GUD ÄR ORSAKEN TILL ALLT ONT

GUD ÄR ORSAKEN TILL ALLT DET ONDA

Lars-Johan Sandvik, kyrkoherde i Nykarleby, grubblar i sin påskkolumn i Vasabladet 10.4 över ondskan i världen och lidandets problem. Varför får lidandet finnas, frågar han sig, men erkänner att han inte kan ge något begripligt svar. Om Gud är god borde han ju inte tillåta allt det onda i världen. Så varför finns det?

För en ateist är detta inget problem. Människan är ett djur bland andra djur, omän det intelligentaste. Evolutionen har gett henne, liksom andra djur både förmåga till det vi kallar ont och det vi kallar gott. Problemet uppstår när man tror på en god och allsmäktig gud.

Sandvik säger att han har ”hundra obesvarade frågor”. Det är sympatiskt att en präst erkänner sin okunskap. Han är sannerligen inte den första som grubblar över religionens paradoxer. Ett berömt exempel i Gamla Testamentet är Jobs bok. Den handlar om en gudfruktig och rättskaffens man, Job, som trots sitt goda leverne drabbas av de mest ohyggliga olyckor. Bl.a. dödas hans barn. Han kan inte begripa varför han, som noggrannt följer Guds bud, drabbas medan många som begår onda gärningar aldrig råkar ut för sorg, olyckor och katastrofer. Varför straffar Gud sin trogne anhängare, men inte de otrogna, frågar Job förtvivlat. Man behöver inte vara en Job för att tycka att detta är absurt.

Faktum är att redan de babyloniske vise männen grubblande över lidandets problem. Långt före Jobs bok skrevs ett babyloniskt diktverk kallat ”Den rättfärdige som lider”. Babylonierna hade visserligen flera gudar. Den mäktigaste var Shamash, solguden, men de dyrkade i övrigt sina gudar på samma sätt som judarna i Gamla Testamentet. Deras religion innehöll, liksom judarnas, en mängd regler för hur den troende bör handla. Men babylonierna kunde förstås konstatera detsamma som judarna. Också de som följer alla regler drabbas av sorg och lidande. I den babyloniska dikten räknar författaren upp alla de sorger och bedrövelser som den troende drabbas av. Han kan inte förstå varför gudarnas lydiga tjänare drabbas. Liksom Sandviks kolumn utmynnar det över 3000 år gamla babyloniska diktverket i uppgivenhet. Guds vägar är obegripliga för mänskligt förnuft. Vi måste helt enkelt bara lita på Gud ”Livets och tillvarons gåta löser vi,” skriver Sandvik, ”inte med logiken.” Svaret är alltså en blind tro och förtröstan. Credo quia absurdum.

Men det finns ett svar. I själva verket ett ganska enkelt svar. Vi behöver ingalunda ge upp förnuftet och logiken. Det är ju trots allt Gud själv som skapat förnuftet och logiken för att rusta oss för att överleva i den hårda, skoningslösa värld som han skapat. Det är ju just förnuftet, intelligensen och logiken som höjer oss över djuren, som gör oss till människor, som gör oss unika och t.o.m. till ”Guds avbilder”. Att ge upp logiken är praktiskt taget hädelse. Att antyda att Gud inte tänker och resonerar logiskt är att förminska honom, att göra honom till en person utan plan och system. Ja att göra honom slumpmässig.

För närvarande läser jag Allan Klynnes bok Kleopatra. Liv och legend. (Prisma 2009). Boken handlar, som titeln säger, om drottning Kleopatra, den säkerligen mest kända och omdiskuterade kvinnan under antiken. Hon var ju för övrigt också farao och gud. De flesta vet säkert att mänsklighetens historia är proppfull av våld, krig, blod och vad vi i dag kallar ondska. Men det är en sak att veta detta på ett abstrakt plan och en helt annan att läsa om alla mord, krig, om alla konspirationer om allt förräderi mera i detalj. Det ligger ett romatiskt skimmer över kärleksaffären mellan drottningen och den romerske diktatorn Julius Caesar. Men i verkligheten var romantiken mycket långt borta. Det är ingen större överdrift att karakterisera dessa två berömda gestalter som maktgalna mordmaskiner. Det är otroligt för en modern människa att läsa om hur personer som de kungliga släktingarna i Egypten, och de olika romerska befälhavarna och politikerna använde alla medel, inklusive alla tänklbara slag av mord, för att göra sig av med konkurrenter och motståndare. Den enda rätt som gällde var den starkares rätt. Och Caesar visade sig vara starkast. I historieböckerna framstår han som en klok och upplyst regent som reformerade romarriket. Det var han visserligen, men han var också en man utan några som helst skrupler. Han skröt med att hans krig i Gallien hade skördat en miljon offer. Han ägnade sig åt alla tänkbara sexuella förlustelser, både med flickor och gossar.

Denna period för drygt 2000 år sedan är på intet sätt unik i mänsklighetens historia. Det har funnits många långt värre härskare än Caesar. I själva verket är han i jämförelse med de flesta mäktiga diktatorer en ganska sympatisk person.

Hur kan Gud tillåta sådant? Eftersom han är allsmäktig kunde han när som helst sätta stopp för mord och krig, för naturkatastrofer, för förtryck osv. Han kunde straffa de onda och belöna de goda. Man kan inte heller säga att Gud inte vet vad som sker. Tvärtom. Han är ju allvetande. Han ser varje mord som sker, varje liten gosse eller flicka som blir våldtagen, varje mor som dör i barnsäng, varje individ som krossas till döds i en jordbävning, varje barn som blir uppätet av vilda djur, han ser varje människas sorg och förtvivlan osv. Eftersom det är han som skapat allting, inklusive människan, just sådana som det är, så är han den yttersta orsaken till allt ont och allt lidande. (Självklart är han också den yttersta orsaken till allt gott och till all lycka.) T.o.m. de troende medger att Gud vet om allt ont som sker och att han kunde hindra det, om han ville. Så varför gör han det inte? Är han ett monster, okänslig för den oändliga mängden lidande i världen?

Varför läser jag en bok som handlar om mord, våld, en smula sex och brutal kamp om makten? Jag kunde svara att jag är nyfiken, att jag vill veta vad som hände. Men det är inte alldeles sant. Jag vill inte veta vad som verkligen hände i medelhavsområdet för drygt 2000 år sedan. Jag är inte nyfiken på de vanliga människornas dagliga strävan utan på makthavarna. Caesar är intressant, inte de tusentals anonyma legionärer som gjorde det möjligt för honom att gripa makten. Än mindre intressanta är de miljontals män, kvinnor och barn som dog en våldsam död i krigen och utrensningarna. Ingen skriver någonsin böcker om offren. Det är makthavarna, segrarna som är intressanta. Det är det våld, de krig, den maktkamp, den erotik som leder till seger som intresserar forskarna och i sista hand läsare som du och jag.

Tag en bok från hyllan i något bibliotek. Vad handlar den om? Med hög sannolikhet handlar den om våld, krig, maktkamp eller erotik eller om hot och katastrofer av olika slag. Jag brukar ibland titta på de animerade serier som visas för barn i tv. Dessa innehåller alltid något element av hot, våld eller maktkamp. Det finns väl knappast något snällare och gosigare än Tove Janssons muminvärld. Mumintrollen är inkarnationen av goda människor. Är det därför muminberättelserna är så populära världen över? Nej det är därför att de goda trollen konfronteras av olika slag av hot och ondska. De måste uppleva ett hot för att skapa spänning, men de måste också besegra hotet. Hotet kan vara en komet som rusar mot jorden, en översvämning, en skurk som Stinky eller mystiska varelser swom Morran eller hattifnattarna. Men hotet kan också vara svartsjuka, en längtan efter äventyr etc. Muminvärlden är alltså en värld av både ont och gott.

Anta att Tove Jansson hade gjort muminvärlden enbart god. Ingen Stinky, ingen Morra, ingen Filofjonka, inga naturkatastrofer, enbart glada, lyckliga varelser som äter, sover och leker dag ut och dag in. Varelser som aldrig dör, alltid är lyckliga, aldrig möter några hot. Kort sagt en värld utan ondska. Skulle en sådan serie ha blivit enormt populär? Svaret är självklart. Ingen skulle orka läsa sådana böcker. Ondskan och lidandet är nödvändiga ingredienser i varje god berättelse. Själva Bibeln är fylld av våld. Alla berömda epos från Odysséen till Kalevala är våldsspäckade.

När jag var yngre läste jag rätt mycket deckare. Det som gör en deckare värd att läsa är våld och ondska. Författaren är den allsmäktige och allvetande gud som skapar deckarvärlden. Ingen författare har någonsin blivit berömd för att skriva en bok om enbart goda människor. Ondskan och döden är nödvändiga ingredienser i alla de oändligt många världar som forfattarna skapar. Inte underligt därför att ondskan och döden är nödvändiga också i den verkliga världen.

Svaret på lidandets och onskans problem är alltså att ondskan är nödvändig för att livet skall bli ett spännande äventyr. Detta insåg Gud när han planerade att skapa ett universum. Han kunde ha skapat en god värld befolkad av goda människor. Men vad skulle det ha varit för mening med en sådan värld och sådana människor? En människa som inte kan göra något ont har ingen fri vilja. Hon är som en biologisk robot som är progammerad att endast göra gott. Hon är fullkomligt ointressant. Självklart insåg Gud detta. Att skapa en god värld skulle alltså ha varit fullkomligt meningslöst. Han måste hitta på något mycket bättre för att skapandet skulle få någon mening.

Lösningen var självklar. Han måste skapa en värld som inte var färdig, utan som tvärtom var en utgångspunkt, en början. En värld i utveckling. En värld med massor av problem och hot, eller utmaningar, som man säger i dag. Men för att göra världen intressant måste den bli oförutsägbar. Den måste skapas så att inte ens Gud själv kunde veta vad som kommer att hända. En deterministisk värld är ointressant. Därför måste han skapa intelligenta varelser. Och intelligens kan man ha endast om man har fri vilja. (Robotar har ingen intelligens). Genom intelligensen blev världen enormt komplicerad, men samtidigt öppnades hisnande möjligheter för utveckling i alla tänkbara riktningar.

Ett faktum som man vanligen inte beaktar i diskussioner om lidandet och ondskan är att Gud inte bara skapade jorden och vårt solsystem utan ett obegripligt stort universum. Varför? Därför att han är oändlig och därmed måste han skapa en oändlig mängd möjligheter. Forskarna har under de senaste åren upptäckt några hundra solsystem i jordens närhet. Det finns antagligen flera miljarder solsystem i vår galax. Och i det kända universum finns det miljarder galaxer. Det är otänkbart att Gud skulle ha skapat en så enorm värld enbart för människans skull. Självklart finns universum till för livets skull. Det betyder att det måste finnas liv överallt och vid alla tider. Kanske finns det t.o.m. någonstans alltigenom goda varelser.

Universum är kort sagt Guds experiment. Inte ens han vet hur det kommer att utvecklas. Men den största frågan av alla är: Är vårt universum Guds enda experiment eller
håller han samtidigt igång många experiment, många universa, kanske t.o.m. oändligt många?