MILJÖFILOSOFI III: ROMANTIK OCH CIVILISATIONSKRITIK

NATURROMANTIK OCH KRITIK AV CIVILISATIONEN

INNEHÅLL:
MILJÖFÖRSTÖRELSEN ÖKAR
DEN ÄDLA VILDEN
KULTURMÄNNISKAN LEVER I SLAVERI
MÄNNISKAN ÄR GOD AV NATUREN
MANNEN VID SKOGSSJÖN
NI ÄR ENFALDIGA OCH DUMMA
ENKELHET, ENKELHET OCH ENKELHET

Bland vetenskapsmännen och de som studerade vid universiteten, en snabbt växande skara, spred sig på 1600-talet, som vi sett, föreställningen om naturen som ett slags ytterst komplicerad maskin. Men till en början hyste endast en liten elit denna natursyn. Den stora allmänheten påverkades knappast alls. Den fortsatte att tro på mystiska och magiska krafter, på egendomliga väsen som varulvar, huldror, vättar, på trolldom och på omen. Inom den lärda världen fortlevde alkemin vid sidan av den nya vetenskapliga kemin långt in på 1600-talet. När den traditionella tron på trolldom kombinerades med kyrkans predikningar om djävulen, skapades stumdom en häxhysteri, som ledde till att tusentals oskyldiga avrättades i tron att de hade sålt sig åt djävulen.
Två motsatta syner på naturen kolliderade. Den nya vetenskapliga, mekaniska världsbilden, som förnekade trolldom, mystik och magi kämpade mot den traditionella folktron, som kallades vidskepelse. Kyrkan var splittrad i denna kamp. Dels ville kyrkan bekämpa folktron, men dels predikade man att djävulen var verklig och mirakel möjliga. Under 1700-talet, upplysningens århundrade, förenade kyrkan och vetenskapen sina krafter för att utrota den folkliga vidskepelsen. Det viktigaste redskapet var skolning. Folket skulle upplysas om sanningen. Men samtidigt pågick det en kamp mellan kyrkan och upplysningsfilosoferna. Voltaire var en förgrundsfigur i denna kamp med sitt slagord ”Krossa den skändliga”.
Men folktron lät sig inte utrotas i en handvändning. Under 1800-talet började den dö ut, men på många håll levde tron på magi, vättar, skogsrået, tecken och omen i naturen kvar långt in på 1900-talet. (Min mor, född 1916, var övertygad om att en svart katt, som sprang över gatan, var ett tecken på otur. För att avvärja oturen brukade hon spotta tre gånger och räkna till tio och sedan baklänges till noll. Detta är ett typiskt exempel på avvärjningsmagi.)

MILJÖFÖRSTÖRELSEN ÖKAR

Ett tydligt tecken på att levnadsstandarden steg var att Europas befolkning kraftigt ökade under 1600- och 1700-talet. Folkmängden fördubblades och var vid slutet av 1700-talet ca 150 miljoner. Vid samma tid hade Kina dock en mer än dubbelt så stor befolkning. Med tanke på att metoderna inom jordbruket fortfarande var enkla, att produktiviteten var låg, var det en mycket stor befolkning att föda. Det fanns förstås ingen konstgödsel, inga kemiska sätt att bekämpa skadedjur, ingen systematisk avel och växtförädling, inga jordbruksmaskiner. Med undantag för malningen av mjöl gjordes allt för hand eller med hjälp av oxar och hästar. Mängden föda kunde ökas endast genom att man odlade upp större och större arealer. Men också miljontals hästar och all boskap skulle ha mat. Förutom allt större åkrar behövdes ständigt mer ängsmark. Ny mark kunde man röja endast genom att hugga ner skogen. Men trä behövdes för mängder av andra ändamål. I de mer tättbebyggda delarna av Europa började skogarna krympa i snabb takt. Jakten gav på många håll ett viktigt tillskott till ekonomin, men mängden vilda djur minskade. På 1700-talet blev älgen sällsynt i Europa. T.o.m. i Sverige var det mycket ovanligt att få se en älg.

Att man högg ner skogar, byggde städer och byar, vägar och kanaler inverkade förstås på landskapet och i någon mån på det lokala klimatet. Men samtidigt skapade människan nya nischer i naturen där det fanns god tillgång till näring för vissa växter och djur. Åkrar, ängar, dikesrenar, kanaler, vägrenar, avfallshögar osv gav plats för många fåglar, för gnagare, fjärilar och insekter. Sammansättningen av flora och fauna i Europa ändrades. Den ursprungliga vilda, nästan orörda naturen ersattes med en av människan själv formad ”jordbruksnatur”. Redan vid denna tid försvann det vi kan kalla ”orörd natur” i stora delar av Europa.

DEN ÄDLA VILDEN

Under 1700-talet blev livet i de stora städerna alltmer komplicerat och förfinat. I fysiken finns en grundlag som säger att varje kraft i en viss riktning motsvaras av en lika stor kraft i motsatt riktning. Inom samhällena tycks en liknande lag gälla. Varje rörelse i en viss riktning ger upphov till en motrörelse. Varje revolution tycks sålunda ge upphov till en kontrarevolution. På 1700-talet uppstod en ”grön” motreaktion mot maskin- och kontrollideologin. Man kan se den som en föregångare till den moderna gröna ideologin. Redan La Mettrie upphöjde, som vi sett, det naturliga till något beundransvärt och eftersträvansvärt. Hos hans landsman Jean Jacques Rousseau (1712-1778) finner vi denna tendens driven till sin spets. ”Tillbaka till naturen!” blev hans stridsrop. Vi kallar denna syn på naturen naturromantik därför att den ser naturen som ett ideal, något fullkomligt, beundransvärt, något att lyda och t.o.m. dyrka. Att naturromantiken samtidigt är en kritik av civilisationen är självklart. Man ställer det sunda, naturliga livet på landet mot det tillgjorda, onaturliga stadslivet. Att naturromantiken influerades av epikureismen är likaså tydligt. Epikureismen var på modet i en del liberala kretsar i Europa under 1700-talet. Vi har redan sett att La Mettrie räknade sig som epikuré. Fri kärlek har alltid uppmuntrats av epikuréerna. 1700-talet var Casanovas tid och han var inte den enda som hängav sig åt den fria älskogens fröjder. Det gjorde också t.ex. Rousseau och Voltaire. Också många kvinnor hängav sig åt sina lidelser. (Kyrkan såg förstås med stor oro på sex utanför äktenskapet). Som ung man levde Rousseau många år ihop med en äldre grevinna. Som äldre gjorde han fem barn med en tjänsteflicka.
Redan på 1700-talet ordnades tävlingar i att skriva. I en sådan tävling gällde det att skriva om ämnet ”Har vetenskapen och konsterna förbättrat sederna?” Man väntade sig förstås ett jakande svar, men Rousseau vann med en skrift i vilken han vältaligt hävdade att civilisationen leder till förfall. Människan var lyckligare utan vetenskap, industri, handel, fina kläder, peruker, parfymer, vett och etikett, teater, litteratur osv. Mot den dekadenta stadsmänniskan sätter han ”den ädla vilden” som är god, stark, frisk, okonstlad och jämlik. Med egendomen, med industri, handel, pengar och makt kommer egoism, ojämlikhet, avund, strid och svek in i samhället.
Descartes och vetenskapsmännen betonade förnuftets och logikens betydelse. Rousseau menar att detta är fel. Förnuftet leder till vetenskap, teknik, förkonstling, till att vi blir främmande inte bara för naturen utan för vår egen innersta natur. Vi blir ofria, slavar under kulturen. I stället måste vi erkänna att känslorna är våra grundläggande drivkrafter. När vi följer våra naturliga känslor så handlar vi rätt. I romanen Den nya Heloise (1761) vill han visa att kärleken är en naturkraft, starkare än förnuftet och alla sociala normer. Romantiken som filosofi innebär att man fördömer förnuft, kall beräkning och kontroll och betonar känslan, kärleken, den fria och vilda naturen också i oss själva, det oberäkneliga, irrationella, t.o.m. det mystiska.

KULTURMÄNNISKAN LEVER I SLAVERI

Rousseaus ur miljösynvinkel viktigaste bok är Emile eller om uppfostran (1762). Boken inleds med ett klart ställningstagande: ”Allt är gott, som det danats av naturens upphovsman; allt förvanskas i människans händer...hon stympar, sin hund, sin häst, sin slav; hon vänder uppoch ner på allt, vanställer allt; hon älskar vanskapligheten och missfostren; hon tål ingenting sådant som naturen format det, inte ens människorna; dessa dresserar hon som ridhästar, böjer godtyckligt, som man böjer och vrider träden i sin trädgård.” Han gisslar obarmhärtigt civilisationens alla seder, bruk och institutioner. ”All vår visdom består av småaktiga fördomar, alla våra vanor pålägger oss ofrihet och tvång. Kulturmänniskan föds, lever och dör i slaveri.”
Mot den onda civilisationen ställer han den goda naturen. ”Betrakta naturen, och följ den väg den utstakar”, skriver han. Naturen ger oss de normer, de regler, t.o.m. den moral enligt vilka en god människa bör leva. Man kan invända att naturen är brutal och skoningslös. De svaga går under. Endast de starka kan överleva på natuens villkor. Att låta de svaga gå under kan väl aldrig vara god moral? Jovisst, svarar Rousseau. Han påpekar i Emile att hälften av alla barn dör före åtta års ålder. Borde vi då inte genom läkarvetenskapen försöka hindra detta? Nej, på det sättet förstör vi naturens verk och hindrar dess arbete. Naturen gallrar bort de svaga och sjukliga. De sunda och friska överlever. Och detta är något gott!
Föräldrarna vill skydda sina barn mot allt obehagligt och svårt. Då handlar de, enligt Rousseau, mot naturen. I stället skall vi utsätta dem för påfrestningar. Vi skall härda deras kroppar mot köld och värme, mot klimat och element, mot hunger och törst, mot möda och trötthet. Här är ännu ett belysande citat: ”Naturmänniskan lider ståndaktigt och dör lugnt. Det är läkarna med sina ordinationer, filosoferna med sina föreskrifter och prästerna med sina predikningar, som gör oss modlösa och kommer oss att glömma konsten att möta döden med lugn.” Att leva länge är inget värde i sig. Ett långt liv kan vara tråkigt, enahanda. Det viktiga är att man känner att man lever, att man lever med alla sinnen, och framför allt att man lever fritt. Det är just detta som fostran bör sträva till. (Dagens utbildningsideologi är, som man lätt inser, raka motsatsen till detta).

MÄNNISKAN ÄR GOD AV NATUREN

Städerna är centra för handel, industri, för konst och kultur, kort sagt för civilisationen. Inte underligt därför att Rousseau fördömer dem i hårda ordalag. De är en avgrund som uppslukar människosläktet. De skapar sjuklighet och lastbarhet. Människan är inte skapad för att leva i myrstackar, utan för att leva spridd på den jord hon odlar. Bondebefolkningen representerar det friska och sunda, stadsbefolkningen det osunda. Barn som uppfostras på ett naturligt sätt på landet, som får springa omkring och lära sig själva, blir friska och sunda. De belastas inte av någon lång och förfinad utbildning, utan utvecklar ett sunt och naturligt förstånd.

Hur lever en god människa? Det godhetsbegrepp som vi i dag använder har sina rötter i kristendomen, speciellt i Jesus och hans lära. Vi skall hjälpa, de sjuka och fattiga, de gamla och orkeslösa. Vi skall vara ödmjuka och älska vår nästa. Men så är det ju inte i naturen. Där går de svaga, gamla och orkeslösa under. Strid och kamp är naturlig, inte kärlek. Enligt den kristna läran är människan ond därför att hon har del i arvssynden. Av egen kraft kan hon inte bli god, men nog med Guds hjälp. Enligt Rousseau är människan till sin natur god. Det är civilisationen, och inte minst indoktrineringen i kristna värden, som gör henne ond.
Däför är det inte förvånande att kyrkan fördömde han bok Emile, och beordrade att den skulle brännas, och att författaren skulle arresteras anklagad för kätteri. Som många andra ”dissidenter” flydde Rousseau från Frankrike och bodde i andra länder till sin död.

Profeter lever ofta inte som de lär. Detta gäller i särskilt hög grad Rousseau. Han var en motsägelsefull och komplicerad natur. (Just sådan som en romantiker bör vara!) Han hyllade det enkla, kärva livet på landet, men bodde själv helst bekvämt i städer. ”Enligt naturen är alla människor likar,” predikade han, men föraktade kvinnorna. ”Den som inte kan uppfylla en faders plikter, har inte rätt att vara fader,” skrev han, men lämnade själv bort sina fem barn för att fostras av främmande människor. ”Inskränk därför så mycket som möjligt barnets ordförråd,” skrev han, men var själv en briljant författare och skrev böcker och artiklar så pennan glödde. Han idealiserade naturen men skrev aldrig några naturskildringar. Det som egentligen intresserade honom var människan och samhället.
Trodde han verkligen på sina idéer, eller provocerade han blott för att få uppmärksamhet och bli berömd? Det visste han knappast ens själv. Eftervärlden har i alla fall påverkats av många av hans idéer – på gott och ont måste man tillägga.

MANNEN VID SKOGSSJÖN

En romantiker som verkligen hyste ett passionerat intresse för naturen var amerikanen Henry David Thoreau (1817-1862). Han utbildade sig till lantmätare, men studerade både teologi och naturvetenskap. Han drömde om att bli en stor författare och har av eftervärlden ansetts som en av de stora i USA. Miljörörelsen ser i honom en av sina föregångare.
Hans rykte som miljöfilosof baseras främst på en bok med den korta titeln Walden (1854). Titeln är namnet på en liten skogssjö i delstaten Massachusetts i nordöstra USA där Thoreau bodde ensam i två år och följde med allt som hände i naturen.

Det hade förflutit nästan 100 år sedan Rousseau gav ut Emile när Thoreau skrev sitt mästerverk. Europa och USA hade förändrats och höll på att förändras i en allt snabbare takt. Europa hade en befolkning på ca 210 miljoner. (Kinas befolkning var dubbelt större). Nordamerika var visserligen fortfarande till största delen vildmark bebodd av många indianstammar, men i den nordöstra delen var folktätheten rätt stor och industrialiseringen var i full gång. Slaveriet blomstrade fortfarande och ingen kunde drömma om att landet snart skulle vara drabbat av ett blodigt inbördeskrig. Folkmängden i detta jätteområde antas ha varit blott ca 25 miljoner. Vilda Västern var ännu inte uppfunnen. Miljöskydd var ett okänt begrepp.

Den av ångmaskinen drivna industrialiseringen var i full gång i Europa och i viss mån i USA. De miljövänliga segelfartygen hade fått konkurrens av smutsiga ångfartyg. Rederierna var inte längre helt beroende av nyckfulla vindar. Långsamma hästdragna diligenser, för att inte tala om oxdragna lastvagnar, hade fått konkurrens av järnvägar på vilka tågen färdades med den hiskliga farten 50 km/h. Under den tid Thoreau bodde vid Walden höll man på att bygga en järnväg som gick förbi sjön. Dagstidningar hade blivit vanliga. För första gången i mänsklighetens historia kunde man sända information snabbare än en häst travar, ja nästan med blixtens hastighet. Telegraflinjer byggdes överallt, också i USA. Det på elektronik byggda informationssamhället tog sina första stapplande steg.

Liksom Rousseau kritiserar Thoreau samhället och förespråkar ett enklare och naturligare liv, men hans kritik är mer nyanserad. Samtidigt är han en briljant stilist. Med högskolestudier i bagaget är han insatt både i naturvetenskapen och i den klassiska antika litteraturen. Han är själv en konsument av kultur, för att använda en modern term. Hans kritik riktar sig snarare mot missförhållanden, överdrifter, modeföreteelser och ytligt skvaller än mot civilisationen som helhet. Kritiken är lika aktuell i dag som för över 150 år sedan. På Thoreaus tid liknade samhället vårt samhälle mycket mer än på Rousseaus tid.

NI ÄR ENFALDIGA OCH DUMMA

I början av Walden ironiserar Thoreau över sina medmänniskors enfald och dumhet. Här följer några tänkvärda exempel. Folk jobbar, menar han, onödigt mycket, sliter ut sig för ingenting. Hans skriver: ”Hur många stackare har jag inte mött som varit nära nog krossade och kvävda under sin arbetsbörda...Det är ett dåraktigt liv, något som de kommer att finna när de har nått slutet av det, om inte förr...Den arbetande har inte råd att upprätta en mänsklig relation till andra människor; det skulle försämra hans marknadsvärde. Han har inte tid att vara annat än en maskin.” Till detta kan man invända att man måste jobba hårt för att ha råd med allt man behöver, mat, bostad, möbler, kläder, nöjen, resor osv. Thoreau uppmanar oss att fundera över om vi faktiskt behöver allt detta.

Människorna har i alla tider varit slavar under modet. Thoreau gisslar obarmhärtigt, men underhållande, detta slag av dumhet (är det en dumhet?). Folk bekymrar sig mera om att ha hela, rena och moderiktiga kläder än om att ha ett rent samvete, menar han. Här är några citat ur kapitlet ”Hushållning”. ”Sätt dina senaste kläder på en fågelskrämma och ställ dig själv intill oklädd och overksam – tror du kanske inte att det är fågelskrämman man hälsar på? ...Huvudapan i Paris sätter på sig en reshatt och härmaporna i Amerika gör samma sak...Varje generation skrattar åt det gamla modet och följer slaviskt det nya.”

Han fördömer den tilltagande specialiseringen. ”När skall denna arbetsuppdelning ta slut? Och vad har den egentligen för syfte? Det är igen tvekan om att någon annan också kan tänka för mig; men därför är det inte önskvärt att han gör det till den grad att jag slutar tänka själv.” I stället för att överlåta alltmer åt specialister, och därmed själva bli alltmer specialiserade och inskränkta, borde vi försöka göra så mycket som möjligt själva. Uppfinningar som gör oss allt latare och bekvämare är bara skadliga. Inte ens telegrafen, den tidens teknologiska underverk, får godkänt. Vad behöver vi den till egentligen? ”Kanske är den första nyhet som når det breda, viftande amerikanska örat att prinsessan Adelaide har kikhosta.”

I dagens värld hör de s.k. nyheterna till det viktigaste i dagstidningar, radio och tv. Men är det faktiskt viktigt att följa med nyheterna? Inte om vi skall tro Thoreau. ”Jag är säker på att jag aldrig läst några minnesvärda nyheter i tidningen. Har man läst om en man som blivit rånad, eller mördad, eller dödad i en olycka, eller om ett hus som brunnit ned, eller ett skepp som sjunkit, eller en ångare som exploderat, eller en galen hund som avlivats, eller om en jättelik gräshoppssvärm på vintern – då behöver man inte läsa om det igen. Det räcker med en gång. Om man känner till principen, vad gör då en myriad av exempel och varianter för skillnad?” I sådana ordalag fortsätter han att raljera om den breda massans ”nyhetstörst”. ”För en filosof,” skriver han ironiskt, ”är alla nyheter, som det kallas, skvaller och de som ger ut dem och läser dem är gamla gummor på tebjudning.” (Under somrarna brukar det ibland gå flera veckor utan att jag bryr mig om mediernas s.k. nyheter. Jag har inte märkt att jag skulle ha gått miste om någonting, snarare tvärtom. Det är skönt att slippa höra om den mänskliga dumheten, som jag ändå inte kan göra något åt.)

ENKELHET, ENKELHET OCH ENKELHET

Hur borde vi då leva enligt Thoreau? ”Våra liv plottras bort på struntsaker,” dundrar han. Vad vi bör sträva efter är ”enkelhet, enkelhet, framför allt enkelhet” skriver han i kapitlet ”Var jag levde och vad jag levde för”. Det enda botemedlet ligger i en ”sträng och mer än spartansk enkelhet i livsföringen och ett högre syfte.” Men hur levde han själv? När man läser korta beskrivningar om Thoreau får man veta att han levde ensam i skogen och noga följde med vad som händer i naturen. Man får intrycket av en naturälskande eremit. I Walden berättar han i minsta detalj hur han byggde sig en stuga på 15 kvadratmeter vid sjön Walden, hur han inredde den, hur han odlade majs, bönor, potatis och en del grönsaker. Det mesta åt han själv men han fick ett litet överskott som han sålde. Största delen av boken handlar om hans iakttagelser i naturen. Han var ”inspektör av snöstormar och skyfall”, han utforskade skogsstigar, han höll ett öga på traktens vilda djur, han plockade bär, han studerade sjön under alla årstider, mätte djupet osv. I dag skulle han ses som en dagdrivare, en samhällsparasit!

Denna bild är emellertid felaktig. Han bodde i sin stuga under endast två år på 1840-talet. Varför stannade han inte där hela livet? Varför fortsatte han inte sitt extremt enkla liv i naturens sköte? Liksom Rousseau är Thoreau en motsägelsefull människa. Han förespråkade enkelhet men var själv en komplicerad människa. På hans bord i den primitiva lilla stugan låg t.ex. ett exemplar av Homeros Illiaden på grekiska. Han läste Platon och en mängd andra av världslitteraturens stora. I enkelheten inkluderar han inte litteraturen. Tvärtom föraktar han den enkla, ytliga, lätta läsningen. ”Ett skrivet ord är den dyrbaraste relik,” anser han. Vi borde inte bara läsa klassikerna, utan dessutom läsa dem på ”det språk som de skrevs på” (dvs på grekiska och latin). Hur går detta ihop med ett enkelt liv? Svaret är förstås att det inte alls går ihop. Man lär sig inte läsa, än minde läsa grekiska och latinska klassiker genom att bo i en stuga i skogen och ägna dagarna åt majsodling och studier av djur och natur. Den vision han har om ett tänkande och läsande folk kräver skolor, lärare, universitet. Den kräver tillverkning av stora mängder papper, den kräver boktryckerier, distribution och bokhandlar. Allt detta är möjligt bara om det finns folk som förtjänar pengar och betalar skatt.

Lika litet som Rousseau levde Thoreau som han lärde. Han hade helt andra ambitioner än att leva sitt liv i enkelhet i naturen. Han ville bli berömd! Och det blev han också. Hans bok Walden fick goda recensioner. Han fick erbjudanden att hålla föredrag och reste inte bara till New York utan t.o.m. över Atlanten till England. Hans inkomster ökade och det hade han tydligen ingenting emot.

Det finns en fundamental skillnad mellan äldre ”gröna” tänkare som Rousseau och Thoreau och moderna miljöfilosofer. De äldre drevs inte av någon oro över miljöförstörelse, inte av oro över utrotningshotade djur, över miljögifter, över överbefolkning etc. Sådana problem fanns visserligen, men de var lokala och obetydliga. Det som drev dem var i stället en leda vid, ett förakt för den masscivilisation som höll på att växa fram. Rousseau föraktade den tillgjorda, ytliga, flärdfulla, sminkade, perukklädda överklassen och drömde om ett naturligare och sundare liv. I USA fanns det ingen adel, inga kungahus, ingen förnäm och högmodig överklass. I stället fanns det en tro på hårt arbete, på tekniska nyheter som telegraf och järnvägar på en stigande levnadsstandard. Det fanns en växande ytlig masskultur som understöddes av sensationstidningar, billig kiosklitteratur och en gryende konsumism.

Rousseau och Thoreau var typiska samhällskritiker i den meninen att de visste vad de inte gillade, men inte vad man borde sätta i stället. Rousseau är berömd för boken Emile men han insåg säkert att hans recept på god uppfostran var en utopi, omöjligt att genomföra i praktiken. Han riktar sig till överklassen. De flesta kunde inte läsa vid denna tid och än mindre hade de råd med den typ av fostran han förespråkade. Detta säger han rent ut: ”Jag vill därför välja en rik lärjunge, och jag skall härmed ha skänkt mänskligheten en människa till, ty en fattig skulle i alla händelser och av sig själv blivit en människa.” Thoreau insåg säkert att ingen frivilligt vill leva hela sitt liv så som han gjorde i sin lilla stuga under två år. Miljontals människor levde visserligen under t.o.m. enklare förhållanden, men därför att de inte hade något val.

Deras drömmar om ett enkelt liv i naturens sköte var inget annat än just drömmar. Därför kallas de romantiker. Det fanns andra som verkligen hade ett politiskt program. De ville radikalt förändra maktstrukturen och hade en klar bild av vad de ville uppnå, men de ville inte tillbaka till naturen, snarare tvärtom. Dessa program ledde till många revolutioner. Mest känd är den franska revolutionen 1789. Samtidigt som Thoreau levde den mest inflytelserike revolutionären av alla, Karl Marx. Men han såg industrialiseringen och masskulturen som något gott, som inkörsporten till en ny och bättre epok i mänsklighetens historia, det socialistiska samhället där den privata äganderätten är avskaffad och jämlikhet och rättvisa råder.