MILJÖFILOSOFI IV: MÄNNISKANS KRIG MOT NATUREN

(Tidigare artiklar i denna serie i miljöfilosofi finns på min blogg 26 och 29 januari och 9:de februari).
INNEHÅLL:
FORNTIDA MILJÖFÖRSTÖRELSE
UTROTNING UNDER ISTIDEN?
ÄR VI I KRIG MED NATUREN?
KAN VI LEVA I HARMONI MED NATUREN?

FORNTIDA MILJÖFÖRSTÖRELSE

Det finns en romantisk föreställning om att primitiva samhällen levde i harmoni med naturen, att naturförstörelse är något nytt, något som kom med industrialiseringen på 1800-talet. Lustigt nog är denna föreställning inte ny. Den har inte uppstått i vår tid. I själva verket är den uråldrig. Den är en variant av en mera allmän myt som förekommer i många, kanske de flesta kulturer. Jag avser myten om den gamla goda tiden.
Det mest kända och mest inflytelserika exemplet på denna myt finner vi i Gamla Testamentet, första Moseboken i Bibeln. Där läser vi att de första människorna levde nakna, oskyldiga, utan att arbeta, utan stress, strid, tävlan och konkurrens, i total harmoni med naturen. De levde i Edens lustgård, i ett paradis. (Ordet paradis kommer av grekiskans paradeisos som ursprungligen avsåg en park. Ordet användes som grekisk benämning på Edens lustgård när Gamla testamentet översattes till gekiska omkring 130 f.Kr. Det skrevs ursprungligen på hebreiska. ) Ordet paradis har sedan blivit ett västerländskt kulturord som betecknar en säll, lycklig, bekymmerslös tillvaro i ljuvlig natur.
Gamla Testamentet är en samling skrifter som tillkommit under en lång period från omkring 900 till ca 200 f.Kr. Vid den tiden hade jordbruk redan idkats i Mellersta Östern oerhört länge. Det ligger ca tvåtusen år mellan oss och Jesu födelse. Vi upplever detta som en mycket lång tid. Då bör vi betänka att när de första böckerna i Gamla Testamentet skrevs så var tidsavståndet till de första jordbrukskulturerna i området minst tre gånger längre! Jordbruk, boskapsskötsel och fårskötsel hade bedrivits i tusentals år runt floderna Eufrat och Tigris, vid Nilfloden och i många andra regioner. Skriftspråk baserade på kilskrift och hieroglyfer hade då redan funnits i över 2000 år. Jordbruket gav mat åt långt fler människor än tidigare och folkmängden ökade. Troligen fanns det flera tiotal miljoner människor i området från Egypten till Iran under denna tid.
Självklart innebar jordbruket tillsammans med stora boskaps- och fårahjordar kraftiga ingrepp i naturen. Från Bibeln vet vi att fårskötsel var viktig för judarna. Fåraherden blev en viktig religiös symbol därför att alla kände och visste hur viktig fårskötseln var. Miljöförstörelsen i regionen var redan vid denna tid uppenbar. Skogar höggs ner, flodstränderna odlades upp, omfattande kanalsystem för bevattning byggdes, städer byggdes. Stora hjordar av boskap och får betade av grässlätterna. Detta ledde till erosion, vatten och vind förde bort jord som inte längre bands av trädens rötter. Konstbevattningen ökade jordens salthalt. Boskapen trampade sönder marken så den torkade och öknarna kunde breda ut sig. En stor del av de vilda djuren i regionen utrotades redan vid denna tid. Det är mot denna bakgrund man måste förstå myten om Eden. Människorna måste slita ”i sitt anletes svett” på åkrarna, med boskapen, med fårahjordarna och förstås med hantverk, byggande, handel osv. för att överleva. Det är naturligt att man drömde om en tid när allt var bättre, när man kunde leva enklare, utan slit och släp. Denna dröm har gått vidare från generation till generation.

Jordbruk började bedrivas i Grekland något senare, för ca 7000 år sedan. Modern arkeologisk forskning har visat att det med tiden fick stor inverkan på naturen. Det typiska mönstret är att skogar huggs ner, dels för att man behöver ved och byggnadsmaterial, men främst för att man vill ha odlingsjord. Jorden utarmas och används då som bete för boskap och får. När man avverkar skogen på sluttningar uppstår erosion. Jorden som inte längre binds av trädens rötter, sköljs eller blåser bort och samlas i dalarna. I stället får man buskvegetation och i torra områden breder öknarna ut sig. Självklart drivs de vilda djuren bort när människan odlar upp jorden. Dessutom jagas de skoningslöst. I Platons och Aristoteles skrifter från 300-talet f.Kr. finns flera hänvisningar till att skogar förstördes, till erosion och till att odlingsjord utarmades så att man fick allt mindre skördar. Många områden övergavs för att man inte längre kunde producera mat. (Se t.ex. Aristoteles bok Meteorologica, Bok 1, kapitel 14).
Tidigare trodde man allmänt att indianerna i Amerika levde i balans och harmoni med naturen innan européerna kom och inledde skövling av naturen. Modern arkeologisk forskning har dock visat att också högkulturerna i Mellanamerika orsakade miljöförstörelse. I nuvarande Mexiko började indianerna odla majs för ca 3500 år sedan. (Dvs långt senare än i Asien och Europa). Studier av terrängen runt sjön Patzcuaro visade att där förekommit omfattande erosion. Man högg ner eller brände skogen vid sjöns stränder för att odla majs. När jorden inte längre bands av trädens rötter började den sköljas ut i sjön. När jorden utarmades tvingades människorna till slut att överge platsen. Än i dag är sjöns stränder karga och ofruktbara. (Nature, 4.3 1993)
Men luftföroreningar är väl ändå ett modernt problem? Faktum är att luftföroreningar förekom redan under antiken. De orsakades av metallframställningen. Bly är som bekant en giftig metall. Under antiken användes bly allmänt för tillverkning av rör för vattenledningar, av skålar och kärl för fattigt folk, som takplåtar osv. När man smälte malmen för att frigöra bly och andra metaller följde blypartiklar med röken upp i atmosfären där de sedan fördes långa vägar med vinden. En forskargrupp som analyserade sediment från ett antal sjöar i Sverige kunde konstatera att mängden bly började öka för ca 2600 år sedan. De fann en topp för ca 2000 år sedan och en annan ca 1000 år senare. Vid den förra tidpukten stod Romarriket på höjden av sin makt. Massor av blyrör och andra blyföremål producerades. Vid den senare tidpunkten började Europa repa sig efter medeltidens enorma ekonomiska nedgång. Under 1800- och 1900-talet ökade blymängden kontinuerligt för att nå sitt maximum omkring år 1970. (Nature, 24.3 1994) På 1970-talet minskade användningen av bly kraftigt. Bl.a. blev det förbjudet att sätta till bly i bensinen. (I min ungdom på 1960-talet jobbade jag en sommar med att skrota tjocka elkablar. Dessa bestod av koppar trådar som omgavs av tjock blyplåt som jag smälte och sålde. Jag hade då ingen tanke på att det kunde vara farligt att andas in ångorna från det smältande blyet. )

Miljöförstörelse är alltså ingenting nytt. Men globalt sett var förstörelsen synnerligen begränsad. Den förekom främst där de stora forntida kulturerna utvecklades, dvs i regioner av Kina, Indien, Mellersta Östern, Sydeuropa och Mellanamerika. Vid tiden för Jesu födelse anses jordens befolkning ha varit ca 250 miljoner. Största delen av jorden var då praktiskt taget orörd av mänsklig fot. Också Europa var vid denna tid till största delen urskog. En stor del av jordens befolkning levde då fortfarande som jägare och samlare på samma sätt som människan gjort i tiotusentals år.

UTROTNING UNDER ISTIDEN?

Samtidigt som de första jordbrukskulturerna uppstod i de bördiga floddalarna längs Eufrat och Tigris var Norden fortfarande täckt av tjock is. I ca 60 000 år hade ett enormt islager täckt Norden, Sibirien och norra Kanada. Jordens klimat hade länge varit mycket kallt, men för ca 10 000 år sedan ändrades det. Jorden blev varmare. Den kilometertjocka isen började smälta. Långsamt flyttades isranden norrut, och för ca 6000 år sedan försvann den sista inlandsisen från Norden.
Människor sådana som vi, Homo sapiens, har funnits i minst 150 000 år. Våra förfäder kom till Europa från Afrika, vårt urhem, för omkring 50 000 år sedan. På den tiden fanns det minst två arter av familjen Homo. Den andra arten var Neanderthalmänniskan. En spännande och mycket diskuterad fråga är hur dessa två arter av människa, som båda var intelligenta och använde eld, kläder, vapen osv, förhöll sig till varandra. Krigade de med varandra, förekom det korsningar mellan arterna, samarbetade de? Det är omöjligt att veta. Det som vi säkert vet är att våra förfäder ökade i antal och var framgångsrika överallt där de slog sig ner, medan Neanderthalarna dog ut för omkring 30 000 år sedan. Möjligen levde en del grupper kvar ännu några årtusenden, men säkert är att de dog ut långt innan istiden upphörde. Varför dog de ut? Det är svårt att förstå därför att de var mycket lika oss både när det gäller kroppsbyggnad och kultur. Varför blev en människoart jordens herrar medan den andra dog ut?
Att Homo sapiens är ett rätt aggressivt djur vet vi alla. Varje dag dödas och dräps tusentals människor och hundratals tusen misshandlas – också i fredstid. Var det så att att våra förfäder utrotade sina konkurrenter? Var de mer aggressiva, bättre beväpnade, bättre organiserade, mer fertila så att de kunde driva undan de starkare men klumpigare och fredligare Neanderthalarna? Med kännedom om människans blodiga historia, och i brist på bättre förklaringar, lutar jag åt att detta kan vara åtminstone en delorsak Vi känner destovärre till många exempel på att människor försökt, och ibland t.o.m. lyckats med att utrota vissa folkgrupper. Eldsländarna är ett känt exempel. Nazisternas försök att utrota judarna är det senaste i den ohyggliga raden. Kanske var Neanderthalarna den första art som utrotades? Man kommer här att tänka på den bibliska myten om Kain och Abel. Kain mördade sin broder Abel. Var det så att Homo sapiens utrotade sitt broderfolk Homo neanderthalensis? Vi kommer aldrig att få ett säkert svar. Men vi kan försöka bygga upp en indiciekedja av argument.

Vid slutet av istiden dog många djurarter ut, t.ex. den ullhåriga mammuten, den sabeltandade tigern, jätteälgen och många andra. Var människan med sin överlägsna intelligens, sin sociala organisation, sitt språk och sina effektiva vapen redan då skyldig? Också detta är en fråga som vi aldrig kommer att få ett säkert svar på. Möjligt är att jaktmetoderna var så effektiva att t.ex. mammuten dog ut just på grund av jakten. Från nyare tid känner vi en lång rad exempel på att djur utrotats p.g.a. intensiv jakt.
Ett modernt exempel är bisonoxarna i USA. När europeerna kom till Amerika fanns det miljontals av dem. Ännu i början av 1800-talet uppskattades deras antal till tio miljoner. Enorma hjordar dånade fram över Nordamerikas prärier. Att döda dessa stora djur med pilbåge, spjut eller flintlåsgevär var svårt. Men på 1860-talet uppfanns Winchestergeväret. Det blev möjligt att skjuta många skott i snabb följd. Och bufflarna slaktades i miljontal. Buffalo Bill betraktades på den tiden som en hjälte. Namnet Buffalo fick han p.g.a. sin delaktighet i denna slakt. Under åtta månader sköt han 4 000 bisonoxar. Köttet användes som föda för de arbetare som byggde järnvägar genom det väldiga landet. I dag ser vi med avsky på den enorma slakten på detta ståtliga djur. I slutet av 1800-talet var bufflarna praktiskt taget utrotade. Endast ett hundratal fanns kvar när några idealistiska ranchägare beslöt att på sina marker skyddad det fåtal som fanns kvar. Den historien slutade lyckligt. I dag finns det ca en miljon bisonoxar i Nordamerika. (Nature, 19.2 2009)


ÄR VI I KRIG MED NATUREN?

Att använda krigiska termer när man tala om människans förhållande till naturen har varit vanligt ända fram till mitten av 1900-talet. Ännu på 1950- och 1960-talet använde det kinesiska kommunistpartiet, under ledning av Mao Zedong, medvetet en sådan terminologi. Mao, enväldig ledare i världens folkrikaste stat, förkunnade att partiets målsättning var att ”Människan måste erövra Naturen”. (Under 1940-talet hade Mao, under mycket lång och svår kamp, erövrat hela Kina. Därför var det kanske naturligt att han fortsatte att kriga, men nu med naturen som motståndare). Kina skulle formas efter Maos vilja. Berg skulle sprängas bort, skogar skulle röjas för ny odlingsmark, dammar med stora kraftverk skulle byggas i de stora floderna för att ge det fattiga landet elström, sjöar skulle fyllas ut, vissa floderns lopp skulle ändras för att passa människan bättre, ofruktbara områden skulle omvandlas till odlingsmark och sist, men inte minst skulle onyttiga eller skadliga arter utrotas. Man kan förstå att Mao önskade utrota råttor, flugor och myggor, men att också en mängd fågelarter skulle utrotas är konstigare. Men då måste man beakta att många fågelarter också hos oss jagades vid denna tid därför att de ansågs vara skadedjur. Staten betalade ut s.k. skottpengar till den som dödade djur som klassades som skadedjur. Kråkorna hörde till de djur som man fick betalt för att skjuta.
När Mao (äntligen) dog år 1976 höll inställningen till naturen i västvärlden på att förändras i snabb takt. Det skulle dock dröja ända till i dag innan kineserna på allvar började bekymra sig för den enorma miljöförstörelse som i decennier pågått i jätteriket. Kina är i dag det mest förstörda landet i världen. Men redan under Maos tid ”slog naturen tillbaka”. Kineserna led värre förluster i detta krig än i inbördeskriget eller under andra världskriget. Konsekvenserna var desamma som vi sett ända sedan antiken. Matjorden spolades bort av regn, eller blåstes bort under torka, skyfall, översvämningar och torka blev vanligare, salthalten ökade p.g.a. konstbevattning, öknarna bredde ut sig. Enligt en beräkning förlorade Kina 500 000 hektar odlingsjord varje år från 1957 till 1980. Dåliga skördar medförde brist på mat och svår hungersnöd. Vid denna tid var Kina ett helt slutet samhälle. I väst visste man ingenting om att mellan 36 och 50 miljoner kineser dog av näringsbrist mellan 1959 och 1961. (Jag kommer ihåg hur man i slutet av 1960-talet delade ut ”Maos lilla röda”, en liten röd bok med citat av Mao, till studenterna också i Finland. Också jag fick ett exemplar, som jag ännu har kvar. Maos diktatur idealiserades av den extrema vänstern. Ingen i väst visste hur det verkligen såg ut i Kina.)
Denna krigiska inställning till naturen hade dominerat ända sedan antiken. Jag har tidigare i kapitel I (se blogg 26.1 09) behandlat Platons, nyplatonismens och kristendomens inställning till naturen. De såg alla naturen som främmande och hotfull. De ansåg att människan var av gudomligt ursprung och naturens herre och härskare.
I dag är vi benägna att fördöma äldre generationers inställning till naturen. Det är dock en felaktig reaktion. Vi utgår från vår egen situation. Den moderna människan är en stadsmänniska. Hon upplever på sin höjd naturen under semestern. Hon ser vilda djur i djurparker. Så var det inte alls för våra förfäder. De levde på landet, de rörde sig i skog och mark, inte under semestern som de aldrig hade, utan vinter och sommar och av tvång. De träffade på vargar vid den egna stugknuten, björnar kunde slå en ko så att familjen led nöd. De plågades av binnikemask och springmask, av pest och tuberkulos, av råttor och möss, av kråkor, skator och trastar, rävar kunde ta huskatten. Sjukdomar var vanliga, liksom svält och undernäring. Naturen var ”härskarinna” och människan måste böja sig för hennes nycker. Fram till vår egen tid har naturen faktiskt i hög grad varit en fiende som man, med svett och möda, men också med rädsla och oro, avtvingat en mager och osäker bärgning.
Att tala om ett människans krig mot naturen, som pågått ända sedan Homo sapiens avskildes som en egen art för mer än 150 000 år sedan, är alltså inte bara en fördom eller myt. Varför har vi övergett denna terminologi? Är naturen inte längre ett hot? Vi har övergett den därför att vi vunnit kriget. Vi har besegrat naturen. Men hjälp av modern vetenskap och teknologi har vi avgått med den slutgiltiga segern i detta krig. Det är inte längre naturen som bestämmer, utan vi. Och mot en besegrad fiende behöver man självklart inte längre kriga. Tvärtom, man kan tycka synd om honom, man kan hjälpa och stöda honom.
Är detta verkligen hela sanningen? I Åbo Underrättelser 28.2 2009 läser jag om folk som jobbar heltid med att avlägsna skadedjur i bostäder. De jagar möss och råttor, vägglöss och dammlöss, hästmyror och faraomyror, silverfiskar och mjölbaggar och många andra djur. I själva verket för vi ständigt ett krig inte bara mot skadedjur utan, ännu viktigare, mot virus, bakterier och andra sjukdomsframkallande organismer. Jordbrukare, trädgårdsodlare och hobbyodlare för en ständig kamp mot ogräs, sorkar, bladlöss och en stor mängd insekter och andra organismer som, om de fick härja fritt, snabbt skulle göra slut på odlingarna. Detta krig mot naturen pågår ständigt. Var och en av oss deltar genom att städa, tvätta oss, damma, feja, diska osv. Och detta är ett krig som vi aldrig kommer att vinna. När vi hittar på ett effektivt bekämpningsmedel, såsom penicillin mot virus, så börjar naturen sin egen genmodifiering. Resistenta stammar utvecklas och ökar i antal. Kriget som vi trodde att vi vunnit startar på nytt.
Om vi vill använda krigsterminologin kan vi säga att naturen ständigt slår tillbaka. Finns det då en möjlighet att vi i det långa loppet kommer att förlora kriget mot naturen? Kan det bli så att vi, trots att vi uppnått massvis av viktiga segrar, ändå till slut drabbas av t.ex. en farsot som tar livet av hela människosläktet? I teorin är det möjligt. I mitten av 1300-talet drabbades världen av en pest, kallad digerdöden eller svarta döden, som dödade omkring en fjärdedel av jordens befolkning. Från år 1340 till år 1400 minskade jordens befolkning från ca 440 till ca 370 miljoner människor. Mest minskade folkmängden i Europa, dvs från runt 70 miljoner till blott 50 miljoner. En liknande modern pandemi är aids. Om vi inte haft vetenskap och internationellt samarbete för att mota pandemier skulle aids ha kunnat bli lika destruktiv som digerdöden. I dagens värld, med enorma mängder människor som är mycket rörliga, är situationen optimal för att nya stammar av farliga virus, bakterier eller andra organismer skall uppstå och slå till mot oss. Vi måste ständigt hålla en hög beredskap för att försvara oss mot nya anfall av naturen.

ÄR MÄNNISKAN EN DEL AV NATUREN?

Människan har, enligt vetenskapen, uppstått genom en oerhört lång evolution. Vi har alltså uppstått på precis samma sätt som djuren, ja t.o.m. på samma sätt som växterna. Därför är vi, ur biologisk synvinkel, djur i precis lika hög grad som våra hundar och katter. Alltså är vi lika mycket en del av naturen och beroende av naturen som de övriga djuren. Eller hur?
Därför är det fel att tala om ett människans krig mot naturen, och ännu mer fel att säga att vi besegrat naturen. Om vi är en del av naturen, och för krig mot naturen, så följer det att vi för krig mot oss själva. Och det är väl absurt? Ekonomen Fritz Schumacher påpekade för många år sedan: ”Människan talar om ett krig mot Naturen, men glömmer att om hon vunne kriget, så skulle hon själv befinna sig på den förlorande sidan.”
Vi är onekligen djur, men samtidigt är vi uppenbart olika alla andra djur. Vi är onekligen beroende av naturen, men samtidigt gör vi oss alltmer oberoende av naturen. Ända fram till för ca 10 000 år sedan har våra förfäder levat i naturen, av naturen, på naturens villkor. De har levat på samma villkor som andra allätande däggdjur. På samma villkor som chimpanser, bonobor, gorillor, orangutanger osv. Men då skedde en oåterkallelig och ödesdiger förändring. Några människor i Eufrat- och Tigrisområdet kom på idéen att i stället för att plocka mogna frön från vilt växande säd så kunde man själv sätta frön i jorden och få en större skörd. Jordbruket var uppfunnet. Människan gjorde något som inget annat djur gjort före henne. I stället för att leva av det som naturen gav började hon odla sin mat. Därigenom kunde hon producera mycket mera mat än tidigare. Befolkningen kunde öka. Hon kunde producera ett överskott som gjorde att en del av människorna kunde ägna sig åt annat än att producera mat. Hon började ta kontroll över naturen.
I dagens industrisamhällen producerar några procent av befolkningen all den mat som behövs. Genom växtförädling och husdjursavel har människan omformat en del av naturens växter och djur till onaturliga och högproducerande varianter. I slutet av 1900-talet uppfann genetikerna en ny kraftfull metod för att göra produktionen av mat ännu effektivare. GM, dvs genmodifiering togs i bruk. I dag är en växande del av den mat vi äter GM-modifierad.
Många sjukdomar är orsakade av genetiska rubbningar. I dag gör forskarna redan experiment för att ersätta dåliga gener med goda. I framtiden kommer människan alltmer att kunna bestämma sitt eget genom och därmed en del av sina egenskaper. Forskarna förutspår att genetiska sjukdomar skall kunna utrotas på samma sätt som många virussjukdomar utrotats. I dag forskas det mycket om stamceller, dvs celler som kan utvecklas till olika typer av organ. I framtiden blir det förmodligen möjligt att ur stamceller odla fram vävnad eller organ som kan användas för att ersätta skadade eller sjuka organ.
Datorerna är en revolutionerande uppfinning. De kompletterar människans intelligens så att mekaniska uppgifter kan skötas av maskiner. Människa plus dator är en mycket effektivare enhet en enbart människa. Människan har byggt upp ett unikt kommunikationssystem, helt främmande för naturen. Många djur kan signalera till varandra över stora avstånd. Men en människa kan tala med en annan inte bara var som helst på jorden, utan t.ex. på månen. Naturen har skapat en mängd organ. Dagens teknologi skapar mekaniska organ som kan göra samma arbete. Inom närmaste framtid kommer man att kunna kontrollera artificiella organ eller maskiner direkt med nervimpulser. Vi står inför begynnelsen av en utveckling av en symbios mellan människa och maskin.
Exemplen kunde förstås mångfaldigas, men detta räcker för att visa hur långt vi redan fjärmat oss från naturen. Den moderna människan blir alltmer främmande för naturen. I stället lever hon i en alltmer artificiell värld. Allting i hennes värld är designat, artificiellt, planerat, rent, välordnat. För våra förfäder var en urskog som ett varuhus. Där fanns allt hon behövde och hon visste hur hon skulle överleva. En modern människa vore helt hjälplös i en urskog.

KAN VI LEVA I HARMONI MED NATUREN?

Under miljörörelsens barndom på 1960- och 1970-talet talades det mycket om att människan borde sträva att leva i harmoni med naturen. Senare började man i stället tala om hållbar utveckling. Skillnaden är att harmoni förutsatte att ingenting förändras, medan hållbar utveckling förutsatte att den ekonomiska tillväxten fortsätter, att levnadsstandarden hela tiden stiger medan man samtidigt skyddar naturen. Men kan vi leva i harmoni med naturen? Är det ens teoretiskt möjligt?
Forskarna beräknar att det för 10 000 år sedan, dvs innan människan uppfann jordbruk och boskapsskötsel, fanns ca 5 000 000 människor spridda över vår jord. (I Norden fanns inga människor då eftersom den ännu var täckt av is). Dessa levde verkligen i harmoni med naturen. (Men de kan ha bidragit till att ett och annat djur dog ut). Varför fanns det så få människor? De hade ju existerat oerhört länge. Jag nämnde ovan att det troligen fanns omkring 10 miljoner bisonoxar enbart i Nordamerika i början av 1800-talet. Varför fanns det inte hundratals miljoner människor? Därför att människan inte kan äta gräs. Det fanns helt enkelt inte lämplig mat för stora grupper av människor. Jordbruket förändrade allting. Det var vändpunkten. Syndafallet om man vill använda bibliska termer. Människan åt av kunskapens träd och fann det vara mycket gott. Och på den vägen är vi. Om några år är vi 7 000 000 000. Folkökningen är inte längre lika stor som på 1900-talet, men fortfarande ökar jordens befolkning med ca 50 miljoner människor i året.
I dag bor majoriteten av jordens människor i städer. År 1975 fanns det fyra städer med över en miljon invånare. 30 år senare fanns det 20 sådana städer. Världens största stad Tokyo har i dag sju gånger så många invånare som hela jorden för 10 000 år sedan. Det finns över 600 000 000 privatbilar och otaliga andra motorfordon. Motorvägar och andra vägar täcker enorma arealer och splittrar landskapet. För att hålla igång hela systemet krävs varje dag enorma mängder råvaror, mat och energi. Det finns ingen möjlighet att så oerhört många människor kan leva i något slag av harmoni med naturen.
Bilden är dock inte enbart dyster ur miljöns synvinkel. I slutet av 1900-talet fanns det en stor oro för att de tropiska urskogarna helt förstörs. Så har det inte gått. Det finns fortfarande stora tropiska urskogar kvar i Sydamerika och Afrika . I Asien, som är den folkrikaste världsdelen, är det sämre ställt. Samtidigt som städerna växer så avfolkas landsbygden på många håll. Naturen kommer tillbaka. I vissa delar av världen, speciellt i Europa och Ryssland har folkökningen upphört. I en del stater, t.ex. i Ryssland och Finland oroar man sig i dag för att nativiteten är för låg! Stora områden världen runt är i dag skyddade och nya kommer till. En mängd djurarter har räddats undan utrotning. En stor mängd arter har ökat under de senaste åren, en del så mycket att de börjar bli ett problem. På en del håll börjar naturskyddet t.o.m. upplevas ett hot mot lokalbefolkningen eller vissa yrkesgrenar. Situationen är alltså långtifrån helsvart. Men någon Edens lustgård, i vilken människorna levde i harmoni med naturen har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas.