visserligen trodde han fortfarande på liv, men inte inte i jordens närhet.
När han fick erbjudandet att följa med den första interstellära expeditionen tackade han bestämt nej. Han hade endast fem år kvar till pensionen. Ett bekvämt liv omgiven av några katter och många orkidéer var vad han längtade efter. Att bege sig på en synnerligen riskabel färd, att sitta inlåst i en plåtburk i rymden i tio år var sannerligen inte något för en klok 60 år gammal man.
Men hans anhängare bubblade av entusiasm. Hans e-post svämmade över av tiotusentals ivriga uppmaningar. Styrelsen vid universitetet krävde att han antog erbjudandet. När slutligen amerikas rikaste kvinna meddelade att hon tänkte dra in sitt stöd till hans institution, om han inte åkte, gav han upp. Han tröstade sig med att tiden ombord på rymdskeppet, som rörde sig med 95% av ljushastigheten, skulle gå så långsamt att han ännu skulle ha många år kvar med kattor och orkidéer efter sin återkomst – om det blev en återkomst.
Och här stod han nu och stirrade på bilden av ett främmande rymdskepp. Den hemliga önskan han livnärt under hela sitt liv höll, verkade det, på att gå i uppfyllelse. Han var förstummad.
“Ingen tvekan om att det är en artefakt. En sensation. En enorm sensation!” Kaptenen nästan hoppade på stolen av iver.
Till höger om kaptenen satt den kraftige, svarthårige maskinchefen omgiven av mätare, blinkande, olikfärgade lampor, strömbrytare, tangenter och displayer. Bland alla de tekniska apparaterna hängde en ensam, brun teddybjörn på ett snöre. En påminnelse om liv i en djungel av död teknologi. Dumm von Dönicken lutade sig fram mot exobiologen. “Om det, vad heter det, var ett naturligt objekt skulle det vara ärrat av meteoritnedslag liksom, fullt med kratrar liksom. Öh, ett främmande rymdskepp, det är jag säker på.” Kaptenen nickade instämmande. “En enorm sensation! Ett historiskt möte! Vi hamnar i historieböckerna”. Dumm nickade häftigt. ”Närkontakt av tredje graden!” brummade han.
Aner stod fortfarande tyst. Han lade armarna i kors över bröstet, tvingade sig att andas djupt, slöt ögonen och och började långsamt räkna till tio. Sedan räknade han baklänges till noll. Långsamt fick han kontroll över kroppen och tankarna. Långsamt vände hans sig mot den blonda första styrmannen, Kaija Lipponen-Kekkonen, som satt vid sin kontrollpanel, en kopia av kaptenens. Hennes annars så ungdomliga, leende ansikte var nu mycket allvarligt. Hon såg upp mot den långe mannen och sade irriterat. “Nå, vi väntar på din bedömning. Du påstås vara en av de främsta experterna på UI.”
”Alea iacta est,” inföll Hans Nosring plötsligt med hög röst. Han satt vid en arbetspanel, omgiven av dataskärmar, bakom kaptenen. Ingen brydde sig om honom utom Kaija, som med trött röst, stönade: ”Turpa kinni, tomppeli.”
Aner Natas betraktade den blonda kvinnan vid sin vänstra sida. Han noterade att hon hade ryndkor i ansiktet som man inte lade märke till när hon log. “Kaija,” sade han tveksamt. Hon såg frågande upp mot honom. De övriga lyssnade förväntansfullt.
“Vad heter Finlands huvudstad?”
En förstummad tystnad följde. Kaptenen gapade och von Dönicken skakade på huvudet och mumlade: ”Han har fått en knäpp, alltså.” Kaija hämtade sig dock snabbt. “Helsingfors,” svarade hon med rynkad panna, “men varför..”. “Är du säker?” Som första styrman kände hon ett tungt ansvar, och nu studerade hon den äldre mannen med tydlig oro. Tre år ute i rymden kunde göra folk mycket konstiga. “Klart jag är säker. Jag är ju född och uppvuxen där...” hon tvekade ett ögonblick, men fortsatte sedan med en aning av darr på rösten, “innan vi startade var jag där och tog avsked av mina föräldrar... och av, av mitt barn, min tioårige son...”.
“Stäng munnen Enfaldo,” utbrast Dumm barskt. “Vi har faktiskt liksom en SITUATION här, mänsklighetens första möte med en utomjordisk intelligens alltså, och ni tjattrar..”.
“NU FÅR DET VARA NOG SVAMLAT!” röt Enfaldo plötsligt samtidigt som han slog näven i kontrollpanelen framför sig. Destovärre råkade han träffa en röd knapp omvanför vilken texten alarm.allm kunde läsas. Rummet fylldes plötsligt till brädden av sirentjut. Överallt i skeppet klämtade alarmklockorna.
Under några sekunder stod, respektive satt, alla på bryggan som förlamade. Aner var den förste som reagerade. Han kastade sig fram över kaptenen, som satt förstummad, igen med öppen mun, och trycka ner den röda knappen i tre sekunder. Oljudet upphörde och det blev i stället dödstyst. Enfaldo reagerade genom att bryskt knuffa undan den magre exobiologen och sedan vända sig mot maskinchefen. Med anfådd röst sade han: “Dumm meddela genast att alarmet berodde på ett tekniskt missöde”. “Varför meddelar du inte själv?” protesterade maskinchefen. “DET ÄR EN ORDER!” röt Enfaldo nästan hysteriskt. Maskinchefen grep buttert en mikrofon och sade: “Detta är chifen Dumm von Dönicken som talar. Alarmet berodde, vad heter det, på ett tekniskt misstag alltså.” Han tittade långt på kaptenen. “Vi håller på och liksom klarlägger orsaken till misstaget. Allting är alltså i sin ordning alltså. Fortsätt som normalt. Tack liksom!”
“Har ni försökt få kontakt med dem?” hördes en försynt röst i halvdunklet nära dörren. Allas ögon vändes i den riktningen och de kunde urskilja den gamle, gråhårige mannen lutad mot väggen alldeles innanför dörren. Han stod med händerna i de nötta byxfickorna, med en bok under armen och ett ursäktande leende i sitt rynkiga, bekymrade ansikte.
Kaptenen tittade förvånad på den gamle, men sade med hög röst: “Aristoteles!”
“Ja, kapten.”
“Sänder OIO:n signaler av något slag på någon frekvens?” Det dröjde innan datorn svarade. Enfaldo trummade nervöst med högra handens fingrar på panelen men undvek noggrannt att nudda knappar och tangenter. Aner studerade den stora bildskärmen med intensiv koncentration. Den mekaniska rösten lät om möjligt ännu mer motbjudande än vanligt, nästan hånfull, åtminstone i kaptenens öron.
“Jag har inget program för att besvara den frågan.”
“Nosring,” ropade Enfaldo så högt att Hans Nosring, som satt och hamrade på ett tangentbord bakom honom, hoppade till. “Varför är Arre inte programmerad för att söka efter intelligenta signaler?” Den gråklädde dataexperten suckade, lutade sig bakåt i stolen och började tålmodigt, med entonig röst att förklara: “Vår huvudantenn är riktad mot jorden. Dit sänder vi, som du vet, regelbundet rapporter och därifrån tar vi emot meddelanden. Arre är programmerad att sköta den trafiken och att lagra all info som utväxlas. Om vi vänder antennen i annan riktning och börjar söka efter eventuella intelligenta signaler i det ständiga bakgrundsbruset kan vi missa viktig info från jorden.”
“Bra, bra,” avbröt kaptenen med lugnare röst. “Det visste jag förstås, men jag ville kolla. Men nu vill jag veta om OIO:n sänder ut något slags signaler. Du får vända huvudantennen mot den för en stund.” “Det behövs inte,” suckade den äldre mannen med lidande min. “OIO:n är så nära att vi kan uppfatta eventuella signaler med en liten antenn. Jag håller på att rikta in A 3, den är i rätt läge.” “Sätt fart då! Snart har vi det där väldiga åbäket i nacken på oss.” “Aj, aj kapten.” Ännu en suck. “Men jag måste hitta ett program som söker av tusentals frekvenser i allt bruset och känner igen intelligenta signaler.” “Jag hoppas verkligen vi har ett sådant,” utbrast kaptenen otåligt. “Det är dags att vi börjar sköta det här effektivt och proffessionellt.”
“Det är klart att vi har ett sådant program,” inföll exobiologen snabbt och satte sig ner vid en terminal invid Nosring. “Det är ju därför jag är med ombord. För alla eventualiteters skull sade de. En bekväm resa sade de. Jag får ligga i dvala största delen av resan sade de.” Han började hamra på terminalens tangenter och displayen fylldes av koder och figurer medan han muttrade: “De tvingade mig att lämna en skön och bekväm tillvaro som professor vid jordens största institut för exobiologisk forskning.” De långa magra fingrarna dansade ilsket över tangenterna. “Fem år till och jag skulle ha gått i pension. Jag skulle äntligen ha fått ägna mig på heltid åt mina katter och orkidéer, men nej, i stället sitter jag här i tomma rymden.” Han tystnade, men tänkte för sig själv. Inlåst i en plåtburk med en bunt knäppskallar och idioter. Inte en katt, inte en orkidé. Fingrarnas dans upphörde. “Här är programmet Hans. Det kan avläsa hundra frekvenser i minuten och markerar alla signaler som kan vara koder av något slag.”
Kaptenen, som stått bakom exobiologen, klappade honom nu på axeln. “Bra gjort Aner. Hans, nu kör du igång programmet och riktar in antennen så fort som möjligt.”
De magra fingrarna började igen dansa över terminalens hundratals tangenter. “Vad gör du nu?” undrade kaptenen. “Något som du borde ha tänkt på genast,” kom det ironiska svaret. Kaptenens ansikte mulnade. “Varför jag? Jag är astronaut, jag kör denhär bussen. Ni andra är specialister och ansvariga för era specialområden. Du har totalansvar för allt som har med exobiologi att göra.” Kaija nickade allvarligt och inföll. “Han har rätt Aner. Det är dej det hänger på nu. Du måste sköta regin nu. Vi litar på dej.”
Med en blandning av obehag och triumf märkte Aner Natas att alla i rummet tittade på honom. Han hade aldrig velat ta ansvar för andra, aldrig velat ge befallningar åt andra än sina studenter, men nu fanns det ingen annan på en parseks avstånd. Det som ingen räknat med, det som hans själv avfärdat som alltför otroligt för att bry sig om, hade inträffat. Han kände hur han fylldes av en berusande glädje och spänning, och insåg plötsligt att detta var det största ögonblicket i hans enformiga liv. Med en rysning insåg han att just han nu hade chansen att gå till historien som den första människa, som kom i kontakt med, inte bara utomjordiskt liv, utan dessutom utomjordisk intelligens. Med en röst som skälvde vände han sig till dataspecialisten vid sin sida. “Hans, här är ett program som har utvecklats för att kontakta UI. Det sänder matematiska tecken och bilder på några av de vanligaste frekvenserna. Om vi får svar så övergår vi till andra program som kan fördjupa kontakten. Jag har en hel kasse full med sådana program.”
“Nu får Hans ta över den här biten.” Han reste sig raskt och grep kaptenen om ena armen. De båda männen stod mitt emot varandra. Den unge, smärte, långhårige Enfaldo de Co helt i gult, med ett öppet ansikte, oförmögen att dölja en viss oro, och den äldre, magre exobiologen vars isblå ögon nu strålade av vänlig faderlighet. “Nu Enfaldo...”. Hans röst stockade sig, han fann inga ord utan. I stället slog han armarna om den överraskade kaptenen och gav honom en snabb björnkram. Sedan ställde han sig bredbent med blicken mot den stora bildskärmen. Kaptenen slog sig tveksamt igen ner bakom sin kommandopanel.
“Har du meddelat jorden?” frågade Aner vänd mot kaptenen. “Nej, inte ännu,” svarade Enfaldo, och förklarade: “Jag vill veta vad det egentligen är frågan om först. Det är väl ingen brådska?” “Sänd ett första meddelande nu genast. Berätta bara fakta, inga spekulationer,” kommenderade exobiologen kort. Kaptenen betraktade honom med oro i blicken. “Du tror väl inte...?” “Vår tid kan ta slut när som helst.”
Det blev alldeles stilla i rummet. Allas blickar riktades mot den långe, magre mannen som stod framför bildskärmen med korslagda armar. Hans kroppsspråk talade om beslutsamhet, men också om allvar och ytterligare något som var svårt att tolka. Han började tala med låg och stadig röst.
“Det är en artefakt, ingen tvekan om den saken. Inget naturligt föremål kan ha den formen och röra sig med den farten. Jag kan inte se någon annan möjlighet än att det är något slag av farkost, ett rymdskepp. Utan tvivel är det styrt av en intelligens som är minst lika avancerad som vår, men troligen mer avancerad. Det kan hända att själva skeppet är intelligent, styrt av något som motsvarar vår Aristoteles, men av helt annan intelligens nivå.”
“Ett slags robotskepp alltså,” inföll Kaija som omedvetet gång på gång virade sitt långa blonda hår runt vänstra handens långfinger. “Kanske. Vi får troligen snart se. Det tycks vara på väg mot oss.” Med högre röst kommenderade han: ”Aristoteles!”
”Ja, Aner Natas.”
”Hur länge dröjer det innan OIO:n skär vår kurs?”
”På basen av de data jag nu har skär det vår kurs om 2 timmar, 30 minuter och 25 sekunder.”
”Vi har allså ungenfär två timmar på oss att förbereda oss för vad som verkar bli en närkontakt av första graden,” konstaterade exobiologen torrt. Kaptenen inföll, med en viss tvekan: “Borde vi väcka resten av besättningen, och informera alla som är vakna?” “Det är väl knappast någon ide,” utbrast Hans Nosring, “det tar ett par dygn innan de är till någon nytta. Att informera passagerarna är knappast klokt. Det kan skapa oro, i värsta fall panik.” Han skakade bestämt på huvudet, och tillade med dyster min. ”Om det...hm...går riktigt illa så får de dö snabbt och utan plågor.”
Dumm von Dönicken hade betraktat exobiologen med rynkad panna en stund och frågade nu tvärt: “Vad är du orolig för Enar? Det här är ju liksom...liksom, öh...något så fantastiskt. Du tror väl ändå inte att de är liksom fientligt inställda alltså?”
Den magre mannen stod tyst en lång stund. Sen sade han: “Varför är de här? Det som oroar och förbryllar mig är varför de är här.” “Det är väl självklart,” utropade den svartskäggige mannen och slog ut med sina kraftiga armar. “En slump förstås. Sådant händer alltså.” Men kaptenen skakade på huvudet. “Tänk efter innan du talar Dumm. Hur sannolikt är det att den första bemannade interstellära expeditionen skall råka träffa på ett främmande rymdskepp. Rymden mellan stjärnorna är ju inte precis som ett jordiskt hav.”
“Vi rör oss med sådana enorma avstånd och så ofattbara tidsperioder att chansen att två rymdskepp från olika världar skall träffas är lika med noll,” konstaterade exobiologen kort. “Du menar att...,” frågade Kaija med oro i rösten. “Jag menar,” sade han och pekade på bildskärmen, “att de visste att vi är på väg, när vi är på väg och vart vi är på väg.” “Omöjligt,” ropade maskinchefen ilsket, “hur skulle det ha gått till? Det är en ren slump. Fan ta dig Natas! En ren, otrolig slump.”
“Frågan är inte hur det är möjligt, utan varför de är här. Varför har de inte tagit kontakt med jorden, eller med rymdskepp i vårt solsystem? Vi har ju färdats i rymden sedan slutet av 1960-talet. Radiosignaler från jorden har läckt ut i rymden sedan början av 1900-talet. Varför vill de möta oss just här, nästan en parsek från jorden. Här är vi totalt ensamma och försvarslösa.”
En lång tystnad följde. Det diskusformade objektet på den stora bildskärmen började plötsligt te sig hotfullt. Vad dolde sig egentligen bakom dess silvervita väggar? Spänningen på bryggan var så påtaglig att den låg som en fuktig dimma över besättningen på Odysseus.

Tystnaden bröts av kaptenen som eftertänksamt började diktera ett meddelande till jorden för Aristoteles. Sedan blev det tyst igen. En minut senare hördes datorns entonigt, likgiltiga maskinröst.
“Meddelandet till jorden avsänt.”
Kaptenen reste sig beslutsamt. ”Vi har ett par timmar tid att besluta oss för ett handlingsprogram, en strategi. Om fem minuter samlas vi i konferensrummet för att diskutera oss fram till en handlingslinje. Aristoteles!”
”Ja kapten Enfaldo,” svarade den alltid lika vänliga och känslolösa rösten.
”Meddela Maja Petterson att hon skall infinna sig i konferensrummet om fem minuter.” Dumm protesterade: ”Vad behöver vi henne till? Hon är humanist, inte tekniker eller naturvetare.” Kaija reste sig och tittade irriterat på den mörkhårige maskinchefen. ”Du glömmer att hon är expert på logik, och på idéhistoria. Och det som vi nu behöver är logiskt tänkande och kunskap om främmande kulturer.”
Med hög röst befallde den gulklädde befälhavaren för det intergalaktiska rymdskeppet Odysseus. ”Om fem minuter samlas alla i konferensrummet. Hans, du stannar på bryggan. Meddela oss omedelbart om du får veta något nytt.” Han vände på klacken och gick mot dörren. De övriga följde honom. Hans Nosring tittade dystert efter dem. ”Varför får jag alltid de tråkigaste jobben?” Långsamt reste han sig och gick fram till kaptenens plats. Där slog han sig ner. ”Aristoteles! sade han. Vad sägs om ett parti schack?”
”Det är alltid ett nöje att besegra dig Hans Nosring,” svarade skeppets centraldator vänligt.

(Läsaren får gärna komma med förslag till vad det finns för "monster" i OIO:n. Men jag har nog halvt om halvt bestämt mig.)